Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det är ganska svårt att se Keynes teorier som en "revolution" inom det ekonomiska tänkandet. Uttrycket kan emellertid användas efter behag, och den keyneska teorin kallas en revolutionär lära "i den bemärkelsen att den ledde till teoretiska resultat som helt och hållet skilde sig från merparten av det ekonomiska tänkande, som fanns, då han utvecklade sin teori".[1] Men då detta "tänkande" bestod av neo-klassisk jämviktsteori, kan det vara riktigare att betrakta Keynes "revolt" som en partiell återgång till den klassiska teorin. Och detta oaktat Keynes egen oppositionella inställning till den klassiska teorin, vilken enligt hans egen underliga definition omfattade i stort sett allt ekonomiskt tänkande från Ricardo fram till hans egna samtida.
Trots att Keynes själv ansåg sig vara anti-ricardian, såg hans kritiker naturligtvis att han "försökte komma fram till den ekonomiska sanningen på samma sätt som Ricardo och hans lärjungar"[2] genom att göra de ekonomiska aggregaten till kategorier i sin analys. Hans vänner fastslog att tack vare Keynes "har studiet av de ekonomiska aggregaten intagit sin plats i den ekonomiska vetenskapens centrum och de kan aldrig mer skjutas ut i periferin, där de för-keynesianska ekonomerna lämnade det - man kan inte förklara Amerika för oupptäckt".[3] Men Keynes var inte någon Columbus, ty begreppet ekonomiska aggregat daterar sig tvåhundra år tillbaka i tiden, till Quesnays Tableau Oeconomique, till Ricardo och till Marx.
Det var Keynes tillbakavisande av Says "marknadslag" som förlänade hans teori beteckningen "revolutionär". Nästan sjuttiofem år tidigare hade Marx påpekat att endast en accelererad kapitalexpansion tillåter en ökad sysselsättning. "Denna komiska 'prince de la science' (vetenskapens furste)", det vill säga J. B. Say, fann Marx det inte ens värt mödan att tillintetgöra, även om "hans beundrare på kontinenten utbasunerat honom som den som funnit denna skatt: idén om den metafysiska jämvikten mellan köpen och försäljningarna".[4] För Marx var Says marknadslag rent nonsens med tanke på den växande klyftan mellan kapitalexpansionens profitbehov och samhällets förnuftsmässigt sett produktiva krav, mellan samhällets efterfrågan under kapitalismen och de faktiska samhälleliga behoven; och han påpekade att kapitalackumulation förutsätter och medför en industriell reservarmé av arbetslösa.
Det finns ett nödvändigt samband mellan Marx och Keynes. Marx föregrep Keynes kritik av den neo-klassiska teorin genom sin egen kritik av den klassiska teorin; och båda insåg det dilemma, som det kapitalistiska systemet försatts i genom den avtagande kapitalbildningen. Men medan Keynes sökte orsaken i en bristande lockelse att investera, hänförde Marx svårigheten till dess slutliga grund, till produktionens karaktär som produktion av kapital. Därför är det ganska förvånande att finna att Keynes sköt undan Marx till det ekonomiska tänkandets "underjord" tillsammans med Silvio Gesell och major Douglas. Även om han var beredd att lära av "underjorden", vilket framgår av hans släktskap med Gesells idéer, menade Keynes att "framtiden har mera att lära av Gesells anda än av Marx' ". Han sade att han menade så på grund av att Marx, till skillnad från Gesell, baserade sina teorier på "ett godtagande av de klassiska hypoteserna och kräver frigörelse av konkurrensen i stället för dess avskaffande".[5]
Redan ett ytligt studium av Kapitalet skulle ha visat Keynes att Marx teorier, som han ansåg vara "ologiska, föråldrade, vetenskapligt felaktiga och sakna intresse eller vara omöjliga att tillämpa i dagens samhälle",[6] ledde till slutsatser som ofta låg ganska nära dem som utgör det "revolutionära" innehållet i hans egen diskussion. Han ägnade inte Marx några allvarliga studier, eftersom han ansåg att Marx teorier var de samma som klassikernas. I ett brev till G. B. Shaw berättade Keynes att han "gjort ett nytt försök med gamle Karl Marx ... och läst Marx och Engels brevväxling", men fortfarande kunde han inte upptäcka något annat "än gammalmodig polemik". Han skrev också till Shaw, att han själv "skriver en bok om ekonomisk teori som i stor utsträckning kommer att innebära en revolution - inte omedelbart men under de närmaste tio åren - i världens sätt att se på ekonomiska problem. Det kommer att ske en stor förändring, och i synnerhet kommer marxismens ricardianska grunder att slås bort."[7] Genom att opponera sig mot den "klassiska teorin" trodde Keynes att han samtidigt opponerade sig mot marxismen.[8] I verkligheten behandlade han emellertid ingendera av dessa teorier, utan slagen var riktade mot den neo-klassiska marknadsteorin, vilken inte längre hade något anmärkningsvärt samband med Ricardos idéer.
Keynes föredrog Gesell framför Marx, eftersom han, det vill säga Gesell, förespråkade ekonomiska åtgärder, framför allt inom det monetära området och skatteområdet, som han trodde skulle kunna lindra kapitalismens ekonomiska sjukdomar utan att förändra dess grundläggande samhällsstruktur. Även om Marx behandlade de monetära frågorna mycket uttömmande, framhävde han ekonomins utommonetära aspekter. Enligt hans uppfattning kunde de monetära frågorna endast förstås i ljuset av de kapitalistiska produktionsförhållandena, i de förhållanden "vari köparen och säljaren träder gentemot varandra, i deras klassförhållande. Det är inte penningen, som genom sin natur ger detta förhållande; det är fastmer tillvaron av detta förhållande, som kan förvandla en ren penningfunktion till en kapitalfunktion."[9] Och endast i denna senare bemärkelse är den av intresse för oss idag.
Enligt Marx är penningen viktig, inte som mått på värde eller som bytesmedel, utan som "bytesvärdets självständiga form". I den kapitalistiska cirkulationsprocessen antar värdet vid en tidpunkt penningform och vid en annan varuform. I penningformen bevarar och utvidgar det sig. Marknadsekonomin och kapitalackumulationen ansätts av svårigheter, som framstår som monetära problem. Genom att förse penningen med två skilda funktioner innehåller köp- och säljprocessen i sig själv ett kriselement, eftersom säljaren inte är tvungen att köpa utan kan behålla sin rikedom i penningform. Om en existerande penningmängd inte är tillräckligt stor för att tjäna som tilläggskapital, kan det bli nödvändigt med en anhopningsperiod, vilket också kan utgöra ett kriselement. En relativ brist liksom ett relativt överskott på kapital kan leda till ekonomiska svårigheter, vilka framträder som en kris i penningsystemet. Behovet av penninganhopning för att ackumulera det som produktivt kapital eliminerades i stor utsträckning genom bank- och kreditsystemets utveckling. Sammanslagningen av penningresurser bidrog till att utvidga den industriella och kommersiella verksamheten. Kapitalproduktionens alltmer spekulativa karaktär ökade kapitalkonkurrensens irrationella aspekter genom att förorsaka felinvesteringar och överinvestering. Denna verksamhet ansågs inte vara "spekulativ" i någon nedsättande bemärkelse,[10] eftersom det förutsattes vara finanskapitalets funktion att "föregripa" den fortsatta utvecklingen och "skapa" förutsättningar för en accelererad kapitalbildning. På grund av pengarnas förhållandevis självständiga rörelser i form av finanskapital kan det emellertid förekomma monetära kriser i egentlig mening. Följaktligen gjorde Keynes åtskillnad mellan "finans" och "industri", där han sympatiserade med det senare och definierade det förra som affärer på penningmarknaden, spekulation, aktiehandel och finansiering av produktion. Även om han ansåg att "spekulanterna kunna vara oförargliga, så länge de blott äro bubblor på ytan av företagandets breda ström," så fann han läget "allvarligt, när företagandet blir en bubbla ovanpå en virvel av spekulation".[11]
Denna distinktion mellan "industri" och "finans", mellan "produktivt" och "parasitärt" kapital, är lika gammal som kapitalismen själv, och gav upphov till en skenkamp mot "ränteslaveri" och oansvariga spekulerare. Denna strikt inomkapitalistiska fråga hör nu på det hela taget till det förgångna, ty föreningen mellan industri och finans är så fullständig, att det inte går att göra någon "moralisk" distinktion mellan dem. Men också förut var det inte bara finansiärer utan alla kapitalister som såg produktionen "som ett nödvändigt ont för att kunna göra pengar". Och fastän profiten uppstår i produktionsprocessen, försökte man ständigt "tjäna pengar utan förmedling av någon produktionsprocess".[12] Det är framför allt i tider med "vilande" kapital och trög investeringstakt som kapitalisterna ökar sina ansträngningar att göra pengar på andra penning- och värdepappersinnehavares bekostnad genom finansiella manipulationer och börsaffärer.
Spekulation kan fördjupa ett krisläge genom att kapitalet övervärderas så att det sedan inte kan infria de vinstförväntningar som finns knutna till det.[13] Men spekulativa "penningvinster" motsvaras av lika många "penningförluster"; om spekulationen inte tjänar som instrument för kapitalkoncentration, innebär den endast en omfördelning av de tillgängliga bytesvärdena. Koncentrering av rikedom är ekonomiskt sett meningslös, om den inte åtföljs av en omorganisering av kapitalstrukturen, som leder till vidare expansion.
Fördelningen av mervärde (profit) mellan "aktiva" och "inaktiva" kapitalister, om vilka Keynes talade så mycket, är för Marx endast en del av den allmänna konkurrensen om största möjliga andel av det samhälleliga mervärdet mellan alla kapitalister och alla dem, som lever på merprodukten. Han betvivlade inte att en räntesänkning under vissa betingelser skulle få ett positivt inflytande på investeringarna. Ty om en alltför stor del av de realiserade profiterna går till långivarna, blir företagarna mindre benägna att utvidga produktionen. Men det går inte att grunda en generalisering om räntans beteende eller betydelse på denna möjlighet. Hög ränta är inte oförenlig med stora profiter. När allt står väl till med profitproduktionen, kan inte en relativt hög ränta hämma kapitalbildningen. Denna kan till och med accelereras, om produktiviteten växer så pass snabbt att den kan gottgöra både lånekapital och produktivt kapital. Räntan kan faktiskt stiga eller sjunka med stigande såväl som sjunkande lönsamhet, ty i båda fallen kan efterfrågan på pengar överstiga tillgången eller vice versa.
För Marx är räntan endast en del av genomsnittsprofiten. Den har sitt ursprung i förhållandet att kapitalet uppträder i två roller - som lånekapital i långivarens händer och som industrikapital i företagarnas händer. Som kapital fungerar det emellertid endast en gång, och det är endast en gång, som det kan skapa profiter. Om vi bortser från jordräntan, uppdelas denna profit i profit och ränta. Uppdelningen är ofta godtycklig och påverkar inte kapitalproduktionens grundläggande problem. Räntefoten, som generellt sett bestäms av profitkvoten, kan inte ha den betydelse, som den monetära teorin tillskriver den.
I fråga om ränteproblemen var det inte Keynes utan Marx uppfattning som verifierades av krisläget. Ett årtionde med sjunkande ränta efter 1929 påverkade inte investeringsbesluten i någon allvarlig omfattning. Justering av räntefoten betraktades inte längre som ett av de viktigaste instrumenten för kontroll av den ekonomiska verksamheten, och "i akademiska kretsar har man den uppfattningen att räntans betydelse var mycket överdriven i den traditionella teorin och att Marx trots allt inte gjorde något större misstag, när han helt och hållet bortsåg från den".[14] Det erkändes snart ganska allmänt att investeringsbeslut sällan baseras på hänsyn till marknadsräntan[15] och att "flödet av sparande under dagens förhållanden endast i förhållandevis ringa omfattning påverkas av räntenivån".[16]
Keynes blev till slut själv tvungen att erkänna räntejusteringarnas ekonomiska begränsningar; och han slog fast att "nedgången i kapitalets gränseffektivitet kan vara så kraftig, att ingen praktiskt genomförbar räntesänkning är tillräcklig"[17] för att stimulera investeringarna. "När marknaderna äro så organiserade och utsatta för sådana påverkningar som nu för tiden, kan följaktligen marknadsuppskattningen av kapitalets gränseffektivitet undergå så våldsamma växlingar, att de icke kunna i tillräcklig grad uppvägas genom motsvarande förändringar i räntefoten."[18] Av detta drog han slutsatsen att det kan bli nödvändigt för staten att direkt kontrollera och leda investeringarna.
Före Keynes fanns det bara två ekonomiska skolor. Eller snarare: före Keynes fanns det bara borgerlig ekonomi och den marxistiska kritiken av denna. Den borgerliga ekonomin rymde förvisso vitt skilda uppfattningar om de svårigheter, som uppstod inom systemet, och de medel, som borde tillgripas för att övervinna dem. Det fanns teoretiska avvikelser från den dominerande laissez-faire-inställningen. En del av dem knöt an till specifika och växlande behov hos särskilda kapitalistiska grupper inom det kapitalistiska systemet; en del diskuterade de problem, som skapades av skillnaderna mellan de kapitalistiska nationerna inom världsekonomin. Samtliga tog emellertid det existerande kapitalistiska produktionssystemet för givet; de angrep inte profitproduktionen, privategendomen, eller den av konkurrensen framtvingade kapitalackumulationen. Mot sådana kritiker kunde laissez-faire-teorin hävda sig så länge som marknadsförhållandena tycktes producera något slags ekonomisk ordning.
Men de omfattande ekonomiska och sociala oroligheterna i 1900-talets kapitalism bröt ner tilltron till laissez-faire-teorin. Det gick inte längre att strunta i Marx kritik av det borgerliga samhället och dess ekonomi. Överproduktion av kapital med dess sjunkande lönsamhet, brist på investeringar, överproduktion av varor och växande arbetslöshet, vilket allt hade förutspåtts av Marx, var en realitet som inte kunde förnekas och den uppenbara orsaken till tidens politiska oroligheter. Att se dessa händelser som tillfälliga förskjutningar, som snart skulle rätta till sig själva i en vändning uppåt för kapitalproduktionen, eliminerade inte det trängande behovet av statsingripanden för att mildra depressionen och säkra ett visst mått av social stabilitet. Keynes teori kom lägligt i denna situation. Den erkände Marx ekonomiska förutsägelser utan att erkänna Marx själv och utgjorde i sina huvuddrag och i borgerliga termer ett slags svagare upprepning av Marx kritik; och dess syfte var att hejda kapitalismens nedgång och förhindra dess eventuella sammanbrott.
[1] L. R. Klein, The Keynesian Revolution, New York, 1947, s. VII.
[2] A. F. Burns, Economic Research and the Keynesian Thinking of our Time. New York, 1946, s. 4.
[3] The Economist. London, 27 januari, 1951.
[4] K. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm, 1969, s. 86.
[5] Sysselsättningsproblemet, s. 355.
[6] J. M. Keynes, Laissez-Faire and Communism, s. 48.
[7] R. F. Harrod, The Life of John Maynard Keynes, s. 462.
[8] Själva klasslojaliteten satte Keynes i motsatsställning till Marx: "Vad gäller klasskampen som sådan", skrev hand, "är min lokala och personliga patriotism ... knuten till min egen omgivning. Jag kan påverkas av sådant som jag uppfattar som rättvisa och sunt förnuft; men i klasskriget kommer jag att stå på den bildade bourgeoisins sida." - Essays in Persuasion, London, 1931, s. 324.
[9] Kapitalet, II, s. 31 korr. /37.
[10] Men även om man betraktade den framgångsrike kapitalistens, spekulerarens och finansmannens verksamhet i dess nedsättande bemärkelse, så blir han likväl en nationens välgörare. S. H. Holbrook, till exempel, skriver att nästan alla av magnaterna i USA under de rådande lagarna borde avtjäna 100-åriga fängelsestraff. Men ändå menar han "att oavsett hur dessa personer skaffade sig sina förmögenheter, så var deras samlade aktiviteter av största betydelse för skapandet av USA:s nuvarande ojämförliga ställning inom affärs- och industrivärlden." - The Age of the Moguls, New York, 1953, s. X.
[11] Sysselsättningsproblemet, s. 152.
[12] Kapitalet, II, s. 51/62.
[13] "När det blir lättare för folk att tjäna pengar snabbare genom att köpa du Pont-aktier än vad du Pont kan tjäna pengar genom att producera nylon, dacron och kemikalier, då är det dags att se upp." Senatens bankkommittés rapport om dess undersökning av aktiemarknaden, New York Times, 27 maj 1955.
[14] J. Robinson, An Essay on Marxian Economics, London, 1942, s. 84.
[15] The British Committee on the Working of the Monetary System (Radcliffe-rapporten) kom till den slutsatsen att de monetära medel, som påverkar räntan, i sig själva absolut inte kan stimulera ekonomin, och att de endast är meningsfulla i samband med en allmän ekonomisk politik, som inkluderar skattepolitiska åtgärder och direkt fysisk kontroll. Cumd. 827, London, 1959.
[16] The Statist, London, 24 september 1955.
[17] Sysselsättningsproblemet, s. 290.
[18] ibid., s. 293.