Skrivet: Den 10 juni 1853.
Publicerat: Den 25 juni 1853 i "New York Daily Tribune".
Källa: Marx Engels Werke bd 9, s. 127-133; "Die
britische Herrschaft in Indien".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
Se även det engelska originalet.
London, fredag 10 juni 1853.
I telegram från Wien meddelas att man där är övertygad om den fredliga lösningen av de turkiska, sardiniska och schweiziska frågorna.
Indien-debatten fortsattes i går eftermiddag i underhuset på det vanliga idiotiska sättet! Herr Blackett beskyllde Sir Charles Wood och Sir J. Hogg för att i sina förklaringar ha hemfallit åt falsk optimism. En liten hop försvarare av ministeriet och direktoriet försökte så gott den kunde tillbakavisa tillvitelserna och den ökände mr Hume uppfordrade i sin resumé ministrarna att dra tillbaka sitt lagförslag. Debatten ajournerades.
Indien är ett Italien av asiatiska dimensioner med Himalaja i Alpernas ställe, Bengalens lågland i stället för den lombardiska slätten, Dekkan i stället för Apenninerna och Ceylon i stället för Sicilien. Där som här samma rika mångfald av jordens alster och samma splittring i den politiska strukturen. Liksom Italien tid efter annan endast genom erövrarens svärd kunde slås ihop till skiftande statsbildningar, finner vi på samma sätt Indien, när det inte bar muhammedanernas, mogulernas eller britternas ok, splittrat i lika många gentemot varandra oavhängiga och varandra ömsesidigt bekämpande stater, som det räknade städer, ja, byar. Sett ur social synvinkel är Indien dock inte Österns Italien utan dess Irland. Och denna sällsamma kombination av Italien och Irland, av en värld av lust och en värld av lidande, dyker upp redan i Indiens gamla religiösa traditioner. Dess religion är samtidigt en den sinnliga yppighetens och den självplågande askesens religion, en lingams och dschagannats religion[1], munkens och bajadärens.
Jag delar inte deras uppfattning som tror på en Indiens gyllene tidsålder, dock utan att som Sir Charles Wood åberopa mig på Khuli-Khans auktoritet för att styrka min åsikt. Men man kan till exempel ta Aurangzebs tid; eller den epok då mogulerna visade sig i norr och portugiserna i söder; eller tiden för den muhammedanska invasionen och heptarkien i Sydindien[2]; eller, om man vill gå längre tillbaka - in i den grå forntiden - brahmanernas mytologiska tideräkning, som flyttar tillbaka det indiska eländets begynnelse till en före den kristna eran liggande epok.
Det kan dock inte råda något tvivel om att det elände som britterna bringade över Indien var av ett väsentligen annat slag och oändligt mycket plågsammare än allt som Indien dittills haft att uthärda. Jag tänker därvid inte på den europeiska despotism, som det brittiska ostindiska kompaniet hade inympat på den asiatiska despotismen, en vida hemskare kombination än något av de gudomliga vidunder, vilkas anblick fyller oss med fasa i templet i Salsette. Därvid rör det sig inte om någon särskild egenart hos det brittiska kolonialherraväldet utan endast om ett efterapande av det holländska, och detta i så hög grad att man för att karakterisera verkningarna av det brittiska ostindiska kompaniet bara ordagrant behöver återge vad Sir Stamford Raffles, den engelske guvernören över Java, sade om det gamla holländska ostindiska kompaniet:
"Det holländska kompaniet, vars enda drivfjäder var vinningslystnaden och som behandlade sina undersåtar vida likgiltigare och hänsynslösare än fordom en västindisk plantageägare en hop slavar på sin plantage - ty den senare hade betalat för den mänskliga egendomen, den förre däremot inte - uppbjöd hela despotismens till buds stående apparat för att pressa fram tributen till sista styvern ur folket och krama ur det sista droppen av arbetsförmåga. Så förvärrade man ytterligare ett oberäkneligt och halvbarbariskt herraväldes onda sidor genom att utöva det med förhärdade politikers hela durkdrivenhet och monopolistiska handelsmäns hela egennytta."
Alla inbördeskrigen, invasionerna, revolutionerna, erövringarna hungersnöderna berörde dock endast ytan, hur sällsamt invecklade, snabba och ödeläggande deras verkningar i Indien än kunde förefalla. England rev ned hela den indiska samhällsbyggnaden, utan att ännu ens ett spår av något nybyggande kommit till synes. Denna förlust av hans gamla värld utan att ha vunnit någon ny, ger hinduens nuvarande elände en speciell ton av melankoli och drar upp en skiljelinje mellan det av England behärskade Indien och de vördnadsbjudande traditionerna från hela dess historiska förgångna.
Sedan urminnes tider fanns det i Asien blott tre regeringsdepartement: för finanser, eller för utplundring av det egna folket; för krig eller för utplundring av andra folk; och slutligen ett för offentliga arbeten. Klimatiska och territoriella förhållanden, i synnerhet de vidsträckta ökenområden som utbreder sig från Sahara tvärs genom Arabien, Persien, Indien och Tatarväldet till det högsta asiatiska höglandet, förutsatte konstgjord bevattning genom kanaler och vattenuppfordringsverk som en grundval för det orientaliska jordbruket. Liksom i Egypten och Indien utnyttjas också i Mesopotamien, Persien och andra länder översvämningar för att öka jordens fruktbarhet; högt vattenstånd utnyttjas till påfyllning av bevattningskanaler. Den obetingade nödvändigheten av en sparsam och gemensam användning av vattnet, som i occidenten, t.ex. i Flandern och Italien, ledde till en frivillig sammanslutning av privata företag, nödvändiggjorde i orienten, där civilisationen var för låg och den territoriella utsträckningen för stor för att väcka till liv frivilliga sammanslutningar, ingripandet av en centraliserad statsmakt. Härigenom anvisades alla asiatiska regeringar en ekonomisk funktion: att sörja för offentliga arbeten. Detta konstlade sätt att göra marken fruktbar, som är beroende av en centralregerings ingripande och omedelbart råkar i förfall om denna regering försummar bevattning och dränering, förklarar det annars högst besynnerliga faktum, att vi i dag finner stora, en gång blomstrande områden öde och övergivna. Så till exempel Palmyra och Petra, ruinerna i Jemen och vidsträckta områden i Egypten, Persien och Indien. Det förklarar också, hur ett enda förhärjande krig var i stånd att avfolka ett land för århundraden och beröva det hela dess civilisation.
Britterna övertog nu i Ostindien från sina föregångare finans- och krigsdepartementen men försummade helt det departement som skulle ha svarat för de offentliga arbetena. Där ligger förklaringen till förfallet inom ett jordbruk, som inte kan drivas efter den brittiska principen om fri konkurrens, om laissez-faire och laissez-aller. När det gäller asiatiska riken är vi dock i hög grad vana att finna att jordbruket råkar i förfall under den ena regeringen för att på nytt blomstra upp under en annan. Här beror skördarna i lika hög grad på goda eller dåliga regeringar som i Europa av goda eller dåliga somrar. Därför hade betungandet och försummandet av jordbruket, hur elekartat det i och för sig än var, ändå inte behövt betyda en dödsstöt från den brittiska inkräktaren mot den indiska samhällsordningen, om inte ytterligare en omständighet av helt annan betydelse hade tillkommit, en nyhet i hela den asiatiska världens annaler. Hur skiftande den politiska bilden än hade varit under Indiens förgångna, så hade ändå dess sociala förhållanden förblivit oförändrade från äldsta tider och till 1800-talets första årtionde. Handvävstolen och spinnhjulet, som ständigt på nytt frambringar sina regelmässiga myriader av spinnare och vävare, var detta samhälles strukturella hörnpunkter. Sedan urminnes tider hämtade Europa underbara indiska väveriarbeten, för vilka det i utbyte levererade ädelmetall, materialet för guldsmeden, denne oumbärlige medlem i det indiska samhället, där kärleken till smycken är så stor, att till och med de som tillhör de fattigaste klasserna och som går omkring nästan nakna vanligen bär ett par gyllene örringar och något guldsmycke om halsen. Också finger- och tåringar var allmänt utbredda. Kvinnor och barn bar ofta massiva armband och ankelringar av guld eller silver, och i hemmen fanns gudastatyetter av guld eller silver. Det var den brittiske inkräktaren som förstörde den indiska handvävstolen och bröt sönder spinnhjulet. England började med att tränga ut det indiska kattunet från den europeiska marknaden. Sedan införde det maskinspunnet garn i Indien och översvämmade slutligen kattunets egentliga moderland med kattunvaror. Från 1818 till 1836 steg garnexporten från Storbritannien till Indien i förhållandet 1 till 5.200. Medan exporten av engelskt muslin till Indien 1824 uppgick till knappt en million yard, omfattade den 1837 redan över 64 millioner yard. Men under samma tidrymd sjönk Daccas befolkning från 150.000 till 20.000 invånare. Denna nedgång för de för sina vävnader berömda indiska städerna var dock långt ifrån den svåraste följden av det brittiska herraväldet. Engelsk ångkraft och engelsk vetenskap förstörde i hela Indien banden mellan åkerbruk och hantverk.
Dessa båda omständigheter - å ena sidan att hindun, som alla orientaliska folk, överlät åt centralregeringen att sörja för de offentliga arbetena, som dock är den första förutsättningen för hans åkerbruk och handel, å andra sidan att befolkningen levde utspridd över hela landet och bildade små, tätare befolkade centra endast därigenom att åkerbruk och hantverk var förenade genom hushållen - dessa båda omständigheter hade sedan äldsta tid frambragt ett samhällssystem med speciella karaktärsdrag, det så kallade bysystemet, som gav var och en av dessa små enheter dess självständiga organisation och dess eget liv. Ett omdöme om den speciella karaktären i detta system kan man bilda sig med ledning av följande skildring, som är hämtad ur en gammal officiell brittisk underhusrapport över indiska frågor:
"En by är geografiskt sett ett stycke land som omfattar några hundra eller tusen acres odlad och obrukad mark. Politiskt sett liknar den en korporation eller en stadskommun. Till dess egentliga personal av ämbets- och förtroendemän hör: Potailen eller huvudinvånaren, som vanligen har huvuduppsikten över byangelägenheterna. Han bilägger tvistigheter mellan invånarna, utövar polismakt och bekläder i sin by skatteförpaktarens ämbete, för vilken uppgift han genom sitt personliga anseende och sin grundliga förtrogenhet med läget och befolkningens förhållanden är bäst lämpad. Kurnum för räkenskaperna över jordbruket och registrerar allt som har med detta att göra. Så kommer Taillier och Totie. Den förres uppgift består i undersökning av förbrytelser och förseelser samt i att ordna med lejd och skydd för personer som färdas från en by till en annan, medan den andres verksamhetsfält tycks vara inskränkt till själva byns område och gäller bevakandet och fastställandet av avkastningen av byinvånarnas arbete. Gränsmannen sörjer för bevarandet av byns gränser och avger vittnesmål om dem i händelse av tvistigheter. Föreståndaren för cisternerna och bevattningsanläggningarna fördelar vattnet för jordbruksändamål. Brahmanen förrättar de religiösa kulthandlingarna i byn. Skolläraren undervisar bybarnen och lär dem att läsa och att skriva i sanden. Vidare finns det en kalender-brahman eller astrolog o.s.v. Av dessa ämbets- och förtroendemän bildas vanligen byförvaltningen. I vissa delar av landet är den dock mindre omfångsrik, eftersom flera av de ovan skildrade funktionerna där är förenade i en person. I andra trakter sträcker den sig ut över den ovan nämnda kretsen av personer. Under denna enkla form av kommunalförvaltning har invånarna i landet levat sedan urminnes tider. Byns gränser har endast sällan ändrats. Och trots att byarna upprepade gånger har hemsökts av krig, hungersnöd och farsoter, ja, blivit ödelagda, har samma namn, samma gränser, samma intressen och till och med samma familjer fortlevat genom generationer. Invånarna har inte låtit sig anfäkta av kungarikens undergång och delning. Så länge byn förblir odelad är det dem likgiltigt, till vilken makt den avträdes eller vilken härskare den tillfaller. Dess inre hushållning förblir oförändrad. Potailen är alltjämt huvudinvånaren och utövar sin funktion som domare över stort och smått och som byns skatte- och arrendeuppbördsman."
Dessa små stereotypa former för den samhälleliga organismen har till största delen upplösts och står i begrepp att försvinna, inte så mycket på grund av den brittiske skatteindrivarens och den brittiske soldatens brutala ingripande som till följd av den engelska ångans och den engelska frihandelns verkningar. Dessa av familjen beroende kommuner vilade på hemindustrin och hemslöjden, på denna egenartade förbindelse av handväveri, handspinneri och ett jordbruk som drevs med handkraft, som gjorde dem självförsörjande. Engelsmännens ingripande, som förflyttade spinnaren till Lancashire och vävaren till Bengalen eller sopade undan både den indiska spinnaren och den indiska vävaren, ledde till upplösningen av detta lilla, halvt barbariska, halvt civiliserade samhälle genom att spränga dess ekonomiska grundval och på så sätt framkalla den enda sociala revolution, som Asien någonsin upplevt.
Hur stötande det än må vara för den mänskliga känslan att bevittna hur myriader verksamma, patriarkaliska och harmlösa sociala organisationer ödeläggs och upplöses i sina beståndsdelar och slungas in i ett hav av lidanden och hur samtidigt deras enskilda medlemmar går förlustiga sina gamla kulturformer och sina nedärvda existensmedel, så får vi för den skull inte glömma att dessa idylliska bygemenskaper, hur harmlösa de än må te sig, dock sedan gammalt har utgjort den fasta grundvalen för den orientaliska despotismen, att de har inskränkt den mänskliga anden till den trängsta tänkbara synkrets, gjort den till vidskepelsens fogliga verktyg och till en underdånig slav under traditionella regler och berövat den varje storhet och historisk energi. Vi får inte glömma den barbariska egennytta, som kommit människor att klamra sig fast vid ett eländigt litet landstycke och lugnt betrakta undergången av hela riken, förövandet av outsägliga grymheter och nedslaktandet av invånarna i stora städer utan att göra sig mer tankar om detta än om stora naturkatastrofer, samtidigt som de varit ett hjälplöst byte för varje angripare som värdigats ägna dem så mycket som en blick. Vi får inte glömma att detta människan ovärdiga, stagnerande, vegeterande liv å andra sidan kompletterades av frambesvärjandet av vilda, planlösa och hämningslösa förstörelsens krafter och i Indien gjorde en religiös rit till och med av mordet. Vi får inte glömma att dessa små kommuner vanpryddes av kastskillnader och slaveri, att de tvingade in människan under de yttre omständigheternas ok i stället för att höja henne och göra henne till de yttre omständigheternas herre, att de hade omvandlat ett samhällstillstånd som hade utvecklat sig på ett naturenligt sätt till ett oföränderligt, av naturen bestämt öde och på så sätt kommit fram till den djuriskt råa naturdyrkan, som i sina urartade former tog sig uttryck i att människan, naturens behärskare, andäktigt knäföll inför Hanuman, apan, och Sabbala, kon.
Englands enda drivfjäder, när det utlöste en social revolution i Indien, var förvisso den snödaste egennytta, och det sätt på vilket det genomdrev sina intressen var enfaldigt. Men det är inte detta som är frågan. Frågan är om mänskligheten kan uppfylla sin bestämmelse utan en radikal revolution i de sociala förhållandena i Asien. Om den inte kan det, så var dock England, vilka förbrytelser det än må ha begått, historiens omedvetna verktyg genom att åstadkomma denna revolution.
Hur uppskakande en gammal världs sönderfall än må vara för vår personliga känsla, har vi då rätt att inför historien med Goethe utropa:
"Sollte diese Qual uns quälen,
Da sie unsre Lust vermehrt;
Hat nicht Myriaden
Seelen
Timurs Herrschaft aufgezehrt?"[3]
[1] Avser kulten av Linga (m), en av Shivakultens former, samt av Dschagganat (Juggernaut) - den förra ljus och tolerant, den senare grym och fanatisk.
[2] Åsyftar den feodala splittringen i mellersta och södra Indien (Dekkan) före muhammedanernas erövring.
[3] Strofen är ur "An Suleika" i "Westöstliche Diwan".