Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Hittills har vi betraktat arbetsprocessen abstrakt, oberoende av dess historiska former, som en process mellan människan och naturen. I femte kapitlet heter det: "Om hela processen betraktas från resultatets, produktens ståndpunkt, så framträder både arbetsmedel och arbetsföremål som produktionsmedel och arbetet självt som produktivt arbete." Och i not 7 tillfogades: "Denna definition av produktivt arbete har sin utgångspunkt i den enkla arbetsprocessen men är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionsprocessen." Denna tankegång skall här närmare utvecklas.
Försåvitt arbetsprocessen är rent individuell, utför den enskilde arbetaren alla de funktioner, vilka senare blir åtskilda. När han individuellt tillägnar sig naturtillgångarna och använder dem för sina egna syften, är han sin egen herre. Senare kommer han under andras kontroll. Den enskilda människan kan inte påverka naturen på annat sätt än att sätta sina muskler i verksamhet under den egna hjärnans kontroll. Tankearbete och kroppsarbete är naturligt förenade i arbetsprocessen av den enkla anledningen, att det är samma producents hand och hjärna som fungerar. Senare blir de åtskilda, och det uppstår ett fientligt motsatsförhållande mellan dem. Produkten framställes inte längre omedelbart av en enskild producent utan förvandlas till en samhällelig produkt, som är resultatet av en arbetande organisations gemensamma arbete, medan den enskilde arbetaren kan stå arbetsföremålet och dess bearbetning närmare eller fjärmare. När arbetsprocessen får karaktären av samverkan, utvidgas därför nödvändigtvis begreppet produktivt arbete och begreppet produktiv arbetare. För att arbeta produktivt är det nu inte längre nödvändigt att direkt bearbeta arbetsföremålet; det är tillräckligt att vara ett organ i den arbetande organisationen och att utöva den ena eller andra av dess funktioner. Den ursprungliga definitionen av produktivt arbete, som är härledd ur den materiella produktionens natur, förblir alltid giltig för den arbetande organisationen som helhet. Men den äger inte längre giltighet för de enskilda medlemmarna, betraktade var för sig.
Å andra sidan begränsas också begreppet produktivt arbete. Den kapitalistiska produktionen är inte endast produktion av varor, den är först och främst produktion av mervärde. Arbetaren producerar inte åt sig själv utan åt kapitalisten. Därför är det inte längre nog, att han framställer produkter. Han måste producera mervärde. Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas. Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionens område, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för i en korvfabrik, har ingen betydelse. Begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget, historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande, som binder arbetaren vid uppgiften att omedelbart föröka kapitalet. Att vara en produktiv arbetare är därför ingen lycka utan en olycka. I fjärde boken, som behandlar teorins historia, skall vi visa, att den klassiska nationalekonomin utgick från den förutsättningen, att produktion av mervärde är det avgörande kännetecknet på produktivt arbete. Nationalekonomins definition på produktivt arbete är alltså beroende av dess definition på mervärde. Så anser fysiokraterna, att endast jordbruksarbetet är produktivt, emedan det ensamt frambringar mervärde. För fysiokraterna existerar mervärdet endast i form av jordränta.
Absolut mervärde uppkommer därigenom, att arbetsdagen förlänges utöver den tidpunkt, då arbetaren har frambragt ett värde som täcker värdet av hans egen arbetskraft, medan kapitalet tillägnar sig det arbete som utföres efter denna tidpunkt. Absolut mervärde är den allmänna grundval, varpå den kapitalistiska produktionen vilar, och bildar utgångspunkten för produktionen av relativt mervärde. Det absoluta mervärdet delar arbetsdagen i två delar: nödvändig arbetstid och merarbetstid. För att förlänga merarbetstiden förkortar man den nödvändiga arbetstiden medelst metoder, som gör det möjligt att frambringa ett värde, som täcker arbetslönen på kortare tid än förut. Produktionen av absolut mervärde beror uteslutande på arbetsdagens längd, medan produktionen av relativt mervärde omskapar den tekniska arbetsprocessen och de samhälleliga grupperingarna från grunden.
Produktionen av relativt mervärde förutsätter alltså, att det kapitalistiska produktionssättet med alla dess säregna medel, metoder och produktionsbetingelser redan historiskt har uppstått och utformats på grundval av arbetets formella underordnande under kapitalet. Det leder till att kapitalets formella herravälde över arbetet utvecklas till envälde.
Det kan vara tillräckligt att i förbigående beröra de blandformer, där merarbetet inte utsuges genom direkt tvång gentemot producenten, och där kapitalet inte heller har fått herraväldet över honom. Kapitalet har då ännu inte fått direkt herravälde över arbetsprocessen. Vid sidan av de självständiga producenter, som på gammaldags, otidsenligt sätt bedriver hantverk eller åkerbruk, uppträder ockraren eller köpmannen, ockerkapitalet eller handelskapitalet som parasiter och utsuger dem. Så länge denna form av exploatering dominerar i ett samhälle, finns ingen plats för det kapitalistiska produktionssättet, men å andra sidan kan dessa former under vissa förhållanden, såsom under den senare medeltiden, förmedla övergången till kapitalistisk produktion. Slutligen kan enskilda blandformer av en helt annan karaktär uppstå på grundval av storindustrin, som t.ex. den moderna hemindustrin.
Arbetets rent formella underordnande under kapitalet är tillräckligt för att frambringa absolut mervärde, vilket framgår av den tidigare hantverksdriften, där hantverkaren ibland arbetade för egen del, ibland som gesäll hos en hantverksmästare. När lönarbetaren å andra sidan ställes under kapitalistens direkta kontroll, visar det sig, att de metoder som användes för att producera relativt mervärde samtidigt också frambringar absolut mervärde. Det visar sig t.o.m., att en omåttlig förlängning av arbetsdagen är ett av storindustrins mest typiska resultat. Så snart det kapitalistiska produktionssättet har fått herraväldet över en hel produktionsgren, och i ännu högre grad när den behärskar alla produktionsgrenar av avgörande betydelse, upphör den på det hela taget att endast vara ett medel för produktion av relativt mervärde. Det kapitalistiska produktionssättet blir nu produktionsprocessens allmänna, samhälleligt dominerande form. Den verkar som en speciell metod för produktion av relativt mervärde, endast medan den griper in i industrigrenar, som den tidigare endast formellt har behärskat, alltså under sitt framträngande, eller så länge den genom att ständigt förändra produktionssättet fortsätter att revolutionera industrigrenar, som den redan tidigare har erövrat.
Från en viss synpunkt kan skillnaden mellan absolut och relativt mervärde överhuvud förefalla illusorisk. Det relativa mervärdet är absolut, emedan det är betingat av att arbetstiden förlänges utöver den tid, som är nödvändig för att underhålla arbetaren. Det absoluta mervärdet är relativt, emedan det förutsätter en utveckling av arbetets produktivitet, som gör det möjligt att begränsa den nödvändiga arbetstiden till en del av dagen. Om man emellertid iakttar mervärdets rörlighet, så försvinner denna skenbara enhet. När det kapitalistiska produktionssättet en gång har trängt in och blivit det allmänna, förhärskande produktionssättet, gör sig skillnaden mellan absolut och relativt mervärde gällande, så snart det överhuvud blir fråga om att öka mervärdekvoten. Under förutsättning, att arbetskraften betalas efter sitt värde, föreligger följande alternativ: Om arbetets produktivkraft och normala intensitet är givna, kan mervärdekvoten endast ökas genom absolut förlängning av arbetsdagen. Om å andra sidan arbetsdagens längd är given, kan mervärdekvoten endast ökas genom en förändring i storleksförhållandet mellan arbetsdagens två delar, nödvändig arbetstid och merarbetstid, men om arbetslönen inte skall sjunka under arbetskraftens värde, måste arbetets produktivitet eller intensitet stegras.
Om arbetaren behöver all sin tid för att producera de nödvändiga existensmedlen för sig och sin familj, så får han ingen tid över för att arbeta åt andra utan vederlag. Utan en viss produktivitetsgrad hos arbetet finns ingen sådan tid disponibel för arbetaren, utan sådan överskottstid alltså inget merarbete och därmed inga kapitalister, men inte heller några slavägare, inga feodalbaroner, med ett ord: ingen rikemansklass.[706*]
I denna mening kan man säga, att mervärdet har en naturlig grundval, men endast i den helt allmänna betydelsen, att det inte finns några naturhinder, som gör det omöjligt för en man att på andra avlasta det arbete, som är nödvändigt för hans eget uppehälle, alldeles på samma sätt som att inga absoluta naturhinder avhåller den ene från att använda den andres kött till föda.[706a*]
Det finns ingen anledning att, såsom skett på vissa håll, förknippa några mystiska föreställningar med denna naturliga utveckling av arbetets produktivitet. När människorna har arbetat sig upp ur sitt primitiva djuriska utvecklingsstadium och deras arbete i viss mån har blivit samhälleligt, inträder förhållanden, då den enes merarbete kan bli den andres existensvillkor. I kulturens begynnelse är arbetets produktivkrafter obetydliga, men behoven är också små, och de utvecklas först med och genom medlen för deras tillfredsställande. I dessa tidiga epoker är också den del av befolkningen, som lever av andras arbete, försvinnande liten i jämförelse med de direkta producenternas antal. Efter hand som arbetets samhälleliga produktivitet utvecklas, ökar denna del av befolkningen både absolut och relativt.[707*] De ekonomiska förhållanden, varpå kapitalförhållandet baseras, är för övrigt resultatet av en lång utvecklingsprocess. Den nivå, som arbetets produktivitet nu har nått, och som bildar grundvalen för kapitalförhållandet, är inte en gåva från naturen utan resultatet av en utveckling, som har pågått genom årtusenden.
Om man bortser från den samhälleliga produktionsorganismens utvecklingsgrad, så är arbetets produktivitet beroende av naturförhållandena. Dessa kan alla ledas tillbaka till människans egen natur, såsom ras o.s.v., och till den omgivande naturen. De yttre naturbetingelserna fördelas ekonomiskt i två huvudgrupper: naturlig rikedom på existensmedel, såsom fruktbar jord, fiskrika vatten o.s.v., och naturlig rikedom på arbetsmedel, såsom vattenfall, segelbara floder, timmer, metaller, kol o.s.v. På de tidigaste kulturstadierna är den första gruppen avgörande, på högre utvecklingsstadier har den andra gruppen den största betydelsen. Man kan t.ex. jämföra England med Indien eller inom antikens värld Aten och Korint med Svarta havets kustområden.
Ju mindre producenternas livsbehov är, ju fruktbarare jorden och ju bättre klimatet, desto kortare arbetstid behövs för att underhålla dem och deras familjer, och desto mera arbete kan de därför utföra utöver det nödvändiga för sitt eget underhåll. Redan Diodorus säger om de gamla egypterna:
"Det är alldeles otroligt, hur föga arbete och kostnader deras barns uppfostran förorsakar dem. De kokar den första bästa enkla mat åt dem, det kan bli den nedre delen av papyrusväxten, som man bara behöver rosta över elden, eller också rötter och stjälkar av sumpväxter, råa, kokta eller stekta. De flesta barnen går utan skor och kläder, eftersom klimatet är så milt. Därför kostar det föräldrarna att försörja ett barn, tills det är vuxet, allt som allt inte mer än 20 drachmer. Häri ligger i stort sett förklaringen till att befolkningen i Egypten är så talrik, och att man därför kunnat utföra så stora byggnadsverk."[708*]
I verkligheten ligger väl orsaken till de stora egyptiska byggnadsverken mindre i befolkningsantalet och mera i det förhållandet, att de makthavande hade fri dispositionsrätt över de arbetande. På samma sätt som den enskilde arbetaren kan utföra desto mer merarbete, ju kortare hans nödvändiga arbetstid är, står också en större del av befolkningen till förfogande för annat arbete, ju mindre antal arbetare som behövs för att framställa de nödvändiga existensmedlen.
Där det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande, kommer under i övrigt oförändrade förhållanden och med oförändrad arbetsdag merarbetets storlek att variera med den omgivande naturens rikedom, speciellt med jordens fruktbarhet. Härav följer dock inte alls, att den bördigaste jorden alltid är mest ägnad att främja det kapitalistiska produktionssättets tillväxt. Dess viktigaste förutsättning är människans herravälde över naturen. En alltför rik natur "håller henne som ett barn vid handen" och hindrar henne att utveckla sig själv.[709*] Kapitalets moderland är inte tropikerna med dess ymniga vegetation utan jordens tempererade zoner. Det är inte jordens fruktbarhet i och för sig utan de varierande naturförhållandena, de naturliga produkternas mångfald, som skapar det naturliga underlaget för den samhälleliga arbetsdelningen, och under ständigt skiftande naturförhållanden sporras människorna till att utveckla sina egna behov, sina möjligheter, arbetsmedel och arbetssätt. Nödvändigheten att samhälleligt kontrollera en naturkraft, att skydda den mot rovdrift, att tillägna sig den eller tämja den i stor skala med hjälp av människohandens verk, det spelar en helt avgörande roll i industrins historia. Dammanläggningarna i Egypten,[710*] Lombardiet och Holland, jordens bevattning genom konstgjorda kanaler i Indien och Persien har spelat denna roll. Dessa anläggningar inte endast bevattnar jorden utan gödslar den även genom slammet, som för med sig mineralämnen från bergen. Hemligheten med näringslivets blomstring i Spanien och Sicilien under morernas välde var det väl utbyggda kanalnätet.[711*] Gynnsamma naturförhållanden gör merarbete möjligt, men naturen själv frambringar inget merarbete och därför inte heller någon merprodukt eller något mervärde. Då naturförhållandena är olika i olika länder, kan en viss mängd arbete tillfredsställa olika behovsmängder i olika länder.[712*] Under i övrigt jämförliga förhållanden kan därför den nödvändiga arbetstiden vara av olika längd. Naturförhållandena verkar endast som en naturlig gräns i förhållande till merarbetet och avgör endast när det nödvändiga arbetet slutar och merarbetet därför kan börja. I samma mån som industrin går framåt, viker denna gränslinje tillbaka. Mitt i det västeuropeiska samhället, där arbetaren endast genom merarbete kan köpa sig tillstånd att få arbeta för sin egen existens, uppstår lätt den inbillningen, att det mänskliga arbetet har en inneboende tendens att leverera en merprodukt.[713*] Men låt oss t.ex. ta befolkningen på den asiatiska arkipelagens östliga öar, där sagopalmen växer vild i skogen.
"Sedan invånarna genom att borra ett hål i trädet övertygat sig om att märgen är mogen, hugger man ned stammen och delar den i flera stycken, varefter märgen kratsas ut, blandas med vatten och silas, och så har man fullt färdigt sagomjöl. En sagopalm ger i allmänhet 300 pund och kan ge 500-600 pund. Där går man alltså ut i skogen och skär sig bröd, liksom man här går ut och hugger sig ved."[714*]
Vi antar nu, att en sådan ostasiatisk "brödskärare" behöver 12 arbetstimmar pr vecka för att tillgodose alla sina behov. Vad de gynnsamma naturförhållandena omedelbart ger honom, är en stor mängd fritid. För att han skall kunna använda denna produktivt för egen räkning, krävs en lång historisk utveckling. För att han skall använda den i form av merarbete för andra, krävs yttre tvång. Om den kapitalistiska produktionsmetoden bleve införd, så finge han kanske arbeta 6 dagar i veckan för att själv få produkten av en arbetsdag. De gynnsamma naturförhållandena förklarar inte, varför han i detta fall måste arbeta 6 dagar i veckan, eller varför han måste leverera 5 dagars merarbete, De förklarar bara, varför hans nödvändiga arbetstid är begränsad till en dag i veckan. Men i inget fall kommer hans merprodukt ur någon mystisk inneboende egenskap hos det mänskliga arbetet.
Sedan kapitalet har lagt under sig produktionsprocessen, framstår även arbetets naturbetingade produktivkrafter såsom kapitalets produktivkrafter, alldeles som de historiskt utvecklade, samhälleliga produktivkrafterna. -
Ricardo bekymrar sig aldrig om mervärdets ursprung. Han uppfattar det som oskiljaktigt från den kapitalistiska produktionsmetoden, som han anser vara den naturliga formen för samhällelig produktion. Han förstår inte, att arbetets produktivitet är mervärdets grundval, utan nöjer sig med att undersöka de orsaker, som bestämmer dess storlek. Däremot har hans efterföljare med skärpa hävdat den uppfattningen, att arbetets produktivkraft är upphovet till profiten (läs: mervärdet). Det är i varje fall ett framsteg i jämförelse med merkantilisterna, som söker orsaken till skillnaden mellan produkternas pris och produktionskostnaderna i varubytet, ur varornas försäljning över sitt värde. Trots detta hade även Ricardos skola endast kringgått problemet men inte löst det. Dessa borgerliga ekonomer hade i själva verket en riktig instinkt, ty de insåg att det är riskabelt att alltför ingående fördjupa sig i det brännande problemet om mervärdets uppkomst. Men vad skall man säga om John Stuart Mill, som ett halvt århundrade efter Ricardo med bibehållen värdighet manifesterar sin överlägsenhet över merkantilisterna genom att på ett misslyckat sätt upprepa de ynkliga undanflykterna från Ricardos första eftersägare?
Mill säger:
"Profitens orsak är, att arbetet producerar mera, än som är nödvändigt för dess underhåll."
Så långt är det bara den gamla visan, men Mill vill också komma med något ur egen fatabur:
"Eller för att variera lärosatsens form: orsaken till att kapitalet frambringar profit är, att livsmedel, kläder, råvaror och arbetsmedel varar längre än den tid, som behövs för att framställa dem."
Mill förväxlar här arbetstidens längd med produkternas varaktighet. Enligt denna uppfattning skulle en bagare, vars produkter endast varar en dag, aldrig kunna få ut så stor profit av sina löntagare som en maskinfabrikant, vars produkter har en livslängd av 20 år eller ännu mer. Vi kan emellertid medge, att om fåglarnas bon inte hölle ihop längre än den tid det tar att bygga dem, så finge de klara sig utan bon.
Sedan han fastslagit denna grundläggande sanning, konstaterar Mill sin överlägsenhet över merkantilisterna:
"Vi ser alltså, att profiten inte uppkommer genom något intermezzo under varubytet utan ur arbetets produktivkraft, oberoende av om varuutbyte förekommer eller inte. Om ingen arbetsdelning funnes, så funnes varken köp eller försäljning men alltjämt i alla fall profit."
Här är alltså varubyte, köp och försäljning - den kapitalistiska produktionens allmänna betingelser - endast rena tillfälligheter, och det finns ändå profit utan köp och försäljning av arbetskraft!
Vidare:
"Om samtliga arbetare i ett land producerar 20 % mer än sin lönesumma, så skall profiten bli 20 %, oavsett varuprisernas storlek." -
Å ena sidan är detta en verkligt lyckad tavtologi, ty om arbetarna frambringar ett mervärde på 20 % åt kapitalisterna, så kommer profiterna att förhålla sig till arbetarnas totallön som 20:100. Men å andra sidan är det absolut felaktigt, att profiterna "skall vara 20 %". De måste alltid bli mindre, eftersom profiten beräknas på totalsumman av det satsade kapitalet. Kapitalisten har t.ex. satsat 500 p.st., varav 400 p.st. i produktionsmedel och 100 p.st. i arbetslöner. Om mervärdekvoten, såsom antagits, är 20 %, så blir profitkvoten 20:500, d.v.s. 4 % och inte 20 %.
Så följer ett glänsande prov på hur Mill behandlar den samhälleliga produktionens olika historiska former:
"Jag förutsätter hela tiden det sakernas tillstånd, som med få undantag råder överallt på jorden, nämligen att kapitalisten förskotterar alla utgifter, arbetarens löns inbegripen."
Vilket sällsamt fel på synorganen att överallt skåda ett tillstånd, som hittills endast undantagsvis råder på jordklotet! Men vidare. Mill är vänlig nog att medge, att "det inte är någon absolut nödvändighet, att det skall vara så".[CLV*] Tvärtom.
"Det kan också tänkas, att arbetaren väntar med den del av lönen, som överstiger priset på de oundgängligen nödvändiga livsmedlen, eller t.o.m. att han låter hela lönen innestå, om han har nödiga medel för sitt uppehälle under tiden. Men i så fall vore han i viss mån en kapitalist, som placerade kapital i företaget genom att tillhandahålla en del av det kapital, som är nödvändigt för driften."
Mill kunde lika gärna ha sagt, att arbetaren som skaffar sig själv inte bara livsmedlen utan också arbetsmedlen, i verkligheten är sin egen lönarbetare. Eller att den amerikanske bonden är sin egen slav, bara med den skillnaden att han slavar åt sig själv i stället för åt en främmande herre.
Sedan Mill på detta sätt klart har uppvisat för oss, att den kapitalistiska produktionen skulle fortsätta att existera, även om den inte existerade, så är han nu konsekvent nog att bevisa, att den inte existerar, t.o.m. när den existerar:
"Och t.o.m. i det förra fallet" (om kapitalisten förskotterar lönarbetarens samtliga existensmedel) "kan arbetaren betraktas från samma synpunkt" (d.v.s. som kapitalist). "Ty i det han tillhandahåller sitt arbete under marknadspriset" (!), "kan han anses förskottera differensen" (?) "åt sin företagare o.s.v."[714a*]
I verkligheten är det ju faktiskt så, att arbetaren förskotterar sitt arbete åt kapitalisten under en vecka etc. utan vederlag för att vid slutet av veckan etc. erhålla dess marknadspris. På detta sätt blir han, enligt Mill, kapitalist! På den platta slätten ser ju även jordhögar ut som kullar. Vi får väl mäta vår nutida bourgeoisis platthet genom att beskåda de höjder, som deras "stora andar" kan nå.
Arbetskraftens värde bestämmes av värdet på genomsnittsarbetarens vanemässigt nödvändiga existensmedel. Även om formerna kan skifta, så är dock den mängd existensmedel given, som erfordras på en bestämd tidpunkt och i ett bestämt samhälle, och denna mängd existensmedel kan därför behandlas som en konstant storhet. Det är existensmedlens värde som växlar. Ytterligare två faktorer ingår i bestämningen av arbetskraftens värde. Å ena sidan är det de utgifter, som är förenade med arbetskraftens utbildning, och som kan växla med produktionssättet, å andra sidan den naturliga skillnaden mellan manligt och kvinnligt, moget eller omoget arbete. Den utsträckning, vari dessa olika arbetskrafter förbrukas, är av stor betydelse för de kostnader, som är förenade med att reproducera arbetarfamiljen och därför också för den vuxne manlige arbetarens värde, och detta beror i sin tur på produktionssättet. I vår följande undersökning bortser vi dock från dessa faktorer.
Vi förutsätter 1:o att varorna säljes till sitt värde, 2:o att priset på arbetskraften tillfälligtvis kan stiga över sitt värde men aldrig sjunka därunder.
Under dessa förutsättningar visar det sig, att det relativa förhållandet mellan arbetskraftens pris och mervärdets storlek är beroende av tre faktorer: 1:o arbetsdagens längd eller arbetets extensiva storlek, 2:o arbetets normala intensitet eller dess intensiva storlek, d.v.s. att en viss mängd arbete utföres under en viss bestämd tid, 3:o slutligen arbetets produktivkraft, d.v.s. att i förhållande till produktionsbetingelserna samma arbetsmängd på samma tid levererar en större eller mindre mängd produkter. Det finns uppenbarligen många olika kombinationsmöjligheter, allt eftersom en av de tre faktorerna är konstant och två variabla eller två är konstanta och en variabel eller alla tre samtidigt är variabla. Dessa kombinationer kan ytterligare mångfaldigas därigenom, att de olika faktorerna kan varieras olika till omfattning och riktning. I det följande skall vi endast behandla de kombinationer, som har den största betydelsen.
Under rubricerade förutsättningar bestämmes arbetskraftens pris och mervärdets storlek av tre lagar.
1:o. En arbetsdag av given längd frambringar alltid ett värde av samma storlek, oavsett hur arbetets produktivkraft och därmed produkternas mängd och varupriserna varierar.
Det värde, som en 12 timmars arbetsdag frambringar, motsvarar t.ex. ett värde av 6 shillings, trots att mängden av de producerade bruksvärdena varierar med arbetets produktivkraft, varför värdet av dessa 6 sh. fördelas på en större eller mindre mängd varor.
2:o. Arbetskraftens värde och mervärdet förändras i motsatt riktning. Förändringar i arbetets produktivkraft, dess till- eller avtagande, förändrar arbetskraftens värde i motsatt riktning, medan mervärdet förändras i samma riktning.
Den värdeprodukt, som en 12 timmars arbetsdag frambringar, är en konstant storhet, t.ex. 6 shillings. Denna konstanta storhet är likamed summan av mervärdet plus värdet av arbetskraften. Det är klart, att när en konstant storhet består av två variabla storheter, kan inte den ena av dem öka, utan att den andra minskar. Arbetskraftens värde kan inte stiga från 3 till 4 sh., utan att mervärdet samtidigt faller från 3 till 2 sh., och mervärdet kan inte stiga från 3 till 4 sh., utan att arbetskraftens värde faller från 3 till 2 sh. Under dessa omständigheter kan inte arbetskraftens värde eller mervärdet förändras, utan att deras relativa storlek samtidigt förändras. Det är omöjligt, att de skulle kunna falla eller stiga samtidigt.
Värdet av arbetskraften kan inte falla och mervärdet alltså inte heller stiga, utan att arbetets produktivkraft stiger. I det föregående exemplet kan arbetskraftens värde inte sjunka från 3 till 2 sh., utan att arbetets produktivkraft stiger, med den påföljd att samma mängd livsmedel som förr producerades på 6 timmar nu kan produceras på 4 timmar. Omvänt kan inte arbetskraftens värde stiga från 3 till 4 sh., utan att arbetets produktivkraft faller, med den påföljd att det nu behövs 8 timmar för att producera samma mängd livsmedel, som förut kunde produceras på 6 timmar. Härav följer, att en ökning av arbetets produktivitet sänker arbetskraftens värde och därmed ökar mervärdet, medan omvänt arbetskraftens värde stiger och mervärdet faller, när arbetets produktivitet minskar.
När Ricardo formulerade denna lag, förbisåg han en omständighet. Även om varje förändring i mervärdet eller merarbetets storlek är beroende av rakt motsatta förändringar i arbetskraftens värde eller det nödvändiga arbetet, så följer dock inte därav, att de förändras i samma proportion. Mervärdet och arbetskraftens värde ökar eller minskar med samma belopp, men den procentuella ökningen eller minskningen är beroende av det ursprungliga förhållandet mellan dem, innan arbetets produktivitet ändrades. Om arbetskraftens värde var 4 sh. eller det nödvändiga arbetet 8 timmar, mervärdet 2 sh. eller merarbetet 4 timmar, och om arbetskraftens värde faller till 3 sh. eller det nödvändiga arbetet till 6 timmar som följd av en ökning av arbetets produktivitet, så stiger mervärdet till 3 sh. eller merarbetet till 6 timmar. pet är samma belopp, 2 timmar eller 1 sh., som lägges till mervärdet eller merarbetet, och som tas från arbetskraftens värde eller det nödvändiga arbetet. Men den proportionella storleksändringen är inte lika stor. Arbetskraftens värde sjunker från 4 till 3 sh., alltså med 1/4 eller 25 %, medan mervärdet stiger från 2 till 3 sh., alltså med hälften eller 50 %. Härav följer, att mervärdets relativa ökning eller minskning som följd av en viss förändring i arbetets produktivitet är större, ju mindre del av arbetsdagen merarbetet ursprungligen utgjorde, och mindre, ju större denna del av arbetsdagen var.
3:o. Mervärdets ökning eller minskning är alltid en följd av och aldrig orsaken till motsvarande förändringar i arbetskraftens värde.[715*]
Då arbetsdagen är en konstant storhet, som frambringar en konstant värdestorhet, och då varje förändring i mervärdets storlek är en följd av en rakt motsatt förändring i arbetskraftens värde, medan arbetskraftens värde endast förändras i överensstämmelse med motsvarande förändringar i arbetets produktivitet, är det uppenbart, att varje förändring i mervärdets storlek beror på en motsvarande förändring i arbetets produktivitet. Vi har tidigare sett, att ingen absolut förändring i mervärdet och arbetskraftens värde är möjlig utan en motsvarande förändring i deras relativa storlek. Det visar sig nu, att ingen förändring i deras relativa storlek är möjlig utan en motsvarande förändring av arbetskraftens absoluta värde.
Enligt denna tredje lag är förutsättningen för varje förändring i mervärdets storlek en motsvarande förändring i arbetskraftens värde, som i sin tur beror på att arbetets produktivitet ökar eller minskar. Gränsen för förändringen av mervärdets storlek är given genom arbetskraftens nya värdegräns. Men förhållandena kan också åstadkomma sekundära rörelser. Om t.ex. arbetskraftens värde på grund av arbetets ökade produktivkraft faller från 4 till 3 sh. och den nödvändiga arbetstiden från 8 till 6 timmar, så kan det hända, att arbetskraftens pris endast sjunker till 3 sh. 8 pence, 3 sh. 6 pence, 3 sh. 2 pence o.s.v. och att mervärdet därför endast stiger till 3 sh. 4 pence, 3 sh. 6 pence, 3 sh. 10 pence o.s.v. Gränsen för detta prisfall är 3 shillings, men hur stort det verkliga prisfallet blir inom denna gräns, beror å ena sidan på hur hårt tryck kapitalet kan utöva och å andra sidan på det motstånd som arbetarna kan prestera.
Arbetskraftens värde bestämmes genom värdet av en bestämd mängd existensmedel. Det är alltså värdet och inte mängden av dessa existensmedel, som växlar med arbetets produktivkraft. Vid stigande arbetsproduktivitet kan existensmedlens mängd samtidigt öka för både arbetare och kapitalist, medan arbetskraftens pris och mervärdet samtidigt förblir oförändrade. Om arbetskraftens ursprungliga värde är 3 sh. och den nödvändiga arbetstiden 6 timmar, medan mervärdet också är 3 sh. och merarbetstiden 6 timmar, så skulle mervärdet och arbetskraftens pris förbli oförändrade, även om arbetets produktivkraft fördubblades, förutsatt att arbetsdagens fördelning mellan arbetare och kapitalist förbleve oförändrad. Nu svarar bägge för dubbelt så många men förhållandevis billigare bruksvärden. Även om arbetskraftens pris vore oförändrat, skulle det ha stigit över arbetskraftens värde. Om arbetskraftens pris sjönke, men inte till gränsen för det nya värdet, inte till 1½ sh. utan till 2 sh. 10 pence, 2 sh. 6 pence o.s.v., så skulle detta lägre pris ändå representera en större mängd existensmedel än förut. När arbetets produktivkraft stiger, kan arbetskraftens pris ständigt falla, medan arbetaren samtidigt får en ständigt ökande mängd existensmedel. Men relativt, d.v.s. i jämförelse med mervärdet, skulle arbetskraftens värde ständigt sjunka, och klyftan mellan arbetarens och kapitalistens levnadsstandard skulle vidgas.[716*]
Ricardo är den förste, som strängt formulerat de härovan uppställda tre lagarna. Bristerna i hans framställning är: 1:o, att han betraktar de särskilda betingelser, under vilka dessa lagar gäller, såsom självklara, allmänna och enda betingelser för den kapitalistiska produktionen. Han känner inga förändringar i arbetsdagens längd eller arbetets intensitet, så att för honom blir arbetsproduktiviteten utan vidare den enda variabla faktorn. 2:o, att han lika litet som de andra ekonomerna någonsin har undersökt mervärdet som sådant, d.v.s. oberoende av dess särskilda former, profit, jordränta o.s.v. Detta förfalskar hans analys i ännu högre grad. Följden är, att han direkt blandar ihop lagarna för mervärdekvoten med lagarna för profitkvoten. Som redan har framhållits, är profitkvoten förhållandet mellan mervärdet och det satsade totalkapitalet, medan mervärdekvoten är mervärdets förhållande till endast den variabla kapitaldelen. Vi antar, att ett kapital på 500 p.st. (C) uppdelas i råvaror, arbetsmedel etc. för tillsammans 400 p.st. (c) och i 100 p.st. arbetslöner (v); vidare att mervärdet är 100 p.st. (m). Då är mervärdekvoten m/v = 100 p.st./100 p.st. = 100 %. Men profitkvoten m/C = 100 p.st./500 p.st. = 20 %. Det är dessutom självklart, att profitkvoten kan bero på omständigheter, som inte alls inverkar på mervärdekvoten. Jag skall senare, i tredje delen av detta arbete, bevisa att samma mervärdekvot kan komma till uttryck i de mest olika profitkvoter, och att olika mervärdekvoter under vissa förhållanden kan ta sig uttryck i samma profitkvot.
Växande arbetsintensitet förutsätter ökad förbrukning av arbetskraft under samma tidsenhet. Den mer intensiva arbetsdagen frambringar därför en större mängd produkter än en mindre intensiv arbetsdag av samma längd. Även om arbetets produktivkraft stiger, frambringar samma arbetsdag en större mängd produkter, men då sjunker värdet av den enskilda varan, emedan den kostar mindre arbete än förut. Ökar däremot arbetets intensitet, förblir varans värde oförändrat, emedan det krävs samma arbetsmängd som förut att producera den. Produkternas mängd stiger här, utan att den enskilda varans pris sjunker. I ena fallet stiger det samlade värdet genom produkternas antal, medan i andra fallet samma värde motsvarar en större mängd produkter än tidigare. Om arbetsdagens längd förblir oförändrad, frambringar alltså den intensivare arbetsdagen en större värdeprodukt och därför också en större summa pengar, om penningvärdet förblir oförändrat. Arbetsdagens värdeprodukt växlar med arbetsintensitetens avvikelser från den samhälleligt normala arbetsintensiteten. Samma arbetsdag frambringar inte som förut ett konstant utan ett variabelt värde. Den intensivare 12 timmars arbetsdagen frambringar t.ex. ett värde på 7-8 sh. i stället för 6 sh. som en arbetsdag av normal intensitet. Så mycket är klart: stiger arbetsdagens värdeprodukt, t.ex. från 6 till 8 sh., så kan denna värdeprodukts bägge delar, mervärdet och arbetskraftens värde, växa samtidigt, i samma eller olika grad. Arbetskraftens pris och mervärdet kan bägge samtidigt växa från 3 till 4 sh., om värdeprodukten ökar från 6 till 8 sh. Trots att lönen stiger, kan den likväl samtidigt falla i jämförelse med arbetskraftens värde. Detta är fallet, när löneförhöjningen inte är så stor, att den kompenserar arbetskraftens hastigare förslitning.
Vi vet redan, att bortsett från tillfälliga undantag får förändringar i arbetets produktivitet betydelse för arbetskraftens värde och därmed också för mervärdet, endast när den industri det gäller framställer produkter, som ingår i arbetarnas sedvanliga existensmedel. Denna begränsning bortfaller här. Antingen arbetsmängden förändras, genom att arbetsdagens längd förändras, eller genom att arbetets intensitet förändras, blir resultatet i bägge fallen motsvarande förändringar i värdeproduktens storlek, likgiltigt vilka varor det gäller.
Om arbetets intensitet stiger samtidigt och i lika hög grad i alla industrigrenar, så förvandlas denna nya högre intensitetsgrad till den samhälleligt normala intensitetsgraden och förlorar därigenom sin betydelse för beräkning av arbetsmängden eller värdeprodukten. Under alla omständigheter är arbetets genomsnittliga intensitet olika hos olika nationer, och värdelagen måste därför modifieras, när den tillämpas på olika nationers arbetsdagar. Den ena nationens intensivare arbetsdag motsvarar en större penningsumma än en annan nations mindre intensiva arbetsdag.[717*]
Arbetsdagen kan variera i två riktningar: den kan förkortas eller förlängas. De nya betingelserna ger oss följande lagar:
1:o. Förkortning av arbetsdagen: Om arbetets produktivkraft och intensitet förblir oförändrade, så medför en förkortning av arbetsdagen ingen förändring i arbetskraftens värde och därför inte heller i den nödvändiga arbetstiden. Merarbetet förkortas och mervärdet sjunker. Med mervärdets absoluta storlek sjunker också dess relativa storlek, d.v.s. dess storlek i förhållande till arbetskraftens oförändrade värde. Kapitalisten kan hålla sig skadeslös endast genom att sänka arbetskraftens pris under dess värde.
Alla de gamla vanliga argumenten mot arbetsdagens förkortning förutsätter, att alla andra förhållanden förblir oförändrade, medan i verkligheten arbetets produktivitet och intensitet alltid förändras, antingen före arbetsdagens förkortning eller omedelbart därefter.[718*]
2:o. Förlängning av arbetsdagen: Låt oss anta, att den nödvändiga arbetstiden är 6 timmar eller arbetskraftens värde 3 sh., och att merarbetet också är 6 timmar eller mervärdet 3 sh. Arbetsdagen varar då 12 timmar och frambringar ett värde av 6 sh. Om arbetsdagen förlänges med 2 timmar, medan arbetskraftens pris förblir oförändrat, så växer mervärdet både absolut och relativt. Trots att arbetskraftens absoluta värde förblir oförändrat, så sjunker dess relativa värde. Enligt de förutsättningar, som förelåg i alt. 1, kunde arbetskraftens relativa värde inte förändras, utan att dess absoluta värde också förändrades. Här förändras däremot arbetskraftens relativa värde som följd av en förändring av mervärdets absoluta storlek.
Då den värdeprodukt, som en arbetsdag frambringar, växer i samma mån som arbetsdagen förlänges, kan arbetskraftens pris och mervärdet samtidigt växa i samma eller olika grad. Bägge kan alltså växa samtidigt, antingen som en följd av att arbetsdagen förlänges eller genom ökning av arbetets intensitet utan förlängning av arbetsdagen.
När arbetsdagen förlänges, kan arbetskraftens pris sjunka under dess värde, även om det nominellt förblir oförändrat eller t.o.m. stiger. Arbetskraftens dagsvärde är, som vi har sett, beräknat i överensstämmelse med dess genomsnittliga varaktighet eller arbetarens normala arbetsföra livstid, som endast är förenlig med normal arbetsansträngning och som inte bör överstiga människans normala förmåga.[719*] Intill en viss gräns kan det hårdare slit, som är förknippat med en förlängning av arbetsdagen, kompenseras genom en ökning av arbetskraftens pris. Om arbetsdagen förlänges utöver denna gräns, ökas slitet i geometrisk progression, och då tillintetgöres samtidigt alla livs- och arbetsbetingelser för arbetaren. Arbetskraftens pris och dess exploateringsgrad upphör då att vara jämförbara storheter.
Här är uppenbarligen ett stort antal kombinationer möjliga. Faktorerna kan variera två och två, medan den tredje är konstant, eller också kan alla tre variera samtidigt. De kan variera i samma eller olika grad, i samma eller motsatt riktning, och deras variationer kan alltså helt eller delvis upphäva varandra. Emellertid är analysen av alla tänkbara fall enkel, när man gått igenom undersökningen av de under 1, 2 och 3 behandlade fallen. Man finner resultatet av alla möjliga kombinationer genom att i tur och ordning behandla varje faktor som variabel och de andra närmast som konstanta. Vi skall därför endast i korthet befatta oss med två viktiga fall.
1:o. Arbetets produktivkraft avtar, samtidigt som arbetsdagen förlänges.
Då vi här talar om arbetets avtagande produktivkraft, handlar det om produktionsgrenar, vilkas produkter bestämmer arbetskraftens pris, t.ex. att jorden blir mindre fruktbar med fördyring av jordbruksprodukterna som följd. Låt oss anta, att arbetsdagen är 12 timmar, och att dess värdeprodukt är 6 sh., varav hälften ersätter arbetskraftens värde, medan den andra hälften frambringar mervärde. Arbetsdagen består alltså av 6 timmar nödvändigt arbete och 6 timmar merarbete. På grund av jordbruksprodukternas fördyring stiger - antar vi - arbetskraftens värde från 3 till 4 sh., alltså den nödvändiga arbetstiden från 6 till 8 timmar. Om arbetsdagens längd förblir oförändrad, så minskar merarbetet från 6 till 4 timmar och mervärdet från 3 till 2 sh. Om arbetsdagen förlänges med 2 timmar, alltså från 12 till 14 timmar, så förblir merarbetet 6 timmar och mervärdet 3 sh., men i förhållande till arbetskraftens värde, jämfört med det nödvändiga arbetet, sjunker mervärdet. Om arbetsdagen förlänges med 4 timmar, alltså från 12 till 16 timmar, förblir förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete oförändrat, men mervärdets absoluta storlek ökar från 3 till 4 sh. och merarbetet från 6 till 8 timmar, alltså med 1/3 eller 331/3 %. Om arbetets produktivkraft avtar, samtidigt som arbetsdagen förlänges, kan alltså mervärdets absoluta storlek förbli oförändrad, medan dess relativa storlek minskar, och dess relativa storlek kan förbli oförändrad, medan dess absoluta storlek växer, eller bägge kan växa, allt eftersom arbetsdagen förlänges mer eller mindre.
Detta resultat uppnås ännu snabbare, om samtidigt med arbetsdagens längd även arbetsintensiteten ökar.[CLVI*]
Under perioden 1799-1815 medförde de stigande livsmedelspriserna i England en nominell löneökning, ehuru de verkliga, i existensmedel uttryckta arbetslönerna[CLVII*] sjönk. Härav drog West och Ricardo den slutsatsen, att en nedgång i jordbrukets produktivitet hade förorsakat en sänkning av mervärdekvoten. Detta antagande, som endast ägde giltighet i deras egen fantasi, utgjorde utgångspunkten för deras senare undersökningar av storleksförhållandet mellan arbetslön, profit och jordränta. Men i verkligheten hade mervärdet vuxit både relativt och absolut under denna tidsperiod på grund av arbetsdagens förlängning och arbetets ökande intensitet. Det var vid denna tid, som den omåttliga förlängningen av arbetsdagen vann insteg,[720*] och den framtvungna förlängningen av arbetstiden påskyndade kapitalets tillväxt och arbetarnas utarmning.[721*]
2:o. Ökning av arbetets intensitet och produktivkraft, samtidigt som arbetsdagen förkortas.
En stegring av arbetets produktivkraft och intensitet har på sätt och vis samma effekt. I bägge fallen ökas den produktmängd, som frambringas under samma tidsenhet. I bägge fallen förkortas den del av arbetsdagen, som arbetaren behöver för att producera sina egna existensmedel eller för att ersätta deras värde. Denna nödvändiga men elastiska del av arbetsdagen bestämmer överhuvud arbetsdagens nedre gräns. Om arbetsdagen förkortades till den nödvändiga arbetstiden, så skulle merarbetet försvinna, vilket är oförenligt med det kapitalistiska produktionssättet. När det kapitalistiska systemet avskaffats, kan arbetsdagen begränsas till det nödvändiga arbetet. Under i övrigt oförändrade förhållanden kommer denna nödvändiga arbetstid att öka, dels emedan arbetarens levnadsstandard höjes, dels emedan en del av det nuvarande merarbetet måste användas för att skapa samhälleliga reserv- och uppbyggnadsfonder.
Ju mer arbetets produktivkraft ökar, desto mer kan arbetsdagen förkortas, och ju mer arbetsdagen förkortas, desto mer kan arbetets intensitet öka. Sett från samhällets synpunkt ökar också arbetets produktivkraft, när arbetskraften användes mera rationellt. Detta innebär inte endast, att produktionsmedlen utnyttjas bättre, utan också att arbetskraften inte bortslösas på onyttiga arbeten. Den kapitalistiska produktionsmetoden medför, att arbetskraften användes rationellt i varje enskilt företag, men kapitalets anarkiska konkurrenssystem förorsakar å andra sidan ett gränslöst slöseri med samhällets produktionsmedel och arbetskrafter, vid sidan av ett otal funktioner, som nu anses oumbärliga men som i och för sig är överflödiga.
Om arbetets intensitet och produktivkraft är givna, kan den tid som behövs för att producera de nödvändiga existensmedlen bli desto kortare och den del av dagen som varje samhällsmedlem kan använda till fri, andlig och samhällelig sysselsättning desto större, ju mera proportionerligt arbetet är fördelat mellan alla arbetsföra samhällsmedlemmar och i ju mindre grad en samhällsklass kan vältra över det naturnödvändiga arbetet på andra samhällsklasser. Om frågan ses från denna synpunkt, kan arbetsdagens absoluta nedre gräns uppnås, först när arbetet blir en förpliktelse, som i lika hög grad gäller alla. I det kapitalistiska samhället producerar en klass fritid för sig själv genom att förvandla massornas hela livstid till arbetstid.
Vi har sett, att mervärdekvoten kan framställas i följande formler:
I.
| mervärde | ( | m | ) | mervärde | merarbete | ||
| = | = | ||||||
| variabelt kapital | v | arbetskraftvärde | nödvändigt arbete |
De två första formlerna framställer mervärdekvoten som ett förhållande mellan värden, den tredje som ett förhållande mellan de tider som användes för att producera dessa värden. Dessa formler, som uttrycker samma sak, är logiskt oangripbara. Man finner dem i sak erkända men inte medvetet utformade i den klassiska nationalekonomin. Där möter man i stället följande avledda formler:
II.[721a*]
| ( | merarbete | ) | mervärde | merprodukt | ||
| = | = | |||||
| arbetsdag | produktvärde | totalprodukt |
Ett och samma förhållande uttryckes här omväxlande som ett förhållande mellan arbetstider, ett förhållande mellan värden som representerar arbetstiden, och som ett förhållande mellan de produkter, som dessa värden existerar i. Förutsättningen är givetvis, att produktens värde endast omfattar arbetsdagens värdeprodukt, medan den konstanta delen av produktvärdet inte medräknas.
Alla dessa formler (under II) ger ett felaktigt uttryck för arbetets verkliga exploateringsgrad eller mervärdekvoten. Vi antar, att arbetsdagen är 12 timmar. Med samma förutsättningar som i våra tidigare exempel kan arbetets verkliga exploateringsgrad framställas sålunda:
| 6 timmars merarbete | mervärde 3 sh. | |||
| = | = | 100 %. | ||
| 6 timmar nödvändigt arbete | variabelt kapital 3 sh. |
Enligt formel II får vi i stället:
| 6 timmar merarbete | mervärde 3 sh. | |||
| = | = | 50 %. | ||
| 12 timmars arbetsdag | värdeprodukt 6 sh. |
Dessa härledda formler uttrycker i själva verket den proportion, vari arbetsdagen eller dess värdeprodukt delas mellan kapitalisten och arbetaren. Om man betraktar formlerna som direkta uttryck för kapitalets självförökning, så uppkommer följande oriktiga lag: Merarbetet eller mervärdet kan aldrig uppnå 100 %.[722*] Då merarbetet alltid är endast en viss del av arbetsdagen eller mervärdet alltid endast en viss del av värdeprodukten, så är merarbetet nödvändigtvis alltid mindre än arbetsdagen eller mervärdet alltid mindre än värdeprodukten. Men för att förhålla sig som 100:100 måste de vara lika stora. För att merarbetet skall omfatta hela arbetsdagen (det gäller här arbetsveckans eller arbetsårets genomsnittsdag), måste det nödvändiga arbetet sjunka till noll. Men om det nödvändiga arbetet försvinner, så försvinner också merarbetet, eftersom det senare endast är en följd av det förra. Proportionen merarbete/arbetsdag = mervärde/värdeprodukt kan alltså aldrig nå gränsen 100/100 och än mindre stiga till 100 + X/100 Det kan däremot mervärdekvoten eller arbetets verkliga exploateringsgrad. Ta t.ex. L. de Lavergnes' uppskattning, enligt vilken den engelska jordbruksarbetaren endast erhåller 1/4, kapitalisten (arrendatorn) däremot 3/4 av produkten[723*] eller av dess värde, hur än bytet sedermera må fördelas mellan kapitalisten-arrendatorn och kapitalisten-jordägaren. Den engelske lantarbetarens merarbete förhåller sig enligt detta till hans nödvändiga arbete som 3:1, en exploateringsgrad på 300 %.
Skolmetoden att behandla arbetsdagen som en konstant storhet befästes genom användningen av formel II, emedan man här alltid jämför merarbetet med en arbetsdag av given storlek. Följden blir densamma, om man uteslutande tar hänsyn till värdeproduktens fördelning. Det är klart, att en arbetsdag, som redan materialiserats i en värdeprodukt, alltid måste vara en arbetsdag av given storlek.
Framställningen av mervärdet och arbetskraftens värde som bråkdelar av värdeprodukten - en uttrycksform, som f.ö. framgår ur själva det kapitalistiska produktionssättet och vars betydelse senare skall påvisas - döljer kapitalförhållandets specifika karaktär, nämligen det variabla kapitalets utbyte mot levande arbetskraft och motsvarande åtskillnad mellan arbetaren och hans arbetsprodukt. I stället får man det falska skenet av ett kompanjonskap, där arbetaren och kapitalisten delar produkten i proportion till de insatser var och en av dem har gjort vid dess framställning.[724*]
För övrigt kan formel II alltid återförvandlas till formel I. Om vi t.ex. har 6 timmars merarbete/12 timmars arbetsdag så är den nödvändiga arbetstiden likamed 12 timmars arbetsdag minus 6 timmars merarbete, och då får man formeln
| 6 timmars merarbete | 100 | ||
| = | , alltså 100 %. | ||
| 6 timmars nödvändigt arbete | 100 |
En tredje formel, som jag redan har antytt, är denna:
III.
| mervärde | merarbete | obetalt arbete | ||
| = | = | |||
| arbetskraftvärde | nödvändigt arbete | betalt arbete |
Det missförstånd, som formeln obetalt arbete/betalt arbete kunde föranleda, nämligen att kapitalisten betalar för arbetet men inte för arbetskraften, bortfaller genom våra tidigare analyser. Formeln obetalt arbete/betalt arbete är endast ett populärt uttryck för merarbete/nödvändigt arbete. Kapitalisten betalar arbetskraftens värde eller ett pris, som mer eller mindre avviker från dess värde, och får i utbyte förfoganderätten över själva den levande arbetskraften. Han utnyttjar denna arbetskraft i två perioder. Under den första perioden framställer arbetaren endast ett värde, som är likamed värdet av hans arbetskraft, alltså endast en ersättning för detta värde. För priset på arbetskraften erhåller kapitalisten sålunda en produkt av samma pris. Resultatet är detsamma, som om han köpt produkten färdig på marknaden. Under den andra perioden, då merarbetet utföres, frambringar arbetskraften däremot ett värde för kapitalisten, som inte kostar denne något värdevederlag.[725*] Detta bruk av arbetskraften får han gratis. I denna mening kan merarbetet kallas obetalt arbete.
Kapitalet är alltså inte bara herravälde över arbetet, som Adam Smith säger. Kapital är först och främst herravälde över obetalt arbete. Allt mervärde är till sin natur obetald arbetstid, oavsett hur det senare fördelas: som profit, ränta, jordränta o.s.v. Hemligheten med kapitalets självförökning är dess herravälde över en bestämd mängd obetalt främmande arbete.
[706*] "Redan blotta existensen av kapitalistiska företagare som en särskild klass år beroende av arbetets produktivitet." (Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", London 1821, s. 206.) "Om vars och ens arbete endast räckte till att producera hans eget livsuppehälle, kunde det inte finnas någon egendom." (Ravenstone: "Thoughts on the Funding System", London 1824, s. 14, 15.)
[706a*] Enligt en nyligen gjord beräkning lever ännu enbart i de hittills utforskade delarna av jorden minst 4 miljoner kannibaler.
[707*] "Bland de vilda indianerna i Amerika tillhör nästan allt de arbetande. 99 hundradelar går till dem. I England får arbetarna inte ens 2/3." ("The advantages of the East India Trade etc.", London 1720, s. 72, 73.)
[708*] Diodorus Siculus: "Bibliotheca historica", lib. I, s. 80.
[709*] "Hur förträfflig och fördelaktig den naturliga rikedomen än är, gör den dock människorna sorglösa, stolta och benägna för allehanda utsvävningar; arbetet däremot tvingar till vaksamhet, studium, konstfärdighet och klokhet." ("England's Treasure by Foreign Trade. Or the Balance of our Foreign Trade is the Rule of our Treasure. Written by Thomas Mun, of London, Merchant, and now published for the common good by this son John Mun", London 1669, s. 181, 182). "Inte heller kan jag finna något, som för ett folk vore en värre förbannelse än att hamna på en fläck av landet, där livsmedlen till större delen frambringade sig själva, medan klimatet vore så milt, att inga kläder behövdes ... Det kan visserligen tänkas en motsatt ytterlighet. En jord, som arbetet inte kan avlocka någon frukt, är lika så dålig som en jord, som bär frukt utan arbete." ("An Inquiry into the Present High Prize of Provisions", London 1767, s. 10.)
[710*] Nödvändigheten att beräkna perioderna för Nilens nivåförändringar skapade den egyptiska astronomin och därmed prästernas herravälde såsom ledare av jordbruket. "Vårdagjämningen är den tid på året, då Nilen börjar stiga, och denna tidpunkt måste egypterna uppmärksamt iaktta ... Det var viktigt att fastställa denna årstid och inrätta jordbruksarbetet därefter. De måste därför söka ett säkert tecken på himmelen, som visade dess återkomst." (Cuvier: "Discours sur les revolutions de globe", ed. Hoefer, Paris 1863, s. 141.)
[711*] Regleringen av vattentillförseln var en av de materiella grundvalarna för statens makt över Indiens lösligt förenade små produktionsorganismer. De muhammedanska härskarna i Indien begrep detta bättre än de engelska efterföljarna. Man behöver bara erinra om hungersnöden 1866, som kostade mer än 1 miljon hinduer livet i distriktet Orissa i Bengalen.
[712*] "Det finns inte två länder, som frambringar samma mängd livsmedel med samma mängd arbete. Människornas behov ökar eller minskar med klimatets stränghet eller mildhet, och därför kan mängden av livsavgörande energi inte vara densamma i olika länder. Det är inte heller praktiskt möjligt att bestämma skillnaden närmare än i plus- och minusgrader, och därav kan man dra den allmänna slutsatsen, att den arbetsmängd, som krävs för att underhålla ett visst antal människor, är störst i kallt och minst i varmt klimat. Ty i det förra fallet är det inte endast så, att människorna behöver mera kläder, utan jorden kräver också mer bearbetning än i det varma klimatet." ("An Essay on the Governing Causes of the Naturale Rate of Interest", London 1750, s. 59.) Författare till denna epokgörande anonyma skrift var J. Massey. Härifrån hämtade Hume sin ränteteori.
[713*] "Varje arbetes rätt" (det verkar också vara medborgarens rättigheter och plikter) "måste vara att frambringa ett överskott." (Proudhon). [130]
[714*] F. Schouw: "Die Erde, die Pflanze und der Mensch", 2:a uppl., Leipzig 1854, s. 148.
[714a*] J. St. Mill: "Principles of Political Economy", London 1868, s. 252-253 ff. [Styckena härovan är översatta från den franska upplagan av "Kapitalet". - FE]
[715*] Till denna tredje lag har MacCulloch gjort bl.a. det tokiga tillägget, att mervärdet kan stiga, utan att arbetskraftens värde sjunker, om vissa skatter avskaffas, som förut åvilade kapitalisten. Avskaffandet av sådana skatter ändrar absolut ingenting i mängden av det mervärde, som den industriella kapitalisten suger ut av arbetaren. Det enda som ändras, är proportionen mellan den del av mervärdet, som han stoppar i sin egen ficka, och den del som han måste överlämna åt andra. Det ändrar alltså ingenting i förhållandet mellan arbetskraftens värde och mervärdet. MacCulloch's undantag visar alltså bara, att han missförstått regeln, en malör som händer honom lika ofta, när han vulgariserar Ricardo, som den drabbar J. B. Say, när denne vulgariserar Adam Smith.
[716*] "Om en ändring inträder i industrins produktivitet, så att antingen mer eller mindre produceras med hjälp av en given mängd kapital och arbete, kan den andel, som utbetalas som arbetslön, uppenbarligen variera, medan den mängd produkter, som denna andel representerar, förblir oförändrad, eller också kan mängden variera, medan denna andel förblir oförändrad." ("Outlines of Political Economy etc.", s. 67.)
[717*] "Under i övrigt samma betingelser kan den engelske fabrikanten på en given tid framställa en väsentligt större produktmängd än en utländsk fabrikant, så mycket större att den uppväger skillnaden i arbetsdag, 60 timmar i veckan här och 72-80 timmar i utlandet." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1885", s. 65). Arbetsdagens förkortning genom lagstiftning på kontinenten vore det bästa medlet att utjämna dessa olikheter mellan den kontinentala och den engelska arbetstimmen.
[718*] "Det finns utjämnande omständigheter ... som kommit i dagen vid genomförandet av tiotimmarslagen." ("Reports of Insp. of Fact. for 1st Dec. 1848", s. 7).
[719*] "Den mängd arbete, som en man presterat under 24 timmar, kan ungefärligen utrönas genom en undersökning av de kemiska förändringar, som skett i hans kropp. Ty formförändringar i materien är en måttstock på tidigare anspänningar av kroppskrafterna." (Grove: "On the Correlation of Physical Forces", London 1864.)
[720*] "Spannmål och arbete går sällan" (i fråga om priset) "parallellt med varandra, men det finns uppenbarligen en gräns för hur långt de kan åtskiljas. Under en dyrtid, som åstadkom den" (inför de parlamentariska undersökningskommissionerna 1814-15) "omvittnade lönesänkningen, gjorde de arbetande klasserna utomordentliga ansträngningar, som kan räknas den enskilde till förtjänst och som säkerligen gynnade kapitalets tillväxt. Men ingen person med mänskliga känslor kan önska se dem utövade obegränsat och oavbrutet. De är högst beundransvärda som tillfällig utväg, men om de skulle praktiseras permanent, skulle följden bli ungefär densamma som då ett lands befolkning har växt till den yttersta gränsen för landets näringsresurser." (Malthus: "Inquiry into the Nature and Progress of Rent", London 1815, s. 48 n.) Det länder Malthus till heder, att han lägger vikten på den förlängning av arbetsdagen, som också direkt behandlas på flera ställen i hans skrift, medan Ricardo och andra, ansikte mot ansikte med de mest skriande fakta, lägger arbetsdagens konstanta storlek till grund för alla sina undersökningar. Men de konservativa intressen, som Malthus representerade, hindrade honom att se, att den obegränsade förlängningen av arbetsdagen, maskinteknikens oerhörda utveckling och exploateringen av barn- och kvinnoarbetet måste göra en stor del av arbetarklassen "övertalig", särskilt då krigsefterfrågan och det engelska monopolet på världsmarknaden upphörde. Det var naturligtvis mycket bekvämare och motsvarade bättre intressena hos de härskande klasserna, vilka Malthus på äkta prästmanér fjäskade för, att förklara denna "överbefolkning" utifrån naturens eviga lagar än att söka förklaringen i de historiska naturlagarna för den kapitalistiska produktionen.
[721*] "Huvudorsaken till kapitalets tillväxt under kriget var de ökade ansträngningar och kanske också den större nöd, som arbetarklassen, den talrikaste klassen i varje samhälle, måste uthärda. Nöden tvingade ett ökat antal kvinnor och barn att sälja sin arbetskraft, och arbetarna blev av samma orsak tvingade att använda en större del av sin tid till att öka produktionen." ("Essays on Political Economy in which are illustrated the Principal Causes of the Present National Distress", London 1830, s. 248.)
[721a*] I den auktoriserade franska upplagan sätter Marx den första formeln inom klammer, "emedan begreppet merarbete inte finns tydligt utformat i den borgerliga politiska ekonomin".
[722*] Så t.ex. i "Dritter Brief an v. Kirchmann von Rodbertus. Widerlegung der Ricardoschen Theorie von der Grundrente und Begründung einer neuen Rententheorie", Berlin 1854. - Jag återkommer senare till denna skrift, vilken trots sin felaktiga teori om jordräntan genomskådar den kapitalistiska produktionens väsen. - [Tillägg till 3:e uppl.: Man ser här, hur välvilligt Marx bedömde sina föregångare, så snart han fann hos dem ett verkligt framsteg, en riktig, ny tanke. Numera har publiceringen av Rodbertus' brev till Rud. Meyer i hög grad inskränkt ovanstående erkännande. Det heter där: "Man måste rädda kapitalet inte endast från arbetet utan också från sig själv, och det sker i verkligheten bäst, om man uppfattar den aktive kapitalistens verksamhet som en folk- och statshushållningsfunktion, som har tilldelats honom genom kapitalegendomen, och hans vinst som en form av arvode, emedan vi ännu inte känner någon annan social organisation. Arvoden skall emellertid regleras och måste sänkas, om de tar för mycket från lönerna. Även Marx' inbrott i samhället - så ville jag kalla hans bok - måste avvärjas ... Överhuvud är den marxska boken inte så mycket en analys av kapitalet som en polemik mot den nutida kapitalformen, som han förväxlar med själva kapitalbegreppet, och detta är orsaken till hans misstag." ("Briefe etc. von Dr Rodbertus-Jagetzow, herausgegeben von dr Rud. Meyer", Berlin 1881, bd I, s. 111, 48. Brief von Rodbertus). - I sådana ideologiska klyschor utmynnar de i själva verket djärva ansatserna i Rodbertus' "sociala brev". - FE.]
[723*] Den del av produkten, som endast ersätter det satsade konstanta kapitalet, har i denna kalkyl givetvis fråndragits. - M. L. de Lavergne, en kritiklös beundrare av England, anger snarare en för låg än för hög proportion.
[724*] Då alla former av den kapitalistiska produktionsprocessen är former av samverkan, är naturligtvis inget lättare än att bortse från de inre motsättningar, som kännetecknar den, och på så sätt omdikta dem till fria samarbetsformer, såsom i greve A. de Laborde's "De l'Esprit de l'Association dans tous les intérêts de la Communauté", Paris 1818. Yankeen H. Carey åstadkommer på ett ställe samma konststycke till försvar för slaverisystemet.
[725*] Trots att fysiokraterna inte genomskådade mervärdets hemlighet, så hade de dock klart för sig, att det "är en självständig och disponibel rikedom, som han (ägaren) "inte har köpt och som han säljer". (Turgot: "Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses", s. 11).
[CLIV*] Första delen av detta kapitel är starkt förkortad i franska upplagan. - RS.
[CLV*] I ett brev till N. F. Danielson den 28 nov. 1878 föreslog Marx följande formulering av detta avsnitt: Så följer ett glänsande prov på hur Mill behandlar den samhälleliga produktionens olika historiska former: "Jag förutsätter", säger han, "hela tiden det sakernas tillstånd, som med få undantag råder överallt på jorden, där arbetare och kapitalister uppträder gentemot varandra som klasser, nämligen att kapitalisten förskotterar alla utgifter, arbetarens lön inbegripen." Herr Mill vill gärna tro, att det inte är absolut nödvändigt, att det skall vara så - inte ens i det ekonomiska system, i vilket arbetare och kapitalister uppträder gentemot varandra som klasser.
[CLVI*] Denna mening finns hos Kautsky och Sandler men saknas i 4:e uppl. - IB.
[CLVII*] D.v.s. reallönerna. - IB.