Skrivet: I Paris, 31 juli 1844.
Publicerat: I SPD:s partiorgan "Vorwärts!" Nr 63 och 64.
Källa: Marx Engels Werke bd I, s. 392-409; "Kritische Randglossen
zu dem Artikel »Der König von Preußen und die Sozialreform. Von einem Preußen«".
Se även den engelska utgåvan.
Översättning: Riff-Raff
HTML: Jonas Holmgren
[Vorwärts! nr 63, 7 augusti 1844]
Nummer 60 av Vorwärts! innehåller en artikel med titeln "Kungen av Preussen och socialreformen", undertecknad: "En preussare".[1]
Denne så kallade preussare inleder med att rapportera innehållet i Kungliga preussiska kabinettsordern om det schlesiska arbetarupproret och går vidare med att återge den franska tidningen La Réformes åsikter om samma Kungliga preussiska kabinettsorder. La Réforme, berättar han, framhåller upprinnelsen till Kabinettsordern i kungens "panik och religiösa känslor". De hyllar till och med detta dokument som en föraning om de stora reformer som det borgerliga samhället står inför. Preussaren levererar följande lektion till Réforme:
"Varken kungen eller det tyska samhället har fått någon 'föraning om deras reform'[2*]; inte ens de schlesiska eller böhmiska upproren har lyckats riva upp sådana känslor. I ett opolitiskt land som Tyskland är det inte möjligt att den partiella nöden i fabriksdistrikten kan representera en universell angelägenhet, än mindre som hela den civiliserade världens förödelse. Vad tyskarna anbelangar tillhör dessa händelser samma kategori som varje lokal mat- och vattenbrist. I enlighet med detta ser kungen det som administrationens eller välgörenhetsinrättningarnas misslyckande. Av denna anledning och på grund av att endast ett fåtal trupper behövdes för att ta hand om de svaga vävarna gör inte förstörelsen av fabriker och maskiner att kungen och myndigheterna får 'panik'. Inte heller var religiösa känslor orsaken till Kabinettsordern; den var istället ett väldigt nyktert uttryck för ett kristet statsmannaskap och en doktrin som inte tillåter några hinder i vägen för sin enda medicin: 'kristna hjärtans goda intentioner'. Fattigdom och brott är två ondskor; vem kan finna bot mot dem? Staten och myndigheterna? Inte på något sätt. Men föreningen av alla kristna hjärtan kan göra det."
Vår så kallade preussare förnekar att kungen drabbades av "panik" av flera orsaker, bland dem det faktum att ett fåtal trupper behövdes för att ta itu med de svaga vävarna.
Detta betyder att kan det i ett land där banketter med liberala skålar och liberalt champagnefrosseri provocerar fram Kungliga kabinettsordrar (som vi såg i fallet med Düsseldorf-banketten), där hela den liberala bourgeoisiens brinnande längtan efter pressfrihet och en konstitution kan överträffas utan hjälp av en enda soldat, i ett land där passiv olydnad är modet för dagen, vara något annat än en tilldragelse och sannerligen en förskräcklig tilldragelse då väpnade trupper måste kallas in mot svaga vävare? Och i första omgången utgick de svaga vävarna dessutom med vinsten. De krossades först när talet om förstärkning fördes fram. Är en arbetarmassas uppror mindre farligt på grund av att det kan besegras utan hjälp av hela armén? Vår kloke preussare skulle jämföra de schlesiska vävarnas revolt med de engelska arbetarnas uppror. Schlesierna kommer att framstå som starka vävare.
Ett beaktande av det allmänna förhållandet mellan politik och samhällets defekter kommer att göra det möjligt för oss att förklara varför vävarna inte kunde skapa någon större "panik" hos kungen. För närvarande kommer vi emellertid endast att påpeka att upproret inte först och främst riktade sig mot kungen av Preussen utan mot bourgeoisien. Som aristokrat och absolutistisk monark kan inte kungen av Preussen få någon kärlek från bourgeoisien; än mindre kan han känna någon ängslan om bourgeoisiens undergivenhet och impotens ökar genom dess spända och svåra förhållande till proletariatet. På samma sätt känner en ortodox katolik större fientlighet mot en ortodox protestant än mot en ateist, på samma sätt som en legitimist ogillar en liberal mer än en kommunist. Detta beror inte på att ateister står närmare katoliker eller kommunister närmare legitimister än protestanter respektive liberaler, utan tvärtom på grund av att de står längre ifrån dem, på grund av att de förra inte inkräktar på deras intressesfärer. Den direkte antagonisten för kungen av Preussen, i sin roll som politiker, står att finna i liberalismen. För kungen existerar inte proletariatets antagonism mer än kungen för proletariatet. Detta innebär att om proletariatet hade lyckats åstadkomma sådan antipati och politisk antagonism, samt att tilldraga sig själv de politiska makternas hela fientlighet, så måste det ha uppnått en oerhört betydande makt. Slutligen, kungens aptit för intressanta och betydelsefulla fenomen är välkänd och det måste ha varit en mycket angenäm överraskning för honom att upptäcka en sådan "intressant" och "väldigt diskuterad" pauperism innanför sina egna gränser och därmed funnit tillfället att träda fram i offentlighetens ljus. Han måste ha glatts åt att höra nyheten att även han hade sin "egna" kungliga preussiska pauperism!
Vår preussare lyckas än mindre när han förnekar att "religiösa känslor" var ansvariga för den Kungliga kabinettsordern.
Varför är inte dessa "religiösa känslor" källan till denna Kabinettsorder? Eftersom den senare var "det mycket nyktra uttrycket för ett kristet statsmannaskap", ett "nyktert" uttryck för en doktrin vars "enda medicin, kristna hjärtans goda intentioner ... inte tillåter några hinder i sin väg".
Är inte religiösa känslor källan till det kristna statsmannaskapet? Är det inte sant att en doktrin som har ett universalmedel i kristna hjärtans goda intentioner är grundad på religiösa känslor? Är det sant att uttryck för religiösa känslor upphör att vara uttryck för religiösa känslor om de är nyktra? Jag skulle kunna fortsätta ännu längre! Jag vill vidmakthålla att varje religiös känsla som utmanar "statens och myndigheternas" möjlighet att "råda bot mot de stora ondskorna" samtidigt som de själva söker efter medicinen i "föreningen av kristna hjärtan" måste vara extremt kvicka och druckna på samma gång. Endast mycket druckna religiösa känslor kan lokalisera roten till det onda - som vår "preussare" gör - till frånvaron av den kristna anden. Endast dylika känslor kan ge en antydan om att myndigheterna bör ta sin tillflykt till "förmaningar" som enda medel varmed den kristna anden kan stärkas. Enligt "preussaren" är de kristna känslorna det enda slutmålet för Kabinettsordern. Religiösa känslor, då de är druckna, inte nyktra, anser sig själva som det enda goda. Närhelst de möter ondskan förklarar de den med sin egen frånvaro, för om de är det enda goda, då kan endast de skapa det goda. Därför påbjuder en Kabinettsorder, dikterad av religiösa känslor, helt logiskt själv religiösa känslor. En politiker med nyktra religiösa känslor skulle inte försöka finna ett "botemedel" mot sin egen "rådvillhet" i "den fromme predikarens påbud att odla kristna känslor".
Hur visar då vår så kallade "preussare" för Réforme att Kabinettsordern inte är något som flödar ut ur religiösa känslor? Genom att beskriva den som ett utflöde ur religiösa känslor. Vilken insikt i de sociala rörelserna kan förväntas av ett sådant ologiskt huvud? Låt oss lyssna till hans skvallrande om det tyska samhällets förhållande till arbetarrörelsen och samhällsreformen i allmänhet.
Låt oss skilja - vilket vår "preussare" misslyckas att göra - mellan de olika kategorier som inordnas under uttrycket det "tyska samhället"; regeringen, bourgeoisien, pressen och slutligen arbetarna själva. Dessa är de olika massor vi har att göra med här. "Preussaren" blandar ihop dem alla till en massa och fördömer dem en masse utifrån sin upphöjda synvinkel. Enligt honom har det tyska samhället "inte ens haft en föraning om sin 'reform' ".
Varför saknar det då denna instinkt?
"I ett opolitiskt land som Tyskland", svarar preussaren, "är det inte möjligt att den partiella nöden i fabriksdistrikten kan representera en universell angelägenhet, än mindre som hela den civiliserade världens förödelse. Vad tyskarna anbelangar tillhör dessa händelser samma kategori som varje lokal mat- och vattenbrist. I enlighet med detta ser kungen det som administrationens eller välgörenhetsinrättningarnas misslyckande."
"Preussaren" förklarar därmed denna absurda tolkning av arbetarnas plikt med motiveringen ett opolitiskt lands egendomlighet.
På köpet får vi: England är en politisk nation. Vi får även veta att England är en pauperismens nation; arbetet självt är av engelskt ursprung. En undersökning av situationen i England är därmed det säkraste sättet att lära känna en politisk nations förhållande till pauperismen. I England är arbetarnas misär inte partiell utan universell; den begränsas inte till fabriksdistrikten utan sträcker sig även ut över lantdistrikten. Rörelserna befinner sig här inte i barnstadiet utan har i nära ett decennium ständigt återuppstått.
Vilken är då den engelska bourgeoisiens och den med den tillhörande regeringens och pressens inställning till pauperismen?
Eftersom den engelska bourgeoisien ser pauperismen som politikens fel, ger Whigs Tory och Tory Whigs skulden för orsaken till pauperismen. Enligt Whigs står den huvudsakliga orsaken till pauperismen att finna i monopoliserandet av jordegendomarna och de lagar som förbjuder import av vete. Enligt Tory finns problemets kärna i liberalismen, konkurrensen och fabrikssystemets utsvävningar. Ingetdera parti finner förklaringen i politiken själv utan endast i det andra partiets politik. Ingetdera parti skulle ens drömma om att reformera samhället som helhet.
Det mest eftertryckliga uttrycket för engelsmännens insikter i pauperismen - och med engelsmännen menar vi den engelska bourgeoisien och regeringen - står att finna i den engelska nationalekonomin - d.v.s. den vetenskapliga återspeglingen av det engelska nationalekonomiska tillståndet.
MacCulloch, en elev till den cyniske Ricardo och en av de bästa och mest välkända engelska ekonomerna, känner väl till förhållandena idag och har ingen övergripande uppfattning om det borgerliga samhällets rörelse. Under en offentlig föreläsning var han, under bifallsrop, dumdristig nog att tillskriva nationalekonomin vad Bacon hade sagt om filosofin:
"Den människa som hänger sitt omdöme på sann och outtröttlig visdom, som stegvis skrider framåt och som successivt övervinner de hinder som står i vägen för studiernas gång likt berg, kommer tids nog att nå kunskapens topp där vila och ren luft kan njutas, där naturen kan ses i all sin skönhet och där man medelst en lätt stig kan ta sig tillbaka till praxisens sista detaljer."[2]
Den rena luften i de engelska källarvåningarnas fördärvliga atmosfär! Den stora naturskönheten i de engelska fattigas fantastiska lumpkläder och i det förtorkade, hopskrumpna köttet hos de kvinnor som är förtärda av arbete och elände; barnen som ligger på dynghögar; de missfoster som överarbetet i fabrikernas mekaniska monotoni har skapat! De mest förtjusande sista detaljerna i praxisen: prostitution, mord och galgen!
Till och med den del av den engelska bourgeoisien som är medveten om farorna med pauperismen förstår både farorna och medlen till att bota dessa inte blott som särskilda problem utan - för att säga det utan omsvepningar - på ett barnsligt och absurt sätt.
Sålunda reducerar till exempel Dr Kay, i sin pamflett "Recent measures for the promotion of education in England", hela frågan till negligerandet av undervisning. Det är inte svårt att gissa anledningen! Han menar att arbetarens brist på undervisning hindrar honom från att förstå "handelns naturlagar", lagar som nödvändigtvis reducerar honom till pauperism. Av denna anledning revolterar arbetaren. Och denna revolt kan mycket väl "genera den engelska manufakturens och kommersens välstånd, skada det ömsesidiga förtroendet mellan affärsmännen och förringa de politiska och sociala institutionernas stabilitet".
Detta är omfattningen av den engelska bourgeoisiens och pressens galenskap när det gäller frågan om pauperism, Englands rikstäckande epidemi.
Låt oss för tillfället anta att den kritik som vår "preussare" riktar mot det tyska samhället är rättvis. Är det sant att deras förklaring står att finna i Tysklands opolitiska natur? Men om ett opolitiskt Tysklands bourgeoisie är oförmögen att uppnå klarhet om den allmänna betydelsen av det universella eländet, ett elände vars allmänna betydelse har blivit uppenbar delvis genom dess periodiska återkomst över tiden, delvis genom sin utbredning i rummet och delvis misslyckandet för alla försök att utrota det.
"Preussaren" hopar ytterligare smädelser över Tysklands opolitiska natur på grund av att Kungen av Preussen har pekat ut orsaken till pauperismen i "administrationens och välgörenhetsinrättningarnas misslyckanden" och därför har vänt sig mot administrativa och välgörenhetsåtgärder för att råda bot mot pauperismen.
Är denna analys specifik för Kungen av Preussen? Låt oss igen kort ta en titt på England, det enda land där det har vidtagits kraftfulla politiska åtgärder värda att nämna mot pauperismen.
De nuvarande engelska fattigvårdslagarna dateras från akt 43 av Elisabeths regering[3*]. Hur förskriver denna lagstiftning itutagandet med pauperismen? Genom att tvinga församlingarna att ta hand om sina egna fattiga arbetare, genom fattigtaxan, genom laglig välgörenhet. Välgörenhet sanktionerad av administrationen; det har varit den brukliga metoden i två sekel. Efter lång och smärtsam erfarenhet, vilken uppfattning har parlamentet antagit i sin Amendment-Bill[3] 1834?
Den inleder med att förklara den skrämmande ökningen av pauperism som ett resultat av "defekter i administrationen".
Administrationen av fattigvårdstaxan, som består av invånare i socknarna, reformeras därmed. Man bildar unioner med ungefär tjugo socknar som förenas i en enda administration. En byrå - Board of Guardians - som består av representanter som väljs av skattebetalarna, samlas på en bestämd dag i unionsresidenset för att besluta om skattelättnader. Dessa byråer kontrolleras och beslutas om av regeringsrepresentanter från centralkommissionen vid Somerset House, ministeriet för pauperism, för att använda en fras som myntades av en fransman [Eugen Buret]. Det kapital som så administreras är nästan lika stort som den summa som krigsadministrationen i Frankrike kostar. Antalet kontor som därmed bibehålls uppgår till 500 stycken och vart och ett av dessa håller åtminstone 12 representanter sysselsatta.
Det engelska parlamentet stannade inte vid en formell reformering av administrationen.
Huvudorsaken till det akuta tillståndet för den engelska pauperismen stod att finna i fattigvårdslagen själv. Man upptäckte att välgörenheten, den lagliga metoden att ge sig på de sociala ondskorna, själv gav upphov till sociala ondskor. Liksom för pauperismen i allmänhet så menade man att den var en evig naturlag i enlighet med Malthus' teori:
"Eftersom befolkningen oupphörligen hotar att överskrida de tillgängliga livsmedlen, är välvilja en dåraktig öppen uppmuntran till elände. Staten kan därför inte göra någonting annat än att lämna eländet åt sitt eget öde och i bästa fall ta hand om de nödställdas död."
Det engelska parlamentet kombinerade denna filantropiska teori med åsikten att pauperismen är ett tillstånd av elände som arbetarna skapat själva och att den i konsekvensens namn inte skulle anses vara en oturlighet som skulle förebyggas, utan ett brott som skulle undertryckas och straffas.
På detta sätt inrättades systemet med arbetshus - d.v.s. hur för de fattiga interna arrangemang utformades för att förhindra de intagna från att söka skydd mot svälten. I arbetshusen hade välgörenheten sinnrikt kombinerats med bourgeoisiens hämnd på alla de som var eländiga nog att fråga efter deras välgörenhet.
Till en början sökte England utrota pauperismen med hjälp av välgörenhet och administrativa åtgärder. Senare kom de att anse pauperismens progressiva ökning inte som en oundviklig konsekvens av den moderna industrin, utan snarare som en konsekvens av den engelska fattigvårdslagen. De framlade tillståndet av universellt elände som blott ett specifikt kännemärke för den engelska lagen. Vad som tidigare hade tillskrivits otillräcklig välgörenhet tillskrevs nu överflödet av välgörenhet. Slutligen ansågs eländet vara de eländigas fel och som sådant straffbart.
Den allmänna lärdom som dragits av det politiska England från erfarenheterna av pauperism är inget mindre än att pauperismen, under historiens gång och trots alla administrativa åtgärder, har utvecklats till en nationell institution som oundvikligen har blivit objekt för ett mycket omgärdat och utbrett administrativt system, ett system som emellertid inte längre försöker utrota den utan som istället strävar efter att disciplinera och bevara den. Detta administrativa system har övergivit alla försök att stoppa pauperismen vid roten genom positiva åtgärder; det ägnar sig åt att förbereda en grav för den med uppriktig polisiär mildhet så snart den träder fram på offentlighetens yta. Den engelska staten har långt ifrån att främja administrativa och välgörenhetsåtgärder fallit tillbaka till en långt mer primitiv ståndpunkt. Den fördelar sina administrativa gåvor endast till den pauperism som förorsakas av misströstan att låta sig fångas in och fängslas.
Så här långt har "preussaren" misslyckats att visa att den procedur som vidtagits av Kungen av Preussen har några särskilda kännemärken. Men varför, utropar vår store man nu med sällsam naivitet: "Varför ordnar inte kungen i ett slag utbildning till alla försakade barn?" Varför måste han först vända sig till myndigheterna med en förfrågan om deras planer och förslag?
Vår överkloke "preussare" kommer att återvinna fattningen när han inser att Kungen av Preussen genom att handla sålunda är lika ooriginell som i allt sitt övriga handlande. Faktum är att han har tagit den handlingsriktning som står öppen för en statsledare.
Napoleon önskade avskaffa tiggeriet i ett slag. Han instruerade sina representanter att förbereda planer för avskaffandet av tiggeriet i hela Frankrike. Projektet försenades; Napoleon blev otålig, han skrev till Cretet, sin inrikesminister; han beordrade honom att göra sig av med tiggeriet inom en månad. Han sade:
"Man bör inte lämna detta liv utan att till eftervärlden lämna spår som prisar minnet av oss. Fråga mig inte om ytterligare tre eller fyra månader för anskaffande av information; du har unga advokater, smarta prefekter, expertingenjörer på vägar och broar. Sätt igång dem alla, fall inte in i den sömniga inaktiviteten i form av rutinarbete på kontoret."
Inom några månader var allt klart. Den 5 juli 1808 började lagen för att undertrycka tiggeri att gälla. Hur? Genom déporterna som omvandlades till straffinstitutioner så snabbt att den fattige fick tillgång till dem endast genom polisdomstolen. Icke desto mindre kunde M. Noailles du Gard, medlem av rättsskipningsmyndigheten [gesetzgebenden Korps], deklarera:
"Evig tacksamhet till den hjälte som finner ett skydd för den behövande och livsförnödenheter till den fattige. Barndomen kommer inte längre att överges, fattiga familjer kommer inte längre att sakna resurser, arbetare kommer inte längre att gå utan anställning och uppmuntran. Nos pas ne seront plus arrêtétes per l'image dégoûtante des infirmités et de la honteuse misère[4]."
Detta sista cyniska uttalande är det enda sanna innehållet i detta lovtal.
Om Napoleon kan vända sig till sina advokater, prefekter och ingenjörer för råd, varför skulle inte Kungen av Preussen vända sig till sin regering?
Varför ordnade helt enkelt inte Napoleon avskaffandet av tiggeriet i ett slag? Frågan är lika giltig som vår "preussares", som frågar: "Varför ordnar inte kungen utbildning till alla försakade barn?" Förstår "preussaren" vad kungen skulle ha behövt ordna? Inget mindre än avskaffandet av proletariatet. För att utbilda barn är det nödvändigt att ge dem mat och befria dem från behovet att tjäna sitt levebröd. Att utbilda och ge hela det framtida proletariatet mat skulle innebära avskaffandet av proletariatet och pauperismen.
För ett tag hade konventet modet att ordna avskaffandet av pauperismen, om än inte "i ett slag", som "preussaren" kräver av sin kung, utan först efter att ha instruerat Comité du salut public[5] att dra upp de nödvändiga planerna och förslagen och efter att den senare hade använt sig av Assemblée constituantes[6] gedigna undersökning av fattigdomstillståndet i Frankrike och, genom Barer, föreslagit etablerandet av Livre de la beinfaisance nationale[7] etc. Vad uppnåddes av konventets dekret? Endast att det fanns ännu ett dekret i världen och att svältande kvinnor ett år senare belägrade konventet.
Konventet representerade emellertid ett maximum av politisk energi, politisk makt och politisk förståelse.
Ingen regering i världen har utfärdat dekret om pauperismen i ett slag utan att konsultera myndigheterna. Det engelska parlamentet sände till och med emissarier till alla länder i Europa för att få reda på de olika administrativa medicinerna som användes. Men i sina försök att komma underfund med pauperismen har alla regeringar fastnat vid förvaltnings- och administrativa åtgärder eller till och med klivit under förvaltningen och välgörenheten.
Kan staten göra annorlunda?
Staten kommer aldrig att upptäcka källan till de sociala ondskorna i "staten och organiserandet av samhället", som vår preussare förväntar sig från kungen. Överallt där det finns politiska partier kommer vart och ett av dessa att tillskriva varje defekt i samhället det faktum att dess motpart styr över staten istället för det självt. Till och med de radikala och revolutionära politikerna söker efter orsaken till ondskorna inte i statens natur utan i den specifika statsformen som de skulle vilja ersätta med en annan statsform.
Från en politisk synvinkel är inte staten och organiserandet av samhället två olika saker. Staten är organiserandet av samhället. I så måtto som staten erkänner förekomsten av socialt missnöje så utpekas dess ursprung antingen i naturlagarna över vilka ingen mänsklig inverkan har kontroll, eller i privatlivet som är oberoende av staten, eller annars i fel på administrationen som beror på den. Sålunda finner England fattigdomen grundad på naturlagarna enligt vilka befolkningen alltid måste överstiga de tillgängliga livsmedlen. Från en annan synvinkel förklaras pauperismen som en konsekvens av de fattigas onda vilja, precis som Kungen av Preussen förklarar den i termer av de rikas okristna känslor och konventet förklarar den i termer av egendomsinnehavarnas kontrarevolutionära och suspekta attityd. England bestraffar sålunda de fattiga, Kungen av Preussen förmanar de rika och konventet halshugger egendomsinnehavarna.
Slutligen söker alla stater orsakerna i administrationens tillfälliga eller avsiktliga defekter och därmed söks botemedlet i administrativa åtgärder. Varför? Eftersom administrationen är statens organisatoriska avdelning.
Motsägelsen mellan administrationens kallelse och goda intentioner å ena sidan och den makt den besitter å den andra kan inte upphävas av staten, utan att avskaffa sig själv; för staten grundas på denna motsägelse. Den är grundad på motsägelsen mellan offentligt och privatliv, mellan universella intressen och särintressen. Av denna anledning måste staten ägna sig åt en formell, negativ aktivitet, eftersom omfattningen av dess egen makt upphör vid just den punkt där det civila livet och arbetet börjar. Ja, om vi betänker de konsekvenser som uppstår ur det civila livets asociala natur, ur privategendom, handel, industri, av den ömsesidiga plundring som försiggår mellan olika grupper i det civila livet, så står det klart att den naturlag som styr administrationen är impotens. För fragmentiseringen, fördärvet och civilsamhällets slaveri är den naturliga grundvalen för den moderna staten, precis som civilsamhället under slaveriet var den naturliga grundvalen för staten under antiken. Förekomsten av staten är oskiljbar från förekomsten av slaveri. Staten och slaveriet under antiken - rättframma klassiska motsägelser - var inte mer tätt ihoplödda än den moderna staten och det moderna schackrandet [Schascherwelt] - en skenhelig kristen motsägelse. Om den moderna staten bestämde sig för att avskaffa administrationens impotens så skulle den vara tvungen att avskaffa privatlivet av idag. Och för att avskaffa privatlivet så skulle den behöva avskaffa sig själv, eftersom den endast existerar som privatlivets antites. Ingen levande människa tror att defekterna i hans liv baseras på själva principen för den grundläggande naturen hos hans eget liv; de måste istället grunda den på omständigheter utanför det egna livet. Självmordet är emot naturen. Därmed kan ingen stat tro på sin administrations - d.v.s. sin egen - inneboende impotens. Den kan endast uppfatta tillfälliga defekter på den och försöka bota dessa. Om dessa modifikationer visar sig otillräckliga, nå, då visar det endast att sociala sjukdomstillstånd är naturliga ofullkomligheter, oberoende av människan, de är Guds lagar, eller annars är de enskilda individernas vilja allt för degenererad för att kunna möta administrationens goda intentioner på halva vägen. Och hur tokiga är inte individerna! De muttrar över regeringen när den sätter gränser för friheten och kräver ändå att regeringen skall förhindra de oundvikliga konsekvenserna av samma frihet!
Ju mäktigare en stat är och därmed ju mer politisk en nation är, desto mindre benägen är den att förklara den generella princip som styr de sociala sjukdomstillstånden eller att söka efter orsakerna till dem i statens princip - d.v.s. den faktiska organiseringen av samhället i vilken staten är det aktiva, självmedvetna och officiella uttrycket. Politisk förståelse är just politisk förståelse eftersom dess tänkande inte överskrider politikens gränser. Ju skarpare och vitalare den är, desto mer oförmögen är den att greppa de sociala problemen. Den klassiska perioden av politisk förståelse är den franska revolutionen. Långt ifrån att identifiera statens princip som källan till de sociala sjukdomstillstånden, höll den franska revolutionens hjältar de sociala sjukdomstillstånden som källan till de politiska problemen. Sålunda ansåg Robespierre stor rikedom och stor fattigdom som ett hinder i vägen för sann demokrati. Han önskade därför etablera ett universellt system av spartansk enkelhet. Politikens princip är viljan. Ju mer ensidig - d.v.s. ju mer perfekt - den politiska förståelsen är, ju mer fullständigt sätter den sin tilltro till viljans allsmäktighet, desto blindare är den gentemot viljans naturliga och spirituella begränsningar, desto mer oförmögen blir den att upptäcka den verkliga källan till samhällets ondskor. Inga fler argument krävs för att bevisa att när "preussaren" påstår att "den politiska förståelsen" är bestämd att "avslöja den sociala nödens rötter i Tyskland" så hänger han sig åt gagnlösa illusioner.
Det var dåraktigt att förvänta sig från Kungen av Preussen att uppvisa en makt som inte ens innehas av konventet och Napoleon tillsammans; det var dåraktigt att förvänta sig av honom att inneha en vision som skulle korsa alla politiska gränslinjer, en vision som vår smarte "preussare" inte är mer begåvad med än hans kung. Hela deklarationen var så mycket mer dåraktig som vår "preussare" erkände:
"Fina ord och fina känslor är billiga, insikt och lyckosamt handlande är dyrt; i det här fallet är de mer än dyra, de är fullständigt ouppnåeliga."
Om de vore fullständigt ouppnåeliga så skulle vi hylla var och ens ansträngningar som gör vad som är möjligt i en given situation. Vad det gäller resten så lämnar jag det till läsarens finkänslighet att bestämma huruvida handelsjargongens "billig", "dyr", "mer än dyr", "ouppnåelig" ska inkluderas i kategorin "fina ord" och "fina känslor".
Även om vi antar att "preussarens" anmärkningar om den tyska regeringen och den tyska bourgeoisien - den senare antas inkluderas i det "tyska samhället" - är välfunna, betyder det att detta segment i samhället är mer perplext i Tyskland än i England eller Frankrike? Är det möjligt att vara mer perplex än i England, till exempel, där perplexitet har rests upp till ett helt system? Om arbetaruppror idag skulle bryta ut över hela England skulle inte bourgeoisien eller regeringen ha några bättre lösningar än de som stod öppna för dem under sista tredjedelen av 1700-talet. Deras enda lösning är fysiskt våld och eftersom fysiskt våld minskar i geometrisk proportion till ökningen av pauperismen och proletariatets förståelse, så ökar även Englands perplexitet nödvändigtvis i geometrisk proportion.
Slutligen är det fel, faktiskt fel att den tyska bourgeoisien fullständigt misslyckas att uppskatta den allmänna betydelsen av den schlesiska revolten. I ett flertal städer gör mästarna försök att associera sig med gesällerna. Alla de liberala tyska tidningarna, den liberala bourgeoisiens organ, flödar över med uttalanden om arbetets organisering, reformeringen av samhället, kritik av monopol och konkurrens etc. Alltsammans som ett resultat av arbetarnas rörelser. Tidningarna i Trier, Aachen, Köln, Wesel, Mannheim, Breslau och till och med Berlin publicerar ofta tämligen vettiga artiklar om samhällsfrågor av vilka vår "preussare" skulle kunna dra nytta. Faktum är att brev från Tyskland ständigt uttrycker förvåning över bristen på bourgeoisiens motstånd mot sociala idéer och tendenser.
Om "preussaren" vore mer förtrogen med de sociala rörelsernas historia skulle han ha ställt den motsatta frågan. Varför tillskriver den tyska bourgeoisien sådan relativt universell betydelse till sporadiska och bestämda problem? Hur ska vi förklara varför proletariatet skulle visas sådan ovilja och cynism från den politiska bourgeoisien och sådan sympati och brist på motstånd från den opolitiska bourgeoisien?
[Vorwärts! nr 64, 10 augusti 1844]
Och nu till "preussarens" orakeltal om de tyska arbetarna.
"De tyska arma", vitsar han, "är inte klyftigare än de arma tyskarna, d.v.s. de ser aldrig bortom sin egen härd, sin egen fabrik eller sitt eget distrikt: de förblir lika oberörda av politikens överallt genomträngande ande."
För att kunna jämföra de tyska arbetarnas situation med de engelska och franska arbetarnas skulle "preussaren" ha jämfört den första formationen av och början för den franska och engelska arbetarrörelsen med den nyfödda tyska rörelsen. Han misslyckas att göra detta. Därmed blir hela hans argument endast en trivial observation att, till exempel, industrin i Tyskland är mindre avancerad än i England, eller att rörelsens början ser annorlunda ut än dess senare utveckling. Han önskade tala om den tyska arbetarrörelsens specifika natur, men säger inte ett ord i frågan.
Han borde beakta frågan från rätt utgångspunkt. Han skulle då inse att inte ett enda av de franska och engelska upproren har haft samma teoretiska eller medvetna karaktär som de schlesiska vävarnas.
Till att börja med erinrar man sig Weberlied[8] i kampens tappra paroller, i vilka härden, fabriken, distriktet inte nämns en gång, men i vilka proletariatet från början på det mest beslutsamma, aggressiva, ohyfsade och kraftfulla sätt proklamerar sin antagonism mot privategendomens samhälle. Det schlesiska upproret börjar där de franska och engelska arbetarna slutar, nämligen med en förståelse av proletariatets natur. Aktionen själv präglas av denna överlägsenhet. Inte bara förstördes maskiner, dessa konkurrenter till arbetarna, utan även bokföringsböckerna, ägandetitlarna, och överallt där andra rörelser hade riktat sina attacker huvudsakligen mot den synliga fienden, nämligen industrialisterna, så vände sig de schlesiska arbetarna även mot den dolda fienden, bankirerna. Slutligen så genomfördes inte något engelskt arbetaruppror med sådant kurage, förutseende eller uthållighet.
Vad det gäller nivån på de tyska arbetarnas utbildning eller kapacitet till utbildning, så skulle jag vilja peka på Weitlings briljanta skrifter som överträffar Proudhons från teoretisk synvinkel, hur defekta de än må vara i utförandet. Vilket enskilt verk om bourgeoisiens befrielse, det vill säga politisk befrielse, kan bourgeoisien - med alla sina filosofer och skriftlärda inräknade - uppställa jämte Weitlings Garantien der Harmonie und Freiheit[9]? Jämför man den tyska politiska litteraturens tråkighet och fogliga medelmåttighet med denna de tyska arbetarnas obehärskade och briljanta litterära debut; jämför man proletariatets gigantiska barnskor med den tyska bourgeoisiens dvärglika förbrukade politiska skor, så måste vi profetisera den tyska askungen en atletgestalt. Vi kan garantera att det tyska proletariatet är det europeiska proletariatets teoretiker precis som det engelska proletariatet är ekonomen och det franska är politikern. Vi kan garantera att Tysklands kallelse till social revolution är lika klassisk som dess oförmögenhet till politisk revolution. För på samma sätt som den tyska bourgeoisiens impotens är Tysklands politiska impotens, så är även det tyska proletariatets sociala kapacitet - även utan den tyska teorin - Tysklands sociala kapacitet. Olikheten mellan Tysklands filosofiska och politiska utveckling är inget abnormt. Den är en nödvändig olikhet. Endast under socialismen kan en filosofisk nation upptäcka den praxis som överensstämmer med dess natur och endast i proletariatet kan den upptäcka den aktiva agenten för dess befrielse.
För tillfället har jag emellertid varken tiden eller viljan till att undervisa "preussaren" om förhållandet mellan det tyska samhället och den sociala revolutionen eller att visa hur detta förhållande förklarar, å ena sidan, den tyska bourgeoisiens kraftlösa reaktion mot socialismen och, å andra, det tyska proletariatets briljanta talang för socialism. Han kan finna de första elementen för förståelsen av detta fenomen i min Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning (i "Deutsch-Französische Jahrbücher").
Därmed står de tyska armas smarthet i omvänt förhållande till de arma tyskarnas. Men människor som gör varje objekt till ett tillfälle för stilistiska övningar vilseleds av sådana formella aktiviteter till att pervertera innehållet, medan i sin tur det perverterade innehållet präglar vulgäritetstrycket på formen. Därmed har "preussarens" försök att diskutera arbetarnas oroligheter i Schlesien i formella motsatser lett honom till sanningens största motsats. Ställd inför den schlesiska revoltens första utbrott kan ingen människa som tänker och älskar sanningen anse plikten att spela skollärare för händelsen är ens huvudsakliga uppgift. Tvärtom bör hans plikt vara att studera den för att upptäcka dess specifika karaktär. Naturligtvis kräver detta en vetenskaplig förståelse och en viss kärlek till människan, medan det andra förfarandet endast behöver en färdig fraseologi som översållas med en omåttlig kärlek till sig själv.
Varför behandlar "preussaren" de tyska arbetarna med sådant förakt? Därför att han tror att "hela problemet" - nämligen arbetarnas plikt - "hittills har varit oberört av politikens allomfattande ande". Han breder ut sig över sin platoniska kärlek till politikens ande genom följande:
"Alla uppror som utlöses av människans förödande isolering från gemenskapen [Gemeinwesen] och deras tankar från deras sociala principer måste krossas i ett bad av blod och oförståelse. Men så snart som nöden producerar en förståelse och så snart som tyskens politiska förståelse upptäcker roten till den sociala nöden, då kommer händelserna även i Tyskland att kännas som de första symtomen på ett stort uppror."
För det första hoppas vi att "preussaren" tillåter oss en stilistisk anmärkning. Hans motsats är ofullständig. Den första delen påstår: Så snart behoven skapar förståelse. Andra delen slår fast: Så snart den politiska förståelsen upptäcker roten till den sociala nöden. Den enkla förståelsen i den första delen av motsatsen blir en politisk förståelse i den andra, på samma sätt som den enkla nöden i den första halvan blir en social nöd i den andra. Varför har vår stilmästare vägt de båda halvorna i motsatsen så ojämnt? Jag tror inte att han har reflekterat över frågan. Jag skall avslöja hans riktiga instinkt för honom. Hade han skrivit: "Så snart social nöd skapar en politisk förståelse och så snart som en politisk förståelse har upptäckt roten till social nöd" så kunde ingen opartisk läsare misslyckats att se att hans motsats var struntprat. Till att börja med skulle var och en ha undrat över varför den anonyme författaren inte kopplade en social förståelse, social nöd och en politisk förståelse med en politisk nöd, så som den mest elementära logiken skulle ha krävt? Men låt oss gå vidare till själva frågan!
Det är fullständigt fel att social nöd skapar politisk förståelse. I själva verket ligger det närmare sanningen att säga att politisk förståelse skapas av ett socialt välmående. Politisk förståelse är något andligt, som givits den som har, den man som redan sitter på sammet. Vår "preussare" skulle ta notis om vad M. Michael Chevalier, en fransk ekonom, har att säga i ämnet:
"1789 när bourgeoisien reste sig i ett uppror var det enda som fattades deras frihet rätten att delta i landets regering. Befrielse betydde flyttandet av kontrollen av de offentliga angelägenheterna, det högre medborgarskapet, militären och de religiösa funktionerna ur de privilegierade klassernas händer som hade monopol på dessa funktioner. Välmående och upplysta, självtillräckliga och förmögna att sköta sina egna affärer, önskade de att slingra sig ur det egenmäktiga styrets grepp."
Vi har redan visat vår "preussare" hur inadekvat en politisk förståelse är för uppgiften att upptäcka källan till social nöd. Ett sista ord om hans syn på frågan. Ju mer utvecklad och allmän den politiska förståelsen i ett folk är, desto mer kommer proletariatet att slösa sin energi - åtminstone i rörelsens inledande stadier - på meningslösa och idiotiska uppror som kommer att dränkas i blod. På grund av att det tänker i politiska termer, så anser det viljan vara orsaken till allt ont och våldet och störtandet av en särskild statsform som universalmedlet. Bevis: det franska proletariatets första utbrott[10]. Arbetarna i Lyon föreställde sig sina mål vara helt och hållet politiska, de såg sig själva endast som republikens soldater, medan de i verkligheten var socialismens soldater. Så fördunklade deras egen förståelse det sociala eländets rötter, så förfalskade deras insikt deras verkliga mål, så bedrog deras politiska förståelse deras sociala instinkter.
Men om "preussaren" förväntar sig förståelsen vara ett resultat av elände, varför identifierar han "krossande i blod" med "krossande i oförståelse"? Om eländet är ett medel till att skapa förståelse, då måste en blodig slakt vara ett väldigt extremt medel för detta mål. "Preussaren" skulle behöva hävda att krossandet i ett blodbad kommer att kväva oförståelsen och föra med sig frisk luft till förståelsen.
"Preussaren" förutser ett krossande av de uppror som utlöses av "människans förödande isolering från gemenskapen och av deras tankar från deras sociala principer".
Vi har visat att i den schlesiska resningen fanns ingen separering av tankarna från de sociala principerna. Det lämnar oss "människans isolering från gemenskapen". Med gemenskap menas här den politiska gemenskapen, staten. Det är den gamla visan om det opolitiska Tyskland.
Men har inte alla uppror utan undantag sina rötter i den förödande isoleringen av människan från gemenskapen? Förutsätter inte nödvändigtvis varje uppror isolering? Skulle revolutionen 1789 ha ägt rum om de franska medborgarna inte hade känt sig förödande isolerade från gemenskapen? Avskaffandet av denna isolering var själva syftet.
Men den gemenskap från vilken arbetarna är isolerade är en gemenskap av en helt annan verklighet och omfattning än den politiska gemenskapen. Den gemenskap från vilken hans eget arbete separerar honom är livet självt, det fysiska och andliga livet, den mänskliga moralen, aktiviteten, njutningen, den mänskliga naturen. Den mänskliga naturen är människans sanna gemenskap. På samma sätt som den förödande isoleringen från denna natur är oproportionerligt betydligt mer långtgående, outhärdlig, fruktansvärd och motsägelsefull än isoleringen från den politiska gemenskapen, så är även överskridandet av denna isolering och till och med en partiell reaktion, ett uppror mot den, så mycket större, på samma sätt som människan är större än medborgaren och det mänskliga livet än det politiska. Därför innehåller en industriell revolt, hur begränsad den än är, i sig en universell själ: och hur universell en politisk revolt än må vara, så döljer dess kolossala form dess snäva splittring.
"Preussaren" avslutar sin essä värdigt med följande mening:
"En social revolution utan politisk själ (d.v.s. utan central insikt som organiserar den från totalitetens perspektiv) är omöjlig."
Vi har sett: en social revolution besitter ett totalt perspektiv eftersom den - även om den är begränsad till ett enda fabriksdistrikt - representerar en människans protest mot ett avhumaniserat liv, eftersom den framåtskrider från det enskildas, det verkliga individuellas, perspektiv, eftersom den gemenskap vars separering av sig själv den enskilde reagerar mot, är den sanna mänskliga gemenskapen, människans natur. Som kontrast består revolutionens politiska själ i tendensen för de klasser utan politisk makt att få ett slut på deras isolering från staten och från makten. Dess perspektiv är statens, en abstrakt totalitet som endast existerar genom dess separering från det verkliga livet och som är otänkbar i frånvaro av ett organiserat motsatsförhållande mellan den universella idén och människans individuella existens. I enlighet med den politiska själens begränsade och motsägelsefulla natur så organiserar en revolution som inspireras av den en dominerande grupp inom samhället på bekostnad av samhället.
Vi anförtror "preussaren" hemligheten om naturen av en "social revolution utan politisk själ": vi avslöjar för honom hemligheten att inte ens hans fraser lyfter honom över en politisk trångsynt nivå. En "social" revolution med en politisk själ är antingen en sammansatt bit med struntprat, om "preussaren" med en "social" revolution förstår en "social" revolution i motsats till en politisk, samtidigt som han begåvar en social revolution med en politisk snarare än en social själ. Eller så är en "social revolution med en politisk själ" inget annat än en parafras av vad som vanligtvis kallas en "politisk revolution" eller en "revolution blott och bart". Varje revolution upplöser samhällets gamla ordning; i så måtto är den social. Varje revolution störtar den gamla härskande makten; i så måtto är den politisk.
"Preussaren" väljer mellan parafrasen eller struntpratet. Men oavsett om idén om en social revolution med en politisk själ är parafras eller struntprat så råder ingen tvekan om rationaliteten i en politisk revolution med en social själ. Revolutionen överhuvud - störtandet av den existerande härskande makten och upplösningen av den gamla ordningen - är en politisk handling. Men socialismen är inte möjlig utan revolution. Den behöver denna politiska handling på samma sätt som den behöver förstörelse och upplösning. Men så snart som dess organiserande funktioner börjar och dess självändamål, dess själ framträder kastar socialismen sin politiska mask åt sidan.
Detta längre anförande var nödvändigt för att bryta igenom den väv av felaktigheter som finns dolda i en enda tidningsspalt. Inte alla läsare har den utbildning och den tid som är nödvändig för att få grepp om sådan litterär charlatanism. Med detta i åtanke, är inte vår anonyme "preussare" skyldig den läsande allmänheten att upphöra med att skriva i politiska och sociala frågor och avhålla sig från att göra deklamatoriska uttalanden om situationen i Tyskland, för att ägna sig åt samvetsgranna analyser av sin egen situation?
Paris, 31 juli 1844
Karl Marx
[1] Preussaren ifråga är Marx' f.d. medredaktör Arnold Ruge. Marx svar var ett sätt att offentliggöra sin brytning med Ruge och dennes idéer om statsreformen, samt att klargöra att det inte var han själv som var "preussaren". Övers. anm.
[2] Marx citerar Bacon från den franska översättningen (Geneva, Paris, 1825, s. 131-32) av John Ramsay MacCulloch's A discourse on the rise, progress, peculiar objects and importance of political economy (Edinburgh, 1824). Övers. anm.
[3] Tilläggslag. Övers. anm.
[4] "Vi kommer inte längre att hindras av den avskyvärda åsynen av sjukdom och beklämmande elände". Övers. anm.
[5] "Kommittén för offentlig säkerhet". Övers. anm.
[6] "Konstituerande församlingen". Övers. anm.
[7] "Nationella välgörenhetsboken". Övers. anm.
[8] "Vävarsången" av Heinrich Heine, publicerad i samma nummer av Vorwärts! Övers. anm.
[9] "Harmonins och frihetens garanti". Övers. anm.
[10] Marx refererar till Lyonararbetarnas uppror i november 1831 och april 1834. Övers. anm.
[1*] Specifika omständigheter gör det nödvändigt för mig att meddela att följande artikel är mitt första bidrag till Vorwärts!. Marx' anm.
[2*] Märk det stilistiska och grammatiska struntpratet. "Varken kungen eller det tyska samhället har fått någon föraning om deras stora reform." (Till vem refererar "deras"?). Marx' anm.
[3*] Det är inte nödvändigt för våra syften här att gå tillbaka till Edward III:s arbetarstatut. Marx' anm.