Skrivet: September 1890.
Publicerat: För första gången i Die Neue Zeit, vol. 1, 1890-91.
Källa: Reminiscences of Marx and Engels.
Översättning: Roland Adlerberth
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det var en man, en man och det i allo,
Mitt öga skådar ej hans like mer.
(Hamlet, akt 1, scen 2)
Första gången jag träffade Karl Marx var i februari 1865. Första internationalen hade grundats den 28 september 1864, vid ett möte i Saint Martin's Hall i London, och jag kom till London från Paris för att underrätta Marx om hur den unga organisationen där utvecklades. Jag medförde ett rekommendationsbrev från monsieur Tolain, numera senator i den borgerliga republiken.
Jag var då tjugofyra år. Så länge jag lever kommer jag att minnas det intryck detta första besök gjorde på mig. Marx var vid den tiden inte kurant. Han arbetade på första boken av Kapitalet, som publicerades först två år senare, 1867. Han fruktade att han inte skulle kunna fullborda sitt arbete och blev därför alltid glad när han fick besök av ungdomar. "Jag måste fostra upp människor som kan föra den kommunistiska agitationen vidare efter mig", brukade han säga.
Karl Marx var en av dessa sällsynta människor som kan vara ledare inom vetenskapen och i det offentliga livet samtidigt; dessa båda sidor var hos honom så intimt förenade, att man för att alls kunna förstå honom måste ta både vetenskapsmannen och den socialistiske kämpen med i beräkningen.
Marx ansåg att vetenskapen måste bedrivas för sin egen skull, oavsett vilka resultat forskningen slutligen leder till, men ansåg samtidigt att en vetenskapsman förnedrar sig själv om han avstår från att aktivt delta i det offentliga livet, eller låser in sig i sitt arbetsrum eller laboratorium, som masken i en ost, och ställer sig vid sidan av sina samtidas liv och politiska kamp.
"Vetenskapen får inte vara ett själviskt nöje", brukade han säga. "De som har den stora förmånen att få ägna sig åt vetenskaplig verksamhet, måste vara de första att ställa sitt vetande i mänsklighetens tjänst." Ett av hans favorituttryck var: "Arbeta för mänskligheten."
Ehuru Marx hyste den djupaste medkänsla med de arbetande klassernas lidanden, var det inte känsloskäl utan historiska och nationalekonomiska studier som förde honom fram till hans kommunistiska åsikter. Han hävdade att varje fördomsfri människa, som inte påverkades av privata intressen och inte förblindades av klassfördomar, helt enkelt måste komma till samma resultat.
Men samtidigt som Marx studerade det mänskliga samhällets ekonomiska och politiska utveckling helt utan förutfattade meningar, skrev han dock utan annat syfte än att sprida frukterna av sina forskningar och utifrån en beslutsam vilja att förse den socialistiska rörelsen, som dittills irrat omkring i utopismens moln, med en vetenskaplig grundval. Han offentliggjorde sina åsikter endast för att befordra arbetarklassens seger, denna arbetarklass vars historiska uppgift är att upprätta kommunismen, så snart den erövrat den politiska och ekonomiska ledningen i samhället ...
Marx inskränkte inte sin verksamhet till det land som sett honom födas. "Jag är världsmedborgare", brukade han säga, "jag verkar där jag befinner mig." Och han intog också en framträdande plats i den revolutionära rörelsens utveckling, oavsett vart han drevs av händelseutvecklingen och de politiska förföljelserna - Frankrike, Belgien, England.
Men den man jag först träffade i hans arbetsrum vid Maitland Park Road var inte den outtröttlige och oförliknelige socialistiske agitatorn, utan snarare vetenskapsmannen. Detta arbetsrum var det centrum dit partikamraterna kom från den civiliserade världens alla hörn, för att ta del av åsikterna hos det socialistiska tänkandets mästare. Om man alls skall kunna tränga in i det inre av Marx' andliga liv måste man känna till detta historiska rum.
Det låg i bottenvåningen och flödade av ljus från ett stort fönster med utsikt mot parken. Mittemot fönstret och på ömse sidor om eldstaden var väggarna klädda med bokhyllor, fyllda med böcker och lastade ända upp till taket med tidningar och manuskript. Mitt i rummet, och mitt i ljuset, stod en liten enkel pulpet (tre gånger två fot) och en fåtölj av trä; mellan fåtöljen och bokhyllan, mittemot fönstret, stod en lädersoffa, där Marx brukade vila sig en stund då och då. På spiselkransen låg ännu fler böcker, cigarrer, tändstickor, tobaksaskar, brevpressar och fotografier av Marx' döttrar och hustru, av Wilhelm Wolff och Friedrich Engels.
Marx var inbiten rökare. "Kapitalet kommer inte ens att ge igen vad jag betalat för cigarrerna jag rökte när jag skrev den", sade han en gång till mig. Men han var ännu svårare på tändstickor. Han glömde bort pipan eller cigarren så ofta att han på kort tid gjorde slut på en otrolig massa tändsticksaskar för att tända dem igen.
Han tillät aldrig någon att ställa hans böcker och papper i ordning - eller snarare oordning. Oordningen var bara skenbar, för allting låg precis där det skulle ligga, så att han lätt kunde ta fram den bok eller anteckningsbok han behövde. Till och med i samtal hejdade han sig ofta för att slå upp i en bok och visa upp något citat eller någon siffra han just nämnt. Han och hans arbetsrum var ett: böckerna och papperen därinne stod under hans kontroll lika självklart som hans egna lemmar.
Marx hade ingen som helst känsla för den formella symmetrins krav när han ordnade sina böcker; böcker av olika storlek och små broschyrer stod bredvid varandra. Han ordnade dem efter innehåll och inte efter storlek. Böckerna var redskap för hans hjärna, inte lyxartiklar. "De är mina slavar och måste tjäna mig efter min vilja", brukade han säga. Han brydde sig inte om storlek eller band, papperskvalitet eller stiltyp; han vek hundöron i sina böcker, gjorde märken med pennan i marginalen och strök under hela rader. Han skrev aldrig i böckerna, men ibland kunde han inte avhålla sig från ett utrops- eller frågetecken när författaren gått för långt. Hans understrykningssystem gjorde det lätt för honom att finna det stycke han var ute efter i vilken bok som helst. Han hade för vana att gå igenom sina anteckningsböcker och läsa igenom de understrukna ställena i böckerna med flera års mellanrum, för att hålla dem levande i minnet. Han hade ett synnerligen pålitligt minne, som han alltifrån ungdomen tränat upp enligt Hegels metod att lära sig utantill dikter på utländska språk som han inte förstod.
Han kunde Goethe och Heine utantill och citerade dem ofta i samtal och läste hängivet poesi på alla de europeiska språken. Varje år läste han om Aiskylos på originalets grekiska. Han betraktade denne och Shakespeare som de största dramatiker mänskligheten någonsin hade sett födas. Han kände en oändlig vördnad för Shakespeare, studerade hans arbeten mycket noga och kände till också hans enklaste bipersoner. Hela familjen ägnade sig åt en formlig kult av den store engelske dramatikern; de tre döttrarna kunde många av Shakespeares skådespel utantill. När han efter 1848 ville fullända sin engelska, som han då redan läste flytande, sökte han upp och klassificerade Shakespeares alla originella ord och uttryck. Han gjorde samma sak med en del av William Cobbetts polemiska arbeten; han hyste en stor beundran också för denne. Dante och Robert Burns hörde till hans favoritskalder och han lyssnade alltid med stort välbehag när döttrarna deklamerade eller sjöng den skotske skaldens satirer eller ballader.
Den outtröttlige Cuvier, tidigare en av vetenskapens stora, hade en hel svit rum till sitt personliga bruk i Parismuseet, vars direktör han var. Varje rum var avsett för en viss bestämd vetenskaplig sysselsättning och innehöll de böcker, instrument, anatomiska hjälpmedel etc. som tarvades för just detta ändamål. När han tröttnade på en sorts arbete gick han vidare till nästa rum och tog itu med något nytt; han brukade säga att detta enkla sätt att byta objekt för sina tankar var en vila för honom.
Marx var en lika outtröttlig arbetare som Cuvier, men hade inga möjligheter att skaffa sig en hel rad arbetsrum. Han vilade genom att gå fram och tillbaka i rummet. Därigenom hade en bred rand nötts fram från dörren till fönstret, lika tydlig som en gångstig över en äng.
Då och då brukade han lägga sig på soffan och läsa i en roman. Ibland kunde han läsa två eller tre samtidigt, omväxlande med varandra. I likhet med Darwin var han en stor älskare av romaner, framför allt 1700-talsromaner och då speciellt Fieldings Tom Jones. De modernare romanförfattare han fann intressantast var Paul de Kock, Charles Lever, Alexandre Dumas d.ä. och Walter Scott, vars Old Mortality han betraktade som ett mästerverk. Han föredrog mycket bestämt romaner med äventyr och humor.
Han satte Cervantes och Balzac högre än alla andra romanförfattare. I Don Quijote såg han det döende ridderskapets epos, vars dygder förlöjligades och hånades i den framväxande borgerliga världen. Balzac beundrade han så högt att han skulle ha velat skriva en bok om dennes stora verk La Comédie Humaine, så snart han fullbordat sin bok i nationalekonomin. Balzac stod för honom inte bara som sin tids historiker, utan också som en profetisk skapare av karaktärer som på Ludvig Filips tid fortfarande bara befann sig på fosterstadiet och inte utvecklades helt förrän efter hans död, under Napoleon III.
Marx kunde läsa samtliga europeiska språk och skrev tre av dem: tyska, franska och engelska, till språkexperternas stora beundran. Han tyckte om att citera uttrycket: "Ett främmande språk är ett vapen i livskampen." Han ägde en stor begåvning för språk, som gick i arv till döttrarna. Han började studera ryska vid fyllda femtio år, och trots att detta språk inte hade några närmare likheter med något av de döda eller levande språk han redan kände till, kunde han efter ett halvår tillräckligt mycket ryska för att kunna njuta av ryska poeter och prosaförfattare, bland vilka han föredrog Pusjkin, Gogol och Stjedrin.[1] Han studerade ryska för att kunna läsa dokumenten från de officiella undersökningar som de ryska myndigheterna tystade ner på grund av de politiska avslöjanden de innehöll. Hängivna vänner skaffade fram dessa dokument åt Marx och han var säkert den ende västeuropeiska nationalekonom som hade tillgång till detta källmaterial.
Vid sidan av lyriken och romanerna höll sig Marx också med ytterligare en märklig intellektuell avkoppling - matematiken, som han var mycket förtjust i. Algebran skänkte honom till och med moralisk tillfredsställelse och under de allra svåraste stunder han upplevde i sitt händelserika liv tog han gärna sin tillflykt till den. Under hustruns sista sjukdom förmådde han inte ägna sig åt sitt vanliga vetenskapliga arbete, och hans enda metod och möjlighet att befria sig från den depression hennes lidande förorsakade honom var att ägna sig åt matematiken. Under denna tid av svåra själsliga kval skrev han ett arbete om infinitesimalkalkylen, som enligt experternas åsikter är av stort vetenskapligt värde och kommer att publiceras i hans samlade verk. Han betraktade den högre matematiken som den mest logiska och samtidigt också enklaste formen av den dialektiska rörelsen. Enligt hans uppfattning var en vetenskap inte verkligt utvecklad förrän den lärt sig att utnyttja matematiken.
Trots att Marx' bibliotek innehöll mer än tusen volymer, som han omsorgsfullt samlat under sitt livslånga forskningsarbete, var det ändå inte tillräckligt för honom, och i åratal besökte han regelbundet British Museum, vars katalog han skattade mycket högt.
Också hans motståndare var tvungna att erkänna hans omfattande och djupa lärdom inte bara inom sitt eget specialområde - nationalekonomin - utan också inom historien, filosofin och alla länders litteratur.
Trots den sena timma då Marx gick till sängs var han alltid uppe mellan åtta och nio på morgonen, drack litet kaffe utan grädde, läste tidningarna och gick sedan till arbetsrummet, där han arbetade till två eller tre på natten. Han avbröt sitt arbete endast för måltiderna och, då vädret så tillät, en promenad på Hampstead Heath på kvällen. Ibland kunde han sova en eller ett par timmar på soffan under dagen. När han var ung arbetade han ofta nätterna igenom.
Marx var en lidelsefull arbetare. Ofta var han så uppslukad av sitt arbete att han alldeles glömde bort måltiderna. Man måste ofta kalla på honom flera gånger innan han kom till matsalen, och knappt hade han satt i sig sista tuggan förrän han var tillbaka i arbetsrummet igen.
Han åt alltid mycket lätt och led till och med av aptitbrist. Han försökte motverka denna genom att hålla sig till föda med stark smak - skinka, rökt fisk, kaviar, pickles. Magen måste lida för hjärnans enorma aktivitet. Han offrade hela sin kropp för hjärnan; att tänka var hans högsta nöje. Jag hörde honom ofta citera Hegel, hans ungdoms filosofiska mästare: "Till och med en missdådares brottsliga tanke är större och ädlare än himlens alla under."
Han måste ha en god kroppskonstitution för att uthärda detta ovanliga sätt att leva och denna påfrestande andliga aktivitet. Han var också kraftigt byggd, över medellängd, bredaxlad, med kraftigt välvt bröst och välformade lemmar, bortsett från att ryggen, som så ofta är fallet hos judar, var tämligen lång i proportion till benen. Om han ägnat sig åt gymnastiska övningar i ungdomen skulle han ha blivit en mycket stark man. Men den enda kroppsövning han regelbundet ägnade sig åt var promenader; han kunde vandra backe upp och backe ner i timmar, hela tiden pratande och rökande, utan att bli ett dugg trött. Man skulle kunna säga att han till och med arbetade promenerande i sitt rum, och bara slog sig ner korta stunder för att skriva ner det han tänkt ut under promenerandet. Han tyckte om att gå fram och tillbaka medan han talade, och hejdade sig då och då när förklaringen blev livligare eller samtalet allvarligare.
Jag brukade i många år göra honom sällskap under hans kvällspromenader på Hampstead Heath, och det var medan vi strövade fram över ängarna där som jag fick min utbildning i nationalekonomi. Utan att ens märka det lade han fram hela innehållet i första boken av Kapitalet för mig samtidigt som han skrev den.
När jag kom hem antecknade jag alltid allt jag hade fått höra så noga som möjligt. Till en början var det svårt för mig att följa med i Marx' djupa och komplicerade resonemang. Tyvärr har jag emellertid förlorat dessa dyrbara anteckningar, för efter kommunen rannsakade och brände polisen mina papper i Paris och Bordeaux.
Allra mest beklagar jag förlusten av de anteckningar jag gjorde en kväll då Marx med det överflöd på bevis och exempel som var så typiskt för honom utvecklade sin briljanta teori om det mänskliga samhällets utveckling. Det kändes som om fjällen föll från mina ögon. För första gången såg jag klart världshistoriens logik och kunde följa samhälls- och idéutvecklingens skenbart så motsägande fenomen ända till deras materiella ursprung. Jag kände mig liksom bländad, och intrycket levde kvar i flera år.
Madridsocialisterna[2] upplevde samma sak när jag efter min ringa förmåga utvecklade denna den magnifikaste av Marx' alla teorier för dem, utan tvekan en av de största teorier som någonsin skapats av en mänsklig hjärna.
Marx' hjärna var beväpnad med en otrolig samling fakta från historien, naturvetenskaperna och de filosofiska teoriernas område. Han ägde en märklig förmåga att utnyttja de kunskaper och iakttagelser som samlats under många år av intellektuellt arbete. Man kunde när som helst fråga honom om vilket ämne som helst och få det mest detaljerade svar man kunde önska, alltid ledsagat av allmänt tillämpliga filosofiska reflexioner. Hans hjärna var som ett örlogsfartyg som ligger i hamnen med ångan uppe, redo att segla ut i vilket tankeområde som helst.
Det kan inte råda något tvivel om att Kapitalet vittnar om en ande av häpnadsväckande kraft och överlägset vetande. Men för mig, liksom för alla andra som kände Marx mera förtroligt, visar varken Kapitalet eller något av hans övriga verk hela storheten i hans geni eller omfattningen av hans kunskaper. Han var sina egna arbeten vida överlägsen.
Jag arbetade tillsammans med Marx; jag var bara skrivaren han dikterade för, men det gav mig tillfälle att iaktta hans sätt att tänka och skriva. Arbetet var lätt för honom, och samtidigt svårt. Lätt därför att hans hjärna så lätt kunde få grepp om alla avgörande fakta och synpunkter i deras helhet. Men just denna fullständighet gjorde framställningen av hans idéer till ett långt och mödosamt arbete.
Vico sade: "Tinget är en kropp endast för Gud, som känner allt. För människan, som endast känner det yttre, är det endast yta." Marx fattade saker och ting på samma sätt som Vicos gud. Han såg inte bara ytan, utan också det som fanns innanför. Han undersökte alla de ingående delarna i deras ömsesidiga verkan och återverkan på varandra; han isolerade var och en av dessa delar och klarlade deras utvecklingshistoria. Sedan fortsatte han från tinget till dess omgivning och studerade hur de påverkade varandra. Han spårade objektets ursprung, de förändringar, evolutioner och revolutioner det genomgick, och fortsatte slutligen till dess allra avlägsnaste verkningar. Han betraktade inte ett ting isolerat, i sig självt och för sig självt, avskilt från omgivningen; han såg det som en ytterst komplicerad värld i ständig rörelse.
Hans avsikt var att blottlägga helheten hos denna värld i hela dess mångfaldiga och ständigt varierande verkan och motverkan. Författarna av Flauberts och Goncourts skola klagar över att det är så svårt att återge exakt vad man ser; och dock är det enda de vill återge bara ytan, det intryck de får. Deras litterära arbete är en barnlek i jämförelse med Marx'; det krävde en osedvanlig tankekraft att kunna fatta verkligheten och återge det han såg och ville få andra att se. Marx var aldrig nöjd med sitt arbete - han putsade och förbättrade ständigt och fann alltid sin återgivning underlägsen den föreställning han ville överföra ...
Marx hade geniets båda egenskaper: han ägde en oförliknelig begåvning för att sönderdela tinget i de delar det bestod av, och han var en boren mästare i konsten att åter sätta ihop det söndertagna tinget av delarna, med alla dess olika utvecklingsformer, och därvid blottlägga delarnas ömsesidiga inre förhållanden. Hans förevisningar var inga abstraktioner - en förebråelse som drabbade honom från de nationalekonomer som själva var oförmögna att tänka; hans metod var inte geometrikerns, som tar sina definitioner från världen omkring sig, men fullständigt bortser från verkligheten när han drar sina slutsatser. Kapitalet ger inga isolerade definitioner eller isolerade formler; det ger en serie inträngande analyser, som klarlägger också de svåråtkomligaste nyanser och de mest raffinerade schatteringar.
Marx börjar med att konstatera det enkla faktum att rikedomen i ett samhälle som domineras av det kapitalistiska produktionssättet framstår för oss som en enorm anhopning av varor. Följaktligen är varan, som är ett konkret föremål, inte en matematisk abstraktion, den kapitalistiska rikedomens element, dess cell. Marx griper nu tag i varan, vänder den runt och vränger den ut och in, och tvingar ur denna vara den ena hemligheten efter den andra som de officiella nationalekonomerna inte hade den blekaste aning om, trots att dessa hemligheter är fler och djupare än den katolska religionens alla mysterier. Sedan Marx sålunda undersökt varan i alla dess aspekter, tar han itu med dess förhållande till andra varor i bytesprocessen. Därefter övergår han till varans produktion och dess historiska förutsättningar. Han undersöker de former varorna antar och visar hur dessa utvecklas ur varandra, hur en form med naturnödvändighet ger upphov till en annan. Han återger fenomenens logiska utvecklingsgång med en sådan konstfärdighet att man skulle kunna tro att han hade uppfunnit den. Och ändå är den en produkt av verkligheten, en återgivning av varans faktiska dialektik.
Marx var alltid synnerligen samvetsgrann i sitt arbete. Han återgav aldrig ett faktum och en siffra, som inte stöddes av de allra bästa auktoriteter. Han nöjde sig aldrig med informationer i andra hand, utan gick alltid till själva källan, hur besvärligt detta än kunde vara. Han gick raka vägen till British Museum och rådfrågade böckerna där, också när det bara gällde att få ett litet obetydligt faktum bekräftat. Hans kritiker kunde aldrig beslå honom med vårdslöshet eller påstå att han byggde sin argumentering på fakta som inte uthärdade en ordentlig kontroll.
Hans vana att alltid gå till källorna medförde att han kom att läsa författare som var mycket litet kända och som han var ensam om att citera. Kapitalet rymmer så många citat från föga kända författare att man skulle kunna tro att Marx ville skryta med sin beläsenhet. Men han hade inte en tanke åt det hållet. "Jag skipar historisk rättvisa", sade han. "Jag ger var och en hans beskärda del." Han ansåg sig direkt tvingad att namnge den författare som först uttryckt en idé eller formulerat idén på det exaktaste sättet, oavsett hur okänd och obetydlig vederbörande var.
Marx var lika samvetsgrann ur litterär synpunkt som ur vetenskaplig. Han tillät sig aldrig att bygga på ett faktum som han inte var absolut säker på, och tillät sig aldrig att tala om en sak förrän han grundligen studerat den. Han publicerade aldrig ett enda arbete som han inte dessförinnan arbetat om upprepade gånger, tills han funnit den lämpligaste formen. Inte heller kunde han någonsin framträda offentligt utan grundliga förberedelser. Det skulle ha varit en direkt tortyr för honom att behöva visa sina manuskript innan han gett dem deras slutgiltiga form. Han kände så starkt på den punkten att han en gång sade till mig att han hellre skulle bränna sina manuskript än lämna dem ofullbordade efter sig.
Hans arbetsmetoder utsatte honom ibland för uppgifter så väldiga att läsaren knappast kan föreställa sig dem. Så till exempel genomgick han, för att kunna skriva det tjugotal sidor i Kapitalet som handlar om den brittiska fabrikslagstiftningen, ett helt bibliotek av blå böcker med rapporter från kommittéer och fabriksinspektörer i England och Skottland. Och de understrykningar etc. han gjort i dem visar att han läste dem allesammans från pärm till pärm. Han betraktade dessa rapporter som synnerligen betydelsefulla och tungt vägande dokument för den som ville studera de kapitalistiska produktionsmetoderna. Han hade en så hög tanke om dem som sammanställt dem att han tvivlade på att man någon annanstans i Europa kunde finna "lika kompetenta män, lika opartiska och från all hänsyn till person fria undersökare som de brittiska fabriksinspektörerna". Så ger han dem också en strålande hyllning i förordet till Kapitalet.
Ur dessa blå böcker tog Marx en väldig rikedom på praktiska upplysningar. Många av de parlamentsledamöter de delas ut till använder dem bara som måltavlor och bedömer genomslagskraften hos sitt vapen efter antalet genomskjutna sidor. Andra säljer dem efter vikten i skålpund, vilket är det förnuftigaste de alls kan göra, eftersom Marx därigenom kunde köpa dem billigt av de handlande med använt papper i Long Acre som han brukade söka upp för att gå igenom deras gamla böcker och papper. Professor Beesley har sagt att Marx var den som alla bäst utnyttjade dessa engelska undersökningar och bringade dem till offentlighetens kännedom. Den gången visste han inte att Engels redan före 1845 använde sig av otaliga dokument ur dessa blå böcker när han skrev sin bok om den arbetande klassens läge i England.
För att lära känna och älska det hjärta som slog i vetenskapsmannen Marx' bröst måste man se honom när han slagit igen sina böcker och anteckningsböcker och var omgiven av sin familj, eller på söndagseftermiddagarna, omgiven av sina vänner. Då var han det behagligaste sällskap som tänkas kan, full av kvickhet och humor, och med ett skratt som kom direkt från hjärtat. De svarta ögonen under de buskiga ögonbrynen glittrade av förtjusning och skadeglädje var gång han hörde en kvick replik eller ett dräpande svar.
Som far var han mild, öm och efterlåten. "Barn bör uppfostra sina föräldrar", brukade han säga. Det fanns aldrig minsta spår av den hunsande föräldern i hans förhållande till sina döttrar, och de svarade med att omfatta honom med en brinnande kärlek. Han gav dem aldrig en befallning, utan bad dem göra honom till viljes som en ynnest eller fick dem att själva känna att de nog borde låta bli det han ville förbjuda dem. Och ändå torde väl få fäder ha haft lydigare barn än han. Döttrarna betraktade honom som sin vän och behandlade honom som en kamrat; de kallade honom aldrig "far", utan i stället "Moor", "Moren" ett öknamn som han fått på grund av sin mörka hy och sitt kolsvarta hår och skägg. Medan däremot medlemmarna av Kommunisternas förbund kallade honom "Fader Marx" redan före 1848, då han ännu inte ens var trettio år fyllda ...
Marx kunde leka med sina barn i timmar. Barnen minns fortfarande de sjöslag som utkämpades i en stor vattenbalja och bränderna ombord på hela flottiljer av pappersbåtar, som han gjorde åt dem och sedan till deras oförställda glädje satte eld på.
På söndagarna fick han inte arbeta för sina döttrar; då skulle han vara deras egendom hela dagen. Om vädret var vackert brukade hela familjen ta en promenad på landet. På vägen stannade de vid något litet värdshus och tog in bröd och ost och sockerdricka. Medan döttrarna var små förkortade han de långa promenaderna för dem genom att berätta oändliga fantastiska sagor, som han hittade på under vandringen och utvecklade och gjorde allt mera spännande allt efter hur lång vägen var, så att de små alldeles glömde bort sin trötthet för glädjen i att få lyssna.
Han ägde en rik och fruktbar fantasi; det första han skrev var dikter. Fru Marx sparade omsorgsfullt de dikter hennes make skrev i sin ungdom, men visade dem aldrig för någon. Hans föräldrar hade drömt om att han skulle bli skriftställare eller professor och ansåg att han förnedrade sig genom att i stället ägna sig åt socialistisk agitation och nationalekonomi, ting som på den tiden förvisso inte stod högt i kurs i Tyskland.
Marx hade lovat sina döttrar att skriva ett drama om Graccherna åt dem. Tyvärr fick han emellertid inga möjligheter att hålla sitt ord. Det skulle ha varit intressant att få se hur han, som kallades "klasskampens riddersman", skulle ha behandlat denna fruktansvärda och magnifika episod i den antika klasskampen. Marx hade massor av planer som aldrig förverkligades. Bland annat ämnade han skriva ett verk om logiken och en Filosofins historia; det sistnämnda var hans favoritämne i ungdomsåren. Han skulle ha behövt bli hundra år för att hinna förverkliga alla sina litterära planer och skänka världen mera av de skatter som låg dolda i hans hjärna.
Marx' hustru var hans livsledsagarinna i ordets allra största och sannaste mening. De hade känt varandra redan som barn och vuxit upp tillsammans. Marx var bara sjutton år när de förlovade sig. Sedan måste de unga tu vänta i sju långa år innan de äntligen fick gifta sig, år 1843. Men i gengäld skulle de aldrig skiljas åt i fortsättningen.
Fru Marx dog strax före sin make. Ingen ägde någonsin en större och självklarare känsla för jämlikheten än hon, trots att hon var född och uppfödd som medlem av en tysk adelsfamilj. För henne existerade inga sociala skrankor eller klassgränser. Hon tog emot arbetare i arbetskläder i sitt hus och vid sitt bord lika artigt och omtänksamt som om de hade varit hertigar eller furstar. Det var många arbetare från många länder som fick glädjen att uppleva hennes gästfrihet, och jag är säker på att ingen av dem någonsin ens kunde drömma om att den kvinna, som tog emot dem så tvångsfritt och med sådan hjärtlighet, i själva verket på kvinnolinjen härstammade från hertigarna av Argyll och att hennes bror var en av den preussiske konungens ministrar. Men sådant bekymrade inte henne själv; hon hade givit upp allt för att få följa sin Karl och ångrade aldrig, inte ens i tider av bittersta nöd, att hon hade handlat som hon gjort. Hon hade en mycket klar och intelligent hjärna. Breven till vännerna, som skrevs med sådan lätthet och öppenhet, är mästerliga prov på ett intelligent och självständigt intellekt. Det var alltid en sann njutning att få ett brev från fru Marx. Johan Philipp Becker publicerade flera av hennes brev, Heine, själv en nådelös satiriker, fruktade uppriktigt Marx' ironi, men var full av beundran för hans hustrus sensibilitet och skarpsinne. När familjen Marx befann sig i Paris gästade han dem regelbundet.
Marx hyste sådan respekt för sin hustrus intelligens och kritiska sinne att han alltid visade henne sina manuskript och tillmätte hennes omdöme ett mycket stort värde, enligt vad han själv berättade för mig år 1866. Fru Marx renskrev alltid sin makes manuskript innan de sändes till tryckeriet.
Hon födde sin make många barn. Tre av barnen dog i späd ålder, under den svåra period familjen tvingades genomleva efter revolutionen 1848. På den tiden bodde de som landsflyktingar i London i två små rum vid Dean Street, Soho Square. Själv kände jag bara de tre döttrarna. När jag år 1865 presenterades för Marx var hans yngsta dotter, som numera är fru Aveling, ett charmerande barn som var hela familjens lilla solstråle. Marx brukade säga att hans hustru hade tagit fel på kön när hon satte henne till världen. De båda andra systrarna var på ett samtidigt chockerande och harmoniskt sätt varandras uppenbara motsatser. Den äldsta, fru Longuet, hade faderns mörka hy, mörka ögon och kolsvarta hår. Den andra, fru Lafargue, var blond och rosenhyad, och det tjocka, lockiga håret ägde ett gyllene skymmer, som om det just fångat upp den nedgående solens strålar; hon liknade sin mor.
En annan viktig medlem av det marxska hushållet var Hélène Demuth. Hon var av bondestam och blev tjänsteflicka hos fru Marx långt innan denna gifte sig, medan hon själv fortfarande var bara barnet. När hennes härskarinna gifte sig stannade hon kvar hos henne och offrade sig intill självutplånande för familjen Marx. Hon åtföljde sin husmor och hennes make på alla deras resor genom Europa och delade deras liv i landsflykt. Hon var husets goda genius och fann alltid en utväg ur också de svåraste situationer. Det var hennes ordningssinne, sparsamhet och skicklighet som gjorde att familjen Marx dock aldrig behövde sakna livets absoluta nödtorft. Hon kunde allt: hon lagade mat, skötte hushållet, klädde på barnen, klippte till deras kläder och sydde dem sedan också tillsammans med fru Marx. Hon var hushållerska och major domo samtidigt och hade hand om hela hushållet. Barnen älskade henne som en mor och de moderskänslor hon i gengäld hyste för dem gav henne en moders hela auktoritet. Fru Marx betraktade henne som sin bästa och trognaste väninna och Marx var hennes synnerligen gode vän, spelade schack med henne och förlorade ofta mot henne.
Hélène var blint förälskad i hela familjen Marx; för henne var allt de gjorde gott och riktigt och kunde inte vara annorlunda; de som dristade sig att kritisera Marx fick genast med henne att göra. Och hon lät sin moderliga omvårdnad omfatta också varje utomstående som blev nära vän med familjen Marx. Det var som om hon adopterat hela familjen. Hon överlevde både Marx och hans maka och tog efteråt hand om familjen Engels' hushåll i stället. Hon hade känt Engels alltsedan ungdomen och utsträckt den tillgivenhet hon kände för familjen Marx till att gälla också honom.
Engels var ju så att säga en medlem av familjen. Marx' döttrar kallade honom sin pappa nummer två. Han var Marx' alter ego. Länge skilde man aldrig på de där båda namnen i Tyskland och de kommer alltid att stå sida vid sida på historiens blad.
Marx och Engels personifierade för vår egen tid det vänskapsideal som antikens skalder så gärna skildrade. Alltifrån ungdomen utvecklades de tillsammans och i exakt samma riktning, delade idéer och känslor och ägde samma brinnande revolutionära entusiasm; så länge de kunde bo tillsammans arbetade de också tillsammans. Om inte händelsernas utveckling hade skilt dem åt för cirka tjugo års tid, skulle de förmodligen ha arbetat tillsammans hela livet igenom. Men sedan 1848 års revolution slagits ner måste Engels flytta till Manchester, medan Marx var nödsakad att stanna kvar i London. Men de fortsatte dock att dela varandras tankar och känslor, genom att skriva till varann nästan dagligen och lägga fram sina åsikter om dagens politiska och vetenskapliga händelser och sitt eget arbete. När Engels äntligen kunde göra sig fri från sitt arbete flyttade han från Manchester till London, där han skaffade sig en bostad bara tio minuters promenad från den gode vännen Marx. Från och med 1870 och fram till Marx' död gick det aldrig en dag utan att de båda vännerna träffades, ibland hemma hos den ene och ibland hos den andre.
Förvisso var det en glädjens dag för hela familjen Marx när Engels meddelade att han tänkte flytta till London från Manchester. Man talade om hans ankomst långt innan han kom, och när dagen för hans ankomst var inne, var Marx så otålig att han inte förmådde arbeta. De båda vännerna satt hela natten och rökte och drack och pratade om allt som hänt sedan förra gången de träffades.
Marx satte Engels' åsikt om saker och ting högre än någon annans, för Engels var den man som Marx betraktade som sin fullvärdige medarbetare. Engels var lika mycket värd för honom som en hel åhörarskara. Han lämnade aldrig någon möda ospard när det gällde att övertyga Engels om en sak och vinna honom för Marx' egen åsikt i denna fråga. Så till exempel har jag själv varit med om hur han en gång plöjde igenom hela volymer för att finna den uppgift han behövde för att få Engels att ändra åsikt om någon tämligen betydelselös fråga, som jag inte längre kommer ihåg, i samband med albigensarnas politiska och religiösa fejder. Det blev en stor triumf för Marx när Engels övergick till hans egen åsikt.
Marx var stolt över Engels. Han älskade att berätta om denne mans alla moraliska och intellektuella kvaliteter för mig. En gång for han till Manchester bara för att presentera mig för Engels. Han beundrade Engels' omfattande vetande och var alltid orolig för att det skulle kunna hända honom något. "Jag går i ständig oro för att han skall råka ut för någon olycka under jakten", sade han till mig. "Han är så dumdristig, galopperar bara fram över fälten med slaka tyglar och skyr aldrig några hinder."
Marx var lika vänfast som han var en älskande make och fader. Hustrun och döttrarna, Hélène och Engels, var också värdiga föremål för kärleken från en man som han.
Marx började sin bana som en ledare för den radikala bourgeoisien, men fann sig övergiven så snart hans opposition blev alltför bestämd och betraktades som en fiende så snart han blivit socialist. Han hetsades och drevs bort från Tyskland efter en våldsam förtalskampanj, och efteråt följde en sammansvärjning som innebar att hans namn och hans arbeten aldrig fick nämnas i landet. Louis Bonapartes artonde brumaire, detta vittnesbörd om att Marx var den ende av 1848 års historiker och politiker som verkligen förstod och kunde avslöja den verkliga naturen av orsakerna till och följderna av statskuppen den 2 december 1851, ignorerades helt. Trots arbetets aktualitet nämndes det inte i en enda borgerlig tidning.
Filosofins elände, Marx' svar på Proudhons Eländets filosofi, och Till kritiken av den politiska ekonomin ignorerades på samma sätt. Första internationalen och första bandet av Kapitalet sprängde till slut denna tystnadens sammansvärjning, men då hade den existerat i femton år. Nu gick det emellertid inte längre att blunda för Marx' existens; internationalen utvecklades och fyllde världen med allt vad den uträttade. Och trots att Marx höll sig i bakgrunden och lät andra sköta handlandet upptäckte man snart vem som var mannen bakom kulisserna.
Socialdemokratiska partiet grundades i Tyskland och utvecklades till en maktfaktor som Bismarck kurtiserade innan han gick till angrepp mot det. Lassalles anhängare Schweitzer skrev en serie artiklar, som starkt lovprisades av Marx, för att bringa Kapitalet till arbetarklassens kännedom. Efter en motion av Johann Philipp Becker antog internationalens kongress en resolution som riktade all världens socialisters uppmärksamhet på Kapitalet, som i resolutionen kallades "arbetarklassens bibel".[3]
Efter resningen den 18 mars 1871, som människor gärna betraktade som internationalens verk, och nederlaget för denna kommun, som första internationalens generalförsamling påtog sig att försvara mot den rasande borgarpressen världen över, blev namnet Marx känt över hela världen. Han erkändes allmänt som den vetenskapliga socialismens störste teoretiker och mannen som organiserat den första internationella arbetarrörelsen.
Kapitalet blev en handbok för all världens socialister. Alla socialistiska tidningar och arbetartidningar arbetade för att sprida dess vetenskapliga teorier. Under en stor strejk i New York publicerades utdrag ur Kapitalet i broschyrform, för att inspirera arbetarna att hålla ut i kampen och visa dem det berättigade i deras krav.
Kapitalet översattes till alla de stora europeiska språken - ryska, franska och engelska - och publicerades i utdrag på tyska, italienska, franska, spanska och holländska.[4] Både i Europa och Amerika gjorde motståndarna allt för att söka vederlägga dess teorier, men nationalekonomerna fick sig snabbt ett socialistiskt svar som ordentligt täppte till munnen på dem. Vid det här laget är Kapitalet i sanning just vad internationalens kongress kallade verket - arbetarklassens bibel.
Det arbete Marx måste uträtta för den internationella socialistiska rörelsen tog emellertid tid från hans rent vetenskapliga verksamhet. Också hustruns och den äldsta dotterns, fru Longuets, död tog hårt på hans arbetsförmåga.
Marx älskade sin hustru med en djup och förtrolig kärlek. Hennes skönhet hade varit hans stolthet och hans glädje och hennes ömhet och hängivenhet hade lättat hans bördor under de umbäranden som blev en nödvändig följd av hans händelserika liv som revolutionär socialist. Den sjukdom som ledde till Jenny Marx' död förkortade också hennes makes liv. För det var under hennes långa och plågsamma sjukdom som Marx, utmattad av sömnlösheten och bristen på motion och frisk luft, och därtill också under svår andlig press, ådrog sig den lunginflammation som skulle bli hans död.
Den 2 december 1881 dog fru Marx. Hon dog som hon hade levat, som kommunist och materialist. Döden väckte ingen fara hos henne. När hon kände slutet nalkas utbrast hon: "Karl, mina krafter ebbar ut!" Det blev hennes sista förståeliga ord.
Hon begravdes på Highgatekyrkogården, men inte i vigd jord, den 5 december. Helt i enlighet med hennes och Marx' vanor och sätt att vara, gjorde man allt för att undvika offentlighet kring hennes begravning, och bara ett litet fåtal nära vänner följde henne till hennes sista vilorum. Det var Marx' gamle vän Engels som höll talet vid graven ...
Efter hustruns död blev Marx' liv en enda serie fysiska och andliga lidanden, som han bar med den största ståndaktighet. Hans lidanden försvårades än ytterligare när han ett år senare förlorade också sin äldsta dotter, fru Longuet. Efteråt var han en bruten man, och återhämtade sig aldrig.
Han dog vid sitt skrivbord den 14 mars 1883, sextiofyra år gammal.
[1] Den pseudonym varunder Michail Saltykov publicerade sina verk. Ö.a.
[2] Efter Pariskommunens nederlag emigrerade Lafargue till Spanien, för att på Marx' och första internationalens generalförsamlings order ta upp kampen mot Bakunins anarkistiska anhängare.
[3] Resolutionen i fråga antogs på första internationalens kongress i Bryssel i september 1868.
[4] Den första svenska översättningen, av Richard Sandler, utgavs 1930-31. Första bandet i en ny översättning, av Ivan Bohman, utgavs på Cavefors förlag hösten 1969. Ö.a.