Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den brevdiskussion mellan Marx och Engels, som fragmentariskt återges nedan, började med att Engels i ett brev skrivet omkring den 24 maj 1853[1] redogjorde för de slutsatser beträffande den judisk-kristna religiösa traditionens uppkomst och den arabiska expansionen han dragit av Charles Fosters The historical geography of Arabia. Engels, som vid denna tid i sin ambition att förstå Asiens historia studerade persiska, säger därvid bl.a., att
"[...] Muhammeds religiösa revolution, liksom alla religiösa rörelser, formellt utgjorde en reaktion, ett föregivet återvändande till det gamla, det enkla."
I sitt svar den 2 juni betonar Marx, att islams uppkomst måste studeras i relation till tidens ekonomiska och sociala utveckling i Arabien. Därefter ställer han den generella frågan, varför Asiens historia ger sken av att vara de asiatiska religionernas historia. Svaret finner han i frånvaron av privat jordegendom, d.v.s. i produktionsförhållandena.
Engels går i sitt brev den 6 juni ett steg längre, då han försöker förklara egendomsförhållandena genom ekologiska faktorer, närmast behovet av bevattningsanläggningar. Teorin om den geografiska miljöns och klimatets determinerande inflytande, är naturligtvis inte Engels uppfinning. Okritiskt tillämpad har den medfört allvarliga avsteg från den historiska materialismens betoning av den samhälleliga utvecklingens dialektik (jfr Plechanov och Wittfogel).
Den 10 juni skrev Marx sin centrala artikel Det brittiska herraväldet i Indien. Där återger Marx i nästan ordagrann form de teorier, som Engels framfört i sitt brev den 6 juni. Samtidigt skildrar Marx de indiska byarnas struktur i enlighet med engelska parlamentsrapporter, och hävdar att denna struktur måste brytas ned, för att en ekonomisk och social frigörelse skall kunna komma till stånd. Engelsmännen tillskrivs därför en - ofrivillig - positiv roll, då konkurrensen från den engelska industrin krossade det indiska hantverket. Samma teman återkommer i brevet till Engels den 14 juli. Genom mer ingående studier av indiska egendomsförhållanden hade Marx dock kommit fram till, att frånvaron av privat jordegendom ingalunda var så självklar, som han tidigare förmodat i anslutning till bl.a. Bernier.
Under sommaren 1853 skrev Marx så flera artiklar för New York Daily Tribune, som behandlade debatterna i underhuset om den framtida administrationen av Indien. Den artikel som avslutar denna serie (daterad den 22 juli 1853) förutspår uppkomsten av ett kapitalistiskt ekonomiskt system i Indien. Detta måste enligt Marx så småningom resultera i nationell frigörelse, antingen genom det indiska folkets kraft eller genom det engelska proletariatets revolution.
Den första ansatsen till ett indiskt nationellt befrielsekrig kom genom det s.k. "myteriet" eller "sepoy-upproret" 1857-1858, som Marx skildrade i en ny artikelserie om Indien i New York Daily Tribune. Samtidigt arbetade han på Grundrisse med dess framställning av bl.a. de asiatiska egendomsformerna. I Kapitalets första bok, som publicerades tio år senare, återupptas i mer parentetisk form samma teman, som behandlas i breven från 1853.
Översättning: Erik af Edholm
[...] Vad beträffar hebreerna och araberna tyckte jag, att ditt brev var mycket intressant. Man kan för övrigt 1. påvisa ett generellt samband hos alla orientaliska stammar ända sedan historiens början mellan den ena delens bofasthet och den andras fortsatta nomadiserande. 2. På Muhammeds tid hade handelsvägen från Europa till Asien avsevärt förändrats, och Arabiens städer, som hade en stor del i handeln med Indien o.s.v., befann sig i kommersiellt förfall, vilket i varje fall medverkade (till islams spridning). 3. Vad religionen beträffar, så upplöses frågan i den allmänna och därför lätt besvarade: Varför framstår Orientens historia som en religionernas historia?
Man kan inte finna någonting mer lysande, åskådligt och slående om den orientaliska statsbildningen än den gamle François Bernier (under nio år läkare hos Aurangzeb): "Voyages contenant la description des états du Grand Mogol etc." [...] Bernier finner med rätta grundformen för alla fenomen i Orienten - han talar om Turkiet, Persien, Hindustan - i att det inte existerar någon privategendom. Detta är den verkliga nyckeln t.o.m. till den orientaliska himlen. [...][2]
[...] Frånvaron av (privat) jordegendom är verkligen nyckeln till hela Orienten. Däri ligger den politiska och religiösa historien. Men hur kommer det sig, att man i Orienten inte nådde fram till jordegendom, inte ens i feodal form? Jag tror, att det huvudsakligen beror på klimatet i förbindelse med markförhållandena, särskilt med de stora ökenområden, som drar fram från Sahara, genom Arabien, Persien, Indien och Tartariet ända till det högsta asiatiska höglandet. Konstbevattningen är här den första förutsättningen för jordbruket, och den är antingen kommunernas, provinsernas eller centralregeringens sak. Regeringen hade också i Orienten alltid endast tre departement: för finanserna (utplundring av det egna landet), för krig (utplundring av det egna landet och främmande länder) och för offentliga arbeten, omsorg om reproduktionen. [...][3]
[...] Den stationära karaktären hos denna del av Asien, trots all mållös rörelse på den politiska ytan, förklaras fullständigt av två av varandra beroende omständigheter: 1. De offentliga anläggningarna var centralregeringens angelägenhet; 2. I övrigt var hela riket, bortsett från några större städer, upplöst i byar, som var och en hade en helt självständig organisation och utgjorde en liten värld för sig. [...] I några av dessa samfund odlas byns jord gemensamt, men i de flesta fall sköter varje innehavare sitt eget fält. Inom byn existerar slaveri och kastväsen. Den icke uppodlade jorden används som gemensam betesmark. Hemvävnad och -spinneri genom hustrur och döttrar. Dessa idylliska republiker, som svartsjukt bevakar den egna byns gränser mot grannbyn, existerar ännu i tämligen intakt form i de nordvästra delarna av Indien, som först helt nyligen tillfallit engelsmännen. Jag tror, att man inte kan tänka sig en mer solid grundval för asiatisk despotism och stagnation. Och hur mycket engelsmännen har irlandiserat landet, så var det nödvändigt för europeiseringen, att dessa stereotypa urformer bröts sönder. Skatteindrivaren var inte ensam mannen att fullborda detta. Förintandet av det uråldriga hantverket hörde till det som berövade dessa byar deras självförsörjande karaktär.
Vad beträffar egendomsfrågan, så är den en stor stridfråga bland de engelsmän som skriver om Indien. I det kuperade berglandet söder om Krishna tycks i varje fall markegendom ha existerat. [...] Det förefaller i varje fall som om det i hela Asien varit muhammedanerna, som först principiellt fastställde "jordegendomslösheten".[4]
[1] Referens: "Manchester, before 28 May 1853".
[2] Referens: "[London,] 2 June 1853, 28 Dean Street, Soho".
[3] Ett något längre utdrag av detta brev finns översatt i "Från Engels till Marx, Manchester den 6 juni 1853". Brevet finns i sin helhet på engelska under rubriken "Manchester, 6 June [1853,] evening".
[4] Referens: "London, 14 June 1853, 28 Dean Street, Soho".