Paul Mattick

Marx och Keynes -
blandekonomins gränser

1969

Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren

Kapitel 9

KAPITALISMEN I KRIS

På grund av kapitalproduktionens fetischkaraktär, kan det kapitalistiska systemet i alla dess faser och alla dess detaljer anses befinna sig i ett "permanent" kristillstånd. Depression är en förutsättning för högkonjunktur; högkonjunktur slutar i en ny depression. De är så att säga två sidor av samma mynt. Då kapitalisterna verkar som enskilda företag i en samhällelig produktion med världsomspännande omfattning, och då de inte kan behärska de verkliga möjligheterna och begränsningarna i "systemet som helhet", kan överexpansion inom vissa produktionssfärer eller i vissa länder leda till överexpansion i andra industrier och länder för att slutligen påverka världen i stort. Både konkurrensens tvång och strävan efter profiter genom högkonjunktur vänder en uppåtgående trend för affärsverksamheten till en självdrivande expansion, som kan driva investeringarna till en punkt där den förväntade avkastningen inte längre går att få fram.

Överproduktion av kapital fordrar en tämligen väl utvecklad kapitalism. Den är inte någon egentlig huvudfråga under de tidigare skedena, men blir ett allt större problem i takt med att kapitalackumulationen fortskrider. I en viss bemärkelse är varje ny kris allvarligare än den föregående på grund av produktionens och samhällslivets växande inbördes beroende. I ett annat avseende möter varje ny kris större möjligheter, eftersom de strukturella förändringar, som krävs för kapitalismens fortsatta expansion, ständigt blir större. Utöver en bestämd punkt stöter emellertid kapitalexpansionens behov av geografisk expansion på de nationella gränser, inom vilka kapitalismen utvecklades. De länder som befinner sig i kris försöker överbrygga dessa svårigheter på andra länders bekostnad. De ekonomiska möjligheterna skiftar från land till land, från kontinent till kontinent; och nu kräver ekonomin inte bara att industrin rationaliseras utan också en allmän omorganisering av världsekonomins ekonomiska, sociala och politiska struktur.

Krisen blottlägger diskrepansen mellan den materiella produktionen och värdeproduktionen: dess ankomst aviseras av en långsammare ackumulation, överproduktion av varor och ökad arbetslöshet. För att komma ur depressionen måste man således fylla igen klyftan mellan expansion och lönsamhet, göra nyinvesteringar och "normalisera" varu- och arbetsmarknaderna. En kris börjar inte hur som helst. Den börjar i bestämda industrigrenar, även om den har sin orsak i situationen som helhet. I likhet med krisen, så börjar också uppsvinget inom bestämda industrigrenar, varefter det kumulativt påverkar ekonomin som helhet. Eftersom kapitalackumulation är utvidgad reproduktion av produktionsmedlen, kan uppsvinget och nedgången, även om de är generella, först och främst iakttas inom tillverkningen av produktionsvaror.

Krisen återspeglar emellertid inte det verkliga läget. Precis som uppsvinget överdriver profitförväntningarna, så överdriver krisen den avtagande lönsamheten. Med Keynes subjektiva ord, så leder högkonjunkturens orealistiska "optimism" till depressionens orealistiska "pessimism". Konkurrensprocessen skapar en tendens till ytterligheter i båda riktningarna: den påskyndar såväl överproduktionen av kapital som reorganiseringen av kapitalstrukturen. En depression kan "smyga" sig fram på så sätt att den ekonomiska verksamheten gradvis stannar upp. Men den kan också börja med en dramatisk "krasch" med plötsliga banksammanbrott och kollaps på aktiebörsen. I sig själv är krisen endast den punkt, där de förändrade villkoren för affärslivet erkänns offentligt.

Oavsett de omständigheter som omger omkastningen i den ekonomiska trenden, så åtföljs den av överproduktion av varor. Också de sista faserna av högkonjunkturen, som föregår krisen, är vid en tillbakablick redan olönsamma; men erkännandet av detta faktum måste invänta marknadens domslut. Åtaganden som gjorts under förutsättning av en ständigt uppåtgående trend kan inte uppfyllas. Kapitalets omvandling från varu- till penningform blir allt svårare att genomföra. Produktionskrisen är samtidigt en finansiell kris. Behovet av likvida medel och försöken att undvika förluster intensifierar prissänkningarna på varor och värdepapper. Konkurrensen drivs till det yttersta och för en del företag tvingas priserna ner till en nivå, som innebär ruin. Kapitalvärden sjunker hastigt, förmögenheter förloras, inkomster försvinner. Den samhälleliga efterfrågan sjunker ytterligare i takt med att antalet arbetslösa växer; varumättnaden dämpas endast av att produktionen avtar ännu snabbare. Krisen utvidgar sig till alla delar av produktionen. Dess allmänna form avslöjar det samhälleliga inbördes beroende som råder under det kapitalistiska produktionssättet, trots de privata egendomsförhållanden som kontrollerar det.

Efter en period av panik omorienterar sig emellertid den kapitalistiska ekonomin mot en ny stabilitet under ändrade betingelser. Trots att den efterföljande stagnationen eller depressionen krossar många företag, förbättrar den lönsamheten för de överlevande genom att erbjuda dem större marknader. Ett mera koncentrerat kapital behärskar nu ett större område för sin verksamhet. Det försvarar och konsoliderar sin nyvunna ställning, det skär ner kostnaderna för arbetskraften genom att på nytt investera i teknologiska innovationer. I större eller mindre utsträckning tvingar konkurrensen alla överlevande kapital att göra samma sak, och en ny investeringsvåg, som förändrar förhållandet mellan profit och löner, inleder en ny period med kapitalproduktion. Kapitalismens problem, som framträder på marknaden, finner sin lösning inom produktionssfären, även om lösningen inte är fullständig förrän den också påverkar marknadsförhållandena.

Det är inte bara betingelserna för kapitalproduktionen utan också dess cirkulation, som förbättrar och underlättar realiseringen av mervärde. Allt eftersom den uppåtgående trenden tar fart, ökar efterfrågan och överskottet på varor minskar. Priserna börjar stiga på grund av den vidgade affärsverksamheten, ty koncentrationsprocessen påverkar även cirkulationssfären. Lönerna börjar förvisso också att stiga, och den genomsnittliga arbetsproduktiviteten minskar på grund av att antalet anställda blir fler och också inkluderar mindre produktiva arbetare, som ställts utan arbete under lågkonjunkturen. Men så länge lönsamheten genom nya produktionsmetoder och produktionsmedel kan höjas snabbare än den sjunker genom förbättrade villkor för arbetarna, förblir ackumulationstakten oförändrad.

Trots återkommande depressionsperioder för varje nytt uppsving upp kapitalproduktionen till en punkt, som ligger högre och har vidare utbredning än dess föregående utvecklingsnivå. Det finns färre kapitalister i förhållande till det ökade kapitalet men fler i absoluta siffror. Det finns färre arbetare sysselsatta i förhållande till det ackumulerade kapitalet men fler i absoluta siffror. Kapitalet utvecklas på ett sätt som kan beskrivas som tre steg fram och två steg tillbaka. Denna typ av förflyttning hindrar inte framstegen i stort, den fördröjer dem endast. När den kapitalistiska utvecklingen ses som en kontinuerlig och jämn process, som inte är utsatt för hektiska fluktuationer mellan expansion och kontraktion, framskrider kapitalackumulationen i en ganska moderat takt, och den ger inte några antydningar om de många omvälvningar och den sociala kamp den inbegriper.

Att tala om den kapitalistiska krisen eller konjunkturcykeln innebär således helt enkelt att man hänvisar till de specifika former, i vilka kapital ackumuleras under betingelser med marknadskonkurrens, där den kapitalistiska produktionens inbördes förhållanden i sin helhet av egen kraft får manifestera sig genom krisen. Alla de mekanismer, som under kapitalismen över huvud taget reglerar något alls, måste först reglera förhållandet mellan produktion och lönsamhet. Med kapitalets självförökning som bestämmande utvecklingsfaktor, manifesterar sig "värdelagen" allt mindre i form av prisändringar i den dagliga marknadsaktiviteten; den kräver i stället en allomfattande ekonomisk kris. "Jämviktstendenserna" på konkurrensmarknaden framträder inte direkt utan genom kapitalets expansion och koncentration. Och just på grund av att det krävs en kris för att återupprätta den proportionalitet, som är nödvändig för fortsatt kapitalbildning, kan de olika kriselementen ackumuleras utan att upptäckas eller hindras under varje expansionsperiod.

För Marx är varje kris- och depressionsperiod ett uttryck för "värdelagens" verkningar, en "läkningsprocess" av vilken kapitalets fortsatta existens är beroende. Marknadens "jämviktskrafter" verkar inom en mekanism som "balanserar" ackumulationen mot profitkvoten, och som därför kräver återkommande kriser. Den marknadsjämvikt, som den borgerliga ekonomin talar om, går inte att genomföra. Den enda jämvikt som är möjlig, är en "dynamisk jämvikt", som innebär en framgångsrik kapitalackumulation och därmed också en ständigt växande obalans mellan den "samhälleliga efterfrågan" och de verkliga samhälleliga behoven, mellan den av profiten bestämda produktionsexpansionen och den expansion och organisation som är erforderlig för tillfredsställandet av de samhälleliga behoven.

Den kapitalistiska krisen vidimerar den allmänna teorin om kapitalackumulationen, eftersom det är här som Marx abstrakta värdeanalys av kapitalproduktionen finner sin iakttagbara bekräftelse. Kapitalets ökade organiska sammansättning är en obestridlig utveckling. Den fallande profitkvoten, som en följd av kapitalets ökade organiska sammansättning, blir emellertid en praktisk erfarenhet endast under kriser och perioder med kapitalstagnation, eftersom en kapitalism i expansion kompenserar profitkvotens fall med en ökad profitmängd på det större totalkapitalet.

Det finns inte några specifika data om totalkapitalets organiska sammansättning. Den är hög i vissa länder och låg i andra, beroende på hur långt industrialiseringen har utvecklats. Inte heller för enskilda nationer kan man göra annat än vaga beräkningar av kapitalets organiska sammansättning, beräkningar som bygger på otillräckliga, olämpliga och på det hela taget otillförlitliga uppgifter och som inte säger mycket mer än det som redan är uppenbart, nämligen att den ökade arbetsproduktiviteten manifesterar sig i en ständig kapitalexpansion. Hundra år efter det att Kapitalet skrevs är vi fortfarande tvungna att säga att inte ens för ett enda land (USA i det här fallet) går det "att göra en detaljerad studie av det historiska skeendet beträffande kapitalbildning och finansiering på grund av brist på data".[1] Men de data som finns bekräftar emellertid Marx förväntningar i fråga om kapitalutvecklingens förlopp.

Simon Kuznets berättar angående kapitalbildningen i USA, att det under perioden 1869 till 1955 "fanns en påtaglig kapitaltillväxt per person och per person av arbetsstyrkan. Nettokapitalet per person steg under perioden i dess helhet ungefär fyra gånger över sin ursprungliga nivå ... i en takt på cirka 17 procent per decennium."[2] Kapitalbildningen per person av befolkningen eller arbetsstyrkan är visserligen knuten till kapitalets ökade organiska sammansättning i den marxistiska bemärkelsen. Den visar inte desto mindre att kapitalet ökade konstant i en takt som för ifrågavarande period var fyra gånger snabbare än befolkningsökningen. Kuznets sammanfattar kapitalbildningens volymtillväxt i dollar med konstanta (1929) priser. Han skiljer mellan brutto- och nettokapitalbildning, där den senare utgör det verkliga tillskottet till det existerande kapitalet efter det att avdrag gjorts för "konsumerat" fast kapital. "Den årliga bruttokapitalbildningens värde steg från 3,5 miljarder dollar under 1869-1888, till 19 miljarder dollar under 1929-1955 och till 30 miljarder dollar under 1945-1955. Denna långa ökningsperiod på tre kvarts sekel innebar en niodubbling av den ursprungliga nivån. Kostnaderna för kapitalkonsumtion (avskrivningar) ... steg också snabbt, eller från en årlig nivå på cirka 1,5 miljarder dollar under 1869-1888, till mer än 14 miljarder dollar under 1929-1955 och något över 19 miljarder dollar under 1946-1955. Här innebar ökningen att den ursprungliga nivån fördubblades 13 gånger under perioden. Nettokapitalbildningen ökade också avsevärt, från 2 miljarder dollar per år 1869-1888, till 4,7 miljarder under 1929-1955 och till cirka 10,5 miljarder dollar under 1946-1955. Det innebar en femdubbling av den ursprungliga nivån."[3]

Det finns data för utvalda industrigrenar som är mera relevanta för kapitalets organiska sammansättning. För de 100 största företagen i USA, som sysselsätter 5 miljoner människor och vars sammanlagda tillgångar uppgår till 126 miljarder dollar, växte summan av de genomsnittliga tillgångarna per arbetare från 12.200 dollar under 1949 till 20.900 dollar 1959 och till 24.000 dollar under 1962.[4] Som nedanstående tabell visar, finns det stora variationer mellan olika industrigrenar:[5]

Trots alla de ofullkomligheter, som Kuznets siffror är behäftade med och som bland annat innebär att han inte skiljer mellan i kapitalistiskt avseende produktivt och improduktivt arbete när han lägger samman "antalet arbetare", så tyder de inte desto mindre på att kapitalbildningen fortskrider i enlighet med kapitalproduktionens värdekaraktär, vilken kräver en snabbare tillväxt av det konstanta kapitalet än av det variabla. Om vi bortser från depressionsperioderna, så visar kapitalbildningen på en tillfredsställande profitkvot - det ackumulerade kapitalet utgör ju beviset härpå. Det är endast en sänkning av ackumulationskvoten, som kan få profitkvotens latenta tendentiella fall att manifestera sig. Vi kan naturligtvis också vända på resonemanget: en minskad lönsamhet framträder i form av reducerad kapitalbildning, vilket i sin tur håller tillbaka en ökning av kapitalets organiska sammansättning.

En av de "mottendenser", som Marx anger mot profitkvotens fall, är just en sänkning av ökningstakten för kapitalets organiska sammansättning genom ett förbilligande av det konstanta kapitalets element. Detta blir möjligt tack vare teknologiska förändringar, som ökar arbetsproduktiviteten så att förhållandevis mindre mervärde omvandlas till tilläggskapital. Medan arbetsbesparande åtgärder leder till en snabbare ökning av kapitalinvesteringarna i förhållande till lönerna, så minskar de kapitalbesparande åtgärderna i viss utsträckning den växande klyftan mellan pengar som investerats i kapital och pengar som investerats i arbete. Det kan inte heller vara på annat sätt, eftersom den ökade arbetsproduktiviteten även påverkar produktionen av produktionsmedel. Kapitalbesparande och arbetsbesparande innovationer är i realiteten samma sak, eftersom båda innebär att det i förhållande till den producerade varumängden används mindre och mindre arbete inom alla produktionsbranscher och således också inom den bransch som tillverkar kapitalvaror.

För att kapital ska ackumuleras måste kapitalmängden öka trots och på grund av att produktionsmedlen blir billigare. Att det konstanta kapitalet blir billigare utgör således en "mottendens" mot profitkvotens fall endast i den mån som den medger en snabbare kapitalackumulation. Det framgår redan av det förhållandet att kriser och depressioner har följt den kapitalistiska utvecklingen under betingelser med låg såväl som med hög organisk sammansättning av kapitalet. Då endast en snabb kapitalbildning kan skapa en samhällelig efterfrågan, som är stor nog att sysselsätta alla, eller nästan alla, produktiva resurser, måste kapital ackumuleras oavsett dess organiska sammansättning. Eftersom kapital inte enbart är ett produktionsförhållande utan också ett värdeförhållande, måste värdet av den kapitalmängd som ingår i varje produktionscykel vara större än det som fanns i den föregående cykeln.

Om vi återvänder till Kuznets iakttagelser, får vi veta att under de tre senaste decennierna har det amerikanska kapitalets organiska sammansättning inte stigit som förut. Under sextio år fram till 1920 växte kapitalstocken per arbetare i snabb takt, sedan har emellertid denna kapitalstock sjunkit drastiskt. Det är visserligen sant, skriver Kuznets, "att den period som börjar 1929 innefattar den stora depressionen, men å andra sidan innefattar den även expansionsåren under andra världskriget och det årtionde med en synnerligen stor kapitalbildning som följde på krigsslutet. Om vi betraktar genomsnittet för perioden 1929-1955 som en approximering av en långsiktig och varaktig nivå, kan vi knappast undvika att dra den slutsatsen, att det inträffat avsevärda förändringar i de faktorer som bestämmer kapitalbildningen."[6]

Enligt Kuznets uppfattning tycks sänkningen av takten för kapitalbildningen i USA vara ett resultat av en tilltagande värdeminskning av kapitalet och av kapitalbesparande innovationer. Medan det under perioden 1869-1888 "krävdes 1,7 dollar i bruttokapitalbildning för att få fram 1 dollar i nettokapitalbildning" krävdes det under perioden 1946-1955 "nästan 3 dollar i bruttokapitalbildning för att göra det". I förhållande till bruttonationalprodukten (i konstanta priser) sjönk bruttokapitalbildningen från "22,6 procent under 1869-1888, till 21,5 procent under 1909-1928 och till 17,6 procent under 1946-1955". Med en bruttokapitalbildning, som sjunker i förhållande till bruttonationalprodukten, och med en "kapitalkonsumtion som stiger avsevärt i förhållande till bruttokapitalbildningen, så visar nettokapitalbildningen en klart nedåtgående trend i förhållande till nationalinkomsten (eller nettonationalprodukten). Dess andel sjönk från 14,6 procent under 1869-1888, till 11,2 procent under 1909-1928 och till 7,0 procent under 1946-1955."[7]

Den växande "kapitalkonsumtionen" med dess negativa inflytande på nettokapitalbildningen förklaras inte av en snabbare fysisk nedslitning av kapitalet utan av det snabbare konkurrensmässiga föråldrandet. Den produktivare kapitalförnyelsen tenderar å andra sidan till att vara av kapitalbesparande karaktär, genom föreningen av högre effektivitet med lägre kapitaltillskott per arbetare. Den växande amerikanska rikedomen tar sig uttryck i en växande rikedom på säljbara varor snarare än i kapitalinvesteringar. Medan nettoeffekten av de teknologiska förändringarna tidigare bestod av en ökning av både produktion och kapital, har den verkliga produktionen per capita på senare tid vuxit samtidigt som kapitalbildningen sjunkit.

Man får därför ofta höra att "kapitalismen befinner sig i kris ... på grund av att den producerar mer mervärde än vad som slutgiltigt kan realiseras i den progressiva kapitalackumulationen".[8] Kvalitativa förändringar på det teknologiska området har antagligen gjort det "möjligt att producera ytterligare mervärde utan att motsvarande tillskott göres till det investerade kapitalet, /varför/ realiseringens huvudform, omvandlingen av mervärdet till kapital, försvagas".[9] Resultatet blir att nationalprodukten växer snabbare än kapitalet.

Detta är emellertid inte någon ny situation. Enligt Marx växer produktionen och arbetsproduktiviteten snabbare än kapitalets värde. I sin strävan efter största möjliga profit försöker kapitalisterna alltid och med alla medel att pressa ner kostnaderna för kapital och arbete. Under varje ekonomisk depression kan mervärde i form av osäljbara varor inte heller omvandlas till tilläggskapital. Dessa varor mättar då marknaden i form av skenbart överskott på mervärde. Låt oss upprepa några grundläggande punkter: kapitalets ökade organiska sammansättning leder inte till någon faktisk sänkning av profitkvoten så länge som kapitalackumulationen är snabbare än profitkvotens fall. Om kapital ackumuleras utan någon motsvarande ökning av kapitalets organiska sammansättning, det vill säga, om nytt kapital med låg organisk sammansättning ständigt träder in i marknadsekonomin genom att det kapitalistiska produktionssättet breder ut sig och därmed också sänker kapitalets genomsnittliga sammansättning, då kommer mervärdemängden och profitkvoten att öka. Kapitalbesparande innovationer, som sänker kapitalets organiska sammansättning, borde leda till samma resultat. Enligt Gillman har dessa innovationer under 1900-talet lett till ett enormt överskott på mervärde. Enligt Gillmans uppfattning kan detta mervärde inte realiseras som nytt kapital, och det kan inte heller realiseras i form av konsumtion på grund av kapitalismens antagonistiska distributionssystem. Kapitalismens svårigheter förflyttas här från produktionssfären till distributionssfären. Det är inte produktionen utan realiseringen av mervärde som blir orsaken till den kapitalistiska krisen. Detta går tvärt emot Marx teori för kapitalackumulationen och indirekt också mot själva arbetsvärdeteorin. Denna "förflyttning" har inte heller något att göra med de samhälleliga betingelser, som är utmärkande för 1900-talets kapitalism, eftersom kapitalets produktionsproblem alltid kunnat tolkas som ett realiseringsproblem. Redan under 1800-talet uppfattade till exempel Malthus kapitalismens dilemma som ett realiseringsproblem. Och kring sekelskiftet såg marxisten Rosa Luxemburg svårigheterna att realisera mervärde som den objektiva orsaken till kriser och krig och till kapitalismens slutgiltiga undergång.

Allt detta har föga att skaffa med Marx, som betraktade den kapitalistiska verkligheten som en enhet av produktions- och cirkulationsprocess. Men han menade likväl att ingenting cirkulerar utan att först ha producerats, och därför gav han förtur åt problemen inom produktionsprocessen. Om produktionen av mervärde är tillräckligt stor för att säkra en accelererad kapitalexpansion, finns det inte någon större orsak att tro att kapitalismen kommer att vackla inom cirkulationen.

På grund av profitkvotens tendentiella fall kan det aldrig förekomma något överskott på mervärde i förhållande till kapitalismens ackumulationsbehov. Naturligtvis kan obalans på marknaden leda till att vissa industrigrenar råkar ut för realiseringsproblem. Men denna obalans kommer att lösa problemet genom att omfördela arbete och kapital i enlighet med lönsamhetsprincipen. En allmän överproduktion av varor och kapital, som direkt påverkar samtliga produktionsbranscher, kan inte förklaras av obalans på marknaden. Den försvårar realiseringen av mervärde för totalkapitalet och påverkar de enskilda kapitalen i varierande grad; och denna allmänna försvagning kan inte lösas med en omfördelning av det existerande arbetet och kapitalet.

Teoretiskt sett kommer, enligt Marx, en tillräcklig ökning av mervärdet att förändra en period med kapitalstagnation till en expansionsperiod. Den relativa stagnationen inom den amerikanska ekonomin skulle till exempel kunna betraktas som en förlängd krissituation, vilket faktiskt är helt riktigt. I den marxistiska teorin finns det ingenting som utesluter en förnyad, stegrad kapitalexpansion, även om den faktiska situation, som den amerikanska kapitalismen befinner sig i, tycks utesluta denna möjlighet. Kapitalstagnation är en krissituation. Inom denna krissituation görs det försök att höja kapitalets lönsamhet. Om dessa försök inte resulterar i en accelererad ackumulation, betyder inte detta att det finns för mycket mervärde för kapitaliseringen; det betyder i stället att mervärdet, hur stort det nu än är, är otillräckligt för detta ändamål. Om denna speciella situation består under en längre tid, pekar det mot en kris som inte går att lösa, ty en ständig produktionsökning utan kapitalackumulation är inte längre någon egentlig kapitalistisk produktion. En växande del av mervärdet skulle förlora sin värdekaraktär och på så vis dra ner kapitalets lönsamhet. I ett sådant fall skulle man kunna tala om en "permanent kris" för kapitalproduktionen, vilket innebär att krismekanismen inte kan återupprätta betingelserna för en expanderande kapitalistisk ekonomi.

Marx intresserade sig inte för det enskilda företaget eller landet utom när en beskrivning av ettdera kunde kasta ljus över det kapitalistiska systemets karaktär. Han använde England i demonstrationssyfte och påpekade att "det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid".[10] Men denna bild gäller endast för kapitalistiska betingelser för produktion och byte, och den utesluter inte olikheter länder emellan i andra avseenden. Den brittiska kapitalismen förkroppsligar Marx abstrakta teori för kapitalackumulationen, men när denna teori väl utarbetats var den oberoende av något särskilt land. I den allmänna av konkurrensen förmedlade ackumulationsprocessen växlar de olika ländernas framgångar precis som de enskilda kapitalens. Men för världen i dess helhet bestäms ackumulationsprocessen fortfarande av mervärdets ökning eller minskning i förhållande till totalkapitalets växande mängd. Kapitalstagnation i ett land kan medföra snabbare ackumulation i ett annat. Men det är totalkapitalets icke kända storlek och dess förhållande till det totala mervärdet som bestämmer villkoren för kapitalismen i dess helhet. Detta innebär att vissa länder kommer att uppleva en allmän brist på mervärde i den speciella formen av brist på investeringsmedel, medan andra länder kan uppleva samma situation som ett "överskott" på orealiserbart mervärde. Men detaljerna i fördelningen av mervärdet påverkar inte dess kvantitativa förhållanden till totalkapitalet. I vilket fall som helst så upphör orealiserbart mervärde att vara mervärde, varför bristande lönsamhet blir ett allmänt fenomen.

Det är inte obalansen på marknaden mellan utbud och efterfrågan, som leder till den samtidiga oförmågan att köpa och sälja. Det är den faktiska bristen på mervärde, som skapar denna obalans. Om kapitalismen som helhet kunde utvecklas snabbare än den i verkligheten gör, skulle det kanske gå att omvandla mervärde till tilläggskapital. Men även om den osäljbara delen av merarbetet i hela sin utsträckning kunde realiseras som tilläggskapital, skulle profitkvoten inte desto mindre falla med kapitalets ökade organiska sammansättning, vilket återigen skulle leda till överproduktion och att produktionsproblemen omvandlades till realisationsproblem.

Enligt den marxistiska uppfattningen ger de olika kristeorier som kategoriserar problemet antingen som underkonsumtion eller också som överproduktion av varor - där den ena inbegriper den andra och där båda utgör ett realiseringsproblem - endast en beskrivning av den kapitalistiska kris mekanismens yttre former. Den periodiska överproduktionen av produktionsmedel och varor, som hindrar realiseringen av mervärde, är enligt Marx uppfattning endast en överproduktion av produktionsmedel, vilka inte kan fungera som kapital, det vill säga, som inte kan fungera som medel för utsugning av arbete vid en given utsugningsnivå. Och fastän överproduktionen av varor är ett uppenbart faktum, är Marx teori inte en teori om underkonsumtion. Enligt Marx måste den kapitalistiska produktionen alltid stå i motsättning till den konsumtionsförmåga den frambringar - under högkonjunktur såväl som under lågkonjunktur.

Det är inte en "konsumtionsförmåga", som växer i takt med produktionen, som förklarar den ökade samhälleliga efterfrågan på konsumtionsvaror under kapitalutvecklingens uppgångsperioder. Den ökade efterfrågan beror enbart på att ett större antal arbetare nu är sysselsatta. Under expansionsperioder stiger priserna snabbare än inkomsterna, varför de enskilda arbetarnas inkomster sjunker samtidigt som inkomsten stiger för arbetarklassen i dess helhet. I varje fall stiger den enskildes inkomster endast i den mån som de är grundade på intensivare arbete och förlängd arbetstid. Det är inte heller den icke-arbetande befolkningens ökade konsumtion som minskar klyftan mellan samhällelig produktion och samhällelig konsumtion, eftersom det ökade mervärdet nu i stor utsträckning återinvesteras. Det är den snabbt växande efterfrågan på produktionsvaror som förklarar den ökade efterfrågan på konsumtionsvaror och som fördelar det samhälleliga arbetet i enlighet därmed. I lågkonjunkturens inledningsskede faller priserna snabbare än lönerna, och den enskilde arbetarens ställning förbättras, medan läget för den klass han tillhör försämras. Den omfattar ju även de arbetslösa. När en ny stabilitet utvecklas inom lågkonjunkturen förändras situationen, och även de sysselsatta arbetarnas löner sjunker, sett i förhållande till deras köpkraft. Men detta är redan en aspekt i en ny uppåtgående trend. Och när lönerna under högkonjunkturens topp håller jämna steg med eller rent av stiger snabbare än priserna, så är detta på samma sätt i stor utsträckning ett tecken på krisen som är i kommande. Konjunkturcykeln orsakas inte, kort uttryckt, av variationer i den samhälleliga konsumtionsförmågan, i synnerhet inte av variationer i arbetarnas konsumtionsförmåga. Det är snarare cykeln som bestämmer dessa variationer.

Om vi bortser från dessa iakttagelser, står den slutgiltiga orsaken till alla verkliga kriser att finna i "massornas fattigdom och begränsade konsumtion, i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns".[11] Ty med tanke på den faktiska produktiva kapaciteten och de breda massornas begränsade konsumtionsförmåga, är det den uppenbara oförmågan att konsumera det som producerats, som utgör den synbara orsaken till krisen. Att detta är en förutsättning för kapitalismens existens förändrar inte det förhållandet att det också är en motsägelse mellan produktion och konsumtion. I den verkliga krisen - om vi bortser från kapitalproduktionens dolda krismekanism - ställs mängden av osäljbara varor inför en ständigt avtagande köpkraft och en produktionskapacitet, som är avsedd för en växande efterfrågan. Enligt den kapitalistiska teorin innebär detta att efterfrågan prismässigt inte motsvarar utbudet, vilket kommer att medföra förändringar i marknadens prisrelationer så att skillnaden till slut försvinner. För Marx kan skillnaden emellertid endast försvinna tillfälligt genom ökad kapitalackumulation, vilken alltså vidgar den permanenta klyftan mellan produktion och konsumtion. Enligt hans uppfattning kan krisen inte undanröjas varken genom nedskärning av produktionen, ökning av konsumtionen eller samordning av de två. Det sistnämnda alternativet skulle innebära slutet för det kapitalistiska systemet. Det finns inte någon direkt och uppenbar förklaring varken till underkonsumtion eller överproduktion. Förklaringen måste i stället sökas i kapitalproduktionen.

->

Noter:

[1] S. Kuznets, Capital in the American Economy, New York, 1.961, s. 33.

[2] ibid., s. 66.

[3] ibid., s. 394.

[4] First National City Bank, Economic Letter, New York, juni, 1963.

[5] ibid., augusti, 1960.

[6] Capital in the American Economy, s. 68.

[7] ibid., s. 395.

[8] J. M. Gillman, The Falling Rate of Profit, New York, 1963, s. 126.

[9] ibid., s. 61.

[10] Kapitalet, I, s. 4/12.

[11] Kapitalet, III, s. 438 f./501.

Mattick Arkivet | Mattick Archive - verk på engelska
Svensk avdelning | MIA