Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Enligt Marx gör sig "det kapitalistiska samhällets motsägelsefyllda rörelse påtagligast kännbar för den praktiske borgaren genom växlingarna i den periodiska cykel, som den moderna industrin genomlöper, och med dess kulmen - den allmänna krisen."[1] Under 1800-talet följde den ena krisen på den andra med cirka tio års intervaller. Enligt Marx beror krisernas periodicitet helt enkelt på kapitalismens förmåga att bemästra överproduktionen av kapital med hjälp av förändringar av produktionsbetingelserna, vilket leder till en ökad mervärdemängd i förhållande till det förefintliga kapitalet. Den definitiva utformningen av kriscykeln under förra århundradet är emellertid ett empiriskt faktum, som inte är direkt relaterat till Marx teori. Det är sant att Marx försökte förbinda krisernas definitiva periodicitet med kapitalomsättningen. Men han insisterade inte på att denna förklaring var giltig. Hans teori är i vilket fall som helst inte beroende av någon speciell periodicitet hos kriserna. Den vidhåller endast att kriser måste uppstå som ett uttryck för en tillfällig överproduktion av kapital och som ett medel för återupptagandet av ackumulationsprocessen.
I Marx abstrakta värdeframställning inträder en absolut överproduktion eller överackumulation av kapital så snart som en ytterligare utvidgning av totalkapitalet avkastar en mervärde mängd, som är mindre än den som realiserades tidigare. Även om de betingelser, som värdeschemat över utvecklingen förutsätter, inte föreligger i kapitalproduktionens verkliga värld, så är det inte desto mindre klart att enskilda kapital, och kapitalismen i dess helhet, hamnar i situationer, som sätter gränser för deras tillväxt. Om dessa gränser överskrids, inträder krisen. Det leder till aktiviteter, som genom en omorganisering av hela kapitalstrukturen ändrar dessa gränser. Men denna omorganisering skapar betingelser, som rymmer deras egna bestämda gränser.
Vid varje given tidpunkt bestäms kapitalexpansionens faktiska gränser av allmänna samhälleliga betingelser, som omfattar den teknologiska utvecklingsnivån, det redan ackumulerade kapitalets storlek, tillgången på lönarbete, utsugningsgraden, marknadens omfattning, politiska förhållanden, kända naturtillgångar och så vidare. Det är inte marknaden ensam, utan hela den samhälleliga situationen med alla dess förgreningar, som tillåter, eller anger gränserna för, kapitalackumulationen. Eftersom det är omöjligt att beräkna, när ett eller samtliga kapital når sin gräns under de faktiska samhälleliga betingelserna, måste de begränsande betingelserna tas för givna, för att innebörden av processen i fråga ska kunna blottläggas.
Den kapitalistiska ekonomin är en enhet av produktion och byte. Merparten av de varor som tillverkas måste säljas; ty om varorna inte kan säljas, kan det kapital och mervärde som de innehåller inte realiseras, och den ökade utsugning som producerade dem kan kanske inte hindra profiten från att falla. Diskrepansen mellan skapandet av mervärde och realiseringen av detta tar sig uttryck i en mättnad på marknaden, som överproduktion av varor. Om vi tar den produktiva utvecklingen, och inte dess resultat, som utgångspunkt, så är överproduktion av varor överproduktion av kapital. För Marx innebär överproduktion av kapital alltid överproduktion av varor, men skillnaden dem emellan är ändå viktig. Ty överproduktion av varor och kapital leder till ökad produktivitet och inte till motsatsen, vilket betyder att diskrepansen mellan produktion av mervärde och dess realisering uppstår på grund av att ackumulationskvoten sjunker. Med en tillräckligt stor kapitalexpansion skulle det inte bli någon överproduktion, och så snart som ackumulationsprocessen återupptas, blir marknaden åter "normal", trots att det nu är en ännu större varumängd, som bjudes ut. Vad det är frågan om är alltså inte överproduktion av varor i förhållande till samhällets absoluta konsumtionskraft eller till kapitalismens relativa konsumtionskraft, utan överproduktion av varor i förhållande till den av kapitalismen begränsade efterfrågan under den relativa kapitalstagnationens speciella betingelser.
Överproduktion av kapital är alltid "slutpunkten" av en period med framgångsrik kapitalbildning under vilken utvidgningen av produktionen sker jämsides med det existerande kapitalets expansion. För att denna punkt inte skall uppnås, måste produktionsbetingelserna ändras. Dessa förändras naturligtvis under själva ackumulationsprocessen. Det finns emellertid inte någon orsak att anta att produktionsbetingelserna alltid kommer att förändras i den riktning som passar kapitalexpansionen bäst, detta desto mindre som de förra utgör de allmänna samhälleliga produktionsbetingelserna och de senare ett bestämt behov, som endast är knutet till en relation där kapital utsuger arbete. Och även om det är sant att den samhälleliga efterfrågan, genom att påverka fördelningen av samhälleligt mervärde via en genomsnittlig profitkvot som fastställes genom konkurrensen, fastställer eller flyttar gränserna för de enskilda kapitalen, så representerar inte denna samhälleliga efterfrågan de reella samhälleliga betingelserna. Den är i stor utsträckning själv betingad av kapitalproduktionen.
En kris är under alla förhållanden ett avbrott i ackumulationsprocessen. Oavsett de specifika kristeorier, som förts fram efter Marx, så är följande allmänt erkänt: att den expansion som är nödvändig och tillräcklig för att föregripa stagnation och tillbakagång är beroende av kapitalets lönsamhet; att det blir allt svårare att upprätthålla en sådan lönsamhet med tanke på det redan uppnådda kapitalets storlek; och att ekonomisk stagnation endast kan vändas till sin motsats genom förbättrad lönsamhet. Dessa faktorer bildar innehållet i all konjunkturcykelteori.
Alla kriser har föregåtts av en genom spekulation förstärkt expansion av produktion och kredit. Detta innebär emellertid inte att överproduktion är ett resultat av spekulation och kreditutvidgning; ty "kreditsystemets utvidgning utgör endast den form, i vilken överproduktionen av kapital döljer sig".[2] På grund av värdeproduktionens dubbla karaktär och den ensidiga jakten efter bytesvärde så finns överproduktionen redan inneboende i den konkurrerande kapitalackumulationen. Den politiska ekonomin betraktar kreditens "utvidgning och begränsning som orsaker till det industriella kretsloppets växlande perioder, medan det i verkligheten endast rör sig om symptom".[3] Minskad lönsamhet innebär en begränsning av kreditstrukturen liksom ökad lönsamhet innebär expanderande kreditstruktur. Och samtidigt som det är riktigt att konkurrensen förstärker kapitalexpansionen oavsett totalkapitalets lönsamhet, så beror det enbart på att profitkvotens tendentiella fall existerar inom produktionsprocessen, oberoende av konkurrensmekanismen.
Bortsett från det rika byte, som det koloniala röveriet förde med sig, fortskred den tidiga kapitalbildningen i relativt jämn takt på grund av den ännu så länge lugna teknologiska utvecklingen och på grund av de sociala hindren för skapandet av ett stort industriproletariat. De icke-kapitalistiska sidorna inom ekonomin var fortfarande starka nog för att rent allmänt få den totala samhälleliga utvecklingsprocessen att framstå som produktion för konsumtion. Det var förstås samma efterblivenhet, som var upphovet till den tidiga kapitalismens fasor och den utomordentliga girigheten efter mervärde, som kom till uttryck i utarmningen av den arbetande befolkningen. Den förklarar också de klassiska ekonomernas pessimism inför kapitalismens framtid, och deras eget, ofullständiga, intresse för problemet med den fallande profitkvoten.[4] Det var först med den moderna industrins uppkomst, med öppnandet av världsmarknaden och med kapital-arbeteförhållandets dominans inom produktionen, som kapitalexpansionen själv blev den viktigaste bestämmande faktorn för samhällsutvecklingen. Dittills hade mänskliga materiella nödvändigheter under mindre komplicerade samhällsförhållanden givit den tidiga kapitalistiska utvecklingen ett drag av "ordning", som inte var dess eget.
Fastän den samhälleliga efterfrågan är förutbestämd av uppdelningen av arbetet i nödvändigt arbete och merarbete, så var denna efterfrågan under den tidiga kapitalismen i stor utsträckning en efterfrågan på konsumtionsmedel. Härav kommer tanken att marknadsbalansen mellan utbud och efterfrågan bestäms av de samhälleliga behoven av produktion för konsumtion. Allt eftersom kapitalismen blev det dominerande produktionssättet och ackumulationstakten ökade, blev den "samhälleliga efterfrågan" i ständigt större omfattning en efterfrågan på kapital. Utbud och efterfrågan i den traditionella bemärkelsen bestämde inte längre produktionsprocessen. Det var i stället produktionen av kapital, som kapital, som nu bestämde marknadsefterfrågans storlek och natur.
Varuproduktionen skapar sin egen marknad i så måtto som den kan omvandla mervärde till nytt kapital. Marknadsefterfrågan är en efterfrågan på konsumtionsvaror och kapitalvaror. Ackumulation kan endast bestå av ackumulation av kapitalvaror, ty det som konsumeras ackumuleras inte utan försvinner helt enkelt. Det är kapitaltillväxten i dess fysiska form som tillåter realisering av mervärde utanför bytesförhållandena mellan kapital och arbete. Så länge som det finns en tillräckligt stor och beständig efterfrågan på kapitalvaror, finns det inte någon orsak till att varor som inträder på marknaden inte skulle säljas.
Enligt Marx innebär "jämvikt" på marknaden i pristermer också "jämvikt" i värdetermer. Denna "jämvikt" förutsätter att allt mervärde realiseras. För en given tidsperiod räknas det totala samhälleliga arbetet endast när den icke konsumtionsbara delen av mervärdet omvandlas från varor till nytt kapital. Först då är cirkulationsprocessen i "harmoni" med produktionsprocessen. Utan denna ackumulation kommer priserna att falla, och då inte enbart på grund av den ökade arbetsproduktiviteten utan också på grund av att varuutbudet är större än efterfrågan. Om efterfrågan på kapital å andra sidan är större än utbudet, kommer priserna att stiga trots den ökade arbetsproduktiviteten. Priserna stiger och faller med förändringar i arbetsproduktiviteten och i utbud och efterfrågan. Dessa senare variationer beror emellertid på kapitalexpansionens takt. Och denna takt beror i sin tur på arbetets produktivitet (lönsamhet) i förhållande till den förefintliga kapitalmängden. Prisändringar, som beror på förhållandet mellan utbud och efterfrågan är med andra ord att hänföra till de förhållanden mellan värde och mervärde, som bestämmer ackumulationstakten.
Oavsett de prisrörelser som åtföljer ackumulationsprocessen, och oavsett deras speciella fluktuationer i kristider, så tenderar de aldrig mot en utjämning av utbud och efterfrågan, som anpassar den samhälleliga produktionen till den samhälleliga konsumtionen. Prisändringar hänför sig alltid till kapitalackumulationens utvidgning eller inskränkning. En låg expansionstakt kommer att framträda som ett alltför stort utbud på varor på marknaden och leda till pressade priser. En snabb ackumulationstakt kommer att vända marknadsläget och höja varupriserna.
Det kan förekomma produktion av merarbete utan kapitalackumulation. I ett sådant fall omfattar "mervärdet" endast den icke arbetande befolkningens konsumtion. Men kapitalproduktion tillåter inte en sådan enkel reproduktion. Den enskilde kapitalisten, som är fjättrad av konkurrensens villkor, måste ackumulera, om så endast för att bevara det kapital, som han redan har. Under produktionsprocessen sker det kapitalförbrukning i form av produktionskostnader, och dessa produktionskostnader återhämtas i cirkulationsprocessen såsom en del av varupriset. Generellt sett kommer varje kapital, som inte ökar sin produktivitet genom expansion, att försvinna, ty kapitalet kan endast realisera sitt mervärde på marknaden, och marknaden justerar priserna till genomsnittspriser i enlighet med den varierande arbetsproduktiviteten.
En företagare kan investera i ny och mera produktiv kapitalutrustning också när hans profit på den nuvarande produktionen gör detta till ett tveksamt åtagande. Den tillkommande investeringen kan nämligen erbjuda större konkurrensförmåga och göra det möjligt för honom att vidga sin marknad på andra kapitalisters bekostnad. Alla nyinvesteringar är uttryck för försök att delta i en förväntad utvidgning av marknadsefterfrågan, eller att ta över en större del av en existerande stabil eller rent av avtagande efterfrågan på andra företags bekostnad.
En större marknad förutsätter större produktion, även om en större produktion kanske inte finner en tillräckligt stor marknadsefterfrågan. I sina försök att trygga kapitalet genom att utvidga det, accelererar kapitalisterna ackumulationsprocessen. Det finns inga garantier för att expansionen av produktionen kommer att vidga marknaden i motsvarande omfattning. Men själva accelerationen innebär i sig själv en utvidgning av marknaden, eftersom den ökar efterfrågan på produktionsmedel. Om marknadsefterfrågan därför ökar generellt och påverkar alla produktionssfärer och branscher, blir en "högkonjunktur" följden, och den framträder såsom "jämvikt" mellan utbud och efterfrågan. Om kapitalackumulationen får denna verkan, så är en bristande tillgång på mervärde den enda möjliga orsaken till att ackumulationen plötsligt skulle upphöra; och denna brist måste ha uppstått inom och trots ackumulationsprocessen.
I verkligheten förefaller det naturligtvis att vara tvärtom; det verkar som om mervärdet inte kan realiseras på grund av överflöd på bruksvärden (varor). Och för den enskilde kapitalisten är det faktiskt bristande efterfrågan, som hindrar honom från att sälja sina varor, och som förmår honom att avstå från ökad produktion genom nyinvesteringar. Men denna ackumulationens skenbara beroende av marknadsefterfrågan avslöjar enbart de enskilda kapitalisternas reaktion på den samhälleliga bristen på mervärde, eller merarbete, det vill säga på den otillräckliga del av arbetarnas bruksvärde (deras arbetskapacitet) som tillfaller kapitalisterna i utbyte mot arbetarnas bytesvärde (löner), eller annorlunda uttryckt, på de minskande möjligheterna att suga ut arbetet i jämförelse med den progressiva kapitalackumulationens profitbehov.
Denna situation, som är dold inom produktionssfären, motsäges inte av en mättnad på varumarknaden. Det måste alltid hållas i minnet att den kapitalistiska produktionen går ut på profit och kapital. Produktion av varor såsom konkreta bruksvärden är endast ett medium för produktionen av kapital såsom abstrakt bytesvärde. Med avseende på lönsamheten måste det också kommas ihåg, att det minskade bytesvärdeelementet i varuproduktionen uppvägs av bruksvärdesproduktionens ökade produktivitet. Den minskade lönsamhet, som en bestämd kapitalmängd erfar, kompenseras likaså av totalkapitalets tillväxt. På så sätt kan en ökning av mängden obetalt arbete - som kommer till uttryck i en större mängd varor - åsidosätta profitkvotens tendentiella fall. Den faktiska mättnaden på marknaden måste således vara förorsakad av att arbetet inte är produktivt nog för att tillfredsställa kapitalackumulationens profitbehov. Eftersom det inte producerats tillräckligt mycket, kan kapitalet inte expandera i en takt, som tillåter att det som har producerats realiseras i hela sin omfattning. Den relativa bristen på merarbete i produktionsprocessen framträder som ett absolut överflöd på varor i cirkulationsprocessen och som överproduktion av kapital. Detta framgår tydligt av det förhållandet att perioder med överproduktion alltid slutar med en ökning, och inte en minskning, av produktionen och produktionsmedlen, en ökning som blivit möjlig tack vare förbättrade utsugningsbetingelser.
Även om kapitalexpansionen är beroende av att mervärde realiseras i cirkulationen, och även om den emellanåt upphör genom marknadens begränsningar, så är kapitalackumulationen inte ett realiseringsproblem. Det är den naturligtvis också, men realiseringsproblemen måste hänföras till det förhållandet att kapitalproduktionen är en värdeexpanderande process. Även under den rent hypotetiska förutsättningen att det inte fanns några realiseringsproblem, så betraktade Marx ackumulationsprocessen som en historiskt begränsad period, eftersom den själv undergräver förutsättningarna för sin existens och utveckling genom den fallande profitkvoten under loppet av kapitalets ökade organiska sammansättning.
Denna process kan förvisso också beskrivas i den mindre abstrakta formen av mervärderealisering. Resultatet skulle emellertid bli det samma. Cirkulationssfären växer med kapitalet. Men kapitalets expansionsprocess är också en koncentrations- och centraliseringsprocess. Den verkar tillbakahållande på kapitalproduktionens utbredning i rummet, ty kapitalisterna blir i allt högre grad oförmögna och ovilliga att kapitalisera världsproduktionen. Den ökade svårigheten att upprätthålla en profitkvot, som räcker till för en expansion av det existerande kapitalet, minskar strävandena efter att utvidga kapitalet till icke- eller underutvecklade regioner. I stället upprätthålles dessa regioner i stor utsträckning som billiga råvaruregioner i utbyte mot varor som producerats i de kapitalistiskt utvecklade områdena.
Ackumulation innebär konstant utvidgning av den kapitalistiska produktionen genom omvandling av mera primitiva produktionssätt till varuproduktion. Det är ett sätt att hålla tillbaka kapitalets ökade sammansättning och att stabilisera profitkvoten. Men ackumulation medför också centralisering och koncentration, vilket hämmar bildandet av nytt kapital och således gradvis skär ner den "nyttoeffekt" som nytt kapital kan ha för den genomsnittliga profitkvoten. Enligt Marx är "tendensen att skapa världsmarknaden omedelbart given i själva kapitalets begrepp";[5] men den kapitalistiska utvecklingen hindrar samtidigt en kapitalistisk utveckling av världsproduktionen genom dess inneboende tendens att monopolisera kapitalets ackumulationsprocess.
Detta innebär inte att kapitalismen bär ansvaret för att det finns underutvecklade länder. Men det innebär att en fullständig industrialisering av världsproduktionen inte kan genomföras genom ackumulation av privat kapital. Privatrikedomens tillväxt och monopolisering hämmar och förvanskar den samhälleliga rikedomsbildningen. Det finns förvisso ingenting i det kapitalistiska systemet, som hindrar det från att söka efter profiter över hela jordklotet, och det finns ingen plats, som kapitalet inte kommer att uppsöka om det är lönsamt att göra det. Men koncentrationen av rikedom med privategendomen som grund delar upp världen i kapitalrika och kapitalfattiga regioner, precis som den polariserar varje särskild nation i kapitalister och lönarbetare.
Kapitalismen fann det mera lönsamt att begränsa den industriella utvecklingen till sin egen världsdel. När denna monopolistiska ställning väl uppnåtts och konsoliderats, kunde den inte uppges utan allvarliga störningar för västvärldens kapitalism. Att bevara de icke-industrialiserade nationerna som marknader för sin tillverkningsindustri blev därför bestämmande för inriktningen av de utvecklade ländernas handelspolitik, och den genomdrevs politiskt i länder som låg under deras kontroll. Det var naturen själv, hävdade man, som gjorde vissa länder till producenter av industrivaror och andra till producenter av råvaror. Och det var inte bara ett "naturförhållande", utan uppdelningen var också ekonomiskt lämplig, vilket framgår av den komparativa kostnadsteorin, som ju säger att det är mera "ekonomiskt" att producera råvaror i råvaruproducerande länder och mera ekonomiskt att producera industrivaror i industriländer. På så sätt skulle, menade man, alla dra fördel av den "internationella arbetsdelningen", det vill säga uppdelningen av världen i industrialiserade och icke-industrialiserade länder. Utbytet mellan dessa länder har emellertid alltid varit till de utvecklades fördel och till de underutvecklades nackdel.
Detta är ett exempel på hur kapitalet konkret hindrar de samhälleliga produktivkrafternas utveckling. Men medan detta förfarande under en viss tid påskyndar det monopoliserade kapitalets expansion, så blir det senare en ytterligare orsak till dess stagnation. Och det beror på att man i förhållande till det existerande koncentrerade kapitalets växande ackumulationsbehov kan utvinna mindre och mindre mervärde ur de i produktivt avseende stagnerande underutvecklade områdena. Dessa områden kan inte kapitalisera produktionen för egen del i konkurrens med de redan högt monopoliserade kapitalen; och uppkomsten av nya självständiga kapital är möjlig endast om det sker i relativ isolering från den kapitalistiska världsmarknaden.
Eftersom de avancerade kapitalistiska ländernas produktionskapacitet är planerad och uppbyggd med tanke på en expanderande världsmarknad, sträcker den sig utöver de nationella marknadernas ramar. Och det gäller för i stort sett alla industriländer. Deras gemensamma produktion överskrider världsmarknadens ramar, såvida inte en allmän och hastig kapitalbildning får världsmarknaden att växa lika snabbt som produktionen. Även om detta sällan inträffar, så är det inte omöjligt. Marx modell för kapitalackumulationen utgår ifrån att det är möjligt, och därför begränsar den profitkvotens tendentiella fall till det som sker inom produktionen. I verkligheten leder naturligtvis den vidgade produktivitetsklyftan mellan kapitalistiskt utvecklade och underutvecklade regioner till en försvagning av realiseringen av mervärde genom de senares ökade utarmning. Genom att endast gynna utsugningen i råvaruproduktionen, genom att överföra profiter som gjorts inom dessa områden till de avancerade industriländerna, och genom att tvinga fram bytesförhållanden, som gynnar de utvecklade kapitalistiska länderna, reducerar de utvecklade länderna det underutvecklade områdets möjligheter att köpa industrivaror. Ju fattigare de underutvecklade länderna blir, desto mindre blir den marknad som de kan erbjuda de industriellt avancerade ländernas produkter och desto svårare blir det för dem att själva ackumulera kapital och att på så sätt höja den allmänna efterfrågan. Den bristande efterfrågan är i praktiken en brist på mervärde i områden som inte kan köpa. Det som framstår som ett realiseringsproblem i de avancerade kapitalistiska systemen är ett produktionsproblem i de mindre utvecklade länderna. Summan av det hela är emellertid en brist på mervärde, vilket hindrar den allmänna ackumulationsprocessen från att fortskrida.
Oavsett om man ser på produktionen av mervärde eller dess realisering, så består kapitalismens verkliga problem, när man ser det från totalkapitalets position, i en brist, och inte i ett överskott, på mervärde. Det är endast om man betraktar en bestämd kapitalistisk nation isolerat, eller om man skiljer den utvecklade kapitalistiska världen från världen i dess helhet, som en faktisk brist på mervärde framträder som överproduktion av varor. Och likaså är det endast med utgångspunkt från den enskilde producenten i ett kapitalistiskt land som en faktisk brist på samhälleligt producerat mervärde framträder som en minskad efterfrågan på marknaden. Men i världen i stort eller i varje land för sig förekommer det överproduktion endast på grund av att utsugningsnivån är otillräcklig. Därför kan överproduktionen övervinnas genom ökad utsugning - under den förutsättningen, naturligtvis, att ökningen är tillräckligt stor för att utvidga och utsträcka kapitalet och därigenom öka marknadsefterfrågan.
[1] Kapitalet, I, s. 14 korr. /28.
[2] Engels till Marx, MEW, bd. 29, s. 227.
[3] Kapitalet, I, s. 559/662.
[4] Adam Smith, till exempel, ansåg att kapitalackumulationen sänkte den allmänna profitkvoten i samma bemärkelse som den konkurrensmässiga expansionen av särskilda branscher sänkte profiten för dessa; och David Ricardo menade att den allmänna profitkvoten måste sjunka på grund av kapitalackumulationen; samtidigt som den höjde produktiviteten inom industrin, sänkte den produktiviteten inom jordbruket genom naturresursernas sjunkande kvalitet.
[5] K. Marx, Grunddragen, s. 122.