[ En del av de anvisningar kamrat Mao Tsetung gav när berörda under regeringen lydande avdelningar rapporterade om sitt arbete med hantverket. ]
1. Det förefaller mig som om takten i den socialistiska omvandlingen av det självständiga hantverket varit litet för låg. Jag påpekade detta i januari i år vid konferensen med sekreterarna i provinsernas och municipens partikommittéer. Fram till slutet av 1955 hade bara två miljoner hantverkare organiserats. Under de bägge första månaderna i år har dock ytterligare tre miljoner organiserats, så i stort sett kan arbetet bli färdigt i år. Det är mycket bra. Ni överväger att under loppet av tre femårsplaner höja det sammanlagda värdet av hantverksproduktionen med i genomsnitt 10,9 procent per år. Det förefaller mig något för litet. I första femårsplanen satte vi ett alltför lågt mål, följaktligen har vi lidit litet av det. Målet behöver inte ändras nu, men det får ni avgöra efter eget omdöme.
2. Vad gäller storleken på hantverkskooperativen är i allmänhet omkring etthundra personer per kooperativ lagom, även om några kan ha flera hundra och andra bara några tiotal.
3. Det är en bra idé att organisera kooperativ bestående av smeder och snickare som gör ronder i byarna för att reparera jordbruksredskap och tjäna jordbruksproduktionen. Det kommer bönderna säkert att välkomna. Så har hantverkare i Kina gjort i tusentals år. Organiserade i kooperativ kan de förbättra sin yrkesskicklighet och tjäna bönderna bättre.
4. Ni har sagt att massorna var missnöjda därför att produktionen i reparations- och servicenäringarna centraliserades och alltför många servicestationer förblev stängda under uppsvinget i hantverkets omvandling. Det var synd! Vad bör göras nu? ”Den allmänna tendensen under himlen är att det måste bli enande efter långvarig delning och delning efter långvarigt enande.”
5. Den högsta arbetsproduktiviteten i mekaniserad och halvmekaniserad produktion är över trettio gånger så stor som den lägsta i hantverksproduktionen. Produktionsvärdet per person och år är 20 000 till 30 000 yuan i den moderniserade statsindustrin, 5 000 i mekaniserade och halvmekaniserade kooperativ, 2 000 i stora kooperativ med över etthundra hantverkare, 1 500 i små kooperativ och 800 till 900 yuan bland självständiga hantverkare. Jämför skillnaden i arbetsproduktivitet och det blir klart att hantverken måste utvecklas i riktning mot halvmekanisering och mekanisering och att arbetsproduktiviteten måste höjas.
6. Alla hantverksyrken utför nyttiga tjänster. De ger föda, kläder och bruksting. De producerar också konsthantverk, så som cloisonné eller de glasdruvor som ”familjen Changs fem fröknar” blåste[1]. Vidare kan konsten att steka Pekinganka exporteras. Folk i vissa serviceyrken gör ronder på gatorna och i byarna och lagar allt möjligt, som i pjäsen ”Laga krukor åt tant Wang” — de färdas vida omkring och är välunderrättade. Marknaden Morgonrodnaden i Peking uppvisar mer än sextusen olika slags saker till salu.
Se till att ni inte låter tillverkningen av våra fina hantverksprodukter upphöra. Koppärrige Wangs och Chang Hsiao-chuans knivar och saxar får inte försvinna, inte ens om tiotusen år. Allt som är bra och typiskt kinesiskt som redan har upphört att tillverkas måste återupptas och till och med förbättras.
7. Det är en god idé att förbättra konsthantverkets kvalitet och ta hand om de gamla mästarna, och ni bör börja nu och sätta fart på arbetet. Ni kan bilda organisationer, öppna skolor och inkalla möten. Elfenbenssnidaren Yang Shih-hui är faktiskt en mycket fin konstnär. En gång åt han och jag vid samma bord, och efter att ha betraktat mig kunde han porträttera mig. Tyvärr kunde jag ha tittat på honom i flera dagar utan att bli istånd att rita en bild av honom.
8. Priserna på utrustning och material som staden tilldelar kooperativen bör vara rimliga och får inte fastställas till de normala tilldelnings-priserna. Kooperativ är inte detsamma som statsföretag, och det finns en skillnad mellan socialistiskt kollektivt ägande och hela folkets socialistiska ägande. I början är kooperativens ekonomiska grundvalar inte starka nog utan behöver statens bistånd. Det är en god idé att staten till låga priser tilldelar kooperativen gamla maskiner som bytts ut såväl som maskiner och fabriksbyggnader vilka blivit överflödiga när privatägda fabriker slogs samman under gemensamt statligt-privat styre. ”Ge för att ta.” När kooperativens grundvalar blivit starka nog kommer staten att ta högre skatter från dem och även höja priset på råmaterial. Vid det laget kommer kooperativen till formen att ägas av kollektivet men i verkligheten av hela folket.
Staten bör hjälpa kooperativen att uppnå halvmekanisering och mekanisering, och de bör själva sträva mot detta mål. Ju snabbare mekaniseringen går desto kortare blir era hantverkskooperativs livslängd. Ju mer ert ”kungadöme” krymper, desto bättre för vår gemensamma sak. Ni bör anstränga er för att påskynda mekaniseringen och göra en större insats för staten.
9. Eftersom värdet av hantverksproduktionen utgör en fjärdedel av hela värdet av landets industriproduktion, varför har man inte tagit med leveranser av råmaterial till hantverket såväl som dess produktion och försäljning i den statliga planen? Hantverket antar så pass stora proportioner att det bör finnas med i den statliga planen.
10. På en del håll är partikommittéerna så upptagna med andra uppgifter att de inte sätter hantverket på dagordningen. Det är inte bra. Varför är en del kadrer ganska ovilliga att ta itu med detta slags arbete? Jag skulle själv gärna vilja göra det, för det är mycket viktigt.
11. Ni bör välja ut framstående exempel bland de drygt sextiotusen hantverkskooperativen och ställa samman material om deras typiska erfarenheter. Exemplen bör väljas ut från alla platser och varje yrke och bör innefatta bra och dåliga, stora och små, koncentrerade och utspridda samt halvmekaniserade och mekaniserade. De bör publiceras i en bok av samma slag som Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd.
[1] Detta syftar på de fem kvinnorna i Mäster Changs familj i Peking, berömda för de vindruvor de blåste i glas.