[ Del av ett samtal med två framträdande personer från Latinamerika. ]
Förenta staterna skyltar med antikommunismens flagga överallt i syfte att föröva aggression mot andra länder.
Förenta staterna står i skuld överallt. De står i skuld inte bara till Latinamerikas, Asiens och Afrikas länder utan också till Europas och Oceaniens länder. Hela världen, också Storbritannien, tycker illa om Förenta staterna. Folkets massor tycker illa om det. Japan tycker illa om Förenta staterna därför att det förtrycker Japan. Inga av länderna i Östern har undgått Förenta staternas aggression. Förenta staterna har invaderat vår provins Taiwan, Japan. Korea, Filippinerna, Vietnam och Pakistan lider alla under Förenta staternas aggression, trots att en del av dem är bundsförvanter till Förenta staterna. Folken är missnöjda och i en del länder också myndigheterna.
Alla förtryckta nationer vill ha oberoende.
Allting underkastas förändring. De stora förfallna krafterna kommer att ge vika för de små nyfödda krafterna. De små krafterna kommer att förändras till stora krafter därför att folkets flertal kräver denna förändring. De imperialistiska krafterna i Förenta staterna kommer att förändras från att ha varit stora till att bli små därför att också det amerikanska folket är missnöjt med sin regering.
Jag har själv under min livstid bevittnat sådana förändringar. En del av oss här är födda under Chingdynastin, andra efter 1911 års revolution.
Chingdynastin störtades för länge sedan. Av vem? Av det parti som Sun Yat-sen ledde och av folket. Sun Yat-sens styrkor var så små att Chiangdynastins ämbetsmän inte tog honom på allvar. Han ledde många uppror som varje gång misslyckades. Till sist var det emellertid Sun Yat-sen som bringade Chingdynastin på fall. Storlek är ingenting att vara rädd för. Det stora kommer att störtas av det lilla. Det lilla kommer att bli stort. Efter att ha kullkastat Chingdynastin besegrades Sun Yat-sen. Ty han misslyckades med att tillfredsställa folkets krav, såsom dess krav på jord och på kamp mot imperialismen. Han förstod inte heller nödvändigheten av att undertrycka kontrarevolutionärerna som då rörde sig fritt. Senare led han nederlag mot Yuan Shih-kai, hövdingen för krigsherrarna i norr. Nu verkade återigen denna lag: små krafter sammanlänkade med folket blir starka, medan stora krafter som motsätter sig folket blir svaga. Efteråt samarbetade Sun Yat-sens borgerligt demokratiska revolutionärer med oss kommunister, och tillsammans besegrade vi den krigsherreapparat som Yuan Shih-kai lämnat efter sig.
Chiang Kai-sheks välde i Kina erkändes av regeringarna i alla länder och varade i tjugotvå år, och hans krafter var de största. Våra styrkor var små, femtiotusen partimedlemmar i början och bara några tusen efter den kontrarevolutionära undertryckningen. Fienden skapade bråk överallt. Åter verkade lagen: de stora och starka slutar i nederlag eftersom de är skilda från folket, medan de små och svaga avgår med segern därför att de är sammanlänkade med folket och arbetar i dess intressen. Så gick det till slut.
Under det antijapanska kriget var Japan mycket starkt. Kuomintangs trupper drevs tillbaka till inlandet, och de väpnade styrkor som leddes av kommunistiska partiet kunde bara bedriva gerillakrig i landsbygdsområdena bakom fiendens linjer. Japan ockuperade stora kinesiska städer så som Peking, Tientsin, Shanghai, Nanking, Wuhan och Kanton. Trots det bröt de japanska militaristerna liksom Hitlers Tyskland samman inom några år i enlighet med samma lag.
Vi utstod otaliga svårigheter och drevs från söder till norr, medan våra styrkor minskade från flera hundra tusen till några tiotusental. Vid slutet av den 12 500 km Långa marschen hade vi bara tjugofemtusen man kvar.
I vårt partis historia har många felaktiga ”vänster”- och högerlinjer uppträtt. De allvarligaste av dem alla var Chen Tu-hsius högeravvikande linje och Wang Mings ”vänster”-avvikande linje. Dessutom hade vi Chang Kuo-taos, Kao Kangs och andras misstag av högerkaraktär.
Det finns också en god sida med misstag, ty de kan fostra folket och partiet. Vi har haft ganska många som lärt oss genom negativa exempel: Japan, Förenta staterna, Chiang Kai-shek, Chen Tu-hsiu, Li Li-san, Wang Ming, Chang Kuo-tao och Kao Kang. Vi fick betala ett mycket högt pris för att lära av dessa, som undervisade oss genom negativa exempel. Förr förde Storbritannien krig mot oss många gånger. Storbritannien, Förenta staterna, Japan, Frankrike, Tyskland, Italien, Tsarryssland och Holland var alla mycket intresserade av vårt land. De var allesammans våra lärare genom negativa exempel, och vi var deras elever.
Under Försvarskriget mot Japan ökade våra trupper till 900 000 man genom att slåss mot Japan. Då kom Befrielsekriget. Våra vapen var underlägsna Kuomintangs. Dess trupper uppgick till fyra miljoner, men under tre års strider utplånade vi allt som allt åtta miljoner av dem. Kuomintang kunde inte besegra oss, trots att det fick hjälp av Förenta staternas imperialism. De stora och starka kan inte segra, det är alltid de små och svaga som vinner i längden.
Nu är imperialismen i Förenta staterna ganska stark, men i verkligheten är den inte det. Den är mycket svag politiskt därför att den är skild från folkets massor och illa omtyckt av alla, också av det amerikanska folket. Den ser mycket stark ut, men i verkligheten är den ingenting att vara rädd för, den är en papperstiger. Till det yttre är den en tiger gjord av papper, oförmögen att motstå vind och regn. Jag anser att Förenta staterna ingenting annat är än en papperstiger.
Historien som helhet, klassamhällets flera tusen år långa historia, har bevisat att de starka måste ge vika för de svaga. Detta gäller också för både Nord- och Sydamerika.
Endast när imperialismen utplånats kan fred råda. Den dagen kommer då papperstigrarna utplånas. Men de kommer inte att dö ut självmant, de måste slås sönder av vind och regn.
När vi säger att imperialismen i Förenta staterna är en papperstiger talar vi i strategiska termer. Som helhet måste vi förakta den. Men vad varje del angår måste vi ta den på allvar. Den har klor och huggtänder. Vi måste tillintetgöra den ett stycke i sänder. Till exempel: om den har tio huggtänder, slå första gången av en tand, och då finns det nio kvar; slå av en till, och då finns det åtta kvar. När alla huggtänderna är borta har den fortfarande klor. Om vi tar itu med den steg för steg och på fullt allvar, kommer vi förvisso att lyckas till slut.
Strategiskt måste vi helt förakta Förenta staternas imperialism. Taktiskt måste vi ta den på allvar. När vi kämpar mot den måste vi ta varje strid, varje sammandrabbning, på allvar. För närvarande är Förenta staterna mäktiga, men sett i bredare perspektiv, som helhet och på lång sikt, har de inget folkligt stöd, och deras politik ogillas av folket eftersom de förtrycker och utsuger det. Av denna anledning är tigern dömd. Den är därför ingenting att vara rädd för utan kan föraktas. Men idag har Förenta staterna fortfarande styrka, de producerar hundra miljoner ton stål om året och slår omkring sig överallt. Det är därför vi måste fortsätta att föra kamp emot dem, bekämpa dem med hela vår kraft och rycka den ena ställningen efter den andra ifrån dem. Och det tar tid.
Det ser ut som om länderna i Nord- och Sydamerika, Asien och Afrika blir tvungna att fortsätta gräla med Förenta staterna ända till slutet, tills papperstigern tillintetgörs av vind och regn.
För att gå emot imperialismen i Förenta staterna bör folk av europeiskt ursprung i de latinamerikanska länderna ena sig med urbefolkningen, indianerna. Kanske kan de vita immigranterna från Europa delas i två grupper, en bestående av härskande och den andra av behärskade. Det borde göra det lättare för grupperna av förtryckta vita människor att närma sig urbefolkningen, eftersom deras läge är likadant.
Våra vänner i Latinamerika, Asien och Afrika är i samma läge som vi och gör samma slags arbete, de gör något för folken och för att minska imperialismens förtryck av dem. Om vi gör ett bra arbete, kan vi dra upp det imperialistiska förtrycket med rötterna. I detta är vi kamrater.
I vår kamp mot imperialistiskt förtryck är vi av samma natur som ni och skiljer oss bara i geografiskt läge, nationalitet och språk. Men till naturen skiljer vi oss från imperialismen, och dess blotta åsyn gör oss illamående.
Vad är imperialismen bra för? Det kinesiska folket vill inte veta av den, och det vill inte heller folken i resten av världen. Imperialismen har inget existensberättigande.