Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marx var inte speciellt intresserad av att påvisa den anarkiska kapitalismens livsduglighet. Hans intresse för värdelagen är att hänföra till att han ytterst syftade till "att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag".[1] De bästa momenten i Kapitalet är, skrev Marx till Engels, "1) arbetets dubbla karaktär, som tar sig uttryck i bruksvärde och bytesvärde (detta måste vara klart för att man ska förstå min fortsatta redogörelse); och 2) behandlingen av mervärdet oberoende av dess särskilda former såsom profit, ränta, jordränta, etc."[2] Arbetskraftens dubbla karaktär motsvarar naturligtvis kapitalproduktionens samhällsförhållanden som produktion av mervärde. Och den självständiga behandlingen av mervärdet pekar mot detta grundläggande samhällsförhållande, som ligger dolt bakom de olika kategorier, i vilka mervärdet delas upp mellan dem som tillägnar sig det.
Kapitalistisk produktion är produktion av bytesvärde via produktion av varor. Slutmålet för denna produktion av bytesvärde är mervärde i form av mer bytesvärde. Mervärdet utgör skillnaden mellan arbetskraftens bytesvärde och dess faktiska produktionskapacitet. Mervärdet består av tidsförhållandet mellan det arbete som är nödvändigt för att arbetarna ska kunna försörja och reproducera sig, och det arbete som tillfaller kapitalisterna i form av merprodukter, vilka senare realiseras i profiter. Enligt arbetsvärdeteorin sjunker en varas bytesvärde med stigande arbetsproduktivitet. Mer bruksvärde i varuform kommer till uttryck i oförändrat eller mindre bytesvärde, eftersom den socialt nödvändiga arbetstid, som finns nerlagd i dem, minskar.
Utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivitet under kapitalismen kommer till uttryck dels i sjunkande bytesvärde i förhållande till varornas bruksvärde, dels i en växande mängd bruksvärden, som uppväger det sjunkande bytesvärdet. Från kapitalistisk synpunkt är en ökad arbetsproduktivitet meningslös, om den inte samtidigt innebär ökat mervärde i form av bytesvärde. Detta kräver ökad utsugning, en höjning av "mervärdekvoten", vilket i sin tur innebär en förändring av förhållandet mellan nödvändig arbetstid och merarbete. En sådan förändring kan åstadkommas antingen genom en förlängning av den totala arbetstiden eller också genom en nedskärning av den arbetstid, som krävs för att täcka arbetskraftens bytesvärde. Man kan emellertid förmoda att kapitalexpansionen i ett slutet system kommer att nå en punkt där antalet arbetare inte kan höjas, där arbetstiden inte kan förlängas, och där den del av arbetstiden, under vilken arbetarna producerar sina egna existensmedel, inte kan skäras ner ytterligare. Vid denna punkt skulle kapitalackumulationen upphöra.
Produktivitetsökning, växande mervärde och accelererad kapitalackumulation är en och samma process. De betyder att kapital, som investeras i produktionsmedel, växer snabbare än kapital, som investeras i arbetskraft. I Kapitalet bygger Marx upp en värdemodell för kapitalutvecklingen utifrån begreppet "totalkapital" med dess samhälleliga storheter löner, profiter och investeringar. Även om alla direkt synliga samband mellan värde och pris går förlorade i den faktiska bytesprocessen, så visar en betraktelse av "samhället som helhet" att summan av alla priser - oavsett deras förhållande till varandra - representerar totalvärdet. Detta tillåter en värdeanalys av kapitalutvecklingen. Begreppet "samhället som helhet" är i likhet med värdebegreppet berättigat inte endast som ett nödvändigt teoretiskt hjälpmedel utan också som en giltig abstraktion från verkligheten.
I allmänhet är samhällets utveckling baserad på det samhälleliga arbetets växande produktivkraft. Ökad arbetsproduktivitet betyder att man kan producera mer på kortare tid. Detta åstadkommes genom att produktionsmedel och produktionsmetoder utvecklas, eller, under kapitalistiska betingelser, genom kapitalackumulationen. Kapitaltillväxten medför en förändring av dess organiska sammansättning. Eller för att använda Marx egen bestämning av uttrycket: "Kapitalets sammansättning bör betraktas från två sidor. Om kapitalet betraktas som värde, bestämmes dess sammansättning av förhållandet mellan konstant kapital eller värdet av produktionsmedlen och variabelt kapital eller värdet av arbetskraften, d.v.s. summan av arbetslönerna. Om kapitalet betraktas materiellt, sådant det fungerar i produktionsprocessen, består varje kapital av produktionsmedel och levande arbetskraft. Kapitalets materiella sammansättning bestämmes av förhållandet mellan mängden av de använda produktionsmedlen och den arbetsmängd, som åtgår för att använda produktionsmedlen. Det förstnämnda kallar jag kapitalets värdesammansättning, det senare kapitalets tekniska sammansättning. Mellan dem råder en intim växelverkan. I den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning, använder jag termen kapitalets organiska sammansättning."[3]
Av denna bestämning följer det att det finns en skillnad mellan kapitalets stigande värdesammansättning och dess stigande materiella, tekniska sammansättning. "Det kapital, som är nedlagt i ett modernt spinneri, fördelas t.ex. på 7/8 konstant och 1/8 variabelt kapital, medan det i början av 18:e århundradet fördelades på 1/2 konstant och 1/2 variabelt kapital. Men samtidigt konsumerar produktivt i dag en bestämd mängd spinnarbete flera hundra gånger så mycket råmaterial, arbetsmedel o.s.v. som i början av århundradet. Orsaken är helt enkelt den, att när arbetets produktivitet stiger, användes inte endast en större mängd produktionsmedel, utan produktionsmedlens värde sjunker samtidigt i jämförelse med deras mängd. Värdet stiger alltså absolut, men inte så hastigt som mängden ökar. Differensen mellan konstant och variabelt kapital ökar därför mycket långsammare än differensen mellan mängden produktionsmedel, vari det konstanta kapitalet omsättes, och mängden arbetskraft, vari det variabla kapitalet omsättes. Den första differensen tilltar med den senare men i mindre grad."[4]
Kapitalets organiska sammansättning återspeglar detta speciella förhållande mellan värdesammansättning och materiell sammansättning. Den gradvisa förändringen av kapitalets organiska sammansättning försiggår i högre eller mindre utsträckning inom alla produktionssfärer. Genomsnittet av de enskilda sammansättningarna anger totalkapitalets sammansättning inom en bestämd produktionsgren, och genomsnittet av genomsnitten för de olika produktionsgrenarna tillsammantagna anger sammansättningen för det samlade samhälleliga kapitalet. Det är detta senare genomsnitt som Marx intresserar sig för, när han behandlar den allmänna lagen för kapitalackumulationen.
Vi upprepar: kapitalets stigande organiska sammansättning innebär att mängden produktionsmedel, och själva produktionen, stiger snabbare än kapitalets värdesammansättning. Detta beror enligt värdelagen på det minskade bytesvärdet, som förorsakats av den stigande arbetsproduktiviteten. Under förutsättning att mervärdekvoten är konstant, så leder kapitalets ökade organiska sammansättning till en gradvis fallande profitkvot, eftersom det endast är den variabla delen av kapitalet som avkastar mervärde, medan profitkvoten "mäts" i förhållande till de samlade investeringarna, det vill säga konstanta och variabla tillsammans.
Profitkvotens tendentiella fall kompenseras av arbetets stigande produktivitet, vilken är ett resultat av kapitalets högre organiska sammansättning. Enligt Marx uttrycker sig kapitalackumulationen "å ena sidan i profitkvotens tendentiella fall och å andra sidan i den ständiga tillväxten av absoluta mängden tillägnat mervärde eller profit. I stort sett motsvaras det variabla kapitalets och profitens minskning av en absolut tillväxt av båda. Denna dubbelsidiga verkan kan, som vi har visat bara framträda genom att totalkapitalet växer i snabbare takt än den i vilken profitkvoten faller."[5]
Kapitalet kan ackumulera och upprätthålla en given profitkvot, när värdet av det variabla kapitalet och värdet av det konstanta kapitalet växer i samma takt. Detta skulle emellertid innebära en kapitalbildning utan ökad arbetsproduktivitet, något som motsäger kapitalismens verkliga utveckling, framför allt dess stora teknologiska framsteg. Frånvaron av kapitalackumulation behöver inte innebära fallande profitkvot. Men en icke-ackumulerande kapitalism är otänkbar annat än för kortare perioder; det är en kapitalism i kris. Ty kapitalistisk produktion är otänkbar utan ackumulation. Allmänt sett ersätter kapitalbildningen alltid arbete, och i så måtto reducerar den profitkvoten samtidigt som den ökar både mervärdets kvot och dess mängd.
Så länge som mervärdekvoten kan höjas i tillfredsställande takt, är profitkvotens tendentiella fall endast latent. För att "påvisa" en fallande profitkvot, kan man tänka sig en fast mervärdekvot i ett i övrigt expanderande kapitalistiskt system. Men det går inte att förutse en situation, där utsugningen inte kan höjas nog mycket för att kompensera profitkvotens tendentiella fall. Marx påpekade själv att den abstrakta framställningen av kapitalutvecklingen inte var nog som grund för förutsägelser om den verkliga världen. Alla kriser under kapitalismen måste förklaras utifrån de givna, empiriska betingelserna, "utifrån den kapitalistiska produktionens, konkurrensens och kreditens verkliga rörelse".[6] Värdeanalysen av kapitalutvecklingen slår fast att "möjligheten till kriser framgår av undersökningen av kapitalets allmänna natur, utan hänsyn till de tillkommande och verkliga förhållanden, som bildar förutsättningarna för den verkliga produktionsprocessen".[7]
För Marx var lagen om den fallande profitkvoten inte desto mindre "den moderna politiska ekonomins viktigaste lag".[8] Så enkel som "lagen /om den fallande profitkvoten/ än kan förefalla, har det hittills inte lyckats någon ekonom att upptäcka den".[9] De misslyckades på grund av att de hade "famlat omkring skillnaden mellan konstant och variabelt kapital men aldrig förstått att klart formulera den".[10] Ricardo, till exempel, "blandar samman profit och mervärde",[11] men han observerade inte dess förhållande till totalkapitalet. Följaktligen lyckades han inte upptäcka den fallande profitkvoten som en inneboende lag för kapitalackumulationen. Även om denna lag i en mera specifik bemärkelse inte kan förutsäga kapitalismens undergång, så innebar upptäckten av den såsom en immanent lag för kapitalexpansionen slutet för illusionen att kapitalismen någonsin kunde uppnå den lugn och ro, vilket dess förespråkare förde fram som ett framtida hopp. Det betyder att alla de konkreta motsägelser, som kapitalismen ställs inför, inte kan anses vara tillfälliga eller botliga brister. Dessa svårigheter, tagna som enstaka företeelser eller som ett utvecklingsmönster, beror på en tendens, som finns inneboende i själva kapitalackumulationen. När man inser kapitalismens inre sammanhang, skrev Marx, så betyder det att "den teoretiska övertygelsen om den permanenta nödvändigheten av de rådande förhållandena bryter samman innan den verkliga kollapsen kommer".[12] I inledningsskedet tycktes kapitalbildningen endast bestå i en kvantitativ kapitaltillväxt. Genom kapitalets stigande organiska sammansättning inträdde en kvalitativ förändring. Nytillkommet kapital drar till sig färre och färre arbetare i förhållande till sin storlek, och det reproducerade kapitalet, som deltar i den förändrade kapitalsammansättningen, stöter ifrån sig allt fler av de arbetare, som det tidigare sysselsatte. Men ackumulation medför att den arbetande befolkningen växer, då en del av mervärdet måste återomvandlas till variabelt tilläggskapital. För att detta ska kunna ske, krävs det en accelererad kapitalexpansion. Enligt Marx "behövs det inte bara en ständigt snabbare ackumulation och en ständigt snabbare tillväxt av totalkapitalet för att sysselsätta ett bestämt antal nya arbetare. En ständig kapitalökning är nödvändig t.o.m. för att oavbrutet kunna sysselsätta de gamla arbetarna. Samtidigt slår denna ständigt ökande ackumulation och centralisation i sin tur om till en källa till nya förändringar i kapitalets sammansättning och en ännu snabbare minskning av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta."[13]
Kapitalproduktionens utbredning för emellertid in nytt kapital med låg organisk sammansättning i marknadsekonomin. Det variabla kapitalets relativa tillbakagång dämpas således av dess absoluta tillväxt. Den teknologiska utvecklingen reducerar produktionsmedlens kapitalvärde och bromsar därigenom upp den växande diskrepansen mellan konstant och variabelt kapital. Profitkvotens tendentiella fall kompenseras av dessa och andra "mottendenser". Frågan är emellertid om detta alltid är möjligt.
Som vi tidigare noterat finns det två sätt att öka mervärdekvoten för ett givet kapital: en förlängning av arbetsdagen eller en förkortning av den del av arbetsdagen, under vilken arbetarna producerar ekvivalenten till sitt bytesvärde. Detta gäller också för det imaginära "samhället som helhet", det vill säga världen betraktad som en nation i vilken den kapitalistiska produktionen härskar "för att kunna uppfatta undersökningens föremål i dess renhet, fritt från störande biomständigheter."[14] I denna modell för kapitalproduktionen kan mervärdekvoten höjas genom en ökning av den totala arbetstiden eller genom en nedskärning av den totala arbetstid, som utgör det variabla kapitalets ekvivalent. Men det finns bestämda gränser, som den absoluta arbetstiden inte kan överskrida och som den nödvändiga arbetstiden (den arbetstid som tillfaller arbetarna) inte kan underskrida. Detta är lika giltigt för den totala mängden samhälleligt arbete som för den enskilde arbetaren. Men de gränser, som gäller för den enskilde arbetaren, kan iakttas, vilket inte låter sig göras i fråga om "samhället som helhet" eller något existerande samhälle. För att använda ytterligheter: den absoluta arbetstiden under en dag kan inte överskrida 24 timmar, och den nödvändiga arbetstiden kan inte reduceras till noll. Utvinningen av mervärde har både naturliga och samhälleliga gränser.
Profitkvotens tendentiella fall är en teoretisk slutsats, som härletts genom tillämpning av arbetsvärdeteorin på kapitalbildningsprocessen. Vi vill upprepa att som ett resultat av den ökade arbetsproduktiviteten sjunker varornas värde när arbetstiden för deras tillverkning minskar. Men fler produkter produceras nu under den tidsrymd, som tidigare behövdes för tillverkningen av ett mindre antal. Utspritt över en större mängd bruksvärden utvidgas också bytesvärdet, om än i mindre grad, och kapital ackumuleras. En liknande process påverkar kapitalets lönsamhet. Även om profitkvoten sjunker med kapitalets ökade organiska sammansättning, så ökar mängden mervärde i takt med mängden ackumulerat kapital. Profitkvoten kommer att bli lägre för varje bestämd kapitalmängd. Men då den totala kapitalmängden är större, finns det mer mervärde, och kapitalets lönsamhet blir den samma eller rent av högre. Eller med Marx ord: "samma orsaker som frambringar en absolut minskning av mervärdet och därmed profiten på ett givet kapital och därmed även av den i procent beräknade profitkvoten, /åstadkommer/ en tillväxt av den absoluta mängden mervärde och därmed profit, som samhällskapitalet (d.v.s. kapitalisternas totalitet) tillägnar sig."[15] Orsaken till detta är att "om varje alikvot del /= 100-tal/ av det samhälleliga kapitalet och därmed varje hundratal i kapital av samhällelig genomsnittssammansättning är en given storhet, så är det däremot storleken av det samhälleliga totalkapitalet, liksom det kapital som befinner sig i händerna på enskilda kapitalister ... som ... måste variera omvänt i förhållande till minskningen av sin variabla del."[16] "Antalet arbetare som kapitalet använder, alltså den absoluta mängden i rörelse satt arbete, och därmed den absoluta mängden uppsuget merarbete och därmed av detsamma producerat mervärde, därmed den absoluta mängden av detsamma producerad profit kan alltså växa och växa progressivt trots profitkvotens fallande tendens. Detta inte bara kan vara fallet. Det måste vara fallet - bortsett från tillfälliga svängningar - på basis av den kapitalistiska produktionen."[17]
Utvecklingen av den samhälleliga arbetsproduktiviteten innebär ökad produktion av bruksvärden, inklusive produktionsmedel, och kräver följaktligen tillskottsarbete. Detta tillskottsarbete är inte beroende av "produktionsmedlens (existensmedlen inräknade) värde utan av deras mängd, då arbetaren i produktionsprocessen inte har att göra med deras värde utan med deras bruksvärde."[18] När ackumulationsprocessen fortskrider "måste alltså mängden merarbete som kan tillägnas och har tillägnats och därmed den absoluta profit som samhällskapitalet tillägnat sig växa".[19] Det enda som är nödvändigt är att multiplikatorn, som anger totalkapitalets tillväxt, "/måste/ vara lika med divisorn, som anger profitkvotens fall".[20] Med andra ord: "/Kapitalet måste/ växa i högre proportion än kvoten faller ... För att totalkapitalets variabla beståndsdel inte bara absolut taget ska förbli oförändrad utan växa absolut, trots att dess procentsats faller som del av totalkapitalet, måste totalkapitalet växa i högre proportion än det variabla kapitalets procentsats faller."[21] Ackumulationsprocessen upphäver således själv profitkvotens fall. Om ackumulationen är tillräckligt stor, ger den större kapitalmängden med högre organisk sammansättning samma eller större profit än den, som skapades av ett mindre totalkapital med lägre organisk sammansättning. Om vi betraktar ackumulationen av bytesvärde utifrån arbetsvärdeteorin, ser vi att den hålles tillbaka av profitkvotens fall, medan den samtidiga tillväxten av bruksvärde i form av tilläggskapital leder till ökad profitmängd och därmed till en ökning av kapitalets faktiska lönsamhet. Enligt Marx karaktäriseras ackumulationen inte desto mindre av följande: "För det första i en ökning av merarbete, d.v.s. den nödvändiga arbetstiden för arbetskraftens reproduktion blir kortare; för det andra i minskning av mängden arbetskraft (arbetarantal) som överhuvud användes för att sätta ett givet kapital i rörelse."[22] Dessa skeenden är ömsesidigt betingade av varandra och påverkar profitkvoten på motsatta sätt. Medan mervärdekvoten stiger i en riktning, sjunker antalet arbetare i motsatt riktning. "Såvida produktivkraftens utveckling minskar den betalda delen av det använda arbetets totala andel ökar den mervärdet, eftersom det ökar dess kvot; såvida den minskar totalmängden av det arbete ett givet kapital använder minskar den det antal varmed mervärdekvoten multipliceras för att få fram denna mängd. Två arbetare som dagligen arbetar 12 timmar kan inte leverera samma mängd mervärde som 24, vilka var och en arbetar två timmar, inte ens om de kunde leva på luft och därför inte alls behövde arbeta för sig själva."[23]
Eftersom "förhållandet mellan kapital och lönarbete bestämmer /det kapitalistiska/ produktionssättets karaktär,"[24] kan ackumulationen hålla tillbaka profitkvotens fall men inte helt och hållet hindra den. Kompenseringen av den relativa minskningen av antalet arbetare medelst intensifierad utsugning kan inte fortsätta "i evighet". Den måste till slut finna en absolut gräns i den allt större mängden kapital, som kan reproduceras, och dess krav på expansion. Oavsett hur mycket arbetskraft det finns i den verkliga kapitalistiska världen, så måste denna arbetskraft bli en relativt sett minskande kvantitet mervärdeproducerande arbetskraft i förhållande till det i allt snabbare takt växande konstanta kapitalet.
Om den ständigt accelererande kapitalexpansionen får fortsätta till sin "logiska slutpunkt" kommer profitkvotens relativa fall att slå över i en absolut tillbakagång på grund av bristen på mervärde i förhållande till den svällande kapitalmängden. När detta inträffar, kommer verkligheten att svara mot Marx modell för kapitalexpansionen.
[1] Kapitalet, I, s. 5 korr. /15f.
[2] Marx-Engels, Selected Correspondence, s. 232.
[3] Kapitalet, I, s. 540/640.
[4] ibid., s. 550 korr. /651 f.
[5] Kapitalet, III, s. 204 korr. /233.
[6] K. Marx, Theorien über den Mehrwert, MEW, bd. 26.2, s. 513.
[7] ibid., s. 493.
[8] K. Marx, Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie, Berlin, 1953, s. 634.
[9] Kapitalet, III, s. 195/223.
[10] ibid.
[11] Grundrisse. s. 639.
[12] Marx, Letters to Dr. Kugelmann, Moskva, 1934, s. 74.
[13] Kapitalet, I, s. 556 korr. /658.
[14] ibid., s. 510 f, not 21 A/607.
[15] Kapitalet, III, s. 202/231.
[16] ibid., s. 202/231.
[17] ibid., s. 199/228.
[18] ibid., s. 199/228.
[19] ibid., s. 200/229.
[20] ibid., s. 203/232.
[21] ibid.. s. 203/232 f.
[22] ibid., s. 225/257.
[23] ibid., s. 225 f./257.
[24] ibid., s. 779/886 f.