Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
För att kunna fortsätta med sin verksamhet måste den kapitalistiske företagaren tillgodogöra sig största möjliga mängd merarbete. Det är nämligen endast genom ett maximum av detta merarbete som han kan maximera de profiter, som han kan realisera genom marknadspriserna. Denna maximala profit är endast till en del betingad av hans egna ansträngningar att bibehålla eller höja utsugningsgraden. Den betingas samtidigt av att alla andra kapitalister anstränger sig på samma sätt. För att lönsamheten av ett bestämt kapital ska öka, måste lönsamheten av det totala samhälleliga kapitalet öka, ty annars skulle det inte gå att realisera den ökade tillägnelsen av merarbete som profiter på marknaden. Eftersom merarbete i varuform faller utanför förhållandet kapital-arbete, måste det bytas mellan kapitalisterna själva i deras försök att bevara sitt kapital genom att föröka det.
Ett bestämt kapitals tillväxt är beroende av den totala samhälleliga kapitalackumulationen. Denna fastställer gränsen för de enskilda kapitalens expansion. Ägaren av ett växande företag blir medveten om dessa gränser, när den avtagande avkastningen gör det olönsamt för honom att expandera ytterligare. Men i likhet med abstrakt arbetskraft skiljer sig de olika kapitalen åt endast i kvantitativt avseende. Kapitalet placeras där utsikterna till en tillfredsställande avkastning är goda, och det spelar ingen roll, vilken typ av produktion det är fråga om. Om en expansionsväg stängs, kastar sig kapitalet in på en annan. Det är denna lönsamhetsprincip, som fördelar investeringarna mellan olika produktionssfärer och produktionsgrenar. På så sätt fördelas det samhälleliga arbetet i enlighet med kapitalackumulationens behov av mervärde. Och det är detta konkurrerande kapitalflöde, som ger upphov till tendensen mot en utjämning av kapitalets profitkvoter.
Även om kapitalmarknaden inte gör någon åtskillnad mellan investeringar i kapital och arbete, så påverkar denna uppdelning ekonomin. Produktionsprocessens fysiska natur bestämmer förhållandet mellan arbete och kapital och på så sätt också den andel av investeringarna, som tillfaller de två faktorerna. De olika kapitalens "organiska sammansättning", för att använda marxistiska termer, är olika i olika produktionssfärer. Vissa produktionsprocesser kräver stora investeringar i produktionsmedel och förhållandevis små investeringar i arbetskraft, medan andra behöver mindre investeringar i kapital och större i arbetskraft.
Det första förhållandet kallade Marx för "hög" och det andra för "låg" organisk sammansättning av kapitalet. Eftersom arbetet utgör den enda källan till mervärde, eller profiter, och eftersom profiterna mäts i relation till de totala investeringarna (det vill säga produktionsmedel plus arbetskraft), kan man av arbetsvärdeteorin dra den slutsatsen att kapital med olika organisk sammansättning, men med samma mervärdekvot, bör ge olika profitkvoter. I verkligheten föreligger det en tendens mot en utjämning av dessa olika profitkvoter.
Om vi bortser från sådana faktorer som olika mervärdekvoter i olika företag, så pekar de från början skilda profitkvoterna mot en varierad organisk sammansättning av de olika kapitalen. Då skillnaderna i den organiska sammansättningen av industriernas kapital bestäms av deras produktionsprocess, kan de inte elimineras. I viss utsträckning kan det gå att utjämna kapitalets organiska sammansättning inom en bestämd industrigren, men detta låter sig inte göras mellan helt och hållet skilda produktionssfärer. Således måste utjämningen av de enskilda profitkvoterna ske inom cirkulationen.
För att förstå denna mekanism måste man ta hänsyn till den kapitalistiska produktionens "samhälleliga" karaktär och varans dubbla karaktär såsom både bruksvärde och bytesvärde. Det föreligger ett faktiskt behov av att samordna produktionen som produktion av bruksvärden. Under kapitalismen fullgör marknaden denna funktion. Det är bara det som producerats, som kan bytas. Men det som producerats återspeglar den samhälleliga efterfrågan under kapitalismen, under varje bestämt skede av dess utveckling. "Samhällelig efterfrågan", så som den uppenbarar sig på marknaden, är inte identisk med de faktiska samhälleliga behoven utan endast med dessa behov inom ramen för kapitalproduktionen. Men den kapitalistiskt betingade samhälleliga efterfrågan kommer till uttryck i form av efterfrågan på bruksvärden. Kapitalets stigande organiska sammansättning inom en bestämd industrigren tyder på en ökad efterfrågan på dess varor. Och det är denna samhälleliga efterfrågan på varor, producerade av industrier med hög organisk sammansättning, som tillåter dem att realisera priser, som garanterar deras lönsamhet. Då den låga organiska sammansättningen inom andra industrigrenar inte av sig själv förlänar deras varor större samhälleligt bruksvärde än vad de i verkligheten äger, kan dessa industrier inte realisera större profiter än vad som är förenligt med den rådande samhälleliga efterfrågan, vilken bestäms av det ekonomiska systemet i dess helhet.
Under kapitalackumulationen ökar nästan alla industrigrenar sina investeringar i kapital snabbare än i arbetskraft. Kapital, som tidigare hade låg organisk sammansättning, kan bli kapital med hög organisk sammansättning och vice versa. På grund av det samhälleliga ömsesidiga beroende, som utmärker det kapitalistiska produktionssättet, kommer tillväxten och förändringen av kapitalstrukturen som helhet att påverka alla enskilda produktionssfärer och relationerna mellan olika industrigrenar. En omläggning från exempelvis lätt till tung industri kommer att ändra relationerna mellan utvinnings- och tillverkningsnäringarna. Så länge som produkten från en industrigren är nödvändig för att systemet som helhet ska kunna fungera, går det att kräva priser som möjliggör dess fortsatta existens och expansion.
Eftersom alla kapitalister strävar efter högsta lönsamhet på en marknad där efterfrågan är förutbestämd av produktionssystemet i dess helhet, blir fördelningen av mervärdet en "samhällsfråga". Som sådan utesluter den enskilda hänsyn, såsom självständiga kapitals specifika organiska sammansättning. Det totala samhälleliga mervärdet omfattar en bestämd mängd samhälleligt arbete, som ligger nerlagt i varor. Inte bara merarbetet utan den totala socialprodukten, eller merparten av den, måste genomgå cirkulationsprocessen. Omöjligheten att isolera mervärdet från dess varukropp och behovet av att kasta ut nästan hela socialprodukten på marknaden skiljer realiseringen och uppdelningen av mervärdet från produktionen av detta.
Om värde byttes mot värde, skulle företag med hög organisk sammansättning av kapitalet inte kunna expandera på grund av bristande lönsamhet, medan företag med låg organisk sammansättning inte skulle kunna expandera på grund av frånvaron av vidgade marknader. Privat kapitalackumulation innebär emellertid marknadskonkurrens, som "omvandlar" värden till produktionspriser. "Omvandlingen" är naturligtvis endast ett sätt att säga att även om allt som försiggår under bytesprocessen uttrycks i priser, så bestäms de senare inte desto mindre av värdeförhållanden, som producenterna inte är medvetna om. Denna prissättning genom värde kan inte fastställas empiriskt. Den kan endast härledas från det faktum att alla varor är arbetsprodukter, som innehåller olika arbetsmängder, och från den nödvändiga proportionella fördelningen av allt samhälleligt arbete. Det går inte att direkt upptäcka en varas pris i dess "värde", eller, genom att gå det motsatta hållet, att upptäcka "värdet" i varans pris. Det finns inte någon iakttagbar "omvandling" från värden till priser; och värdebegreppet är meningsfullt endast om man betraktar det med avseende på det sammanlagda samhälleliga kapitalet.
"Omvandlingen" kommer till stånd genom konkurrensen, genom den jakt efter profiter och extraprofiter, som utgör kapitalets bidrag till och reaktion på den höjda arbetsproduktiviteten. Som vi påpekat tidigare konkurrerar kapitalet om de lönsammare affärsgrenarna, och där så är möjligt går det från en ekonomisk verksamhet till en annan. Det försöker dra sig bort från produktionssfärer med låg lönsamhet och övergå till dem med hög lönsamhet. Under betingelser med konkurrens inom marknadsföring och investeringar, kommer varje särskilt kapital att realisera en ungefärlig genomsnittlig profitkvot. I verkligheten varierar naturligtvis "profitkvoten mellan de olika företagen och mellan olika år allt efter omständigheterna, och den generella kvoten existerar enbart som ett genomsnitt av många företag och ett flertal år ... Profitkvoten och de ekonomiska lagarna över huvud karaktäriseras av att ingen av dem existerar i verkligheten annat än som approximationer, tendenser, genomsnitt, och att de inte utgör omedelbara realiteter."[1] Då det enskilda företaget måste underordna sig "utjämningen" av profitkvoterna i denna bemärkelse, kommer dess andel av den totala samhälleliga profiten att vara beroende av hur stort dess kapital är. Detta är ett ytterligare incitament till en snabb kapitalackumulation. Den kapitalistiska produktionens ömsesidiga beroende, det vill säga varje producents beroende av alla de andra producenternas existens, liksom deras gemensamma behov av att gå via marknaden för att förvandla merarbetet till profiter, skapar en slags "kapitalistisk kommunism".[2]
Enligt Marx utjämnas de ursprungligen olika profitkvoterna genom konkurrensen till en allmän profitkvot, som är genomsnittet av de enskilda profitkvoterna. Profitutjämningen "omvandlar" värden till produktionspriser och fördelar det samhälleliga mervärdet mellan de enskilda kapitalen i proportion till deras storlek. Denna värld av priser är den enda som existerar för kapitalisterna. För dem utgör den del av varans värde, som de måste betala, dess kostnadspris, vilket utesluter obetalt arbete. För dem framstår profiten som den del av försäljningspriset som är högre än kostnadspriset. Varor kan således säljas under sitt värde så länge som de säljs över sitt kostnadspris. Det är kring kostnadspriset, eller produktionspriset, som marknadspriset pendlar.
Kostnadspriserna är bestämda, men det är inte de profiter, som läggs till dem. Enligt Marx "löser sig detta alltid genom att vad som i den ena varan ingår för mycket av mervärde ingår för litet i den andra, och att därför avvikelser från värdet, som är gömda i varornas produktionspriser, ömsesidigt upphäver varandra. I hela den kapitalistiska produktionen är det överhuvud alltid bara på ett mycket invecklat och ungefärligt sätt, som ett genomsnitt av ständiga svängningar, vilka aldrig kan fastställas, som den allmänna lagen gör sig gällande som härskande tendens."[3] Marx hade den uppfattningen att det endast vore en tillfällighet, om varor byttes på basis av arbetstidsvärden. Att arbetstiden bestämmer varornas produktionsprocess är uppenbart. Men detta kan inte beaktas under bytesprocessen. Redan i Kapitalets första bok påpekar Marx, som fortfarande begränsade sig till analysen av värdet, att "möjligheten till att pris och värdestorlek inte skall överensstämma, d.v.s. prisets avvikande från värdestorleken, ligger alltså i själva prisformen. Detta är inte någon brist hos prisformen utan gör den tvärtom till den adekvata (passande) formen för ett produktionssätt, där regeln endast kan göra sig gällande som regellöshetens blint verkande genomsnittslag." Och "prisformen medger dock inte endast möjlighet till kvantitativ oöverensstämmelse mellan värdestorlek och pris ... utan kan även inrymma en kvalitativ motsägelse, så att priset överhuvud upphör att vara ett värdeuttryck, likväl penningen endast är varornas värdeform. Ting som i och för sig inte är några varor, till exempel samvete, ära och så vidare, kan av ägarna säljas för pengar och sålunda genom sitt pris erhålla formen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga något värde."[4]
Enligt Marx bytes varorna inte, och de kan inte heller bytas, i enlighet med det socialt nödvändiga arbete som finns nerlagt i dem. Men Marx hävdar likväl att "värdelagen behärskar prisrörelserna genom att minskning eller ökning av den för produktionen nödvändiga arbetstiden kommer att få produktionspriserna att stiga eller falla".[5] Och "då varornas totalvärde reglerar totalmervärdet men detta i sin tur reglerar genomsnittsprofitens höjd ... så reglerar värdelagen produktionspriserna",[6] även om enskilda varupriser inte motsvarar arbetstidsvärden. I praktiken existerar priserna endast individuellt, och "regleringen" av dem genom värdelagen kan endast härledas från det förhållandet att den, även om det under kapitalismen inte går att styra den totala samhälleliga produktionen, inte desto mindre är en realitet, som präglar alla individuella bytesförhållanden.
Marx fasthållande vid arbetsvärdeteorin, i förening med hans bevis för att varor inte kan bytas i överensstämmelse med sina värden, fick både vänner och fiender att anklaga honom för att vara självmotsägande. Böhm-Bawerk, som hörde till fienderna, skrev att "antingen bytes produkterna på lång sikt i proportion till det arbete som är nedlagt i dem - i vilket fall en utjämning av kapitalvinsterna är omöjlig, eller också försiggår det en utjämning av kapitalvinsterna - i vilket fall produkterna omöjligen kan fortsätta att bytas i proportion till det arbete som är nerlagt i dem ... Teorin om den genomsnittliga profitkvoten och om produktionspriser kan inte förenas med värdeteorin."[7]
Marx hävdade emellertid aldrig att produkterna "på lång sikt" bytes i överensstämmelse med sin arbetstid. Han framhöll att värdelagen "reglerar" produktionspriserna och den genomsnittliga profitkvoten genom att avgöra om produktionsprisernas nivåer är höga eller låga i relation till det samlade värdet och mervärdet. Värdelagen styr prisrörelserna i kraft av arbetets skiftande produktivitet. Det finns inget behov av en "försoning" mellan värdelagen å ena sidan och produktionspriserna och den genomsnittliga profitkvoten å den andra. Värdet styr inte de faktiska kvantitativa bytesförhållandena på varumarknaden. Men en övergripande ökning eller sänkning av produktionspriserna och den genomsnittliga profitkvoten beror på förändrade värdeförhållanden och förändrat värdeinnehåll i varorna under loppet av förändrad arbetsproduktivitet och strukturella förändringar i totalkapitalets organiska sammansättning.
Eftersom "det rationella och naturnödvändiga endast gör sig gällande som blint verkande genomsnitt", skrev Marx till Kugelmann, "tror vulgärekonomen att han gjort en stor upptäckt, när han, mot avslöjandet av det inre sammanhanget, stolt förklarar att tinget, så som det framträder, ser annorlunda ut. Ja, han skryter faktiskt över att han håller sig till framträdelseformen, och tar den för det sista ordet. Varför ska man då ha någon vetenskap alls?"[8] För Marx var värdebegreppet den "vetenskap" eller det redskap, med vars hjälp han kunde tränga in i och förstå kapitalismens karaktär och historia. Men även om ett "begrepp till sin grundläggande natur är just ett begrepp och prima facie inte kan sammanfalla med verkligheten, från vilken det först måste abstraheras,"[9] så reflekterar Marx "abstraktioner i tankeform det innehåll, som redan finns i tingen."[10] Även om det inte fanns något kapitel om värde i Kapitalet, skrev Marx, så "skulle analysen av de verkliga förhållanden, som jag gjorde, bevisa och visa på de verkliga värdeförhållandena. Allt bråket om nödvändigheten av att bevisa värdebegreppet har sin grund i en fullständig okunnighet om både vad det handlar om och den vetenskapliga metoden i fråga."[11]
För att förstå det kapitalistiska systemet och dess dynamik var det nödvändigt att blottlägga dess verkliga samhälleliga produktionsförhållanden och att analysera dess utveckling i dess fetischistiska bestämning, det vill säga som en värdeexpanderande process. Denna analys fordrar inga bevis för att de faktiskt föreliggande prisförhållandena mellan bestämda varor kan återföras till arbetstiden. Den kräver endast ett erkännande av det uppenbara faktum att i likhet med alla andra ekonomiska system så är den samhälleliga tillvaron och utvecklingen också under kapitalismen oföränderligt bunden till arbetstidsförhållandena i produktionsprocessen. Oavsett hur priserna avviker från värdena, så måste man gå till arbetstidsförhållandena och, uttryckt i kapitalistiska ordalag, till värdelagen för att kunna förklara dem och ange deras gränser.
Marx gjorde stora ansträngningar för att visa att värdelagen även gäller för ett system, som utesluter utbyte av värde. Dessa ansträngningar röjer inte någon önskan hos honom att göra värdelagen "operationell": han väntade sig inte att lagen skulle verifiera de faktiska bytesförhållandena, så som de kommer till uttryck i priserna. Hans ansträngningar hänför sig snarare till det teoretiska behovet av att testa lagens giltighet inför en verklighet, som tycktes motsäga den. Det krävs en pristeori som stämmer överens med värdeteorin, om man vill klargöra om värdeförhållandena verkligen ligger bakom marknads- och prisförhållandena. "Omvandlingen" av värden till produktionspriser tillfredsställer detta teoretiska behov. Marx saknade egentligt intresse för de problem, som berörde den individuella prissättningen; endast värdeförhållandena var av betydelse, samt förvissningen om att skillnaden mellan värde och pris, så som den framstod i verkligheten, varken logiskt eller faktiskt ogiltigförklarade värdebegreppet som nyckeln till kapitalproduktionens "grundläggande lagar".
Eftersom Marx var förvissad om att prisets avvikelse från värdet inte uteslöt möjligheten att härleda priset från värdet, även om denna härledning endast kan ske deduktivt, så blev han inte förvånad över att den etablerade borgerligheten fann värdeteorin irrelevant för deras egna praktiska problem. Medan själva förekomsten av en av konkurrensen förmedlad genomsnittlig profitkvot gjorde frågan om dess uppkomst och kvantitativa förändringar till ett problem, som låg djupare än marknadsrealiteterna och således utanför den borgerliga ekonomins intressesfär, utgjorde den för Marx en bekräftelse på arbetsvärdeteorins giltighet. Han insåg naturligtvis klart att "genom att värdena förvandlas till produktionspriser förrycktes grundvalen för bestämmande av värdet självt", och han fann det endast naturligt att "värdets begrepp redan här försvinner för kapitalisten".[12] Ty i fråga om den genomsnittliga profitkvoten /tror/ "den enskilde kapitalisten ... med all rätt att hans profit inte härstammar enbart från det arbete som han eller hans produktionssfär sätter i rörelse"; och då han dessutom märkte att en minskning av "antalet sysselsatta arbetare ... i förstone inte på något sätt tycks angripa den allmänna profitkvoten eller genomsnittsprofiten ... hur skulle då det levande arbetet kunna vara den enda källan till profit."[13]
Samtidigt som konkurrensen leder till en utjämning av de olika profitkvoterna, bestämmer den inte den genomsnittliga profitkvotens storlek vid en given tidpunkt, inte heller orsakar den de förändringar som denna kvot genomgår. Konkurrensen kan, enligt Marx, "bara verka på profitkvoten såvida den verkar på varornas priser. Konkurrensen kan bara åstadkomma, att producenter inom samma produktionssfär säljer sina varor till samma priser och att de inom olika produktionssfärer säljer sina varor till priser som ger dem samma profit, samma proportionella tillägg till det redan delvis genom arbetslönen bestämda priset på varan. Konkurrensen kan därför bara utjämna olikheter i profitkvoten. För att utjämna olika profitkvoter måste profiten redan finnas som beståndsdel i varupriset. Konkurrensen skapar den inte."[14] Konkurrensen är i stället själv betingad av profitens existens, och förklaringen av den genomsnittliga profitkvoten förutsätter ett erkännande av dess källa, som då leder tillbaka till värde och mervärde. Den genomsnittliga profitkvoten visar att priserna bestäms av systemet i dess helhet. Systemet i dess helhet kan underkastas en värdeanalys.
Konkurrensen leder till fördelning och ackumulativ användning av mervärde. Och denna konkurrens implicerar att priserna avviker från värdet, eftersom den äger rum i ett värde- och mervärdeproducerande samhälle, där "fördelningen av detta samhälleliga arbete och den ömsesidiga kompletteringen av och ämnesomsättningen mellan dess produkter, underordnandet och inordnandet i samhällsmaskineriet, är överlåtet till de enskilda kapitalistiska producenternas tillfälliga ageranden, som ömsesidigt upphäver varandra."[15] Inom marknadsmekanismen bestäms den faktiska fördelningen av produkterna, som omfattar det totala värdet av den nödvändiga arbetstiden, liksom den faktiska fördelningen av mervärdet mellan kapitalister och icke-produktiva samhällsskikt, av människornas verkliga verksamhet, under vilken de i konkurrens med varandra arbetar för sina intressen inom ramen för sina samhälleligt betingade men växlande möjligheter. Och här finns det inget annat än den kamp som alla för mot alla, egennytta mot egennytta, ett allmänt och ogenomträngligt stridande om ökade rikedomar - eller kanske endast om möjligheten att existera. Aktiviteter på och utanför marknaden flätas samman, och det finns inte utrymme varken för värde- eller för pristeorins klart markerade bytesförhållande. Men också från en rent ekonomisk ståndpunkt gör de varierande utsugningsgraderna, skillnaderna i omsättning för olika kapital, skillnaderna mellan olika produktionssfärer, förekomsten av monopol, jordräntans och räntans inflytande på profitkvoten, och så vidare, det omöjligt att finna värdebasen i varans pris. Denna bas "framträder nu omedelbart endast i det inflytande som variationerna i arbetets produktivkraft har på produktionspriserna".[16] Marx hade aldrig för avsikt "att från det allmänna värdebegreppet härleda den omedelbara bestämningen av varupriserna genom ett successivt införande av allt noggrannare bestämningar".[17] Vad han i det här sammanhanget ville visa, var att värdebegreppet fortfarande kan ligga till grund för en analys av kapitalet, även om man på marknaden inte gör några hänsynstaganden till det. Utöver påståendet att prisförhållanden förutsätter värdeförhållanden, och att de senare i denna bemärkelse bestämmer och begränsar de förra, finns det inte något behov av en "marxistisk pristeori". Marx syfte - att formulera en teori för kapitalets utveckling - gjorde det nödvändigt att analysera kapitalet utifrån begrepp som arbete och merarbete, värde och mervärde. Omvandlingen från värde till pris står inte i motsättning till den abstrakta värdeteorin; den pekar bara på dess begränsningar. För Marx var värdebegreppet det enda sättet att tränga in i kapitalismens förvirrande realitet och dess ständigt växlande utveckling - och hittills är det ingen som kunnat finna något annat sätt.
Under tiden har striden om värdets omvandling till pris avtagit. Det finns inte längre någon som tvivlar på att det "går att konstruera en ekonomisk modell, i vilken arbetsvärdeteorin läggs fram som ett fördelningssystem, men där varorna inte bytes i förhållande till den mängd arbete, som använts för att tillverka dem."[18] Den borgerliga ekonomin är emellertid inte intresserad av profitens ursprung utan endast hur den görs. Den är intresserad av marknaden, men inte av vad det är, som bär upp och bestämmer dess mekanism och växlande struktur. Prisets avvikelse från värdet kunde inte upphäva prisets härledning från värdet, vilket helt enkelt beror på att samhällelig produktion är tid som förbrukats i arbetsprocessen, och den produktmängd den innefattar kan aldrig överskrida den storlek, som en likvärdig mängd arbetstid kan producera. Prisets avvikelse från värdet, som beror på marknadsförhållandenas återspegling av samhälleliga nödvändigheter inom kapitalproduktionen, är emellertid inte sådan att värdet kan urskiljas i priset.
Det skulle inte bara vara praktiskt omöjligt utan också onödigt, ty det är endast i varans prisform, och inte i dess värdeform, som värderingen av varan i bytesprocessen återspeglar de av kapitalismen modifierade samhälleliga behov, som bestämmer den kapitalistiska produktions- och expansionsprocessen. Likgiltigheten för det dolda värdeinnehållet i varan, som har sin orsak i prisets avvikelse från värdet, pekar på den grad av "socialisering" som är möjlig inom ett i övrigt asocialt kapitalistiskt samhälle. Så länge som prisets avvikelse från värdet på ett eller annat sätt garanterar den nödvändiga och av kapitalismen betingade fördelningen av det samhälleliga arbetet via konkurrensen på marknaden, är pris- och marknadsförhållandena det allt uppslukande intresset för den borgerliga teorin och praktiken. Eftersom arbetsvärdeteorin saknar såväl ideologisk som praktisk användbarhet i det kapitalistiska samhället, kan den endast överleva i den marxistiska kritiken av den borgerliga ekonomin.
[1] Engels till C. Schmidt, MEW, bd. 39, s. 431.
[2] Marx till Engels, MEW, bd. 32, s. 73.
[3] Kapitalet, III, s. 146 korr. /171.
[4] Kapitalet, I, s. 88 f. korr. /117.
[5] Kapitalet, III, s. 161 korr. /189.
[6] ibid., s. 162/233.
[7] E. V. Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of his System, New York, 1949, s. 28-30.
[8] Marx-Engels, Selected Works, II, s. 462.
[9] Engels till C. Schmidt, MEW, bd. 39, s. 431.
[10] Engels till Kautsky, MEW, bd. 36, s. 209.
[11] Marx-Engels, Selected Works, II, s. 461.
[12] Kapitalet, III, s. 152/177 f.
[13] ibid., s. 153 f/180.
[14] ibid., s. 766/872.
[15] ibid., s. 779 korr. /887.
[16] ibid., s. 734 korr. /837.
[17] K. Korsch, Karl Marx, Frankfurt a. M., 1967, s. 110.
[18] J. P. Henderson, "Marx, Classical Economics and the Labor Theory of Value", The Centennial Review of Arts and Science, Vol. III, 1959, s. 448.