Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
De borgerliga ekonomernas teorier fram till David Ricardo utvecklades innan det fanns någon verklig medvetenhet om de klassfrågor som dominerar det kapitalistiska samhället. Ricardo är, som Marx skrev, "den förste, som medvetet tar motsättningen mellan klassintressena till utgångspunkt för sina forskningar, motsättningar mellan arbetslön och profit, profit och jordränta, som han naivt uppfattar som samhälleliga naturlagar. Men därmed hade den borgerliga politiska ekonomin också nått en gräns, som den inte förmår överskrida",[1] ty en vidare kritisk utveckling kunde endast leda till ett erkännande av de motsägelser och begränsningar, som finns i det kapitalistiska produktionssystemet. Genom att göra vad de borgerliga ekonomerna inte kunde göra, uppfattade Marx sig själv som den borgerliga ekonomins verklige arvtagare och - förgörare.
Även om den borgerliga ekonomin, som Marx hade sagt, faktiskt var oförmögen att komma längre, kunde den ändra sitt sätt att träda fram. De klassiska ekonomerna hade framhävt produktionen och systemet som helhet. Deras efterföljare framhävde utbytet och det enskilda företaget. Den ekonomiska teorin blev alltmer apologetisk, tills hela problemet med de samhälleliga förhållanden, som ligger bakom de ekonomiska processerna, avfärdades med ett tillbakavisande av den klassiska värdeteorin till förmån för det subjektiva värdebegrepp, som fördes fram av gränsnyttoskolan. De växande ekonomiska svårigheterna skapade emellertid ett intresse för konjunkturcykeln, för de faktorer som ger upphov till högkonjunktur, kris och depression. Den neo-klassiska skolan, som hade Alfred Marshall som sin mest kände företrädare, försökte omvandla ekonomin till en praktisk vetenskap; den försökte finna olika sätt och medel genom vilka man kunde påverka marknadsrörelserna och öka såväl kapitalets lönsamhet som den allmänna sociala välfärden.
Mitt under den stora depressionen publicerades John Maynard Keynes arbete "The General Theory of Employment, Interest and Money", som snabbt hälsades som ett "revolutionerande" verk inom det ekonomiska tänkandet, och som ledde till bildandet av en "keynesiansk ekonomisk skola". Medan ståndaktiga "ortodoxa" ekonomer tillbakavisade denna skola som "socialistisk" eller "illusorisk", försökte vacklande socialister förena Marx och Keynes genom att acceptera Keynes teorier som vår tids "marxism". De menade att Marx skepticism i fråga om det borgerliga samhällets framtid endast var ett tecken på hans oförmåga eller ovilja att göra en konstruktiv kritik av klassikerna. Och om Keynes sades det att han hade förverkligat Alfred Marshalls strävan efter en reformerad och förbättrad kapitalism.
John Maynard Keynes popularitet är av gammalt datum, och den skapades av hans bok "The Economic Consequences of the Peace". Keynes motsatte sig de hårda villkoren i Versaillesfördraget, eftersom "det europeiska ekonomiska systemet låg samlat kring Tyskland, som utgjorde dess främsta stöd, och välståndet på kontinenten i övrigt i första hand berodde på välståndet och handlingskraften i Tyskland".[2] Man menade att Keynes försonliga linje motiverades av hans fruktan för en anti-kapitalistisk revolution under krigsslutet. Andra misstänkte att hans konstruktiva förslag i fråga om freden endast var ett raffinerat sätt att främja den brittiska utrikespolitiken efter kriget. Även om dessa båda uppfattningar otvivelaktigt påverkade hans åsikter, så grundade Keynes sitt motstånd mot fördraget i första hand på ekonomiska hänsynstaganden, och det bestämdes av hans övertygelse att den kapitalistiska världen kunde fungera på ett rationellt sätt.
För Keynes var kriget endast ett tillfälligt och olyckligt mellanspel i den frihetliga process som kapitalbildningen utgjorde. 1919 befarade han en försämrad kapitalackumulation, eftersom "de arbetande klasserna kanske inte längre är villiga att försaka i samma utsträckning som förut, och eftersom de kapitalistiska klasserna i sin bristande tro på framtiden i högre utsträckning kanske utnyttjar sina konsumtionsprivilegier så länge de varar och på så sätt påskyndar stunden för deras konfiskering".[3] De störda "ackumulationsvanorna" måste återställas, ty vid den här tidpunkten förespråkade Keynes fortfarande den "ojämna rikedomsfördelningen" som det bästa medlet för en omfattande kapitalanhopning. I och med att kriget tog slut väntade han sig en återgång till internationell frihandel och obegränsade investeringsmöjligheter. Det enklaste sättet att återvända till "normala förhållanden" var naturligtvis att återgå till de förhållanden som rådde före kriget. Och i så fall fick man behandla Tyskland som om det inte varit något krig.
Men efter att ha upplevt "krigssocialismen" i England och på kontinenten och efter att ha bevittnat "bolsjevikexperimentet" i Ryssland trodde Keynes inte längre att kapitalismen var begränsad till laissez-faire-ekonomi; i stället betraktade han nu "laissez-faire som en legend, ett uttryck för metafysiskt tänkande". Han var övertygad om att den kapitalistiska ekonomin kunde regleras för att fungera bättre utan att förlora sin kapitalistiska karaktär. Och om den nationella ekonomin kunde styras in i bestämda, önskade kanaler, skulle den också kunna samordnas med världens ekonomiska behov. Eftersom det var tänkbart med kontrollplanering, var Keynes övertygad om att det bara gällde att finna kloka personer med den rätta viljan. "Han trodde på det intellektuella ledarskapets enastående värde, på visheten hos de få utvalda",[4] och på deras förmåga att påverka de ekonomiska processerna på ett socialt tillfredsställande sätt.
I den borgerliga ekonomiska teorin uppför sig människan rationellt på en marknad, där egennytta möter egennytta, och där alla i tävlan om fördelar sätter gränser för varandra. Genom alla de ohämmade individuella strävandena efter att maximera behovstillfredsställelsen upprättar marknaden prisrelationer, som tenderar mot den mest ekonomiska resursfördelningen. Keynes bestred inte hypotesen att optimal ekonomisk egennytta leder till maximal social välfärd; men han fann att människorna sällan är medvetna om sina verkliga intressen. Den individualistiska principen var inte nog för att förklara den sanna egennyttan. Sparande och inskränkningar i konsumtionen kan vid ett tillfälle passa både individen och samhället, men vid ett annat kan de utarma båda. För att få klarhet i när ett visst politiskt handlingssätt är lämpligt, måste man ha en samhällelig utgångspunkt.
Uppfattningen att tillfredsställelsen av den individualistiska egennyttan måste ta hänsyn till samhällssystemets behov tvingade Keynes att vända sig från "mikroekonomin" till klassikernas "makroekonomi". Detta medförde att han i viss utsträckning fick återvända till arbetsvärdeteorin; ty de begrepp som beskriver det enskilda företaget och den enskilda prissättningen passar inte för en teori, som diskuterar samhälleliga storheter såsom totalinkomst, konsumtion, investeringar, sysselsättning och deras inbördes ekonomiska beroende av varandra. Denna förändring hos Keynes har betraktats som en "underförstådd grundläggande kritik av den rådande samhällsordningen".[5] I verkligheten vittnar det endast om Keynes stora intresse för statlig kontroll som "den enda genomförbara metoden att undgå en fullständig tillintetgörelse av de nuvarande ekonomiska formerna och som en betingelse för det individuella initiativets framgångsrika fungerande".[6]
I ett försök att tygla de växande ekonomiska svårigheterna vände sig en del ekonomer till penningteorin för att påverka konjunkturcykeln. Keynes passade mycket bra in i denna trend. Som internationell valutaspekulant ägnade sig Keynes åt penningfrågor och monetära reformer från sitt första publicerade arbete, Indian Currency and Finance (1913) fram till sitt sista bidrag beträffande Internationella Valutafonden. Kontrollen över penningsystemet hade i huvudsak blivit en fråga om kreditkontroll via räntefoten. Enligt Keynes kunde en kraftig inflation eller deflation - som båda kunde rubba den ekonomiska stabiliteten - tillskrivas en skillnad mellan sparande och investeringar. Om investeringarna överskred sparandet blev följden inflation; och om det förhöll sig tvärtom blev det deflation. Han spårade skillnaden mellan sparande och investeringar till en bristfällig reglering av de båda. Då individer och grupper fattade separata beslut i fråga om sparande och investeringar, fanns det inga garantier för att dessa beslut skulle komplettera varandra. Det ekonomiska välbefinnandet var således beroende av en räntefot, som skulle hålla sparandet i nivå med investeringarna och på så sätt stabilisera den allmänna prisnivån.
Keynes menade att produktionen begränsas av räntefoten, eftersom denna räntefot anger måttet för investeringarnas lönsamhet. Investeringarnas storlek är beroende av företagare, som gör investeringar i enlighet med den förväntade lönsamheten. Dessa företagare förväntas jämföra den väntade profiten med räntan på de lånade pengarna. En räntesänkning skulle således öka investeringsviljan. Keynes förnekade inte att en förlängd depression skulle återställa ett "rimligt" förhållande mellan profit, ränta och löner. Men han var säker på att inflationsvägen skulle leda till samma resultat fast med färre strapatser. Han såg inte sin inflationslinje som en kontrast till den klassiska läran utan som ett svar på övergreppen mot denna lära, vilken redan höll på att gå i uppfyllelse genom en på konstlad väg upprätthållen räntefot. Han var övertygad om att kontroll över penning- och kreditutbudet kunde etablera en jämviktsränta, som skulle balansera sparande och investeringar och skapa psykologiska förutsättningar för en "normal" kapitalexpansion.
För ögonblicket behöver vi inte gå igenom Keynes otaliga förslag om hur man skulle lindra de ekonomiska svårigheterna med monetära åtgärder. Hans "originalitet" låg inte inom detta område: här delar han äran med Hawtrey, Harrod, Cassel, Wicksell, Fisher och en hop andra sedan länge bortglömda "penningfantaster", i synnerhet Proudhon och Silvio Gesell.[7] Proudhon föreställde sig ett ömsesidigt ekonomiskt system utan utsugning. Detta skulle uppnås genom att kapitalet gjordes oförmöget att bära ränta. Han föreslog en nationalbank, som kostnadsfritt skulle bevilja krediter åt lånsökande i ett samhälle bestående av självständiga producenter och arbetarsyndikat. Medan Proudhon inbillade sig att den säkraste vägen till "socialismen" gick via ett upphävande av räntan, kunde inte Silvio Gesell finna något fel på "Manchestersystemet". Han var emot penning- och jordränta, och menade att de var till förfång för en ständigt expanderande produktion. Då penningen, enligt Gesell, inte bara var ett bytesmedel utan också en form för förvarande av rikedom, hade den en tendens att lämna cirkulationsprocessen och därigenom förorsaka stagnation och förfall. Om det gick att hindra penninganhopningen, kunde produktionen fortsätta oavbrutet. Han föreslog därför en avgift på vilande kapital. Genom en beskattning av alla likvida medel skulle det bli dyrt att samla på sig pengar. Han förmodade att man hellre skulle investera sina pengar i "realkapital" än att betala för att ha dem; och de ökade investeringarna skulle skapa en ekonomi med överflöd och allmänt välstånd.
Fastän Keynes inte delade Proudhons utopiska önskedrömmar, var han fullständigt ense med honom i fråga om attacken mot utbetalning av räntor, och han förespråkade en gradvis "dödshjälp åt rentieren". Och även om han fann Gesells teorier ganska opraktiska, ansåg han dem vara sunda i princip. Också han tyckte att laissez-faire-doktrinen var felaktig, då den förutsatte en självreglerande mekanism som balanserade räntefoten och investeringsvolymen. Även om han uppskattade Gesells "pionjärarbete", ansåg Keynes det vara onödigt att praktisera det: en styrd räntefot var tillräckligt för att upprätthålla den nödvändiga kapitalexpansionen.
Till skillnad från de ekonomer, som trodde att alla ekonomiska problem uteslutande kunde lösas med hjälp av monetära åtgärder, framställde Keynes sina idéer som "en fullständig teori om en monetär ekonomi", som förenade den monetära teorin och värdeteorin. Han kallade sitt arbete för en "Allmän teori för produktion, ränta och pengar" eftersom "den klassiska teorins postulat äro giltiga endast i ett speciellt fall men icke allmängiltiga, enär de förhållanden som den klassiska metoden förutsätter, representera endast ett gränsfall bland flera tänkbara jämviktslägen. Vidare råka de speciella förutsättningar, som den klassiska teorin antagit gälla, icke motsvara det ekonomiska samhälle, i vilket vi nu leva, med den påföljden att dess lärosatser bli vilseledande och fördärvbringande, om vi tillämpa desamma på den föreliggande ekonomiska verkligheten."[8]
Den traditionella eller gängse teorin befattade sig inte med arbetslösheten. Och fram till General Theory hade Keynes egen diskussion förbisett detta problem. "Treatise on Money" föregrep visserligen hans senare försök att närma sig frågan om produktion och sysselsättning i dess helhet. Men det är först i General Theory som han på allvar börjar ta upp både fördelningen av sysselsättningen och dess storlek, och de krafter som bestämmer förändringarna inom denna.
Den traditionella teorin höll fast vid de rent imaginära förhållandena med full sysselsättning, eftersom dess förespråkare var övertygade om att lönenivån skulle följa utbud och efterfrågan och aldrig skulle bli så hög under så lång tid att den skapade eller bibehöll någon arbetslöshet. De var övertygade om att sänkta löner skulle öka sysselsättningen, och de litade på att arbetslöshet skulle leda till lägre löner. Keynes delade deras övertygelse men inte deras tillit. Han fann att en given "konsumtionsbenägenhet" och en given investeringsnivå sinsemellan fastställer en bestämd sysselsättningsnivå som stämmer överens med den ekonomiska jämvikten. Även om denna nivå inte kan ligga högre än full sysselsättning, så kan den ligga lägre. Det kan föreligga ett jämviktsläge med full sysselsättning, men det skulle vara ett specialfall. I allmänhet kräver en ökad sysselsättning en förändring antingen av konsumtionsbenägenheten eller också av investeringskvoten.
Keynes ifrågasatte inte påståendet att arbetslöshet under vissa betingelser är ett uttryck för att reallönernas storlek är oförenlig med den ekonomiska jämvikten, och att en sänkning av dem skulle öka sysselsättningen, eftersom kapitalets lönsamhet skulle öka och således också investeringskvoten. Men han fann att lönerna var mindre rörliga än man i allmänhet trott. Arbetarna hade lärt sig hur de skulle göra motstånd mot lönesänkningar. Så länge den "socialistiska metoden" med lönesänkningar genom statliga beslut inte var en realitet, var inte de befintliga metoderna för lönesänkning tillräckligt effektiva för att säkra likartade lönesänkningar för alla kategorier av arbetare. Han påpekade också att arbetarnas motstånd är större mot en sänkning av den nominella lönen än mot en sänkning av reallönen. Det är naturligtvis riktigt; även om det bara beror på att det är lättare att strejka än att motsätta sig prishöjningar. Keynes insåg att detta möjliggjorde mera raffinerade former för lönesänkningar än dem man traditionellt brukade tillämpa. Den raffinerade formen var också den mest allmänna och effektivaste, ansåg han. En flexibel lönepolitik kunde skapas genom en flexibel penningpolitik: en ökning av penningmängden skulle höja priserna och sänka reallönerna om de nominella lönerna låg fast eller steg långsammare än den allmänna prisnivån. "Med hänsyn till den mänskliga naturen och till våra institutionella förhållanden," skrev han, "kan endast en dåraktig person föredra en rörlig lönepolitik framför en rörlig penningpolitik, såvida han icke kan påvisa fördelar av den förra, som icke kunna ernås med den senare."[9]
Utöver dessa iakttagelser menade emellertid Keynes att sysselsättningen i en utvecklad kapitalism inte bestäms av löneförhandlingarna mellan arbetare och företagare utan av den förefintliga "effektiva efterfrågan", som är beroende av konsumtionsbenägenheten och kapitalexpansionens omfattning. Även med fullständigt rörliga löner skulle det råda arbetslöshet om efterfrågan var i avtagande. Den förhärskande hypotesen, "Says lag", som säger att "utbud skapar sin egen efterfrågan" är helt enkelt inte sann; kapitalismen är inte det självreglerande system man trott det vara. Även om det är sant att en sänkning av de nominella lönerna, som lämnar den existerande totala efterfrågan intakt, kommer att öka sysselsättningen, kommer inte detta att vara fallet om den totala efterfrågan avtar. Från en "samhällelig" utgångspunkt är det meningsfullt med lönesänkningar endast om de leder till en ökad produktion, som ökar den effektiva efterfrågan. Och på marknaden kommer inte lönepolitiken att säkra och utvidga den effektiva efterfrågan förrän full sysselsättning är uppnådd. Därför behövs det ingrepp av monetär och kanske icke-monetär karaktär. Syftet med dessa ingrepp är emellertid att få marknadens ekonomiska jämvikt att fungera under förhållanden med full sysselsättning. Says icke funktionsdugliga marknadslag måste göras funktionsduglig medelst åtgärder som kommer utifrån.
Enligt Say producerar alla människor antingen för att konsumera eller för att sälja, och alla säljer för att köpa någon annan vara man vill använda eller konsumera; följaktligen måste utbud och efterfrågan balansera varandra. Om det finns för mycket av en speciell vara, kommer priset på denna att sjunka, och om det inte finns tillräckligt av den, kommer det att stiga. Dessa prisändringar, som tenderar mot ekonomisk jämvikt, utesluter möjligheten av allmän överproduktion. Marknadsmekanismen ses här som en självreglerande jämviktsmekanism, vilken endast behöver lämnas ifred för att producera den mest ekonomiska och rationella fördelningen av de produktiva resurserna och varorna. Dessutom så följer det av samma doktrin, som Keynes sade, "att varje gång en individ avstår från att konsumera, är detta liktydigt med och leder till att det arbete och de varor, som sålunda lösgjorts från att tillfredsställa konsumtionen, investeras i produktionen av realkapital".[10]
Trots vissa teoretiska motsägelser är det nutida ekonomiska tänkandet enligt Keynes "fortfarande genomsyrat av föreställningen, att om folk inte använder sina pengar på ett sätt, så komma de i stället att använda dem på ett annat".[11] Keynes medgav att slutsatsen "att kostnaderna för produktionen i sin helhet täckas av de försäljningsintäkter som uppkomma genom efterfrågan" föreföll rimlig. Denna uppfattning gör det naturligt att anta "att den handling, som gör en person rikare utan att till synes taga något från någon annan, också måste berika samhället i dess helhet, i det att en individuell sparhandling också leder till en motsvarande investering. Ty det är ävenledes obestridligt, att den sammanlagda nettoökningen av de olika personernas rikedom måste vara exakt lika med nettoökningen av samhällets totala rikedom." Men Keynes drog slutsatsen att "de som tänka på detta sätt dock ha låtit förleda sig av en synvilla, vilken kommer två väsensskilda handlingar att te sig identiska".[12]
Av hypotesen att efterfrågepriset på hela produktionsmängden överensstämmer med utbudspriset följer den neo-klassiska jämviktsteorins alla andra hypoteser, inklusive dess sysselsättningsteori. Denna teori erkänner endast "frivillig" arbetslöshet eller "friktionsarbetslöshet", men inte någon ofrivillig arbetslöshet. Keynes, emellertid, erkände förekomsten av ofrivillig arbetslöshet: han beskrev dess frånvaro som ett tillstånd med "full sysselsättning". "Det ligger föga rimlighet i påståendet", skrev han, "att arbetslösheten i Förenta Staterna år 1932 berodde antingen på att arbetarna envist vägrade att finna sig i en sänkning av penninglönerna eller på att de envist krävde en reallön, som översteg vad det ekonomiska maskineriet kunde prestera. Man kan iakttaga stora variationer i sysselsättningsvolymen utan någon märkbar förändring vare sig beträffande arbetskraftens minimireallönefordringar eller beträffande arbetets produktivitet."[13]
För Keynes var själva det faktum att det förekom omfattande och långvarig arbetslöshet ett tecken på att "Says lag" inte är en allmän ekonomisk lag utan endast gäller under de speciella jämviktsförhållandena med full sysselsättning. Enligt Keynes kan det ekonomiska systemet befinna sig i jämvikt även då det inte råder full sysselsättning. Det betyder att en viss sysselsättningsnivå, som ligger under full sysselsättning, kan vara den mest lönsamma för företagarna. Då finns det ingen kraft inom jämviktsförhållandet, som kan höja nivån till full sysselsättning. Detta kan endast åstadkommas genom ingrepp utifrån, genom ett urval av ömsesidigt beroende ekonomiska variabler, "som medvetet /kan/ kontrolleras och dirigeras av de centrala myndigheterna i ett samhällssystem av den art vi faktiskt leva i".[14] För Keynes utgjordes dessa kontrollerbara variabler av konsumtionsbenägenheten och lockelsen att investera. Styrning av dessa variabler skulle leda fram till ekonomisk jämvikt med full sysselsättning. När detta läge väl var uppnått, skulle den statiska jämviktsanalysen duga igen. Keynes ifrågasatte inte det möjliga i en sådan jämvikt; han betvivlade bara att systemet av egen kraft skulle skapa den. Teorin, som inte passade praktiken, bemöttes med en praktik som passade teorin.
Keynes fann det lämpligt att sympatisera med läran "att allting produceras av arbetskraften" eftersom "mycken onödig förvirring kunna undvikas, om vi strikt begränsa oss till de två måttenheterna pengar och arbetskraft, när vi behandla reaktionssättet hos det ekonomiska systemet i dess helhet".[15] Den grundläggande sysselsättningsenheten är i hans system en arbetstimme av genomsnittlig produktivitet, alldeles som kvalificerat arbete i Marx system reduceras till enkelt arbete. En lönenhet består av den penningmängd som erhålles för en arbetstimme. Storheterna produktion, inkomst och sysselsättning representerar vissa värden uttryckta i lönenheter, och de senare förutsättes vara av konstant storlek. Sysselsättningens storlek uttryckt i lönenheter tjänar som ett index på förändringarna i det ekonomiska systemet.
Keynes modell utgör, enkelt uttryckt, ett slutet system uppdelat i två produktionsområden - konsumtionsvaror och kapitalvaror. De totala utgifterna för konsumtionsvaror plus de totala utgifterna för kapitalvaror bildar totalinkomsten. När den totala efterfrågan - efterfrågan på konsumtions- och kapitalvaror - är lika med totalinkomsten, vilket betyder att det totala sparandet är lika med de totala investeringarna, anses systemet befinna sig i jämvikt. En minskning i den totala efterfrågan, som tyder på en skillnad mellan sparande och investeringar, reducerar totalinkomsten och skapar arbetslöshet. För att denna situation ska förändras, måste den totala efterfrågan ökas till ett läge där totalinkomsten innebär full sysselsättning.
Då Ricardo "förbisåg den totala efterfrågans funktioner", betraktade sig Keynes som anti-ricardian och pro-malthusian, emedan han framhävde den "effektiva efterfrågan" som den grundläggande principen för en ekonomi med full sysselsättning. Men medan "Malthus icke förmådde på ett klart sätt förklara hur och varför den effektiva efterfrågan kunde bli för stor eller för liten,"[16] menade Keynes att han hade upptäckt orsaken i den psykologiska "konsumtionsbenägenheten". Malthus såg att under kapitalismen kunde inte arbetarnas efterfrågan bli tillräckligt stor för att låta kapitalisterna realisera sina profiter. Och då priser inkluderade profiter, kunde de inte realiseras genom inomkapitalistiskt utbyte. Förhållandena mellan kapital och arbete innehöll och skapade en bristande efterfrågan, som tillintetgjorde lockelsen att ackumulera kapital. Malthus slöt sig till att denna efterfrågan måste komma från sociala skikt utanför arbetare och kapitalister. På så sätt rättfärdigade han den icke-produktiva feodalklassens fortsatta existens: han betraktade deras konsumtion som nödvändig för att ekonomin skulle fungera ordentligt. Men "den stora gåtan om den effektiva efterfrågan, som Malthus hade sökt lösa, försvann helt och hållet från den ekonomiska litteraturen,"[17] till dess att den återupplivades av Keynes. Hans teori kan således betraktas som en nutida version, fördjupning och kanske förbättring av Malthus ackumulationsteori.
För Keynes är konsumtionen det uppenbara målet för all ekonomisk verksamhet. Kapitalet, skrev han, "/för icke/ någon självständig tillvaro oberoende av konsumtionen." Därför "måste varje försvagning av konsumtionsbenägenheten, uppfattad såsom ett uttryck för bestående vanereaktioner, försvaga efterfrågan på kapital lika väl som efterfrågan på konsumtionsvaror".[18] Han höll det för en "psykologisk lag" att individen har en benägenhet att konsumera en allt mindre del av sin inkomst allt eftersom denna ökar. När den totala realinkomsten ökar, ökar naturligtvis också konsumtionen, men inte lika mycket som inkomsten. Det är endast i ett ekonomiskt efterblivet samhälle, skrev Keynes, som konsumtionsbenägenheten är stor nog att garantera sysselsättning åt alla. Denna benägenhet avtar i ett "moget" samhälle. Då konsumtionsbenägenheten avtar med samhällets ökade rikedom, och då kapitalbildning är liktydigt med samhällets ökade rikedom, blir slutsatsen att man stärker den avtagande konsumtionsbenägenheten om man utökar samhällets rikedom.
Därför måste kapitalackumulationen upphöra med den avtagande konsumtionsbenägenheten, som är nyckeln till den avtagande effektiva efterfrågan. Keynes hade ursprungligen föresatt sig att vederlägga Says marknadslag på dess egen mark, det vill säga utifrån hypotesen att produktionen bedrivs för konsumtionens skull. Och hur skulle han kunna lyckas bättre med detta än genom att visa, att just på grund av det "faktum" att produktionen tjänar konsumtionen, skapar inte utbudet sin egen efterfrågan?
Keynes betraktar den stora massan av befolkningens konsumtion, hur ynklig den än kan vara jämfört med den potentiella eller faktiska produktionen, såsom samhällets valda konsumtion, vilken uttrycker samhällets faktiska konsumtionsbenägenhet. Ändå anser han det går att höja den effektiva efterfrågan även i ett "moget" samhälle genom en förändring av konsumtionsbenägenheten. Han medger således att det finns en skillnad mellan det han betraktar som samhällets valda konsumtionsbenägenhet och de faktiskt existerande samhälleliga konsumtionsbehoven. Detta medgivande innebär naturligtvis att det under kapitalismen inte är konsumtionen, som är målet för den ekonomiska verksamheten. Om det vore det, skulle den effektiva efterfrågan inte utgöra något problem.
När sysselsättningen ökar, skrev Keynes, "stiger den totala realinkomsten. Allmänhetens psykologi är sådan, att när den totala realinkomsten ökas, så stiger också konsumtionen, ehuru icke lika mycket som inkomsten. Företagarna skulle sålunda göra förlust, om hela den ökade sysselsättningen inriktades på att tillfredsställa den ökade efterfrågan för omedelbar konsumtion. För att en given sysselsättningsvolym skall anses vara ekonomiskt berättigad, måste sålunda de löpande investeringarna vara tillräckligt stora för att fylla ut skillnaden mellan den totala produktionen och den produktionsmängd, som samhällsmedlemmarna vid den givna sysselsättningsvolymen finna för gott att konsumera. Ty om icke en investering av denna omfattning kommer till stånd, komma företagarnas intäkter att bli mindre än som erfordras för att föranleda dem att erbjuda den givna mängden sysselsättning."[19] Detta vederlägger naturligtvis Keynes eget påstående att kapitalismen "inte är ett väsen som upprätthåller sig självt", och att "konsumtionen är produktionens enda syfte".
Det är riktigt att den borgerliga ekonomin i allmänhet inte ägnade någon uppmärksamhet åt frågan om den effektiva efterfrågan. Marxismen gjorde det, även om det, enligt Keynes, endast skedde "i smyg, under ytan" i den ekonomiska teorins "underjord". Hos Marx är den kapitalistiska produktionen inte inriktad på konsumtionsbehov utan på produktion av kapital. Kapitalismen måste producera för att konsumera, det är sant; men för att producera måste den först se att det lönar sig. Effektiva efterfrågan är sammansatt av efterfrågan på konsumtionsvaror och efterfrågan på produktionsvaror. Förhållandet mellan de två sidorna av effektiva efterfrågan anger om kapitalets lönsamhet är stigande eller fallande. Kapitalackumulation innebär avtagande konsumtion i förhållande till det snabbare växande kapitalet. I detta avseende försvagar kapitalbildningen konsumtionsbenägenheten; likväl är det bara ett annat sätt att säga, att kapitalet ackumulerar under kapitalismen.
"Bristande effektiv efterfrågan" är bara ett annat uttryck för bristande kapitalackumulation och den förklarar den inte. Sysselsättningen kan, till och med enligt Keynes uppfattning, "blott ökas jämsides med en ökning av investeringen, såvida inte konsumtionsbenägenheten undergår någon förändring".[20] Keynes vidhöll emellertid att vår tids enda rationella och effektiva botemedel mot arbetslöshet låg i en fortsatt kapitalexpansion. Problemet kunde också lösas genom en förkortad arbetstid på bekostnad av investeringar och konsumtion; men i likhet med flertalet icke-arbetande var Keynes övertygad om att "det stora flertalet individer skulle föredraga ökad inkomst framför ökad fritid".[21] Men samtidigt som Keynes hade "en stark känsla för de stora samhälleliga fördelar, som stå att uppnå genom en ökning av kapitalet, tills det upphör att vara knappt", var han villig att "gå med på att det klokaste tillvägagångssättet är att samtidigt gå fram på båda fronterna ... att befrämja investeringar och samtidigt befrämja konsumtionen, icke blott upp till en nivå, som under förutsättning av den nu givna konsumtionsbenägenheten skulle svara mot den ökade investeringen, utan till en ännu högre nivå".[22] Under kapitalistiska förhållanden skulle emellertid denna "ännu högre nivå" sänka kapitalets lönsamhet, sänka sysselsättningsnivån och införa nya krav på ökade investeringar som en förutsättning för ökad konsumtion.
Profiten har av tradition betraktats som en ersättning åt kapitalisterna för deras verksamhet, och, när det inte funnits någon sådan verksamhet, för deras villighet att investera sina "besparingar" i stället för att konsumera dem. Profiten var också en ersättning för deras "risktagande", eller för deras samhälleliga betydelse i fråga om att utveckla "komplicerade produktionsmetoder", vilka, samtidigt som de leder till ökad produktivitet, innebär att investeringarna blir mera långfristiga. Genom att låta bli att konsumera vid ett tillfälle skaffar sig kapitalisten i båda fallen rätten att konsumera mer vid ett senare tillfälle; såvida han inte helt enkelt även i fortsättningen avstår från att konsumera. Men det har funnits tillfällen då kapitalisterna har vägrat att ta "risker", när de i stället för att investera sina och andras pengar har hållit dem inne, en inställning som Keynes kallar "likviditetspreferens". Då den senare tidens historia givit exempel på så kallade "investeringsstrejker", fann Keynes det tillrådligt att ändra abstinensteorin för profit och ränta. Han menade att profit och ränta inte längre skulle betraktas som ersättning för sparade och investerade pengar, utan som en ersättning för att ha övervunnit en önskan att inte investera, för att vara emot "likviditetspreferens" - med andra ord en ersättning för kapitalistens villighet att förbli kapitalist.
Egentligen gör det ju ingen skillnad alls om man säger att profiten utgör ersättning för investerat kapital eller för likviditetsmotstånd. De i det här sammanhanget förekommande grälen mellan olika ekonomer rör sig kring frågan om det är likviditetspreferens, som ger upphov till stagnation, eller om det förhåller sig tvärtom. "När det ser mörkt ut," skrev J. A. Schumpeter, "och folk inte väntar sig något annat än förluster av de åtaganden som de kan ha i tankarna, då låter de naturligtvis bli att investera sina löpande sparmedel ... eller skjuter de upp investeringar för att dra fördel av kommande prissänkningar. Samtidigt kommer sparandet inte att minska utan att öka genom alla dem som väntar sig förestående inkomstsänkningar, i sina företag eller genom arbetslöshet. /Men/ det går inte att basera försvaret för en 'översparandeteori' på detta, eftersom detta sker som en följd av depressionen och alltså självt inte kan förklaras av den."[23] Keynes anser däremot att "likviditetspreferens" föregår stagnation på grund av den psykologiskt betingade tendensen att samla på kistbotten, vilken är förenad med den avtagande konsumtionsbenägenheten.
Enligt Keynes, för att än en gång klargöra hans position, leder inkomstökning till ökad konsumtion. Dock är den senare ökningen mindre än den förra. Under förutsättning att alla investeringar i sista hand tjänar konsumtionsbehov, kommer sparandet att öka snabbare än investeringarna. Då detta sker, avtar den totala efterfrågan och den verkliga sysselsättningsvolymen blir mindre än utbudet på arbetskraft. Orsaken till att detta händer i ett "moget" samhälle är att den existerande kapitalstockens stora storlek sänker kapitalets gränseffektivitet (lönsamhet) och på så sätt också verkar nedslående på förväntningarna om framtida kapitalavkastningar. Förmögna personer behåller hellre sina besparingar i likvid form än de investerar dem i företag, som inte lovar någon eller endast liten ersättning. De förmögnas kortsiktiga förväntningar baseras, enligt Keynes, på långsiktiga förväntningar, vilka med nödvändighet är dystra på grund av den minskade kapitalbristen. Keynes klargör inte hur denna långsiktiga trend - kapitalets avtagande gränseffektivitet - påverkar de omedelbara investeringsbesluten. Han påstår endast att kapitalisten i varje sänkning av lönsamheten ser en ännu större framtida sänkning, och att denna mörka framtidssyn försämrar det aktuella läget ännu mer. De kortsiktiga utsikterna bestämmer med andra ord de långsiktiga, och de senare bestämmer i sin tur det kortsiktiga beteendet. I sin tillit till sin "insikt", "instinkt" eller sitt "förutseende" visar kapitalisterna att de föredrar en fågel i handen framför tio i skogen genom att inte riskera nya investeringar.
Av Keynes teori, som inte kan förklara skillnaden mellan inkomst och konsumtion, följer det att "för varje gång vi trygga jämvikten för dagen genom ökade investeringar, skapa vi ökade svårigheter för uppgiften att trygga jämvikten i morgon".[24] Men för den närmaste framtiden ansåg han att dessa svårigheter fortfarande var överkomliga, och han föreslog ett antal reformer för att bekämpa "likviditetspreferensen" och öka den "effektiva efterfrågan", trots den avtagande konsumtionsbenägenheten. Han var övertygad om att en investeringsvolym, som skulle trygga den fulla sysselsättningen fortfarande var en möjlighet. Till och med "pyramidbyggande, jordbävningar /eller/ krig, kan bidraga till att höja välståndet, såvida inte de politiska ledarnas uppfostran efter den klassiska ekonomiens principer står hindrande i vägen för lämpligare metoder".[25] Redan första världskriget hade visat att "krigssocialismen otvivelaktigt uppnått en produktion av rikedom som var vida större än den vi kände till under fredstiden, ty även om de varor och tjänster som levererades var avsedda för omedelbar och fruktlös förintelse, så var de inte desto mindre rikedom".[26] Men om vi bortser från sådana "olyckor" som krig och ser att sysselsättningen som "en funktion av den förväntade konsumtionen och de förväntade investeringarna" inte resulterar i full sysselsättning på grund av att förväntningarna är pessimistiska, då kan dessa otillräckliga förväntningar stegras medelst en optimistisk planering som inte behöver förstöra det grundläggande kapitalistiska mönstret. Enligt Keynes var inte krig, kapitalförstöring eller onödig produktion en förutsättning för full sysselsättning. Denna kunde skapas genom offentliga arbeten av antingen stor eller tvivelaktig nytta, och som skulle öka inkomsterna utan att öka sparandet. På så sätt skulle arbetarna hållas sysselsatta.
De faktiska kriserna eller konjunktursvängningarna passade inte helt in i Keynes teori för den "effektiva efterfrågan" baserad på den avtagande "konsumtionsbenägenheten", eftersom konjunkturcykeln var förbunden med den viktigaste perioden i den kapitalistiska utvecklingen, och inte bara med dess "mogna" stadium. Den måste i stort sett betraktas som något som hörde till det förflutna, och i denna egenskap tjänade den som en ganska dunkel illustration av samhällets "mognadsprocess" - en process under vilken den avtagande konsumtionsbenägenheten emellanåt fortfarande kunde sättas ur spel av vinstförväntningar av omfattande om än minskande storlek och av de många krigens "rikedomsskapande" kraft. Keynes förde ofta fram sin uppfattning att kapitalismen för länge sedan hade förlorat sin förmåga att övervinna depressioner, och att stagnation var dess "normala" tillstånd, såvida inte myndigheternas ingrepp på investeringsmarknaden upphävde det. En del av Keynes lärjungar ansåg det inte "överdrivet att säga att inflation och full sysselsättning är det normala tillståndet i en krigsekonomi och att deflation och arbetslöshet är de normala förhållandena i en fredsekonomi på den kapitalistiska utvecklingens nuvarande stadium".[27]
Så länge ekonomerna betraktar de objektiva orsakerna till depressioner, vilka de nu än är, som omöjligt att ta reda på, har de inget annat att utgå från den klasspsykologi, som de representerar. Denna psykologi kan förklaras utifrån kapitalproduktionens faktiska rörelser; men den kan å sin sida inte förklara dessa rörelser. Till och med Keynes insåg emellanåt att ett sådant tillvägagångssätt var otillräckligt och försökte ge sina psykologiska förklaringar en materiell bas. I skarp kontrast till sin allmänna diskussionston påpekade han att "krisperiodens längd torde stå i ett bestämt förhållande till de varaktiga nyttigheternas livslängd och till den normala tillväxttakten i ett bestämt tidsskede". Vid krisperiodens början, fortsatte han, "finns det sålunda förmodligen mycket kapital, vars gränseffektivitet sjunkit till en obetydlighet eller rent av är negativ. Men det tidsintervall, som måste förflyta, innan minskningen i kapitalförrådet till följd av användning, förfall och föråldrande framkallar en tillräckligt påtaglig knapphet för att höja gränseffektiviteten, kan antagas vara en tämligen stabil funktion av kapitalets genomsnittliga varaktighet under varje tidsskede."[28]
Orsaken till kapitalets låga gränseffektivitet vid lågkonjunkturens början och under den tycks vara att en alltför stor tillgång på kapital ger upphov till bristande lönsamhet. Härav följer att snabbare användning, förfall och föråldrande av kapitalet skulle höja dess knapphetsvärde och därmed också dess lönsamhet. Likviditetspreferens är en metod att skapa knapphet på kapital. Det innebär brist på nyinvesteringar; och i en lågkonjunktur skulle nya investeringar endast öka kapitalmängden, vilken redan är alltför stor för att ge tillfredsställande avkastning. Så likviditetspreferens skulle vara ett sätt bland andra - såsom pyramidbyggande eller krig - att bibehålla knappheten på kapital och således dess lönsamhet. Men likviditetspreferens innebär, till skillnad från pyramidbyggande och krig, arbetslöshet. Och det är av just denna orsak som Keynes motsätter sig det.
Enligt Keynes uppfattning är kapitalstagnation ett uttryck för kapitalets oförmåga eller ovilja att acceptera minskad lönsamhet. Krisen är ett resultat av "överinvestering" som drivits fram av "förväntningar som måste sluta i missräkningar". Krisen inträffar inte på grund av att "samhället i dess helhet icke kan använda mera investeringar på ett förnuftigt sätt", utan på grund av att "det plötsligt uppstår tvistemål om den förväntade avkastningen", och "sedan tvivlet väl uppstått, sprider det sig hastigt". Under högkonjunkturen "inträder det besvikelse på en överdrivet optimistisk och överdrivet livlig marknad" och det leder till "en kraftigt stegrad likviditetspreferens". Detta är upphovet till krisen.
"Överinvestering" råder på grund av att investeringarna åtföljts av förhoppningar om vinster, som visar sig vara mycket orealistiska. "Investeringar, som i själva verket komma att avkasta säg 2% i ett tillstånd av full sysselsättning, företagas i förväntan om en avkastning av säg 6% och värderas därefter. När besvikelsen inträder, ersättes denna förväntan av ett motsatt 'pessimistiskt' misstag, med påföljd att de investeringar, som i verkligheten skulle avkasta 2% vid full sysselsättning, nu förväntas avkasta mindre än ingenting; det härigenom uppkomna sammanbrottet för nyinvesteringarna leder så till ett tillstånd av arbetslöshet, varvid de investeringar, som vid full sysselsättning skulle ha avkastat 2%, i själva verket avkasta mindre än ingenting." Sammanbrottet för kapitalets gränseffektivitet, som därpå plötsligt följer och "som bestämmes av den svårkontrollerade och oregerliga psykologien i affärskretsarna", påverkar "konsumtionsbenägenheten i ogynnsam riktning, ty den medför en kännbar sänkning av kurserna för börsnoterade värdepapper".[29] På så sätt när nedgången sig själv, till dess den avbrytes av att kapitalets gränseffektivitet höjes i krissituationen eller av en kapitalexpansion, dess lägre gränseffektivitet till trots.
Förhoppningen om ökad gränseffektivitet för kapitalet i krissituationen innebär en avvaktan att en tillräcklig knapphet på kapital skall inträda. I den "mogna" kapitalismen kan detta mycket väl bli katastrofalt: omfattande och långvarig arbetslöshet får allvarliga samhälleliga följder. För att övervinna depressionen är det nödvändigt att både förbättra kapitalets lönsamhet och att utvidga produktionen utöver den privata kapitalbildningens gränser. Fastän Keynes kom att betrakta styrning av räntefoten som ett mindre, eller rent av fullständigt ineffektivt instrument för höjande av investeringsviljan, höll han inte desto mindre fast vid det som en del i ett omfattande angrepp mot "likviditetspreferens". Som vi vet, förespråkade han en sänkning av räntefoten inte bara på grund av att den "på ett säreget sätt begränsar sysselsättningsvolymen, enär den utgör en standard, som ett realkapitals gränseffektivitet måste nå upp till, för att ny produktion av detsamma skall komma till stånd",[30] utan också på grund av att han ansåg att den "funktionslöse investeraren" i princip borde elimineras, eftersom "räntan numera icke utgör en ersättning för någon verklig uppoffring".[31] Då "mogen" kapitalism betyder lägre gränseffektivitet för kapitalet, kunde den större risk som nyinvesteringar medför åtminstone till en del reduceras genom att "långivarrisken" elimineras helt och hållet.
Med investeringsmarknadernas prekära tillstånd i åtanke, kom Keynes slutligen till slutsatsen, "att uppgiften att bestämma den löpande investeringsvolymen icke utan fara kan lämnas i enskilda händer".[32] Målsättningen för den statliga politiken måste vara full sysselsättning, ty "först i en situation av full sysselsättning är en låg konsumtionsbenägenhet ägnad att befrämja kapitalbildningen".[33] Och då det är under högkonjunktur som kapitalismen kommer närmast full sysselsättning, "består det riktiga botemedlet mot konjunkturväxlingarna", enligt Keynes, "inte i att avskaffa högkonjunkturerna och sålunda hålla oss i halvdepression, utan i att avskaffa depressionerna och sålunda upprätthålla en ständig kvasi-högkonjunktur".[34] Med full sysselsättning som kriterium kunde effektiviteten av olika statliga ingripanden i marknadsekonomin provas genom experiment. Det som inte ledde till full sysselsättning var otillräckligt.
[1] K. Marx, Kapitalet, I, Uddevalla, 1969, s. 8. Karl Marx/Friedrich Engels: Werke, 1-39, Dietz Verlag, Berlin, 1962-68, (MEW), bd 23, s. 20. I fortsättningen skrives de noter som hänvisar till Kapitalet I-III enligt följande: Kapitalet, I, s. 8/20, där alltså s. 8 gäller den svenska utgåvan och s. 20 den tyska. I en del fall har den svenska Kapitaletöversättningen ändrats, vilket anges med korr. efter den svenska sidhänvisningen. I Dietz MEW-utgåva omfattar Kapitalet I-III av banden 23-25.
[2] J. M. Keynes, The Economic Consequences of the Peace, New York, 1929, s. 146.
[3] ibid., s. 22.
[4] R. F. Harrod, The Life of John Maynard Keynes, London, 1951, s. 332.
[5] D. Dillard, The Economics of John Maynard Keynes, New York, 1948, s. 195.
[6] J. M. Keynes, Sysselsättningsproblemet, Stockholm, 1945, s. 352.
[7] S. Gesell, Die Natürliche Wirtschaftsordnung durch Freiland und Freigeld, Berlin 1916.
[8] Sysselsättningsproblemet, s. 3.
[9] ibid., s. 251.
[10] ibid., s. 18.
[11] ibid., s. 19 f.
[12] ibid., s. 20 f.
[13] ibid., s. 9.
[14] ibid., s. 230.
[15] ibid., s. 41.
[16] ibid., s. 31.
[17] ibid., s. 31.
[18] ibid., s. 103.
[19] ibid., s. 26.
[20] ibid., s. 95.
[21] ibid., s. 300.
[22] ibid., s. 299.
[23] J. A. Schumpeter, Capitalism, Socialism and Democracy, New York, 1947, s. 395.
[24] Sysselsättningsproblemet, s. 102.
[25] ibid., s. 124.
[26] J. M. Keynes, Laissez-Faire and Communism, New York, 1926, s. 48.
[27] D. Dillard, The Economics of John Maynard Keynes, s. 241.
[28] Sysselsättningsproblemet, s. 291.
[29] ibid., s. 295, 290, 291, 293.
[30] ibid., s. 206.
[31] ibid., s. 348.
[32] ibid., s. 294.
[33] ibid., s. 344.
[34] ibid., s. 296.