[ Tal vid landskonferensen om finansiellt och ekonomiskt arbete sommaren 1953. ]
Vår konferens har varit framgångsrik och premiärminister Chou har gjort en utmärkt summering. Det är nu klart att två slag av misstag, som är olika till sin natur, har funnits i partiet sedan rörelserna mot de ”tre onda” och de ”fem onda”. Det ena slaget är av vanligt slag, tex de ”fem överdrifterna”, misstag som vem som helst kan begå och som kan dyka upp när som helst. De ”fem överdrifterna” kan också övergå i de ”fem bristerna”. Det andra slaget är misstag som rör principer, såsom tendensen till kapitalism. Detta slag är en återspegling av borgerliga idéer i partiet och en fråga om en ståndpunkt som står i motsats till marxismen-leninismen.
Rörelserna mot de ”tre onda” och de ”fem onda” slog hårt mot borgerliga idéer i partiet. Men vid den tiden var det endast de borgerliga idéer, vilka sammanhängde med korruption och slöseri, som fick sig en rejäl omgång, medan de, som visade sig i frågor rörande partilinjen, inte behandlades. De senaste finns inte bara i vårt finansiella och ekonomiska arbete utan även inom de politiska och rättsliga, de kulturella och utbildningsområdena och andra områden samt bland kamrater på lokalplanet såväl som på riksnivån.
Alltsedan december i fjol, när kamrat Po I-po kom med sitt nya skattesystem som innebar ”jämlikhet mellan allmänna och privata företag”[1] har även vid denna konferens misstag i vårt finansiella och ekonomiska arbete blivit skarpt kritiserade. Detta system skulle, om det fått utveckla sig, oundvikligen ha lett till kapitalism, tvärt emot marxismen-leninismen och partiets allmänna linje för övergångsperioden.
Vad kommer övergångsperioden att leda till, socialism eller kapitalism? Partiets allmänna linje föreskriver övergång till socialism. Detta kräver en tämligen lång period av kamp. Till skillnad från Chang Tzu-shans[2] misstag innefattar det misstag, som gjordes i det nya skattesystemet, en fråga om ideologi och en avvikelse från partiets allmänna linje. Vi måste utveckla en kamp mot borgerliga idéer i partiet. Ideologiskt faller partimedlemmarna i tre kategorier: en del kamrater står fast och vacklar inte, de tänker som marxist-leninister; rätt många är i grunden marxist-leninister men smittade av idéer som inte är marxist-leninistiska; och ett litet antal är dåliga, deras tänkande är inte marxist-leninistiskt. Då Po I-pos felaktiga idéer kritiseras, säger en del att hans misstag härrör ur småborgerlig individualism; det är inte helt riktigt. Han bör kritiseras huvudsakligen för sina borgerliga idéer, som gynnar kapitalismen och skadar socialismen. Endast sådan kritik är riktig. ”Vänster”-opportunistiska misstag är, som vi tidigare sagt, en återspegling av småborgerlig fanatism inom partiet: de förekom under tiden då vi bröt med bourgeoisin. Vid de tre tillfällen då vi samarbetade med bourgeoisin, nämligen under den första perioden av samarbetet mellan Kuomintang och kommunistiska partiet, under den period då försvarskriget mot Japan pågick och i den nuvarande perioden, har det varit borgerlig ideologi som utövat inflytande på ett antal människor i partiet, och de har vacklat. På så vis kom Po I-po att begå ett misstag.
Po I-pos misstag är inte ett isolerat fall. Sådana misstag hittar vi inte blott på riksnivån utan också på de större administrativa områdenas, provinsernas och municipens nivåer. Varje större administrativt område, varje provins och municip bör inkalla ett möte för att granska sitt arbete i ljuset av resolutionen från sjunde Centralkommitténs andra plenum och summeringen av den nuvarande konferensen, för att fostra kadrerna.
Nyligen gjorde jag en resa till Wuhan och Nanking och fick veta en hel del, som var mycket nyttigt. I Peking når praktiskt taget ingenting mina öron, och därför ska jag resa ut från tid till annan. Det centrala ledande organet är en fabrik som framställer idéer som sina produkter. Om den inte vet vad som pågår på lägre nivåer, inte får några råmaterial och inte har några halvfabrikat att bearbeta, hur kan den då tillverka några produkter? Ibland tillverkas färdiga produkter lokalt, och det centrala ledande organet behöver endast popularisera dem i hela landet. Till exempel, ta rörelserna mot de gamla och nya ”tre onda”[3]. Bägge påbörjades lokalt. Avdelningarna under de centrala myndigheterna utger direktiv godtyckligt. Produkterna från dessa avdelningar borde vara av bästa sort, men i verkligheten är de av undermålig kvalitet och det finns ett stort antal helt värdelösa varor. Ledande organ i de större administrativa områdena, provinserna och municipen är lokala fabriker för tillverkning av idéer, och deras produkter bör också vara av bästa sort.
Po I-pos misstag är en yttring av borgerliga idéer. Det är till förmån för kapitalismen och skadar socialismen och halv-socialismen och står i strid med resolutionen från sjunde Centralkommitténs andra plenum.
Vem bör vi lita till? Till arbetarklassen, eller till bourgeoisin? Resolutionen från sjunde Centralkommitténs andra plenum klargjorde den saken för länge sedan: ”Vi måste helhjärtat lita till arbetarklassen”. Resolutionen säger också att följande regel måste gälla för produktionens återställande och utveckling: den statliga industrins produktion kommer i första rummet, den privata industrins i andra och hantverksproduktionen i tredje rummet. Tyngdpunkten ligger på industrin, och först och främst på den tunga industrin, som ägs av staten. Av de fem sektorerna i vår nuvarande hushållning, är den statsägda hushållningen den ledande sektorn. Kapitalistisk industri och handel måste gradvis vägledas till statskapitalism.
Andra plenarmötets resolution säger att arbetarnas och andra arbetande människors försörjning ska förbättras på grundval av ökad produktion. Folk med borgerliga idéer ägnar ingen uppmärksamhet åt denna punkt, och Po I-po är typisk i det avseendet. Vi måste lägga tyngdpunkten på produktionens utveckling, men hänsyn måste tas till både produktionens utveckling och förbättringen av folkets försörjning. Någonting måste göras för dess materiella välfärd, men varken för mycket eller ingenting alls. För närvarande finns det rätt många kadrer som inte bryr sig om folkets försörjning och struntar i dess lidanden. Det var ett regemente i provinsen Kweichow som ockuperade stora stycken av böndernas åkerjord. Detta inkräktade allvarligt på folkets intressen. Det är fel att inte bry sig om folkets försörjning, men tyngdpunkten måste läggas på produktion och uppbygge.
Frågan om den kapitalistiska hushållningssektorns utnyttjande, begränsning och omvandling blev också helt klargjord vid Andra plenum. Resolutionen som det antog säger att den privata kapitalistiska hushållningen inte får tillåtas att ohämmad utvidga sig utan bör begränsas från flera håll — i fråga om verksamhetens omfattning, genom skattepolitiken och genom marknadspriserna och arbetsförhållandena. Den socialistiska hushållningens förhållande till den kapitalistiska hushållningen är förhållandet mellan ledaren och den ledde. Begränsning kontra motstånd mot begränsning är huvudformen för klasskampen i den ny-demokratiska staten. Nu talar det nya skattesystemet om ”jämställdhet mellan allmänägda och privata företag”. Detta strider mot den linje som gör den statsägda delen av hushållningen till den ledande sektorn.
I fråga om det individuella jordbrukets och hantverkets kooperativa omvandling säger Andra plenums resolution tydligt:
Sådana kooperativ är det arbetande folkets kollektiva ekonomiska organisationer, de grundar sig på privat ägande och står under ledning av statsmakten som leds av proletariatet. Det faktum att det kinesiska folket är kulturellt efterblivet och inte har några traditioner i att organisera kooperativ gör det ganska svårt för oss att befordra och utveckla den kooperativa rörelsen, men kooperativ kan och måste organiseras, och de måste främjas och utvecklas. Om vi endast hade en statsägd hushållning och ingen kooperativ hushållning skulle det vara omöjligt för oss att steg för steg leda det arbetande folkets individuella hushållning till kollektivisering, omöjligt att utvecklas från den ny-demokratiska staten till framtidens socialistiska stat och omöjligt att konsolidera proletariatets ledning i statsmakten.
Denna resolution antogs i mars 1949, men ganska många kamrater har underlåtit att ta notis om den och det, som inte längre är en nyhet syns dem som något nytt. I sin artikel ”Stärk partiets politiska arbete på landsbygden” sade Po I-po, att den enskilde bondens väg till kollektivisering genom ömsesidig hjälp och kooperation ”är en ren fantasi, därför att de nuvarande lagen för ömsesidig hjälp, vilka grundar sig på enskild hushållning, kan inte gradvis utvecklas till kollektivjordbruk, än mindre kan en sådan väg leda till kollektivisering av jordbruket som helhet”. Detta står i strid med partiets resolution.
Det finns nu två enhetsfronter, två förbund. Det ena är förbundet mellan arbetarklassen och bönderna; detta är grundvalen. Det andra är förbundet mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin. Eftersom bönderna är arbetare och inte utsugare, är förbundet mellan arbetarklassen och bönderna långvarigt. Det finns inte desto mindre motsättningar mellan arbetarklassen och bönderna. Vi bör steg för steg vägleda bönderna från enskilt ägande till kollektivt ägande i överensstämmelse med frivillighetsprincipen. I framtiden kommer det också att finnas motsättningar, mellan statligt ägande och kollektivt ägande. Alla dessa motsättningar är allesammans icke-antagonistiska. Å andra sidan är motsättningarna mellan arbetarklassen och bourgeoisin antagonistiska.
Bourgeoisin kommer säkerligen att anfräta människor och rikta sina sockermantlade kulor mot dem. Dess sockermantlade kulor är av två slag, materiella och andliga. En andlig kula hittade sitt mål, Po I-po. Han begick sitt misstag därför att han dukade under för borgerliga idéers inflytande. Ledarartikeln, som predikade det nya skattesystemet, applåderades av bourgeoisin, och Po I-po var belåten. Innan han föreslog det nya skattesystemet begärde han förslag från bourgeoisin och träffade en gentlemannaöverenskommelse med den, men han försummade att rapportera till Centralkommittén. Handelsdepartementet och Leverantörs- och marknadsföringskooperativenas federation opponerade sig vid den tiden, och departementet för den lätta industrin var också missnöjt. Det överväldigande flertalet av de 1,1 miljonerna kadrer och anställda, som arbetar på finansernas, ekonomins och handelns områden, är bra och endast ett litet antal är inte bra. De som inte är bra faller i två kategorier: kontrarevolutionärer, som bör rensas ut, och revolutionärer, däri inräknade partimedlemmar och partilös personal, som har gjort misstag och som därför bör omformas genom kritik och fostran.
För att säkra segern för socialismens sak, måste vi bekämpa felaktiga högeropportunistiska tendenser, det vill säga borgerliga idéer, i partiet och först och främst i ledande instanser inom partiet, regeringen, armén och massorganisationerna på riksnivå samt i de större administrativa områdena, provinserna och municipen. De större administrativa områdena, provinserna och municipen bör i rätt tid kalla möten, i vilka sekreterarna i partiets prefekturkommittéer och ledarna för prefekturernas kommissioner[4] deltar för att utveckla kritik och diskussion och klarlägga frågan om den socialistiska vägen kontra den kapitalistiska vägen.
För att säkra segern för socialismens sak, måste vi utöva kollektiv ledning och bekämpa decentralism och subjektivism.
För närvarande måste vi bekämpa subjektivismen, inte endast i den förhastade framryckningens form men också i konservatismens form. Under den ny-demokratiska revolutionens dagar begicks fel av både höger- och ”vänster”-subjektivistisk karaktär. Chen Tu-hsiu och Chang Kuo-tao begick högermisstag och Wang Ming gjorde först ”vänster”-fel och sedan högerfel. Korrigeringsrörelsen i Yenan koncentrerade sina ansträngningar på att bekämpa dogmatismen och bekämpade i förbigående även empirismen. Både dogmatism och empirism är former av subjektivism. Ingen revolution kan segra, om inte teorin förenas med praktiken. Det problemet löstes i denna korrigeringsrörelse. Vi gjorde rätt, när vi antog politiken att lära av misstag i det förgångna för att undvika misstag i framtiden och att bota sjukdomen för att rädda patienten. Denna gång avser den stränga och grundliga kritiken av Po I-po att hjälpa dem som har felat att rätta sina misstag och att säkra socialismens segerrika framryckning. I den socialistiska revolutionens nuvarande period visar sig subjektivismen fortfarande. Både förhastad framryckning och konservatism bortser från det faktiska läget, bägge är subjektiva. Revolutionen och uppbygget kan inte lyckas om inte subjektivismen övervinns. Under den demokratiska revolutionens dagar tjänade korrigeringen till att rätta det fel som subjektivismen utgör, och som en följd därav enades hela partiet, både de kamrater, som hållit fast vid den riktiga linjen och de, som hade begått misstag. De lämnade Yenan för olika stridsområden och hela partiet lade sig i selen som en man och gick vidare och vann landsomfattande seger. I dag är kadrerna mera mogna och deras politiska nivå är högre, och vi hoppas att det inte ska ta lång tid förrän de i grunden övervunnit subjektivismen i sin uppgift att leda och genom sina ansträngningar bringar det subjektiva i överensstämmelse med det objektiva.
Lösningen av alla dessa problem hänger på att vi stärker den kollektiva ledningen och bekämpar decentralismen. Vi har hela tiden bekämpat decentralismen. Det direktiv som Centralkommittén den 2 februari 1941 utsände till sina byråer och armébefälhavarna, stipulerade att alla cirkulärtelegram, deklarationer och inre partidirektiv som berörde hela landet måste ha godkänts av Centralkommittén. I maj utgav Centralkommittén ett direktiv som begärde att de olika basområdenas yttre propaganda skulle göras enhetlig. Den l juli samma år på tjugoårsdagen av partiets bildande, utsände Centralkommittén sitt beslut om partiandans stärkande med tyngdpunkten på att bekämpa decentralismen. År 1948 utgav Centralkommittén ytterligare direktiv i samma syfte. Den 7 januari utgav den ett direktiv, om att sätta upp ett rapporteringssystem, och i mars ett tilläggsdirektiv till detta. Politiska byrån sammanträdde i september och antog en resolution med regler för rapporter till framställning om instruktioner från Centralkommittén. Den 20 september fattade Centralkommittén ett beslut om att stärka partikommittésystemet. Den 10 mars 1953 antog Centralkommittén ett beslut om att stärka sin ledning över regeringens arbete i syfte att avvärja faran för att regeringsdepartementen drev bort från dess ledning.
Centralisering och decentralisering står i ständig motsättning till varandra. Decentralismen har vuxit sedan vi flyttade in i städerna. För att lösa denna motsättning måste partikommittén först diskutera och besluta om alla de principiella och viktiga frågorna innan dess beslut översänds till regeringen för genomförande. Tex, sådana viktiga beslut som det att resa Monumentet över folkets hjältar på Tien Anmenplatsen och riva Pekings stadsmurar fattades av Centralkommittén och genomfördes av regeringen. Frågor av sekundär vikt kan lämnas till de ledande partigrupperna i regeringsdepartementen. Det går helt enkelt inte an att Centralkommittén monopoliserar allt. Kampen mot decentralismen kommer att vinna maximalt folkligt gillande därför att de flesta kamraterna i partiet är för kollektiv ledning. Partimedlemmarna faller, i fråga om sin inställning till den kollektiva ledningen, i tre kategorier. De i den första kategorin är anhängare av kollektiv ledning. De i den andra bryr sig inte så mycket om den, de hävdar att partikommittéerna bör lämna dem i fred men de har ingenting emot att stå under uppsikt. ”Det är bäst ni lämnar mig ifred” blottar en brist på partianda medan ”jag har ingenting emot att stå under uppsikt” visar ett visst mått av partianda. Vi måste ta fasta på detta ”har ingenting emot att stå under uppsikt” och genom fostran och övertygelse hjälpa sådana kamrater att övervinna sin brist på partianda. I annat fall skulle varje departement vilja gå sin egen väg och Centralkommittén skulle inte kunna ha uppsikt över ministerierna, ministrarna skulle inte kunna ha uppsikt över departementen och byråledarna och avdelningsledarna skulle inte kunna ha uppsikt över sektionscheferna — kort sagt, ingen skulle kunna ha uppsikt över någon. Som följd härav skulle självständiga kungadömen alstras och hundratals feodala prinsar uppstå. De i den tredje kategorin är endast en handfull. De avvisar blankt kollektiv ledning och föredrar alltid att lämnas för sig själva. Beslutet om att stärka partiandan lägger vikt vid det strikta iakttagandet av disciplin under den demokratiska centralismen, med andra ord, minoriteten är underordnad majoriteten, individen är underordnad organisationen, den lägre nivån den högre nivån och hela partiet är underordnat Centralkommittén (ett fall då majoriteten är underordnad minoriteten eftersom denna minoritet representerar majoriteten). Meningsyttringar är välkomna, men att undergräva partienheten skulle vara en mycket skamlig handling. Det är tillit till kollektivets politiska erfarenhet och vishet som kan garantera en riktig ledning av partiet och staten och en obrytbar enhet i partiets led.
Vid denna konferens sade Liu Shao-chi att han hade gjort en sorts misstag, och kamrat Teng Hsiao-ping sade att han också hade gjort en del misstag. Den som begår ett fel måste göra en självkritik och var och en, utan undantag, måste ställa sig under partiets uppsikt och partikommittéernas ledning på olika nivåer. Detta är ett huvudkrav för att fullgöra partiets uppgifter. I hela landet finns det ganska många som frodas på anarki, och Po I-po är en sådan person. Han har i viss utsträckning blivit korrumperad både politiskt och ideologiskt, och det är absolut nödvändigt att kritisera honom. En sista punkt. Vi måste fostra till blygsamhet, vilja att lära och uthållighet. I kriget för att motstå Förenta staternas angrepp och hjälpa Korea, tex, slog vi Förenta staternas imperialism där det gjorde ont och ingöt fruktan i dess hjärta. Det var en tillgång, en viktig faktor för vårt lands uppbygge. Det som var av yttersta vikt var att våra väpnade styrkor därigenom stålsattes, att kämparna visade tapper het och befälhavarna rådighet. Det är sant att vi led förluster och ådrog oss en kostnad; vi betalade ett pris. Men vi hade absolut ingen fruktan för offer. Så snart vi bestämt oss för att göra någonting, genomförde vi det. När Hu Tsungnan angrep gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia utrymde vi det inte, trots att vi bara hade en häradsstad kvar och det bekom oss inte ett dugg när vi blev tvungna att leva av trädens löv. Detta är det slags sinnesstyrka vi måste ha.
Vi måste studera och får inte bli högfärdiga och se ned på andra. Gåsägg har ingen hög tanke om hönsägg, och ferrimetallerna har ingen hög tanke om sällsynta metaller — en sådan föraktfull inställning är inte vetenskaplig. Ehuru Kina är ett stort land och vårt parti är ett stort parti, finns det inga skäl för oss att se ned på små länder eller små partier. Vi måste alltid vara beredda att lära av folken i broderländer och upprätthåll la en äkta internationalistisk andra. I vår utrikeshandel är somliga människor högmodiga och inbilska, och detta är fel. Vi måste bedriva skolning i hela partiet och särskilt bland människor som arbetar utomlands. Vi måste studera hårt och arbeta hårt för att i grunden genomföra socialistisk industrialisering och socialistisk omvandling på femton år eller litet längre tid. Då kommer vårt land att ha blivit starkt, men likväl bör vi vara blygsamma och bör alltid vara beredda att lära.
Det finns ett flertal bestämmelser som antogs vid sjunde Centralkommitténs andra plenum men inte skrevs in i dess resolution. Den första är ett förbud mot födelsedagsfirande. Födelsedagsfirande skaffar ingen ett evigt liv. Det viktiga är att vi gör vårt arbete bra. Den andra är ett förbud mot gåvor, åtminstone i partiet. Den tredje är att hålla skålarna vid ett minimum. Skålar kan tillåtas vid särskilda tillfällen. Den fjärde är att hålla applåderna vid ett minimum. Det bör inte sättas något förbud och inte hällas kallt vatten över massorna som applåderar av entusiasm. Den femte är ett förbud mot att uppkalla orter efter personer. Den sjätte är ett förbud mot att jämställa kinesiska kamrater med Marx, Engels, Lenin eller Stalin. Vårt förhållande till dem är lärjungens till lärarens och så bör det vara. Att iaktta dessa bestämmelser är sann blygsamhet.
Kort sagt, vi måste fortsätta att vara blygsamma, vara villiga att lära, bevara vår uthållighet och hålla fast vid systemet med kollektivledning för att uppnå socialistisk omvandling och vinna seger för socialismen.
[1] Detta nya skattesystem infördes i december 1952 och trädde i kraft i januari 1953. Fastän det nominellt inneslöt ”jämställdhet mellan allmänägda och privata företag”, lättade det i verkligheten de privata industri- och handelsföretagens skattebördor och ökade de statsägda och kooperativa företagens. Sålunda tjänade det kapitalisternas intressen på de sistnämndas bekostnad. Kort efter det att kamrat Mao tsetung framförde sin kritik, rättades detta fel.[TILLBAKA]
[2] Chang Tzu-shan var under en tid sekreterare i Kinas kommunistiska partis prefekturkommitté i Tientsin. Han anfrättes av bourgeoisin, urartade till en stor-förskingrare och dömdes till döden under rörelsen mot de ”tre onda”.[TILLBAKA]
[3] Rörelsen mot de gamla ”tre onda” var den kamp som 1951 inleddes mot korruption, slöseri och byråkrati. Rörelsen mot de nya ”tre onda” var den kamp som 1953 påbörjades mot byråkrati, kommandometoder och brott mot lagen och disciplinen.[TILLBAKA]
[4] Dessa kommissionsledare var administrativa ledare för kommissionernas kontor, vilka tjänade folkråden i provinserna och de autonoma områdena och hade myndighet över flera häraden.[TILLBAKA]