Detta är texten till ett tal på 11:e (utvidgade) sessionen med Högsta statskonferensen. Kamrat Mao Tsetung gick igenom den stenografiska texten och gjorde vissa tillägg innan talet publicerades i Renmin Ribao (Folkets Dagblad) den 19 juni samma år.
Vårt allmänna ämne handlar om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket. Låt oss för enkelhetens skull diskutera det under tolv underrubriker. Även om vi ibland hänvisar till motsättningar mellan oss och våra fiender, kommer denna diskussion i huvudsak att röra motsättningar inom folket.
I. TVÅ TYPER AV MOTSÄTTNINGAR AV OLIKA NATUR
Aldrig har vårt land varit så enigt som det är i dag. Segrarna i den borgerligt-demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen och våra framgångar i det socialistiska uppbyggnadsarbetet har snabbt förändrat det gamla Kinas ansikte. En ännu ljusare framtid ligger framför vårt fosterland. Den tid då nationell splittring och kaos rådde och som folket avskydde, är förbi och kommer aldrig tillbaka. Under arbetarklassens och det kommunistiska partiets ledning och eniga som en man är våra 600 miljoner människor sysselsatta med den stora uppgiften att bygga socialismen. Landets enande, enhet inom folket och enhet mellan våra olika nationaliteter — dessa är de grundläggande garantierna för att vår sak säkert kommer att segra. Men detta innebär inte, att det inte längre finns några motsättningar i vårt samhälle. Att inbilla sig, att det inte längre finns några motsättningar är en naiv idé som står i strid mot den objektiva verkligheten. Vi har att göra med två typer av samhälleliga motsättningar — motsättningar mellan oss och fienden och motsättningar inom folket. Dessa två är av helt olika natur.
För att rätt förstå dessa två olika typer av motsättningar måste vi först av allt göra klart för oss vad vi menar med ”folket” och vad vi menar med ”fienden”. Begreppet ”folket” har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, deras kinesiska samarbetsmän och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender. Under befrielsekriget var Förenta staternas imperialister och deras hejdukar — byråkratkapitalisterna, godsägarna och kuomintangreaktionärerna som representerade dessa två klasser — folkets fiender medan de andra klasserna, skikten och socialgrupperna som bekämpade dem alla tillhörde kategorin folket. I det nuvarande stadiet, perioden för socialismens uppbyggnad, tillhör alla klasser, skikt och socialgrupper som gillar, stöder och arbetar för det socialistiska uppbyggnadsarbetets sak kategorin folket, medan de sociala krafter och grupper som gör motstånd mot den socialistiska revolutionen och är fientliga mot eller saboterar det socialistiska uppbygget alla är folkets fiender.
Motsättningarna mellan oss och våra fiender är antagonistiska. I folkets led är motsättningarna mellan de arbetande människorna icke-antagonistiska, medan motsättningarna mellan utsugarna och de utsugna klasserna har såväl en antagonistisk sida som en icke-antagonistisk sida. Det har alltid funnits motsättningar inom folket. Men deras innehåll är olika i varje period av revolutionen och under det socialistiska uppbyggets period. Under de förhållanden som för närvarande råder i Kina innefattar motsättningarna inom folket motsättningarna inom arbetarklassen, motsättningarna bland bönderna, motsättningarna bland de intellektuella, motsättningarna mellan arbetarklassen och bönderna, motsättningarna mellan arbetarna och bönderna å ena sidan och de intellektuella å den andra, motsättningarna mellan arbetarklassen och andra grupper av arbetande människor å ena sidan och den nationella bourgeoisin å den andra, motsättningarna inom den nationella bourgeoisin osv. Vår folkregering är en regering som verkligen företräder folkets intressen och tjänar folket, men ändå finns det vissa motsättningar mellan denna regering och folket. Dessa innefattar motsättningarna mellan statens intressen och kollektivets intressen å ena sidan och individens intressen å den andra; mellan demokrati och centralism; mellan ledning och ledda samt motsättningar som uppstår på grund av vissa statsanställdas byråkratiska arbetsstil i sina förhållanden till massorna. Alla dessa är också 'motsättningar inom folket. Allmänt talat, ligger den fundamentala överensstämmelsen i de intressen som folket har, såsom grundval för motsättningarna inom folket.
I vårt land tillhör motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin kategorin motsättningar inom folket. Den klasskamp som pågår mellan de två är på det hela taget en klasskamp inom folkets led därför att den kinesiska nationella bourgeoisin har en dubbel karaktär. Under den borgerligt-demokratiska revolutionens period hade dess karaktär både en revolutionär och en försonlig sida. I den socialistiska revolutionens period är utsugning av arbetarklassen för profit en sida av den nationella bourgeoisins karaktär medan dess stöd åt grundlagen och villighet att acceptera den socialistiska omdaningen utgör den andra. Den nationella bourgeoisin skiljer sig från imperialisterna, godsägarna och byråkratkapitalisterna. Motsättningen mellan den nationella bourgeoisin och arbetarklassen är en motsättning mellan utsugare och utsugna och till sin natur antagonistisk. Men under de konkreta betingelser som råder i Kina kan denna antagonistiska klassmotsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas med fredliga metoder. Men om vi inte behandlar den på lämpligt sätt, och inte följer en politik som går ut på att vi enar oss med, kritiserar och uppfostrar den nationella bourgeoisin, eller om den nationella bourgeoisin inte accepterar denna politik, då kommer motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin att förvandlas till en antagonistisk motsättning mellan oss och fienden.
Eftersom motsättningarna mellan oss och fienden och motsättningarna inom folket är olika till sin natur, måste de lösas med olika metoder. För att uttrycka saken kort: de förra kräver att vi drar en klar skiljelinje mellan oss och fienden, medan de senare kräver att vi klart skiljer mellan rätt och fel. Det är naturligtvis sant att skillnaden mellan oss och fienden också är en skillnad mellan rätt och fel. Exempelvis frågan om vem som har rätt, vi eller reaktionärerna hemma och i utlandet, imperialisterna, feodalherrarna och byråkratkapitalisterna, är också en fråga om rätt och fel, men den tillhör en annan kategori än frågor om rätt och fel inom folket.
Vår stat är en folkets demokratiska diktatur, som leds av arbetarklassen och är baserad på förbundet mellan arbetare och bönder. Vad är denna diktatur till för? Dess första uppgift är intern, dvs att undertrycka de reaktionära klasserna och elementen och de utsugare som sätter sig upp mot den socialistiska revolutionen, att undertrycka alla dem som försöker att omintetgöra vårt socialistiska uppbygge, eller med andra ord, att lösa motsättningarna mellan oss och den inre fienden. Exempelvis att arrestera, rannsaka och döma vissa kontrarevolutionärer och under viss angiven tid beröva godsägare och byråkratkapitalister rösträtt och yttrandefrihet — allt detta faller inom ramen för vår diktatur. För att upprätthålla all‑ män ordning och slå vakt om folkets intressen är det likaså nödvändigt att utöva diktatur över tjuvar, svindlare, mordbrännare, mördare, förbrytargäng och andra bovar som allvarligt stör allmän ordning.
Den andra uppgiften för denna diktatur är att skydda vårt land mot undermineringsverksamhet och möjlig aggression från yttre fiender. I sådana fall är det denna diktaturs uppgift att lösa motsättningen mellan oss och den yttre fienden. Syftet med denna diktatur är att skydda hela vårt folk, så att det kan ägna sig åt fredligt arbete och göra Kina till ett socialistiskt land med modern industri, modernt jordbruk, modern vetenskap och kultur.
Vem ska utöva denna diktatur? Naturligtvis arbetarklassen och folket under dess ledning. Diktatur gäller inte inom folkets led. Folket kan omöjligen utöva diktatur över sig självt; inte heller bör en del av folket förtrycka en annan del. Lagbrytare bland folket kommer att straffas enligt lag, men detta är något principiellt annat än när diktaturen används för att undertrycka folkets fiender. Bland folket gäller den demokratiska centralismen. Vår grundlag stadgar, att medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter yttrandefrihet, pressfrihet, församlingsfrihet, föreningsfrihet, processionsfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv. Vår grundlag föreskriver också, att statsorganen måste tillämpa demokratisk centralism, att de måste stöda sig på massorna och att statsorganens personal måste tjäna folket. Vår socialistiska demokrati är demokrati av det bredaste slag, vars like inte påträffas i någon borgerlig stat. Vår diktatur är folkets demokratiska diktatur under arbetarklassens ledning och grundad på förbundet mellan arbetare och bönder. Det vill säga, att demokratin verkar inom folkets led, medan arbetarklassen i förening med alla dem som åtnjuter medborgerliga rättigheter, och först och främst med bönder, genomtvingar diktatur över de reaktionära klasserna och elementen och alla dem som motarbetar den socialistiska omdaningen och bekämpar det socialistiska uppbygget. Med medborgerliga rättigheter menar vi, politiskt, rätt till frihet och demokrati.
Men denna frihet är frihet med ledning och denna demokrati är demokrati under centraliserad vägledning, inte anarki. Anarki överensstämmer inte med folkets intressen eller önskningar.
Vissa människor i vårt land blev förtjusta över händelserna i Ungern. De hoppades, att något liknande skulle inträffa i Kina, att tusen och åter tusen människor skulle gå ut på gatorna för att demonstrera mot folkregeringen. Deras förhoppningar stred mot massornas intressen och kunde därför omöjligen vinna dessas stöd. I Ungern gjorde en del av folket, som förts bakom ljuset av inhemska och utländska kontrarevolutionärer, misstaget att tillgripa våld mot folkets regering med resultat att både staten och folket fick lida. De skador, som drabbade landets ekonomi under ett par veckors upplopp, kommer att ta lång tid att reparera. I vårt land fanns en del andra, som vacklade i frågan om händelserna i Ungern, emedan de var okunniga om det faktiska tillståndet i världen. De tycker, att det finns för litet frihet i vår folkdemokrati och att den västliga parlamentariska demokratin ger större frihet. De begär, att västerns tvåpartisystem, enligt vilket ett parti regerar och det andra befinner sig i opposition, ska införas. Men detta s k tvåpartisystem är ingenting annat än ett knep för att upprätthålla bourgeoisins diktatur, det kan aldrig garantera frihet för de arbetande människorna. I själva verket existerar inte frihet och demokrati abstrakt utan bara konkret. Om, i ett samhälle där klasskamp pågår, det finns frihet för de utsugande klasserna att utsuga de arbetande människorna, finns det ingen frihet för de arbetande människorna att inte bli utsugna. Om det råder demokrati för bourgeoisin finns ingen demokrati för proletariatet och andra arbetande människor. I vissa kapitalistiska länder är de kommunistiska partierna tillåtna, men bara i den mån de inte hotar bourgeoisins grundläggande intressen; går de utöver denna gräns, tolereras de inte. De som kräver frihet och demokrati abstrakt, betraktar demokratin som ett mål och inte som ett medel. Demokratin som sådan förefaller ibland vara ett mål, men den är i själva verket bara ett medel. Marxismen lär oss, att demokratin är en del av överbyggnaden och hör till politikens område. Det vill säga, att den när allt kommer omkring tjänar den ekonomiska grundvalen. Detsamma gäller friheten. Både demokratin och friheten är relativa, inte absoluta, och de uppkommer och utvecklas under specifika historiska förhållanden. Inom folkets led står demokratin i ett växelförhållande till centralismen och friheten till disciplinen. De utgör de två motsatserna i en enda företeelse. De står i motsättning men är samtidigt förenade, och vi bör inte ensidigt betona den ena därhän att den utesluter den andra. Inom folkets led kan vi inte undvara frihet, inte heller kan vi undvara disciplin; vi kan inte undvara demokrati, inte heller kan vi undvara centralism. Denna förening av demokrati och centralism, av frihet och disciplin, utgör vår demokratiska centralism. I detta system åtnjuter folket en vidsträckt demokrati och frihet, men samtidigt måste det hålla sig inom ramen för den socialistiska disciplinen. Allt detta förstår massorna mycket väl.
När vi förespråkar frihet under ledning och demokrati under centraliserad vägledning, anser vi absolut inte att man bör vidta tvångsåtgärder för att lösa ideologiska frågor eller frågor som rör skillnaden mellan rätt och fel inom folket. Alla försök att lösa ideologiska frågor eller frågor som rör rätt och fel med hjälp av administrativ ordergivning eller tvångsåtgärder är inte blott ineffektiva utan skadliga. Vi kan inte avskaffa religionen genom administrativa dekret, inte heller kan vi tvinga folk att inte tro på den. Vi kan inte tvinga folk att uppge idealismen, lika litet som vi kan tvinga dem att ansluta sig till marxismen. Enda sättet att avgöra frågor av ideologisk natur eller kontroversiella frågor inom folket är genom den demokratiska metoden, metoden att diskutera, kritisera, övertyga och uppfostra, och inte genom metoden att tvinga eller undertrycka. För att vara i stånd att effektivt fortsätta sin produktion och sina studier och leva sina liv under fred och ordning vill folket, att deras regering, ledarna för produktionen och organen inom undervisnings- och kulturväsendet utfärdar lämpliga administrativa bestämmelser av obligatorisk natur. Det är sunt förnuft att allmän ordning inte kan upprätthållas utan dylika administrativa bestämmelser. Administrativa bestämmelser och övertygelsens och uppfostringens metoder kompletterar varandra när det gäller att lösa motsättningar inom folket. Faktum är att administrativa bestämmelser för att upprätthålla allmän ordning måste åtföljas av övertygelse och uppfostran, ty i många fall har enbart bestämmelser ingen verkan.
Denna demokratiska metod att lösa motsättningar inom folket sammanfattades år 1942 i formeln ”enhet—kritik—enhet”. Mera utförligt, betyder detta att vi utgår från en önskan om enhet och löser motsättningarna genom kritik eller kamp och kommer fram till en ny enhet på ny grundval. Vår erfarenhet visar, att detta är den riktiga metoden att lösa motsättningar inom folket. År 1942 använde vi denna metod för att lösa motsättningar inom kommunistiska partiet, nämligen motsättningarna mellan dogmatikerna och det stora flertalet av medlemmarna och mellan dogmatism och marxism. ”Vänster”-dogmatikerna hade i den inre partikampen tillgripit metoden ”hänsynslös kamp och skoningslösa slag”. Det var en felaktig metod. I vår kritik av ”vänster”-dogmatismen använde vi inte denna gamla metod utan antog en ny, dvs en som utgår från önskan om enhet, skiljer mellan rätt och fel genom kritik eller kamp och uppnår ny enhet på ny grundval. Detta var den metod vi använde i ”korrigeringsrörelsen” 1942. Sålunda uppnåddes såsom väntat på några få år fram till 1945, då Kinas kommunistiska parti höll sin sjunde rikskongress, enhet inom hela partiet, och som en följd härav segrade revolution. Det väsentliga här är att utgå från en önskan om enhet. Ty utan denna önskan om ring och greppet över den att gå förlorat. Skulle det inte bli detsamma som ”hänsynslös kamp och skoningslösa slag”? Och hur mycken enhet i partiet skulle finnas kvar? Det var just denna erfarenhet som förde oss fram till formeln: ”enhet—kritik—enhet”. Eller, med andra ord, ”lär av misstag i det förgångna för att undvika framtida misstag”, och ”bota sjukdomen för att rädda patienten”. Vi utsträckte denna metod också utanför vårt parti. Vi tillämpade den med stor framgång i de antijapanska basområdena i behandlingen av förhållandena mellan ledningen och massorna, mellan armén och folket, mellan officerare och manskap, mellan arméns olika förband och mellan olika kadergrupper. Tillämpningen av denna metod kan spåras tillbaka till en ännu tidigare period i vårt partis historia. Den har använts ända sedan vi skapade våra revolutionära väpnade styrkor och basområden i södern 1927, för att behandla förhållandena mellan partiet och massorna, mellan armé och folk, mellan officerare och manskap och andra förhållanden inom folket. Den enda skillnaden var att vi under det antijapanska kriget utnyttjade denna metod mycket mera målmedvetet. Sedan hela vårt land befriats använde vi samma metod ”enhet—kritik—enhet” i våra relationer med de demokratiska partierna samt med industriella och kommersiella kretsar. Nu är det vår uppgift att fortsätta att vidga och bättre utnyttja denna metod inom folkets led. Vi vill, att alla våra fabriker, kooperativ, affärer, skolor, kontor och folkliga organisationer, med ett ord, att alla vårt folks 600 miljoner ska använda den för att lösa motsättningar inom sig.
Under vanliga förhållanden är motsättningar inom folket inte antagonistiska. Men om vi inte behandlar dem på ett riktigt sätt, eller om vi slappnar i vår vaksamhet och sänker garden, kan antagonism uppstå. I ett socialistiskt land är en sådan utveckling vanligen bara en lokal och tillfällig företeelse. Orsaken är att det system som vilar på människans utsugning av människan har avskaffats och folkets intressen i grunden är identiska. De antagonistiska aktioner i ganska stor skala som ägde rum under händelserna i Ungern var resultat av både inhemska och utländska kontrarevolutionära elements verksamhet. Detta var en såväl speciell som tillfällig företeelse. Det var ett fall där reaktionärer inom ett socialistiskt land i förbund med imperialisterna och i ett försök att förverkliga sina konspiratoriska syften utnyttjade motsättningarna inom folket till att utså tvedräkt och framkalla oroligheter. Den läxa som händelserna i Ungern givit förtjänar att uppmärksammas.
Många tycks mena, att frågan om att använda den demokratiska metoden för att lösa motsättningar inom folket är något nytt. Men så är det faktiskt inte. Marxister har alltid hävdat, att proletariatets sak måste vara avhängig av folkets massor och att kommunisterna måste använda den demokratiska metoden att övertyga och uppfostra när de verkar bland de arbetande människorna och under inga omständigheter får tillgripa kommandofasoner eller tvång. Kinas kommunistiska parti håller troget fast vid denna marxist-leninistiska princip. Vi har alltid hävdat, att två olika metoder — den ena diktatorisk och den andra demokratisk — ska användas under folkets demokratiska diktatur för att lösa de två olika slagen av motsättningar, som skiljer sig till sin natur — de mellan oss och fienden respektive de inom folket. Denna idé har ständigt och jämt klargjorts i våra partidokument och i tal av många ansvariga partiledare. I min artikel ”Om folkets demokratiska diktatur”, som skrevs 1949, sade jag: ”Kombinationen av dessa båda sidor, demokrati för folket och diktatur över reaktionärerna, är folkets demokratiska diktatur”. Jag på pekade också att ”den metod vi använder är demokratisk, metoden att övertyga, inte att tvinga” för att lösa frågor i folkets led. När jag i juni 1950 talade inför andra sessionen med Första rikskommittén för Folkets politiska rådgivande konferens sade jag vidare:
Folkets demokratiska diktatur använder två metoder. Gentemot fienderna använder den diktaturens metod, det vill säga så länge det är nödvändigt tillåter den dem inte att delta i politisk verksamhet och tvingar dem att lyda folkregeringens lagar, att delta i arbete, och genom sådant arbete bli omdanade till nya människor. Men i förhållande till folket använder den tvärtom inte tvångsmetoder utan den demokratiska metoden, dvs den måste nödvändigtvis låta folket delta i politisk verksamhet och tvingar det inte att göra det ena eller det andra utan använder den demokratiska metoden för att uppfostra och övertyga. Sådan uppfostran är folkets självfostran, och dess huvudmetod är kritik och självkritik.
Sålunda har vi vid många tillfällen diskuterat användningen av den demokratiska metoden för att lösa motsättningar inom folket, och vad mera är, vi har i huvudsak också tillämpat den i vårt arbete och många kadrer och andra personer är förtrogna med den i praktiken. Varför tycker då en del att detta nu är en ny fråga? Därför att tidigare kampen mellan oss och fienderna, både de inre och de yttre, var synnerligen skärpt och motsättningarna inom folket tilldrog sig därför inte så stor uppmärksamhet som de gör för närvarande.
Ganska många människor försummar att göra en klar åtskillnad mellan dessa två olika typer av motsättningar — de mellan oss och fienden och de inom folket — och är benägna att förväxla de två. Det måste erkännas att det ibland är mycket lätt att göra det. Vi har haft exempel på sådana förväxlingar i vårt tidigare arbete. Under förloppet av utrensningar av kontrarevolutionärerna blev ibland bra människor förväxlade med dåliga och sådant händer fortfarande. Vi kan begränsa våra misstag därför att vår politik har varit att dra en skarp skiljelinje mellan oss och fienden och att rätta misstag närhelst de upptäcks.
Marxismens filosofi anser, att lagen om motsatsernas enhet är universums grundlag. Denna lag verkar överallt, såväl i naturen som i det mänskliga samhället och i människornas tänkande. Mellan motsatserna i en motsättning finns samtidigt enhet och kamp, och det är detta som driver tingen att röra sig och förändras. Motsättningar finns överallt, men deras natur skiljer sig i enlighet med skilda tings olika natur. I varje givet ting är motsatsernas enhet villkorlig, tillfällig och övergående och följaktligen relativ, medan kampen mellan motsatserna är absolut. Lenin gav en mycket klar framställning av denna lag. I vårt land har ett växande antal människor kommit till insikt om den. Men för många människor är erkännande av denna lag en sak och dess tillämpning i undersökning och behandling av problem en helt annan. Många vågar inte öppet erkänna att det fortfarande existerar motsättningar inom folket i vårt land fastän det just är dessa motsättningar som driver vårt samhälle framåt. Många erkänner inte, att motsättningar fortsätter att existera i ett socialistiskt samhälle, vilket får till resultat att de blir villrådiga och passiva, när de stöter på samhälleliga motsättningar. De förstår inte, att det socialistiska samhället blir mer enat och starkare genom den oupphörliga processen att riktigt behandla och lösa motsättningar. Av detta skäl behöver vi förklara saker och ting för vårt folk, i första hand vår kader, för att hjälpa dem att förstå motsättningarna i ett socialistiskt samhälle och lära sig använda riktiga metoder för att behandla dessa motsättningar.
Motsättningar i ett socialistiskt samhälle skiljer sig i grunden från motsättningar i de gamla samhällena, såsom t ex det kapitalistiska samhället. Motsättningar i det kapitalistiska samhället tar sig uttryck i skarpa motsatsförhållanden och konflikter, i hård klasskamp; de kan inte lösas av det kapitalistiska systemet utan kan lösas endast av den socialistiska revolutionen. Det är en helt annan sak med motsättningar i ett socialistiskt samhälle, de är tvärtom inte antagonistiska och kan oupphörligen lösas av det socialistiska systemet självt.
De grundläggande motsättningarna i det socialistiska samhället är fortfarande de som består mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen. De är emellertid i grunden olika till karaktären och har andra drag än motsättningarna mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnad och ekonomisk grundval i de gamla samhällena. Det nuvarande samhällssystemet i vårt land är oändligt överlägset forna dagars. Om det inte vore så, skulle det gamla systemet inte ha störtas och det nya systemet kunde inte ha upprättats. När vi säger, att de socialistiska produktionsförhållandena bättre motsvarar produktivkrafternas karaktär än de gamla produktionsförhållandena gjorde, menar vi att de förra medger att produktivkrafterna utvecklas i en takt som var ouppnåelig i det gamla samhället, så att produktionen ständigt kan utvidgas och folkets ständigt växande behov tillfredsställas i stigande grad. Under imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens välde växte det gamla Kinas produktivkrafter mycket långsamt. Under mer än femtio år före befrielsen producerade Kina endast några tiotusental ton stål per år, de nordöstra provinsernas produktion oräknad. Om vi tar med dessa provinser var den maximala årsproduktionen av stål i vårt land bara något mer än 900000 ton. År 1949 uppgick landets stålproduktion till bara något mer än 100000 ton. Men nu, endast sju år efter befrielsen av vårt land, överstiger stålproduktionen redan 4 miljoner ton. I det gamla Kina fanns det knappast någon mekanisk verkstadsindustri för att inte tala om bil- och flygplansindustrier. Nu har vi alla tre slagen. När folket störtade imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens herravälde var många inte på det klara med i vilken riktning Kina skulle gå — till kapitalism eller socialism. Fakta har nu givit svaret: endast socialismen kan rädda Kina. Det socialistiska systemet har befordrat den snabba utvecklingen av produktivkrafterna i vårt land — detta är ett faktum som tom våra fiender i andra länder har varit tvungna att erkänna.
Men vårt socialistiska system har nyligen grundats; det är ännu inte upprättat till fullo, inte heller helt konsoliderat. I de gemensamma statligt-privata industri- och handelsföretagen erhåller kapitalisterna fortfarande en fast ränta på sitt kapital, det vill säga att utsugning fortfarande förekommer. Vad beträffar äganderätten är dessa företag ännu inte helt socialistiska till sin natur. En del av våra producentkooperativ inom jordbruk och hantverk är fortfarande halvsocialistiska medan det fortfarande återstår att lösa vissa äganderättsproblem tom i de helt socialistiska kooperativen. På socialistiska principer beroende förhållanden mellan produktion och utbyte håller fortfarande på att så småningom upprättas inom och mellan olika sektorer av vår ekonomi och man söker sig fram till alltmer ändamålsenliga former. Problemet med det lämpliga förhållandet mellan ackumulation och konsumtion inom var och en av de två sektorerna av den socialistiska ekonomin — den i vilken produktionsmedlen ägs av hela folket och den inom vilken produktionsmedlen ägs av kollektivet — liksom också problemet med ackumulationens riktiga förhållande till konsumtionen mellan de två sektorerna själva, är komplicerade problem. Det är inte lätt att med en gång utarbeta en helt förnuftig lösning på dessa problem.
För att sammanfatta, socialistiska produktionsförhållanden har upprättats och är anpassade till produktivkrafternas tillväxt, men dessa förhållanden är ännu långt ifrån fulländade och denna ofullständighet står i motsättning till produktivkrafternas tillväxt. Förutom överensstämmelse såväl som motsättning mellan produktionsförhållandena och produktiv-krafternas tillväxt råder det överensstämmelse såväl som motsättning mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen. Överbyggnaden, som består av folkets demokratiska diktaturs statssystem och lagar samt den socialistiska ideologin vägledd av marxismen-leninismen, spelar en positiv roll när det gäller att underlätta den socialistiska omvandlingens seger och ett socialistiskt sätt att organisera arbetet, den svarar mot den socialistiska ekonomiska grundvalen, dvs de socialistiska produktionsförhållandena. Men förekomsten av borgerlig ideologi, en viss byråkratisk arbetsstil i våra statliga organ samt brister i vissa länkar i våra statliga institutioner står i motsättning till socialismens ekonomiska grundval. Vi måste även i fortsättningen lösa alla sådana motsättningar i ljuset av våra särskilda betingelser. Allt eftersom dessa motsättningar löses kommer givetvis nya problem att uppstå och ytterligare ansträngningar kommer att krävas för att lösa de nya motsättningarna. Så krävs till exempel en ständig process av justering genom statlig planering för att behandla den motsättning mellan produktion och samhällets behov, som under lång tid kommer att förbli en objektiv realitet. Varje år gör vårt land upp en ekonomisk plan för att fastställa ett riktigt förhållande mellan ackumulation och konsumtion och uppnå jämvikt mellan produktion och behov. Jämvikt är ingenting annat än en tillfällig, relativ motsatsernas enhet. Vid slutet av varje år blir denna jämvikt tagen som helhet rubbad av motsatsernas kamp, enheten undergår en förändring, jämvikt blir rubbning av jämvikten, enhet blir splittring och det är åter nödvändigt att utarbeta jämvikt och enhet för det kommande året. Häri ligger vår planhushållnings överlägsenhet. I själva verket rubbas denna jämvikt och enhet partiellt varje månad och varje kvartal och partiella justeringar blir nödvändiga. Ibland uppstår motsättningar och jämvikten rubbas, emedan våra subjektiva åtgärder inte svarar mot den objektiva verkligheten; detta är vad vi kallar att begå ett misstag. Motsättningar uppstår ständigt och löses ständigt; detta är tingens dialektiska utvecklingslag.
I dag är läget följande: massornas väldiga och stormiga klasstrider som kännetecknar revolutionära tider har i huvudsak avslutats, men klasskampen är alls inte helt avslutad. Medan massorna välkomnar det nya systemet, har de ännu inte helt vant sig vid det. Regeringspersonalen är inte tillräckligt erfaren och bör företa ytterligare studier och undersökningar av särskilda riktlinjer.
Med andra ord, tid krävs för vårt socialistiska system att etablera sig och befästas, för massorna att vänja sig vid det nya systemet och för regeringspersonalen att lära och förvärva erfarenhet. Det är därför absolut nödvändigt att vi i denna situation ställer frågan om att särskilja motsättningarna inom folket från motsättningarna mellan oss och fienden, liksom frågan om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, för att ena folket inom alla nationaliteter i vårt land till den nya striden mot naturen, för att utveckla vår ekonomi och kultur, hjälpa hela nationen att relativt smidigt gå igenom denna övergångsperiod, befästa vårt nya system och bygga upp vår nya stat.
II. FRÅGAN OM ATT AVLÄGSNA KONTRAREVOLUTIONÄRER
Kontrarevolutionärernas avlägsnande är en kamp mellan motsatser, som den mellan oss och fienden. Inom folket finns det en del som ser denna fråga i ett något annorlunda ljus. Två slags människor har åsikter som skiljer sig från våra. De som har en högeravvikelse i sitt tänkande gör ingen åtskillnad mellan oss och fienden och uppfattar fienden som vårt eget folk. De betraktar såsom vänner just de människor som massorna betraktar som fiender. De som har en ”vänster”-avvikelse i sitt tänkande förstorar motsättningarna mellan oss och fienden till den grad, att de uppfattar vissa motsättningar inom folket som motsättningar mellan oss och fienden och såsom kontrarevolutionärer betraktar personer som i själva verket inte är det. Båda dessa åsikter är felaktiga. Ingendera gör det möjligt att på riktigt sätt behandla problemet om att få bort kontrarevolutionärer eller att riktigt värdera detta arbete.
För att göra en korrekt uppskattning av vårt arbete med att få bort kontrarevolutionärer, låt oss se vilka återverkningar händelserna i Ungern haft i Kina. Efter dessa händelser uppstod en viss oro bland en del av våra intellektuella men det förekom inga stormbyar. Varför? Ett av skälen måste sägas vara att vi hade lyckats få bort kontrarevolutionärerna rätt grundligt.
Givetvis beror inte befästandet av vår stat framför allt av att vi avlägsnar kontrarevolutionärerna. Det beror främst av att vi har ett kommunistiskt parti och en befrielsearmé, som båda stålsatts under årtionden av revolutionär kamp och ett arbetande folk, som också stålsatts på samma sätt. Vårt parti och våra väpnade styrkor är rotade i massorna; de har härdats i en långvarig revolutions flammor och har förmåga att kämpa. Vår folkrepublik byggdes inte på en natt. Den utvecklades steg för steg från de revolutionära basområdena. Ett antal demokratiska personligheter har också härdats i olika grad i kampen och de har gått igenom svåra tider tillsammans med oss. En del intellektuella härdades i kampen mot imperialismen och reaktionen. Efter befrielsen har många av dem genomgått en ideologisk omvandlingsprocess, som syftat till att sätta dem i stånd att klart skilja mellan oss och fienden. Dessutom beror befästandet av vår stat på det faktum, att våra ekonomiska åtgärder i grund och botten är sunda, att folkets levnadsförhållanden är trygga och ständigt förbättras, att vår politik gentemot den nationella bourgeoisin och andra klasser är korrekt osv. Inte desto mindre är våra framgångar i att avlägsna kontrarevolutionärerna otvivelaktigt en viktig orsak till att vi kunnat befästa vår stat. Av alla dessa orsaker är våra universitetsstuderande, trots att många av dem kommer från familjer av icke-arbetande människor, med få undantag patriotiska och stöder socialismen och hemföll inte till oroligheter under händelserna i Ungern. Detsamma gäller den nationella bourgeoisin för att inte tala om de massor som utgör samhällets bas — arbetarna och bönderna.
Efter befrielsen grävde vi fram en hop kontrarevolutionärer. En del dömdes till döden för svåra brott. Detta var absolut nödvändigt; massorna krävde det och det gjordes för att befria massorna från långa år av förtryck från kontrarevolutionärers och alla slags lokala tyranners sida; med andra ord, det gjordes för att frigöra produktivkrafterna. Om vi inte hade gjort det, skulle massorna inte förmått räta på nacken. Efter 1956 har det emellertid inträffat en genomgripande förändring i situationen. I landet som helhet har huvudparten av kontrarevolutionärerna rensats ut. Vår huvuduppgift har ändrats från att frigöra produktivkrafterna till att skydda och utveckla dem inom ramen för de nya produktionsförhållandena. Därför att en del människor inte förstår att vår nuvarande politik passar till den nuvarande situationen och vår tidigare politik passade den då rådande situationen vill de utnyttja den nuvarande politiken för att upphäva tidigare beslut och förneka de stora framgångar vi uppnådde i avlägsnandet av kontrarevolutionärer. Detta är alldeles felaktigt och massorna kommer inte att tillåta det.
Framgångarna var det huvudsakliga i vårt arbete för att avlägsna kontrarevolutionärerna men det förekom också misstag. Det förekom överdrifter i en del fall och i andra fall slapp kontrarevolutionärer ur våra garn. Vår politik är: ”Kontrarevolutionärer måste avlägsnas varhelst de påträffas, misstag måste rättas närhelst de upptäcks.” Vår linje i arbetet för att avlägsna kontrarevolutionärer är masslinjen. Även med masslinjen kan naturligtvis misstag alltjämt förekomma, men de kommer att bli färre och lättare att rätta. Massorna vinner erfarenhet genom kamp. Av de saker som gjordes riktigt vinner de erfarenhet om hur saker ska göras riktigt. Av de misstag som gjordes vinner de erfarenhet om hur misstag begås.
Varhelst misstag i arbetet på att få bort kontrarevolutionärer uppdagats har åtgärder vidtagits eller vidtas för att rätta dessa. De som ännu inte upptäckts kommer att rättas till så fort de blir kända. Frikännande eller återupprättelse bör erhålla lika stor offentlighet som de ursprungliga felaktiga besluten. Jag föreslår, att en omfattande översyn av arbetet med att avlägsna kontrarevolutionärer företas i år eller nästa år för att sammanfatta erfarenheterna, främja rättvisa och möta orättvisa angrepp. I landsomfattande skala bör denna översyn handhas av Nationella folkkongressens permanenta kommittéer och Politiska rådgivande konferensens nationella kommitté och lokalt ska den handhas av provinsernas och municipens folkråd och kommittéerna för Politiska rådgivande konferensen. I denna översyn måste vi hjälpa och inte stjälpa det stora antalet kadrer och aktivister som deltar i arbetet. Det vore inte riktigt att dämpa deras kamplust. Inte desto mindre måste fel rättas till när de upptäcks. Den inställningen måste prägla alla organ för den allmänna säkerheten, åklagarmyndigheterna och domstolarna, fängelserna eller institutioner som har till uppgift att omdana brottslingar genom arbete. Vi hoppas, att varhelst det är möjligt medlemmar av Nationella folkkongressens permanenta kommitté, och medlemmar av Politiska rådgivande konferensens nationella kommitté samt folkets ombud ska delta i denna översyn. Detta kommer att hjälpa oss i arbetet på att förbättra vårt rättsväsen och att på ett riktigt sätt behandla kontrarevolutionärer och andra förbrytare.
Den nuvarande situationen med avseende på kontrarevolutionärer kan beskrivas i följande ord: Det finns fortfarande kontrarevolutionärer men inte många. För det första finns det fortfarande kontrarevolutionärer. En del säger, att det inte finns några kvar och att allt är frid och fröjd och att vi kan lägga huvudet på kudden och bara falla i sömn. Men det förhåller sig inte på det viset. Faktum är att det fortfarande finns kontrarevolutionärer (detta betyder förstås inte att ni finner dem överallt och i varje organisation), och vi måste fortsätta att bekämpa dem. Man måste förstå, att de dolda kontrarevolutionärer som alltjämt är på fri fot inte kommer att finna sig i sitt nederlag utan säkerligen kommer att utnyttja varje tillfälle att ställa till bråk. Förenta staternas imperialister och Chiang Kai-shekklicken skickar ständigt in hemliga agenter för att bedriva söndringsverksamhet. Även när alla nu existerande kontrarevolutionärer har kammats fram, är det troligt att nya uppstår. Om vi sänker garden kommer vi att bli grundligt lurade och få lida svårt för det. Varhelst kontrarevolutionärer anträffas i färd med att ställa till bråk bör de rensas ut med fast hand. Men om man tar landet som helhet finns det säkerligen inte många kontrarevolutionärer. Det skulle vara felaktigt att påstå, att det fortfarande finns ett stort antal kontrarevolutionärer i Kina. Om en sådan åsikt godtas, skulle det också leda till en enda röra.
III. FRÅGAN OM JORDBRUKETS KOOPERATIVA OMVANDLING
Vi har en jordbrukande befolkning på mer än 500 miljoner, varför frågan om hur våra bönder har det har ytterst stor betydelse för vår ekonomis utveckling och befästandet av vår statsmakt. Enligt min åsikt är situationen i grunden tillfredsställande. Jordbrukets kooperativa omvandling har framgångsrikt genomförts och detta har löst den stora motsättningen i vårt land mellan den socialistiska industrialiseringen och den enskilda bondehushållningen. Eftersom jordbrukets kooperativa omvandling fullbordades så snabbt, blev en del människor bekymrade och undrade om något ogynnsamt skulle inträffa. Det finns faktiskt en del brister men lyckligtvis är de inte allvarliga. Rörelsen är i stort sett sund. Bönderna arbetar med liv och lust och trots att de värsta översvämningar, torrperioder och stormar på åratal drabbade oss förra året ökades landets spannmålsproduktion. Nu kommer det folk, som rör upp en tyfon i miniatyr: de säger att kooperation inte är bra, att den på intet sätt är överlägsen. Är kooperation överlägsen eller inte? Bland de dokument som delats ut vid dagens möte finns det ett som rör kooperativet Wang Kuo-fan i Tsunhua härad i provinsen Hopei, som jag föreslår att ni läser. Detta kooperativ ligger i en bergstrakt som tidigare var mycket fattig och under flera år beroende av hjälpleveranser av spannmål från folkregeringen. När kooperativet först bildades 1953 kallades det ”fattiglapparnas kooperativ”. Men till följd av fyra års hård kamp har det fått det bättre år från år och numera har flertalet av dess hushåll spannmålsreserver. Vad detta kooperativ kunde göra, bör också andra kooperativ kunna göra under normala förhållanden på samma eller litet längre tid. Det är således klart, att det finns inga grunder för att säga att något har gått på tok med jordbrukskooperationen.
Det är också klart, att det krävs hård kamp för att bygga upp kooperativ. Nya företeelser möter alltid svårigheter och bakslag medan de utvecklas. Det skulle vara rena fantasin att tro att socialismens sak går framåt obehindrat och når lätt vunna segrar, att man inte möter svårigheter och bakslag eller inte behöver göra väldiga ansträngningar.
Vilka är det som aktivt stöder kooperativen? Det är den överväldigande majoriteten av de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna, som tillsammans utgör mer än 70 procent av landsbygdens befolkning. Flertalet av de återstående bönderna hoppas också på kooperativen. Bara en mycket liten minoritet är verkligen missnöjd. Ganska många människor har underlåtit att analysera denna situation och göra en allomfattande undersökning av kooperativens framgångar och brister och av orsakerna till dessa brister. I stället har de förväxlat en del av bilden eller en sida av saken med bilden i dess helhet. Följaktligen har en tyfon i miniatyr rörts upp bland en del folk som säger att kooperativen inte är överlägsna.
Hur länge kommer det att ta att befästa kooperativen och göra slut på detta prat om att de inte är överlägsna? Om man får döma av erfarenheterna från många kooperativs tillväxt, kommer det förmodligen att ta fem år eller litet mer. Eftersom de flesta av våra kooperativ bara är drygt ett år gamla, skulle det vara orimligt att kräva för mycket av dem. Enligt min åsikt reder vi oss bra nog om kooperativen kan befästas under den andra femårsplanen efter att de bildats under den första.
Kooperativen genomgår nu en process i vilken de steg för steg befästs. Vissa motsättningar återstår att lösa, exempelvis de mellan staten och kooperativen och de inom och mellan kooperativen själva.
För att lösa dessa motsättningar måste vi ägna ständig uppmärksamhet åt produktionens och fördelningens problem. Ta frågan om produktionen. Kooperativhushållningen måste underordnas statens enhetliga planhushållning men samtidigt bör den behålla ett visst spelrum och en viss handlingsfrihet som inte är oförenliga med den enhetliga statliga planeringen eller statens politik, lagar och förordningar. Samtidigt måste varje hushåll i ett kooperativ rätta sig efter de allmänna planer som lagts upp av det kooperativ eller produktionslag, vilket det tillhör, fastän det kan göra egna lämpliga planer för jord som det tilldelats för personliga behov och för andra ekonomiska företag som lämnats åt den enskilda driften.
När det gäller frågan om fördelningen måste vi ta hänsyn till statens, kollektivets och den enskildes intressen. Vi måste riktigt behandla det tre-ledade förhållandet mellan statens jordbruksskatt, kooperativens ackumulationsfonder och böndernas personliga inkomster och ständigt se till att företa justeringar för att lösa motsättningarna mellan dessa. Ackumulation är väsentlig för både staten och kooperativet, men i ingetdera fallet bör den överdrivas. Vi bör göra allt vi kan för att bönderna under normala år ska kunna öka sina personliga inkomster år efter år på grundval av stegrad produktion.
Många säger, att bönderna lever ett hårt liv. Är detta sant? På ett sätt är det så. Det vill säga emedan imperialisterna och deras agenter förtryckte och sög ut oss under mer än ett århundrade, är vårt land utfattigt och våra bönders och även arbetares och intellektuellas levnadsstandard ännu låg. Vi kommer att behöva flera decennier av intensiva ansträngningar för att steg för steg höja levnadsstandarden för vårt folk som helhet. I den betydelsen är det riktigt att säga att bönderna lever ett ”hårt liv”. Men i en annan mening är det inte sant. Vi syftar på det påstående enligt vilket endast arbetarnas men inte böndernas liv förbättrats under de sju åren efter befrielsen. Med mycket få undantag har det i själva verket skett en viss förbättring i både arbetarnas och böndernas liv. Efter befrielsen har bönderna varit fria från godsägarnas utsugning, och deras produktion har ökat år från år. Ta spannmålsproduktionen. År 1949 låg landets produktion endast något över 210 000 miljoner jin. År 1956 hade den stigit till något över 360 000 miljoner jin, en ökning på nära 150 000 miljoner jin. Den statliga jordbruksskatten är inte betungande, den uppgår endast till omkring 30 000 miljoner jin per år. De statliga spannmålsinköpen till fasta priser från bönderna uppgår till endast något mer än 50000 miljoner jin per år. Dessa två poster utgör tillsammans mer än 80 000 miljoner jin. Dessutom återsäljs mer än hälften av denna spannmål till byarna och närbelägna städer. Uppenbarligen kan man inte säga, att det inte inträffat någon förbättring i böndernas liv. Vi planerar att inom några få år stabilisera den totala spannmålsskatten och den spannmål som staten köper upp vid drygt 80 000 miljoner jin för att befordra jordbrukets utveckling och hjälpa kooperativen att befästa sig. Det lilla antalet hushåll som lider brist på spannmål, vilka fortfarande påträffas på landsbygden, kommer sålunda inte längre att lida brist; varför alla bondehushåll då kommer att ha reserver av spannmål för konsumtion eller åtminstone bli självförsörjande med undantag för vissa bönder som odlar industriella grödor. På det viset kommer det inte längre att finnas några fattigbönder på landsbygden och alla bönders levnadsstandard kommer att nå upp till eller överträffa mellanböndernas nivå. Det är inte riktigt att enbart anställa en jämförelse mellan en bondes och en arbetares årliga medelinkomst och därav dra slutsatsen att den ena är för låg och den andra för hög. Arbetarnas produktivitet är mycket högre än böndernas, medan levnadskostnaderna för bönderna är mycket lägre än för arbetarna i städerna; därför kan man inte säga att arbetarna fått särskilda favörer från statens sida. Ett litet antal arbetares och en del statsanställdas löner är faktiskt litet för höga. Bönderna har skäl att vara missnöjda med detta och det är nödvändigt att vidta vissa lämpliga justeringar i ljuset av de särskilda betingelser som föreligger.
IV. FRÅGAN OM INDUSTRIIDKARNA OCH AFFÄRSMÄNNEN
Med hänsyn till vårt samhällssystems omvandling, blev år 1956 de privatägda industri- och handelsföretagen förvandlade till gemensamma statligt-privata företag och genomfördes jordbrukets och hantverkets kooperativa omvandling. Den fart och lätthet med vilken denna förändring genomfördes hänger nära samman med att vi behandlade motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin som en motsättning inom folket. Har denna klassmotsättning lösts fullständigt? Nej, inte ännu. Åtskillig tid krävs ännu för att göra det. En del menar emellertid, att kapitalisterna har blivit så omdanade, att de nu inte längre är mycket annorlunda än arbetarna och att fortsatt omdaning är onödig. Andra går så långt att de säger, att kapitalisterna tom är bättre än arbetarna. Återigen andra frågar: om omdaning är nödvändig, varför är den då inte nödvändig för arbetarklassen? Är dessa åsikter riktiga? Naturligtvis inte.
I uppbyggandet av det socialistiska samhället behöver alla omdaning, utsugarna såväl som de arbetande människorna. Vem säger att den inte är nödvändig för arbetarklassen? Givetvis skiljer sig utsugarnas omdaning till sitt väsen från de arbetande människornas och dessa två slag av omdaning får inte förväxlas. I klasskampen och kampen mot naturen omdanar arbetarklassen hela samhället och i denna process omdanar den sig själv. Den måste oavbrutet lära under sitt arbete och steg för steg övervinna sina brister. Den får aldrig upphöra med detta. Ta exempelvis oss här närvarande. Många av oss gör en del framsteg varje år, det vill säga, vi omdanar oss själva varje år. För egen del hade jag tidigare alla slags icke-marxistiska idéer. Det var först så småningom som jag anslöt mig till marxismen. Jag lärde mig en smula marxism ur böcker och tog de första stegen till att omdana min ideologi, men det var huvudsakligen genom att delta i klasskampen under årens lopp som jag omdanades. Och jag måste fortsätta att lära, om jag ska göra fortsatta framsteg, i annat fall kommer jag att halka efter. Kan kapitalisterna vara så duktiga att de inte behöver ytterligare omdaning?
En del påstår, att den kinesiska bourgeoisins karaktär inte längre har två sidor utan endast en sida. Är detta sant? Nej. Medlemmar av bourgeoisin har redan blivit tjänstemän i de gemensamma statligt-privata företagen och omvandlas från utsugare till arbetande människor som lever av sitt eget arbete, men de erhåller fortfarande en fast räntesats på sitt kapital i de gemensamma företagen, dvs de har ännu inte lösgjort sig från utsugningens rötter. Mellan dem och arbetarklassen finns fortfarande en avsevärd klyfta i ideologi, känslor och levnadsvanor. Hur kan man säga, att de inte längre har dubbel karaktär? Till och med när de upphör att erhålla sina fasta räntebetalningar och ”bourgeoisi”-etiketten tagits bort kommer de fortfarande att vara i behov av ideologisk omdaning under ganska lång. Om bourgeoisin, som det påstås, inte längre har dubbel karaktär, då skulle kapitalisterna inte längre ha uppgiften att studera och omdana sig själva.
Det måste sägas, att en sådan åsikt inte heller överensstämmer med våra industriidkares och affärsmäns faktiska läge, eller med vad flertalet av dem önskar. Under de allra senaste åren har de flesta av dem varit villiga att studera och gjort tydliga framsteg. Våra industriidkare och affärsmän kan bli grundligt omdanade endast genom och under arbete; de bör delta i arbete tillsammans med tjänstemännen och arbetarna i företagen och betrakta dessa företag som de viktigaste platserna för omdaningen av sig själva. Men det är också viktigt, att de ändrar vissa av sina gamla åsikter genom studier. Sådana studier bör vara frivilliga. Sedan de deltagit i studiegrupper några veckor finner många industriidkare och affärsmän, när de återvänder till sina företag, att de fått mera av ett gemensamt språk med arbetarna och representanterna för statligt ägande och att det därigenom uppstår bättre möjligheter för samarbete. De vet av personlig erfarenhet att det är bra för dem att fortsätta att studera och omdana sig. Den ovan nämnda idén att studier och omdaning inte är nödvändiga återspeglar inte åsikterna hos majoriteten av industriidkarna och affärsmännen. Bara ett litet antal tänker på det sättet.
V. FRÅGAN OM DE INTELLEKTUELLA
Motsättningarna i folkets led i vårt land kommer också till uttryck bland de intellektuella. Flera miljoner intellektuella som arbetade för det gamla samhället tjänar nu det nya. Frågan är nu hur de kan passa in i det nya samhället och hur vi kan hjälpa dem att göra det. Detta är också en motsättning inom folket.
Flertalet av våra intellektuella har gjort påtagliga framsteg under de senaste sju åren. De har visat att de gillar det socialistiska systemet. Många av dem studerar marxismen flitigt och några har blivit kommunister. Fastän de sistnämnda för närvarande är fåtaliga, ökar de oavbrutet i antal. Naturligtvis finns det ännu vissa intellektuella som är skeptiska inför socialismen eller som inte gillar den, men de är i minoritet.
Kina behöver tjänster av så många intellektuella som möjligt för den kolossala uppgiften att bygga socialismen. Vi bör hysa förtroende för intellektuella som verkligen är villiga att tjäna socialismens sak och bör radikalt förbättra våra förhållanden till dem och hjälpa dem att lösa de problem, som kräver en lösning, så att de kan ge fritt spel åt sina talanger. Många av våra kamrater har svårt att enas med de intellektuella. De intar en stel hållning till dem, saknar respekt för deras arbete och blandar sig i vissa vetenskapliga och kulturella angelägenheter där inblandning inte är påkallad. Vi måste göra oss kvitt alla sådana brister.
Fastän stora skaror av intellektuella har gjort framsteg, bör de inte bli självbelåtna. De måste fortsätta att omdana sig, gradvis befria sig från sin borgerliga världsåskådning och förvärva den proletära, kommunistiska världsåskådningen, så att de helt och fullt kan passa ihop med det nya samhällets behov och enas med arbetarna och bönderna. Denna förändring av världsåskådningen är grundläggande och hittills kan man inte säga, att majoriteten av våra intellektuella har fullbordat den. Vi hoppas, att de ska fortsätta att göra framsteg och under sina studier och sitt arbete gradvis tillägna sig en kommunistisk världsåskådning, fatta marxismen-leninismen och smälta samman med arbetarna och bönderna. Vi hoppas, att de inte ska stanna på halva vägen eller, vilket är värre, glida tillbaka; ty det ligger ingen framtid för dem i att gå bakåt.
Eftersom samhällssystemet i vårt land har förändrats och den ekonomiska grundvalen för borgerlig ideologi i huvudsak utplånats, är det inte bara absolut nödvändigt utan också möjligt för ett stort antal av våra intellektuella att förändra sin världsåskådning. Men en genomgripande förändring av världsåskådningen tar mycket lång tid och vi bör inte spara på mödan då vi hjälper dem och får inte vara otåliga. Det är faktiskt oundvikligt, att en del alltid kommer att vara ideologiskt ovilliga att acceptera marxismen-leninismen och kommunismen. Vi bör inte vara alltför fordrande i vad vi kräver av dem. Så länge de uppfyller de krav staten fastställt och ägnar sig åt lagliga värv, bör vi ge dem möjligheter till passande arbete.
På senare tid har det skett en avmattning i det ideologiska och politiska arbetet bland studerande och intellektuella, och en del osunda tendenser har framträtt. En del folk tycks anse, att det inte längre är nödvändigt att bry sig om politik eller fäderneslandets framtid och mänsklighetens ideal. Det verkar som om marxismen, som en gång var så i ropet, inte är så mycket på modet just nu. För att motverka dessa tendenser måste vi stärka vårt ideologiska och politiska arbete. Både studerande och intellektuella bör studera hårt. Vid sidan om studierna i sina specialämnen måste de göra ideologiska och politiska framsteg, vilket betyder att de bör studera marxism, aktuella händelser och politik. Att inte ha en riktig politisk åsikt är som att vara utan själ. Den ideologiska omdaning som förr bedrevs var nödvändig och har givit positiva resultat. Men den utfördes på ett något grovhugget sätt och en del människors känslor sårades — det var inte bra. Vi måste undvika sådana brister i framtiden. Alla avdelningar och organisationer bör axla sitt ansvar för det ideologiska och politiska arbetet. Det gäller kommunistiska partiet, ungdomsförbundet, regeringsdepartementen som är ansvariga för detta arbete och framför allt ledare för utbildningsinstitutioner och lärare.
Vår utbildningspolitik måste möjliggöra för var och en som får utbildning att utvecklas moraliskt, intellektuellt och fysiskt och bli en arbetare som besitter både socialistisk medvetenhet och kultur. Vi måste sprida idén om att bygga upp vårt land genom flit och sparsamhet. Vi måste hjälpa alla våra ungdomar att inse, att vårt land fortfarande är mycket fattigt, att vi inte i grunden kan ändra den situationen på kort tid och att Kina endast genom att den yngre generationen och hela vårt folk med sina egna händers arbete i årtionden enigt bemödar sig därom kan göras starkt och välmående. Upprättandet av vårt socialistiska system har öppnat vägen som leder till framtidens idealsamhälle, men för att omsätta detta ideal till verklighet krävs hårt arbete. En del av våra ungdomar tror, att allt bör vara fullkomligt när väl ett socialistiskt samhälle upprättats och att de bör kunna njuta av ett lyckligt och färdigställt liv utan att arbeta för det. Detta är orealistiskt.
VI. FRÅGAN OM DE NATIONELLA MINORITETERNA
Vårt lands nationella minoriteter omfattar mer än trettio miljoner. Trots att de bara utgör sex procent av Kinas totala folkmängd bebor de vidsträckta områden som tillsammans omfattar 50 till 60 procent av landets sammanlagda areal. Det är alltså oavvisligen nödvändigt att befordra goda relationer mellan hanfolket och de nationella minoriteterna. Nyckeln till lösningen av denna fråga ligger i övervinnandet av hanfolkets chauvinism. På samma gång, bör ansträngningar också göras att övervinna lokal nationalitetschauvinism varhelst den förekommer bland de nationella minoriteterna. Både hanfolkets chauvinism och lokal nationalitetschauvinism är skadliga för enheten mellan nationaliteterna. De representerar ett slag av motsättning inom folket som bör lösas. Vi har redan uträttat en del i detta avseende. I de flesta av de områden som bebos av de nationella minoriteterna har det skett betydande förbättringar i förhållandet mellan nationaliteterna, men en rad problem återstår att lösa. I vissa områden florerar ännu både hanfolkets chauvinism och lokal nationalitetschauvinism i allvarlig grad och detta påkallar noggrann uppmärksamhet. Till följd av de ansträngningar som folk av alla nationaliteter gjort under de senaste åren har demokratiska reformer och socialistisk omvandling i huvudsak fullbordats i flertalet av de nationella minoriteternas områden. Demokratiska reformer har ännu inte genomförts i Tibet, eftersom betingelserna inte är mogna. Enligt det 17-punkts avtal som nåtts mellan centrala folkregeringen och den lokala regeringen i Tibet, måste samhällssystemet reformeras. Men tidpunkten kan beslutas endast när det stora flertalet av Tibets folk och de lokala ledande offentliga personligheterna anser det vara lägligt och vi bör inte vara otåliga. Det har nu bestämts att arbetet med de ”demokratiska reformerna i Tibet inte ska tas upp under loppet av andra femårsplanen. Huruvida det ska göras under tredje femårsplanen kan beslutas endast i ljuset av den situation som då råder.
VII. ALLOMFATTANDE HÄNSYN OCH LÄMPLIGA ÅTGÄRDER
Med allomfattande hänsyn menar vi ett hänsynstagande som omfattar de 600 miljonerna människor i vårt land. När vi gör upp planer, handlägger saker och ting eller tänker över problemen, måste vi utgå från det faktum, att Kina har en befolkning på 600 miljoner. Vi får aldrig glömma detta faktum.
Varför framhäver vi detta? Är det möjligt att det fortfarande finns folk som inte vet att vi har en befolkning på 600 miljoner? Det är klart, att alla vet det, men när det gäller aktuell praktik glömmer en del totalt bort det och handlar som om ju färre människor och ju mindre krets, desto bättre. De som har denna inställning på ”en liten krets” avskyr idén att ge spelrum åt varje positiv faktor, att enas med alla som det är möjligt att enas med och att göra allt som kan göras för att omvandla negativa faktorer till positiva för att tjäna den stora saken att bygga ett socialistiskt samhälle. Jag hoppas, att dessa människor ska betrakta saker och ting ur ett vidare perspektiv och verkligen inse, att vi har en befolkning på 600 miljoner, att detta är ett objektivt faktum och en tillgång för oss.
Vår stora befolkning är en bra sak, men naturligtvis innebär den också vissa svårigheter. Uppbygget går kraftfullt framåt på alla fronter och är också mycket framgångsrikt. Men i den nuvarande övergångsperioden med väldiga sociala förändringar finns det fortfarande många svåra problem. Framåtskridande och samtidigt svårigheter — det är en motsättning. Emellertid inte bara bör alla sådana motsättningar lösas, de kan alldeles bestämt också lösas. Vår vägledande princip är allomfattande hänsyn och lämpliga åtgärder. Vilket problemet än må vara — vare sig det rör livsmedel, naturkatastrofer, sysselsättning, utbildning, de intellektuella, alla patriotiska krafters enhetsfront, de nationella minoriteterna eller någon annan fråga — måste vi alltid utgå från ståndpunkten om allomfattande hänsyn, vilken omfattar hela folket, och måste vidta lämpliga åtgärder efter att ha rådgjort med alla berörda parter och i ljuset av vad som är genomförbart vid en bestämd tidpunkt och på en bestämd ort. Under inga omständigheter bör vi klaga över att det finns för många människor, att andra är efterblivna och att förhållandena är besvärliga och svåra att behandla, och stänga dörren till dem.
Menar jag då att regeringen ensam ska ta hand om alla och allt? Givetvis inte. I många fall kan uppgifterna lämnas direkt åt de offentliga organisationerna eller åt massorna att sköta — båda är fullt i stånd att finna på många goda metoder att behandla dem. Detta faller också inom ramen för principen allomfattande hänsyn och lämpliga åtgärder. Vi bör ge vägledning i denna sak åt de offentliga organisationerna och folket överallt.
VIII. OM ”LÅT HUNDRA BLOMMOR BLOMMA,
LÅT HUNDRA ÅSIKTSRIKTNINGAR TÄVLA”
OCH ”LÅNGVARIG SAMLEVNAD OCH ÖMSESIDIG UPPSIKT”
”Låt hundra blommor blomma, låt hundra åsiktsriktningar tävla” och ”Långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt” — hur kom det sig att dessa paroller fördes fram?
De framfördes i ljuset av Kinas särskilda betingelser, på grund av att vi erkände att det fortfarande finns olika slags motsättningar i ett socialistiskt samhälle, och som ett svar på landets trängande behov av att påskynda sin ekonomiska och kulturella utveckling.
Politiken att låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla är avsedd att främja framsteg inom konst och vetenskap och en blomstrande socialistisk kultur i vårt land. Olika former och stilar i konsten bör utvecklas fritt och olika skolor i vetenskapen bör tävla fritt. Vi anser att det är skadligt för konstens och vetenskapens tillväxt, om administrativa åtgärder används för att påtvinga en viss konststil eller åsiktsriktning och bannlysa en annan. Frågor om rätt och fel i konsten och vetenskapen bör avgöras genom fri diskussion i konstnärliga och vetenskapliga kretsar och genom praktiskt arbete på dessa områden. De bör inte avgöras på ett alltför förenklat sätt. En försöksperiod krävs ofta för att avgöra huruvida något är rätt eller fel. Under historiens gång har nya och riktiga saker ofta i början misslyckats att vinna erkännande från folkets flertal och har måst utvecklas i bukter och finter genom kamp. Riktiga och bra saker har ofta till en början betraktats inte som välluktande blommor utan som giftigt ogräs. Kopernikus' teori om solsystemet och Darwins utvecklingsteori avfärdades en gång som felaktiga och måste besegra en bitter opposition. Kinas historia uppvisar många liknande exempel. I ett socialistiskt samhälle är betingelserna för uppkomsten av nya företeelser helt annorlunda och mycket överlägsna de som fanns i det gamla samhället. Inte desto mindre händer det ofta att nya framväxande krafter hålls tillbaka och sunda idéer kvävs.
Dessutom kan, även då medvetet undertryckande inte förekommer, nya företeelsers tillväxt hindras enbart av bristande omdöme. Det är därför nödvändigt att vara försiktig i frågor som rör rätt och fel i konsten och vetenskaperna, uppmuntra fri diskussion och undvika förhastade slutsatser. Vi tror att en sådan hållning kommer att säkra en relativt jämn utveckling av konsten och vetenskaperna.
Marxismen har också utvecklats genom kamp. Ursprungligen var marxismen föremål för alla slags angrepp och betraktades som ett giftigt ogräs. Så är fortfarande fallet i många delar av världen. I de socialistiska länderna åtnjuter den emellertid en annan ställning. Men också i dessa länder finns det icke-marxistiska och till och med anti-marxistiska ideologier. I Kina, fastän den socialistiska omdaningen i huvudsak genomförts såvitt äganderättssystemet angår, och fastän massornas stora och stormiga klasstrider som kännetecknar tider av revolution i huvudsak avslutats, finns det fortfarande rester av de störtade godsägare- och compradorklasserna, bourgeoisin finns fortfarande kvar och omdaningen av småbourgeoisin har nätt och jämnt börjat. Klasskampen är på intet sätt slut. Klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi, klasskampen mellan olika politiska krafter och klasskampen på det ideologiska området mellan proletariat och bourgeoisi kommer att pågå länge och följa en slingrande väg och tidvis t o m bli mycket skarp. Proletariatet söker omforma världen efter sin egen världsåskådning och på samma sätt gör bourgeoisin. I det avseendet är frågan huruvida socialismen eller kapitalismen ska vinna ännu inte verkligt avgjord. Marxisterna förblir en minoritet i hela befolkningen liksom bland de intellektuella. Marxismen måste därför fortfarande utvecklas genom kamp. Marxismen kan utvecklas endast genom kamp — den sanningen gäller inte bara det förflutna och nuet utan är nödvändigtvis giltig också för framtiden. Det som är riktigt utvecklas alltid i kamp med det som är felaktigt. Det sanna, det goda och det vackra existerar alltid jämsides med och som kontraster till det falska, det onda och det fula och utvecklas i kampen med de sistnämnda. Så snart mänskligheten förkastar något felaktigt eller accepterar någon särskild sanning börjar nya sanningar sin kamp mot nya villfarelser. Sådana strider kommer aldrig att upphöra. Det är lagen om sanningens utveckling, och det är förvisso också lagen om marxismens utveckling.
Det kommer att ta avsevärd tid att avgöra utgången i den ideologiska kampen mellan socialism och kapitalism i vårt land. Skälet är att inflytandet från bourgeoisin och från de intellektuella som kommer från det gamla samhället, just det inflytande som utgör deras klassideologi, envist kommer att bestå i vårt land under lång tid. Om detta alls inte förstås eller förstås otillräckligt, kommer de svåraste misstag att begås och nödvändigheten att föra kamp på det ideologiska området kommer att förbises. Ideologisk kamp skiljer sig från andra kampformer eftersom den enda metod som används är noggrann argumentation och inte grovt tvång. I dag intar socialismen en gynnsam position i den ideologiska kampen. Den grundläggande makten i staten ligger i händerna på de arbetande människorna ledda av proletariatet. Kommunistiska partiet är starkt och dess prestige är stor. Trots att det förekommer brister och misstag i vårt arbete kan varje ärlig människa se att vi är lojala mot folket, att vi både vill och kan bygga upp vårt land tillsammans med folket och att vi har uppnått stora framgångar och kommer att uppnå ännu större. Den överväldigande majoriteten av de borgerliga och de intellektuella som kommer från det gamla samhället är patriotiska och villiga att tjäna sitt blomstrande socialistiska fädernesland. De vet att om de vänder ryggen åt socialismens sak och det arbetande folket, som leds av det kommunistiska partiet, har de ingenting att falla tillbaka på och deras framtid kan omöjligen bli ljus.
Folk kan fråga: eftersom marxismen accepteras som vägledande ideologi av folkets flertal i vårt land, kan den kritiseras? Visst kan den det. Marxismen är vetenskaplig sanning och fruktar ingen kritik. Om den gjorde det, och om den kunde stjälpas av kritik vore den värdelös. Är det inte i själva verket så att idealisterna kritiserar marxismen dagligen och på alla sätt? Och de som hyser borgerliga och småborgerliga idéer och inte vill ändra sig, kritiserar inte också de marxismen på alla sätt? Marxister bör inte vara rädda för kritik från något håll. Tvärtom behöver de stålsätta och utveckla sig och erövra nya ställningar stick i stäv mot kritiken och i kampens stormar och påfrestningar. Att kämpa mot oriktiga idéer är som att undergå vaccinering — människan utvecklar större immunitet mot sjukdom efter vaccinationen. Plantor som växer upp i drivhus har inte stor utsikt att bli härdiga. Att genomföra politiken att låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla kommer inte att försvaga utan att stärka marxismens ledande ställning på det ideologiska området.
Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. Men det är en helt annan sak när vi har att göra med oriktiga idéer bland folket. Går det för sig att förbjuda sådana idéer och inte ge dem möjlighet att komma till uttryck? Visst inte. Det är inte bara fåfängt utan mycket skadligt att använda grova metoder vid behandlingen av ideologiska frågor inom folket, av frågor som rör människans andliga värld. Man må förbjuda folk att uttrycka felaktiga idéer men idéerna finns ändå där. Å andra sidan, om riktiga idéer klemas bort i drivhus och aldrig härdas av elementen eller immuniseras mot sjukdomar, kommer de inte att vinna i kampen mot oriktiga idéer. Därför är det endast genom att använda metoden att diskutera, kritisera och resonera som vi verkligen kan befrämja riktiga idéer och övervinna oriktiga och som vi verkligen kan avgöra frågor.
Det är oundvikligt att bourgeoisin och småbourgeoisin kommer att ge uttryck för sina ideologier. Det är oundvikligt att de envist kommer att hävda sig på alla upptänkliga sätt i politiska och ideologiska frågor. Man kan inte vänta sig att de ska göra annat. Vi bör inte använda under-tryckningsmetoden för att hindra dem att yttra sig utan bör tillåta dem att göra det och samtidigt argumentera med dem och rikta lämplig kritik mot dem.
Det kan inte råda något tvivel om att vi bör kritisera alla slags felaktiga idéer. Det skulle visst inte vara riktigt av avstå från kritik och se på medan felaktiga idéer obehindrat sprider sig och låta dem dominera fältet. Misstag måste kritiseras och giftigt ogräs bekämpas varhelst det sticker upp. Men sådan kritik bör inte vara dogmatisk. Vi bör inte använda den metafysiska metoden utan sträva att tillämpa den dialektiska metoden. Vad som behövs är vetenskaplig analys och fullt övertygande argument. Dogmatisk kritik avgör ingenting. Vi är emot alla slag av giftigt ogräs, men vi bör noggrant skilja mellan vad som verkligen är ett giftigt ogräs och vad som verkligen är en välluktande blomma. Vi måste tillsammans med folkets massor lära oss hur man noggrant skiljer mellan dessa två och att använda riktiga metoder för att bekämpa giftigt ogräs.
Medan vi kritiserar dogmatism bör vi samtidigt rikta vår uppmärksamhet på att kritisera revisionismen. Revisionismen eller högeropportunismen är en borgerlig tankeströmning som är ännu farligare än dogmatismen. Revisionisterna, dvs högeropportunisterna, bekänner sig till marxismen med läpparna; även de angriper ”dogmatismen”. Men vad de verkligen angriper är marxismens kärna. De motsätter sig eller förvränger materialismen och dialektiken, motsätter sig eller försöker försvaga folkets demokratiska diktatur och kommunistiska partiets ledande roll och motsätter sig eller försöker försvaga den socialistiska omvandlingen och det socialistiska uppbygget. Till och med efter vår revolutions grundläggande seger kommer det fortfarande att finnas en del människor i vårt samhälle som förgäves hoppas att kunna återupprätta det kapitalistiska systemet och med säkerhet kommer att slåss mot arbetarklassen på alla fronter, däribland den ideologiska. Och i denna kamp är revisionisterna deras högra hand.
Ordagrant har dessa två paroller — låt hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla — ingen klasskaraktär: proletariatet kan utnyttja dem men det kan också bourgeoisin och andra personer. Olika klasser, skikt och samhällsgrupper har var och en sina egna åsikter om vad som är välluktande blommor och vad som är giftigt ogräs. Vad bör då ur massornas synpunkt vara kriterierna i dag för att skilja mellan välluktande blommor och giftigt ogräs? Hur ska vårt folk i sin politiska verksamhet bedöma huruvida en människas ord och handlingar är rätt eller fel? På grundval av vår grundlags principer, viljan hos den överväldigande majoriteten av vårt folk och de gemensamma politiska ståndpunkter som våra politiska partier vid skilda tillfällen deklarerat, tror vi, att kriterierna i stort sett bör vara följande:
1) Ord och handlingar bör bidra till att förena och inte splittra folken i alla våra nationaliteter.
2) De bör vara till gagn och inte till skada för den socialistiska omvandlingen och det socialistiska uppbygget.
3) De bör bidra till att befästa och inte undergräva eller försvaga folkets demokratiska diktatur.
4) De bör bidra till att befästa och inte undergräva eller försvaga den demokratiska centralismen.
5) De bör bidra till att stärka, inte göra slut på eller försvaga det kommunistiska partiets ledarskap.
6) De bör vara till gagn och inte till skada för den internationella socialistiska enheten och enheten mellan de fredsälskande folken i världen.
Av dessa sex kriterier är de två om den socialistiska vägen och partiets ledarskap de viktigaste. Dessa kriterier läggs fram för att befrämja och inte för att hindra fri diskussion av frågor inom folket. De som inte gillar dessa kriterier kan ändå framlägga sina egna åsikter och argumentera för sin sak. Emellertid, så länge folkets flertal har klara kriterier att följa, kan kritiken och självkritiken föras efter lämpliga linjer, och dessa kriterier kan tillämpas på folks ord och handlingar för att avgöra om de är riktiga eller felaktiga, om de är välluktande blommor eller giftigt ogräs. Dessa kriterier är politiska. När vi bedömer sanningshalten i vetenskapliga teorier eller det estetiska värdet av konstnärliga arbeten krävs naturligtvis andra dithörande kriterier, men dessa sex politiska kriterier är tillämpliga på all verksamhet inom konsten och vetenskapen. Kan det i ett socialistiskt land som vårt möjligen finnas någon värdefull vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet, som strider mot dessa politiska kriterier?
De åsikter som framlagts ovan härrör ur vårt lands specifika historiska betingelser. Betingelserna varierar i olika socialistiska länder och olika kommunistiska partier, därför hävdar vi inte att andra länder och partier bör eller måste följa den kinesiska vägen.
Parollen ”långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt” är också en produkt av Kinas specifika historiska betingelser. Den framlades inte hux flux, utan hade varit i vardande i flera år. Idén om långvarig samlevnad hade funnits länge, men förra året, när det socialistiska systemet i huvudsak hade upprättats, framfördes parollen i klara ord.
Varför bör bourgeoisins och småbourgeoisins demokratiska partier tillåtas existera sida vid sida med arbetarklassens parti under lång tid? Emedan vi inte har några skäl för att inte anta politiken om långvarig samlevnad med alla de politiska partier, som verkligen är trofasta mot uppgiften att ena folket för socialismens sak och som åtnjuter folkets förtroende.
Så tidigt som vid andra sessionen med Första nationella kommittén för den Politiska rådgivande konferensen i juni 1950, ställde jag frågan på följande sätt:
Folket och dess regering kommer inte att förkasta någon eller vägra honom tillfälle att försörja sig och göra landet tjänster, förutsatt att han verkligen är villig att tjäna folket, förutsatt att han verkligen hjälpte och gav ett handtag när folket stod inför svårigheter och fortsätter att handla rätt utan att ge upp på halva vägen.
Vad jag diskuterade här var den politiska grundvalen för de olika partiernas långvariga samlevnad. Det är kommunistiska partiets önskan såväl som dess politik att existera sida vid sida med de demokratiska partierna under lång tid framöver. Huruvida de demokratiska partierna kan bestå länge beror inte bara på vad kommunistiska partiet vill utan också på hur väl de sköter sin sak och huruvida de åtnjuter folkets förtroende.
Ömsesidig uppsikt de olika partierna emellan har också länge varit ett faktum i den meningen att de länge givit varandra råd och kritiserat varandra. Ömsesidig uppsikt är uppenbarligen inte en ensidig angelägenhet, den innebär att det kommunistiska partiet kan utöva uppsikt över de demokratiska partierna och omvänt. Varför bör de demokratiska partierna tillåtas utöva uppsikt över det kommunistiska partiet? Därför att ett parti i lika hög grad som en individ är i stort behov av att höra andra åsikter än sina egna. Vi vet alla att uppsikten över det kommunistiska partiet huvudsakligen utövas av det arbetande folket och partimedlemmarna. Men fördelarna ökar för oss då de demokratiska partierna också utövar uppsikt. Givetvis kommer utbyte av råd och kritik mellan det kommunistiska partiet och de demokratiska partierna att spela en positiv uppsiktsroll bara när råden och kritiken överensstämmer med de sex politiska kriterier som givits ovan. Det är därför vi hoppas, att alla de demokratiska partierna, för att fylla det nya samhällets behov, kommer att ägna uppmärksamhet åt den ideologiska omdaningen och sträva efter långvarig samlevnad med det kommunistiska partiet och ömsesidig uppsikt.
IX. TILL FRÅGAN OM STÖRNINGAR SOM SKAPAS AV En' LITET ANTAL MÄNNISKOR
År 1956 gick ett litet antal arbetare och studerande på vissa orter i strejk. Den omedelbara orsaken till dessa störningar var uraktlåtenhet att tillfredsställa vissa av deras krav på materiella fördelar, av vilka en del borde och kunde ha tillfredsställts, medan andra inte var berättigade eller var överdrivna och därför just då inte kunde tillgodoses. Men en viktigare orsak var byråkrati i ledningen. I vissa fall låg ansvaret för sådana byråkratiska misstag på de högre myndigheterna, och de lägre nivåerna hade ingen skuld. En annan orsak till dessa störningar var att ideologiskt och politiskt uppfostringsarbete bland arbetarna och de studerande saknades. Samma år skapade också ett fåtal medlemmar i en del jordbrukskooperativ störningar, och även här var de viktigaste orsakerna byråkrati i ledningen och brist på uppfostringsarbete bland massorna.
Det bör medges, att en del bland massorna är benägna att inrikta sig på omedelbara, partiella och personliga intressen, de förstår inte eller förstår inte tillräckligt långsiktiga, landsomfattande och kollektiva intressen. På grund av bristande erfarenhet av politik och samhällsliv är ganska många unga människor ur stånd att se skillnaden mellan det gamla och det nya Kina; det är inte lätt för dem att ingående förstå vilka umbäranden vårt folk gick igenom i kampen för att befria sig från imperialisternas och kuomintangreaktionärernas förtryck, eller de långa år av mödosamt arbete som behövs, innan ett bra socialistiskt samhälle kan upprättas. Det är därför vi ständigt måste bedriva ett livfullt och effektivt politiskt uppfostringsarbete bland massorna. Vi bör alltid säga dem sanningen om de svårigheter som uppkommer och diskutera med dem hur svårigheterna ska övervinnas.
Vi gillar inte störningar, emedan motsättningar inom folket kan lösas i enlighet med metoden ”enhet—kritik—enhet”, medan störningar oundvikligen orsakar förluster och är till förfång för socialismens framåtskridande. Vi är övertygade om att folkets massor stöder socialismen, att de medvetet iakttar disciplin och är förståndiga och säkerligen inte utan skäl kommer att delta i störningar. Men detta innebär inte, att möjligheten till störningar orsakade av massorna inte längre existerar i vårt land. I denna fråga, bör vi ägna uppmärksamhet åt följande: 1) För att avskaffa orsakerna till störningar måste vi beslutsamt övervinna byråkratin, ordentligt förbättra det ideologiska och politiska uppfostringsarbetet och gripa oss an alla motsättningar på ett riktigt sätt. Om vi gör det, kommer det allmänt sett inte att uppstå störningar. 2) När störningar inträffar till följd av att vi utför ett dåligt arbete, då bör vi leda in de inblandade på rätt väg, utnyttja dessa störningar som ett särskilt medel till att förbättra vårt arbete och uppfostra kadrerna och massorna samt finna lösningar på de frågor som tidigare lämnades olösta. Då vi tar itu med någon störning bör vi arbeta omsorgsfullt och inte använda alltför enkla metoder eller förhastat förklara ärendet avslutat. De drivande krafterna i störningar bör inte summariskt uteslutas, med undantag för sådana som begått smärre kriminella förbrytelser eller är aktiva kontrarevolutionärer och måste straffas enligt lag. I ett så stort land som vårt är det ingenting att bli orolig för, om små grupper av människor skapar störningar. Tvärtom, sådana störningar kommer att hjälpa oss att bli av med byråkratin.
I vårt samhälle finns det också ett litet antal människor som hånar allmänhetens intressen och medvetet bryter mot lagen och begår brott. De är benägna att dra fördel av vår politik och förvränga den och avsiktligt framställa oresonliga krav för att hetsa upp massorna eller avsiktligt sprida rykten för att skapa oreda och störa den allmänna ordningen. Vi tänker inte låta dessa individer få sin vilja fram. Tvärtom måste lagen inskrida mot dem på lämpligt sätt. Massorna kräver att de ska straffas och det skulle strida mot folkets vilja om de inte straffades.
X. KAN DÅLIGA FÖRETEELSER OMVANDLAS TILL GODA?
I vårt samhälle är, som jag sagt, störningar orsakade av massorna dåliga, och vi gillar dem inte. Men när störningar verkligen inträffar, sätter de oss i stånd att dra lärdomar av dem, att övervinna byråkrati och uppfostra kadrerna och massorna. I den betydelsen kan dåliga företeelser förvandlas till goda. Störningar har alltså en dubbel karaktär. Varje störning kan betraktas på det sättet.
Alla vet att händelserna i Ungern inte var bra. Men också de hade en dubbel karaktär. Emedan våra ungerska kamrater vidtog de rätta åtgärderna under loppet av dessa händelser, förvandlades det som var en dålig företeelse till slut till en god. Ungern är nu mer konsoliderat än någonsin och alla andra länder i det socialistiska lägret har också lärt en läxa.
Likaså var naturligtvis den världsomfattande antikommunistiska och antifolkliga kampanjen som utlöstes under senare hälften av 1956 en dålig företeelse. Men den tjänade till att uppfostra och stålsätta de kommunistiska partierna och arbetarklassen i alla länder och omvandlade sig sålunda till en god företeelse. Under den tidens stormar och påfrestningar lämnade ett antal människor de kommunistiska partierna i många länder. Utträden ur partiet reducerar partiets medlemsantal och är naturligtvis en ogynnsam företeelse, men det finns också en gynnsam sida. Vacklande element, som är ovilliga att fortsätta, har dragit sig tillbaka, men det överväldigande flertalet, som är trofasta partimedlemmar kan bättre enas för kamp. Varför är inte detta en bra sak?
För att sammanfatta, vi måste lära oss att se på problemen från alla sidor, se den negativa såväl som den positiva sidan i tingen. Under givna betingelser kan en dålig företeelse leda till goda resultat och en god företeelse till dåliga resultat. För mer än två tusen år sedan sade Lao Tzu: ”Lyckan ligger innesluten i olyckan, olyckan ligger på lur inom lyckan”.[1] När japanerna med vapen bröt sig en väg in i Kina, kallade de detta en seger. Stora delar av Kinas territorium erövrades och kineserna kallade detta ett nederlag. Men Kinas nederlag bar segerns frö inom sig och Japans seger bar nederlagets frö inom sig. Har inte historien bekräftat sanningen häri?
Folk världen över diskuterar nu huruvida ett tredje världskrig kommer att bryta ut. Även i denna fråga måste vi vara andligen förberedda och företa en del analyser. Vi är bestämt för fred och mot krig. Men om imperialisterna prompt yrkar på att utlösa ännu ett krig, bör vi inte frukta det. Vår inställning till denna fråga är densamma som vår inställning till vilken störning som helst: för det första är vi emot den; för det andra är vi inte rädda för den.
Första världskriget ledde till att Sovjetunionen, med en folkmängd på 200 miljoner, uppstod. Andra världskriget följdes av uppkomsten av det socialistiska lägret med dess sammanlagda folkmängd på 900 miljoner. Om imperialisterna skulle envisas med att driva fram ett tredje världskrig, skulle helt visst ytterligare flera hundra miljoner övergå till socialismen; därefter blir det inte mycket plats kvar på jorden för imperialisterna; det är också troligt att imperialismens hela system totalt störtar samman.
Under givna betingelser förvandlar sig var och en av de två motsatta sidorna i en motsättning ständigt till sin motsats till följd av kampen mellan dem. Här är det betingelserna som är det väsentliga. Utan de givna betingelserna kan ingen av de två motsatta sidorna förvandla sig själv till sin motsats. Av alla klasser i världen är proletariatet ivrigast att förändra sin ställning; därefter kommer halvproletariatet, ty det förra besitter ingenting alls, medan det senare knappast har det bättre. Förenta staterna kontrollerar nu en majoritet i Förenta Nationerna och dominerar många delar av världen. Detta tillstånd är övergående och kommer en dag att förändras. Kinas läge som ett fattigt land som förvägrats sina rättigheter i internationella angelägenheter, kommer också att förändras — ett fattigt land kommer att förändras till ett rikt, ett land som är förvägrat sina rättigheter till ett land som åtnjuter dessa — en omvandling av tingen till deras motsatser. Här utgör det socialistiska systemet och de samfällda ansträngningarna hos ett enat folk de avgörande betingelserna.
XI. OM ATT IAKTTA SPARSAMHET
Här vill jag helt kort tala om att hushålla med tillgångarna. Vi vill utföra ett omfattande uppbyggnadsarbete, men vårt land är ännu mycket fattigt — häri ligger en motsättning. Ett sätt att lösa denna motsättning är att göra ihållande ansträngningar för att strikt hushålla med tillgångarna på varje område.
Under rörelsen 1952 mot de ”tre onda” kämpade vi mot korruption, slöseri och byråkrati med tonvikt på att bekämpa korruption. 1955 förespråkade vi hushållning med resurserna vilket ledde till betydande framgångar. Då lade vi tonvikten på att bekämpa den otillbörligt höga standarden på icke produktiva anläggningsarbeten och på sparsamhet med råmaterialet i industriproduktionen. Men på den tiden tillämpade man inte på allvar sparsamhet som vägledande princip på alla områden i folkhushållet, inte heller i statliga verk, armsförband, skolor och de folkliga organisationerna i allmänhet. I år uppmanar vi till sparsamhet och att göra slut på slöseri på alla områden i hela landet.
Vi saknar fortfarande erfarenhet i uppbyggnadsarbetet. Under de senaste åren har vi vunnit stora framgångar men det har också förekommit slöseri. Vi måste steg för steg bygga ett antal stora moderna företag som ska bilda ryggraden i vår industri; utan dessa kan vi inte förvandla vårt land till ett mäktigt modernt industriland inom de närmaste decennierna. Men huvuddelen av våra företag bör inte byggas i sådan skala; vi bör grunda fler små och medelstora företag och i full utsträckning utnyttja den industriella grundval som ärvts från det gamla samhället för att därigenom uppnå största möjliga sparsamhet och uträtta mer med mindre pengar. Sedan andra plenarsessionen med Kinas kommunistiska partis åttonde Centralkommitté i november 1956 med större eftertryck än tidigare framlade principen om att iaktta strikt sparsamhet och bekämpa slöseri har under de få månader som förflutit goda resultat börjat visa sig. Den nuvarande sparsamhetskampanjen måste bedrivas grundligt och ihållande. Precis som kritiken av alla övriga fel och misstag, kan kampen mot slöseri liknas vid att tvätta ansiktet. Tvättar inte folk ansiktet varje dag? Kinas kommunistiska parti, de demokratiska partierna, demokrater som inte är anslutna till något parti, intellektuella, industriidkare och affärsmän, arbetare, bönder och hantverkare — kort sagt, alla våra 600 miljoner människor — måste sträva att öka produktionen och sparsamheten och gå emot extravagans och slöseri. Detta är av förstarangsbetydelse inte blott ekonomiskt utan även politiskt. På senare tid har en farlig tendens visat sig bland många av våra tjänstemän — en ovillighet att dela massornas väl och ve, en inriktning på personlig berömmelse och vinning. Detta är mycket illa. Ett sätt att övervinna detta är att under vår kampanj för att öka produktionen och iaktta sparsamhet, strömlinjeforma organisationer och överföra kadrer till lägre nivåer, så att ett betydande antal av dem återvänder till produktivt arbete. Vi måste se till att alla våra kadrer och hela vårt folk ständigt har för ögonen att vårt land är ett stort socialistiskt land men att det ekonomiskt är efterblivet och fattigt och att detta är en mycket stor motsättning. För att göra Kina blomstrande och starkt krävs flera årtionden av hårda kamp, som bland annat innebär att följa politiken att bygga vårt land genom flit och sparsamhet, det vill säga, att praktisera strikt sparsamhet och bekämpa slöseri.
XII. KINAS VÄG TILL INDUSTRIALISERING
Då vi diskuterar vår väg till industrialisering är vi här huvudsakligen intresserade av förhållandet mellan den tunga industrins, den lätta industrins och jordbrukets tillväxt. Det måste fastslås att den tunga industrin är kärnan i Kinas ekonomiska uppbyggnad. Men samtidigt måste man också ta full hänsyn till jordbrukets och den lätta industrins utveckling.
Eftersom Kina är ett stort jordbruksland med mer än 80 procent av sin befolkning i landsbygdsområdena, måste jordbruket utvecklas jämsides med industrin. Endast därigenom kan industrin få råvaror och en marknad och bara på det sättet kommer det att vara möjligt att ackumulera ytterligare medel för att bygga en mäktig tung industri. Alla vet att den lätta industrin är nära förbunden med jordbruket. Utan jordbruk kan det inte finnas någon lätt industri. Men det inses ännu inte lika klart, att jordbruket förser den tunga industrin med en viktig marknad. Detta faktum kommer emellertid att uppfattas lättare när den tekniska omvandlingens gradvisa framsteg och jordbrukets modernisering kräver ständigt fler maskiner, konstgödsel, bevattnings- och elkraftsanläggningar samt transportmedel för jordbruket, liksom bränsle och byggnadsmaterial för landsbygdens konsumenter. Hela folkhushållningen kommer att gynnas, om vi kan nå en ännu större tillväxt inom vårt jordbruk och sålunda frammana en motsvarande större utveckling av den lätta industrin under andra och tredje femårsplanen. Allt eftersom jordbruket och den lätta industrin utvecklas kommer den tunga industrin att tillförsäkras marknader och medel och sålunda växa snabbare. Vad som alltså kan förefalla vara ett långsammare tempo i industrialiseringen är i själva verket inte så långsamt och kanske tom sker fortare. På tre femårsplaner eller kanske något längre tid kan Kinas årliga stålproduktion höjas till 20 miljoner ton eller mer, jämfört med dess maximum före befrielsen på något över 900000 ton 1943. Detta kommer att glädja folket både i stad och på land.
Jag avser inte att tala länge om ekonomiska frågor idag. Med knappt sju års ekonomiskt uppbygge bakom oss, saknar vi ännu erfarenhet och behöver samla mer. Vi hade ingen erfarenhet av revolution heller, när vi först började, och det var först sedan vi fått en rad törnar och fått erfarenhet som vi vann en landsomfattande seger. Vad vi nu måste kräva av oss själva är att vinna erfarenhet i det ekonomiska uppbygget på kortare tid än det tog oss att vinna erfarenhet i revolution, och att inte betala ett så högt pris för den. Vi kommer att tvingas betala ett visst pris, men vi hoppas att det inte kommer att bli så högt som det vi betalade under revolutionsperioden. Vi måste inse att här finns en motsättning — motsättningen mellan de objektiva lagarna för ett socialistiskt samhälles ekonomiska utveckling och vår subjektiva förmåga att uppfatta dessa — en motsättning som måste lösas under praktikens gång. Denna motsättning kommer också att visa sig som en motsättning mellan olika personer, dvs mellan dem hos vilka dessa objektiva lagar återspeglas förhållandevis exakt och dem hos vilka återspeglingen är förhållandevis inexakt. Detta är också en motsättning inom folket. Varje motsättning är en objektiv verklighet och det är vår uppgift att återspegla den och lösa den på ett så nära intill riktigt sätt som vi förmår.
För att förvandla Kina till en industriland måste vi lära samvetsgrant av Sovjetunionens framskridna erfarenheter. Sovjetunionen har byggt socialismen under fyrtio år och dess erfarenhet är mycket värdefull för oss.
Låt oss fråga vem det var som gjorde ritningar och utrustade så många viktiga fabriker åt oss. Var det Förenta staterna? Eller England? Nej, ingendera. Bara Sovjetunionen var villig att göra det, emedan Sovjetunionen är ett socialistiskt land och vår allierad. Förutom Sovjetunionen har broderländerna i Östeuropa givit oss en viss hjälp. Det är alldeles riktigt, att vi bör lära av de goda erfarenheterna hos alla länder, socialistiska såväl som kapitalistiska, härom råder ingen diskussion. Men huvudsaken är fortfarande att lära av Sovjetunionen.
Nu finns det två olika attityder när man lär av andra. Den ena är den dogmatiska attityden: att överföra allting vare sig det passar våra förhållanden eller ej. Detta tjänar ingenting till. Den andra attityden innebär, att man använder huvudet och lär sig de saker som passar våra förhållanden, det vill säga, tillgodogör sig alla de erfarenheter som är nyttiga för oss. Detta är den inställning som vi bör inta.
Att stärka vår solidaritet med Sovjetunionen, att stärka vår solidaritet med alla socialistiska länder — det är vår grundläggande politik, häri ligger våra grundläggande intressen. Sedan har vi de asiatiska och afrikanska länderna och alla fredsälskande länder och folk — vi måste stärka och utveckla vår solidaritet med dem. Förenade med dessa två krafter kommer vi inte att stå ensamma. Vad beträffar de imperialistiska länderna bör vi ena oss med folken i dessa länder och sträva att i fred samleva med dessa länder, göra affärer med dem och hindra ett eventuellt krig, men under inga omständigheter bör vi hysa några orealistiska uppfattningar om dem.
[1] Se Lao Tzu, kap. LVIII.