[ Förkortad text till en ledarartikel som skrevs för Folkets Dagblad. ]
Den fråga som K ställer är av grundläggande natur. En gynnare som Wu Hsun[1], som levde mot slutet av Chingdynastin, i en era, då det kinesiska folket förde en stor kamp mot utländska angripare och inhemska reaktionära feodala härskare, lyfte inte ett finger mot den feodala ekonomiska grundvalen eller dess överbyggnad. Tvärtom strävade han fanatiskt att sprida feodal kultur. För att i detta syfte vinna en ställning, som tidigare legat utom räckhåll för honom, svansade han på alla sätt för de feodala härskarna. Ska vi prisa ett så vämjeligt beteende? Hur kan vi tåla att det lovordas inför massorna, särskilt när detta beröm prålar med det revolutionära banéret ”tjäna folket” och berömmet framhävs genom att sättas i kontrast till nederlagen i de revolutionära böndernas strider. Att gilla eller tåla dylikt beröm är att gilla eller tåla att böndernas revolutionära strider skymfas, att Kinas historia skymfas och att den kinesiska nationen skymfas samt att anse sådan reaktionär propaganda berättigad.
Tillkomsten av filmen Wu Hsuns liv och särskilt det översvallande beröm, som slösats på Wu Hsun och filmen, visar hur ideologiskt förvirrade de kulturella kretsarna i vårt land blivit!
Enligt många skribenters åsikt går historien framåt, inte genom att det nya undantränger det gamla, utan genom att det gamla genom alla slags ansträngningar bevaras från att dö ut, inte genom att det förs klasskamp för att störta de reaktionära feodala härskare som bör störtas, utan genom att man förnekar de förtrycktas klasskamp och på samma sätt som Wu Hsun böjer sig under dessa härskare. Våra skribenter bryr sig inte om att studera historien och lära vilka de fiender var som förtryckte det kinesiska folket och huruvida det fanns något att lovorda hos dem, som böjde sig för dessa fiender och arbetade för dem. Inte heller besvärar de sig med att innan de avgör vad som ska eller inte ska lovordas och prisas och vad som ska bekämpas, ta reda på vilka nya ekonomiska samhällsformer, nya klasskrafter, nya personligheter och idéer som i kampen mot gamla ekonomiska former och deras överbyggnader (politik, kultur osv), uppstått i Kina under de över hundra år som förflutit sedan 1840 års Opiumkrig.
Vissa kommunister, som föreges ha tillägnat sig marxismen, förtjänar särskilt uppmärksamhet. De har studerat den samhälleliga utvecklingens historia — den historiska materialismen — men när de ställs inför bestämda historiska händelser, bestämda historiska figurer (som Wu Hsun) och bestämda idéer som går rakt emot historiens tendens (såsom i filmen Wu Hsuns liv och skriverierna om Wu Hsun), förlorar de sin förmåga till kritik. En del av dem har till och med kapitulerat för dessa reaktionära idéer. Är det inte ett faktum, att reaktionära borgerliga idéer har trängt in i det stridbara kommunistiska partiet? Var i all världen är den marxism, som vissa kommunister gör anspråk på att ha tillägnat sig?
Av ovan nämnda skäl är det absolut nödvändigt att utveckla en diskussion om filmen Wu Hsuns liv och om essäerna och andra skriverier om Wu Hsun och därigenom grundligt klara upp det förvirrande tänkandet i denna fråga.
[1] Wu Hsun (1838-96), född i Tangyi, provinsen Shantung, var ursprungligen lösdrivare. Under parollen ”skolor genom allmosor” drog han omkring och lurade pengar av människor. Han köpte upp jord och lånade ut pengar samt blev småningom en stor godsägare och ockrare. Han gick samman med despotiska godsägare för att skapa några få så kallade ”skolor med gratis undervisning”, genom vilka han med fanatism spred feodal kultur och utbildade lakejer åt utsugarklassen. För detta prisades han av de successiva regimernas reaktionära härskare.