Skrivet: Från omkring juni 1872 till februari 1873.
Publicerat: Första gången i "Der Volksstaat", Leipzig
1872, nr 51-53, 103 och 104, samt 1873, nr 2, 3, 12, 13, 15 och 16.
Källa: Marx Engels Werke bd XVIII, s. 209-287; "Zur Wohnungsfrage".
Digitalisering: Jonas Holmgren
Efterföljande skrift är ett nytryck av tre artiklar, som jag publicerade 1872 i leipzigtidningen "Volksstaat". Vid den tidpunkten strömmade just den franska miljardvälsignelsen över Tyskland[1]: Statsskulden betalades, fästningar och kaserner byggdes, förråden av vapen och militärpersedlar förnyades. Det disponibla kapitalet såväl som den cirkulerande penningmängden ökades plötsligt kolossalt. Och allt detta skedde just då Tyskland uppträdde på världsscenen inte bara som "enat rike" utan också som stort industriland. Miljarderna åstadkom ett kraftigt uppsving för den unga storindustrin. Det var framför allt de som skapade den korta, illusionsrika blomstringsperioden efter kriget och strax efteråt 1873-1874, den stora krisen under vilken Tyskland bestod provet som industriland i världsmarknadsklass.
Den tid, då ett gammalt kulturland upplever en sådan övergång från manufaktur och smådrift till storindustri - till på köpet påskyndad av så gynnsamma omständigheter - är också till övervägande del "bostadsnödens" tid. Å ena sidan dras massor av lantarbetare plötsligt till storstäderna, som utvecklas till industricentra. Å andra sidan svarar dessa äldre städers planläggning inte längre mot de krav som ställs av den nya storindustrin och av den därav betingade trafiken. Gator breddas och gamla kvarter genombrytes, järnvägar dras fram tvärs genom staden. I samma ögonblick som arbetare strömmar till i massor rivs mängder av arbetarbostäder. Därifrån härleder sig den plötsliga bostadsnöden bland arbetarna och bland de småhandlande och hantverkare som är hänvisade till en kundkrets av arbetare. I städer som från första början uppstått som industricentra är denna bostadsnöd så gott som okänd. Så förhåller det sig med Manchester, Leeds, Bradford, Barmen-Elberfeld. I London, Paris, Berlin, Wien däremot antog bostadsnöden på sin tid akuta former och fortlever mestadels kroniskt.
Denna akuta bostadsnöd, detta symtom på den industriella revolution som försiggick i Tyskland, kom pressen att fyllas med avhandlingar i "bostadsfrågan" och gav anledning till allehanda socialt kvacksalveri. En serie sådana artiklar förirrade sig också in i "Volksstaat". Den anonyme författaren, som senare gav sig tillkänna som med. doktor A. Mülberger i Württemberg, fann tillfället gynnsamt att i denna fråga upplysa de tyska arbetarna om de underbara verkningarna av Proudhons sociala universalmedicin. Då jag för redaktionen uttryckte min förvåning över att dessa besynnerliga artiklar införts, uppmanade man mig att bemöta dem, vilket jag också gjorde. (Se första avdelningen: Hur Proudhon löser bostadsfrågan.) Till denna artikelserie anknöts strax därpå en annan, där jag prövade den filantropiskt-borgerliga uppfattningen i frågan, representerad genom en skrift av doktor Emil Sax. (Andra avdelningen: Hur bourgeoisin löser bostadsfrågan.) Efter ett längre uppehåll hedrade mig sedan doktor Mülberger med ett svar på mina artiklar, som tvingade mig till ett bemötande. (Tredje avdelningen: Tillägg till Proudhon och bostadsfrågan.) Därmed sattes punkt för såväl polemiken som min speciella sysselsättning med denna fråga. Detta är tillkomsthistorien för föreliggande tre artikelserier, vilka även utkommit som särtryck i broschyrform. Då ett nytryck nu blir erforderligt, så sker detta utan tvivel återigen tack vare den välvilliga omsorgen hos den tyska riksregeringen, vilken som vanligt kraftigt befordrat avsättningen genom ett förbud och till vilken jag härmed uttalar mitt vördsamma tack.
För nytrycket har jag reviderat texten, infogat enstaka tillägg och anmärkningar samt korrigerat ett litet nationalekonomiskt misstag i första avdelningen, eftersom min motståndare doktor Mülberger tyvärr inte upptäckt det.
Vid denna genomsyn blir jag först riktigt medveten om vilka jättelika framsteg den internationella arbetarrörelsen gjort under de sista fjorton åren. Då för tiden var det ännu ett faktum, att "de romanska ländernas arbetare i tjugo års tid inte haft någon annan andlig näring än Proudhons verk" och i varje fall att proudhonismen utvecklats i allt mer ensidig riktning genom "anarkismens" fader, Bakunin, som i Proudhon såg "allas vår mästare", notre maître ā nous tous. Även om proudhonisterna i Frankrike bara utgjorde en liten sekt bland arbetarna, så var de dock de enda som hade ett bestämt formulerat program och som under Kommunen kunde överta ledningen på det ekonomiska området. I Belgien härskade proudhonismen utan någon medtävlare bland de vallonska arbetarna, och i Spanien och Italien var med mycket få undantag allt inom arbetarrörelsen, som inte var anarkistiskt, avgjort proudhonistiskt. Och i våra dagar? I Frankrike är Proudhon fullständigt avskaffad bland arbetarna och har numera anhängare endast bland den radikala bourgeoisin och bland småborgarna, som i sin egenskap av proudhonister också kallar sig "socialister" men på det häftigaste bekämpas av de socialistiska arbetarna. I Belgien har flamländarna trängt undan vallonerna från rörelsens ledning, förkastat proudhonismen och kraftigt befrämjat socialismen. I Spanien liksom i Italien har sjuttiotalets anarkistiska flodvåg ebbat ut och sopat med sig resterna av proudhonismen. Om i Italien det nya partiet alltjämt håller på att utkristalliseras och skapas, så har i Spanien den lilla kärna, som under namnet Nueva Federacion Madrilena troget höll sig till Internationalens generalråd, utvecklats till ett kraftigt parti vilket - det framgår även av den republikanska pressen - på ett vida mer verksamt sätt tillintetgör de borgerliga republikanernas inflytande på arbetarna än dess larmande anarkistiska föregångare någonsin förmått. För de flesta romanska arbetare har Proudhons bortglömda arbeten ersatts med Kapitalet, Kommunistiska manifestet och en rad andra skrifter av den marxska skolan, och Marx' huvudkrav: att proletariatet, sedan det tillkämpat sig ensamt politiskt herravälde, i samhällets namn tar samtliga produktionsmedel i besittning, är i dag hela den revolutionära arbetarklassens krav även i de romanska länderna.
Om emellertid proudhonismen på detta sätt slutgiltigt utträngts även hos de romanska ländernas arbetare och numera - i överensstämmelse med sin egentliga mission - endast tjänar som uttryck för de borgerliga och småborgerliga drifterna hos borgerliga franska, spanska, italienska och belgiska radikaler, vad finns det väl för skäl att här återkomma till den? Varför skall man på nytt bekämpa en död motståndare genom att nytrycka dessa artiklar?
För det första därför att dessa artiklar inte inskränker sig till enbart polemik mot Proudhon och hans tyska anhängare. Till följd av den arbetsfördelning som ägde rum mellan Marx och mig kom det på min lott att uppträda som representant för våra åsikter i den periodiska pressen, d.v.s. speciellt i kampen mot motståndarnas åsikter, för att Marx skulle få tid för utarbetandet av sitt stora huvudverk. Jag kom därigenom i det läget att jag för det mesta fick framlägga våra uppfattningar i polemisk form, som motsats till andra uppfattningar. Så var det också i detta fall. Första och tredje avdelningarna innehåller inte bara en kritik av den proudhonska åsikten i frågan utan också en framställning av vår egen åsikt.
För det andra har emellertid Proudhon spelat en alltför betydande roll i den europeiska arbetarrörelsens historia för att han så utan vidare skulle kunna falla i glömska. Avlivad vad teorin angår, åsidosatt när det gäller praktiken, har han dock alltjämt ett historiskt intresse. Den som någorlunda ingående sysslar med den moderna socialismen måste också lära känna rörelsens "övervunna ståndpunkter". Marx' bok "Filosofins elände" utkom flera år innan Proudhon framställde sina praktiska förslag till samhällsreform. Marx kunde här endast upptäcka och kritisera Proudhons bytesbank i dess embryonala form. Hans skrift kompletteras därför i detta avseende av den nu föreliggande, fast tyvärr åtskilligt är ofullständigt. Marx skulle ha ombesörjt allt detta mycket bättre och mer slående.
Slutligen är emellertid den borgerliga och småborgerliga socialismen starkt representerad i Tyskland ännu denna dag. Å ena sidan har vi katedersocialister och filantroper av alla slag, för vilka önskan att förvandla arbetarna till ägare av sina bostäder alltjämt spelar en stor roll och gentemot vilka mitt arbete således alltjämt har sitt berättigande. Å andra sidan finner en viss småborgerlig socialism förespråkare inom själva det socialdemokratiska partiet, ända in i riksdagsgruppen. Närmare bestämt yttrar sig denna så, att man visserligen erkänner berättigandet av den moderna socialismens grundläggande åsikter och kravet på att alla produktionsmedel förvandlas till samhällelig egendom, men förklarar förverkligandet därav vara möjligt först i en avlägsen, praktiskt taget oöverskådlig framtid. I och med detta är man för närvarande hänvisad till blott och bart socialt lappverk och kan alltefter omständigheterna sympatisera med t.o.m. de mest reaktionära strävanden att som det heter "höja de arbetande klasserna". Förekomsten av en sådan riktning är alldeles oundviklig i Tyskland, kälkborgarnas land par excellens, särskilt vid en tidpunkt då den industriella utvecklingen med våld och i stor skala hugger av den gamla inrotade kälkborgerlighetens rötter. Den är också alldeles ofarlig för rörelsen med hänsyn till våra arbetares förunderligt sunda instinkter, som så glänsande bestått provet under de senaste åtta årens kamp mot socialistlag, polis och domstolar. Men det är nödvändigt att man gör klart för sig att en sådan riktning existerar. Och när denna riktning - vilket är nödvändigt och till och med önskvärt - en gång i framtiden tar fastare form och får skarpare konturer, då blir den tvungen att gå tillbaka till sina föregångare för att formulera sitt program och då kommer Proudhon näppeligen att bli förbigången.
Kärnan i såväl den storborgerliga som den småborgerliga lösningen av "bostadsfrågan" är arbetarens ägande av sin bostad. Detta är emellertid en punkt som fått en alldeles säregen belysning genom Tysklands industriella utveckling under de senaste tjugo åren. I inget annat land finns det så många lönarbetare, som äger inte bara sin bostad utan också en trädgård eller en åkerlapp. Dessutom finns det ännu fler som i egenskap av arrendatorer faktiskt är i tämligen säker besittning av hus och trädgård eller åker. Landsbygdens hemindustri, som drives i förening med trädgårdsodling eller åkerbruk i liten skala, utgör den breda grundvalen för Tysklands unga storindustri; i landets västra delar är arbetarna övervägande ägare, i de östra övervägande arrendatorer av sina hem. Denna förening av hemindustri med trädgårds- och åkerbruk och därigenom med tryggade bostäder finner vi inte endast överallt där det hantverksmässiga väveriet ännu kämpar mot den mekaniska vävstolen, vid nedre Rhen och i Westfalen, i Erzgebirge i Sachsen och i Schlesien. Vi finner den även där hemindustri av något slag har trängt in som näringsfång på landet, t.ex. i Thuringerwald och Rhön. Vid förhandlingarna om tobaksmonopolet visade det sig i vilken omfattning även cigarrfabrikationen drives som hemindustri på landsbygden. Och så snart något nödläge inträder för småbönderna - som för några år sedan i Eifel - höjer den borgerliga pressen genast rop om införandet av en lämplig hemindustri som det enda botemedlet. Såväl den växande nöden bland de tyska småbönderna som den tyska industrins allmänna läge pressar faktiskt till en allt större utbredning av landsbygdens hemindustri. Detta är en företeelse som är säregen för Tyskland. Något liknande finner vi endast undantagsvis i Frankrike, t.ex. i silkesodlingsdistrikten. I England där det inte finns några småbönder grundar sig landsbygdens hemindustri på statarhustrurnas och statarbarnens arbete. Endast i Irland bedrives klädeskonfektionen som hemindustri i av riktiga bondfamiljer ungefär som i Tyskland. Ryssland och andra länder som inte är representerade på den industriella världsmarknaden talar vi naturligtvis inte om i detta sammanhang.
I stora delar av Tyskland råder följaktligen i våra dagar industriella förhållanden som vid första påseendet liknar det tillstånd som härskade före maskinteknikens införande. Men också bara vid första påseendet. Gångna tiders med trädgårds- och åkerbruk förknippade hemindustri utgjorde, åtminstone i de länder som utvecklades industriellt, grundvalen för den arbetande klassens materiellt drägliga och på sina håll angenäma läge, men också för dess andliga och politiska betydelselöshet. Hantverksprodukten och kostnaden för densamma var bestämmande för marknadspriset, och med arbetets i jämförelse med nuvarande förhållanden försvinnande ringa produktivitet växte avsättningsmarknaderna som regel snabbare än tillgången. Så var vid mitten av förra århundradet [1700-talet] fallet med England och delvis med Frankrike, speciellt vad textilindustrin angår. I Tyskland, som först vid denna tid och under de mest ogynnsamma betingelser arbetade sig upp ur det trettioåriga krigets förödelse, såg det däremot helt annorlunda ut. Den enda hemindustri, som här arbetade för världsmarknaden - linnevävningen - pressades så hårt av skatter och feodala pålagor att den inte kunde höja de vävande bönderna över det övriga bondfolkets låga nivå. Men trots detta hade landsbygdens industriarbetare då för tiden en i viss mån tryggad existens.
Med införandet av maskinerna ändrades allt detta. Priset bestämdes nu av maskinprodukten, och hemindustriarbetarens lön sjönk i samma takt som detta pris. Men arbetaren måste acceptera sin lön eller också söka annat arbete, och det kunde han inte utan att bli proletär, d.v.s. avstå från sin - ägda eller arrenderade - stuga, trädgård och åkerlapp. Och det ville han endast i sällsynta undantagsfall. Så blev de gamla landsbygdsvävarnas trädgårds- och åkerbruk orsaken till att kampen mellan handvävstolen och den mekaniska vävstolen överallt blev så långvarig och alltjämt inte är avslutad i Tyskland. Under denna kamp visade det sig för första gången, framför allt i England, att samma omständighet som tidigare hade legat till grund för ett relativt välstånd bland arbetarna - arbetarens ägande av sina produktionsmedel - nu blivit till ett hinder och en olycka för dem. Inom industrin slog den mekaniska vävstolen arbetarens handvävstol ur brädet, inom åkerbruket tvingade storbruket (det enligt vetenskapliga principer och med tekniskt fulländade redskap bedrivna åkerbruket) hans småbruk att rymma fältet. Men medan det kollektiva arbetet och användandet av maskiner och vetenskap blev det vanliga inom båda produktionsgrenarna, så fjättrades arbetaren genom sin stuga, sin trädgårdstäppa och åkerlapp och sin vävstol vid de föråldrade metoderna med individuell produktion och manuellt arbete. Ägandet av hus och trädgård var nu långt mindre värt än möjligheten att lätt kunna flytta. Ingen fabriksarbetare skulle ha velat byta med handvävaren på landet, som långsamt men säkert höll på att svälta ihjäl.
Tyskland uppträdde sent på världsmarknaden: vår storindustri daterar sig från 1840-talet, fick sin första uppsvingsperiod genom revolutionen år 1848 och kunde fullt utvecklas först sedan revolutionerna år 1866 och 1870 undanröjt åtminstone de värsta politiska hindren. Men den tyska industrin fann världsmarknaden till stor del upptagen. Massartiklarna levererades av England, de smakfulla lyxartiklarna av Frankrike. De förra kunde Tyskland inte slå ut ifråga om pris, de senare inte ifråga om kvalitet. Så återstod ingenting annat än att till en början i anslutning till den dåvarande tyska produktionens nivå tränga in på världsmarknaden med artiklar som var för futtiga för engelsmännen och för tarvliga för fransmännen. Den omhuldade tyska skojarmetoden att först sända fina prover och sedan dåliga varor straffade sig förvisso snart nog hårt på världsmarknaden och avskaffades nästan fullständigt. Å andra sidan drev överproduktionens konkurrens så småningom ut t.o.m. de solida engelsmännen på kvalitetsförsämringens sluttande plan och gav sålunda tyskarna, som på detta område är ouppnåeliga, ett handtag. Och så har vi då slutligen kommit därhän att vi har en storindustri och spelar en roll på världsmarknaden. Men vår stora industri arbetar nästan uteslutande för hemmamarknaden (med undantag för järnindustrin som producerar mycket mer än för landets behov), och vår rikliga export består av en oerhörd mängd småartiklar, som storindustrin på sin höjd levererar halvfabrikaten till men de färdiga artiklarna levereras till största delen av landsbygdens hemindustri.
Och här framträder "välsignelsen" med hus- och jordägande för nutidens arbetare i all sin glans - man betalar ingenstans, knappast ens med undantag för den irländska hemindustrin, så skamligt låga löner som inom den tyska hemindustrin. Det som familjen arbetar sig till på sin egen trädgård och åkerlapp, det tillåter konkurrensen kapitalisten att dra av på arbetskraftens pris. Arbetarna måste ta den lön de blir erbjudna, eftersom de annars inte får någonting alls och inte kan leva bara på produkterna från sina lantbruk, och eftersom å andra sidan just dessa lantbruk och jordegendomar binder dem vid platsen och hindrar dem från att se sig om efter annan sysselsättning. Detta är anledningen till att Tyskland kan uppträda konkurrenskraftigt på världsmarknaden med en hel serie småartiklar. Man utvinner hela kapitalprofiten ur en minskning av den normala arbetslönen och kan skänka köparen hela mervärdet. Det är hemligheten med att de flesta tyska exportartiklarna är så förvånansvärt billiga.
Det är denna omständighet som mer än någon annan håller de tyska arbetarnas löner och levnadsstandard även inom andra industrigrenar under de västeuropeiska ländernas nivå. Sådana arbetspriser, som av hävd ligger långt under arbetskraftens värde, pressar likt en blyvikt ner lönerna även för städernas och t.o.m. storstädernas arbetare under arbetskraftens värde, och detta så mycket mer som den dåligt avlönade hemindustrin också i städerna har trätt i stället för det gamla hantverket och tryckt ner den allmänna lönenivån.
Här ser vi tydligt att det som i ett tidigare historiskt skede utgjorde grundvalen för ett relativt välstånd bland arbetarna - förbindelsen mellan åkerbruk och industri, ägandet av hus, trädgård och åker, tryggandet av bostaden - det blir i dag under storindustrins herravälde inte bara den tyngsta boja för arbetaren utan också den största olycka för arbetarklassen i dess helhet - blir grundvalen för ett exempellöst nedpressande av arbetslönen under den normala nivån, inte endast för enstaka industrigrenar och distrikt utan för hela nationen. Inte att undra på att stor- och småborgarna, som lever och blir rika på denna abnorma minskning av arbetslönen, svärmar för landsbygdsindustrin och för husägande arbetare och i införandet av nya hemindustrier ser det enda botemedlet för all nöd på landsbygden.
Det är sakens ena sida; men den har även en annan aspekt. Hemindustrin har blivit den breda grundvalen för den tyska exporthandeln och därmed för hela storindustrin. Den finns utbredd över stora delar av Tyskland och utvidgar sig allt mer för varje dag. Småböndernas undergång, som blivit oundviklig alltifrån den tid, då bondens hemindustriarbete för eget behov fördärvades genom den billiga konfektions- och maskinprodukten och hans kreatursuppsättning och därmed hans tillgång till gödsel förstördes genom upplösningen av byalagen och allmänningarna - denna undergång driver med våld de åt ockrare hemfallna småbönderna till den moderna hemindustrin. De tyska inteckningsockrarnas räntor kan - lika väl som de irländska markägarnas jordränta - inte täckas med jordens avkastning utan endast med industribondens arbetslön. Med hemindustrins utbredning dras emellertid det ena bondedistriktet efter det andra in i nutidens industriella rörelse. Det är denna hemindustrins revolutionering av lantdistrikten som har utbrett den industriella revolutionen över ett långt större område i Tyskland än vad som är fallet i England och Frankrike; det är vår industris relativt låga nivå som så mycket mer nödvändiggör dess expansion på bredden. Detta förklarar varför den revolutionära arbetarrörelsen i Tyskland i motsats till i England och Frankrike nått en så väldig utbredning över den största delen av landet i stället för att vara bunden uteslutande till städerna. Och detta förklarar i sin tur rörelsens lugna, säkra, oavbrutna framåtskridande. I Tyskland är det självklart att ett segerrikt uppror är möjligt i huvudstaden och de andra storstäderna först då även majoriteten av småstäderna och en stor del av lantdistrikten blivit mogna för omvälvningen. Vid en något så när normal utveckling kommer vi aldrig att kunna vinna sådana arbetarsegrar som parisarna år 1848 och 1871, men just därför kommer inte heller den revolutionära huvudstaden att lida sådana nederlag på grund av den reaktionära landsbygden som Paris gjorde i bägge fallen. I Frankrike har rörelsen alltid utgått från huvudstaden, i Tyskland från områdena för storindustri, manufaktur och hemindustri - huvudstaden erövrades först senare. Därför kommer måhända också i framtiden initiativet att förbehållas fransmännen; men den avgörande striden kan utkämpas endast i Tyskland.
Nu är emellertid denna landsbygdens hemindustri och manufaktur, som genom sin utbredning blivit Tysklands avgörande produktionsgren och som i och med detta gör de tyska bönderna mer och mer revolutionära, endast ett förstadium till en vidare omvälvning. Som redan Marx påvisat (Kapitalet, första bandet, tredje upplagan, s. 484-495, svenska editionen s. 464) randas, på grund av maskinteknik och fabriksdrift, på ett visst stadium av utvecklingen undergångens timma också för denna hemindustri. Och denna timma tycks vara nära förestående. Men förintelsen av landsbygdens hemindustri och manufaktur genom maskinteknik och fabriksdrift, betyder i Tyskland förintelse av existensen för miljoner landsbygdsproducenter, expropriering av inemot hälften av de tyska småbönderna, förvandling inte endast av hemindustrin till fabriksdrift utan också av bondehushållningen till storkapitalistiskt jordbruk och av småbruken till storgods - betyder industriell och agrikulturell revolution till förmån för kapitalet och storbruket på böndernas bekostnad. Om det skulle bli Tyskland beskärt att gå igenom också denna omvandling under samma samhälleliga betingelser som tidigare, så blir detta obetingat vändpunkten. Om inte arbetarklassen i något annat land dessförinnan tagit initiativet så kommer Tyskland ovillkorligen att börja, och den "oförlikneliga arméns" bondsöner hjälper tappert till.
Och därmed antar den borgerliga och småborgerliga utopin, som vill ge varje arbetare äganderätten till en stuga och därigenom på ett till hälften feodalt sätt fjättra honom vid hans kapitalist, en helt annan gestalt. Den får sitt förverkligande genom att alla små husägare på landet förvandlas till hemindustriarbetare, den gamla isoleringen upphäves och därmed småböndernas politiska betydelselöshet, och de rycks med i den "sociala virveln", den industriella revolutionen sprides över den rena landsbygden varvid befolkningens mest stabila och konservativa klass omvandlas till en revolutionär plantskola, och som avslutning på det hela exproprieras de hemindustriella bönderna genom maskinerna som med våld driver dem till uppror.
Vi kan gott unna de borgerligt-socialistiska filantroperna att privat njuta av sina ideal så länge de i sin offentliga funktion som kapitalister fortsätter med att förverkliga dem på detta bakvända sätt, till glädje och fromma för den sociala revolutionen.
London den 10 januari 1887.
Friedrich Engels.
I nummer 10 och följande av "Volksstaat" återfinnes en serie av sex artiklar om bostadsfrågan, som förtjänar att uppmärksammas enbart av den anledningen att de - bortsett från några för längesedan bortglömda vittra alster från 40-talet - utgör det första försöket att omplantera den proudhonska skolan i Tyskland. Detta innebär en sådan enorm tillbakagång i hela den tyska socialismens utveckling, som redan för 25 år sedan gav dödsstöten just åt de proudhonska föreställningarna[1*], att det är mödan värt att genast bemöta detta försök.
Den så kallade bostadsnöden, som nu för tiden spelar en så stor roll i pressen, består inte i att arbetarklassen överhuvud taget lever i dåliga, överbefolkade, osunda bostäder. Denna bostadsnöd är inte något speciellt utmärkande för vår tid. Den är inte ens ett av de lidanden som är utmärkande för det moderna proletariatet i motsats till alla tidigare undertryckta klasser. Den har tvärtom i tämligen lika mån drabbat alla undertryckta klasser under alla tider. För att göra slut på denna bostadsnöd finns det bara ett medel: att överhuvud taget undanröja den härskande klassens utsugning och undertryckande av den arbetande klassen. - Det som man i dag avser med bostadsnöd, det är den karakteristiska skärpning av arbetarnas dåliga bostadsförhållanden som föranletts av befolkningens plötsliga anhopning i storstäderna: en kolossal hyresstegring, en alltmer ökad sammanträngning av invånarna i de enskilda husen, för somliga omöjligheten att överhuvud finna tak över huvudet. Och denna bostadsnöd låter så mycket mer tala om sig därför att den inte begränsar sig till arbetarklassen utan också har drabbat småborgarna.
Bostadsnöden bland arbetarna och en del av småborgarna i våra moderna storstäder är ett av de otaliga smärre, sekundära missförhållanden, som framgår ur den kapitalistiska produktionsformen av i dag. Den är ingalunda en direkt följd av kapitalisternas utsugning av arbetarna i deras egenskap av arbetare. Denna utsugning är det fundamentala fel, som den sociala revolutionen vill avskaffa genom att avskaffa den kapitalistiska produktionsformen. Men hörnstenen i den kapitalistiska produktionsformen är det faktum, att vår nuvarande samhällsordning sätter kapitalisten i stånd att köpa arbetarens arbetskraft till dess värde men ur den utvinna mycket mer än dess värde genom att låta arbetaren arbeta längre än som är nödvändigt för att ersätta det för arbetskraften betalda priset. Det på så sätt alstrade mervärdet fördelas inom hela klassen av kapitalister och jordägare jämte deras avlönade tjänare, från påven och kejsaren och ner till nattvakten och ännu längre. Hur denna fördelning tillgår skall inte utredas i detta sammanhang; så mycket är säkert, att alla som inte arbetar kan existera endast tack vare delar av detta mervärde, som på ett eller annat sätt tillfaller dem. (Jämför Marx' Kapitalet, där detta för första gången utredes.)
Fördelningen bland de icke arbetande klasserna av det mervärde, som produceras av arbetarklassen och berövas densamma utan betalning, försiggår under högst uppbyggliga tvister och ömsesidiga bedrägerier. I den mån som fördelningen sker genom köp och försäljning utgör den detaljen att köparen uppskörtas av säljaren en av dess huvudsakliga hävstänger, och denna uppskörtning har nu inom detaljhandeln, särskilt i storstäderna, blivit till ett fullkomligt livsvillkor för säljaren. Men när arbetaren blir lurad i fråga om varans pris eller kvalitet av sin specerihandlare eller bagare, så utsättes han inte för detta i sin specifika egenskap av arbetare. Så snart som en genomsnittlig grad av uppskörtning blivit till samhällelig regel i en ort måste denna tvärtom i längden utjämnas genom en motsvarande löneförhöjning. Arbetaren uppträder som köpare gentemot handlanden, d.v.s. som innehavare av pengar eller kredit, och följaktligen ingalunda i sin egenskap av arbetare, d.v.s. som säljare av arbetskraft. Uppskörtningen må drabba honom och den fattigare klassen överhuvud hårdare än de rikare samhällsklasserna, men den är inte ett lidande som drabbar uteslutande honom, som är typiskt för hans klass.
Precis likadant är det med bostadsnöden. De moderna storstädernas tillväxt frambringar en konstlad, ofta kolossalt stor markvärdesstegring inom vissa distrikt, framför allt de centralt belägna. De där uppförda byggnaderna ökar inte detta värde utan pressar tvärtom ner det, eftersom de inte längre svarar mot de förändrade förhållandena; de rives och ersättes med andra. Detta sker framför allt med centralt belägna arbetarbostäder, där hyran även vid den största överbefolkning aldrig, eller i varje fall endast ytterst långsamt, kan överskrida ett visst maximum. Man river dem och bygger butiker, lagerlokaler, offentliga byggnader i deras ställe. Bonapartismen har i Paris genom sin Hausmann[2] utnyttjat denna tendens för kolossala svindlerier och ökning av privatförmögenheterna. Men Haussmanns ande har skridit också genom London, Manchester och Liverpool, och i Berlin och Wien tycks den känna sig lika hemmastadd. Resultatet är att arbetarna trängs undan från centrum av städerna till periferin, att arbetarbostäderna och överhuvud taget småbostäderna blir få och dyra och ofta inte alls står att uppdriva. Ty under dessa förhållanden kommer byggnadsindustrin, som har ett mycket bättre spekulationsfält i de dyrare bostäderna, endast i undantagsfall att bygga arbetarbostäder.
Denna hyresnöd drabbar sålunda säkerligen arbetaren hårdare än alla de mer välbärgade klasserna, men den är lika litet som uppskörtningen genom småhandlarna ett missförhållande som uteslutande riktar sig mot arbetarklassen, och i den mån som den drabbar arbetarklassen måste den också vid ett visst stadium och en viss varaktighet finna en ekonomisk utjämning.
Det är företrädesvis dessa för arbetarklassen och de andra klasserna, framför allt borgarklassen, gemensamma lidandena som den småborgerliga socialismen, till vilken också Proudhon hör, med förkärlek sysslar med. Och därför är det ingalunda någon tillfällighet att vår tyske proudhonist framför allt kastar sig över bostadsfrågan, vilken som vi sett alls inte är någon renodlad arbetarfråga men som han inte desto mindre förklarar vara en verklig, renodlad arbetarfråga.
"Vad lönarbetaren är i förhållande till kapitalisten, det är hyresgästen i förhållande till husägaren."
Detta är alldeles felaktigt.
I bostadsfrågan har vi två parter som står mot varandra, hyresgästen och hyresvärden eller husägaren. Den förre vill av den senare köpa en tids nyttjanderätt till en bostad. Han har pengar eller kredit - även om han måste köpa denna kredit av husägaren för ockerpris, för en ökad hyra. Det är en enkel varutransaktion. Det är inte en affär mellan proletär och bourgeois, mellan arbetare och kapitalist. Hyresgästen uppträder, även om han är arbetare, som en person med pengar, han måste redan ha sålt sin egen karaktäristiska vara, arbetskraften, för att med försäljningssumman kunna uppträda som köpare av nyttjanderätten till en bostad, eller också måste han kunna lämna garanti för den förestående försäljningen av denna arbetskraft. De säregna resultaten av arbetskraftens försäljning till kapitalisten saknas här totalt. Kapitalisten låter den köpta arbetskraften för det första reproducera sitt värde men för det andra alstra ett mervärde, som tills vidare stannar i hans händer för att fördelas inom kapitalistklassen. Här alstras således ett överskottsvärde, totalsumman av de förhandenvarande värdena ökas. Helt annorlunda förhåller det sig med hyrestransaktionen. Hur mycket hyresvärden än skor sig på hyresgästens bekostnad så gäller det i alla fall endast ett överförande av redan existerande, tidigare producerade värden, och totalsumman av de värden, som hyresgästen och hyresvärden tillsammans äger, är alltjämt densamma som före affären. Arbetet må av kapitalisten betalas under, över eller till sitt rätta värde, arbetaren blir ändå alltid lurad på en del av sin arbetsprodukt. Hyresgästen blir lurad endast om han måste betala överpris för bostaden. Att vilja jämställa förhållandet mellan hyresgäst och hyresvärd å ena sidan och förhållandet mellan arbetare och kapitalist å den andra är således alldeles bakvänt. Vi har tvärtom att göra med en helt vanlig varuaffär mellan två medborgare, och denna affär avvecklas enligt de ekonomiska lagar som reglerar varuförsäljningen överhuvud och speciellt försäljningen av varan jordegendom. Byggnads- och underhållskostnaderna för huset eller den ifrågavarande delen av huset tas först med i beräkningen; därnäst det av husets mer eller mindre gynnsamma läge betingade markvärdet; slutgiltigt avgörande är det för ögonblicket rådande förhållandet mellan efterfrågan och tillgång. Detta enkla ekonomiska förhållande uttryckes i vår proudhonists hjärna på följande sätt:
"Det en gång uppförda huset fungerar som evigt rättsanspråk på en viss bråkdel av det samhälleliga arbetet, även om husets verkliga värde och mer än så för länge sedan återbetalats till ägaren i form av hyra. Så kommer det sig att hyresavkastningen för ett hus, som byggdes för t.ex. 50 år sedan, under denna tidrymd täcker den ursprungliga kostnaden två, tre, fem, tio gånger om."
Här har vi genast Proudhon i ett nötskal. För det första glömmer man, att hyran inte bara skall förränta byggnadskostnaderna utan också täcka reparationskostnaderna, det genomsnittliga beloppet av osäkra fordringar och obetalda hyror såväl som förlusten genom att bostaden ibland kan stå outhyrd, och slutligen amortera det i ett förgängligt, med tiden obeboeligt och värdelöst hus placerade byggnadskapitalet. För det andra glömmer man, att hyran också skall förränta tomtvärdestegringen, att en del av den följaktligen består av jordränta. Vår proudhonist förklarar visserligen genast att denna värdestegring, som ju åstadkommes utan markägarens åtgörande, rätteligen tillhör samhället och inte markägaren. Men han förbiser att han därmed i själva verket kräver avskaffandet av jordäganderätten, en punkt som det skulle föra oss för långt att här gå närmare in på. Slutligen förbiser han att det i hela transaktionen ingalunda är fråga om att köpa huset av ägaren utan endast nyttjanderätten på viss tid. Proudhon, som aldrig bekymrade sig om de verkliga, faktiska förutsättningarna för någon som helst ekonomisk företeelse, kan naturligtvis inte heller förklara hur den ursprungliga kostnaden för ett hus kan betalas tio gånger om under 50 år i form av hyresintäkter. I stället för att göra denna alls inte svåra fråga till föremål för en ekonomisk undersökning och fastställa om den verkligen strider mot de ekonomiska lagarna och i så fall på vad sätt, hjälper han sig ur ekonomin genom ett djärvt språng över till juridiken: "det en gång uppförda huset fungerar som evigt rättsanspråk" på en viss årlig betalning. Hur detta kommer till stånd, hur huset blir till ett rättsanspråk, det tiger Proudhon med. Och ändå är det just detta han hade måst utreda. Om han hade undersökt det, så skulle han ha funnit att alla rättsanspråk i världen, de må vara aldrig så eviga, inte förlänar makt åt ett hus att under 50 år hösta in byggnadskostnaden tio gånger om i form av hyror, utan att detta kan åstadkommas endast genom ekonomiska förhållanden (som bör vara samhälleligt erkända i form av rättsanspråk). Och därmed hade han varit tillbaka vid utgångspunkten igen.
Hela Proudhons lära bygger på detta räddande språng från den ekonomiska verkligheten till den juridiska frasen. Så snart vår tappre Proudhon tappar bort det ekonomiska sammanhanget - och det händer honom vid varje allvarligt problem - så flyr han in i rättens område och vädjar till den eviga rättvisan. "Proudhon hämtar sitt ideal av evig rättvisa närmast ur de rättsförhållanden, som svarar mot varuproduktionen, varigenom han i förbigående sagt också tillhandahåller det för alla kälkborgare så trösterika beviset för att varuproduktionens form är lika nödvändig som rättvisan. Omvänt vill han sedan omforma den verkliga varuproduktionen och den däremot svarande verkliga rätten efter detta ideal. Vad skulle man tänka om en kemist som, i stället för att studera ämnesomsättningens verkliga lagar och på grundval därav lösa bestämda uppgifter, ville omforma ämnesomsättningen efter 'naturens och den kemiska frändskapens' 'eviga idéer'? Vet man kanske mer om ockret, om man säger att det strider mot den 'eviga rättvisan' och den 'eviga billigheten' och den 'eviga ömsesidigheten' och andra 'eviga sanningar', än vad kyrkofäderna visste när de sade att ockret strider mot den 'eviga nåden', den 'eviga tron' och 'guds eviga vilja'?" (Marx Kapitalet, första bandet, Volksausgabe s. 48, svenska editionen s. 65.)
Vår proudhonist klarar sig inte bättre än sin herre och mästare:
"Hyreskontraktet är en av de tusentals omsättningar som är lika nödvändiga för det moderna samhällslivet som blodcirkulationen är för djurens liv. Det vore naturligtvis i detta samhälles intresse om alla dessa omsättningar vore genomsyrade av en rättsidé, d.v.s. alltid genomfördes i enlighet med rättvisans stränga fordringar. Kort sagt, samhällets ekonomiska liv måste, som Proudhon säger, svinga sig upp till en ekonomisk rättvisas nivå. I verkligheten äger som bekant raka motsatsen rum."
Kan man tro att det är möjligt att sådana virrigheter kan tryckas på tyska språket fem år efter det Marx så kort och träffande karaktäriserat proudhonismen just ifråga om denna avgörande sida? Vad betyder då denna gallimatias? Ingenting annat än att de praktiska verkningarna av de ekonomiska lagar, som reglerar det nutida samhället, slår författarens rättskänsla i ansiktet, och att han hyser den fromma önskan att det skall gå att ordna saken så att detta avhjälpes. - Javisst, om paddorna hade svansar så vore de nämligen inga paddor längre! Och är då inte det kapitalistiska produktionssättet "genomsyrat av en rättsidé", nämligen av idén om dess egen rätt till utsugning av arbetarna? Och har vi kommit ett enda steg längre därför att författaren säger att detta inte är hans rättsidé?
Men låt oss återgå till bostadsfrågan. Vår proudhonist lämnar nu sin "rättsidé" lösa tyglar och undfägnar oss med denna rörande tirad:
"Vi drar oss inte för att påstå, att det inte existerar något mer fruktansvärt hån mot vårt berömda århundrades hela kultur än det faktum, att 90 procent och mer av storstädernas befolkning inte har någon plats som de kan kalla sin egen. Det sedliga livets och familjelivets egentliga knutpunkt, hem och härd, rycks bort av den sociala virveln ... Vi står i detta avseende långt under vildarna. Grottmänniskan har sin håla, australiern sin lerhydda, indianen sin egen härd - den moderna proletären hänger faktiskt i luften" o.s.v.
I denna jeremiad har vi proudhonismen i hela dess reaktionära gestalt. För skapandet av den moderna revolutionära proletärklassen var det absolut nödvändigt att avklippa den navelsträng som ännu förband svunna tiders arbetare med jorden. Handvävaren som ägde sin stuga, sin trädgård och åkerlapp, var trots allt elände och trots allt politiskt förtryck en lugn, förnöjd man "i gudsfruktan och redbarhet". Han strök av mössan för de rika, för prästerna och statsämbetsmännen och var invärtes helt igenom en slav. Det är just den moderna storindustrin som av den vid jorden fjättrade arbetaren gjort en fågelfri proletär, utan någon som helst egendom och befriad från alla tidigare bojor, det är just denna ekonomiska revolution som skapat de enda betingelser under vilka utsugningen av arbetarklassen i dess sista form, i den kapitalistiska produktionen, kan omintetgöras. Och nu kommer denne tårdrypande proudhonist och jämrar sig som över en stor tillbakagång, över att arbetarna drivits bort från hem och härd, vilket just var den förnämsta betingelsen för deras andliga frigörelse.
För 27 år sedan skildrade jag huvuddragen av just denna process, arbetarnas fördrivande från hem och härd, sådan den försiggick i England under 1700-talet (i "De arbetande klassernas läge i England"). De skändligheter som jordägarna och fabrikanterna då gjorde sig skyldiga till och de materiellt och moraliskt skadliga verkningar, som denna fördrivning till en början måste ha på de drabbade arbetarna, är där likaså framställda så som de förtjänar. Men kunde det falla mig in att se en tillbakagång "långt under vildarna" i denna under föreliggande omständigheter alltigenom nödvändiga historiska utvecklingsprocess? Omöjligen. Den engelske proletären av år 1872 står oändligt mycket högre än vävaren på landet med "hem och härd" av år 1772. Och kommer grottmänniskan med sin håla, australiern med sin lerhydda, indianen med sin egna härd någonsin att åstadkomma ett juniuppror eller en Pariskommun? Att arbetarnas läge samtidigt på det hela taget blivit sämre i materiellt avseende efter genomförandet i stor skala av den kapitalistiska produktionen, det betvivlar endast en bourgeois.
Men skall vi fördenskull längtansfullt blicka tillbaka på Egyptens (också mycket magra) köttgrytor, på landsbygdens småindustri som endast fostrade slavsjälar, eller på "vildarna"? Tvärtom. Först det av den moderna storindustrin skapade proletariatet, som är befriat från alla nedärvda fjättrar - också från dem som kedjade det vid jorden - och som drivits samman i storstäderna, är i stånd att genomföra den stora sociala omvälvning som skall göra slut på all klassutsugning och allt klassherravälde. De gamla handvävarna på landet med hem och härd skulle aldrig varit i stånd till detta, de skulle aldrig kunnat fatta en sådan tanke och ännu mindre kunnat förverkliga den.
För Proudhon däremot är de senaste hundra årens industriella revolution, ångkraften, stordriften som ersätter handarbetet med maskiner och gör arbetets produktionskraft tusenfalt större, en högst motbjudande tilldragelse som egentligen inte borde ha ägt rum. Småborgaren Proudhon fordrar en värld, där var och en förfärdigar en särskild, självständig produkt som genast kan användas och utbytas på marknaden. Om sedan var och en bara får tillbaka det fulla värdet av sitt arbete i en annan produkt, så är den "eviga rättvisans" krav tillfredsställda och den bästa av alla världar förverkligad. Men denna Proudhons bästa av alla världar har trampats ner redan i sin knoppning av den fortskridande industriella utvecklingen, som för länge sedan förintat det enskilda arbetet i alla stora industrigrenar och dagligen ytterligare förintar det i de mindre och minsta grenarna; som i stället för handarbetet har det samhälleliga arbetet, understött av maskiner och tyglade naturkrafter, vars färdiga produkt - omedelbart möjlig att utbyta eller använda - är det gemensamma verket av många individer, genom vilkas händer den måst passera. Och just genom denna industriella revolution har det mänskliga arbetets produktionskraft nått en så hög nivå att det för första gången under människans existens är möjligt att vid förnuftig fördelning av arbetet mellan alla inte bara producera tillräckligt mycket för alla samhällsmedlemmars rikliga konsumtion och för uppläggandet av en rikhaltig reservfond utan också skänka varje individ tillräcklig fritid för att han skall kunna upprätthålla det som verkligen är något värt av den historiska bildningstraditionen - vetenskap, konst, umgängesformer o.s.v. - och inte bara upprätthålla denna tradition utan förvandla den från den härskande klassens monopol till hela samhällets gemensamma egendom och vidareutveckla den. Och här har vi den avgörande punkten. Så snart det mänskliga arbetets produktionskraft har utvecklat sig till denna nivå, försvinner varje förevändning för existensen av en härskande klass. Det sista skäl som klasskillnaden försvarats med har ju alltid varit detta, det måste finnas en klass, som inte behöver trötta ut sig med att producera sitt dagliga bröd, utan har tid att ombesörja samhällets andliga arbete. Denna fras, som tidigare haft sitt stora historiska berättigande, har de senaste hundra årens industriella revolution en gång för alla ryckt upp med rötterna. Tillvaron av en härskande klass blir för varje dag ett allt större hinder för utvecklingen av den industriella produktivkraften och i lika hög grad för utvecklingen av vetenskapen, konsten och i synnerhet de bildade umgängesformerna. Större tölpar än våra moderna bourgeois har aldrig funnits.
Allt detta angår emellertid inte vännen Proudhon. Han vill den "eviga rättvisan" och ingenting annat. Var och en skall i utbyte för sin produkt erhålla den fulla avkastningen, det fulla värdet av sitt arbete. Men att räkna ut detta för en modern industriprodukt är en invecklad historia. Den moderna industrin döljer nämligen individens speciella andel i totalproduktionen, som i det gamla hantverket direkt representerades av den tillverkade produkten. Den moderna industrin undanröjer vidare i allt större utsträckning det individuella utbytet, som Proudhons hela system bygger på, nämligen det direkta utbytet mellan två producenter som ömsesidigt utbyter sina produkter i konsumtionssyfte. Därför genomlöpes hela proudhonismen av ett reaktionärt drag, en motvilja mot den industriella revolutionen och en än öppet, än i beslöjad form, uttalad önskan att kasta hela den moderna industrin, ångmaskinerna, spinnmaskinerna och hela surven på porten och återvända till det gamla solida hantverket. Att vi då skulle förlora niohundranittionio tusendelar av produktionskraften, att hela mänskligheten skulle dömas till det hårdaste slaveri, att hungersnöd skulle bli allmän regel - vad spelar det för roll bara vi kan inrätta utbytet så att var och en får den "fulla avkastningen" och den "eviga rättvisan" genomföres? Fiat justitia, pereat mundus!
Rättvisan skall bestå -
världen må åt pepparn gå!
Och världen skulle verkligen gå åt pepparn vid denna proudhonska kontrarevolution, om den överhuvud taget vore möjlig att genomföra.
Det är för övrigt självklart att den "fulla arbetsavkastningen", så långt denna fras har någon mening, kan tryggas åt alla även vid den av den moderna storindustrin betingade samhälleliga produktionen. Någon mening har denna fras emellertid endast om den utvidgas därhän, att varje individuell arbetare visserligen inte blir ägare till denna "fulla arbetsavkastning", men att hela det av idel arbetare bestående samhället blir ägare till hela arbetsprodukten, som dels fördelas bland samhällsmedlemmarna för konsumtion, dels användes till ersättande och utökande av produktionsmedlen samt dels lagras som reservfond för produktion och konsumtion.
*
I enlighet med ovanstående vet vi redan på förhand hur vår proudhonist skall lösa den stora bostadsfrågan. Å ena sidan har vi kravet att varje arbetare måste ha sin egen, honom tillhöriga bostad för att vi inte skall stå lägre än vildarna. Å andra sidan har vi påståendet att det två-, tre-, fem- eller tiofaldiga erläggandet av den ursprungliga kostnaden för ett hus, vilket faktiskt äger rum vid inbetalningen av hyra, grundar sig på ett rättsanspråk, och att detta rättsanspråk strider mot den "eviga rättvisan". Lösningen är enkel. Vi avskaffar rättsanspråket och förklarar i kraft av den eviga rättvisan den erlagda hyran vara en avbetalning på priset för själva bostaden. När man har inrättat sina premisser så att de redan innehåller slutsatsen, så fordras det inte större färdighet än vad vilken som helst taskspelare besitter för att trolla fram det i förväg iordningställda resultatet fixt och färdigt ur hatten och stoltsera med den oomkullrunkeliga logik som det är produkten av.
Så går det också. Avskaffandet av hyresbostaden proklameras som en nödvändighet, närmare bestämt i form av kravet att varje hyresgäst förvandlas till ägare av sin bostad. Hur skall det gå till? Det är mycket enkelt:
"Hyresbostaden inlöses ... Den förre husägaren får betalt för sitt hus ända till sista kopparöret. I stället för att som hittills hyran representerar den tribut, som hyresgästen betalar åt kapitalets eviga privilegium, förvandlas från och med den dag, då inlösandet av hyresbostäderna proklameras, den av hyresgästen erlagda, noggrant fastställda summan till en årlig avbetalning på bostaden, som övergått i hans ägo ... Samhället ... omvandlas på detta sätt till en kår av oavhängiga fria bostadsägare."
Proudhonisten finner en förbrytelse mot den eviga rättvisan i att husägaren utan arbete kan utvinna jordränta och kapitalränta ur sitt i huset placerade kapital. Han dekreterar att detta måste upphöra: att det i byggnader placerade kapitalet inte längre skall ge någon ränta och, försåvitt det representerar ägda tomter, inte heller någon jordränta. Vi har nyss sett att den kapitalistiska produktionsformen, grundvalen för det nuvarande samhället, alls inte beröres av detta. Det centrum som utsugningen av arbetaren kretsar omkring är arbetskraftens försäljning till kapitalisten och det bruk som kapitalisten gör av denna affär då han tvingar arbetaren att producera långt mer än arbetskraftens betalda värde. Det är denna affär mellan kapitalist och arbetare som alstrar allt det mervärde, som sedan i form av jordränta, handelsprofit, kapitalränta, skatter o.s.v. fördelas på olika grupper av kapitalister och deras tjänare. Och nu kommer vår proudhonist och tror att man skulle vinna något genom att förbjuda en enda kategori av kapitalisterna - nämligen de kapitalister som alls inte köper någon arbetskraft och således inte heller låter producera något mervärde - att inhösta profit eller ränta! Mängden av det obetalda arbete som berövas arbetarklassen skulle förbli exakt densamma, även om husägarna i morgon dag skulle frånhändas möjligheten att ta in jordränta och kapitalränta. Det hindrar inte vår proudhonist från att förklara:
"Avskaffandet av hyresbostaden är följaktligen ett av de mest fruktbara och storartade strävanden, som framspringer ur den revolutionära idéns sköte, och måste bli ett första rangens krav från den sociala demokratins sida."
Precis samma humbug som hos mäster Proudhon själv, hos vilken kacklandet likaledes alltid står i omvänd proportion till storleken av det värpta ägget.
Men tänk er nu vilket härligt tillstånd vi skulle få om varenda arbetare, småborgare och bourgeois blir tvungen att genom årliga avbetalningar bli ägare till först en del av sin bostad och sedan hela bostaden! I Englands industriområden, där det finns storindustri men små hus för arbetarna och där varenda gift arbetare bebor en stuga för sig själv, skulle det möjligen vara någon mening med det hela. Men småindustrin i Paris såväl som i kontinentens flesta storstäder kompletteras av stora hus där tio, tjugo, trettio familjer bor tillsammans. Vid tiden för det världsbefriande dekretet som proklamerar hyresbostadens inlösande arbetar Peter i en mekanisk verkstad i Berlin. Ett år senare äger han låt oss säga femtondelen av sin bostad, som består av ett rum fem trappor upp någonstans i närheten av Hamburger Tor. Han mister sitt arbete och befinner sig strax efteråt i en liknande bostad, med storartad utsikt över gården, tre trappor upp i Pothof i Hannover, där han efter fem månaders vistelse just har förvärvat en trettiosjättedel av denna egendom när en strejk förpassar honom till München och tvingar honom att genom elva månaders uppehåll belasta sig med precis elva etthundraåttiondelar av äganderätten till en tämligen mörk lägenhet på nedre botten bakom Ober-Angergasse. Ytterligare flyttningar, som är så vanliga bland arbetarna av i dag, ger honom ett ytterligare påhäng av sju trehundrasextiondelar av en inte mindre förträfflig bostad i St. Gallen, tjugotre etthundraåttiondelar av en annan i Leeds och trehundrafyrtiosju femtiosextusentvåhundratjugotredjedelar - noga räknat så att den "eviga rättvisan" inte skall ha något att beklaga sig över - av en tredje bostad i Seraing. Vad har nu vår Peter för glädje av alla dessa bostadsandelar? Vem betalar honom det rätta värdet för dem? Var skall han få tag på ägaren eller ägarna till de övriga andelarna i hans olika f.d. bostäder? Och hur står det då till med egendomsförhållandena i vilket stort hus som helst med t.ex. tjugo bostäder i varje våning som, sedan inlösningsfristen har utlupit och hyresbostaden är avskaffad, tillhör kanske trehundra delägare som är spridda i alla väderstreck? Vår proudhonist kommer att svara, att vi då kommer att ha den proudhonska bytesbanken, som när som helst till vem som helst betalar den fulla arbetsavkastningen av alla arbetsprodukter, således också det fulla värdet av en bostadsandel. Men för det första angår oss den proudhonska bytesbanken inte ett dugg i detta sammanhang, eftersom den ingenstans nämns i artiklarna om bostadsfrågan; för det andra grundar den sig på den besynnerliga villfarelsen att det alltid måste finnas en köpare som vill betala fulla värdet så snart någon vill sälja en vara; och för det tredje har den redan innan Proudhon uppfann den mer än en gång gjort bankrutt i England under namnet Labour exchange bazar[3].
Hela föreställningen att arbetaren skall köpa sin bostad grundar sig på den redan påpekade reaktionära grundåskådningen hos Proudhon, att de genom den moderna storindustrin skapade förhållandena är sjukliga utväxter och att samhället med våld - d.v.s. mot de strömningar som det följt i hundra år - måste drivas mot ett tillstånd, där det gamla stabila individuella handarbetet är regel, och vilket överhuvud inte är något annat än ett idealiserat återupplivande av småhantverket som gått under och som alltjämt går under. Har arbetarna en gång tvingats tillbaka i dessa stabila förhållanden, har den "sociala virveln" lyckligt och väl likviderats, då kan arbetaren naturligtvis också ha användning för äganderätten till "hem och härd" och då förefaller den ovannämnda inlösningsteorin mindre osmaklig. Felet är bara att Proudhon glömmer att han för att åstadkomma detta först måste vrida världshistoriens klocka hundra år tillbaka och att han därmed skulle göra de nutida arbetarna till precis samma inskränkta, krypande, inställsamma slavsjälar som deras farfarsfäder var.
I den mån den proudhonska lösningen av bostadsfrågan har ett rationellt, praktiskt användbart innehåll håller den emellertid redan på att genomföras. Närmare bestämt härstammar detta genomförande inte från "den revolutionära idéns sköte", utan från - storbourgeoisin själv. Vi citerar en förträfflig spansk tidning, "La Emancipacion" i Madrid för den 16 mars 1872:
"Det finns ännu en metod att lösa bostadsfrågan, som föreslagits av Proudhon och som vid första ögonkastet verkar bestickande men vid närmare prövning avslöjar sin totala vanmakt. Proudhon föreslog att hyresgästerna skulle förvandlas till avbetalningsköpare, så att den erlagda hyran skulle räknas som avbetalning på bostadens värde och hyresgästen efter en viss tids förlopp bli ägare till bostaden ifråga. Denna metod, som Proudhon ansåg vara mycket revolutionär, genomföres numera i alla länder av spekulativa företag, som genom att höja hyran tar betalt för det dubbla eller tredubbla värdet av husen. Herr Dollfus och andra storfabrikanter i nordöstra Frankrike har förverkligat detta system, inte bara för att förtjäna pengar utan dessutom med en politisk baktanke.
Den härskande klassens slugaste ledare har alltid inriktat sina ansträngningar på att öka antalet småsparare för att skapa en armé mot proletariatet. De borgerliga revolutionerna under förra århundradet styckade adelns och kyrkans stora gods och förvandlade dem till småbruk, på samma sätt som de spanska republikanerna i våra dagar vill göra med de ännu existerande storgodsen, och skapade så en klass av små jordägare, som alltsedan dess varit samhällets allra mest reaktionära element och utgjort det ständiga hindret för stadsproletariatets revolutionära rörelse. Napoleon III avsåg att genom införandet av lägre valörer för statsobligationerna skapa en liknande klass i städerna, och herr Dollfus och hans kolleger sökte, genom att åt sina arbetare köpa små bostäder som skulle amorteras genom årliga avbetalningar kväva all revolutionär anda hos arbetarna och samtidigt genom fastighetsägandet fjättra dem vid den fabrik där de börjat arbeta. Inte nog med att Proudhons plan inte åstadkom någon lättnad för arbetarklassen - den vände sig till och med direkt mot den."[2*]
Hur skall nu bostadsfrågan lösas? I det nuvarande samhället precis som alla andra sociala frågor: genom den så småningom skeende ekonomiska utjämningen mellan efterfrågan och utbud, en lösning som ständigt på nytt framskapar samma fråga och följaktligen inte är någon lösning. Hur en social revolution skall lösa denna fråga, det beror inte bara på de förhandenvarande omständigheterna utan också av mer vittgående frågor, bland vilka upphävandet av motsättningen mellan stad och land är en av de väsentligaste. Eftersom det inte är vår uppgift att göra upp något utopiskt system för framtidssamhällets ordnande skulle det vara mer än gagnlöst att gå in på detta. Så mycket är emellertid säkert, att det redan nu finns tillräckligt med bostadshus i storstäderna för att all verklig "bostadsnöd" omedelbart skall kunna avhjälpas genom ett rationellt utnyttjande. Detta kan naturligtvis endast ske genom expropriation av de nuvarande ägarna och inkvartering av hemlösa eller alltför trångbodda arbetare i deras hus. Så snart proletariatet erövrat den politiska makten blir en sådan för den allmänna välfärden nödvändig åtgärd lika lätt att genomföra som andra expropriationer och inkvarteringar för den nuvarande staten.
*
Vår proudhonist låter sig emellertid inte nöja med sina hittillsvarande prestationer i bostadsfrågan. Han måste upphöja den från den grå vardagen till den högre socialismens rike, så att den också här hävdar sig som en väsentlig "beståndsdel av den sociala frågan":
"Vi antar nu att kapitalets produktivitet verkligen blir föremål för en kraftåtgärd - något som förr eller senare måste ske - t.ex. genom en övergångslag som fastställer räntan på allt kapital till en procent, väl att märka i avsikt att jämka även denna procentsats allt närmare nollpunkten, så att slutligen endast det för omsättning av kapitalet nödvändiga arbetet betalas. Liksom allt annat faller naturligtvis också hus och bostäder inom ramen för denna lag ... Ägaren kommer själv att vara den förste som erbjuder sig att sälja, eftersom hans hus annars skulle bli outnyttjat och det däri placerade kapitalet helt enkelt onyttigt."
Denna tes utgör en av den proudhonska katekesens viktigaste trosartiklar och ger ett slående exempel på den där rådande förvirringen.
"Kapitalets produktivitet" är ett oting som Proudhon obesett övertar från de borgerliga ekonomerna. De borgerliga ekonomerna börjar visserligen också med tesen att arbetet är källan till all rikedom och värdemätaren för alla varor. Men de måste också förklara hur det kommer sig att kapitalisten, som satsar kapital i ett industri- eller hantverksföretag, vid affärstransaktionens slut får tillbaka inte bara det satsade kapitalet utan dessutom en profit. De måste fördenskull inveckla sig i allehanda motsägelser och även tillskriva kapitalet en viss produktivitet. I vilken grad Proudhon alltjämt är fången i det borgerliga tänkesättet framgår bäst av att han tillägnat sig detta talesätt om kapitalets produktivitet. Vi har redan från början sett att kapitalets så kallade produktivitet (under nuvarande samhälleliga förhållanden, utan vilka det nämligen inte skulle vara något kapital) inte är något annat än dess inneboende egenskap att kunna tillägna sig lönearbetarnas obetalda arbete.
Men Proudhon skiljer sig från de borgerliga ekonomerna därigenom att han inte gillar denna "kapitalets produktivitet" utan tvärtom i den upptäcker en kränkning av den "eviga rättvisan". Det är den som förhindrar att arbetaren får den fulla avkastningen av sitt arbete. Den måste alltså avskaffas. Men hur? Genom att med hjälp av tvångslagar sänka räntefoten och till sist reducera den till noll. Då upphör enligt vår proudhonist kapitalet att vara produktivt.
Räntan på utlånat penningkapital är endast en del av profiten. Profiten, den må härstamma från industri- eller handelskapitalet, är endast en del av det mervärde som i form av obetalt arbete berövas arbetarklassen av kapitalistklassen. De ekonomiska lagar som reglerar räntefoten är så oberoende av de lagar som reglerar mervärdekvoten som två lagar inom en och samma samhällsform kan vara. Vad angår fördelningen av detta mervärde bland de olika kapitalisterna är det emellertid klart, att profitkvoten för industrimän och köpmän, i vilkas företag andra kapitalister satsat stora kapital, måste stiga i samma mån som räntefoten - vid i övrigt oförändrade omständigheter - faller. Räntefotens sänkning och slutliga avskaffande skulle alltså ingalunda bli en verklig "kraftåtgärd" mot kapitalets så kallade produktivitet. Det skulle bara förändra reglerna för fördelningen av det från arbetarklassen tagna, obetalda mervärdet bland de olika kapitalisterna och ge industrikapitalisten en fördel gentemot rentieren i stället för att ge arbetaren en fördel gentemot industrikapitalisten.
Utifrån sin juridiska ståndpunkt förklarar Proudhon räntefoten - liksom alla ekonomiska fakta - inte ur betingelserna för den samhälleliga produktionen, utan ur de statliga lagar som är ett allmänt uttryck för dessa betingelser. Utifrån denna ståndpunkt, som är renons på varje aning om de statliga lagarnas sammanhang med samhällets produktionsbetingelser, framträder dessa lagar med nödvändighet som rent godtyckliga påbud, som när som helst lika väl kan ersättas med sin direkta motsats. Ingenting är således enklare för Proudhon än att - så snart han kommit till makten - utfärda ett dekret varigenom räntefoten nedsättes till en procent. Och om alla andra samhälleliga omständigheter förblir oförändrade, så kommer detta proudhonska dekret att existera endast på papperet. Räntefoten kommer alltjämt att regleras av samma ekonomiska lagar som den nu är underkastad, trots alla dekret. Folk som har kredit kommer att alltefter omständigheterna låna pengar till två, tre, fyra procent eller mer, precis som förut. Den enda skillnaden blir att rentiererna noga ser upp och lånar ut pengar endast till sådana människor, från vilka de inte har åtal att vänta. Dessutom är denna storartade plan att beröva kapitalet dess "produktivitet" urgammal, lika gammal som - ockerlagarna som inte har något annat syfte än att begränsa räntefoten och som nu överallt avskaffats eftersom de i praktiken alltid nonchalerats eller kringgåtts och staten måst erkänna sin vanmakt gentemot lagarna för den samhälleliga produktionen. Skulle återinförandet av dessa medeltida, ogenomförbara lagar vara "en kraftåtgärd mot kapitalets produktivitet"? Som vi ser visar sig proudhonismen vara allt reaktionärare ju närmare man kommer den inpå livet.
Och sedan räntefoten på detta sätt pressats ned till noll och kapitalräntan alltså är avskaffad, då "betalas endast det för omsättning av kapitalet nödvändiga arbetet". Det skall betyda att avskaffandet av räntefoten är detsamma som avskaffandet av profiten och t.o.m. mervärdet. Men vad skulle bli resultatet om det vore möjligt att verkligen avskaffa räntan genom dekret? Jo, att rentierklassen inte längre hade anledning att låna ut sitt kapital i form av lån utan i stället som egna företagare eller genom aktiebolag skulle placera det i industrin. Mängden av det mervärde, som berövas arbetarklassen av kapitalistklassen, skulle förbli densamma, endast fördelningen skulle förändras och inte heller den avsevärt.
I själva verket förbiser vår proudhonist att även nu i genomsnitt endast "det för omsättning av kapitalet (läs: för produktion av respektive vara) nödvändiga arbetet" betalas vid det borgerliga samhällets varuköp. Arbetet är måttstocken för värdet av alla varor, och det är i det nuvarande samhället - bortsett från konjunktursvängningarna - fullständigt omöjligt att den totalgenomsnittliga betalningen för varorna överstiger det för deras framställning nödvändiga arbetet. Nej, nej, min gode proudhonist, felet ligger på helt annat håll, nämligen däri att "det för omsättning av kapitalet (för att nu använda ert virriga uttryckssätt) nödvändiga arbetet" inte betalas fullt! Hur det går till kan ni läsa hos Marx (Kapitalet).
Inte nog med det. När kapitalavkastningen avskaffas, så avskaffas därmed också hyresavkastningen. Ty "liksom allt annat faller naturligtvis också hus och bostäder inom ramen för denna lag". Detta är helt och hållet i stil med den gamle majoren, som skickar efter sin studentbeväring: - Säg, ni lär ju vara doktor - då kan ni gärna titta hem till mig ibland. När man har hustru och sju barn så finns det alltid något att lappa ihop.
Studentbeväringen: - Förlåt herr major, men jag är filosofie doktor.
Majoren: - Det är mig totalt likgiltigt, doktor som doktor.
Så går det också för vår proudhonist: hyresavkastning eller kapitalavkastning, det är totalt likgiltigt, ränta som ränta, doktor som doktor. - Vi har i det föregående sett att hyran består av: a) en del jordränta; b) en del ränta på byggnadskapitalet, byggmästarprofiten inräknad; c) en del för reparations- och försäkringskostnader; d) en del för amortering av byggnadskapitalet plus profiten alltefter husets gradvisa förslitning.
Och nu måste det stå klart även för den blindaste att "ägaren kommer själv att vara den förste som erbjuder sig att sälja, eftersom hans hus annars skulle bli outnyttjat och det däri placerade kapitalet helt enkelt onyttigt". Naturligtvis. Om man avskaffar räntan på det satsade kapitalet så kan ingen husägare längre få ett öre i hyra för sitt hus, bara för att man i stället för hyra också kan säga hyresavkastning och för att hyresavkastningen inbegriper en del som är verklig kapitalränta. Doktor som doktor. Om ockerlagarna vad den vanliga kapitalräntan angår kunde sättas ur spel endast genom att kringgås, så har de aldrig ens avlägset berört hyresnivån. Det blev Proudhon förbehållet att som den förste inbilla sig att hans nya ockerlag utan vidare skulle kunna reglera och småningom avskaffa inte bara den enkla kapitalräntan utan också den komplicerade hyresavkastningen. Varför man då för dyra pengar skulle köpa det "onyttiga" huset av ägaren, och varför denne under sådana omständigheter inte dessutom skulle betala för att bli kvitt det "onyttiga" huset så att han slipper undan reparationskostnaderna, det får vi sväva i okunnighet om.
Efter denna triumferande prestation på den högre socialismens område (supersocialism kallade mäster Proudhon den för) anser sig vår proudhonist berättigad att flyga ännu litet högre. "Nu gäller det endast att dra ytterligare några slutsatser för att klart och allsidigt belysa vårt så betydande ämne". Och vilka är dessa slutsatser? Det är saker som lika litet följer ur det föregående som bostadshusens värdelöshet följer ur räntefotens avskaffande och som, sedan de befriats från vår författares pompösa och salvelsefulla fraser, inte betyder något annat än det som är önskvärt för en smärtfriare avveckling av hyreshusavskaffningsaffären: a) en noggrann statistik över objektet, b) god hälsovårdsinspektion och c) kooperativa byggnadsarbetarlag som kan överta nybyggnadsverksamheten - alltihop saker och ting som utan tvivel är mycket vackra och bra men som trots höljet av storordiga fraser ingalunda "klart belyser" den proudhonska tankeförvirringens dunkel.
Den som presterat något så storartat har nu också rätt att rikta sin allvarliga maning till de tyska arbetarna:
"Dessa och liknande frågor är, synes det oss, väl värda den sociala demokratins uppmärksamhet ... Måtte den, på samma sätt som här med bostadsfrågan, söka komma på det klara med andra lika viktiga frågor som kredit, statsskulder, personliga skulder, skatter o.s.v."
Här ställer vår proudhonist således i utsikt en hel serie artiklar i "liknande frågor", och om han behandlar alla lika utförligt som det nu aktuella "så betydande ämnet" så har "Volksstaat" tillräckligt med manuskript för ett år. Så mycket kan vi emellertid antecipera - alltihop följer ur vad som redan sagts: kapitalräntan avskaffas, därmed bortfaller räntan för statsskulder och personliga skulder, krediten blir kostnadsfri o.s.v. Samma trollformel tillämpas på vilket objekt som helst och i varje särskilt fall vinnes med obönhörlig logik samma förvånande resultat: när kapitalräntan är avskaffad behöver man inte längre betala ränta för lånade pengar.
För övrigt är det just snygga frågor som vår proudhonist hotar oss med: kredit! Vad behöver arbetaren för kredit annat än från den ena veckan till den andra eller pantlånarens kredit? Vad gör det för skillnad för honom om denna lämnas gratis eller mot ränta, t.o.m. pantlånarens ockerränta? Och om han i det stora hela skulle ha någon fördel av detta och produktionskostnaderna för arbetskraften alltså skulle bli billigare, skulle inte då arbetskraftens pris sjunka? - Men för bourgeoisin och särskilt för småborgerligheten är krediten en viktig fråga, och framför allt för småborgaren vore det en skön sak att alltid kunna få kredit, och till på köpet utan ränta. - "Statsskulder"! Arbetarklassen vet att den inte har ådragit sig dessa skulder, och när den kommer till makten kommer den att överlåta betalningsskyldigheten till dem som har upptagit lånen. - "Personliga skulder"! - se kredit. - "Skatter"! Det är saker som bourgeoisin är i hög grad intresserad av men arbetarna endast obetydligt. Det som arbetaren betalar i skatt, det ingår i längden i produktionskostnaderna för arbetskraften och måste följaktligen ersättas av kapitalisten. Alla dessa punkter, som här framhålles som högviktiga frågor för arbetarklassen, är i verkligheten av väsentligt intresse endast för bourgeoisin och ännu mer för småborgerligheten, och vi påstår, Proudhon till trots, att arbetarklassen inte har till uppgift att bevaka dessa klassers intressen.
Om den stora frågan som verkligen angår arbetarna - frågan om förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, frågan hur det kommer sig att kapitalisten kan berika sig på sina arbetares arbete - om den har vår proudhonist inte ett ord att säga. Hans herre och mästare har visserligen sysslat med saken men har ingalunda bragt någon klarhet i den och har inte heller i sina senaste skrifter kommit väsentligt längre än i "Eländets filosofi", som Marx redan år 1847 på ett så slående sätt avslöjade i hela dess intighet.
Det är illa nog att de romanska ländernas arbetare i tjugofem år knappast haft någon annan andlig socialistisk näring än denne "det andra kejsardömets socialists" skrifter. Det vore en dubbel olycka om den proudhonistiska teorin nu skulle översvämma även Tyskland. Det är emellertid ingen fara för det. De tyska arbetarnas teoretiska ståndpunkt är femtio år före den proudhonistiska, och man behöver bara statuera ett exempel med denna enda fråga - bostadsfrågan - för att kunna bespara sig vidare bemödanden i detta avseende.
I avsnittet över den proudhonistiska lösningen av bostadsfrågan visades i hur hög grad småborgerligheten är direkt intresserad av denna fråga. Men även storborgerligheten har ett mycket betydande, om också indirekt intresse av den. Den moderna naturvetenskapen har bevisat att de så kallade "slumkvarteren", där arbetarna är sammanträngda, utgör alstringshärdar för alla de farsoter som tid efter annan hemsöker våra städer. Kolera, nervfeber och paratyfus, smittkoppor och andra förhärjande sjukdomar har spritt sina bakterier i dessa arbetarkvarters förpestade luft och förgiftade vatten. Där dör de nästan aldrig ut, de utvecklar sig så snart omständigheterna tillåter det till epidemier och sprider sig då också från smittohärdarna till de luftigare och sundare, av herrar kapitalister bebodda stadsdelarna. Kapitalistherrskapet kan inte ostraffat tillåta sig nöjet att alstra epidemiska sjukdomar bland arbetarna; följderna återfaller på dem själva, och mordängeln härjar lika hänsynslöst bland kapitalisterna som bland arbetarna.
Så snart detta en gång blivit vetenskapligt fastställt, startade den människovänliga bourgeoisin en ädel tävlan för sina arbetares hälsa. Man bildade föreningar, skrev böcker, uppgjorde förslag, diskuterade och dekreterade lagar för att kapsla in smittohärdarna för de ständigt återkommande farsoterna. Man undersökte arbetarnas bostadsbetingelser och försökte avhjälpa de mest skriande missförhållandena. Framför allt i England, där de flesta storstäderna fanns och storborgarna följaktligen blivit mest brända, utvecklades en livlig verksamhet. Statliga kommittéer tillsattes för att undersöka de arbetande klassernas hälsotillstånd. Deras rapporter, som i noggrannhet, fullständighet och opartiskhet på ett berömvärt sätt utmärkte sig framför all kontinental litteratur i ämnet, lades till grund för nya, mer eller mindre kraftigt ingripande lagar. Hur ofullkomliga dessa lagar än är, så överträffar de dock oändligt allt som hittills gjorts i samma riktning på kontinenten. Och trots detta framskapar den kapitalistiska samhällsordningen ständigt på nytt de missförhållanden, som det gäller att råda bot på, med en sådan naturnödvändighet att kuren knappast avancerat ett enda steg ens i England.
Tyskland behöver som vanligt mycket längre tid innan de även här kroniskt existerande sjukdomshärdarna utvecklats till den akuta grad som var nödvändig för att ruska upp den sömniga storborgerligheten. Den som går långsamt går emellertid säkert, och så uppstod slutligen också hos oss en borgerlig litteratur rörande den allmänna hälsovården och bostadsfrågan, ett urvattnat sammandrag av de utländska, speciellt engelska föregångsmännen vilket man med hjälp av salvelsefulla brösttoner falskeligen förlänade ett sken av att representera en högre uppfattning. Till denna litteratur hör doktor Emil Sax: "De arbetande klassernas bostadsförhållanden och sättet att reformera dem", Wien 1869.
För en redogörelse om den borgerliga behandlingen av bostadsfrågan väljer jag denna bok endast därför att den utgör ett försök att i möjligaste mån sammanfatta den borgerliga litteraturen i ämnet. Och det är en snygg litteratur som vår författare använder som "källa"! Av de engelska parlamentsrapporterna, de verkliga huvudkällorna, nämns endast rubrikerna på tre av de allra äldsta. Hela boken är ett bevis för att författaren aldrig tittat på ens en enda av dem. Däremot presenteras en hel rad av banala borgerliga, välmenande kälkborgerliga och hycklande filantropiska skrifter: Ducpéptiaux, Roberts, Hole, Huber, den engelska socialvetenskapliga (eller rättare kol-) kongressens förhandlingar, den preussiska föreningens för de arbetande klassernas väl tidskrift, den österrikiska officiella rapporten från världsutställningen i Paris, de officiella bonapartistiska rapporterna från samma utställning, "Illustrierte Londoner Zeitung", "Ueber Land und Meer" och slutligen en "erkänd auktoritet", en man med "skarpsinnig, praktisk uppfattning", med "övertygande patos i framställningen", nämligen - Julius Faucher[4]! I denna förteckning över källskrifter saknas faktiskt bara "Gartenlaube", "Kladderadatsch" och fysiljären Kutschke[5].
För att det inte skall uppstå något missförstånd beträffande herr Sax' ståndpunkt förklarar han på sidan 22:
"Med socialekonomi avser vi läran om nationalekonomin tillämpad på de sociala frågorna, närmare bestämt kontentan av de medel och vägar som denna vetenskap erbjuder att på grundval av dess orubbliga lagar inom ramen av den för närvarande härskande samhällsordningen höja de så kallade (!) egendomslösa klasserna till de besittande klassernas nivå."
Vi skall inte ingå på den förvirrade föreställningen att nationalekonomin eller den politiska ekonomin överhuvud taget sysslar med andra än "sociala" frågor. Vi tar omedelbart itu med den centrala punkten. Doktor Sax kräver att den borgerliga ekonomins "orubbliga lagar", "ramen av den för närvarande härskande samhällsordningen", med andra ord, den kapitalistiska produktionsformen skall bli bestående oförändrad men ändå skall de "så kallade egendomslösa klasserna" höjas till "de besittande klassernas nivå". Nu är det emellertid en oundgänglig förutsättning för den kapitalistiska produktionsformen att det existerar en inte bara så kallad utan faktiskt egendomslös klass, som inte har något annat att sälja än sin arbetskraft och som därför också är tvungen att sälja sin arbetskraft till industrikapitalismen. Uppgiften för den av herr Sax uppfunna nya socialekonomiska vetenskapen består alltså i att finna medel och vägar för att inom ett samhällssystem, som grundar sig på motsättningen mellan å ena sidan kapitalister, som äger alla råvaror, produktionsmedel och livsmedel, och å den andra sidan egendomslösa lönarbetare, som inte har något att kalla för sitt än sin arbetskraft, att inom detta samhälle förvandla alla lönarbetare till kapitalister utan att de upphör att vara lönarbetare. Herr Sax anser sig ha löst denna fråga. Han kanske vill vara vänlig och visa oss hur man skall förvandla alla soldater inom den franska armén, vilka samtliga ju sedan gamle Napoleons tid bär en marskalkstav i ränseln, till fältmarskalkar utan att de upphör att vara vanliga soldater. Eller hur man skall kunna göra det tyska rikets alla fyrtio miljoner undersåtar till tyska kejsare.
Det ligger i den borgerliga socialismens väsen att vilja vidmakthålla grundvalarna för det nutida samhällets alla brister och samtidigt avskaffa samma brister. De borgerliga socialisterna vill, som redan Kommunistiska manifestet säger, "avhjälpa de sociala missförhållandena för att säkra det borgerliga samhällets bestånd", de vill ha "bourgeoisin utan proletariatet". Vi har sett att herr Sax ställer frågan precis likadant. Lösningen finner han i lösningen av bostadsfrågan. Han är av den åsikten att "man genom att förbättra de arbetande klassernas bostäder med framgång skulle kunna avhjälpa det skildrade fysiska och psykiska eländet och därigenom - genom en omfattande förbättring enbart av bostadsförhållandena - höja största delen av dessa klasser ur deras ofta knappast människovärdiga tillvaros träsk till det materiella och andliga välbefinnandets rena höjder". (Sidan 14.) Inom parentes sagt ligger det i bourgeoisins intresse att dölja att det existerar ett proletariat, som skapats av de borgerliga produktionsförhållandena och utgör betingelsen för deras fortbestånd. Därför berättar herr Sax (sidan 21) att man med de arbetande klasserna vid sidan av de egentliga arbetarna förstår alla "obemedlade samhällsklasser", "småfolk överhuvud taget, såsom hantverkare, änkor, pensionärer (!), lägre tjänstemän o.s.v.". Bourgeois-socialism räcker handen åt den småborgerliga socialismen.
Varifrån kommer nu bostadsnöden? Hur uppstod den? Herr Sax får som god bourgeois inte känna till att den är en ofrånkomlig produkt av den borgerliga samhällsformen, att det samhälle inte kan bestå utan bostadsnöd, där den stora arbetande massan uteslutande är hänvisad till sin arbetslön, alltså till den för deras existens och fortplantning nödvändiga mängden av livsförnödenheter - där nya förbättringar i maskintekniken o.s.v. oupphörligt gör mängder av arbetare arbetslösa - där häftiga, regelbundet återkommande industriella konjunktursvängningar å ena sidan förutsätter existensen av en talrik reservarmé av sysslolösa arbetare och å den andra periodvis gör den stora massan av arbetare arbetslösa och kastar ut dem på gatan - där arbetare massvis trängs ihop i storstäderna och till på köpet i snabbare takt än det under nuvarande förhållanden uppföres bostäder åt dem och det följaktligen alltid måste finnas hyresgäster till de mest skandalösa kyffen - där slutligen husvärden i sin egenskap av kapitalist inte endast har rätt utan till följd av konkurrensen också i viss mening skyldighet att hänsynslöst pressa ut så höga hyror som möjligt. I ett sådant samhälle är bostadsnöden ingen tillfällighet, den är en nödvändig institution, den kan tillika med sina återverkningar på hälsotillståndet o.s.v. undanröjas endast om hela den samhällsordning, ur vilken den framsprungit, omvälves från grunden. Men det får bourgeois-socialismen inte känna till. Den får inte förklara bostadsnöden ur förhållandena. Den har alltså ingen annan utväg än att med hjälp av moraliska fraser förklara den med människornas gemenhet, så att säga med arvsynden.
"Och då kan man inte ta miste på - och följaktligen inte förneka (djärv slutsats!) - att skulden ... dels ligger hos arbetarna själva, hos de bostadssökande, men dels, och förvisso till största delen, hos dem som åtar sig att tillfredsställa bostadsbehovet eller som, trots att de förfogar över de erforderliga medlen, inte åtar sig detta - hos de besittande, högre samhällsklasserna. De senares skuld ... ligger i att de inte låter sig angeläget vara att sörja för tillräcklig tillgång på goda bostäder."
Liksom Proudhon förflyttar oss från ekonomin till juristeriet, förflyttar oss här vår bourgeois-socialist från ekonomin till moralen. Och ingenting är mer naturligt. Den som förklarar den kapitalistiska produktionsformen, det nutida borgerliga samhällets "orubbliga lagar" för oantastliga och ändå vill avskaffa deras misshagliga men ofrånkomliga följder, den återstår ingenting annat än att hålla moralpredikningar för kapitalisterna, moralpredikningar vilkas gripande verkan genast avdunstar på grund av privatintresset och i värsta fall genom konkurrensen. Dessa moralpredikningar liknar på ett hår hönans förmaningar till de av henne själv kläckta ankungarna, när dessa muntert simmar omkring i dammen. Ankungarna ger sig ner i vattnet fast det inte är att lita på, och kapitalisterna kastar sig över profiten fast den inte har något hjärta. "I penningsäckar finns det ingen plats för hjärtlighet", sade redan gamle Hansemann[3*], som kände till detta bättre än herr Sax.
"De goda bostäderna betingar så höga priser att det är totalt omöjligt för den stora massan av arbetare att begagna sig av dem. Storkapitalet ... håller sig skyggt tillbaka från bostadsbyggande för de arbetande klasserna ... därför faller dessa klasser med sina bostadsbehov till största delen offer för spekulationen."
Avskyvärda spekulation - storkapitalet spekulerar naturligtvis aldrig! Men det är inte den onda viljan utan bara okunnigheten som hindrar storkapitalet från att spekulera i arbetarbostäder:
"Husägarna vet alls inte vilken stor och viktig roll ett normalt tillfredsställande av bostadsbehovet ... spelar, de vet inte vad de gör människorna när de, som i regel sker, erbjuder folk så oförsvarligt dåliga, skadliga bostäder, och de vet slutligen inte hur de därmed skadar sig själva." (Sidan 27.)
Kapitalisternas okunnighet behöver emellertid arbetarnas okunnighet för att tillsammans med denna alstra bostadsnöden. Sedan herr Sax medgivit, att de "allra lägsta skikten" bland arbetarna "för att inte vara alldeles utan tak över huvudet föranlåtes (!) att söka nattläger var och hur som helst och i detta avseende är fullständigt värn- och hjälplösa", berättar han:
"Ty det är ett allbekant faktum att många arbetare av lättsinne, men till övervägande delen av okunnighet, på ett man frestas att säga virtuost sätt undandrar sina kroppar villkoren för en naturenlig utveckling och sund tillvaro, därför att de inte har det ringaste begrepp om en rationell hälsovård och framför allt inte om vilken enorm betydelse som därvid tillkommer bostaden." (Sidan 27.)
Nu sticker emellertid den borgerliga bockfoten fram. Medan för kapitalisterna "skulden" förflyktigas i okunnighet, så är för arbetarna okunnigheten endast en anledning till skuld. Hör bara:
"Den (nämligen okunnigheten) är anledningen till att de bara för att spara in lite på hyran flyttar till mörka, fuktiga, alltför små bostäder som kort sagt utgör ett hån mot alla hygieniska krav ... att flera familjer ofta hyr en enda lägenhet, ja ett enda rum tillsammans - allt för att ge ut så litet som möjligt för bostaden på samma gång som de på ett i sanning syndigt sätt förslösar sin inkomst på dryckenskap och allsköns tomma nöjen."
De pengar som arbetarna "slösar bort på brännvin och tobak" (sidan 28), det "krogliv med alla dess beklagliga följder, vilket som en blytyngd ständigt på nytt drar ner arbetarklassen i dyn", de ligger faktiskt som en blytyngd i magen på herr Sax. Att vid de givna förhållandena dryckenskapen bland arbetarna är en lika ofrånkomlig produkt av deras levnadsbetingelser som tyfus, brottslighet, ohyra, exekutionsbetjänter och andra samhälleliga sjukdomar, så ofrånkomlig att man på förhand kan beräkna medeltalet av dem som hemfaller åt dryckenskap, det får herr Sax inte heller känna till. Förresten sade redan min gamle lärare: "Gemene man går på krogen och fint folk går på klubben", och eftersom jag har varit på båda ställena kan jag intyga riktigheten av detta påstående.
Hela svamlet om båda parternas "okunnighet" framspringer ur de gamla fraserna om harmonin mellan kapitalets och arbetets intressen. Om kapitalisterna kände sitt sanna intresse så skulle de ge goda bostäder åt arbetarna och överhuvud ordna det bättre för dem, och om arbetarna förstod sitt sanna intresse så skulle de inte strejka, inte syssla med socialdemokrati och inte politisera, utan snällt lyda sina överordnade, kapitalisterna. Tyvärr finner båda parterna sina intressen på helt andra ställen än i herr Sax' och hans otaliga föregångares predikningar. Evangeliet om harmonin mellan kapital och arbete har nu predikats i nära femtio år, den borgerliga filantropin har givit ut mycket pengar på att med hjälp av mönsterinrättningar bevisa denna harmoni, och som vi längre fram skall se står vi i dag på precis samma fläck som för femtio år sedan.
Vår författare går nu till problemets lösning i praktiken. Hur föga revolutionärt Proudhons förslag att göra arbetarna till ägare av sina bostäder var, det framgår redan av att den borgerliga socialismen redan före honom försökt och alltjämt försöker att i praktiken genomföra detta förslag. Även herr Sax förklarar att bostadsfrågan helt kan lösas enbart genom att äganderätten till bostaden överföres på arbetarna. (Sidorna 58 och 59.) Än mer, han faller i poetisk hänryckning vid denna tanke och finner utlopp i följande entusiastiska tirad:
"Det är något märkligt med människans inneboende längtan efter fastighetsbesittande, en drift som inte ens nutidens febrilt pulserande varuutbyte förmått försvaga. Det är den omedvetna känslan för betydelsen av de ekonomiska landvinningar som fastighetsbesittandet representerar. I denna drift får människan en säker grund, hon slår så att säga rot i jorden, och varje hushåll (!) har i densamma sin starkaste grundval. Men fastighetsbesittandets välsignelsebringande kraft når vida utöver dessa materiella fördelar. Den som är lycklig nog att vara fastighetsägare har uppnått det högsta tänkbara stadiet av ekonomiskt oberoende. Han har ett område där han kan styra och ställa enväldigt, han är sin egen herre, han har en viss makt och ett säkert hägn i nödtider. Hans självkänsla växer och med den hans moraliska styrka. Det är anledningen till besittandets djupa betydelse för den föreliggande frågan ... Arbetaren, i dag ett hjälplöst offer för konjunkturväxlingarna och ständigt beroende av arbetsgivaren, skulle därigenom i viss utsträckning undandragas detta prekära läge, han skulle bli kapitalist och säkerställas mot arbetslöshetens eller arbetsoförmågans faror tack vare den realkredit som skulle stå öppen för honom. Han skulle därigenom höjas från den egendomslösa till den besittande klassen." (Sidan 63.)
Herr Sax tycks förutsätta att människan till sitt väsen är bonde, annars skulle han inte pådikta våra storstäders arbetare en längtan efter fastighetsbesittande som ingen annan har upptäckt hos dem. För våra storstadsarbetare är rörelsefriheten den första livsbetingelsen, och fastighetsbesittande kan endast bli en boja för dem. Skaffa dem egna hus, fjättra dem åter vid torvan, och ni bryter deras motståndskraft mot fabrikanternas lönesänkningar. Enstaka arbetare kan kanske under vissa omständigheter köpa sig en stuga; men vid en allvarlig strejk eller en allmän industrikris skulle samtliga hus som tillhör de berörda arbetarna utbjudas till försäljning på marknaden och således inte finna köpare eller slumpas bort långt under inköpspriset. Och om alla fann köpare så skulle ju hela herr Sax' stora bostadsfråga åter ha upplösts i det tomma intet, och han måste börja om från början. Diktarna lever emellertid i fantasins värld, och det gör också herr Sax som inbillar sig att fastighetsägaren har "uppnått det högsta stadiet av ekonomiskt oberoende", att han har "ett säkert hägn: att han blir kapitalist och säkerställes mot arbetslöshetens och arbetsoförmågans faror tack vare den realkredit som skulle stå öppen för honom" o.s.v. Herr Sax bör se på de franska och rhenländska småbönderna. Deras byggnader och åkrar är intecknade upp till skorstenarna, deras gröda tillhör fordringsägarna innan den ens bärgats, och inte de själva utan ockraren, advokaten och exekutionsbetjänten styr och ställer enväldigt på deras "område". Det är otvivelaktigt det högsta tänkbara stadiet av ekonomiskt oberoende - för ockraren! Och för att arbetarna så snabbt som möjligt skall få sina stugor under detta ockrarens envälde hänvisar den välvilliga herr Sax dem omtänksamt till den realkredit som står öppen för dem och som de kan begagna sig av vid arbetslöshet och arbetsoförmåga i stället för att falla fattigvården till last.
I varje fall har herr Sax nu löst det först ställda problemet: arbetaren "blir kapitalist" genom förvärvet av en egen stuga.
Kapital är bestämmanderätten över andras obetalda arbete. Arbetarens stuga blir således till kapital så snart han hyr ut den till en tredje part och i form av hyra tillägnar sig en del av denna tredje parts arbetsprodukt. Genom att han själv bor i huset förhindras att detta blir till kapital, precis som rocken upphör att vara kapital i samma ögonblick som jag köper den av skräddaren och tar på mig den. En arbetare som äger en stuga värd tusen taler[6] är visserligen inte längre proletär, men det tarvas en herr Sax för att kalla honom kapitalist.
Det kapitalistiska hos våra arbetare har emellertid även en annan sida. Låt oss anta att det i ett visst industridistrikt blivit regel att varje arbetare äger sin egen stuga. I så fall bor detta distrikts arbetarklass gratis; omkostnaderna för bostad ingår inte längre i deras arbetskrafts värde. Varje minskning av arbetskraftens reproduktionskostnader, d.v.s. varje varaktig prissänkning för arbetarens livsförnödenheter är emellertid "på grund av nationalekonomins orubbliga lagar" ekvivalent med en sänkning av arbetskraftens värde och resulterar därför till sist i en motsvarande sänkning av arbetslönen. Arbetslönen skulle följaktligen sänkas med i genomsnitt samma belopp som den inbesparade medelhyran, d.v.s. arbetaren skulle betala hyra för sitt egna hem, men inte som tidigare med pengar till husägaren utan med obetalt arbete till den fabrikant han arbetar åt. På så sätt skulle arbetarens i stugan placerade besparingar visserligen i viss mening bli till kapital, men inte hans kapital utan kapitalisten-arbetsgivarens.
Herr Sax kan alltså inte ens på papperet förvandla sin arbetare till kapitalist.
Inom parentes sagt gäller ovanstående om alla så kallade sociala reformer som går ut på sparande eller förbilligande av arbetarens livsförnödenheter. Antingen blir de allmänna, och då åtföljs de av en motsvarande lönenedsättning, eller också blir de bara enstaka experiment, och då bevisar redan deras blotta existens som enstaka undantag att deras genomförande i stort är oförenligt med den bestående kapitalistiska produktionsformen. Låt oss anta att det i en trakt skulle lyckas att genom allmänt införande av konsumtionsföreningar göra arbetarnas livsmedel 20 procent billigare, då skulle arbetslönen i längden sänkas med närapå 20 procent, d.v.s. i samma proportion som de ifrågavarande livsmedlen ingår i arbetarens uppehälle. Om arbetaren t.ex. förbrukar tre fjärdedelar av sin veckolön på dessa livsmedel, så sjunker arbetslönen till sist med tre fjärdedelar av 20, vilket gör 15 proc. Kort sagt: så snart en dylik sparreform blivit allmän får arbetaren en lön som är lika mycket lägre som hans besparingar tillåter honom att leva billigare. Ge varje arbetare en inbesparad stabil inkomst på 52 taler om året, och hans veckolön måste till sist sjunka med en taler. Alltså: ju mer han spar in desto mindre lön får han. Han spar följaktligen inte i sitt eget intresse utan i kapitalistens. Vad behöves det mer för att hos honom "på det kraftigaste sporra den förnämsta ekonomiska dygden, sparandet"? (Sidan 64.)
För övrigt säger herr Sax också strax efteråt att arbetarna bör bli husägare inte bara i sitt eget och i kapitalisternas intresse:
"Men inte bara arbetarklassen utan också samhället som helhet har det största intresse av att se så många av sina medlemmar som möjligt förknippade (!) med jorden (jag skulle vilja se herr Sax i denna ställning) ... Alla de hemliga krafter som flammar upp från den vulkan - även kallad den sociala frågan - som glöder under våra fötter, den proletära förbittringen, hatet ... de farliga begreppsförvirringarna ... de måste upplösas som dimman för morgonsolen, när ... arbetarna själva på detta sätt inträder i de besittandes klass." (Sidan 65.)
Med andra ord: herr Sax hoppas att arbetarna genom en sådan förskjutning av sin proletära ställning, som husförvärvet borde medföra, också skulle förlora sin proletära karaktär och åter bli lydiga lakejsjälar liksom sina ävenledes husägande förfäder. Det bör ge proudhonisterna något att tänka på.
Härmed tror sig herr Sax ha löst den sociala frågan.
"Den rättvisare egendomsfördelningen, den sfinxgåta som så många förgäves sökt lösa, ligger den inte framför oss som ett gripbart faktum, har den inte därmed ryckts från idealens värld och trätt in i verklighetens rike? Och då den realiserats, har vi inte därmed uppnått ett av de högsta mål som t.o.m. de mest extrema socialisterna ställer som sina teoriers klimax?" (Sidan 66.)
Det är verkligen tur att vi har arbetat oss fram till denna punkt. Detta jubelrop utgör nämligen den saxska bokens klimax, och från och med nu bär det åter sakta neråt igen, från "idealens värld" till den triviala verkligheten, och när vi kommit ner skall vi finna att ingenting, absolut ingenting förändrats under vår frånvaro.
Det första steget neråt låter oss vår ledare ta när han upplyser om att det finns två system för arbetarbostäder: egnahemssystemet (cottagesystemet) där varje arbetarfamilj har sin egen stuga och om möjligt en liten trädgård, som i England, och kasernsystemet med stora byggnader som inrymmer många arbetarbostäder, som i Paris, Wien o.s.v. Ett mellanting utgör det i norra Tyskland vanliga systemet. Nu är visserligen egnahemssystemet det enda riktiga, och det enda där arbetaren kan förvärva äganderätten till sitt hus, och vidare har kasernsystemet också mycket stora olägenheter för hälsa, moral och husfrid - men tyvärr, tyvärr är egnahemssystemet på grund av de höga tomtpriserna omöjligt att genomföra just i bostadsnödens centra, storstäderna, och man finge vara glad om man där kunde bygga hus med fyra till sex lägenheter i stället för stora kaserner eller avhjälpa kasernsystemets värsta brister genom allehanda byggnadstekniska konstgrepp. (Sidorna 71-92.)
Vi har redan glidit ett gott stycke nedåt, inte sant? Arbetarnas förvandling till kapitalister, den sociala frågans lösning, varje arbetares äganderätt till sitt hus - allt detta har stannat kvar där uppe i "idealens värld", och allt vi har kvar att syssla med är att införa egnahemssystemet på landet och inrätta arbetarkasernerna i städerna så drägligt som möjligt.
Därmed är alltså erkänt att den borgerliga lösningen av bostadsfrågan har strandat - strandat på motsättningen mellan stad och land. Och här har vi kommit till pudelns kärna. Bostadsfrågan kan lösas först när samhället har omvälvts tillräckligt mycket för att gripa sig an med upphävandet av den mellan stad och land rådande motsättningen, som ställts på sin spets av det nuvarande kapitalistiska samhället. Det kapitalistiska samhället, långt ifrån att kunna upphäva denna motsättning, måste tvärtom dagligen skärpa den ytterligare. Däremot har redan de första moderna utopiska socialisterna Owen och Fourier mycket riktigt insett detta. I deras mönsterkolonier existerar inte längre motsättningen mellan stad och land. Det förhåller sig alltså tvärt emot vad herr Sax påstår: bostadsfrågans lösning löser inte samtidigt den sociala frågan utan först genom lösningen av den sociala frågan, d.v.s. genom avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen, möjliggöres samtidigt bostadsfrågans lösning. Att vilja lösa bostadsfrågan och bibehålla de moderna storstäderna är absurt. De moderna storstäderna undanröjes emellertid först genom avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen, och när denna process väl kommit i gång kommer vi att få annat att tänka på än att skaffa varje arbetare ett eget hem.
Alla sociala revolutioner måste emellertid i början ta tingen som de finner dem och avhjälpa de mest skriande missförhållandena med förhandenvarande medel. Och då har vi redan sett att bostadsnöden omedelbart kan avhjälpas genom att man exproprierar en del av de besittande klassernas lyxvåningar och utnyttjar den andra delen för inkvartering.
När nu herr Sax i fortsättningen återigen lämnar storstäderna och talar vitt och brett om arbetarkolonier som skall anläggas utanför städerna, när han skildrar skönheten i dessa kolonier med deras centrala anordningar för "vattenförsörjning, gasbelysning, varmluft- eller varmvattenuppvärmning, tvättstugor, torkrum, badrum etc", med "barnkrubba, skola, bönsal (!), läsrum, bibliotek ... vin- och ölrestaurang, dans- och musiklokal i all ära", med ånga som ledes in i alla hus och på så sätt "i viss utsträckning kan flytta produktionen från fabriken och åter till verkstaden i hemmet" - så ändrar det ingenting i sak. Den koloni som han skildrar har herr Huber direkt lånat från socialisterna Owen och Fourier och totalt förborgerligat genom att ta bort allt socialistiskt. Men därigenom blir den först riktigt utopisk. Ingen kapitalist har intresse av att anlägga sådana kolonier. Ingen sådan koloni har heller någonstädes kommit till utförande med undantag för Guise i Frankrike, och den är byggd av en fourierist, inte som en räntabel spekulation utan som ett socialistiskt experiment[4*]. Herr Sax hade likaväl kunnat anföra den i början av fyrtiotalet av Owen grundade och för längesedan upplösta kommunistiska kolonin "Harmony hall" i Hampshire som argument för sitt borgerliga projektmakeri.
Allt detta prat om kolonier är emellertid endast ett lamt försök att åter höja sig till "idealens värld", varvid även detta genast får falla igen. Nu bär det återigen av neråt. Den enklaste lösningen är nu "att arbetsgivarna, fabriksägarna, hjälper arbetarna till lämpliga bostäder, antingen genom att själva låta bygga dem eller genom att uppmuntra arbetarna till egen byggnadsverksamhet och understödja densamma med att ställa mark till förfogande, förskottera byggnadskapital o.s.v.". (Sidan 106.) - Därmed har vi åter lämnat storstäderna, där det inte kan bli tal om någonting dylikt, och hamnat på landet igen. Herr Sax bevisar nu att det ligger i fabrikanternas eget intresse att hjälpa sina arbetare till drägliga bostäder, å ena sidan som god kapitalplacering, å andra sidan därför att den ofelbart "följande höjningen av arbetarna ... måste medföra en stegring av deras kroppsliga och andliga arbetskraft, något som naturligtvis ... inte minst ... kommer arbetsgivaren till godo. Men därmed är också den rätta synpunkten på de senares intresse av bostadsfrågan given. Det framträder som uttryck för den latenta samhörigheten, arbetsgivarnas oftast med humanitära strävanden maskerade omsorg om sina arbetares kroppsliga och ekonomiska, andliga och sedliga väl, vilken automatiskt får sin pekuniära belöning genom resultaten, uppfostrandet och säkerställandet av en duktig, kompetent, villig, nöjd och tillgiven arbetarstam". (Sidan 108.)
Frasen om den "latenta samhörigheten" med vilken Huber söker ge det borgerligt-filantropiska svamlet ett sken av "högre mening", ändrar ingenting i sak. Även utan denna fras har landsbygdens storfabrikanter, framför allt i England, för länge sedan insett att byggandet av arbetarbostäder inte bara är en nödvändig del av själva fabriksanläggningen utan att det också är mycket räntabelt. I England har hela byar uppstått på detta sätt, och många av dem har senare utvecklats till städer. Men i stället för att vara tacksamma mot de människovänliga kapitalisterna har arbetarna i alla tider haft tungt vägande invändningar mot detta "cottagesystem". Inte nog med att de måste betala monopolpris för husen eftersom fabrikanten inte har några konkurrenter; de blir också omedelbart hemlösa vid varje strejk, då fabrikanten utan vidare vräker dem och därmed försvårar varje motstånd.
Detta kan närmare studeras i min bok "De arbetande klassernas läge i England", sidorna 224 och 228. Men herr Sax anser att sådant "förtjänar knappast ens att vederläggas". (Sidan 111.) Och vill han kanske inte skaffa arbetaren äganderätten till sin stuga? Visserligen, men eftersom "arbetsgivarna måste vara i tillfälle att alltid förfoga över bostaden för att ha utrymme åt en ersättare om de avskedar en arbetare", så - nåja, så måste "återkallandet av äganderätten genom överenskommelse förutses för sådana fall"! (Sidan 113.)[5*]
Denna gång rutschade vi ner oväntat snabbt. Först hette det: arbetarens äganderätt till sin stuga. Så får vi veta att det är omöjligt i städerna och kan genomföras endast på landet. Nu förklarar man att denna äganderätt på landet skall "genom överenskommelse kunna återkallas"! Med denna av herr Sax nyupptäckta sort av äganderätt för arbetarna, med denna deras förvandling till kapitalister som "genom överenskommelse kan återkallas", har vi lyckligt och väl hamnat på jorden igen och har nu att undersöka vad kapitalisterna och andra filantroper verkligen har gjort för att lösa bostadsfrågan.
Om vi får tro vår doktor Sax, så har från herrar kapitalisters sida betydande ting redan uträttats för avhjälpande av bostadsnöden och bevis lämnats för att bostadsfrågan kan lösas på den kapitalistiska produktionsformens grund.
Först av allt för oss herr Sax till - det bonapartistiska Frankrike! Louis Bonaparte tillsatte som bekant vid tiden för världsutställningen i Paris en kommitté, skenbart för att avge utlåtande om de arbetande klassernas läge i Frankrike, men i själva verket för att till kejsardömets ära och berömmelse skildra detta läge som ett sannskyldigt paradis. Och på utlåtandet från denna av bonapartismens mest korrupta verktyg sammansatta kommitté åberopar sig herr Sax, och i synnerhet därför att arbetsresultaten "enligt den därmed betrodda kommitténs egen utsago för Frankrikes vidkommande är tämligen fullständiga"! Och vad är det för resultat? Av 89 storindustrier och aktiebolag, som lämnat uppgifter, har 31 inte byggt några arbetarbostäder. De uppförda bostäderna rymmer enligt herr Sax' egen uppskattning högst 50.000 till 60.000 personer, och bostäderna består nästan uteslutande av endast två rum för varje familj.
Det är självklart att varje kapitalist, som av betingelserna för sin industrigren - vattenkraft, läge för kolgruvor, järnmalmslager och andra bergverk o.s.v. - är bunden till en bestämd plats på landet, måste bygga bostäder åt sina arbetare om det inte finns sådana. För att däri se ett bevis för existensen av den "latenta samhörigheten", "ett talande vittnesbörd om den tilltagande förståelsen för saken och dess stora betydelse", en "mycket lovande ansats" (sidan 115) fordras en starkt utvecklad vana att lura sig själv. För övrigt skiljer sig även här olika länders industrimän från varandra allt efter respektive nationalkaraktärer. Herr Sax berättar t.ex. (sidan 117):
"I England kan man först på senaste tiden iaktta en stegrad verksamhet från arbetsgivarna i detta avseende. Framför allt gäller det de avsides belägna samhällena på landet ... Det är främst den omständigheten, att arbetarna i annat fall ofta måste tillryggalägga långa sträckor från närmaste ort till fabriken, anländer dit uttröttade och presterar otillfredsställande arbete, som utgör arbetsgivarnas bevekelsegrund för att bygga bostäder åt arbetskraften. Emellertid växer också antalet personer som, i djupare uppfattning av förhållandena, även mer eller mindre förbinder den latenta samhörighetens alla övriga element med bostadsreformen, och det är dessa personer som de blomstrande kolonierna har att tacka för sin tillkomst ... Namnen Ashton i Hyde, Ashworth i Tuxton, Grant i Bury, Greg i Bollington, Marshall i Leeds, Strutt i Belper, Salt i Saltaire, Ackroid i Copley m.fl. är välkända härför i det förenade konungariket."
Heliga enfald och ännu heligare okunnighet! Först på "senaste tiden" har de engelska landsbygdsfabrikanterna byggt arbetarbostäder! Nej, käre herr Sax, de engelska kapitalisterna är verkliga storindustriella, inte bara vad penningpungen utan också vad huvudet angår. Långt innan man i Tyskland ägde en verklig storindustri hade de insett att utgiften för arbetarbostäder vid fabrikation på landsbygden är en nödvändig, direkt och indirekt högst räntabel del av det totala anläggningskapitalet. Långt innan kampen mellan Bismarck och den tyska bourgeoisin givit de tyska arbetarna koalitionsfrihet hade de engelska fabrikanterna, gruvägarna och brukspatronerna vunnit praktisk erfarenhet av vilken press de kan utöva på strejkande arbetare om de samtidigt är dessa arbetares hyresvärdar. En Gregs, en Ashtons, en Ashworths "blomstrande kolonier" tillhör i så hög grad den "senaste tiden" att de redan för 40 år sedan av bourgeoisin utbasunerades som mönsteranläggningar, vilket jag själv för 28 sedan har beskrivit ("De arbetande klassernas läge", sidorna 228-230). Ungefär lika gamla är Marshalls och Akroyds (så stavar karlen sitt namn) kolonier, och ännu äldre är Strutts, vars ursprung sträcker sig tillbaka till förra århundradet. Och då den genomsnittliga livslängden för en arbetarbostad i England anses vara 40 år kan herr Sax själv räkna ut på fingrarna hur förfallna dessa "blomstrande kolonier" nu är. Därtill ligger flertalet av dessa kolonier inte längre på landet. Genom industrins kolossala expansion har de flesta av dem omgivits med så många fabriker och byggnader att de ligger mitt i smutsiga och nedrökta städer med 20.000 till 30.000 invånare eller mer. Vilket inte hindrar den av herr Sax representerade tyska bourgeoisivetenskapen att än i dag troget återge de gamla engelska lovsångerna från 1840-talet vilka inte alls är tillämpliga längre. Och så till på köpet gamle Akroyd! Denne hedersman var förvisso en filantrop av renaste vatten. Han älskade sina arbetare och särskilt sina arbeterskor så mycket att hans mindre människovänliga konkurrenter i Yorkshire brukade säga om honom att han drev sin fabrik uteslutande med sina egna barn! Visserligen påstår herr Sax att "oäkta barn blir alltmer sällsynta" i dessa blomstrande kolonier. (Sidan 118.) Javisst, oäkta barn utom äktenskapet; de söta flickorna i de engelska fabriksdistrikten gifter sig nämligen mycket unga.
I England har uppförandet av arbetarbostäder tätt invid alla stora landsbygdsfabriker - och samtidigt med fabriken - varit regel i mer än 60 år. Som redan nämnts har många sådana fabriksbyar blivit den kärna som senare en hel fabriksstad vuxit upp omkring med alla de olägenheter som en fabriksstad drar med sig. Dessa kolonier har således inte löst bostadsfrågan, de har i sin välmening tvärtom skapat den. Däremot förhåller det sig annorlunda i de länder, som endast traskat efter England på storindustrins område och egentligen först efter 1848 lärt känna vad storindustri är, i Frankrike och framför allt i Tyskland. Här är det endast kolossala järnverk och fabriker som efter lång tvekan beslutat bygga några arbetarbostäder - som Schneiderverken i Creusot och Kruppverken i Essen. Det stora flertalet av landsbygdens industrimän låter sina arbetare trava miltals till fabriken på morgonen och hem igen på kvällen, i hetta, snö eller regn. Så är fallet framför allt i bergstrakter, i franska och elsassiska Vogeserna såväl som vid Wupper, Sieg, Agger, Lenne och andra rhen-westfaliska floder. I Erzgebirge förhåller det sig inte stort bättre. Det är samma småaktiga knussel hos tyskarna som hos fransmännen.
Herr Sax vet mycket väl att både den lovande ansatsen och de blomstrande kolonierna betyder mindre än intet. Han försöker således nu bevisa för kapitalisterna vilka präktiga räntor de kan dra ur placeringar i arbetarbostäder. Han försöker med andra ord visa dem ett nytt sätt att skörta upp arbetarna.
Först framhåller han som exempel en rad av byggnadsföretag i London av dels filantropisk, dels spekulativ karaktär, som ernått en nettovinst av fyra till sex och fler procent. Att kapital som placeras i arbetarbostäder förräntar sig bra behöver herr Sax inte bevisa. Anledningen till att inte mer kapital placeras i sådana är att dyrare bostäder lönar sig ändå bättre för ägaren. Herr Sax' maning till kapitalisterna mynnar alltså återigen ut i rena moralpredikningar.
Vad nu angår dessa byggnadsföretag i London, vilkas glänsande framgång herr Sax så högt förkunnar, så har de enligt hans egen uppräkning - och där har vilket spekulationsbygge som helst tagits med - åstadkommit tak över huvudet för sammanlagt 2.132 familjer och 706 ungkarlar, alltså för mindre än 15.000 personer! Och sådana barnsligheter vågar man i Tyskland på allvar framställa som stora landvinningar, medan enbart i östra London en halv miljon arbetare lever i de eländigaste bostadsförhållanden? Samtliga dessa filantropiska strävanden är faktiskt så erbarmligt betydelselösa att de aldrig ens nämns i de engelska parlamentsrapporter som befattar sig med arbetarnas läge.
Vi skall här inte tala om den löjliga okunnighet om London som gör sig bred i hela detta avsnitt. Bara ett påpekande. Herr Sax menar att ungkarlshotellet i Soho gick omkull därför att man i denna trakt "inte kunde räkna med en talrik kundkrets". Herr Sax föreställer sig nämligen hela Londons Westend som en enda lyxstad och vet inte att de smutsigaste arbetarkvarteren, däribland Soho, ligger tätt bakom de flottaste gatufasaderna. Mönsterhotellet i Soho, som han talar om och som jag kände till redan för 23 år sedan, anlitades först mycket men gick omkull därför att ingen människa kunde stå ut där. Och då var det ändå ett av de bättre.
Men arbetarstaden i Mülhausen i Elsass - den är väl ändå ett framsteg?
Arbetarstaden i Mülhausen är den kontinentala bourgeoisins stora paradnummer, precis som Ashtons, Ashworths, Gregs et consortes före detta blomstrande kolonier är engelsmännens. Tyvärr är den ingen produkt av den "latenta samhörigheten" utan av den öppna samhörigheten mellan det andra franska kejsardömet och kapitalisterna i Elsass. Den var ett av Louis Bonapartes socialistiska experiment där staten förskotterade en tredjedel av kapitalet. Den omfattar efter fjorton år (till 1857) 800 småstugor enligt ett bristfälligt system - som anses omöjligt i England där man bättre förstår saken - vilka mot månatliga inbetalningar av ett förhöjt hyresbelopp efter 13 till 15 år överlåtes till arbetarna med äganderätt. Detta slags egendomsförvärv, vilket som vi skall se för länge sedan införts i de engelska kooperativa byggnadsföreningarna, behövde de elsassiska bonapartisterna inte uppfinna. Hyreshöjningen för husköpet är tämligen stor i förhållande till den engelska. Arbetaren får t.ex., sedan han i 15 år successivt erlagt 4.500 francs, ett hus som 15 år tidigare var värt 3.300 francs. Om arbetaren vill flytta eller blir efter med bara en enda månads inbetalning (i vilket fall han kan vräkas), beräknas årshyran efter 62/3 procent av husets ursprungliga värde (t.ex. 17 francs i månaden vid ett husvärde av 3.000 francs). Resten återbetalas, men utan ett öres ränta. Att bolaget då bortsett från den "statliga hjälpen" kan tjäna pengar är lätt att förstå. Lika lättförståeligt är att de under dessa omständigheter tillhandahållna bostäderna redan därför att de anlagts utanför staden, nästan på landet, är bättre än de gamla kasernlägenheterna i själva staden.
Om de få erbarmliga experimenten i Tyskland, vilkas ömklighet t.o.m. herr Sax erkänner, på sidan 157, skall vi inte säga ett ord.
Vad bevisar nu alla dessa exempel? Helt enkelt att uppförandet av arbetarbostäder förräntar sig även om inte alla hälsovårdens lagar trampas under fötterna. Men det har ingen bestritt, det har vi alla vetat länge. Alla kapitalplaceringar som tillfredsställer ett behov förräntar sig vid rationell drift. Frågan är just varför bostadsnöden trots detta alltjämt existerar, varför kapitalisterna trots detta inte sörjer för tillräckligt många sunda bostäder åt arbetarna. Och då har herr Sax återigen endast förmaningar att rikta till kapitalet och blir oss svaret skyldig. Det verkliga svaret på denna fråga har vi redan ovan givit.
Kapitalet - det är nu slutgiltigt fastställt - vill inte avskaffa bostadsnöden även om det kunde. Återstår endast två andra hjälpmedel: arbetarnas självhjälp och den statliga hjälpen.
Herr Sax, en hänförd beundrare av självhjälpen, har också på bostadsfrågans område underbara ting att berätta om densamma. Tyvärr måste han redan från början medge att den kan uträtta något endast där egnahemssystemet antingen finns eller åtminstone går att genomföra, alltså återigen bara på landet. I storstäderna, även i England, hjälper den endast i mycket begränsad utsträckning. Då, suckar herr Sax, "kan reformen genom självhjälp endast verkställas på en omväg och därför städse endast ofullständigt, nämligen endast såtillvida som äganderättens princip har en på bostadens kvalitet återverkande kraft". Även detta kan betvivlas; i varje fall har "äganderättens princip" ingalunda verkat reformerande på "kvaliteten" av vår författares stil. Trots allt har självhjälpen i England åstadkommit sådana underverk "att allt som där i andra riktningar uträttats för bostadsfrågans lösning vida överträffats". Det gäller de engelska "building societies", som herr Sax behandlar utförligare även därför att "man i allmänhet hyser mycket vaga eller felaktiga föreställningar om deras karaktär och verksamhet".
De engelska building societies är ingalunda byggnadsbolag eller kooperativa byggnadsföreningar, de kan snarare betecknas som 'föreningar för husförvärv'. De är föreningar med syfte att genom medlemmarnas periodiska bidrag bilda en fond och, alltefter tillgång på medel, bevilja medlemmarna lån ur denna för inköp av egna hem ... Building societies är följaktligen sparkassor för en del av medlemmarna och lånekassor för de andra. De är för arbetarens behov avsedda inteckningskreditanstalter, som huvudsakligen dirigerar arbetarnas besparingar till insättarnas ståndsbröder för inköp eller byggande av egna hem. Som man kan förutsätta lämnas dessa lån mot inteckning i förhandenvarande realvärden på så sätt att amorteringen är kortfristig och verkställes genom inbetalningar som inkluderar både ränta och amortering. Räntan utbetalas inte till insättarna utan lägges alltid till kapitalet. Återbetalning av insatsen jämte räntorna på densamma sker efter en månads uppsägning". (Sidorna 170 till 172.) "Det finns i England mer än 2.000 sådana föreningar - det i dem samlade kapitalet belöper sig till ungefär 15.000.000 pund sterling, och 100.000 arbetarfamiljer har på detta sätt redan kommit i besittning av egen härd, en social landvinning som det säkerligen inte är lätt att finna en motsvarighet till." (Sidan 174.)
Tyvärr kommer ett "men" även här traskande omedelbart efter:
"En fullständig lösning av frågan har emellertid därmed ännu långt ifrån uppnåtts, redan av den anledningen att fastighetsförvärvet står öppet endast för de bättre situerade arbetarna. Särskilt de sanitära hänsynen har ofta inte tillräckligt beaktats." (Sidan 176.)
På kontinenten finner "sådana föreningar endast föga utrymme för sin utveckling". De förutsätter egnahemssystemet, som här existerar endast på landet; men på landet är arbetarna ännu inte tillräckligt avancerade för självhjälp. I städerna å andra sidan, där egentliga byggnadsföreningar skulle kunna bildas, står "mycket avsevärda och allvarliga svårigheter av mångfaldiga slag i vägen". (Sidan 179.) De skulle bara kunna bygga egnahem och det går inte i storstäderna. Kort sagt, "denna form av kooperativ självhjälp" kan väl inte "under nuvarande förhållanden - och knappast heller inom en nära framtid - spela huvudrollen för lösningen av den föreliggande frågan". Dessa byggnadsföreningar befinner sig nämligen ännu "i de första, outvecklade ansatsernas stadium". "Detta gäller även för England." (Sidan 181.)
Alltså: kapitalisterna vill inte och arbetarna kan inte. Och därmed kunde vi avsluta denna avdelning om det inte varit obetingat nödvändigt att lämna några upplysningar om de engelska building societies, som bourgeoisin av typen Schultze-Delitzsch[7] städse framhåller som mönster för våra arbetare.
Dessa building societies är inte arbetarföreningar och deras huvudändamål är inte heller att skaffa egnahem åt arbetare. Vi skall tvärtom se att detta förekommer endast i få undantagsfall. Building societies är till sin natur väsentligen spekulationsföretag, de små - som är de ursprungliga - lika väl som deras stora efterföljare. På ett värdshus sammansluter sig - vanligen på föranstaltande av värden, hos vilken sammanträdena sedan hålles en gång i månaden - ett antal stamgäster och deras vänner, krämare, bokhållare, handelsresande, hantverksmästare och andra småborgare, här och var också en maskinarbetare eller annan arbetare som tillhör aristokratin inom sin klass, till en byggnadsförening. Den närmaste anledningen är vanligen att värden har spårat upp ett relativt billigt tomtområde i grannskapet eller någon annanstans. De flesta av medlemmarna är inte av sin sysselsättning bundna till ett visst distrikt, och även många av krämarna och hantverkarna har bara sin affärslokal i staden men ingen bostad - den som på något vis kan bor hellre utanför än inom den rökiga staden. Tomtområdet inköpes, och ett lämpligt antal egnahem uppföres på det. De mer välsituerade medlemmarnas kredit möjliggör inköpet, de inbetalade veckobidragen täcker jämte några små lån utgifterna för bygget vecka för vecka. De medlemmar som reflekterar på ett eget hus tilldelas genom lottning de färdiga egnahemmen och köpesumman amorteras genom motsvarande hyresförhöjning. De resterande stugorna uthyres eller försäljes. Men byggnadsföreningen samlar, om den gör goda affärer, en större eller mindre förmögenhet, som tillhör medlemmarna så länge de betalar sina bidrag och som fördelas mellan dem tid efter annan eller då föreningen upplöses. Detta är levnadshistorien för nio engelska byggnadsföreningar av tio. De övriga är större, ibland under politiska eller filantropiska förevändningar bildade föreningar, men deras slutliga huvudsyfte är alltid att placera småborgerlighetens besparingar i förmånligare inteckningar med god förräntning och med utsikt till utdelningar tack vare tomtspekulation.
Vilket slags kunder dessa föreningar inriktar sig på framgår av prospektet från en av de största av dem, kanske rentav den allra största. Birckbeck Building Society, 29 and 30, Southampton Buildings, Chancery Lane, London, som under den tid den existerat inkasserat över 10,5 miljoner pund sterling, placerat över 416.000 pund i banker och statsobligationer och för närvarande räknar 21.441 medlemmar och insättare, presenterar sig för allmänheten på följande sätt:
"De flesta människor känner till pianofabrikanternas så kallade treårssystem, enligt vilket var och en som hyr ett piano på tre år blir ägare till detsamma efter denna tids förlopp. Innan detta system infördes var det nästan lika svårt för folk med begränsade inkomster att skaffa sig ett bra piano som ett eget hus. Man betalade hyra för pianot år ut och år in och gav ut två eller tre gånger så mycket pengar som pianot var värt. Det som är möjligt när det gäller ett piano är också möjligt när det gäller ett hus. Då ett hus emellertid kostar mer än ett piano, behövs det längre tid för att avbetala köpesumman i form av hyra. Av denna anledning har styrelsen träffat avtal med husägare i olika delar av London och dess förstäder, varigenom den satts i stånd att erbjuda medlemmarna av Birckbeck Building Society och andra ett stort urval av hus i olika stadsdelar. Det system som styrelsen avser att tillämpa är att hyra ut husen på tolv och ett halvt år, efter vilken tid huset, om hyran erlägges regelbundet, utan ytterligare avgifter av något slag blir hyresgästens absoluta egendom. Hyresgästen kan också sluta avtal om kortare amorteringstid med högre hyra eller längre amorteringstid med lägre hyra. Folk med begränsade inkomster, handels- och butiksbiträden m.fl. kan omedelbart göra sig oberoende av alla hyresvärdar genom att bli medlemmar av Birckbeck Building Society."
Det är rent språk. Arbetarna är det inte tal om, men väl om folk med begränsade inkomster, butiks- och handelsbiträden o.s.v.; och därtill förutsättes ytterligare att reflektanterna som regel redan har piano. I själva verket rör det sig här ingalunda om arbetare utan om småborgare och folk som vill och kan bli småborgare; folk vars inkomster småningom ökas, även om detta sker inom vissa gränser, t.ex. handelsanställda och liknande yrken, under det att arbetarens inkomst, som till beloppet i bästa fall förblir konstant, i verkligheten sjunker i förhållande till familjens tillväxt och växande behov. Arbetarna kan faktiskt endast i undantagsfall deltaga i sådana föreningar. Deras inkomster är å ena sidan för små och å andra sidan av alltför osäker natur för att de skall kunna ikläda sig förpliktelser för tolv och ett halvt år framåt. De få undantag som detta inte gäller för, är antingen förmän eller högt betalda arbetare.[6*]
För övrigt ser var och en att bonapartisterna i arbetarstaden Mülhausen inte är något annat än eländiga efterapare av dessa småborgerliga engelska byggnadsföreningar. Bara med den skillnaden att de förra trots den beviljade statssubventionen lurar sina kunder mycket mer än byggnadsföreningarna. Deras villkor är i det stora hela mindre generösa än vad genomsnittligt är fallet i England, och medan man i England alltid på varje inbetalning beräknar ränta och ränta på ränta och även återbetalar dessa efter en månads uppsägning, stoppar Mülhausenfabrikanterna båda delarna i sin ficka och återbetalar bara det i klingande mynt inbetalda beloppet. Och ingen kommer att visa större förvåning över denna skillnad än herr Sax, som har alltihop tryckt i sin bok utan att veta om det.
Arbetarnas självhjälp är det således heller ingenting bevänt med. Återstår den statliga hjälpen. Vad kan herr Sax erbjuda oss i detta avseende? Tre ting:
"För det första: staten bör vara uppmärksam på att i sin lagstiftning och förvaltningen utplåna eller behörigen rätta till allt som på något sätt förökar de arbetande klassernas bostadsnöd." (Sidan 187.)
Alltså: revision av byggnadslagstiftningen och fria tyglar åt byggnadsindustrin, så att det kan byggas billigare. Men i England är byggnadslagstiftningen inskränkt till ett minimum, byggnadsindustrin är fri som fågeln i skyn, och ändå råder det bostadsnöd. Under dessa förhållanden bygges nu så billigt i England att husen skakar när en kärra kör förbi och husras inträffar dagligen. Så sent som i går, den 25 oktober 1872, störtade sex hus in på en gång i Manchester och skadade svårt sex arbetare. Det hjälper således inte.
"För det andra: statsmakten bör förhindra att den enskilde i sin trånga individualism utbreder missförhållandena eller framkallar dem på nytt."
Alltså: besiktning av arbetarbostäderna genom hälsovårds- och byggnadsinspektion, befogenhet åt myndigheterna att förbjuda hälsovådliga och förfallna bostäder på sätt som varit fallet i England sedan år 1857. Men hur gick det till där? Den första lagen (Nuisances removal act) förblev, som herr Sax själv medger, "en död bokstav", likaså den andra (Local governement act). (Sidan 197.) Däremot tror herr Sax att den tredje, Artisans' dwelling act, som endast gäller för städer med över 10.000 invånare, "säkerligen utgör ett gynnsamt vittnesbörd om det brittiska parlamentets djupa insikt i sociala ting" (sidan 199), medan detta påstående återigen inte utgör något annat än "ett gynnsamt vittnesbörd om herr Sax' totala okunnighet om engelska ting". Att England överhuvud taget är långt före kontinenten i "sociala ting" är självklart. England är den moderna storindustrins moderland. Den kapitalistiska produktionsformen har där utvecklats friast och nått längst, dess konsekvenser framträder där bjärtast och framkallar därför också först en reaktion i lagstiftningen. Det bästa beviset på detta är fabrikslagstiftningen. Men om herr Sax tror att en parlamentsakt bara behöver få laga kraft för att också omedelbart bli genomförd i praktiken så misstar han sig grundligt. Och det finns ingen parlamentsakt (möjligen med undantag för Workshops' act) som detta gäller i högre grad än just Local governement act. Verkställigheten av lagen överläts åt städernas kommunala myndigheter, som nästan överallt i England är erkända centra för all slags korruption, simoni och "jobbery"[7*].
Dessa kommunala myndighetspersoner, som har allsköns familjehänsyn att tacka för sina platser, är antingen inte kompetenta eller inte hågade att i praktiken omsätta sådana sociallagar, medan just i England de statstjänstemän som har i uppdrag att förbereda och genomföra sociallagstiftningen för det mesta utmärkes av sträng pliktkänsla - även om detta nu gäller i mindre utsträckning än för tjugo, trettio år sedan. I stadsfullmäktige är ägarna till osunda och förfallna bostäder nästan överallt direkt eller indirekt starkt representerade. Det förhållandet att stadsfullmäktigevalen äger rum små valkretsar gör ledamöterna beroende av de mest småskurna lokala intressen och inflytanden. Ingen stadsfullmäktigeledamot som vill bli omvald får drista sig att rösta för tillämpningen av denna lag inom sin valkrets. Man förstår således med vilken motvilja denna lag nästan överallt mottagits av de lokala myndigheterna och att den hittills tillämpats endast vid de allra mest skandalösa fallen - och t.o.m. där endast i följd av en redan utbruten epidemi, såsom vid smittkoppsepidemin i fjol i Manchester och Salford. Vädjan till inrikesministern har hittills haft någon verkan endast i dylika fall. Det är nämligen en princip hos alla liberala regeringar i England att bara av nödtvång föreslå sociala reformlagar och att om möjligt alls inte tillämpa de redan existerande. Den ifrågavarande lagen har som många andra engelska lagar endast den betydelsen att den i händerna på en av arbetarna behärskad eller pressad regering, som äntligen verkligen tillämpar den, kommer att bli ett mäktigt vapen för att slå en bräsch i de nuvarande sociala förhållandena.
"För det tredje skall statsmakten" enligt herr Sax "i största omfattning tillgripa alla till buds stående positiva åtgärder för avhjälpande av den befintliga bostadsnöden."
Det betyder att statsmakten skall uppföra kaserner, "verkliga mönsterbyggnader" för sina "lägre tjänstemän och anställda" (men de är ju inga arbetare) och "bevilja lån till kommuner, bolag och även privatpersoner i syfte att förbättra de arbetande klassernas bostäder" (sidan 203), på sätt som sker i England enligt Public works loan act och som Louis Bonaparte har gjort i Paris och Mülhausen. Men Public works loan act existerar nämligen bara på papperet, regeringen ställer inte mer än högst 50.000 pund sterling om året till kommittéernas förfogande, således medel till byggande av högst 400 småstugor, alltså på 40 år 16.000 småstugor eller bostäder för högst 80.000 personer - en droppe i havet! Även om vi antar att kommitténs medel efter 20 år fördubblas genom återbetalningen och att således bostäder för ytterligare 40.000 personer kan uppföras under de sista tjugo åren, så blir det ändå bara en droppe i havet. Och då småstugorna inte har större livslängd än i medeltal 40 år, så måste efter 40 år de varje år tillgängliga 50.000 eller 100.000 punden användas till att ersätta de äldsta, förfallna stugorna med nya.
Detta kallar herr Sax på sidan 203 att praktiskt genomföra principen på ett riktigt sätt och "även i obegränsad utsträckning"! Och med detta erkännande att staten t.o.m. i England "i obegränsad utsträckning" har uträttat så gott som ingenting alls avslutar herr Sax sin bok i det han endast låter den förnyade moralpredikningen till alla parter gå av stapeln än en gång.[8*]
Det är klart att staten av i dag varken kan eller vill avhjälpa bostadsnöden. Staten är ingenting annat än de besittande klassernas, jordägarnas och kapitalisternas, samfällda makt över de utsugna klasserna, bönderna och arbetarna. Vad de individuella kapitalisterna inte vill, det vill inte heller deras stat. (Och det är endast dessa som här kommer i fråga, då också vederbörande jordägare härvidlag uppträder först och främst i egenskap av kapitalist.) När således de individuella kapitalisterna visserligen beklagar bostadsnöden men knappast kan förmås att ytligt bemantla dess mest avskräckande följder, så kommer inte heller den kollektiva kapitalisten, staten, att göra mycket mer. Den sörjer på sin höjd för att den ytliga bemantling, som en gång blivit bruklig, överallt genomföres likmässigt. Och vi har sett att så är fallet.
Men - kan man invända - i Tyskland härskar ännu inte bourgeoisin, i Tyskland är staten ännu en i viss mån oavhängig, över samhället svävande makt, som just därför representerar hela samhällets intressen och inte något enskilt klassintresse. En sådan stat kan förvisso mycket som en bourgeoisstat inte kan; av den får man även på det sociala området vänta sig helt andra saker.
Detta är ett reaktionärt tal. I verkligheten är även i Tyskland staten, sådan den består, den nödvändiga produkten av det sociala underlag som den vuxit upp ur. I Preussen - och Preussen är numera utslagsgivande - existerar, vid sidan av en alltjämt stark adel med stora jordegendomar, en relativt ung och framför allt mycket feg bourgeoisi, som hittills varken har tillkämpat sig det direkta politiska herraväldet som i Frankrike eller det mer eller mindre indirekta som i England. Men vid sidan av dessa två klasser finns det ett snabbt växande, intellektuellt högt utvecklat och för varje dag alltmer organiserat proletariat. Vi finner alltså vid sidan av den gamla absoluta monarkins grundbetingelse: jämvikten mellan jordadel och bourgeoisi, den moderna bonapartismens grundbetingelse: jämvikten mellan bourgeoisi och proletariat.
Såväl i den gamla absoluta som i den moderna bonapartistiska monarkin ligger emellertid den utövande regeringsrätten i händerna på en särskild officers- och ämbetsmannakast, som i Preussen rekryteras delvis ur sina egna led, delvis ur lågadeln, mera sällan ur högadeln och till minsta delen ur bourgeoisin. Självständigheten hos denna kast, som förefaller att stå utanför och så att säga över samhället, ger staten ett sken av självständighet gentemot samhället.
Den statsform, som i Preussen (och efter mönster därifrån i Tysklands nya författning) med nödvändig följdriktighet har utvecklats ur dessa motsägelsefulla samhällsförhållanden, är skenkonstitutionalismen - en form som utgör såväl den nutida avlösningsformen för den gamla absoluta monarkin som den bonapartistiska monarkins existensform. I Preussen dolde och förmedlade skenkonstitutionalismen mellan åren 1848 och 1866 endast den absoluta monarkins långsamma förruttnelse. Sedan 1866 och framför allt sedan 1870 försiggår emellertid omvälvningen av de samhälleliga förhållandena och därmed upplösningen av den gamla staten inför öppen ridå och i kolossalt stegrad skala. Industrins och särskilt börssvindelns snabba utveckling har ryckt in alla härskande klasser i spekulationens strömvirvel. Den år 1870 från Frankrike importerade korruptionen i stor skala utvecklas med oerhörd hastighet, Stroussberg och Pereire[8] tar varandra i hand. Ministrar, generaler, furstar och grevar jobbar i aktier lika bra som de mest durkdrivna börsjudar, och staten erkänner likheten i det att den gör massor av börsjudar till baroner. Lantadeln, som länge ägnat sig åt industrin som betsockerfabrikanter och brännvinsbrännare, har för längesen lämnat de gamla solida tidenderna bakom sig och berikar med sina namn förteckningarna över styrelseledamöter i alla solida och osolida aktiebolag. Byråkratin föraktar allt mer förskingringen av offentliga medel som enda utväg att bättra på lönen. Den ger staten tusan och etablerar jakt på de mycket mer inbringande posterna inom industriföretagens förvaltning. De som stannar kvar i tjänst följer sina överordnades exempel, spekulerar i aktier eller låter sig "intresseras" i järnvägar o.s.v. Man är till och med berättigad att anta att också löjtnanterna har sina fingrar med i mången spekulation. Kort sagt, upplösningen av den gamla statens alla element, övergången från den absoluta monarkin till den bonapartistiska är i full gång, och med nästa stora handels- och industrikris störtar inte bara den nuvarande svindeln utan också den gamla preussiska staten samman.[9*]
Och denna stat, där icke-borgerliga element dagligen allt mer förborgerligas, skulle lösa "den sociala frågan" eller ens bostadsfrågan? Tvärtom. I alla ekonomiska frågor hemfaller den preussiska staten alltmer åt bourgeoisin. Och vems är skulden att lagstiftningen på det ekonomiska området sedan 1866 inte anpassats mer efter bourgeoisins intressen än vad som faktiskt skett? Huvudsakligen bourgeoisins egen, som för det första är för feg att energiskt bevaka sina fordringar och för det andra spjärnar emot varje koncession så snart denna koncession på samma gång ger det hotande proletariatet ett nytt vapen i händerna. Och när statsmakten, d.v.s. Bismarck, försöker organisera ett eget livproletariat för att därigenom tygla bourgeoisins politiska verksamhet, vad är detta om inte ett nödvändigt och välkänt bonapartistiskt medel som inte förpliktar till någonting gentemot arbetarna utom några välvilliga fraser och på sin höjd ett minimum av statlig hjälp med byggnadsföreningar ā la Louis Bonaparte?
Det bästa beviset för vad arbetarna har att vänta av den preussiska staten ger användandet av de franska miljarderna[1], som givit det preussiska statsmaskineriets självständighet gentemot samhället en ny, kort galgenfrist. Har så mycket som en taler av dessa miljarder använts till att ge tak över huvudet åt de arbetarfamiljer i Berlin som kastats ut på gatan? Tvärtom. Vid höstens inbrott lät staten t.o.m. riva de par eländiga baracker som under sommaren hade fungerat som nödbostäder. De fem miljarderna går raskt nog sin förgängelse till mötes i form av befästningar, kanoner och soldater. Och trots Wagner von Pundhuvud[9] trots Stieberkonferenser med Österrike kommer inte ens så mycket av miljarderna att tillfalla de tyska arbetarna som Louis Bonaparte lät tillfalla de franska av de miljoner som han stulit från Frankrike.
I verkligheten har bourgeoisin bara en metod att lösa bostadsfrågan på sitt sätt - det vill säga att lösa den så att lösningen alltid på nytt gör frågan aktuell. Denna metod heter "Haussmann".
Jag förstår här med "Haussmann" inte bara parisaren Haussmanns specifikt bonapartiska maner att bryta igenom de tättbebyggda arbetarkvarteren med långa, raka och breda gator som på bägge sidor inramas med stora lyxbyggnader, varvid avsikten, bortsett från det strategiska syftet att försvåra barrikadkampen, även var att dana ett av regeringen beroende, specifikt bonapartistiskt byggnadsarbetarproletariat och att förvandla staden till en renodlad lyxstad. Jag förstår med "Haussmann" den numera allmänna sedvanan att öppna bräscher i våra storstäders arbetardistrikt, framför allt de centralt belägna, det må motiveras med hänsyn till det allmänna hälsotillståndet och estetiska synpunkter, med efterfrågan på stora centralt belägna affärslokaler eller med trafikbehov som järnvägsanläggningar, gator o.s.v. Resultatet blir överallt detsamma, hur skiftande anledningen än må vara: de mest skandalösa gatorna och gränderna försvinner under stort självförhärligande från bourgeoisins sida i anledning av denna oerhörda framgång, men de återuppstår genast någon annanstans, och ofta i det omedelbara grannskapet.
I "De arbetande klassernas läge i England" har jag gett en skildring av Manchester som det såg ut 1843 och 1844. Sedan dess har genom anläggande av järnvägar tvärs igenom staden, genom anläggande av nya gator och genom uppförande av stora offentliga och privata byggnader många av de värsta där beskrivna distrikten genombrutits, öppnats och sanerats och andra helt avlägsnats, fastän alltjämt många - utan hänsyn till den sedan dess skärpta hälsovårdsinspektionen - befinner sig i samma bostadselände som förut eller t.o.m. ett ännu värre. Men i gengäld är nu, tack vare den enorma tillväxten av staden - vars befolkning sedan dess ökat med över 50 procent - områden, som på den tiden ännu var luftiga och hygieniska, lika tättbebyggda, smutsiga och överfyllda med människor som de sämst beryktade stadsdelarna var förr. Här skall bara anföras ett exempel: I min bok skildrar jag på sidan 80 och följande en i floden Medlocks dalsänka belägen husgrupp, som under namnet Lilla Irland (Little Ireland) redan i åratal hade varit en skamfläck för Manchester. Lilla Irland har nu för länge sedan försvunnit. I dess ställe reser sig en bangård på hög grund, och bourgeoisin hänvisade skrytsamt till det slutgiltiga lyckliga undanröjandet av Lilla Irland som till en stor triumf. Nu ägde förra sommaren en väldig översvämning rum av det slag som de uppdämda floderna i våra storstäder av lättförklarliga orsaker överhuvud taget förorsakar det ena året efter det andra. Då befinnes Lilla Irland ingalunda undanröjt utan bara flyttat från sydsidan av Oxford Road till nordsidan där det alltjämt frodas. Därvid skrev manchestertidningen "Weekly Times", den radikala manchesterbourgeoisins organ, den 20 juli 1872:
"Den olycka som förra lördagen drabbade invånarna i Medlocks dalsänka skall som vi hoppas få en god verkan: att den offentliga uppmärksamheten riktas på det påtagliga trotsande av hälsovårdens alla lagar som nu så länge tolererats där mitt för näsan på de kommunala myndigheterna och hälsovårdsnämnden. En skarp artikel i vårt gårdagsnummer har i endast alltför milda ordalag avslöjat det skändliga tillståndet inom några av de källarvåningar vid Charles Street och Brookstreet som nåddes av översvämningen. En närmare undersökning av en i denna artikel nämnd gård sätter oss i stånd att bekräfta alla de där lämnade uppgifterna och att förklara, att källarvåningarna vid denna gård för länge sedan borde ha förbjudits: rättare sagt, de borde aldrig ha tolererats som bostäder för människor. Squire's Court består av sju eller åtta bostadshus i hörnet av Charles Street och Brookstreet. Fotgängaren kan passera över dem dag efter dag, t.o.m. vid Brookstreets lägsta del under järnvägsbron, utan att ana att mänskliga varelser bor i hålor i djupet under honom. Gården är dold för allmänhetens blickar och är tillgänglig endast för dem som av nöden tvingas att söka tak över huvudet i dess gravlika avskildhet. Till och med när Medlocks för det mesta tröga, medels pålverk uppdämda vatten inte överstiger sin normala nivå måste golvet i dessa bostäder befinna sig endast några tum över vattenytan. En ordentlig regnskur kan driva upp vämjeligt ruttet vatten ur kloaker eller avloppsrör och förgifta bostäderna med de pestgaser som allt översvämningsvatten lämnar som minne efter sig ...
Squire's Court ligger ännu djupare än de obebodda källarna i husen vid Brookstreet, tjugo fot lägre än gatan, och det förpestade vatten som i lördags drevs upp ur avloppsrören nådde ända till taken. Vi visste om detta och väntade därför att finna gården obebodd eller tagen i besittning av folk från hälsovårdsnämnden för avtvättning och desinfektion av de stinkande väggarna. I stället såg vi en man sysselsatt med att skyffla en hög ruttnande avskräde från ett hörn i en barberares källarbostad på en skottkärra. Barberaren, vilkens källare redan var tämligen uppröjd, skickade oss ändå längre ner till några bostäder, som han sade sig ha lust att skriva till pressen om - om han kunnat skriva - för att påfordra att de förbjöds. Så kom vi slutligen till Squire's Court, där vi fann en vacker irländska med friskt utseende som hade fullt upp att göra med tvätt. Hon och hennes man, en nattvakt, hade bott i sex år vid gården, de hade en stor familj ... I det hus som de just lämnat hade vattnet stigit nästan till taken, fönstren var krossade, möblerna en hög av spillror. Invånarna, sade hon, hade kunnat hålla lukten i huset dräglig endast genom att kalkstryka det varannan månad ... Vid den inre gården, dit vår reporter först nu kom fram, fann han tre hus som byggts med bakmuren mot de nyss beskrivna och av vilka två var bebodda. Stanken var där så avskyvärd att även den friskaste människa måste bli sjösjuk efter ett par minuter ... Detta vedervärdiga kyffe beboddes av en familj på sju personer, som på torsdagskvällen (dagen för den första översvämningen) alla hade sovit i huset. Eller rättare sagt, som frun korrigerade sig, inte sovit, ty hon och hennes man hade på grund av stanken kräkts större delen av natten. På lördagen måste de vada genom vattnet som stod dem till bröstet för att bära ut sina barn. Hon tyckte också att kyffet var för uselt för att duga ens till svinstia, men då hennes man under sista tiden på grund av sjukdom ofta varit utan inkomst hade de tagit det för den billiga hyrans skull - 11/2 shilling i veckan. Denna gård och dess som i en förtidig grav sammanfösta invånare gör ett intryck av yttersta hjälplöshet. Vi måste för övrigt säga, att Squire's Court enligt gjorda iakttagelser endast är en - måhända överdimensionerad - avbild av många andra ställen i denna trakt, vars existens vår hälsovårdsnämnd inte kan stå till svars med. Och om man tillåter att dessa ställen i fortsättningen får bebos så ådrager sig nämnden ansvaret och grannskapet risken för smittosamma sjukdomar. Betydelsen av detta skall vi inte närmare gå in på."
Detta är ett slående exempel på hur bourgeoisin i praktiken löser bostadsfrågan. Smittohärdarna för epidemier, de mest skändliga kyffen och hål som det kapitalistiska produktionssättet natt efter natt spärrar in våra arbetare i, de undanröjes inte, de bara - flyttas! Samma ekonomiska nödvändighet som alstrade dem på det första stället alstrar dem också på det andra. Och så länge som den kapitalistiska produktionsformen består, så länge är det en dårskap att separat vilja lösa bostadsfrågan eller någon som helst samhällelig fråga som rör arbetarnas öde. Lösningen ligger emellertid i avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen, i att arbetarklassen själv tillägnar sig alla livs- och arbetsmedel.
I nummer 86 av "Volksstaat" ger sig A. Mülberger till känna som författare till de av mig i nummer 51 och följande kritiserade artiklarna. Han överhopar mig i sitt svar med en sådan mängd av förebråelser och förrycker därvid i så hög grad alla synpunkter som det rör sig om att jag med eller mot min vilja måste bemöta honom. Jag skall försöka ge ett allmänt intresse åt mitt svar - som med Mülbergers uppläggning av ämnet tyvärr till stor del måste röra sig på den personliga polemikens område - genom att än en gång och om möjligt tydligare än förut utveckla de punkter som det framför allt kommer an på, även med risk att Mülberger återigen talar om att allt detta "i det väsentliga inte innehåller något nytt varken för honom eller för 'Volksstaats' övriga läsare".
Mülberger beklagar sig över formen och innehållet i min kritik. Vad formen beträffar, så är det tillräckligt att svara att jag på den tiden alls inte visste vem de ifrågavarande artiklarna härrörde ifrån. Det kunde således inte vara tal om någon personlig "förutfattad mening" om författaren. Om den i artiklarna framställda lösningen av bostadsfrågan hade jag visserligen såtillvida en "förutfattad mening" som jag sedan länge kände till den från Proudhon och fasthöll vid min uppfattning om den.
Om "tonen" i min kritik vill jag inte tvista med vännen Mülberger. När man har varit med så länge i rörelsen som jag blir man tämligen tjockhudad mot angrepp och förutsätter därför också lätt samma egenskaper hos andra. För att gottgöra Mülberger skall jag denna gång försöka uppnå ett riktigt förhållande mellan min "ton" och känsligheten i hans epidermis.
Mülberger beklagar sig särskilt bittert över att jag kallat honom proudhonist och bedyrar att han inte är någon sådan. Jag måste naturligtvis tro honom på hans ord men skall leda i bevis att de ifrågavarande artiklarna - och det var bara dem jag hade att göra med - inte innehåller något annat än rena proudhonismen.
Men även Proudhon kritiserar jag enligt Mülberger "lättsinnigt" och gör honom stor orätt: "Läran om småborgaren Proudhon har här i Tyskland blivit en stående dogm, som många t.o.m. förkunnar utan att ha läst en rad av honom." När jag beklagar att de romanska ländernas arbetare i tjugo års tid inte haft någon annan andlig näring än Proudhons verk, så svarar Mülberger att "principerna sådana de formulerats av Proudhon för de romanska arbetarna nästan överallt utgör rörelsens drivande kraft". Detta måste jag bestrida. För det första ligger arbetarrörelsens "drivande kraft" ingenstädes i "principerna", utan överallt i storindustrins utveckling och verkningarna därav, ackumulationen och koncentrationen av kapitalet å den ena och av proletariatet å den andra sidan. För det andra är det inte riktigt att de proudhonska s.k. "principerna" spelar den avgörande roll för de romanska folken som Mülberger tillskriver dem, att "principerna för anarkismen, organisation des forces économiques, liquidation sociale[10] o.s.v. där ... blivit de verkliga bärarna av den revolutionära rörelsen". Det är för var och en som känner den internationella arbetarrörelsen ett notoriskt faktum att proudhonisterna bildar en föga talrik sekt i Frankrike och att massan av arbetare inte vill veta av den samhälleliga reformplan som Proudhon utarbetat under benämningen liquidation sociale och organisation des forces économiques. (Vi skall inte ens nämna Spanien och Italien, där det proudhonska universalläkemedlet vunnit något inflytande endast i den av Bakunin ytterligare försämrade formen.) Det visade sig bland annat under Kommunen. Fastän proudhonisterna där var starkt representerade gjorde man inte det ringaste försök att utjämna motsättningarna i det gamla samhället eller organisera de ekonomiska krafterna enligt Proudhons förslag, tvärtom. Det länder Kommunen till stor heder att inga slags principer, utan det enkla praktiska behovet utgjorde den "drivande kraften" för alla dess ekonomiska åtgärder. Och därför var dessa åtgärder - avskaffandet av nattarbetet i bagerierna, förbudet mot bötesstraff i fabrikerna, konfiskeringen av stängda fabriker och verkstäder och deras överlåtande på arbetarkorporationer - ingalunda i Proudhons anda men väl i den vetenskapliga tyska socialismens. Den enda sociala åtgärd som proudhonisterna genomdrev var - att inte lägga beslag på den franska statsbanken, och delvis av denna anledning gick Kommunen under. Och de så kallade blanquisterna proklamerade vid sitt försök att förvandla sig från blott och bart politiska revolutionärer till en socialistisk arbetarfraktion med bestämt program - vilket skett i det av blanquistiska flyktingar i London utgivna manifestet Internationale et Révolution - inte heller "principerna" i den proudhonska planen för samhällets räddning, men väl, och det nästan ordagrant, den vetenskapliga tyska socialismens åsikter om nödvändigheten av proletariatets politiska aktion och proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet av klasserna och därmed även av staten - åsikter som uttalats redan i Kommunistiska manifestet och sedan dess otaliga gånger. Och när Mülberger ur tyskarnas ringaktning för Proudhon t.o.m. härleder en bristande förståelse för den romanska rörelsen "som sträcker sig ända till Pariskommunen", så borde han som bevis för denna bristande förståelse nämna någon romansk skrift som ens tillnärmelsevis förstått och skildrat Kommunen så riktigt som Internationalens generalråds rapport över borgarkriget i Frankrike, skriven av tysken Marx.
Det enda land där arbetarrörelsen står direkt under de proudhonska "principernas" inflytande är Belgien, och den belgiska rörelsen kommer just därför, som Hegel säger, "från intet genom intet till intet".
När jag håller det för en olycka att de romanska arbetarna direkt eller indirekt i tjugo år fått sin andliga näring endast genom Proudhon, så beror detta inte på det proudhonska reformreceptets - som Mülberger kallar de proudhonska "principernas" - helt igenom uppdiktade inflytande utan på att de romanska arbetarnas ekonomiska kritik av det bestående samhället är infekterad av de totalt felaktiga proudhonska formuleringarna och att deras politiska aktion förfuskats genom proudhonistiskt inflytande. Vilka som sedan "mest har revolutionen", de "proudhoniserade romanska arbetarna" eller de tyska, som i varje fall begriper den vetenskapliga tyska socialismen oändligt mycket bättre än romanerna begriper sin Proudhon, det skall vi svara på när vi får veta vad det betyder "att ha revolutionen". Man har hört talas om folk som "har Kristus, den sanna tron, guds nåd" o.s.v. Men att "ha" revolutionen, den våldsammast tänkbara rörelse? Är då "revolutionen" en dogmatisk religion som man måste tro på?
Vidare förebrår mig Mülberger att jag, tvärt emot vad han uttryckligen skrivit, påstått att han förklarat bostadsfrågan vara en renodlad arbetarfråga.
Denna gång har Mülberger faktiskt rätt. Jag hade förbisett det ifrågavarande avsnittet. Förbisett det på ett oförsvarligt sätt, ty det är ett av de mest karakteristiska för hela tendensen i hans avhandling. Mülberger säger verkligen med klara ord:
"Då man så ofta och så häftigt mot oss riktar den löjliga förebråelsen att vi bedriver klasspolitik, eftersträvar ett klassherravälde och dylika ting, så vill vi först och främst uttryckligen betona, att bostadsfrågan ingalunda uteslutande berör proletariatet utan tvärtom - den intresserar i alldeles utomordentlig omfattning den egentliga medelklassen, hantverkarna, småbourgeoisin, hela tjänstemannakåren ... bostadsfrågan är rent av den sociala reform som mer än alla andra synes ägnad att avslöja den absoluta inre identiteten mellan proletariatets intressen å ena sidan och den egentliga medelklassens inom samhället å den andra. Medelklassen lider lika mycket, kanske ännu mer under hyresbostadens tryckande boja än proletariatet ... Den egentliga medelklassen inom samhället står i dag inför frågan om den ... skall finna kraft ... att i förbund med det unga och energiska arbetarpartiet ingripa i denna samhällets omgestaltningsprocess vars välsignelser kommer just medelklassen till godo framför alla andra."
Vännen Mülberger konstaterar således följande:
a) "Vi" bedriver ingen "klasspolitik" och eftersträvar inget "klassherravälde". Men det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet bedriver, just därför att det är ett arbetarparti, nödvändigtvis "klasspolitik", arbetarklassens politik. Då varje politiskt parti har till syfte att erövra herraväldet i staten, eftersträvar det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet med nödvändighet sitt herravälde, arbetarklassens herravälde, således ett "klassherravälde". För övrigt har varje verkligt proletärt parti, alltifrån de engelska chartisterna, alltid uppställt klasspolitiken, organiserandet av proletariatet som självständigt politiskt parti, som första villkor och proletariatets diktatur som närmaste mål för kampen. I och med att Mülberger förklarar detta vara "löjligt" ställer han sig utanför den proletära rörelsen och inom den småborgerliga socialismen.
b) Bostadsfrågan har den fördelen att den inte är någon renodlad arbetarfråga utan "i alldeles utomordentlig omfattning" intresserar småborgerligheten, i det att "den egentliga medelklassen lider lika mycket, kanske ännu mer" av bostadsförhållandena än proletariatet. Om en person förklarar att småborgerligheten i bara ett enda avseende lider "kanske ännu mer än proletariatet" så kan han säkert inte beklaga sig om man räknar honom till de småborgerliga socialisterna. Har då Mülberger anledning till missnöje när jag säger:
"Det är företrädesvis detta för arbetarklassen och de andra klasserna, framför allt borgarklassen, gemensamma lidande som den småborgerliga socialismen, till vilken också Proudhon hör, med förkärlek sysslar med. Och därför är det ingalunda någon tillfällighet att vår tyske proudhonist framför allt kastar sig över bostadsfrågan."
c) Mellan den "egentliga medelklassens" och proletariatets intressen råder en "absolut inre identitet", och det är inte proletariatet utan "just" denna egentliga medelklass som "välsignelserna" i samhällets förestående omgestaltningsprocess "kommer till godo framför alla andra".
Arbetarna skall alltså göra den förestående sociala revolutionen "just" i småborgarnas intresse "framför alla andra". Vidare råder det en absolut inre identitet mellan småborgarnas och proletariatets intressen. Om småborgarnas intressen innerst är identiska med arbetarnas så är arbetarnas intressen identiska med småborgarnas. Den småborgerliga ståndpunkten är således lika berättigad i rörelsen som den proletära. Och hävdandet av detta likaberättigande är just vad man kallar småborgerlig socialism.
Det är därför också helt följdriktigt när Mülberger på sidan 25 i särtrycket hyllar "hantverket" som "samhällets egentliga stöttepelare", "emedan det i enlighet med sin natur i sig förenar de tre faktorerna arbete - förvärv - besittande, emedan det i sitt förenande av dessa tre faktorer inte sätter några skrankor för individens möjlighet att utvecklas". Likaså när han särskilt förebrår den moderna industrin att den förintar denna plantskola för normalmänniskor och "Gör en livskraftig klass, som ständigt reproducerar sig på nytt, till en omedveten människohop som inte vet vart den skall vända sina ångestfyllda blickar". Småborgaren är alltså Mülbergers idealmänniska och hantverket hans idealiska produktionsform. Har jag då förtalat honom när jag förvisade honom till de småborgerliga socialisterna?
Eftersom Mülberger frånsäger sig allt ansvar för Proudhon är det överflödigt att här närmare utreda hur Proudhons reformplaner syftar till att förvandla alla samhällsmedlemmar till småborgare och småbönder. Lika onödigt är det att ingå på den föregivna identiteten mellan småborgarnas och arbetarnas intressen. Det som behöver sägas återfinnes redan i Kommunistiska manifestet. (Leipzigupplagan 1872, sidorna 12 och 21.)
Resultatet av vår undersökning är således att "sagan om småborgaren Proudhon" kompletteras med den sanna berättelsen om småborgaren Mülberger. -
Vi kommer nu till en central punkt. Jag förebrådde de mülbergerska artiklarna att de på proudhonskt maner förfalskade ekonomiska förhållanden genom att översätta dem till juridiskt språk. Som exempel på detta citerade jag följande mülbergerska sats:
"Det en gång uppförda huset fungerar som evigt rättsanspråk på en viss bråkdel av det samhälleliga arbetet, även om husets verkliga värde och mer för länge sedan återbetalats till ägaren i form av hyra. Så kommer det sig att hyresavkastningen för ett hus, som t.ex. byggdes för 50 år sedan, under denna tid täcker den ursprungliga kostnaden två, tre, fem, tio gånger om."
Mülberger besvärar sig nu:
"Detta enkla, nyktra konstaterande av ett faktum föranleder Engels att förehålla mig att jag borde ha förklarat hur huset blir till ett 'rättsanspråk' - något som låg helt utanför min uppgift ... En sak är att beskriva, en annan att förklara. Om jag med Proudhon säger att samhällets ekonomiska liv skall genomträngas av en rättsidé, så beskriver jag därmed det nuvarande samhället som ett samhälle där visserligen inte varje rättsidé, men revolutionens rättsidé saknas, ett faktum som Engels själv måste medge."
Låt oss till en början stanna vid det en gång uppförda huset. När huset hyres ut inbringar det byggherren jordränta, reparationskostnader och ränta på byggnadskapitalet, byggmästarprofiten inräknad, i form av hyresintäkter, och allt efter omständigheterna kan det undan för undan erlagda hyresbeloppet uppgå till två, tre, fem, tio gånger den ursprungliga kostnaden. Detta, broder Mülberger, är det "enkla, nyktra konstaterandet" av "faktum", som är ett ekonomiskt sådant. Och om vi vill veta hur "det kommer sig" att detta faktum existerar, så måste vi förlägga undersökningen till det ekonomiska planet. Låt oss alltså se litet närmare på detta faktum, så att inte ens ett barn skall kunna råka ut för något missförstånd. Försäljningen av en vara består som bekant av att ägaren ger bort varans bruksvärde och stoppar på sig dess bytesvärde. Varornas bruksvärden skiljer sig bland annat även därigenom att deras konsumtion tar olika lång tid. En brödkaka äter man upp på en dag, ett par byxor förslits på ett år, ett hus på låt oss säga hundra år. Vid varor med lång förslitningstid inträder möjligheten att sälja bruksvärdet styckevis, varje gång på bestämd tid, d.v.s. att hyra ut det. Försäljningen styckevis förvandlar således endast så småningom bytesvärdet till pengar. Försäljaren gottgöres för detta avstående från omedelbar återbetalning av det satsade kapitalet och den därigenom vunna profiten genom ett pristillägg, en förräntning, vilkens storlek enligt lagarna för den politiska ekonomin ingalunda bestämmes godtyckligt. Efter de hundra årens förlopp har huset blivit utnött, förslitet, obeboeligt. Om vi då från totalsumman av inbetalda hyror subtraherar: a) jordräntan jämte den eventuella stegring som den undergått under tiden, och b) de erlagda löpande reparationskostnaderna, så skall vi finna, att återstoden i genomsnitt består av följande: a) det ursprungliga byggnadskapitalet, b) profiten på detta, och c) räntan på det undan för undan förfallande kapitalet jämte profiten. Nu har visserligen hyresgästen inget hus efter denna tids förlopp, men det har inte husägaren heller. Han har bara tomten (nämligen om den tillhör honom) och det där befintliga byggnadsmaterialet som emellertid inte längre är något hus. Och om huset under tiden "täckt den ursprungliga kostnaden fem eller tio gånger om", så skall vi se att det är stegringen av jordräntan som helt och hållet bär skulden därtill. Detta är ingen hemlighet när det gäller städer som London, där tomtägare och husägare för det mesta är två skilda personer. Sådana kolossala hyrestillägg förekommer i snabbt växande städer men inte i en lantby, där jordräntan för tomter förblir nästan konstant. Det är ju ett notoriskt faktum att - bortsett från stegringar av jordräntan - hyran i genomsnitt inte inbringar husägaren mer än sju procent av det satsade kapitalet (inklusive profit), och därav skall dessutom reparationskostnader o.s.v. bestridas. Kort sagt, hyreskontraktet är en helt vanlig varuaffär, som varken har större eller mindre intresse för arbetarna än vilken annan varutransaktion som helst med undantag för den som rör köp och försäljning av arbetskraft, medan den i praktiken möter honom som en av de tusen formerna för borgerlig uppskörtning, som jag behandlar på sidan 4 i särtrycket, men som också - vilket jag där påvisat - är underkastad en ekonomisk reglering.
Mülberger däremot ser i hyreskontraktet ingenting annat än rent "godtycke" (sidan 19 i särtrycket), och när jag bevisar motsatsen för honom så beklagar han sig över att jag säger "idel sådana ting som han tyvärr visste själv".
Med alla ekonomiska utredningar av hyran kommer vi emellertid inte därhän att hyresbostadens avskaffande förvandlas till "ett av de mest fruktbärande och storartade strävanden som framspringer ur den revolutionära idéns sköte". För att åstadkomma något sådant måste man översätta det enkla faktum från den nyktra ekonomin till den redan mycket mer ideologiska juridiken. "Huset fungerar som evigt rättsanspråk" på hyra - "så kommer det sig" att husets värde kan betalas två, tre, fem, tio gånger om i form av hyror. För att få reda på hur det "kommer sig" blir vi inte hjälpta ur fläcken av "rättsanspråket". Därför sade jag att Mülberger först genom att undersöka hur huset blir till ett rättsanspråk kan få reda på hur det "kommer sig". Det får vi reda på först när vi undersöker hyrans ekonomiska natur, som jag gjorde, i stället för att ondgöra oss över det juridiska uttryck under vilket den härskande klassen sanktionerar den. - Den som föreslår ekonomiska åtgärder för hyrans avskaffande är väl ändå förpliktad att veta något mer om hyran än att den "representerar den tribut, som hyresgästen erlägger till kapitalets eviga rätt". På detta svarar Mülberger: "En sak är att beskriva, en annan att förklara."
Vi har således förvandlat huset - fast det ingalunda är evigt - till ett evigt rättsanspråk på hyra. Vi finner, på enahanda sätt som vi fann hur det "kommer sig", att huset i kraft av detta rättsanspråk inbringar flera gånger sitt eget värde i form av hyresintäkter. Vi har genom översättningen till juridiskt språk lyckligt och väl avlägsnat oss så långt från ekonomin att vi nu bara ser den företeelsen att ett hus så småningom betalar sig många gånger om i bruttohyresintäkter. Eftersom vi tänker och talar juridiskt, så anlägger vi rättens, rättvisans måttstock på denna företeelse och finner att den är orätt, att den inte motsvarar "revolutionens rättsidé", vad det nu kan vara för något, och att rättsanspråket därför inte duger något till. Vi finner vidare att samma sak gäller för räntebärande kapital och utarrenderad åkerjord och har nu en förevändning att avskilja dessa slag av egendom från de övriga och underkasta dem en särbehandling. Denna består av kravet att a) ta ifrån ägaren uppsägningsrätten, rätten att återfordra sin egendom; b) åt hyresgästen, låntagaren eller arrendatorn gratis avträda nyttjanderätten till det på honom överlåtna men honom icke tillhöriga föremålet, och c) gottgöra ägaren genom avbetalningar under en längre tid utan erläggande av ränta. Och därmed har vi uttömt de proudhonska "principerna" i denna sak. Detta är Proudhons "sociala utjämning".
Inom parentes ligger det i öppen dag att hela denna reformplan nästan uteslutande måste komma småborgarna och småbönderna till godo på så sätt att den befäster dem i deras ställning som småborgare och småbönder. "Småborgaren Proudhons" sagogestalt, för att tala med Mülberger, får således plötsligt en mycket påtaglig historisk existens.
Mülberger fortsätter:
"Om jag med Proudhon säger att samhällets ekonomiska liv skall genomträngas av en rättsidé, så beskriver jag därmed det nuvarande samhället som ett samhälle, där visserligen inte varje rättsidé, men revolutionens rättsidé saknas, ett faktum som t.o.m. Engels måste medge."
Tyvärr är jag ur stånd att göra Mülberger denna tjänst. Mülberger fordrar att samhället skall genomträngas av en rättsidé och kallar detta för en beskrivning. Om en domstol genom exekutionsbetjänten tillställer mig en anmaning att betala en skuld, så gör den enligt Mülberger ingenting annat än beskriver mig som en människa som inte betalar sina skulder! En sak är att beskriva, en annan att kräva. Och just här ligger den väsentliga skillnaden mellan den vetenskapliga tyska socialismen och Proudhon. Vi beskriver - och varje verklig beskrivning är, Mülberger till trots, samtidigt en förklaring av saken - de ekonomiska förhållandena, som de är och som de utvecklas, och leder strängt nationalekonomiskt i bevis att denna utveckling samtidigt innebär utvecklandet av elementen till en social revolution: en utveckling med å ena sidan en klass som av sitt läge med nödvändighet drives till social revolution, proletariatet, och å andra sidan produktivkrafter som vuxit ur det kapitalistiska samhällets ram och med nödvändighet måste spränga den och som samtidigt erbjuder medlet att en gång för alla i det samhälleliga framåtskridandets intresse avskaffa klasskillnaderna. Proudhon däremot fordrar av det nuvarande samhället att det skall omgestalta sig, inte enligt lagarna för dess egen ekonomiska utveckling utan enligt rättvisans föreskrifter ("rättsidén" är inte Proudhons utan Mülbergers). Där vi bevisar, där predikar och lamenterar Proudhon, och Mülberger med honom.
Vad "revolutionens rättsidé" är för någonting kan jag absolut inte gissa. Proudhon gör visserligen "revolutionen" till ett slags avgud, bäraren och verkställaren av hans "rättvisa", varvid han sedan hemfaller åt den egendomliga villfarelsen att blanda ihop den borgerliga revolutionen 1789-94 med framtidens proletära revolution. Detta gör han i nästan alla sina verk, framför allt efter år 1848. Som exempel anför jag endast idée générale de la Révolution[11], 1868 års upplaga, sidorna 39 och 40. Men eftersom Mülberger frånsäger sig varje som helst ansvar för Proudhon så förmenas det mig att förklara "revolutionens rättsidé" med Proudhon och jag måste irra omkring i egyptiskt mörker.
Mülberger säger vidare:
"Men varken Proudhon eller jag vädjar till någon 'evig rättvisa' för att därigenom förklara de förhandenvarande orättvisa förhållandena eller ens, som Engels pådyvlar mig, förväntar att desamma förbättras genom att vädja till denna rättvisa."
Mülberger måtte förlita sig på att "Proudhon överhuvud taget är så gott som okänd i Tyskland". I alla sina skrifter mäter Proudhon alla samhälleliga, rättsliga, politiska och religiösa teser med "rättvisans" måttstock och förkastar eller accepterar dem allt eftersom de stämmer eller inte stämmer med vad han kallar "rättvisa". I Contradictions économiques[12] kallas denna rättvisa ännu "evig rättvisa", justice éternelle. Senare blir det tyst om evigheten, men begreppet är kvar. I De la Justice dans la Révolution et dans l'Eglise[13], 1858 års upplaga, t.ex. utgör följande citat utgångstext för hela den tre band tjocka predikan (första bandet, sidan 42):
"Vilken är grundprincipen, den organiska, reglerande, suveräna principen för alla samhällen, den princip som alla de andra är underordnade, som styr, skyddar, tränger undan, tuktar och i nödfall t.o.m. undertrycker alla upproriska element? Är det religionen, idealet, intresset? ... Denna princip är enligt min åsikt rättvisan. - Vad är rättvisan? Mänsklighetens eget väsen. Vad har den varit alltsedan världens begynnelse? Intet. - Vad borde den vara? Allt."
En rättvisa som är mänsklighetens eget väsen, vad är den om inte den eviga rättvisan? En rättvisa som är den organiska, reglerande, suveräna grundprincipen för alla samhällen, som trots detta hittills varit intet men som bör vara allt - vad är den om inte måttstocken för mätandet av allt mänskligt, domaren som man har att vädja till i alla tvister? Och har jag påstått något annat än att Proudhon döljer sin okunnighet och hjälplöshet i ekonomiska ting genom att bedöma alla ekonomiska förhållanden, inte efter de ekonomiska lagarna utan efter om de stämmer med hans föreställning om denna eviga rättvisa eller ej? Och på vad sätt skiljer sig Mülberger från Proudhon när han fordrar att "alla omsättningar i det moderna samhällets liv" skall "genomträngas av en rättsidé, d.v.s. alltid genomföras i enlighet med rättvisans stränga fordringar". Är det jag som inte kan läsa eller Mülberger som inte kan skriva?
Vidare säger Mülberger:
"Proudhon vet lika bra som Marx och Engels att den egentliga drivkraften i det mänskliga samhället är de ekonomiska, inte de juridiska förhållandena. Också han vet att de för tillfället härskande rättsidéerna hos ett folk endast är uttrycket, kopian, produkten av de ekonomiska förhållandena, framför allt produktionsförhållandena ... Rätten är för Proudhon med ett ord - en ekonomisk produkt som blivit historisk."
Vi skall inte uppehålla oss vid det oklara uttryckssättet utan ta fasta på det goda uppsåtet. Om Proudhon vet allt detta "lika bra som Marx och Engels", vad finns det då för anledning att tvista? Men nu råkar det förhålla sig litet annorlunda med Proudhons vetenskap. De ekonomiska förhållandena inom ett visst samhälle framträder i första hand som intressen. Nu säger Proudhon uttryckligen i det nyss citerade avsnittet av sitt huvudverk, att "den reglerande, organiska, suveräna grundprincipen för alla samhällen, som alla de andra är underordnade" inte är intresset utan rättvisan. Och han upprepar samma sak i alla sina skrifter vid alla avgörande avsnitt. Vilket inte hindrar Mülberger att fortsätta med:
"... att den ekonomiska rättens idé, sådan den djupast utvecklas av Proudhon i La Guerre et la Paix[14], fullständigt sammanfaller med den lassalleska grundtanken som är så vackert uttryckt i hans förord till 'De förvärvade rättigheternas system'."
La Guerre et la Paix är kanske det mest dilettantmässiga av Proudhons många dilettantmässiga verk, men att det skulle anföras som bevis för hans föregivna insikt i den tyska materialistiska historieuppfattningen, som förklarar alla historiska tilldragelser och föreställningar, all politik, filosofi och religion ur den ifrågavarande historiska periodens materiella, ekonomiska levnadsbetingelser, det hade jag inte väntat. Boken är så föga materialistisk att den inte ens kan rekonstruera kriget utan att anropa skaparen om hjälp:
"Emellertid hade skaparen, som valt detta levnadssätt åt oss, sina bestämda syften" (andra bandet, sidan 100 i 1869 års upplaga).
Vilken historiekunskap boken bygger på framgår av att den tror på den gyllene tidsålderns historiska existens:
"I begynnelsen, då mänskligheten ännu var glest spridd över jordklotet, sörjde naturen utan möda för dess behov. Det var den gyllene tidsåldern, överflödets och fredens tidsålder" (sidan 102 i samma bok).
Dess ekonomiska åskådning andas den krassaste malthusianism:
"Om produktionen fördubblas, kommer befolkningen också snart att vara fördubblad" (sidan 105).
Och var ligger då bokens materialism? I påståendet att orsaken till krig alltid har varit och alltjämt är "pauperismen" (t.ex. sidan 143). Onkel Bräsig var en lika förträfflig materialist när han i sitt tal år 1848 med bibehållet allvar uttalade den stora sanningen: "Orsaken till det stora armodet är den stora fattigdomen."[15]
Lassalles bok "De förvärvade rättigheternas system" är fången inte bara i juristens illusioner utan också i gammalhegelianens. Lassalle förklarar uttryckligen på sidan VII, att "det förvärvade rättsbegreppet även på det ekonomiska området är drivfjädern för all vidare utveckling". Han vill "bevisa att rätten är en förnuftig, sig själv utvecklande organism" (sidan IV), och således inte betingad av ekonomiska fakta. Det gäller för honom att härleda rätten inte ur ekonomiska förhållanden utan ur "själva viljebegreppet - rättsfilosofin är inte något annat än utvecklingen och framställningen av detta" (sidan X). Vad har alltså den boken i detta sammanhang att göra? Skillnaden mellan Proudhon och Lassalle är bara att Lassalle verkligen var jurist och hegelian medan Proudhon är en ren dilettant i juridik och filosofi såväl som i alla andra ämnen.
Att Proudhon, vilken som bekant ständigt motsäger sig själv, även någon enstaka gång kan fälla ett yttrande som ger honom ett sken av att förklara idéer ur fakta, det vet jag mycket väl. Sådana yttranden är emellertid utan någon som helst betydelse i betraktande av mannens genomgående tänkesätt, och där de förekommer är de dessutom synnerligen förvirrade och självmotsägande.
På ett visst, mycket primitivt stadium av samhällelig utveckling inställer sig behovet att sammanfatta de dagligen återkommande produktions-, fördelnings- och utbytesakterna under en gemensam reglering, att sörja för att individen underkastar sig de gemensamma villkoren för produktion och utbyte. Denna regel, som till en början är sedvänja, blir snart till lag. Med lagen uppstår nödvändigtvis organ som får sig dess upprätthållande anförtrott - den offentliga makten, staten. Under den fortsatta samhälleliga utvecklingen utbildas lagen till en mer eller mindre omfångsrik lagstiftning. Ju mer invecklad denna lagstiftning blir, desto mer avlägsnar sig dess uttryckssätt från uttrycket för samhällets vanliga ekonomiska livsbetingelser. Den får sken av att vara ett självständigt element, som hämtar sitt existensberättigande och grunden för sin vidare utveckling inte ur de ekonomiska förhållandena utan ur egna, inre grundvalar, låt oss säga ur "viljebegreppet". Människorna glömmer att rätten härstammar från deras ekonomiska livsbetingelser liksom de glömt att de själva härstammar från djurriket. Med lagstiftningens utbildning till en invecklad, omfångsrik helhet framträder nödvändigheten av en ny samhällelig arbetsdelning. Ett stånd av yrkesjurister utbildas, och med detta uppstår rättsvetenskapen. Denna jämför i sin vidare utveckling rättssystemen hos olika folk och för olika tider med varandra, inte som avbilder av de olika ekonomiska förhållandena utan som system vilka härleder sina grundvalar ur sig själva. Jämförelsen förutsätter något gemensamt: detta finner juristerna genom att i begreppet naturrätt sammanfatta det för alla dessa rättssystem mer eller mindre gemensamma. Men den måttstock, med vilken man mäter vad som är eller inte är naturrätt, är just det mest abstrakta uttrycket för rätten själv: rättvisan. Därigenom blir rättens utveckling för juristerna och för folk som tror på dem endast bemödandet att närma de mänskliga förhållandena, för så vitt de låter sig uttrycka i juridisk form, till rättvisans ideal, den eviga rättvisan. Och denna rättvisa är alltid endast det ideologiska, transcendenta uttrycket för de bestående ekonomiska förhållandena, än ur konservativ, än ur revolutionär synpunkt. Grekernas och romarnas rättvisa fann slaveriet vara rätt. Bourgeoisins rättvisa krävde år 1789 upphävandet av feodalismen därför att den var orätt. För de preussiska junkrarna är t.o.m. den ruttna distriktsförfattningen[16] en förbrytelse mot den eviga rättvisan.
Föreställningen om den eviga rättvisan växlar således inte bara med tid och plats utan t.o.m. med personerna och hör till de ting som "alla har olika uppfattning om", som Mülberger riktigt anmärker. Även om man i vardagslivet med de enkla förhållanden som det där rör sig om utan att bli missförstådd kan använda uttryck som rätt, orätt, rättvisa, rättskänsla även för samhälleliga företeelser, så anstiftar de - som vi sett - i vetenskapliga undersökningar av ekonomiska förhållanden samma ohjälpliga förvirring som t.ex. skulle uppstå i den moderna kemin om man ville bibehålla termerna från flogistonteorin. Ännu värre blir förvirringen om man som Proudhon tror på detta sociala flogiston, "rättvisan", eller som Mülberger bedyrar att det har sin fullständiga riktighet med flogistonet lika väl som med syret[10*].
Mülberger besvärar sig vidare över att jag karaktäriserar hans "emfatiska" yttrande "att det inte existerar något mer fruktansvärt hån mot vårt berömda århundrades hela kultur än det faktum, att 90 procent och mer av storstädernas befolkning inte har någon plats som de kan kalla sin egen" - som en reaktionär jeremiad. Ja, hade Mülberger bara - som han låter påskina - nöjt sig med att skildra "nutidens fasor", så skulle jag säkert inte ha sagt ett ont ord om "honom och hans anspråkslösa inlägg". Nu gör han emellertid något helt annat. Han skildrar dessa "fasor" som resultat av att arbetarna "inte har någon plats som de kan kalla sin egen". Man må beklaga "nutidens fasor" av den anledningen att arbetarnas egna bostäder är avskaffade eller, som junkrarna gör, därför att feodalismen och skråna är avskaffade - i båda fallen blir resultatet ingenting annat än en reaktionär jeremiad, en klagovisa över att det oundvikliga, det historiskt nödvändiga tränger fram. Det reaktionära ligger just i att Mülberger vill återupprätta arbetarnas husägande, något som historien för länge sedan har gjort slut på. Det reaktionära ligger i att han inte kan tänka sig arbetarnas befrielse på annat sätt än genom att de alla åter blir ägare till sina hus.
Vidare:
"Jag säger på det uttryckligaste: Den egentliga kampen gäller den kapitalistiska produktionsformen, och endast utifrån förändringen av denna kan man hoppas på en förbättring av bostadsförhållandena. Engels ser ingenting av allt detta ... för att kunna skrida till inlösen av hyresbostaden förutsätter jag att den sociala frågan är löst."
Tyvärr ser jag fortfarande ingenting av allt detta. Det är dock omöjligt för mig att veta vad någon, som jag inte ens känner namnet på, förutsätter i sina innersta hjärnvindlingar. Jag kan bara hålla mig till Mülbergers tryckta artiklar. Och där finner jag fortfarande att Mülberger (sidan 15 och 16 i särtrycket) inte förutsätter någonting annat än - hyresbostaden för att kunna skrida till inlösen av hyresbostaden. Först på sidan 17 låter han "kapitalets produktivitet bli föremål för en kraftåtgärd", något som vi skall återkomma till senare. Och t.o.m. i sitt svar bekräftar han detta när han säger: "Det gällde snarare att visa hur en fullständig reform i bostadsfrågan kan genomföras utifrån de bestående förhållandena." Utifrån de bestående förhållandena, och utifrån förändringen (läs: avskaffandet) av den kapitalistiska produktionsformen, det är väl ändå rakt motsatta saker.
Inte underligt att Mülberger beklagar sig när jag i herrarna Dollfus' och andra fabrikanters filantropiska bemödanden att hjälpa arbetarna till egna hem finner det enda praktiskt möjliga förverkligandet av hans proudhonistiska projekt. Om han insåg att Proudhons plan för samhällets räddning är en fantasi som helt och hållet rör sig på det borgerliga samhällets grund, så skulle han självfallet inte tro på den. Hans goda vilja har jag ju aldrig betvivlat. Men varför berömmer han då doktor Reschauer för att denne föreslår stadsfullmäktige i Wien att apa efter de dollfuska projekten?
Vidare förklarar Mülberger:
"Vad speciellt angår motsättningen mellan stad och land, så är det en utopi att vilja upphäva densamma. Denna motsättning är naturlig, eller rättare sagt, den har blivit historisk ... Det gäller inte att upphäva denna motsättning utan att finna politiska och sociala former som gör den oskadlig, ja, till och med fruktbärande. På detta sätt kan man vänta sig en fredlig utjämning, en småningom inträdande jämvikt mellan intressena."
Upphävandet av motsättningen mellan stad och land är således en utopi, därför att denna motsättning är naturlig, eller rättare sagt, har blivit historisk. Låt oss tillämpa denna logik på andra motsättningar inom det moderna samhället och se vart vi då kommer. T.ex.:
"Vad speciellt angår motsättningen mellan kapitalister och lönarbetare, så är det en utopi att vilja upphäva densamma. Denna motsättning är naturlig, eller rättare sagt, den har blivit historisk. Det gäller inte att upphäva denna motsättning utan att finna politiska och sociala former som gör den oskadlig, ja, till och med fruktbärande. På detta sätt kan man vänta en fredlig utjämning, en småningom inträdande jämvikt mellan intressena." Därmed är vi åter framme hos Schulze-Delitzsch[7].
Upphävandet av motsättningen mellan stad och land är varken mer eller mindre utopiskt än upphävandet av motsättningen mellan kapitalister och lönarbetare. Det blir för var dag i allt högre grad ett praktiskt krav för industri- och jordbruksproduktionen. Ingen har påyrkat det kraftigare än vad Leibig gör i sina skrifter om jordbrukets kemi, där hans främsta krav alltid är att människan skall återlämna till jorden vad hon fått från den, och där han bevisar att detta förhindras enbart genom tillvaron av städerna, framför allt storstäderna. När man ser hur bara här i London en större gödselmängd än hela konungariket Sachsen producerar med enorma kostnader dagligen - vräkes i sjön, och vilka kolossala anläggningar som varit nödvändiga för förhindrande av att denna gödsel skall förgifta hela London, så får utopin om avskaffandet av motsättningen mellan stad och land en anmärkningsvärt praktisk grundval. Och t.o.m. det relativt obetydliga Berlin stinker sedan minst trettio år tillbaka av sin egen träck. Å andra sidan är det rent utopiskt att som Proudhon vilja omstörta det nuvarande borgerliga samhället och bibehålla bonden som sådan. Endast genom en så jämn fördelning av befolkningen som möjligt över hela landet, endast genom en intim förbindelse mellan industri- och jordbruksproduktionen jämte den därvid erforderliga utvecklingen av kommunikationsmedlen - varvid avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen förutsättes - är man i stånd att frigöra lantbefolkningen ur den isolering och fördumning som den under årtusenden nästan konstant vegeterar i. Det är ingen utopi att hävda, att människornas befrielse från de av deras historiska förflutna smidda fjättrarna kan bli fullständig först när motsättningen mellan stad och land avskaffats. Utopi blir det först när man tar sig före att "utifrån de bestående förhållandena" föreskriva i vilken form denna eller någon annan motsättning inom det bestående samhället skall lösas. Och det gör Mülberger när han tillämpar den proudhonska formeln för bostadsfrågans lösande.
Därefter besvärar sig Mülberger över att jag i viss mån gör honom medansvarig för "Proudhons vidunderliga åsikter om kapital och ränta", och säger:
"Jag förutsätter förändringen av produktionsförhållandena som given, och den räntefotsreglerande övergångslagen åsyftar inte produktionsförhållandena utan de samhälleliga omsättningarna, cirkulationsförhållandena ... Förändringen av produktionsförhållandena eller, som den tyska skolan mer exakt uttrycker sig, avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen, följer förvisso inte som Engels pådiktar mig genom en övergångslag som avskaffar räntan, utan genom det arbetande folkets faktiska besittningstagande av samtliga arbetsinstrument, genom dess besittningstagande av hela industrin. Om det arbetande folket därvid skall hylla (!) inlösen eller den direkta exproprieringen, det är varken Engels' eller min sak att avgöra."
Jag gnuggar mig häpen i ögonen. Jag läser än en gång igenom Mülbergers avhandling från början till slut för att finna det ställe där han förklarar att genomförandet av "det arbetande folkets faktiska besittningstagande av samtliga arbetsinstrument, dess besittningstagande av hela industrin" är förutsättningen för hans inlösen av hyresbostaden. Jag finner inte stället. Det existerar inte. Ingenstans talas om "faktiskt besittningstagande" o.s.v. Däremot heter det på sidan 17:
"Vi antar nu att kapitalets produktivitet verkligen blir föremål för en kraftåtgärd - något som förr eller senare måste ske - t.ex. genom en övergångslag där räntan på allt kapital fastställes till en procent, väl att märka i avsikt att jämka även denna procentsats allt närmare nollpunkten ... Liksom allt annat faller naturligtvis också hus och bostäder inom ramen för denna lag ... Vi ser således utifrån denna synpunkt att inlösen av hyresbostaden med nödvändighet framgår som en följd ur avskaffandet av kapitalets produktivitet överhuvud."
Här sägs alltså uttryckligen, direkt i strid med Mülbergers nya formulering, att kapitalets produktivitet - med vilken förvirrade fras han erkänner sig avse den kapitalistiska produktionsformen - faktiskt "blir föremål för en kraftåtgärd" just genom lagen om avskaffandet av räntan, och att just till följd av denna lag "inlösen av hyresbostaden med nödvändighet framgår som en följd ur avskaffandet av kapitalets produktivitet överhuvud". Visst inte, säger Mülberger nu. Ifrågavarande övergångslag "åsyftar inte produktionsförhållandena, utan cirkulationsförhållandena". Vid denna fullständiga motsägelse, vilken som Goethe säger är "lika outgrundlig för kloka som för dårar", kan jag endast anta att jag har att göra med två helt olika herrar Mülberger, av vilka den ene med rätta besvärar sig över att jag har "pådiktat" honom något som den andre låtit trycka.
Att det arbetande folket varken kommer att fråga mig eller Mülberger om det vid det faktiska besittningstagandet "skall hylla inlösen eller den direkta expropriationen", det är säkert riktigt. Man kommer med största sannolikhet att föredra att överhuvud inte "hylla". Men det var ju alls inte tal om det arbetande folkets faktiska besittningstagande av samtliga arbetsinstrument utan endast om Mülbergers påstående (sidan 17) att "hela innehållet i bostadsfrågans lösning är givet i ordet inlösen". Om han nu förklarar denna inlösen vara ytterst tvivelaktig, varför har han då gjort oss båda och läsarna allt detta gagnlösa besvär?
För övrigt måste det fastslås att det arbetande folkets "faktiska besittningstagande" av samtliga arbetsinstrument, dess besittningstagande av hela industrin, är raka motsatsen till Proudhons "inlösen". I det senare fallet blir den individuelle arbetaren ägare till bostaden, bondgården, arbetsinstrumentet. I det förra fallet blir det "arbetande folket" den kollektiva ägaren till husen, fabrikerna och arbetsinstrumenten och kommer näppeligen - åtminstone inte under en övergångstid - att utan gottgörelse överlåta nyttjanderätten på individer eller korporationer. På enahanda sätt är avskaffandet av jordäganderätten inte detsamma som avskaffandet av jordräntan, utan betyder att räntan överföres till samhället, om också i modifierad form. Det arbetande folkets faktiska besittningstagande av samtliga arbetsinstrument utesluter alltså ingalunda bibehållandet av hyresformen.
Överhuvud tjänar det inte mycket till att diskutera huruvida proletariatet, när det kommer till makten, skall ta produktionsinstrumenten, råvarorna och livsförnödenheterna i besittning med våld, om det omedelbart skall utbetala gottgörelse för dem eller om det skall köpa till sig äganderätten till dem medels successiva avbetalningar. Att vilja besvara en sådan fråga på förhand och för alla olika fall skulle vara att fabricera utopier, och det överlåter jag åt andra.
Alla dessa skriverier har varit nödvändiga för att tvärs igenom Mülbergers mångfaldiga undanflykter och slingerbultar äntligen komma till själva saken, som Mülberger i sitt svar sorgfälligt undviker att beröra.
Vilka positiva synpunkter hade Mülberger att komma med i sin avhandling?
För det första att "skillnaden mellan den ursprungliga kostnaden för ett hus, en tomt o.s.v. och dess nuvarande värde" med rätta borde tillfalla samhället. Denna skillnad kallas inom nationalekonomin jordränta, och den vill Proudhon likaså tillägna samhället, vilket man kan läsa i Idée générale de la Révolution, 1868 års upplaga, sidan 219.
För det andra att lösningen av bostadsfrågan ligger i att envar i stället för att vara hyresgäst blir ägare till sin bostad.
För det tredje att denna lösning verkställes på så sätt att man genom en lag förmedlar erläggandet av hyra till avbetalningar på bostadens köpesumma. - Den andra och tredje punkten har båda lånats från Proudhon, vilket alla kan se i Idée générale de la Révolution på sidan 199 och följande, och där på sidan 203 det ifrågavarande lagförslaget t.o.m. återfinnes i utredigerat skick.
För det fjärde att kapitalets produktivitet blir föremål för en kraftåtgärd genom en övergångslag som preliminärt nedsätter räntefoten till en procent med förbehåll för ytterligare sänkningar i framtiden. Detta är likaledes lånat från Proudhon, vilket utförligt kan studeras i Idée générale, sidorna 182-186.
För var och en av dessa punkter har jag citerat de avsnitt hos Proudhon där originalet till den mülbergska kopian förekommer, och jag frågar nu om jag inte var berättigad att kalla författaren till en alltigenom proudhonistisk artikel, som inte innehåller något annat än proudhonistiska åsikter, för proudhonist? Och ändå är det Mülbergers bittraste klagomål att jag kallar honom så emedan jag "råkat finna några formuleringar som är karakteristiska för Proudhon"! Det förhåller sig emellertid alldeles tvärtom. "Formuleringarna" är alla Mülbergers, innehållet är Proudhons. Och när jag sedan kompletterar den proudhonistiska avhandlingen med Proudhon, klagar Mülberger över att jag pådyvlar honom Proudhons "vidunderliga åsikter"!
Vad har jag nu anfört mot denna proudhonistiska plan?
För det första att jordräntans överlåtande på staten är liktydigt med avskaffandet av det individuella jordägandet.
För det andra att inlösen av hyresbostaden och äganderättens överlåtelse på hyresgästen alls inte berör den kapitalistiska produktionsformen.
För det tredje att detta förslag vid storindustrins och städernas nuvarande utvecklingsstadium är lika meningslöst som reaktionärt, och att återinförandet av det individuella bostadsägandet skulle innebära ett steg bakåt.
För det fjärde att tvångsnedsättningen av kapitalräntan ingalunda angriper den kapitalistiska produktionsformen utan tvärtom är lika urgammal som omöjlig, vilket bevisas av ockerlagarna.
För det femte att hyran ingalunda avskaffas genom avskaffandet av kapitalräntan.
Den andra och fjärde punkten har Mülberger nu medgivit. De andra punkterna svarade han inte ett ord på. Och ändå är det just dessa punkter som debatten rör sig om. Men Mülbergers svar utgör ingen vederläggning. Det undviker sorgfälligt alla ekonomiska frågor, som dock är de avgörande. Det är en personlig besvärsskrift, ingenting annat. Så beklagar han sig när jag anteciperar hans bebådade lösning av andra frågor, t.ex. statsskulder, personliga skulder och kredit och säger att lösningen överallt är den att - som i bostadsfrågan - räntan avskaffas, ränteinbetalningarna förvandlas till avbetalningar på kapitalbeloppet och krediten blir kostnadsfri. Trots detta skulle jag fortfarande kunna slå vad om att dessa mülbergerska artiklar, när de skådar dagens ljus, till sitt huvudinnehåll kommer att stämma lika bra med Proudhons Idée générale - kredit sidan 182, statsskulder sidan 186, personliga skulder sidan 196 - som artiklarna i bostadsfrågan stämmer med de citerade avsnitten ur samma bok.
I detta sammanhang upplyser Mülberger mig att dessa frågor om skatter, statsskulder, personliga skulder och kredit, vartill nu även kommer kommunernas självstyrelse, är av största betydelse för bönderna och för propagandan på landsbygden. Jag är till stor del ense med honom om detta, men för det första har det hittills alls inte varit tal om bönderna, och för det andra är de proudhonska "lösningarna" av alla dessa frågor i ekonomiskt avseende lika absurda och i det väsentliga lika borgerliga som hans lösning av bostadsfrågan. Mot Mülbergers antydan att jag inte inser nödvändigheten att dra med bönderna i rörelsen behöver jag inte försvara mig. Men jag håller det förvisso för en dårskap att i detta syfte pracka på bönderna Proudhons kvacksalveri. I Tyskland finns det alltjämt många storgods. Enligt den proudhonska teorin skulle alla dessa styckas till små bondgårdar, vilket vid agrikulturens nuvarande läge och efter de erfarenheter av småbruk, som gjorts i Frankrike och västra Tyskland, skulle vara direkt reaktionärt. De alltjämt existerande storgodsen kommer tvärtom att ge oss en välkommen möjlighet att driva jordbruk i stor skala - vilket är förutsättningen för att alla de moderna hjälpmedlen, maskiner o.s.v. skall kunna användas - genom arbetarsammanslutningar, och därigenom åskådliggöra för bönderna fördelarna med stordrift medels kooperation. De danska socialisterna, som i detta avseende är före alla andra, har för länge sedan insett detta.
Lika litet behöver jag försvara mig mot beskyllningen att jag skulle betrakta arbetarnas nuvarande skändliga bostadsförhållanden som en "oviktig bagatell". Jag är så vitt jag vet den förste som på tyska språket har skildrat dessa förhållanden i deras klassiska form, sådana de existerar i England. Inte därför att de som Mülberger menar "är ett slag i ansiktet på min rättskänsla" - skulle man skriva böcker om alla fakta som är ett slag i ansiktet på ens rättskänsla fick man mycket att göra - utan, som man kan läsa i företalet till min bok, för att genom beskrivningen av de genom den moderna storindustrin skapade samhällsförhållandena ge ett underlag av fakta åt den tyska socialismen, som då höll på att uppstå och som rörde sig med tomma fraser. Men att vilja lösa den så kallade bostadsfrågan faller mig faktiskt inte in, lika litet som jag befattar mig med detaljerna till lösningen av den ännu viktigare matfrågan. Jag är nöjd om jag kan bevisa att produktionen inom vårt moderna samhälle är tillfyllest för att skaffa alla samhällsmedlemmar tillräckligt med mat, och att det finns tillräckligt många hus för att provisoriskt ge rymliga och sunda bostäder åt de arbetande massorna. Att spekulera över hur ett framtidssamhälle skall reglera fördelningen av livsmedlen och bostäderna leder direkt in i utopin. Vi kan på sin höjd utifrån insikten i grundbetingelserna för samtliga hittillsvarande produktionsformer konstatera, att vissa av det hittillsvarande samhällets tillägnelseformer omöjliggöres med den kapitalistiska produktionens undergång. Även övergångsåtgärderna måste överallt rätta sig efter de för ögonblicket rådande förhållandena och vara väsentligt annorlunda i länder med småbruk än i länder med storgods o.s.v. Var man hamnar om man söker detaljlösningarna till dessa så kallade praktiska frågor, som bostadsfrågan o.s.v., det visar Mülberger bäst själv, när han först på 28 sidor förklarar hur "hela innehållet i bostadsfrågans lösning är givet i ordet inlösen" för att sedan, så snart man går honom in på livet, förläget stamma att det i själva verket är mycket diskutabelt om "det arbetande folket kommer att hylla inlösen" eller någon annan form av expropriation vid det faktiska besittningstagandet av husen.
Mülberger fordrar att vi skall bli praktiska, vi skall "inte endast med döda, abstrakta formler dra i fält mot de verkliga, konkreta förhållandena", vi skall "från den abstrakta socialismen ta itu med de bestämda, konkreta samhälleliga förhållandena". Om Mülberger verkligen hade gjort detta så skulle han kanske ha gjort rörelsen stora tjänster. Men det första steget till att ta itu med de bestämda, konkreta samhälleliga förhållandena är väl ändå att man lär känna dem, att man undersöker dem i deras bestående ekonomiska sammanhang. Och vad finner vi i detta avseende hos Mülberger? Två hela satser, nämligen följande:
a) "Vad lönarbetaren är i förhållande till kapitalisten, det är hyresgästen i förhållande till husägaren."
Jag har på sidan 6 i mitt särtryck bevisat att detta är totalt felaktigt, och Mülberger har inte ett ord till svar.
b) "Den tjur som (vid den sociala reformen) måste tas vid hornen är emellertid kapitalets produktivitet - som den liberala skolan inom nationalekonomin kallar den - ett begrepp som inte existerar i verkligheten men som i sin skenbara existens tjänar som täckmantel för alla missförhållanden som tynger det nuvarande samhället."
Tjuren som måste tas vid hornen existerar alltså "inte i verkligheten" och har följaktligen inte heller några "horn". Det är inte han själv, utan hans skenbara existens som är av ondo. Trots detta är "kapitalets så kallade produktivitet i stånd att stampa hus och städer ur marken", vilkas existens är allt annat än "skenbar". (Sidan 12.) Och en man som på detta hjälplöst förvirrade sätt rådbråkar förhållandet mellan kapital och arbete - trots att även han "är väl förtrogen med" Marx' Kapitalet - understår sig att vilja visa de tyska arbetarna en ny och bättre väg och utger sig vara den "byggmästare" som "åtminstone i stora drag" är "på det klara med det framtida samhällets arkitektoniska form".
Ingen har "tagit itu med de bestämda, konkreta samhälleliga förhållandena" i högre grad än Marx i Kapitalet. Han har använt 25 år på att undersöka dem i alla aspekter, och resultatet av hans kritik innesluter överallt även embryot till de så kallade lösningarna, så långt sådana överhuvud är möjliga i dag. Men det räcker inte för vännen Mülberger. Det är samt och synnerligen abstrakt socialism, döda abstrakta formler. I stället för att studera de "bestämda, konkreta samhälleliga förhållandena" nöjer sig vännen Mülberger med att läsa några band Proudhon, som visserligen erbjuder så gott som ingenting om de bestämda, konkreta samhälleliga förhållandena men i gengäld anvisar mycket bestämda, konkreta underkurer för alla samhälleliga missförhållanden, och kommer så med denna färdiga sociala räddningsplan, detta proudhonska system, till de tyska arbetarna under förevändning att han vill "säga farväl till systemen", medan jag "väljer den motsatta vägen"! För att fatta detta måste jag förutsätta att jag är blind och Mülberger döv, så att någon som helst förståelse oss emellan är en ren omöjlighet.
Det kan vara nog. Om denna polemik inte tjänat till något annat så har den i alla fall det goda med sig, att den lämnat beviset för hur mycket det är bevänt med dessa sig så kallande "praktiska" socialisters praxis. Dessa praktiska förslag till undanröjande av alla sociala missförhållanden, dessa samhälleliga universalmediciner har alltid och överallt fabricerats av sekterister som uppträtt under en tid då den proletära rörelsen ännu låg i sin linda. Även Proudhon hör till dem. Proletariatets fortsatta utveckling kastar undan dessa blöjor och alstrar hos arbetarklassen insikten att ingenting är mer opraktiskt än sådana på förhand utspekulerade, på alla förhållanden tillämpliga "praktiska lösningar", och att den praktiska socialismen mycket mer består i en riktig uppfattning om den kapitalistiska produktionsformen i dess olika aspekter. En arbetarklass som vet besked om den saken kommer i en given situation aldrig att vara i förlägenhet om vilka sociala institutioner den har att rikta sina huvudangrepp mot och på vilket sätt detta skall ske.
[1] Här åsyftas det skadestånd på 5 miljarder francs som Frankrike ålades att betala till Tyskland genom freden i Frankfurt am Main 1871. => =>
[2] Haussmann, som under åren 1853-70 var prefekt för Seinedepartementet, genomförde i bourgeoisins intresse stora ombyggnader i Paris. Själv förlorade han inte på verksamheten. Se Engels' karaktäristik av hans byggnadsverksamhet, sidan 93 och följande.
[3] Växelbank för arbete.
[4] Julius Faucher (1820-1878), tysk nationalekonom, anhängare av frihandelsdoktrinen.
[5] Fysiljären August Kutschke, pseudonym för Gotthelf Hoffman (1844-1924), känd som författaren till krigsvisan "Kutschkelied".
[6] 1 taler = 3 mark.
[7] Schulze-Delitzsch (1808-1883), känd borgerlig socialpolitiker, stiftade låne- och kooperativa kassor, skrev en bok "Låne- och kreditföreningar som folkbanker", var riksdagsman för framstegspartiet. => =>
[8] Stroussberg (1823-1889), journalist, korrupt svindlare och bankrutter, startade i Berlin "Das kleine Journal". Pereire (1800-1880), två bröder, beryktade franska bankirer, direktörer för Crédit mobilier, som måste upplösas.
[9] Här åsyftas A. H. G. Wagner (1835-1917), tysk nationalekonom, professor i statsvetenskap i Berlin, ledare för den s.k. katedersocialistiska skolan.
[10] organisationen av de ekonomiska krafterna, den sociala utjämningen.
[11] Revolutionens grundläggande idé.
[12] Ekonomiska motsägelser.
[13] Om rättvisan enligt revolutionen och kyrkan.
[14] Kriget och freden.
[15] Onkel Bräsig - huvudpersonen i Fritz Reuters roman "Livet på landet".
[16] Distriktsförfattningen av år 1872 åsyftade en decentraliseringen av statsförvaltningen genom överförandet av vissa statliga angelägenheter till distriktsmyndigheterna.
[1*] I Marx' Misére de la philosophie etc, Bruxelles et Paris, 1847. ["Filosofins elände", svaret på Proudhons Eländets filosofi.]
[2*] Hur denna lösning av bostadsfrågan genom att arbetarna bindes vid ett eget "hem" praktiseras i närheten av stora eller snabbt växande amerikanska städer kan man se av följande avsnitt ur ett brev från Eleanor Marx-Aveling, daterat Indianapolis den 28 november 1886: "I eller snarare utanför Kansas City såg vi ömkliga små träskjul med omkring tre rum, i rena vildmarken. Tomten kostade 600 dollars och var precis så stor att det lilla huset fick plats på den. Huset självt kostade ytterligare 600 dollars, således sammanlagt 4.800 mark för en eländig liten kåk en timmes resa från staden i en gyttjig ödemark." Följaktligen måste arbetarna ta upp stora inteckningslån redan för att kunna skaffa sig dessa bostäder och har nu riktigt blivit slavar under sina arbetsgivare: de är bundna vid sina hus, de kan inte komma bort och måste låta sig nöja, vilka arbetsförhållanden som än erbjuds dem. (Anmärkning av Engels till andra upplagan.)
[3*] Hansemann, D. J. L., preussisk skriftställare och "framstegsvänlig" finanspolitiker, var finansminister år 1848, blev sedan chef för den preussiska banken och stiftade Diskontobolaget.
[4*] Och även denna koloni har slutligen blivit en fristad endast för utsugning av arbetare. (Se paristidningen "Socialiste", årgång 1886. - Anmärkning av Engels till andra upplagan.)
[5*] Även i detta fall har de engelska kapitalisterna för länge sedan inte bara uppfyllt utan vida överträffat alla herr Sax' käraste önskningar. Måndagen den 14 oktober 1872 skulle domstolen i Morpeth för fastställande av listan över röstberättigade till parlamentsvalet träffa avgörande beträffande 2.000 gruvarbetares ansökan om uppförande på listan. Det visade sig att största delen av dessa människor enligt reglementet vid gruvan inte betraktades som hyresgäster till husen där de bodde utan endast fick bo där på nåder och kunde vräkas när som helst utan uppsägning. (Tomtägare och husägare var naturligtvis en och samma person.) Domaren resolverade, att dessa människor inte var hyresgäster utan tjänstehjon och som sådana inte berättigade att uppföras på listan. ("Daily News" 15 oktober 1872. - Anmärkning av Engels.)
[6*] Här ännu ett litet bidrag rörande affärsverksamheten speciellt för byggnadsföreningarna i London! Som bekant tillhör jorden i nästan hela London ungefär ett dussin aristokrater, däribland de förnämsta, hertigarna av Westminster, Bedford, Portland o.s.v. Dessa hade ursprungligen utarrenderat de skilda tomterna på 99 år och kommer efter denna tids förlopp i besittning av området inklusive alla byggnader som är uppförda på det. De hyr nu ut husen på kortare tid, t.ex. 39 år, efter en så kallad repairing clause [reparationsklausul]. I kraft av denna måste hyresgästen sätta huset i beboeligt skick och underhålla det. Så snart kontraktet är klart skickar jordägaren sin arkitekt och distriktets byggnadsinspektör (surveyor) för att besiktiga huset och fastställa de nödvändiga reparationerna. Dessa är ofta mycket omfattande, och det kan t.o.m. bli fråga om ny fasad, nytt tak o.s.v. Hyresgästen deponerar nu hyreskontraktet som säkerhet hos en byggnadsförening och får av denna låna det erforderliga beloppet - upp till 1.000 pund sterling och mer vid en årshyra av 130 till 150 pund - för de byggnadsarbeten som skall utföras på hans bekostnad. Dessa byggnadsföreningar har således blivit ett viktigt mellanled i ett system med syfte att ständigt på nytt bygga och underhålla de stora jordaristokraternas londonhus, utan möda för ägarna och på allmänhetens bekostnad. Och det skall föreställa en lösning av bostadsfrågan för arbetarna! (Anmärkning av Engels.)
[7*] Med "jobbery" menas utnyttjande av en offentlig tjänst till privata fördelar för ämbetsmannen eller hans familj. Om t.ex. chefen för ett lands telegrafverk i smyg blir delägare i ett pappersbruk, levererar trä ur sina skogar till detta bruk och låter det få alla beställningar på pappersleveranserna till telegrafstationerna, så är det visserligen ett "job" av tämligen liten skala men såtillvida mycket vackert som det ådagalägger en fullständig förståelse för "jobbery"-principerna; vilket för övrigt var självklart och vad man hade att vänta när det gällde Bismarck. (Anmärkning av Engels.)
[8*] På senaste tiden har de engelska parlamentsakter, som ger byggnadsmyndigheterna i London rätt till expropriation i samband med nyanläggning av gator, i någon mån tagit hänsyn till de av denna anledning hemlösa arbetarna. Man har ryckt in en bestämmelse att de nyuppförda byggnaderna måste vara ägnade att hysa de befolkningsklasser som tidigare varit bosatta på platsen. Man bygger således på de billigaste tomterna stora, fem till sex våningar höga hyreskaserner för arbetare och tillfredsställer så lagens bokstav. Det återstår att se hur denna anordning, som arbetarna är helt ovana vid och som är alldeles främmande för de gamla londonförhållandena, skall bestå provet. I bästa fall får emellertid knappt en fjärdedel av de genom nyanläggningen bortdrivna arbetarna tak över huvudet. (Anmärkning av Engels till andra upplagan.)
[9*] Det som än i dag, 1886, håller ihop den preussiska staten och dess fundament, den i skyddstullarna beseglade alliansen mellan storgodsägare och industriellt kapital, är uteslutande rädslan för det sedan 1872 till antal och klassmedvetande enormt växande proletariatet. (Anmärkning av Engels till andra upplagan.)
[10*] Före upptäckten av syret förklarade kemisterna förbränningen av ämnen i atmosfärisk luft genom hypotesen om ett särskilt brännämne, flogistonet, som förflyktigas vid förbränningen. Då de fann att förbrända grundämnen väger mer efter förbränningen än före, förklarade de att flogistonet hade negativ tyngd, så att ett ämne väger mer utan flogiston än med. På detta sätt pådiktades flogistonet så småningom syrets huvudsakliga egenskaper, fast i omvänd riktning. Upptäckten att förbränningen består i det brinnande ämnets förening med ett annat ämne, syret, och framställandet av detta syre gjorde slut på denna hypotes - men först efter långvarigt motstånd från de äldre kemisterna.