Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
På ytan av det borgerliga samhället framträder arbetarens lön som arbetets pris, en bestämd summa pengar som betalas för en bestämd mängd arbete. Man talar om arbetets värde, och detta värde, uttryckt i pengar, kallas arbetets nödvändiga eller naturliga pris. Man talar å andra sidan om arbetets marknadspriser, d.v.s. priser som fluktuerar kring dess nödvändiga pris.
Men vad är en varas värde? Den konkreta formen för det samhälleliga arbete, som har använts vid dess produktion. Och varmed mäter vi storleken av detta värde? Med storleken av det arbete som varan innehåller. Varmed skulle vi alltså bestämma värdet av t.ex. en 12-timmars arbetsdag? Med de 12 arbetstimmar, som en 12-timmars arbetsdag innehåller. Men detta är en absurd och innehållslös tavtologi.[726*]
För att kunna säljas som vara på marknaden måste arbetet i varje fall existera, innan det säljes. Men om arbetaren vore i stånd att ge sitt arbete en självständig form, så skulle han sälja vara och inte arbete.[727*]
Bortsett från dessa motsägelser skulle ett direkt utbyte av pengar, d.v.s. materialiserat arbete, mot levande arbete antingen upphäva den värdelag som först kan utvecklas fritt på det kapitalistiska produktionssättets grundval, eller också upphäva denna kapitalistiska produktionsmetod själv, som vilar just på lönarbetet. En 12-timmars arbetsdag frambringar t.ex. ett penningvärde på 6 sh. Antingen bytes lika värden, och då får arbetaren 6 sh. för sina 12 timmars arbete. Priset på hans arbete skulle då vara likamed priset på hans produkt. I så fall frambringar han inget mervärde för arbetsköparen, de 6 sh. förvandlas inte till kapital, och grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet försvinner. Men det är just den grundvalen, som är förutsättningen för att han säljer sitt arbete, att det är lönarbete. Eller också får han för 12 timmars arbete mindre än 6 sh., d.v.s. han får mindre än 12 timmars arbete i utbyte mot de 12 timmar han utför. 12 timmars arbete bytes mot 10 eller 6 timmars arbete. Detta likställande av olika storheter upphäver inte endast värdebestämningen. En sådan meningslös självmotsägelse kan överhuvud inte ens uttalas eller formuleras som lag.[728*]
Det tjänar ingenting till att söka förklara detta byte av en större mängd arbete mot en mindre genom att säga, att formen är olika i de bägge fallen, att arbetet i ena fallet är materialiserat, i andra fallet levande.[729*] Förklaringen är så mycket mera misslyckad, som en varas värde inte beror på den mängd arbete, som verkligen är nedlagd i den, utan av den mängd levande arbete som är nödvändig för varans produktion. Låt en vara representera 6 arbetstimmar. Om en uppfinning gör det möjligt att producera den på 3 timmar, så sjunker värdet av de varor, som redan är producerade, till hälften. Varans värde motsvarar nu 3 timmars samhälleligt nödvändigt arbete i stället för som tidigare 6 timmar. Det är alltså det arbete, som är nödvändigt för produktionen, inte det som faktiskt använts, som bestämmer varans värdestorlek.
Vad penningägaren direkt möter på varumarknaden, är i själva verket inte arbetet utan arbetaren. Och denne säljer sin arbetskraft. Så snart arbetet verkligen börjat, tillhör arbetskraften inte längre honom själv, och han kan därför inte vidare sälja den. Arbetet är värdets huvudinnehåll och inneboende mått, men det har inget eget värde.[730*]
Uttrycket "arbetets värde" inte endast upplöser värdebegreppet utan förvandlar det till dess direkta motsats. Det är ett fingerat utryck alldeles som t.ex. jordens värde. Dessa fingerade uttryck kommer emellertid ur själva produktionsförhållandena. De är beteckningar för väsentliga förhållandens yttre företeelseformer. Att den omedelbara iakttagelsen ofta ger en bakvänd bild av verkligheten, är en tämligen känd sak i alla vetenskaper utom i den politiska ekonomin.[731*]
Den klassiska politiska ekonomin lånade kritiklöst begreppet "arbetets pris" från vardagslivet för att sedan efteråt ställa frågan: hur bestämmes detta pris? Den blev snart klar över att växlingarna i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan inte förklarar annat, än att arbetets marknadspriser svänger över och under en bestämd storlek, alldeles som priserna på alla andra varor. Om tillgång och efterfrågan täcker varandra, så upphör prissvängningarna under i övrigt oförändrade förhållanden. Men då upphör också tillgång och efterfrågan att förklara någonting. När tillgång och efterfrågan täcker varann, är arbetets pris dess naturliga pris, som bestämmes oberoende av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Detta naturliga pris var det egentliga föremålet för analysen. Eller man undersöker de växlande marknadspriserna under en längre tidsperiod, t.ex. ett år, och finner att växlingarna upphäver varandra och ger ett medelvärde, en konstant storhet. Denna måste naturligtvis bestämmas på annat sätt än de avvikelser, som ömsesidigt upphäver varandra. Detta bestämmande pris, som behärskar och reglerar det tillfälliga marknadspriset, arbetets "nödvändiga pris" (fysiokraterna) eller dess "naturliga pris" (Adam Smith), kan inte vara annat än dess värde uttryckt i pengar som för varje annan vara.
På detta sätt trodde sig de politiska ekonomerna kunna tränga fram genom arbetets tillfälliga priser och nå fram till dess värde. Liksom för andra varor bestämdes detta värde i sin tur genom produktionskostnaderna. Men vad är produktionskostnaden - för arbetaren, d.v.s. kostnaden för att producera eller reproducera arbetaren själv? Omedvetet kom den politiska ekonomin att ta upp denna fråga i stället för den ursprungliga, som gällde produktionskostnaden för arbetet som sådant, ett problem med vilket man inte kom ur fläcken. Vad nationalekonomerna kallar arbetets värde,[CLIX*] är därför i själva verket värdet av den arbetskraft, som finns i arbetarens personlighet, och som är lika åtskild från sin funktion, arbetet, som en maskin är skild från de arbetsmoment den utför. Man var så upptagen med skillnaden mellan arbetets marknadspriser och dess så kallade värde, med förhållandet mellan detta värde och profitkvoten, med förhållandet mellan arbetet och de varuvärden arbetet frambringar o.s.v., att man aldrig upptäckte, att analysen i sin utveckling inte endast hade fört från arbetets marknadspriser till dess s.k. värde, utan också hade lett till att arbetets värde återigen hade blivit upplöst i arbetskraftens värde. Den klassiska politiska ekonomins bristande kunskaper om de resultat, som dess egen analys hade åstadkommit, dess okritiska accepterande av begrepp som "arbetets värde", "arbetets naturliga pris" o.s.v. som definitiva exakta uttryck för de värdeförhållanden, som behandlades, invecklade ekonomerna, som vi senare skall se, i olösliga svårigheter och självmotsägelser, medan de samtidigt lade en säker grund för vulgärekonomin, som av princip endast sysslar med banaliteter och yttre former.
Låt oss nu undersöka, vilka former arbetskraftens värde och pris antar efter förvandlingen till arbetslön.
Vi vet, att arbetskraftens dagsvärde är beräknat efter en viss livslängd hos arbetaren och en däremot svarande längd på arbetsdagen. Låt oss anta, att den sedvanliga arbetsdagen omfattar 12 timmar, och att arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., som i sin tur är penninguttrycket för ett värde, som motsvarar 6 arbetstimmar. Om arbetaren får 3 sh., så får han värdet av sin arbetskraft för en 12 timmars arbetsdag. Om man nu säger, att arbetskraftens dagsvärde är värdet av en dags arbete, så blir resultatet: 12 timmars arbete är värt 3 sh. Arbetskraftens värde bestämmer alltså arbetets värde eller - uttryckt i pengar - arbetets nödvändiga pris. Om å andra sidan arbetskraftens pris avviker från dess värde, så avviker också arbetets pris från dess så kallade värde.
Då arbetets värde endast är ett irrationellt uttryck för arbetskraftens värde, är det självklart, att arbetets värde alltid måste vara mindre än dess värdeprodukt, eftersom kapitalisten alltid låter arbetskraften fungera längre än vad som är nödvändigt för att reproducera dess eget värde. I föregående exempel är värdet av den arbetskraft, som verkar i 12 timmar, likamed 3 sh., ett värde som kräver 6 timmar för att reproduceras. Dess värdeprodukt är däremot 6 sh., emedan arbetskraften i själva verket fungerar under 12 timmar och dess värdeprodukt inte beror på dess eget värde utan på tidslängden för dess funktion. Man erhåller alltså det till synes absurda resultatet, att ett arbete som frambringar ett värde på 6 sh., självt är värt 3 sh.[732*]
Det visar sig vidare, att det värde på 3 sh., som den betalda delen av arbetsdagen frambringar och som motsvarar 6 timmars arbete, framträder som värdet av eller priset på hela den 12 timmars arbetsdag, som vid sidan av de 6 betalda arbetstimmarna också innehåller 6 obetalda arbetstimmar. Arbetslönens form utplånar alltså varje spår av arbetsdagens uppdelning i nödvändigt arbete och merarbete, i betalt och obetalt arbete. Allt arbete framträder som betalt arbete. I dagsverkssystemet skiljer sig rent påtagligt, till tid och rum, den dagsverksskyldiges arbete för sig själv och hans tvångsarbete för jordägaren. I slavsystemet framträder t.o.m. den del av arbetsdagen, då slaven endast ersätter värdet av sina egna existensmedel och alltså i verkligheten arbetar för sig själv, såsom arbete för hans herre. Allt hans arbete framträder som obetalt arbete.[733*] I lönarbetet ser däremot även merarbetet eller det obetalda arbetet ut som betalt arbete. I det ena fallet döljer egendomsförhållandet, att slaven arbetar för sig själv, i andra fallet döljer penningförhållandet, att lönarbetaren gratisarbetar för kapitalisten.
Det är därför av avgörande betydelse, att arbetskraftens värde och pris förvandlas till arbetslön, till värde eller pris på arbetet självt. Både arbetarens och kapitalistens rättsföreställningar, hela det kapitalistiska produktionssättets mystik, alla dess frihetsillusioner, allt vrövel från vulgärekonomernas sida beror på denna yttre form, som visar raka motsatsen till det verkliga förhållandet, som den döljer. Om världshistorien har behövt lång tid för att komma underfund med arbetslönens hemlighet, så är å andra sidan ingenting lättare att förstå än denna företeelseforms orsaker och existensberättigande.
Byteshandeln mellan kapital och arbete försiggår synbarligen på precis samma sätt som köp och försäljning av varje annan vara. Köparen lämnar en viss penningsumma, säljaren en artikel som inte är pengar. Rättsmedvetandet erkänner här på sin höjd en materiell olikhet, som har fått sitt uttryck i de rättsligt likvärdiga formlerna: Do ut des, do ut facias, facio ut des och facio ut facias.[CLX*]
Vidare: Då bytesvärde och bruksvärde i och för sig är storheter, som inte kan jämföras, så förefaller sådana uttryck som "arbetets värde", "arbetets pris" inte mera irrationella än uttryck som "bomullens värde", "bomullens pris". Därtill kommer, att arbetaren får betalt, sedan han har levererat sitt arbete. Men genom sin funktion som betalningsmedel förverkligar pengarna efteråt den sålda varans värde eller pris, alltså i detta fall det levererade arbetets värde eller pris. Slutligen är det "bruksvärde", som arbetaren levererar kapitalisten, i verkligheten inte arbetskraft utan en funktion därav, ett bestämt nyttigt arbete, skrädderiarbete, skomakeriarbete, spinneriarbete etc. Sett från en annan synpunkt är arbetet den enda värdeskapande faktorn, en egenskap som skiljer det från alla andra varor, men som faller utanför gränserna för det allmänna medvetandet.
Om vi ser saken från den arbetares ståndpunkt, som tar emot 6 timmars värdeprodukt, låt oss säga 3 sh., som betalning för 12 timmars arbete, så är hans 12 timmars arbete i verkligheten det köpmedel, varmed han betalar de 3 sh. Värdet av hans arbetskraft kan variera med värdet av hans normala existensmedel, från 3 till 4 sh. eller från 3 till 2 sh. Eller arbetskraftens pris kan stiga till 4 sh. eller falla till 2 sh. på grund av växlingar i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, även om arbetskraftens värde förblir oförändrat och medan arbetaren alltjämt fortsätter att arbeta 12 timmar per dag. Det förefaller honom därför, som om varje förändring i storleken av den betalning han får beror på en motsvarande förändring i värdet eller priset på hans 12 arbetstimmar. Denna omständighet förledde tvärtom Adam Smith, som betraktar arbetsdagen som en konstant storhet,[734*] till påståendet att arbetets värde är konstant, medan å andra sidan existensmedlens värde varierar, vilket medför att samma arbetsdag kan representera en större eller mindre summa pengar för arbetaren. Smith säger:
"Priset (i arbete), som arbetaren betalar, måste alltid vara detsamma, vilken kvantitet varor han än må få i utbyte. Priset kan visserligen räcka till större eller mindre varukvantiteter, men då är det varornas värde som varierar, inte arbetets, för vilket de köpes."[734a*]
Om vi ser saken ur kapitalistens synpunkt, visar det sig visserligen, att han vill ha så mycket arbete som möjligt för så lite pengar som möjligt, och att han därför i praktiken endast är intresserad för skillnaden mellan arbetskraftens pris och det värde arbetet frambringar. Men han söker få köpa alla varor så billigt som möjligt, och han tror, att förklaringen till hans profit ligger i det enkla fifflet: köpa under värdet och sälja över värdet. Därför begriper han inte heller, att om något sådant som arbetets värde verkligen funnes och han verkligen betalade detta värde, så kunde det inte finnas något kapital och hans pengar kunde inte förvandlas till kapital.
Dessutom medför arbetslönens verkliga rörelse en del fenomen, som ser ut att bevisa, att det inte är arbetskraftens värde som betalas, utan i stället värdet av dess funktion, arbetet självt. Dessa fenomen kan vi placera i två stora grupper: 1:o. Arbetslönen växlar med arbetsdagens längd. Man kunde lika gärna dra den slutsatsen, att det inte är maskinens värde utan dess verkningar, som betalas, eftersom det kostar mera att hyra en maskin för en vecka än för en dag. 2:o. Arbetare kan ha olika lön, fastän de utför samma arbete. Dylika individuella variationer i arbetslönen finner man också i slavsystemet, där man säljer själva arbetskraften frankt och fritt och utan låtsade samvetsbetänkligheter, och den individuella skillnaden ger inte anledning till några illusioner. Under slavsystemet är det slavägaren, som får vinsten eller får bära förlusten, om arbetskraften är bättre eller sämre än genomsnittet. Under lönesystemet däremot är det arbetaren själv, som får bära följderna, emedan hans arbetskraft i detta fall säljes av honom självt, i förra fallet av tredje person.
Alla yttre former, som omedelbart kan iakttas, framkallar alltid direkt de sedvanliga föreställningsformerna, medan de underliggande orsakerna medvetet måste uppdagas av vetenskapen. Samma sak gäller sådana yttre former som "arbetets värde och pris" eller "arbetslön" i motsats till den underliggande verkligheten, "arbetskraftens värde och pris". Den klassiska politiska ekonomin har snuddat vid det verkliga sakförhållandet, dock utan att medvetet formulera det. Det kan den inte, så länge den ännu är skrudad i sin gamla borgerliga kostym.
Arbetslönen antar i sin tur en mängd mångskiftande former, vilket man dock inte märker något av i de ekonomiska läroböckerna, som i sitt primitiva intresse för innehållet försummar varje behandling av formskillnaderna. En framställning av alla dessa former hör emellertid hemma i den speciella läran om lönearbetet, alltså inte i föreliggande verk. De två dominerande grundformerna måste vi dock i korthet analysera.
Som vi minns, säljes alltid arbetskraften för bestämda tidsperioder. Arbetskraftens dagsvärde, veckovärde etc. representeras alltså direkt av "tidlön", d.v.s. daglön, veckolön o.s.v.
De lagar, som är bestämmande för förändringarna i arbetskraftens pris och mervärdets storlek, behandlades i femtonde kapitlet. Samma lagar omvandlas genom enkla formförändringar till lagar för arbetslönens rörelser. Skillnaden mellan arbetskraftens bytesvärde och den kvantitet existensmedel, som arbetaren kan köpa för sin lön, framträder här som skillnaden mellan nominell lön och reallön. Det är onödigt att i samband med dessa yttre former upprepa, vad som förut blivit sagt om det väsentliga i formen. Vi skall därför inskränka oss till några få punkter, som är karakteristiska för tidlönen.
Den penningsumma,[735*] som arbetaren får för sitt dagsarbete, veckoarbete o.s.v., är hans nominella arbetslön, beräknad efter arbetskraftens värde. Det är emellertid klart, att alltefter arbetsdagens längd, alltså alltefter den arbetsmängd han dagligen levererar, kan samma daglön, veckolön o.s.v. motsvara mycket olika priser på arbetet, d.v.s. mycket olika penningbelopp för samma mängd arbete.[736*] När det gäller tidlön, måste man därför skilja mellan arbetslönens totalbelopp, d.v.s. daglönen, veckolönen o.s.v., och arbetets pris. Hur skall man finna detta pris, d.v.s. penningvärdet för en viss mängd arbete? Arbetets genomsnittspris får man genom att dividera arbetskraftens genomsnittliga dagsvärde med genomsnittsarbetsdagens timantal. Om t.ex. arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., värdeprodukten av 6 arbetstimmar, och arbetsdagen 12 timmar, så blir priset för en arbetstimme 3 sh./12 = 3 pence. Det på så sätt framräknade priset för arbetstimmen tjänstgör som måttsenhet för arbetets pris.
Därav följer, att daglönen, veckolönen o.s.v. kan förbi oförändrad, även om arbetets pris beständigt sjunker. Om den vanliga arbetsdagen t.ex. är 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde 3 sh., så blir priset pr arbetstimme 33/5 pence. Det sjunker till 3 pence, om arbetsdagen ökas till 12 timmar, och till 22/5 pence, om den blir 15 timmar. Daglönen eller veckolönen förblir trots detta oförändrade. Omvänt kan daglönen eller veckolönen stiga, fastän arbetets pris förblir oförändrat eller t.o.m. sjunker. Om t.ex. arbetsdagen är 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde 3 sh., så blir priset på en arbetstimme 33/5 pence. Om arbetaren på grund av ökad sysselsättning och under oförändrat arbetspris arbetar 12 timmar, så stiger hans daglön till 3 sh. 71/5 pence utan förändring i arbetets pris. Vi skulle få samma resultat, om det vore arbetets intensiva i stället för dess extensiva storlek som ökade.[737*] Den nominella dag- eller veckolönen kan alltså stiga, medan arbetets pris förblir oförändrat eller sjunker. Detsamma gäller om arbetarfamiljens inkomster, om den arbetsmängd, som familjeförsörjaren levererar, ökas genom övriga familjemedlemmars arbete. När det gäller att sänka arbetets pris, finns det alltså metoder som är oberoende av den nominella dag- eller veckolönens minskning.[738*]
Som allmän lag gäller: Om dagens eller veckans arbetsmängd är given, så beror dag- eller veckolönen på arbetets pris, som självt varierar antingen med arbetskraftens värde eller med prisets avvikelser från värdet. Om däremot arbetets pris är givet, så beror dag- eller veckolönen på dags- eller veckoarbetets mängd.
Måttsenheten för tidlönen, priset pr arbetstimme, får man genom att dividera arbetskraftens dagsvärde med den vanliga arbetsdagens timantal. Vi antar, att arbetsdagen varar 12 timmar, att arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., värdeprodukten av 6 arbetstimmar. Arbetstimmens pris är under dessa förhållanden 3 pence, dess värdeprodukt 6 pence. Om nu arbetaren sysselsättes mindre än 12 timmar pr dag (eller mindre än 6 dagar i veckan), t.ex. endast 6 eller 8 timmar, så får han, med detta arbetspris, endast 2 eller 1 1½ sh. i daglön.[739*] Då han enligt vår förutsättning måste arbeta i genomsnitt 6 timmar för att producera ett värde, som motsvarar värdet av hans arbetskraft, och då han enligt samma förutsättning endast arbetar hälften av varje arbetstimme för sig själv och den andra hälften för kapitalisten, så är det klart, att han inte kan åstadkomma den erforderliga värdeprodukten av 6 timmar, om han arbetar mindre än 12 timmar. Medan vi tidigare har sett de ödeläggande följderna av överarbete, så upptäcker vi här källan till de lidanden, som drabbar arbetaren genom underarbete.
Om timlönen fastställes på det sättet, att kapitalisten inte förpliktar sig att betala en viss dag- eller veckolön utan endast betala för de arbetstimmar han behagar sysselsätta arbetaren, så kan han använda honom under kortare tid än den, som ursprungligen låg till grund för bestämmandet av timlönen eller arbetsprisets måttsenhet. Då denna måttsenhet bestämmes av förhållandet arbetskraftens dagsvärde/arbetsdag av given längd förlorar den givetvis all mening, när arbetsdagen inte innehåller ett bestämt antar arbetstimmar. Sammanhanget mellan det betalda och det obetalda arbetet försvinner. Kapitalisten kan nu pressa ut en viss mängd merarbete från arbetaren utan att lämna honom den arbetstid, som är nödvändig för hans eget underhåll. Sysselsättningen blir ryckig och oregelbunden, och kapitalisten kan alldeles efter eget godtycke och tillfälliga intressen låta det ohyggligaste överarbete omväxla med relativ eller fullständig arbetslöshet. Under förevändningen, att han betalar "normalt arbetspris", kan han förlänga arbetsdagen långt utöver det normala och utan att lämna någon motsvarande kompensation åt arbetaren. Därför utbröt år 1860 en välorganiserad revolt bland byggnadsarbetarna i London för att sätta stopp för kapitalisternas försök att införa timlön av denna typ. Lagen om normalarbetsdagen gjorde slut på detta oskick men hade naturligtvis ingen betydelse, när det gällde det underarbete, som beror på den hårdnande konkurrensen med maskinerna, användningen av mindre kvalificerad arbetskraft och partiella eller allmänna kriser.
Samtidigt som dag- eller veckolönen stiger, kan arbetspriset nominellt förbli konstant och ändå sjunka under sin normala nivå. Detta sker, varje gång arbetsdagen förlänges utöver sin normala längd, medan priset på arbetet och på arbetstimmen förblir konstant. Om i bråket arbetskraftens dagsvärde/arbetsdagen = t/n nämnaren n växer, så växer täljaren t ännu fortare, eftersom slitet på arbetskraften ökar betydligt fortare än arbetsdagen. I många industrigrenar, där tidlön är förhärskande, och där arbetstiden inte är lagligen begränsad, har därför spontant uppstått en vana att räkna arbetsdagen som normal ("normal working day", "the day's work", "the regular hours of week") endast till en viss punkt, t.ex. t.o.m. den tionde timmen. Därutöver kallas arbetstiden för övertid (overtime), och denna betalas pr timme bättre (extra pay), ehuru tillägget ofta är löjligt lågt.[740*] Den normala arbetsdagen existerar här som en bråkdel av den verkliga arbetsdagen, och den senare räcker ofta under hela året längre än den förra.[741*] Övertidsbetalningen för allt arbete utöver en viss normal gräns har i många brittiska industrier lett till att timlönen för den s.k. normalarbetstiden är så låg, att arbetarna tvingas att ta på sig det bättre betalda övertidsarbetet för att överhuvud kunna försörja sig.[742*] En laglig begränsning av arbetsdagen gör slut på detta lurendrejeri.[743*]
Det är ett allmänt känt faktum, att ju längre arbetsdagen är i en industrigren, desto lägre är arbetslönen.[744*] Fabriksinspektör A. Redgrave illustrerar detta i en jämförande översikt för tjugoårsperioden 1839-1859, som visar, att arbetslönen stigit i de fabriker, som varit underställda tiotimmarslagen, medan den minskat i de fabriker, där man arbetat 14 à 15 timmar om dagen.[745*]
Vi har tidigare formulerat lagen: Om arbetets pris är givet, så beror dag- eller veckolönen på dags- eller veckoarbetets mängd. Av denna lag följer närmast, att ju lägre arbetspriset är, desto större måste arbetsmängden vara eller desto längre arbetsdagen, för att arbetaren skall kunna tillförsäkra sig åtminstone en torftig genomsnittslön. Arbetets låga pris verkar här som en sporre till att förlänga arbetsdagen.[746*]
Men varje förlängning av arbetsdagen framkallar också omvänt en sänkning av arbetspriset och därmed också en sänkning av dag- eller veckolönen.
Arbetsprisets bestämning genom formeln arbetskraftens dagsvärde/arbetsdag av given längd visar, att varje förlängning av arbetsdagen sänker arbetets pris, om ingen kompensation sker på annat sätt. Men samma förhållanden, som gör det möjligt för kapitalisten att förlänga arbetsdagen, tillåter honom först och tvingar honom senare att sänka arbetets pris även nominellt, tills totalpriset för det ökade timantalet sjunker, alltså dag- eller veckolönen. Det är tillräckligt att här hänvisa till två omständigheter. Om en man utför 1½ eller 2 mans arbete, så växer utbudet på arbete, även om tillgången på arbetskraft på arbetsmarknaden förblir oförändrad. Den på så sätt framkallade konkurrensen bland arbetarna gör det möjligt för kapitalisten att trycka ner arbetspriset, medan omvänt fallande arbetspris sätter honom i stånd att i ännu högre grad skruva upp arbetstiden.[747*] Men snart blir denna förfoganderätt över en onormalt stor mängd obetalt arbete, jämfört med samhälleligt normala förhållanden, ett vapen i konkurrensen mellan kapitalisterna inbördes. En del av varupriset består i arbetets pris. Den del av arbetets pris, som inte betalas, är det onödigt att räkna in i varupriset. Den delen kan skänkas åt varuköparen. Det är det första steg, som konkurrensen driver kapitalisten till. Det andra steget består i att han tvingas att ur varans försäljningspris utesluta åtminstone en del av det onormalt stora mervärde, som han har uppnått genom arbetsdagens förlängning. På detta sätt uppkommer osedvanligt låga försäljningspriser på varorna, i början mera sporadiskt men efterhand mera permanent, och blir varaktiga orsaker till usla arbetslöner och övermåttan lång arbetstid. Ursprungligen var det låga försäljningspriset en produkt av dessa omständigheter. Det får räcka med dessa antydningar, då analysen av konkurrensen egentligen inte hör hit. Men nu skall vi för ett ögonblick låta kapitalisten själv tala:
"I Birmingham är konkurrensen mellan mästarna så hård, att många av oss är tvungna att som företagare göra saker, som vi eljest skulle skämmas för. Men i alla fall tjänar vi inte mer pengar (and yet no more money is made), utan det är bara allmänheten, som har fördel därav."[748*]
Vi kommer ihåg de två slagen av Londonbagare, av vilka den ena gruppen sålde brödet till fullt pris, medan den andra sålde det till underpris. De som tog ut fullt pris, anklagade sina konkurrenter inför den parlamentariska undersökningskommissionen:
"De existerar endast genom att för det första bedra allmänheten (genom att förfalska varan) och för det andra genom att ur sin personal pressa ut 18 arbetstimmar för 12 timmars lön ... Det obetalda arbetet (the unpaid labour) är vapnet i konkurrenskampen ... Konkurrensen mellan bagarmästarna gör det så svårt att avskaffa nattarbetet. En 'underseller', som säljer sitt bröd under den kostnad, som varierar med mjölpriset, håller sig skadeslös genom att pressa ut mer arbete av sitt folk. Om jag inte tar ut mer än 12 timmar av mina anställda men min konkurrent tar ut 18 eller 20 timmar, så kan han hålla ett lägre försäljningspris. Om arbetarna kunde framtvinga betalning för övertidsarbete, så skulle det snart bli slut på detta fiffel ... En stor del av dem, som arbetar åt 'undersellers', är utlänningar, ungdomar och andra, som är tvungna att nöja sig med vilken lön som helst, som erbjudes dem."[749*]
Denna klagovisa är intressant även ur den synpunkten, att den visar, att det endast är produktionsförhållandenas yttre sken, som avspeglas i kapitalisthjärnan. Kapitalisten vet inte, att även det normala priset på arbetet innesluter en viss mängd obetalt arbete, och att just detta obetalda arbete är den normala källan till hans vinst. Begreppet merarbetstid existerar överhuvud inte för honom, ty det inneslutes i den normala arbetsdagen, som han menar sig betala med daglönen. Men begreppet övertid känner han, förlängningen av arbetstiden utöver dess normala gräns, som motsvarar arbetets sedvanliga pris. Gentemot de konkurrenter, som säljer varorna till underpris, kräver han t.o.m., att de skall betala extra lön för denna övertid. Men han vet inte heller, att denna övertid trots extrabetalningen innehåller obetalt arbete på samma sätt som den vanliga arbetstiden. Priset på 1 timme av en 12 timmars arbetsdag är t.ex. 3 pence, värdeprodukten av 1/2 arbetstimme, medan priset på 1 timmes övertidsarbete är 4 pence, värdeprodukten av 2/3 arbetstimme. I första fallet tillägnar sig kapitalisten utan betalning hälften av en arbetstimme, i senare fallet tredjedelen därav.
Stycklönen är ingenting annat än en förvandlad form av tidlönen, liksom tidlönen är en förvandlad form av arbetskraftens värde eller pris.
Vid första påseendet verkar det, som om stycklönen vore en betalning för det bruksvärde arbetaren har framställt, för det arbete som redan är nedlagt i produkten, och inte en betalning för arbetskraften, för levande arbete. Det ser ut, som om priset för detta arbete inte som vid timlönen bestämmes genom formeln arbetskraftens dagsvärde/arbetsdag av given längd utan genom arbetarens prestationsförmåga.[750*]
Redan det faktum, att bägge formerna för arbetslön förekommer vid sidan av varandra i samma industrigrenar, borde vara ägnat att rubba tron på att dessa skenbilder motsvarar verkligheten. Exempel:
"Typograferna i London arbetar i regel på ackord, medan timlön är ett undantag. Men i landsorten är tvärtom timlön regel och ackordslön undantag. Skeppstimmermännen i London arbetar på ackord, medan timlön är vanlig i alla mindre engelska hamnar."[751*]
I samma sadelmakarverkstäder i London betalas ofta för samma arbete stycklön åt fransmän och timlön åt engelsmän. I de egentliga fabrikerna, där ackordslön är den dominerande formen, finns alltid arbetsmoment, som av tekniska skäl inte kan mätas på detta sätt, och som därför betalas efter timlön.[752*] I och för sig är det klart, att arbetslönens väsen inte påverkas av att lönen beräknas efter olika metoder, även om den ena beräkningsgrunden kan gynna den kapitalistiska produktionens utveckling mer än den andra.
Vi antar, att den vanliga arbetsdagen utgör 12 timmar, varav 6 betalda och 6 obetalda. Arbetsdagens värdeprodukt är 6 sh., en arbetstimmes värdeprodukt alltså 6 pence. Låt oss vidare anta, att erfarenheten visat, att en arbetare med genomsnittlig arbetsintensitet och duglighet, som alltså endast förbrukar den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att framställa sin produkt, producerar 24 stycken eller 24 mätbara delar av en sammanhängande produkt på 12 timmar. Värdet av dessa 24 stycken är, efter avdrag av den satsade konstanta kapitaldelen, 6 sh. och värdet pr styck alltså 3 pence. Arbetaren får 1½ pence pr st. och tjänar således 3 sh. på 12 timmar. På samma sätt som det beträffande timlönen är likgiltigt, om man säger, att arbetaren arbetar 6 timmar åt sig själv och 6 timmar åt kapitalisten, eller att han varje timme arbetar 1/2 timme åt sig själv och 1/2 timme åt kapitalisten, så är det också här likgiltigt, om man säger, att hälften av varje stycke betalas, medan den andra hälften inte betalas, eller om man säger, att de första 12 styckena endast ersätter arbetskraftens värde, medan de 12 sista representerar mervärdet.
Beräkningsmetoden är lika irrationell för stycklönen som för tidlönen. Medan t.ex. 2 exemplar av en vara, efter avdrag av värdet av däri förbrukade produktionsmedel, är värda 6 pence, emedan de innehåller en timmes arbete, får arbetaren 3 pence för dem. Stycklönen uttrycker i verkligheten inte något direkt värdeförhållande. Vad som sker, är inte att den enskilda varans värde mätes med hjälp av den arbetstid, som är nedlagd i den, utan det är tvärtom det utförda arbetet som mätes i antalet varor, som arbetaren producerar. Vid tidlön mätes arbetet direkt genom sin tidslängd, vid stycklönen däremot genom den produktmängd, som arbetet framställer under en bestämd tidsenhet.[753*] Arbetstidens pris bestämmes till slut i bägge fallen genom ekvationen: dagsarbetets värde = arbetskraftens dagsvärde. Stycklönen är alltså endast en modifierad form av tidlön.
Låt oss nu lite närmare undersöka stycklönens karakteristiska säregenheter.
Arbetets kvalitet kontrolleras här genom själva arbetsprodukten, som måste vara av genomsnittlig kvalitet, om full stycklön skall utbetalas. Ackordsystemet ger därför en mängd förevändningar för löneavdrag och annat kapitalistiskt fiffel.
Systemet ger kapitalisten en ganska exakt måttstock för arbetets intensitet. Endast den arbetstid, som frambringar en på förhand erfarenhetsmässigt bestämd varumängd betalas som samhälleligt nödvändig arbetstid. I de större skrädderierna i London kallas därför ett visst stycke arbete, t.ex. en väst, för "en timme", "en halvtimme" etc., med ett timvärde på 6 pence. På detta sätt blir det fastslaget, hur stor produkt en arbetstimme i genomsnitt skall ge. Vid nya moder, reparationsarbeten etc. uppstår tvist mellan arbetsköpare och arbetare om hur lång arbetstid ett visst arbetsmoment skall representera, tills även här erfarenheten får avgöra frågan. Ett liknande förhållande råder i Londons möbelfabriker och även andra företag. Om arbetaren inte har genomsnittlig prestationsförmåga och alltså inte kan leverera ett visst minimum dagsverke, så blir han avskedad.[754*]
Då arbetets kvalitet och intensitet här kontrolleras genom själva löneformen, blir en stor del av arbetsövervakningen överflödig. Ackordslönen utgör därför grundvalen för den hemindustri, som vi tidigare har beskrivit, och för en systematisk exploatering, som i stort sett kan indelas i två huvudformer. Å ena sidan ökas möjligheterna för parasiter att tränga sig in mellan kapitalisterna och lönarbetarna genom att arrendera arbetet (subletting of labour). Parasiternas vinst kommer helt och hållet ur differensen mellan det arbetspris, som kapitalisten betalar, och den del därav, som arbetaren verkligen får som arbetslön.[755*] Denna metod har i England fått den passande benämningen "sweating system" (utsvettningssystem). Å andra sidan möjliggör ackordssystemet för kapitalisten att sluta avtal med enskilda arbetare på grundval av bestämda ackordsatser, varvid dessa arbetare åtar sig att anskaffa och avlöna sina hjälparbetare. I manufakturen upprättas sådana avtal med ledaren för en grupp, i gruvan med kolbrytaren, i fabriken med den egentliga maskinarbetaren o.s.v. Kapitalets exploatering av arbetarna förmedlas här genom arbetare, som exploaterar andra arbetare.[756*]
När ackordslönen en gång är fastställd, ligger det naturligtvis i arbetarens eget intresse att spänna sin arbetskraft så hårt som möjligt, vilket gör det lättare för kapitalisten att öka arbetets normala intensitet.[756a*] Det är också ett personligt intresse för arbetaren att förlänga arbetsdagen, emedan hans dag- eller veckolön därigenom ökar.[757*] Därmed inträder den reaktion, som vi skildrat redan i samband med tidlönen, bortsett från att arbetets pris i verkligheten sjunker, när arbetsdagen förlänges, även om stycklönen förblir oförändrad.
Vid tidlön betalas i allmänhet samma arbetslön för samma slags arbete. Vid ackordslön däremot mätes visserligen arbetstidens pris med en bestämd produktmängd, men då den ene arbetaren under en bestämd tidsenhet framställer endast en minimiprodukt, en annan en genomsnittsprodukt och en tredje mer än genomsnittet, så kommer arbetslönen att variera med respektive arbetares arbetsförmåga. Det blir alltså stora olikheter mellan de enskilda arbetarnas verkliga inkomster allt efter vars och ens duglighet, energi, kraft och uthållighet.[758*] Detta ändrar givetvis ingenting i det rådande förhållandet mellan kapital och lönarbete. För det första utjämnas de individuella olikheterna för verkstaden som helhet, så att genomsnittsprodukten nästan alltid framställes på en given tid, och så att den utbetalda totallönen utgör industrigrenens genomsnittslön. För det andra blir förhållandet mellan arbetslön och mervärde oförändrat, då den enskilde arbetarens individuella lön motsvarar den mängd mervärde, som han individuellt levererar. Men det större spelrum, som ackordslönen ger den enskilde arbetaren, har å ena sidan en tendens att utveckla hans individualitet och därmed också hans frihetskänsla, självständighet och självkontroll, medan å andra sidan den inbördes konkurrensen mellan arbetarna uppmuntras. Stycklönen har därför en tendens att, samtidigt som den höjer vissa individuella arbetslöner, sänka själva genomsnittslönen. Men när en viss ackordslön har stabiliserats genom en längre tids sedvana och det är förenat med speciella svårigheter att sänka den, händer det också, att arbetsgivaren använder maktspråk för att förändra den till timlön. Bandvävarnas stora strejk i Coventry 1860 var riktad mot en dylik förändring.[759*] Slutligen är stycklönen också ett viktigt stöd för det tidigare skildrade timlönesystemet.[760*]
Den hittills gjorda analysen visar, att ackordslönen är den löneform, som bäst passar det kapitalistiska produktionssättet. Trots att den inte alls är ny - den figurerar officiellt vid sidan av timlönen bl.a. i franska och engelska arbetarlagar från 14:e århundradet - får den dock ingen större betydelse förrän under den egentliga manufakturperioden. Under storindustrins Sturm- und Drangperiod, särskilt tiden 1797-1815, användes ackordslönen som ett medel till att förlänga arbetsdagen och sänka arbetslönen. Man finner mycket viktigt material rörande arbetslönens förändringar under denna period i blåböckerna: "Report and Evidence from the Select Committee on Petitions respecting the Corn Laws" (parlamentssessionen 1813-14) och "Reports from the Lords' Committee, on the state of the Growth, Commerce and Consumption of Grain and all Laws relating thereto" (sessionen 1814-15). Man finner här de dokumenterade bevisen för den fortgående sänkningen av arbetspriset sedan början av revolutionskrigen. I väverierna t.ex. hade stycklönerna sjunkit så mycket, att daglönen låg lägre än förut, trots att arbetsdagen var förlängd.
"Vävarens verkliga inkomster är betydligt mindre än förut. I jämförelse med den vanlige arbetaren var hans överlägsenhet tidigare mycket stor, men den är nu nästan helt försvunnen. I själva verket är skillnaden mellan kvalificerade och okvalificerade arbetares lön nu mindre än någonsin."[761*]
Hur föga nytta jordproletärerna hade av den med ackordslönen ökade arbetsintensiteten och arbetstiden, visar följande citat, som är hämtat ur en försvarsskrift för godsägarna och arrendatorerna:
"Den ojämförligt större delen av jordbruksarbetet utföres av folk, som lejts för dag eller på ackord. Deras veckolön utgör ungefär 12 sh., och även om man kan förutsätta, att en man som arbetar på ackord, vilket sporrar till hård ansträngning, kan förtjäna 1 eller kanske 2 sh. mer än med veckolön, finner man ändå, om man beräknar hans totalinkomst, att vad han förlorar under året på grund av arbetslöshet äter upp detta tillskott ... Vidare skall man i allmänhet finna, att dessa mäns löner står i en viss proportion till de nödvändiga existensmedlens pris, så att en man med två barn är i stånd att underhålla sin familj utan understöd av kommunen."[762*] Hade mannen tre barn, var han alltså redan hänvisad till den offentliga välgörenheten![CLXIII*]
Malthus anmärkte den gången beträffande de fakta, som offentliggjorts av parlamentet:
"Jag måste tillstå, att jag med oro betraktar den stora utbredningen av ackordslönen. Verkligt hårt arbete 12 à 14 timmar om dagen är för mycket för en mänsklig varelse."[763*]
I de verkstäder, som är underställda fabrikslagen, blir ackordslönen allmän regel, eftersom kapitalisten inte kan utöka arbetsdagen på annat sätt än genom att öka arbetets intensitet.[764*]
När arbetets produktivitet ändras, ändras också den arbetstid, som är nödvändig för framställning av en bestämd mängd produkter. Som följd därav förändras även ackordssatserna, som är uttryck för priset på en bestämd arbetstid. I vårt föregående exempel producerades 24 stycken på 12 timmar, medan de 12 timmarnas värdeprodukt var 6 sh., arbetskraftens dagsvärde 3 sh., arbetstimmens pris 3 pence och lönen pr styck 1½ pence. Varje stycke innehöll 1/2 arbetstimme. Om nu samma arbetsdag på grund av fördubblad produktivitet frambringar 48 stycken i stället för 24, medan alla andra faktorer förblir oförändrade, så sjunker stycklönen från 1½ pence till 3/4 penny, eftersom varje stycke nu endast innehåller 1/4 i stället för 1/2 arbetstimme. 24 × 1½ pence = 3 sh. och 48 × 3/4 penny = likaledes 3 sh. Med andra ord: Ackordslönen sjunker i samma proportion som antalet producerade stycken under den givna tiden ökar[765*] och alltså den på varje stycke använda tiden minskar. Denna ändring av stycklönen, som egentligen endast är skenbar, åstadkommer ständiga strider mellan kapitalister och arbetare. Antingen emedan kapitalisten härigenom skaffar sig en förevändning att verkligen nedsätta arbetspriset, eller emedan arbetets stegrade produktivkraft åtföljes av stegrad arbetsintensitet. Eller av den orsaken, att arbetaren verkligen tror, att han betalas för sin produkt och inte för sin arbetskraft, och därför motsätter sig varje lönesänkning, som inte motsvaras av en sänkning av varans försäljningspris.
"Arbetarna håller noga reda på råvarans pris och priset på de fabricerade artiklarna och kan därför noggrant beräkna arbetsgivarnas profit."[766*]
Sådana krav avfärdar kapitalisterna på goda grunder såsom grova villfarelser rörande lönearbetets natur.[767*] De gormar om denna fräckhet att vilja beskatta industrins framsteg och förklarar kort och gott, att arbetets produktivitet överhuvud inte angår arbetaren.[768*]
I femtonde kapitlet behandlade vi de många olika förhållanden, som kan förorsaka förändringar i arbetskraftens absoluta eller relativa värde (d.v.s. jämfört med mervärdet), samtidigt som den mängd existensmedel, som motsvarar arbetskraftens pris, å andra sidan kan variera ganska oberoende av detta pris.[769*] Som redan tidigare nämnts, medför omvandlingen av arbetskraftens värde eller pris till arbetslön, att även dessa lagar omvandlas till lagar för arbetslönens förändringar. Dessa förändringar beror på en rad förhållanden, som kan utvecklas olika i respektive länder, vilket medför att lönenivån också varierar från land till land. När man skall jämföra lönenivån i olika länder, måste man ta hänsyn till alla de förhållanden, som har betydelse för förändringar i arbetskraftens värde, den levnadsstandard, som naturförhållandena och den historiska utvecklingen har skapat, de nödvändiga existensmedlens pris och mängd, arbetarnas utbildningskostnader, kvinno- och barnarbetets roll, arbetets produktivitet, dess intensitet och arbetsdagens längd. Även den ytligaste jämförelse kräver först och främst, att genomsnittsdaglönen för samma yrke i olika länder omräknas till lika långa arbetsdagar. Därefter måste daglönen åter omräknas till stycklön, eftersom endast denna kan tjäna som måttstock både för arbetets produktivitet och dess intensitet.
Varje land har en viss genomsnittsintensitet i arbetet, och om arbetsintensiteten vid produktionen av en vara understiger detta genomsnitt, förbrukas mera än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, och då är arbetet inte heller arbete av normal kvalitet. Det värde som frambringas kan alltid mätas genom arbetstidens längd, såvida inte arbetets intensitet avviker från det nationella genomsnittet. Men världsmarknadens värden bestämmes inte av arbetsintensiteten i ett enskilt land. Världsmarknadens eget genomsnitt är här bestämmande, medan arbetsintensiteten i det enskilda landet ibland ligger över, ibland under detta genomsnitt. På världsmarknaden är det universella arbetet måttsenheten. Det mer intensiva nationella arbetet frambringar därför på samma tid större värden, mätt med världsmarknadens värdemått, än det mindre intensiva nationella arbetet, och motsvarar därför också en större penningsumma.
I sin internationella tillämpning modifieras värdelagen ännu mera därigenom, att på världsmarknaden räknas det mer produktiva arbetet även som mer intensivt, om inte konkurrensen tvingar den mer produktiva nationen att sänka varornas försäljningspris till deras värde.
Arbetets intensitet och produktivitet i ett land höjer sig över den internationella nivån, i samma utsträckning som landets kapitalistiska utveckling ligger över det internationella genomsnittet.[769a*] De olika varumängder av samma slag, som framställes på samma arbetstid i olika länder, har alltså även olika internationellt värde, vilket kommer till uttryck i olika försäljningspriser, d.v.s. i olika penningsummor allt efter de internationella värdena. Pengarnas relativa värde kommer alltså att vara mindre i en nation med högt utvecklad kapitalistisk produktion än i en nation, där detta produktionssätt inte hunnit så långt. Därför måste också den nominella arbetslönen, som är arbetskraftens värde, uttryckt i pengar, vara högre i den förstnämnda nationen än i den senare, men detta innebär för ingen del, att reallönen eller den mängd existensmedel, som ställes till arbetarens förfogande, också ökar.
Men även bortsett från denna olikhet i pengarnas köpkraft i olika länder skall man ofta finna, att daglönen, veckolönen o.s.v. är högre, ju mera utvecklad den kapitalistiska produktionen är, medan å andra sidan arbetets relativa pris, dess pris jämfört med produktvärdet och med mervärdet, är lägre.[770*]
J. W. Cowell, medlem av 1833 års fabrikskommission, kom efter noggrann undersökning av spinnerierna till det resultatet, att "i England är lönerna faktiskt lägre för fabrikanterna än på kontinenten, fast de kan vara högre för arbetarna". (Ure: a.a., s. 314.) Den engelske fabriksinspektören Alexander Redgrave påvisar i fabriksrapporten av 31 okt. 1866 genom en statistisk jämförelse med kontinentalstaterna, att arbetet i relation till produkten blir dyrare på kontinenten, trots att lönerna är lägre och arbetstiden mycket längre där än i England. En engelsk direktör i en bomullsfabrik i Oldenburg berättar, att arbetsdagen där är 14½ timmar, från kl. 5.30 på morgonen till kl. 8 på kvällen, även lördagar, och att de tyska arbetarna under ledning av engelska förmän frambringar något mindre produktmängd under en arbetsdag än de engelska arbetarna under en 10-timmarsdag, och ännu mycket mindre, om de har tyska förmän. Lönen är mycket lägre än i England, i vissa fall endast 50 % av den engelska, men antalet arbetare i förhållande till maskineriet är mycket större, för vissa avdelningar i proportionen 5:3.
Hr Redgrave ger mycket detaljerade uppgifter om de ryska bomullsfabrikerna. Materialet hade han fått av en engelsk direktör, som nyligen varit anställd i Ryssland. I detta Ryssland, där så mycket elände frodats, har också de ohyggligheter, som vi så väl känner till från den engelska textilindustrins barndom, fått rika möjligheter att breda ut sig. Industriledarna är naturligtvis engelsmän, eftersom de infödda ryska kapitalisterna är odugliga att sköta fabriksföretag. Trots allt överarbete, kontinuerligt dag- och nattarbete och den skamligaste underbetalning av arbetarna kan de ryska fabrikerna klara sig i konkurrensen endast genom höga införseltullar på främmande varor.
Jag återger slutligen en jämförande översikt av hr Redgrave över genomsnittsantalet spindlar pr fabrik och arbetare i olika europeiska länder. Han anmärker själv, att han insamlat siffermaterialet mot slutet på 1850-talet, och att sedan dess utvecklingen gått fort i England. Han förutsätter emellertid ett relativt lika stort framsteg i de aktuella kontinentalländerna, varför siffermaterialet bör ha behållit sitt värde för jämförelsen.
| Genomsnittsantal spindlar per fabrik: | Genomsnittsantal spindlar per arbetare: | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| i | England | 12.600 | i | Frankrike | 14 | |
| ,, | Schweiz | 8.000 | ,, | Ryssland | 28 | |
| ,, | Österrike | 7.000 | ,, | Preussen | 37 | |
| ,, | Sachsen | 4.500 | ,, | Bayern | 46 | |
| ,, | Belgien | 4.000 | ,, | Österrike | 49 | |
| ,, | Frankrike | 1.500 | ,, | Belgien | 50 | |
| ,, | Preussen | 1.500 | ,, | Sachsen | 50 | |
| ,, | Tyska småstaterna | 55 | ||||
| ,, | Schweiz | 55 | ||||
| ,, | Storbritannien | 74 | ||||
"Denna jämförelse", säger hr Redgrave, "är ogynnsam för Storbritannien av flera skäl men särskilt därför, att där finns ett mycket stort antal fabriker, som också driver maskinvävning i förening med spinningen, och tabellen frånräknar inte vävarna. De utländska fabrikerna är däremot i regel rena spinnerier. Om vi noggrant kunde jämföra verkligt likartade fabriker, så kunde jag räkna upp många bomullsspinnerier i mitt distrikt, där maskiner med 2.200 spindlar övervakas av en enda man (minder) med två kvinnliga hantlangare och dagligen fabricerar 220 pund garn, som mäter 400 miles' längd." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", s. 31-37.)
Det är välbekant, att engelska bolag har övertagit byggandet av järnvägar i både Östeuropa och Asien, och att de vid sidan av de infödda även använder en del engelska arbetare. Den praktiska nödvändigheten har tvingat dem att ta med i beräkningen, att arbetsintensiteten är olika i olika länder, och de har inte lidit något men därav. Erfarenheten har lärt dem, att även om arbetslönen mer eller mindre motsvarar den genomsnittliga arbetsintensiteten, är ändå arbetets pris i förhållande till produkten i allmänhet lägre, ju högre arbetsintensiteten är.
I "Essay on the rate of Wages",[771*] en av hans tidigaste ekonomiska skrifter, söker H. Carey påvisa, att arbetslönerna i olika länder förhåller sig till varandra direkt som de olika nationella arbetsdagarnas produktivitet, för att sedan av detta internationella förhållande dra den slutsatsen, att arbetslönen överhuvud stiger och sjunker med arbetets produktivitet. Om Carey hade försökt att bevisa sina egna premisser i stället för att, sin vana trogen, röra ihop en brokig blandning av okritiskt och ytligt sammanrafsat statistiskt material, skulle det omedelbart ha visat sig, hur absurd denna slutledning är, vilket hela vår analys av mervärdets produktion också visar. Det bästa är, att han inte påstår, att saken förhåller sig så, som den enligt teorin egentligen skulle. Statens inblandning har nämligen förfalskat de naturliga ekonomiska förhållandena. Man måste därför beräkna de nationella arbetslönerna, som om den del, som tillfaller staten i form av skatt, i verkligheten tillfölle arbetaren själv. Borde inte hr Carey ta sig en funderare på om inte dessa "statskostnader" också är "naturliga frukter" av den kapitalistiska utvecklingen? Tankegången är fullt värdig den man, som började med att förklara, att de kapitalistiska produktionsförhållandena berodde på eviga natur- och förnuftslagar, vilkas fria harmoniska spel endast stördes genom statens inblandning, för att efteråt upptäcka, att Englands fantastiska inflytande på världsmarknaden, ett inflytande, som synbarligen inte beror på den kapitalistiska produktionens naturlagar, motiverar statsinblandning, nämligen statens skydd åt dessa natur- och förnuftslagar, med andra ord det protektionistiska systemet. Han upptäckte vidare, att Ricardos och andras teorier, som klarlägger motsättningar och självmotsägelser i samhället, inte är den verkliga ekonomiska utvecklingens produkt inom idévärlden, utan att tvärtom den kapitalistiska produktionens verkliga motsättningar i England och på andra håll är resultat av Ricardos och hans lärjungars teorier! Slutligen upptäckte han, att det till syvende og sist är handeln, som förstör det kapitalistiska produktionssättets inneboende skönhet och harmoni. Ett steg till - och han upptäcker kanhända, att den enda olägenheten i den kapitalistiska produktionen är själva kapitalet. Endast en man med så fruktansvärd kritiklöshet och sådan falsk lärdom var fullt kvalificerad att, trots sitt protektionistiska kätteri, bli den hemliga inspirationskällan för Bastiat och alla andra nutida frihandelsoptimister.[772*]
[726*] "Ricardo undviker ganska skickligt en svårighet, som till en början verkar motsäga hans teori, att värdet beror på den i produktionen förbrukade arbetsmängden. Om denna princip skall tillämpas fullt konsekvent, så blir följden, att arbetets värde är beroende på den arbetsmängd, som använts för dess framställning, vilket uppenbarligen saknar mening. Med en skicklig vändning låter därför Ricardo arbetets värde bero på den arbetsmängd, som behövs för att producera lönen eller, för att använda hans eget uttryckssätt, han påstår, att arbetets värde skall mätas efter den arbetsmängd, som erfordras för att producera lönen; därmed menar han arbetsmängden som erfordras för att producera de pengar eller varor, som arbetarna erhåller. Det är detsamma som att påstå, att värdet av ett tyg skall bestämmas, inte efter den arbetsmängd som använts för dess produktion, utan efter den arbetsmängd som använts för att producera det silver, som tyget utbytes mot." ([S. Bailey,] "A Critical Dissertation on the Nature etc. of Value", s. 50, 51.)
[727*] "Om man kallar arbetet för en vara, så liknar det dock inte en vara, som först produceras i utbytessyfte och sedan skickas ut på marknaden, där det måste utbytas i bestämda mängder mot andra varor i enlighet med tillgången på olika varuslag. Arbetet skapas i det ögonblick det föres i marknaden, eller rättare sagt: det föres i marknaden, innan det ännu har skapats." ("Observations on some verbal disputes etc.", s. 75, 76.)
[728*] "Om arbetet betraktas som en vara och kapitalet, som arbetet skapar, också betraktas som en vara, och om värdet av dessa två varor beror på arbetsmängden, så skulle en given mängd arbete ... utbytas mot den kapitalmängd, som har skapats med hjälp av samma mängd arbete. Tidigare utfört arbete skulle ... utbytas mot samma mängd nyutfört arbete. Men arbetets värde, jämfört med värdet av andra varor ... bestämmes inte av lika stora mängder arbete." (E. G. Wakefield: i hans upplaga av A. Smiths "Wealth of Nations", London 1836, bd I, s. 231 n.)
[729*] "Man måste vara överens om (också ett slags 'contrat social'[CLVIII*]), att i varje fall, då utfört arbete skall utbytas mot pågående arbete, den senare" (kapitalisten) "far ut ett större värde än den förre" (arbetaren). (Simonde de Sismondi: "De la Richesse Commerciale", Genève 1803, vol. I, s. 37.)
[730*] "Arbetet, värdets enda måttstock ... skaparen av all rikedom, är ingen vara." (Th. Hodgskin: "Popular Political Economy", s. 186.)
[731*] Att däremot förklara sådana uttryck som licentia poetica, avslöjar bara analysens oförmåga. Proudhon säger: "Man säger om arbetet, att det har ett värde ('valoir'), inte så mycket som egentlig vara utan med hänsyn till de värden, som man antar ligger potentiellt inneslutna däri. Arbetets värde är ett bildligt uttryck o.s.v." Härtill anmärker jag: "Han ser i varan arbete, som är en fruktansvärd realitet, endast en grammatisk omskrivning. På så sätt blir hela det nuvarande, på arbetets varukaraktär grundade samhället från och med nu en grammatikalisk frihet, grundad på ett bildligt uttryck. Om samhället vill 'bortta alla olägenheter', som det lider under, nå, må det då ta bort de anstötliga uttrycken, må det ändra språket; och det behöver för den sakens skull bara vända sig till akademin och av den kräva en ny upplaga av dess ordbok." (K. Marx: "Filosofins elände", sv. uppl., Sthlm 1949, s. 54.) Ännu bekvämare är det naturligtvis att utgå ifrån att arbetets värde i det hela taget inte betyder någonting. Då kan man utan vidare låta det betyda vadsomhelst. Som t.ex. J. B. Say: "Vad är värde?" Svar: "Vad en sak är värd." Fråga: "Vad är pris?" Svar: "Ett tings värde, uttryckt i pengar." Fråga: "Har jorden värde?" Svar: "Ja, för att vi åsätter den ett pris." Värde är alltså, vad en sak är värd, och jorden har "värde", för att man uttrycker dess värde i Pengar. Detta är i varje fall en mycket enkel förklaring till orsakssammanhangen.
[732*] Jfr "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. Sthlm 1943), där jag säger (s. 55): "Hur leder produktion på basen av det endast genom arbetstiden bestämda bytesvärdet till det resultatet, att arbetets bytesvärde är mindre än bytesvärdet för dess produkt? Detta problem löser vi genom att undersöka kapitalet."
[733*] "Morning Star", ett av Londons barnsligt naiva frihandelsorgan, bedyrade under det amerikanska inbördeskriget ideligen med all den moraliska upprördhet, som en människa kan åstadkomma, att negrerna i Sydstaterna [131] arbetade alldeles gratis. Tidningen borde ha företagit en jämförelse mellan dagskostnaderna för en av dessa negrer och motsvarande kostnader för t.ex. en fri arbetare i Londons East End.
[734*] Adam Smith hänsyftar endast tillfälligtvis på förändringen av arbetsdagen, när han behandlar ackordslönen.
[734a*] A. Smith: "Wealth of Nations", bok I, kap. 5. - K/RS.
[735*] Penningvärdet förutsättes här alltid vara konstant.
[736*] "Arbetets pris är den summa, som betalas för en bestämd mängd arbete." (Sir Edward West: "Price of Corn and Wages of Labour", London 1826, s. 67). West är författare till den anonyma skriften "Essay on the Application of Capital to Land. By a Fellow of the University College of Oxford", London 1815, en epokgörande skrift i den politiska ekonomins historia.
[737*] "Arbetslönen beror på arbetets pris och det presterade arbetets mängd ... En höjning av arbetslönen betyder inte nödvändigtvis en ökning av arbetets pris. Genom längre arbetstid och större ansträngning kan arbetslönen avsevärt ökas, medan arbetets pris ändå förblir oförändrat." (West: a.a., s. 67, 68, 112.) Huvudfrågan: Hur bestämmes "arbetets pris"? avfärdar West f.ö. med några banala fraser.
[738*] Detta har den mest fanatiske företrädaren för den industriella bourgeoisin i 18:e århundradet, den av oss ofta citerade förf. till "Essay on Trade and Commerce", en riktig känsla av, ehuru hans framställning verkar förvirrad: "Det är arbetets mängd och inte dess pris" (därmed menar han den nominella dag- eller veckolönen), "som bestämmes av priset på existensmedel. Om priserna på existensmedel sjunker kraftigt, så minskar också i proportion därtill arbetsmängden ... Fabrikanterna vet, att det finns olika metoder att höja eller sänka arbetets pris, förutom den att ändra dess nominella storlek." (a.a., s. 48, 61.) I "Three Lectures on the Rate of Wages", London 1830, vari N. W. Senior använder Wests skrift utan att ange källan, säger han bl.a.: "Arbetaren är huvudsakligen intresserad av arbetslönens storlek" (s. 14). Alltså: arbetaren är huvudsakligen intresserad av det han får, det nominella lönebeloppet, inte av det han lämnar i utbyte, arbetsmängden!
[739*] Verkningarna av en sådan onormal minskning av arbetstiden är något helt annat än verkningarna av en allmän, lagligen genomförd förkortning av arbetsdagen. Det förstnämnda har ingenting att göra med arbetsdagens absoluta längd och kan inträffa likaväl vid en 15 timmars arbetsdag som vid en 6 timmars. Arbetets normala pris är beräknat på att arbetaren i första fallet är i arbete 15 timmar, i senare fallet 6 timmar pr dag i genomsnitt. Verkan blir därför densamma, om han i förra fallet arbetar endast 7½ timmar, i senare fallet endast 3 timmar.
[740*] "Övertidstillägget" (i spetsmanufakturen) "är så litet, 1/2 penny o.s.v. pr timme, att det står i pinsam kontrast till de stora olägenheter, som övertidsarbetet medför för arbetarens hälsa och livskraft ... Den lilla extrainkomsten måste till på köpet ofta användas till inköp av extra livsmedel." ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. XVI, n. 117.)
[741*] T.ex. i tapetfabrikerna före den nyligen införda fabrikslagen. "Vi arbetade utan matraster, så att dagsverket om 10½ timmar var slut kl. 4.30 e.m., och allt arbete därefter var övertid, som sällan upphörde före kl. 8 e.m., varför vi i själva verket arbetade övertid året runt." (Mr Smiths Evidence i "Children's Employment Commission, 1st Report", s. 125.)
[742*] T.ex. i de skotska blekerierna. "I vissa delar av Skottland bedrevs denna industri" (före fabrikslagens införande 1862) "efter övertidssystemet, d.v.s. 10 timmar gällde som normal arbetsdag. För denna fick en man 1 sh. 2 pence. Härtill kom emellertid en daglig övertid på 3 à 4 timmar, som betalades med 3 pence pr timme. Följden av detta system blev: en man som endast arbetade den normala tiden tjänade bara 8 sh. i veckan. Utan övertidsarbete kunde han inte existera." ("Report of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 10). "Extrabetalningen för övertid är en lockelse, som arbetarna inte kan motstå." ("Report of Insp. of Fact. for 30th April 1848", s. 5.) Bokbinderierna i Londons City använder många unga flickor från 14 à 15 år, och de har lärlingskontrakt, som stipulerar bestämda arbetstimmar. Men ändå arbetar de den sista veckan i varje månad till 10, 11, 12 och 1 på natten, tillsammans med de äldre arbetarna i ett mycket blandat sällskap. "Mästarna lockar" (tempt) "dem med extrabetalning och pengar till en god kvällsvard", som de intar på någon krog i grannskapet. Den stora liderlighet, som sålunda uppkommer bland dessa 'young immortals'[CLXI*]) ("Children's Employment Commission, 5th Report", s. 44, n. 191), uppväges därav, att de bl.a. också binder in många biblar och uppbyggelseböcker.
[743*] Se "Report of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 5. Med alldeles riktig kritik av sakförhållandet förklarade byggnadsarbetarna i London under den stora strejken och lockouten 1860, att de kunde acceptera timlönen endast under två betingelser: 1. att jämte timlönen en normalarbetsdag på resp. 9 och 10 timmar fastställdes, samt att timlönen för 10-timmarsdagen skulle vara högre än för 9-timmarsdagen; 2. att varje timme utöver normalarbetsdagen skulle såsom övertid betalas förhållandevis högre.
[744*] "Det är ett bekant faktum, att där lång arbetstid är regeln, där finner man också de låga lönerna." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 9.) "Det arbete, som endast ger svältlön, varar i regel orimligt länge." ("Public Health, 6th Report 1864", s. 15.)
[745*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1860", s. 31, 32.
[746*] Spiksmederna i England måste t.ex. på grund av det låga arbetspriset arbeta 15 timmar om dagen för att få ut den torftigaste veckolön. "Dagen har många, många arbetstimmar, och han måste arbeta hårt hela tiden för att få ut 11 pence eller 1 sh., och därifrån avräknas 2½ à 3 pence för verktygsslit, uppvärmning och materialspill." ("Children's Employment Commission, 3rd Rep.", s. 136, n. 671.) Kvinnorna förtjänar med samma arbetstid endast 5 sh. i veckan. (a.a., s. 136, n. 674.)
[747*] Om en fabriksarbetare t.ex. vägrade att arbeta de vanliga många timmarna, "skulle han inom kort ersättas av någon, som vore beredd att arbeta hur länge som helst, och den tredskande skulle alltså kastas på gatan." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", Evidence, s. 39, n. 58.) "Om en man arbetar för två, kommer profitkvoten i allmänhet att stiga ... emedan den ökade tillgången på arbete nedsätter dess pris." (Senior: "Three Lectures on the Rate of Wages", s. 14.)
[748*] "Children's Employment Commission, 3rd Report", Evidence, s. 66, n. 22.
[749*] "Report etc. relative to the Grievances complained of by the journeymen bakers", London 1862, s. LII och ibid., Evidence n. 479, 359, 27. Emellertid låter även de bagare, som säljer brödet till fullt pris, sina arbetare "i allmänhet börja arbetet kl. 11 på kvällen eller tidigare, och de får ofta fortsätta till kl. 7 nästa kväll", vilket bagarnas talesman Bennett själv medger, (ibid. s. 22.)
[750*] "Ackordssystemet bildar epok i arbetarens historia. Det bildar ett mellanled mellan ställningen som daglönare, beroende av kapitalistens vilja, och kamratligt samverkande arbetare, som ger hopp om att i en inte alltför avlägsen framtid arbetaren och kapitalisten skall förenas i en person. Ackordsarbetare är i själva verket sina egna mästare, även om de arbetar med företagarens kapital." (John Watts: "Trade Societies and Strikes, Machinery and Cooperative Societies", Manchester 1865, s. 52, 53.) Jag citerar denna lilla skrift, emedan den är en verklig slasktratt, fylld med allehanda, för länge sen ruttnad apologetisk smörja. Samme watts predikade förr owenism och publicerade 1842 en annan liten skrift: "Facts and Fictions of Political Economy", vari han bl.a. karakteriserar egendom som stöld. Men det är redan länge sen.
[751*] T. J. Dunning: "Trades Unions and Strikes", London 1860, s. 22.
[752*] Så här kan en blandning av dessa två former av arbetslön gynna fabrikantens snikenhet: "En fabrik sysselsätter 400 man, varav hälften har stycklön och därmed ett direkt intresse att arbeta övertid. De andra 200 har daglön, arbetar lika länge som de förstnämnda men får inte betalt för övertiden ... Dessa 200 mans arbete under 1/2 timme är värt lika mycket som en persons arbete under 50 timmar eller 5/6 av en mans veckoarbete och ger företagaren en betydlig vinst." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1860", s. 9.) "Alltjämt förekommer övertidsarbete i stor utsträckning, och i de flesta fall skyddas systemet av lagen själv. Jag har i flera tidigare rapporter ... påvisat den orätt som begås mot de arbetare, som inte har ackordslön utan veckolön." (Leonard Horner i "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1859", s. 8, 9.)
[753*] "Lönen kan mätas på två sätt: antingen efter den tid arbetet varar, eller efter dess produkt." ("Abrégé élémentaire des principes de l'Economie Politique", Paris 1796, s. 32.) Författare till denna anonyma skrift var G. Garnier.
[754*] "En viss mängd bomull överlämnas till honom" (spinnaren), "och det åligger honom att efter en viss tid i dess ställe leverera en bestämd mängd twist eller garn av en viss finhetsgrad, varpå hans får så och så mycket för varje pund levererad spunnen vara. Om arbetet är av bristfällig kvalitet, drabbas han av straff; om kvantiteten är mindre än det för en viss arbetstid fastställda minimum, så blir han avskedad och en duktigare arbetare anställes." (Ure: a.a., s. 317.)
[755*] "Om arbetsprodukten genomlöper många händer, som alla skall ha del i vinsten, då får den sista i raden, arbeterskan, som verkligen uträttat arbetet, en orimlig liten betalning för sitt arbete." ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. LXX, n. 424.)
[756*] T.o.m. den apologetiske Watts anmärker: "Det vore en stor förbättring av ackordsystemet, om alla deltagare i ett ackordsarbete slöte sig samman i ett gemensamt avtal och var och en finge lön efter sin arbetsinsats, i stället för att, som nu är fallet, en enskild man drar fördel av att utnyttja sina kamrater." (a.a., s. 53.) Angående ruttenheten i detta system jfr "Children's Employment Commission, 3rd Report", s. 66, n. 22; s. 11, n. 124; s. XI, n. 13, 53, 59 etc.
[756a*] Detta naturliga resultat förbättras ofta med konstlade medel. Inom maskintillverkningen i London är det t.ex. ett vanligt knep, "att kapitalisten väljer ut en man med överlägsen fysisk kraft och färdighet till ledare för en grupp arbetare. Han betalar honom kvartalsvis eller i andra terminer en tilläggslön, på villkor att han skall göra allt för att hetsa sina medarbetare - vilka endast får den vanliga lönen - att göra sitt yttersta ... Detta förklarar utan några som helst kommentarer kapitalisternas jämmer över att 'fackföreningarna förlamar energi, överlägsen skicklighet och arbetsförmåga (stinting the action, superior skill and working power')." (Dunning: "Trades Unions and Strikes", s. 22, 23.) Då förf. själv är arbetare och sekreterare i en fackförening, kunde detta betraktas som en överdrift. Men man kan ju också läsa artikeln "Labourer" i J. Ch. Mortons "högst respektabla" lantbrukslexikon, där denna metod rekommenderas arrendatorn såsom lämplig.
[757*] "Alla som arbetar på ackord ... drar fördel av att överskrida arbetsdagens lagliga gränser. Det har visat sig, att kvinnorna i textilindustrin är särskilt villiga att arbeta på övertid." ("Rep. of Insp. of Fact. for 30th April 1858", s. 9.) "Detta ackordsystem, som är så fördelaktigt för kapitalisterna ... syftar direkt till att hetsa de unga krukmakarna till hårt överarbete under de 4 à 5 år, då de arbetar på ackord men till låga priser. Detta är en av de största orsakerna till krukmakarnas fysiska degeneration." ("Children's Employment Commission, 1st Rep.", s. XIII.)
[758*] "Där arbetet i något yrke betalas pr styck eller efter ackord ... kan lönerna variera i hög grad ... Men vid daglön fastställes i allmänhet en jämn lönenivå, som både arbetare och företagare accepterar som lönenorm för arbetarens genomsnittliga prestationsförmåga i det ifrågavarande yrket." (Dunning: a.a., s. 17.)
[759*] "Hantverksgesällernas arbete betalas pr dag eller pr styck (à la journée ou la pièce) ... Mästarna vet ungefär, hur mycket arbetarna dagligen kan prestera, och betalar dem därför ofta i proportion till det utförda arbetet; därför arbetar dessa gesäller i eget intresse så mycket de förmår och utan vidare uppsikt." (Cantillon: "Essai sur la Nature du Commerce en Général, éd. Amsterdam" 1756, s. 185, 202. Den första uppl. utkom 1755.) Cantillon, ur vars arbete Quesnay, sir James Stewart och Adam Smith har hämtat mycket material, framställer alltså redan här stycklönen som en endast modifierad form av tidlönen. Den franska upplagan presenteras i titeln som en översättning från den engelska, men den engelska upplagan: "The Analysis of Trade, Commerce etc. by Philipp Cantillon, late of the City of London, Merchant", är inte endast av senare datum (från 1759), utan innehållet visar också, att det är en senare bearbetning. Så är t.ex. i den franska upplagan Hume inte nämnd, medan omvänt i den engelska upplagan Petty knappast figurerar. Den engelska upplagan är teoretiskt av mindre intresse men innehåller allehanda speciella uppgifter om engelsk handel, ädelmetallhandel o.s.v., som saknas i den franska upplagan. Den engelska upplagans påstående på titelbladet, att skriften är "taken chiefly from the Manuscript of a very ingenious Gentleman deceased, and adopted etc."[CLXII*] synes därför vara rent uppdiktat, något på den tiden mycket vanligt. [132]
[760*] "Hur ofta har vi inte sett, att man i många verkstäder anställer flera arbetare, än som är behövliga. Ofta anställer man arbetare i väntan på en order, som ännu är alldeles osäker, som kanske existerar bara i fantasin. Då man betalar arbetarna på ackord, menar man att man inte löper någon risk, eftersom alla tidsförluster får bäras av de inte sysselsatta arbetarna." (H. Gregoir: "Les Typographes devant le Tribunal Correctionnel de Bruxelles", Bryssel 1865, s. 9.)
[761*] "Remarks on the Commercial Policy of Great Britain", London 1815, s. 48.
[762*] "A Defence of the Landowners and Farmers of Great Britain", London 1814, s. 4, 5.
[763*] Malthus: "Inquiry into the Nature etc. of Rent", London 1815 [s. 49, not.]
[764*] "De som arbetar på ackord utgör sannolikt fyra femtedelar av alla arbetare i fabrikerna." ("Rep. of Insp. of Fact. for 30th April 1858", s. 9.)
[765*] "Spinnmaskinens produktivkraft kan noggrant mätas, och betalningen för det utförda arbetet avtar, när maskinens produktivkraft ökar, men inte i samma proportion." (Ure: a.a., s. 317.) Det sista idealiserade påståendet upphäver Ure själv. Han medger t.ex., att ett större antal spindlar medför ökat arbete. Arbetet avtar alltså inte i den mån dess produktivitet ökar. Vidare: "Genom denna ökning höjes maskinens produktivkraft med 1/5. Om detta sker, får spinnaren inte längre betalning i samma proportion som förut för det presterade arbetet. Men då hans lön inte minskas i samma proportion, 1/5, höjer förbättringen" (av maskineriet) "hans penninginkomst för varje timme han arbetar" - men, men - "denna framställning kräver en viss korrigering ... Spinnaren måste nu betala något mer till de minderåriga hjälparbetarna av de extra 6 pence som han tjänar, och samtidigt blir en del av de vuxna arbetarna överflödiga" (ibid. s. 321) - vilket ingalunda visar någon tendens till ökning av arbetslönen.
[766*] H. Fawcett: "The Economic Position of the British Labourer", Cambridge o. London 1865, s. 178.
[767*] I Londontidningen "Standard" 26 okt. 1861 finner man en notis om en process, som firma J. Bright & Co öppnat inför Rochdalemagistraten "mot representanter för mattvävarnas fackförening för hotelser. Brights hade infört nya maskiner, som skulle framställa 240 yards mattor på samma tid och med samma arbete" (!) "som tidigare behövdes för att producera 160 yards. Arbetarna hade ingen rätt att kräva någon del av den profit, som uppnåddes genom att företagarens kapital investerades i maskinella nyanskaffningar. Herrarna Bright föreslog därför, att stycklönen skulle sänkas från 1½ pence pr yard till 1 penny, varigenom arbetarnas inkomst skulle förbli oförändrad. Men detta var en nominell lönesänkning, varom arbetarna, såsom det påstås, inte i förväg hade vederbörligen underrättats."
[768*] "Fackföreningarna försöker, i sin iver att hålla arbetslönerna uppe, att få del i profiten av förbättrat maskineri!" (Så gräsligt!) "... De begär högre lön, för att arbetet är förkortat ... med andra ord, de försöker lägga en skatt på industriella förbättringar." ("On Combination of Trades", ny ed. London 1834, s. 42.)
[769*] "Det är felaktigt att påstå, att lönen" (det är här fråga om penninglönen) "har stigit, för att den räcker till att köpa mera av en billigare vara." (David Buchanan i hans utgåva av Adam Smiths "Wealth of Nations", 1814, bd I, s. 417, not.)
[769a*] På annat ställe skall vi undersöka, vilka omständigheter i fråga om produktiviteten som kan modifiera denna lag för enskilda produktionsgrenars vidkommande.
[770*] James Anderson anmärker i polemik mot Adam Smith: "Det förtjänar också observeras, att arbetets pris visserligen skenbart är lägre i fattiga länder, där jordens produkter och särskilt spannmålen är billigare, men att det dock faktiskt i regel är högre där än i andra länder. Ty det är inte daglönen, som utgör arbetets verkliga pris, även om det verkar så. Det verkliga priset är, vad en viss mängd färdig produkt faktiskt kostar företagaren, och ur denna synpunkt är arbetet nästan alltid billigare i rika länder än i fattigare, trots att priset på spannmål och andra livsmedel i regel är betydligt lägre i fattiga än i rika länder ... Arbetslönen pr dag är mycket billigare i Skottland än i England, medan ackordsarbete i allmänhet är billigare i England." (James Anderson: "Observations on the means of exiting a spirit of National Industry etc.", Edinburgh 1777, s. 350, 351.) Omvänt medför å sin sida låga löner en fördyring av arbetet. "Arbetet är dyrare på Irland än i England, trots att eller snarare på grund av att lönerna är så mycket lägre." (Not 2.079 i "Royal Commission on Railways, Minutes", 1867.)
[771*] Essay on the rate of Wages: with an Examination of the Causes of the Differencies in the Conditions of the Labouring Population throughout the World", Philadelphia 1835.
[772*] I fjärde boken skall jag närmare visa, hur ytlig hans vetenskap är. - Noten ej medtagen i franska upplagan. - RS.
[CLVIII*] Samhällsfördrag.
[CLIX*] value of labour
[CLX*] "Jag ger, för att du skall ge; jag ger, för att du skall prestera; jag presterar, för att du skall ge; jag presterar, för att du skall prestera."
[CLXI*] "unga odödliga själar"
[CLXII*] "huvudsakligen hämtad och bearbetad från en mycket spirituell, avliden gentlemans manuskript"
[CLXIII*] Sista meningen finns inte i 4:e upplagan, men den finns hos Sandler (och hos Kautsky). - IB.