Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den marxistiska kritiken av det borgerliga samhället måste omfatta mer än bevis för att arbetet sugs ut av kapitalet. Begreppet om mervärdet fanns inneboende i arbetsvärdeteorin, och socialister före Marx hade använt det i sina diskussioner. För att än en gång visa att profiten eller mervärdet uppstår i produktionen och inte i cirkulationen, fann Marx det tillrådligt att bortse från marknadskonkurrensens inflytande på värdeförhållandena. Detta är möjligt endast i teorin, eftersom produktionsprocessen i praktiken inte kan skiljas från bytesprocessen. Men enligt Marx kan lagarna för den kapitalistiska produktionen "inte förklaras ur växelverkan mellan utbud och efterfrågan ... eftersom dessa lagar endast kan få ett renodlat förverkligande då utbud och efterfrågan upphör att verka, det vill säga täcker varandra."[1] Med detta ville inte Marx påstå att det i praktiken kan råda jämvikt, eftersom utbud och efterfrågan faktiskt aldrig uppväger varandra.
I den borgerliga ekonomiska teorin bestäms priserna av utbud och efterfrågan. Om man förutsätter att skillnader mellan utbud och efterfrågan "på lång sikt" tar ut varandra, förefaller det rimligt att bortse från dem och betrakta marknaden som en jämviktsmekanism. Även i de fall då man medger att icke-ekonomiska krafter påverkar prisrelationerna, så kvarstår ändå övertygelsen att sådana ingrepp, antingen på utbuds- eller också på efterfrågesidan, till slut mynnar ut i ett jämviktstillstånd.
Den borgerliga ekonomiska teorin erkänner inte klassutsugningen, ty de varor som inträder på marknaden avslöjar inte uppdelningen i arbete och merarbete, vilken kan återföras till arbetskraftens dubbla karaktär som bytesvärde och bruksvärde. Den borgerliga teorin hävdar att marknadsförhållandena tillförsäkrar alla och envar ekvivalenten för deras särskilda bidrag till produktionsprocessen, och att det är just maximeringen av den privata egennyttan, som leder till optimalt samhälleligt välstånd. Maximeringen av den privata egennyttan, påpekade Marx, kunde få helt andra konsekvenser, om "privata intressen inte redan vore samhälleligt bestämda (privat)intressen, och om förverkligandet av dessa endast kan uppnås inom de gränser och med de medel som samhället föreskriver, det vill säga genom att de samhälleliga betingelserna och medlen reproduceras."[2] Annars kunde egennyttan lika gärna leda till fullständigt kaos, där alla stred mot alla. Värdelagen uttrycker karaktären av de samhälleligt betingade privata intressena, och därför förklarar den den "ordning", som nu råder under kapitalismen.
Denna "ordning" är själv underställd kapitalproduktionens utveckling. Marx ansåg sig inte behöva förneka att konkurrensen på marknaden påverkar prisförhållandena och fördelningen av arbete och kapital. Men det betyder inte att de faktiska processer, som verkar i en utjämnande och balanserande riktning, skapar den jämvikt på marknaden, som den borgerliga teorin talar om. Det betyder endast att produktionens samhälleliga karaktär gör de enskilda producenterna beroende av en rad restriktioner, som ligger utanför deras kontroll.
I och med att "självbestämningen" är utlämnad till kontrollerbara händelser på marknaden, blir hela ekonomin beroende av kapitalackumulationens dynamik. När man talar om en värdelag, menar man därför att bytesförhållandena under kapitalismen framstår som en självständig kraft, som kontrollerar producenterna i stället för att kontrolleras av dem. Det hänför sig till det enkla faktum att produktionens och utbytets växande "socialisering" skedde under de privata egendomsförhållandenas beskydd, så att enskilda produktionsbetingelser kom under marknadsförhållandenas samhälleliga kontroll. Enskilda framgångar eller misslyckanden på marknaden leder till förändringar inom produktionssfären, och dessa förändringar resulterar i nya lägen på marknaden, vilket i sin tur tvingar de enskilda producenterna att vidta åtgärder för att skydda sig. Framgång innebär emellertid inte något annat än realisering av utvunnet merarbete i form av profiter inom prismekanismen, en process som bestäms av konkurrensförhållandet mellan utbud och efterfrågan, vilket pekar på de speciella "samhälleliga behoven" under kapitalproduktionens betingelser.
Marknadsförhållandena antar sin definitiva utformning vid varje given tidpunkt utifrån den mängd värde och mervärde som produceras. Det samhälleliga behovet är "väsentligen betingat av klassernas förhållande till varandra och deras olika ekonomiska läge, i synnerhet då för det första förhållandet mellan totalt mervärde och arbetslön och för det andra förhållandet mellan de olika delar i vilka mervärdet klyvs (profit, ränta, jordränta, skatter, o.s.v.)".[3] Det som sker på marknaden kan endast ske inom de bestämda gränser, som fastställes av skeendet inom produktionen och av egenheterna i fördelningen av socialprodukten.
Med detta vill vi inte ha sagt att diskrepanser mellan utbud och efterfrågan inte på egen hand kan påverka ekonomin. Det sker ständigt. Men vi vill slå fast att marknadsförhållandena till sitt väsen är härledda, kringskurna som de är av produktionsprocessens möjligheter och begränsningar. Eftersom det i praktiken är omöjligt att skilja produktionsprocessen från cirkulationsprocessen, framträder den ökade arbetsproduktivitetens effekt på de grundläggande produktionsförhållandena såsom värderelationer endast i modifierad form såsom pris- och profitförhållanden, som bestäms av konkurrensmekanismen mellan utbud och efterfrågan. Men det faktum att marknadsförhållanden endast kan vara prisförhållanden förändrar inte på något sätt det grundläggande faktum att förhållandet mellan utbud och efterfrågan begränsas av de samhälleliga produktionsförhållandena och den samhälleliga produktionens karaktär av kapitalackumulation. Enligt Marx uppfattning är det inte prissystemet som "reglerar" den kapitalistiska ekonomin, utan snarare hittills okända men av kapitalismen betingade produktionsbehov, som verkar genom prismekanismen. Prisets "reglerande" konkurrensmekanism "regleras" själv av värdelagen, liksom värdelagen i sin tur kan störtas av naturliga eller sociala nödvändigheter, som går utöver gränserna för det kapitalistiska systemet.
Eftersom "samhället, lika lite som det kan upphöra att konsumera, kan upphöra att producera", fortgår den samhälleliga produktionsprocessen oavbrutet. Under kapitalismen är den samhälleliga produktionsprocessen samtidigt en reproduktionsprocess i utvidgad skala. "Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör dessutom", skrev Marx, "att det kapital, som används i det industriella företaget, ständigt växer, och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inneboende lagar, som yttre tvångslagar. Den tvingar honom till att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, och han kan endast öka det genom progressiv ackumulation."[4] Behovet av att ackumulera bestämmer alla kapitalisters handlande, och det är genom deras handlande som den samhälleliga produktions- och reproduktionsprocessen får kapitalet att framstå som "självförökande". Marknadens kontroll över producenterna är således samtidigt ackumulationsprocessens kontroll över producenterna och marknaden.
Då kapitalet är tillägnat mervärde, är den samhälleliga produktionsprocessens kvalitativa och kvantitativa natur beroende av förmågan eller oförmågan att utvinna nytt mervärde. Ackumulationen är källan till och syftet för den kapitalistiska produktionen, men kapitalisterna saknar intresse både för den samhälleliga produktionen i dess helhet och för det proportionella förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete. I fråga om arbetarklassens reproduktion, kan kapitalisten "lugnt överlåta uppfyllandet av detta till arbetarnas självbevarelse- och fortplantningsdrift. /Kapitalisten/ sörjer bara att för såvitt möjligt begränsa arbetarnas individuella konsumtion till det allra nödvändigaste."[5]
Arbetarna kan å sin sida försöka höja sina löner på profitens bekostnad utan att ta hänsyn till kapitalproduktionens ackumulationsbehov. Dessa båda attityder finner sina okända, men bestämda gränser inom ramen för de villkor, som anges av de samhälleliga produktionsförhållandena som värdeförhållanden.
Marknaden är den scen på vilken all konkurrerande verksamhet utspelas. Men denna scen är i sin tur själv uppbyggd av och knuten till samhällsstrukturens klasskaraktär. Oavsett vilka marknadsförhållanden som råder, så måste de passa samman med de samhälleliga produktionsförhållandena; för att marknadsspelet ska fortsätta måste mervärdet stå i rimlig proportion till kapitalets värde. Ackumulationen är kriteriet för om den är tillräcklig, ty utan ackumulation kan visserligen produktionen fortgå men inte den kapitalistiska produktionen, det vill säga produktionen av kapital. Ackumulationskvoten, eller mervärde- eller profitkvoten, är det "styrande" element, på vilket marknadens regleringsfunktioner är baserade.
Konkurrens leder till utjämning av varupriser och profitkvoter. Naturligtvis förutsätter denna utjämningsprocess individuella skillnader. Produktionssfären bestämmer det samhälleliga utbudet, och den samhälleliga efterfrågan beaktar inte individuella skillnader inom produktionssfären. Den arbetande befolkningens efterfrågan på marknaden kan inte överstiga ekvivalenten för lönekapitalet, och den består vanligtvis av konsumtionsvaror. Det mervärde som skall realiseras utanför utbytet mellan arbete och kapital är huvudsakligen uppsplittrat i profit, ränta och jordränta. En del av mervärdet investeras på nytt, en annan del konsumeras. Mervärdet kan förvandlas till kapital, eftersom "merprodukten på förhand innehåller ett kapitals materiella beståndsdelar".[6] Ackumulation, som innebär att en del av mervärdet inte konsumeras, betraktas av kapitalisten som en "sparprocess", och profiten utgör belöningen för denna "försakelse". Och "ju mer kapitalet alltså växer på grund av på varandra följande ackumulationer, desto mer växer också den värdesumma, som klyvs i en ackumulationsfond och en konsumtionsfond. Kapitalisten kan därför leva flottare och samtidigt 'försaka' mer. Och slutligen verkar alla produktionens drivande krafter starkare, ju större omfång produktionen får och ju större det förskotterade kapitalet är."[7] Men ackumulationsfonden kan för den skull inte vara större än vad som återstår av mervärdet efter det att den icke arbetande befolkningens konsumtionsbehov har tillfredsställts. Ju mindre den totala samhälleliga konsumtionen är i förhållande till den totala socialprodukten, desto större blir återstoden av det mervärde, som kan ackumuleras.
Enligt den borgerliga teorin innebär ett "uppskjutande" av den nuvarande konsumtionen genom "sparande" endast att konsumtionen blir desto större i framtiden. Detta "uppskjutande" fortgår emellertid oavbrutet oavsett hur mycket som "sparats" och återinvesterats i nya produktionsmedel. Även om konsumtionen faktiskt ökar under kapitalexpansionen, så ökar kapitalackumulationen snabbare. Det kan inte råda "jämvikt" mellan produktion och konsumtion, varken vid någon speciell tidpunkt eller på lång sikt, eftersom progressiv kapitalexpansion innebär att klyftan mellan de två vidgas. "Marknadsjämvikt" kan endast förekomma i abstrakta värdetermer: jämvikt råder då efterfrågan på marknaden är sådan att den säkrar realiseringen av mervärde genom kapitalexpansion. Något som påminner om "jämvikt" mellan utbud och efterfrågan kan endast förekomma inom kapitalets ackumulationsprocess. Det är endast i denna bemärkelse som värdelagen "genomdriver den samhälleliga jämvikten i produktionen mitt i dess tillfälliga fluktuationer".[8]
Värdelagen upprätthåller "produktionens samhälleliga jämvikt ... ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar samman över ens huvud".[9] Den gör sig gällande genom kriser, som återupprättar, inte en förlorad balans mellan utbud och efterfrågan uttryckt i produktion och konsumtion, utan en tillfälligtvis förlorad men nödvändig "jämvikt" mellan den materiella produktionsprocessen och den värdeexpanderande processen. Det är inte marknadsmekanismen som förklarar en skenbar "jämvikt" mellan utbud och efterfrågan utan kapitalackumulationen som ibland låter marknadsmekanismen se ut som en jämviktsmekanism.
[1] Kapitalet, III, s. 170/199.
[2] K. Marx, Grunddragen, s. 43 f. korr. /74.
[3] Kapitalet, III, s. 163 korr. /191.
[4] Kapitalet, I, s. 521/618.
[5] ibid., s. 503/598.
[6] ibid., s. 510/607.
[7] ibid., s. 537 korr. /635 f.
[8] Kapitalet, III, s. 780 korr. /887.
[9] Kapitalet, I, s. 65/89.