Två anföranden till de ansvariga medlemmarna i avdelningen för arbete på landsbygden i Kinas kommunistiska partis Centralkommitté, hållna före och under Tredje konferensen om ömsesidig hjälp och kooperation inom jordbruket, vilken inkallades av Centralkommittén och pågick från 26 oktober till 5 november 1953.
I. ANFÖRANDET DEN 15 OKTOBER
Gör jordbruksproducenternas kooperativer till en framgång, och följden blir en kraftig tillväxt av lagen för ömsesidig hjälp.
I de nya befriade områdena bör varje härad, vare sig det är stort, medelstort eller litet, under denna vinter och nästa vår efter grundliga förberedelser skapa ett eller två framgångsrika kooperativ. Det bör bli åtminstone ett, i regel ett eller två och som mest tre, beroende på hur väl arbetet har utförts. Kvoter bör tilldelas. Om kvoten görs för stor skulle det innebära en förhastad framryckning, och att göra den för liten skulle vara en högeravvikelse. Att göra kvoten valfri skulle vara att låta sakerna gå vind för våg. Kan det bli mer än tre? Så länge kooperativen fyller kraven, följer reglerna och resolutionerna, bildas på frivillig grund, har starka ledande kadrer (deras två viktigaste kvalifikationer är rättrådighet och duglighet) och de är väl skötta, är det bättre ju flera de är, som Han Hsin sade om det antal soldater han kunde kommendera.[1]
Partikommittéerna i prefekturerna och häradena bör uppmanas att göra energiska ansträngningar och utföra ett gott arbete. Avdelningarna för arbete på landsbygden, som lyder under centralkommitténs byråer och under provinsernas och municipens partikommittéer, bör hålla ett fast grepp i denna fråga och göra den till svängtappen i sitt arbete.
Det bör finnas kontrollsiffror och en tilldelning av kvoter. Tilldelning utan tvång — detta är inte kommandometoder. Efter oktoberkonferensen har vi fyra eller fem månader på oss, november och december i år, januari och februari nästa år och uppe i norr mars månad också. Vi säger klart ifrån nu att ytterligare ett möte kommer att inkallas i början på nästa år för att se över arbetet. Det kommer säkerligen att företas en granskning då för att se hur arbetet fortskrider.
Vissa nationella minoritetsområden, där jordbruksreformen inte har slutförts, kan undantas från att skapa kooperativ. Ett litet antal dåligt skötta härader, till exempel härader i vilka de efterblivna socknarna utgör 30-40 procent av samtliga, där partisekreterarna är inkompetenta och där arbetet inte kan påbörjas utan att det blir bråk, kan tillsvidare undantas och inte ges någon kvot. Provinsernas och prefekturernas partikommittéer bör likväl ta på sig ansvaret för att hjälpa dessa att klara ut problemen och att skapa betingelser för att påbörja arbetet nästa vinter efter höstskörden.
Det allmänna mönstret är att gå från lag för ömsesidig hjälp till kooperativ, men det är också tillåtligt att försöka bilda kooperativ med en gång. Om ni följer raka vägen och lyckas, kommer det att påskynda arbetet. Så varför inte försöka det? Det kan göras.
Avdelningarna på alla nivåer för arbete på landsbygden bör betrakta ömsesidig hjälp och kooperation som en fråga av livsviktig betydelse. Bönder som arbetar för sig själva kan inte höja produktionen i någon större omfattning, därför måste vi främja ömsesidig hjälp och kooperation. Om socialismen inte intar positionerna på landsbygden kommer kapitalismen oundvikligen att göra det. Är det möjligt att ta någon annan väg än den kapitalistiska eller den socialistiska vägen? Den kapitalistiska vägen kan också leda till ökad produktion, men den tid som krävs för den skulle bli längre och vägen smärtsam. Vi kommer inte att praktisera kapitalism, den saken är klar. Likväl kommer kapitalismen oundvikligen att sprida sig ohejdat, om vi inte går in för socialism.
Den allmänna linjen, det allmänna programmet, industrialisering och socialistisk omvandling bör diskuteras vid den kommande oktoberkonferensen.
Både ”upprätthåll privat egendom” och de ”fyra stora friheterna”[2] gynnar de rika bönderna och de välsituerade mellanbönderna. Varför innehåller då lagen bestämmelser som rör dessa ting? Lagen stipulerar skydd för privat egendom, men ordet ”upprätthåll” finns inte med i den. En del bönder säljer nu sin jord, vilket inte är bra. Även om lagen inte förbjuder det, bör vi bemöda oss att hindra dem från att göra det. Lösningen är att bilda kooperativ. Lag för ömsesidig hjälp är i sig själv inte nog för att hindra bönder från att sälja sin jord, endast kooperativ, och de bör vara stora, kan göra det. Dessutom kan stora kooperativ undanröja det behov som en del bönder har att arrendera ut jord, ty ett stort kooperativ med ett eller två hundra hushåll kan lösa problemet genom att ta in hushåll som utgörs av änkor, föräldralösa och andra som det inte är sörjt för. Frågan om små kooperativ likaledes kan ta in några få, måste undersökas. Lagen för ömsesidig hjälp bör också hjälpa änkor, föräldralösa och andra som det inte är sörjt för. Om ni inte kan skapa ett stort kooperativ, försök med ett medelstort; om ni inte kan skapa ett medelstort kooperativ, försök med ett litet. Men inrikta er på stora eller medelstora kooperativ varhelst det är möjligt, och bli inte oroliga när ni får syn på ett stort. Ett kooperativ med ett eller två hundra hushåll kan räknas som stort, men ett kooperativ med till och med tre eller fyra hundra hushåll är också möjligt. Det är en nyskapelse att bilda flera underkooperativ under ett stort kooperativ, och det är på intet sätt nödvändigt att upplösa detta. Att sköta ett kooperativ bra är inte detsamma som att allting ska vara perfekt. Sug upp alla slags erfarenheter och tvinga inte fram samma mönster överallt.
Ytterligare kooperativ bör upprättas i de gamla befriade områdena. Men vissa nya befriade områden kan få bilda kooperativ i raskare tempo än en del gamla. Centrala Shensislätten till exempel kan möjligen utvecklas snabbare än norra Shensi, Chengtuslätten fortare än Fuping och andra sådana orter. Vi måste göra oss av med idén att de nya befriade områdena är ödesbestämda att gå sakta fram. Nordöst är i verkligheten inte ett gammalt befriat område, dess södra del skiljer sig inte mycket från de nya befriade områdena söder om Stora muren. Kiangsu och Hangchow-Chiahsing-Huchowområdet kommer troligen att gå förbi de bergiga gamla befriade områdena i Shantung och Nordkina, och det bör de. De nya befriade områdena bör allmänt talat ges mera tid för sitt arbete, men på de orter där kadrerna är starkare, befolkningen tät och marken jämn kommer kooperativen troligen att växa ganska fort när väl ett par mönster har skapats.
Det finns nu 6.000 kooperativ i Nordkina. Om siffran ska fördubblas, kan kvoterna fördelas med ens. Om siffran ska tredubblas, bör de berörda rådfrågas. Vi bör ge rimliga kvoter och ha kontrollsiffror, i annat fall kommer vi att arbeta utan klar målsättning. Nordöst bör öka sina kooperativ med 100, 150 eller 200 procent, och det bör även Nordkina. Kontrollsiffrorna får inte vara för höga, så att orterna får möjlighet att överskrida dem. Överskridanden kommer att kraftigt öka folkets entusiasm.
Då vi utvecklar kooperativ bör vi eftersträva kvantitet, kvalitet och sparsamhet. Med sparsamhet menar vi inga misslyckanden; misslyckanden är slöseri med böndernas energi och leder till det dåliga slutresultatet att förluster uppstår både politiskt och i fråga om spannmålsproduktionen. Vårt slutmål är att producera mera spannmål, bomull, sockerrör, grönsaker osv. Om inte spannmålsproduktionen ökas kommer det inte att finnas någon utväg och det kommer varken staten eller folket att ha någon nytta av.
Det kommer inte heller att finnas någon utväg om inte mera grönsaker produceras i förorterna, i annat fall kommer varken staten eller folket att gagnas. Eftersom städernas ytterdistrikt har fruktbar jord och släta fält, vilka dessutom är allmän egendom, kan stora kooperativ först bildas där. Arbetet måste nödvändigtvis utföras mycket noga och det finns mindre utrymme än eljest för slarv, ty grönsaksodling skiljer sig från spannmålsodling. Vi måste skapa föregångskooperativ och akta oss för en förhastad framryckning.
För att fylla städernas behov av grönsaker kan vi inte lita till att bönder som arbetar individuellt ska föra sina produkter till marknaden. Lösningar måste utarbetas såväl i produktionen som av de kooperativ som sköter tillförseln och marknadsföringen. Vad grönsaker för de stora städerna beträffar, består för närvarande en stor motsättning mellan tillgång och efterfrågan.
Det finns också stora motsättningar mellan tillgång och efterfrågan då det gäller spannmål och bomull, och andra kommer snart att uppstå i fråga om kött, fett och matoljor. Efterfrågan växer fort och kan inte tillfredsställas.
För att lösa motsättningen mellan tillgång och efterfrågan, är det nödvändigt att lösa motsättningen mellan äganderätten och produktiv-krafterna. Bör äganderätten vara individuell eller kollektiv? Kapitalistiskt ägande eller socialistiskt ägande? De produktionsförhållanden som består under individuellt ägande är helt oförenliga med riklig tillförsel. Därför måste en övergång ske från individuellt till kollektivt ägande, till socialism. Det finns enkla kooperativ där jorden lagts samman såsom andelar, och det finns utvecklade kooperativ i vilka jorden ägs gemensamt, dvs av kooperativet.
Syftet med den allmänna linjen är i viss mening att lösa problemet om ägandet. Statligt ägande ska utvidgas genom att nya statliga företag byggs och gamla renoveras och utökas. De två slagen av privat ägande, det arbetande folkets och bourgeoisins, ska förändras till kollektivt ägande respektive statligt ägande (införlivande med socialismen genom gemensam statlig-privat förvaltning). Endast på det sättet kan produktivkrafterna utökas och Kinas industrialisering genomföras. Endast när produktiv-krafterna har utvecklats kan motsättningen mellan tillgång och efterfrågan lösas.
II. ANFÖRANDET DEN 4 NOVEMBER
Vad vi än gör måste det överensstämma med verkligheten, i annat fall är det fel. För att göra det som överensstämmer med verkligheten måste vi överväga vad som är absolut nödvändigt och vad som är möjligt; det som är möjligt beror på politiska och ekonomiska betingelser och läget bland kadrerna. För närvarande är det på en och samma gång absolut nödvändigt och möjligt att utveckla producentkooperativ inom jordbruket, för vilka det finns stora möjligheter. Underlåtenhet att utnyttja dessa möjligheter betyder att låta tiden gå och inte göra några framsteg. Våra ben är till för att gå med, och det är fel att stå stilla hela tiden. Det är inte rätt att framtvinga upplösning av kooperativ vilka fyller kraven, det är fel hurudana omständigheterna än må vara. Kampanjen för att ”stoppa impulsivitet och förhastad framryckning” var en vindby, eller hur? Eftersom den blåste uppifrån, rev den ned ett antal producentkooperativ i jordbruket som borde ha överlevt. En undersökning bör företas om dessa kooperativ, resultaten bör bekantgöras och misstaget erkännas. Annars kommer kadrerna i socknarna och aktivisterna på dessa orter att bära på ett uppdämt missnöje.
Vi måste arbeta för socialism. ”Upprätthåll privat egendom” är en borgerlig uppfattning. ”Att vara tillsammans hela dagen och aldrig tala om väsentligheter, men bara glädja sig åt att göra små tjänster — det är sannerligen ett hopplöst fall!” ”Tala aldrig om väsentligheter” betyder att aldrig tala om socialism, aldrig arbeta för socialism. Jordbrukskrediter, spannmålshjälp, beskattning enligt fastställda skattesatser, skattesänkning och skattebefrielse enligt lag, vattenregleringsprojekt i liten skala, brunnar och kanaler, djup plöjning och tät plantering, riktig användning av gödningsmedel, popularisering av den nya typen av handplogar, vattenhjul, besprutningsredskap, medel mot insekter osv — alla dessa saker är bra. Men att göra allt detta på småbondehushållningens grundval i stället för att lita till socialismen är att göra bönderna små tjänster. När en gång dessa fina saker länkas samman med den allmänna linjen och socialismen, kommer saken att ligga annorlunda till och tjänsterna kommer inte längre att vara små. Vi måste arbeta för socialismen och länka samman dessa bra saker med den. Vad ”upprätthåll privat egendom” och de ”fyra stora friheterna” angår, finns det så mycket starkare skäl att kalla dem små tjänster och dessutom är de tjänster för de rika och de välbärgade mellanbönderna. Att inte bygga sina förhoppningar om en kraftigt ökad spannmålsproduktion och en lösning av livsmedelsproblemet samt av det allra viktigaste, problemet med nationens hushållning och folkets försörjning på socialismen, utan på att göra mycket väsen av småbondehushållningen och utföra små tjänster på grundval av den enskilda hushållningen — ”det är sannerligen ett hopplöst fall!”.
Som ett gammalt ordspråk säger: ”När fiskenätet ligger på marken i en enda hög, ser man inte de enskilda maskorna. Så snart man drar upp de övre telnarna på nätet, syns maskorna i ordning.” . Det är endast genom att gripa fast i huvudlänken som vi kan få allting att falla i sin rätta plats. Huvudlänken betyder huvudtemat. Motsättningen mellan socialismen och kapitalismen och lösningen steg för steg av denna motsättning — det är huvudtemat, huvudlänken. Grip tag i denna huvudlänk och alla slag, av politiskt och ekonomiskt arbete till hjälp för bönderna kommer att följa med den.
Det finns motsättningar både inom och utanför jordbruksproducenternas kooperativ. De nuvarande kooperativen är halv-socialistiska, medan bönder som arbetar för sig själva utanför kooperativen helt och hållet ligger under privatägandets system. Följaktligen finns det en motsättning mellan dessa två. Lagen för ömsesidig hjälp skiljer sig från jordbruksproducenternas kooperativ därigenom att de förstnämnda sysslar endast med kollektivt arbete och inte berör ägandet. Kooperativen av i dag bygger på det privata ägandets grund, med jord, dragdjur och större jordbruksredskap, som alla är privatägda, sammanförda i form av andelar. Följaktligen finns det också en motsättning inom kooperativen mellan de socialistiska faktorerna och privat ägande, en motsättning som måste lösas undan för undan. I framtiden, när vårt halv-allmänna, halv-privata ägande avancerar till kollektivt ägande, kommer denna motsättning att bli löst. Vi tar fasta steg, går först från lag för ömsesidig hjälp, vilka innehåller ansatser till socialism, till halv-socialistiska och senare till helt socialistiska kooperativ (vilka vi fortfarande kallar jordbruksproducenters kooperativ, inte kollektivjordbruk). Allmänt talat, lagen för ömsesidig hjälp förblir grundvalen för jordbruksproducenternas kooperativ.
En gång i tiden nämndes inte ömsesidig hjälp och kooperation i flera av våra dokument och till alla dessa lade jag till ord som innebar att ömsesidig hjälp och kooperation skulle utvecklas, eller att nödvändigt och genomförbart politiskt och ekonomiskt arbete skulle utföras. Vissa människor ville göra mycket väsen av småbondehushållningen. Och det var därför de koncentrerade sig på att bekämpa överdrivet fingrande på bönderna. Det är sant att det förekom visst överdrivet fingrande vid den tiden. De ”fem överdrifterna” från högre ort drevs genom olika kanaler ned till de lägre nivåerna och orsakade en massa svårigheter. De ”fem överdrifterna” borde aldrig ha tolererats vare sig i byarna, fabrikerna eller arméförbanden. Centralkommittén har utgivit flera dokument för att bekämpa överdrivet fingrande och detta har gjort en del gott. Vad menas med överdrivet fingrande? Därmed menas att göra upp subjektiva planer, som strider mot verkligheten, utan hänsyn till vad som är absolut nödvändigt och möjligt, eller att genomföra planer, även realistiska sådana, medelst kommandometoder. Subjektivism och kommandometoder är alltid dåliga och kommer att vara det även tiotusen år härefter. De är dåliga för de spridda småbondehushållen och inte mindre dåliga för kooperativen. Men att göra det som är både absolut nödvändigt och möjligt, och att dessutom göra det med andra medel än kommandometoder — det kan inte kallas överdrivet fingrande. Det nyss sagda bör vara måttstocken när vi granskar vårt arbete. Allt som är subjektivt och orealistiskt är fel. Allt som görs med kommandometoder är likaledes fel. Att göra på stället marsch utan att företa någon framryckning är en avvikelse till höger; att gå utöver vad som är genomförbart är en avvikelse till ”vänster”. Riktigt; att gå utöver det som är genomförbart är en avvikelse till ”vänster”. Båda är yttringar av subjektivism. Förhastad framryckning är fel, underlåtenhet att bilda kooperativ när de kan bildas är också fel, och att med tvång upplösa kooperativ är ännu värre.
”Livet i byarna är svårt, allt står inte väl till och de åtgärder som antagits passar inte småbondehushållningen”. Sådana klagomål förekommer inom såväl som utanför partiet. Det är sant att livet i byarna är en smula svårt, men vi bör göra en riktig analys. Livet är faktiskt inte alls så svårt, de hushåll som har brist på spannmål utgör endast omkring 10 procent, och hälften av dessa är hushåll som består av änkor, föräldralösa och andra människor utan en försörjare och befinner sig i stora svårigheter därför att de saknar arbetskraft. Men lagen för ömsesidig hjälp och kooperativen kan ge dem viss hjälp. När allt kommer omkring har de det mycket bättre än på Kuomintangs tid, och jord har tilldelats dem. Livet är verkligen svårt för människor i områden som drabbats av naturkatastrofer, men de har fått spannmålshjälp. Böndernas liv är i allmänhet gott och förbättras; det är orsaken till att 80 till 90 procent av dem känner sig nöjda och stöder regeringen. Omkring 7 procent av landsbygdens befolkning, godsägarna och de rika bönderna, är missnöjda med regeringen. ”Livet i byarna är svårt och förhållandena där är förfärliga” — detta har förvisso icke varit min åsikt. En del människor talar om byarnas spridda karaktär såväl som om deras svårigheter, det vill säga, småbondehushållningens spridda karaktär. Men när de säger detta underlåter de att nämna bildandet av kooperativ. Att genomföra den socialistiska omvandlingen av den enskilda hushållningen, att främja ömsesidig hjälp och kooperation och att bilda kooperativ — detta är inte blott den riktning vi ska följa utan också den omedelbara uppgift vi står inför.
Om det inte hade varit för konferensen om finansiellt och ekonomiskt arbete, som hölls i juli och augusti, skulle frågan om den allmänna linjen ha förblivit olöst för många kamrater. Syftet med den konferensen var huvudsakligen att klara upp denna fråga. Vi kritiserade Po I-po just precis för hans misstag att avvika från den allmänna linjen. Kort sagt, den allmänna linjen betyder att steg för steg uppnå vårt lands socialistiska industrialisering och jordbrukets, hantverkets samt den kapitalistiska industrins och handelns socialistiska omvandling. De planmässiga uppköpen och leveranserna av spannmål, som vi nyligen gjort verklighet av, har givit socialismen en stor stöt framåt. Den pågående konferensen om ömsesidig hjälp och kooperation, som nu kommer kort efter den förstnämnda, kommer att ge socialismen ytterligare en stor stöt framåt. Med hänsyn till faktum, att kampanjen för ömsesidig hjälp och kooperation har hållits tillbaka under större delen av detta år, bör den nuvarande konferensen vara mer aktiv i detta hänseende. Men våra politiska riktlinjer måste klargöras. Det är mycket viktigt att göra våra politiska riktlinjer kända.
”Aktiv ledning och stadig utveckling” — detta är bra uttryckt. Kampanjen har hållits tillbaka under större delen av detta år och har gjort på stället marsch utan att göra någon framryckning. Detta är inte som det bör vara. Saken har emellertid en positiv sida. Det är som att utkämpa strider. Efter varje strid bör det finnas tid för vila och konsolidering innan nästa strid påbörjas. Problemet är att på vissa orter har för många av våra positioner givits upp medan på andra orter har det inte varit fråga om att ge upp för många positioner utan om underlåtenhet att utveckla där utveckling var möjlig, och underlåtenhet att tillåta någon utveckling eller att godkänna den, med påföljd att den blev olaglig. I denna värld händer det ofta att många nyfödda saker som är riktiga betraktas som olagliga. Vi själva var ”olagliga” förr i tiden, medan Kuomintang var ”laglig”. Men dessa olagliga kooperativ har hållit sig kvar till denna dag och går mycket bra. Kan ni fortfarande neka att erkänna dem? Ni måste medge att de är lagliga, ty när allt kommer omkring har de klarat sig.
Konferensen har diskuterat aktiv ledning och stadig utveckling, men ni bör förutse vissa svårigheter. Ni kan tala om att vara aktiva och stadiga, men i praktiken kanske ni misslyckas med att ge aktiv ledning eller uppnå stadig utveckling. Att vara aktiv och stadig innefattar att fastställa kontrollsiffror, tilldela uppgifter och sedan kontrollera om de har uppfyllts. Underlåtenhet att uppfylla det som kan uppfyllas är otillåtligt, det visar brist på entusiasm för socialismen. Enligt vad vi funnit vid vår kontroll, visar 5 till 10 procent av kooperativen en sänkning av sin produktion och det går inte så bra för dem. Detta beror på brist på ledning. Det är naturligtvis oundvikligt att ett fåtal kooperativ ska visa sänkt produktion till följd av dålig skötsel. Om emellertid 20 procent av kooperativen, eller till och med flera, skulle uppvisa sänkt produktion, skulle det vara ett ganska stort problem.
Den allmänna linjen betyder en ändring steg för steg i produktionsförhållandena. Enligt Stalin är ägandesystemet grundvalen för produktionsförhållandena.[3] Kamraterna måste ha en klar förståelse av denna sak. För närvarande är både privat ägande och socialistiskt allmänt ägande lagliga, men privat ägande kommer småningom att bli olagligt. Att ”upprätthålla privat ägande” till tre mou jord och tillämpa de ”fyra stora friheterna” är att underlätta tillväxten av ett litet antal rika bönder och följa den kapitalistiska vägen.
Härads- och distriktskadrer måste undan för undan växla över sitt arbete till ömsesidig hjälp och kooperation i jordbruksproduktionen, till att befordra socialismen. Om de inte arbetar för socialismen, vad arbetar de då för? För den enskilda hushållningen? Sekreterarna i partikommittéerna i häradena och distrikten måste arbeta för socialismen som en sak av största vikt. Partisekreteraren måste ta ledningen, och jag är Centralkommitténs sekreterare. Sekreterarna i Centralkommitténs byråer, sekreterarna i provinserna, prefekturerna, häradena och distrikten och sekreterarna på alla nivåer måste ta ledningen och personligen sköta jobbet. För närvarande ägnar Centralkommittén 70 till 80 procent av sina bemödanden åt jordbrukets socialistiska omvandling. På samma sätt är omvandlingen av den kapitalistiska industrin och handeln också arbete för socialismen. Kamrater i avdelningarna för arbete på landsbygden på alla nivåer, och alla som deltar i denna konferens måste bli experter på jordbrukets socialistiska omvandling och väl hemma i teorin, linjen, de politiska riktlinjerna och metoderna.
Städernas försörjning med grönsaker beror huvudsakligen på planmässig tillförsel. De stora och växande städerna är tätt befolkade, och hur ska de kunna reda sig utan grönsaker? Detta problem måste lösas. Om det inte är möjligt att säkerställa produktion och tillförsel av grönsaker genom att skapa lag för ömsesidig hjälp i förortsområdena, kan ni hoppa över det stadiet och bilda halv-socialistiska eller till och med fullt socialistiska kooperativ. Denna fråga behöver vi ta upp till behandling.
En plan för utveckling av producentkooperativ har framlagts. Mer än 32 000 kooperativ ska bildas under denna vinter och nästa vår och fram till tiden för höstskörden. År 1957 ska antalet ha blivit 700.000. Men vi bör vänta oss en plötslig ökning vid en eller annan tidpunkt, och antalet kooperativ kan stiga till en miljon, kanske flera. Kort sagt, bilda kooperativ i stort antal, och sköt dem väl, ge aktiv ledning och uppnå stadig utveckling.
Denna konferens har varit fruktbar. Om vi inte hållit den, utan väntat till i januari nästa år, skulle den ha kommit för sent och denna vinter skulle ha slunkit förbi. Vi ska hålla ännu en konferens den 26 mars nästa år och kontrollera hur vår plan har genomförts. Det är en bra idé att denna konferens fastställer datum för nästa möte och beslutar att den ska granska genomförandet av den resolution som antas här. Nästa höst ska vi hålla ännu en konferens för att diskutera och besluta om uppgifterna för den följande vintern.
[1] Han Hsin var en ledande general under Liu Pang, Handynastins förste kejsare. Enligt Historiska annaler frågade Liu Pang en gång Han Hsin hur många soldater han kunde föra befäl över. ”Ju flera, desto bättre”, svarade han.
[2] Se avsnittet IV "Om ideologisk kamp" i "Debatten om jordbrukets kooperativa omvandling och den pågående klasskampen" senare i detta band. [ Red]
[3] J. V. Stalin: ”Den dialektiska och historiska materialismen”, Leninismens problem, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1951, sid. 819-854.