Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I denna Kommentar och studiehandledning saknas grundliga studier av kap. 1-3. Skälen för detta är flera. För det första handlar det om omfång och läsbarhet. Dessa kapitel är de svåraste i hela Kapitalet. Man har störst glädje av dem när man har kommit en bit in i studierna. När man själv börjar inse vilken plats och roll de har i Marx framställning, kommer man också själv att söka sig dit av eget intresse. För det andra är det en pedagogisk poäng med att inleda en eventuell Kommentar och studiehandledning till Andra boken med kap. 1-3 från den Första. Å ena sidan tydliggörs sammanhanget i Kapitalets uppbyggnad. Å andra sidan blir det lättare att påvisa det specifika med Marx vetenskaplighet (vetenskapsteoretiskt sett); jag tänker på hans analys av de ekonomiska formerna.
Kapitlen om varan och pennigen kan vi dock inte vara utan. I punkt 1-39 försökte jag lyfta fram vissa viktiga grunddrag. Men eftersom vi inte ägnat dem några mer inträngande studier, måste jag påtala vissa saker här som ett slutord. Vi måste vara på det klara med vad vi främst har gått miste om. (Som Bihang till detta slutord ger jag några studieanvisningar.)
Samhälleliga band eller förhållanden. Kapitlen om varan och penningen analyserar samhälleliga förhållanden inom produktionen, produktionens "samhälleliga band" (TKr 22/ZKr 21) eller "samhällelighet" (TKr 20/ZKr 19). Men Kapitalet innehåller inte någon analys av produktionens samhälleliga band och förhållanden i allmänhet. Kapitalet analyserar kapitalismens specifika samhällelighet.
Marx påvisar att kapitalismens samhällelighet är knuten till de ekonomiska formerna varan och penningen, vilka utgör "elementarformer" i den ekonomiska formen kapital (punkt 40). Kapitalismens samhällelighet skiljer sig därmed från andra typer av samhällelighet i produktionen som vi kan möta i historien. I kap. 1:4 nämnde Marx exempel på sådana, och vi kan tänka oss fler (punkt 30, 31, 189).
Jag skrev att kapitalismens samhällelighet är knuten till de ekonomiska formerna vara, pengar och kapital. Det innebär att det samhälleliga sammanhanget i produktionen förmedlas av dessa ekonomiska former. Det sam binder samman enskilda individer till ett marknadsekonomiskt samhälle är att de träder i förhållande till varandra genom varuutbytet, penningcirkulationen och kontraktet. I punkt 41-43 försökte jag framhålla skillnaden mellan enkel varuproduktion och -cirkulation å ena sidan, och kapitalistisk varuproduktion och -cirkulation å den andra. I punkt 101-105 och 184-189 fördjupades vårt begrepp om kapitalismens samhälleliga band. Jag påvisade i Sammanfattning till kap. 4 och 5 att kapitalformen förutsätter och inbegriper ett särskilt produktionsförhållande (kapitalförhållandet); kapitalformens samhällighet består alltså av två slags samhälleliga band, banden i produktionen och banden i cirkulationen.
I kap. 12:4 såg vi detta ytterligare konkretiserat. Och i punkt 162 såg vi att kapitalistisk varuproduktion påtvingar "själva arbetssättet" en viss form.
Detta sätt att förstå samhället gör Marx tydligt för oss genom att ställa det i kritisk relief mot andra samhällsformer (punkt 29-31 och 189). De marknadsekonomiska formerna och förhållandena är inte ensamma i samhället och historien. Det finns flera slags typer av samhällelighet. Vi kan tänka på hantverks- eller bondefamiljens familjeband, det primitiva samhällets släktskapsband, feodalismens livegenskapsband eller kommunismens demokratiskt styrda planekonomi.
Jag skulle bara vilja framhäva en sak som jag behandlade ovan i punkt 403. Den enkla varan (och penningen) existerar i tusentals år före kapitalismen. Den existerar inom olika förkapitalistiska samhällsformer och mellan olika förkapitalistiska samfund. Först under kapitalismen blir varan och penningen allmänna rikedomsformer, och de samhälleliga band och förhållanden som är knutna till dem blir till de allmänna samhälleliga banden i produktionen. (Se Första boken kap. 4:3 not 41, OBS! Se även sid. 146III/184.) Som vi såg i punkt 403 handlar den lagbundenhet som Marx framställer i Kapitalet om varu-, penning- och kapitalformens lagbundna sammanhang. Man skulle kunna säga att varuformen och penningformen i den enkla varuproduktionen "går havande" med formen kapital, och likaledes att kapitalismen "går havande" med kommunismen. Men det finns ingenting i Första boken som säger att feodalismen "går havande" med kapitalismen.
I stället är förhållandet mellan feodalism och kapitalism mer komplicerat. Under perioden 1000-1500 e.Kr. existerade varan och penningen och en kvalificerad handel i många kulturer. Det säregna med Europa är att dess samhällen under denna tid är så pass dynamiska: med sitt stadsväsen, hantverk, handel, sjöfart och klasskamp (bondeupproren). Till skillnad från andra kulturer under denna period framföder den europeiska medeltidens samhällen vissa historiska förutsättningar som vi talat om. Dessa möjliggör för varans och penningens "inre oundvikliga dialektik" att "slå om" till kapitalism (512-13/609-10) (OBS! punkt 402-404), till kapitalistiskt produktionssätt (punkt 45, 53-54, 60-61, 101).
Den lagbundenhet som Marx analyserar i Kapitalet är alltså den som är inneboende i de ekonomiska formerna vara, pengar och kapital. Närhelst dessa ekonomiska former existerar i ett samhälle, existerar också de lagbundenheter som de bär på. Dessutom påvisar Marx vilka historiska förutsättningar som är nödvändiga för att dessa ekonomiska former skall kunna existera (punkt 67-71). Däremot kan teorin i Kapitalet inte uttala sig om var och när i den konkreta historien som kapitalismens historiska förutsättningar verkligen kommer att vara för handen. Vi kan naturligtvis fråga oss varför det var den europeiska medeltidens samhällen som framfödde de förutsättningar som möjliggjorde uppkomsten av det kapitalistiska produktionssättet. Varför var det inte Östafrika, Indien eller Kina? Men svaret på den frågan finner vi inte i Kapitalet. Den finner vi i konkreta studier av dessa förkapitalistiska samhällen (och i eventuella teorier om lagar för deras utveckling).
Samhälleliga förhållanden och ting. I punkt 1 lät jag Engels framhålla något som jag skulle vilja återvända till:
"... den politiska ekonomin handlar inte om ting utan om förhållanden mellan personer och sist och slutligen mellan klasser, men dessa förhållanden är ständigt bundna vid ting och uppträder som ting."
Varornas, pengarnas och kapitalens samhälleliga band existerar inte i ett tomrum. Varuformen, penningformen och kapitalformen är samhälleliga former hos producerade produkter. Genom att produkterna har denna samhälleliga form (punkt 8), har de egenskaper som möjliggör för dem att vara förmedlare av det samhälleliga bandet mellan människor. Kapitalismens former och lagar är alltså former och lagar bundna vid ting. Efter vår läsning av Första boken kan vi förstå detta. Men vi har bara översiktligt studerat Första avdelningen, "Vara och pengar", kap. 1-3. Det gör att vi inte ännu vet hur det kan vara möjligt att produkter - ting - kan vara förmedlare av ett samhälleligt sammanhang.
Jamen, kanske någon invänder, produkterna består ju av olika mängder nedlagt mänskligt arbete, och när människor utbyter produkter så utbyter de arbetsmängder. På det sättet träder de i förhållande till varandra genom varuutbytet. Räcker inte denna insikt? Den räcker kanske en bit på väg, svarar jag. Men det är bara något som vi än så länge antar eller förutsätter. För hur kan det vara möjligt att arbetsmängder uppträder i ängslig form? Värde är nedlagt arbete säger vi, men hur kan det vara möjligt att arbetsmängder uppträder i form av varumängder och penningmängder'?
Detta är frågor som den klasiska politiska ekonomin före Marx (Smith och Ricardo) inte ställde som problem. Men det är just dessa problem som Marx ställer och försöker besvara i Första bokens kap. 1-3. Detta måste vi därför uppmärksamma. Vi har ännu inte följt Marx på vägen i denna hans analys. Vi får nöja oss med att anta eller förutsätta att det är möjligt för arbetsmängder att uppträda som guldplattor eller pappersbitar. (Se Första boken 69IV-70I/94-95.)
Värdelagen. Värdelagen utgörs av det faktum att den samhälleligt nödvändiga arbetstiden gör sig gällande som en "reglerande naturlag" (65/89). När en kapitalist kommer till marknaden, kan han inte på förhand veta vilken produktivkraft hos arbetet som är samhälleligt nödvändig (punkt 16, 17 och 29; sid. 34-35/53-55). I konkurrensen på marknaden visar det sig om han har producerat med för låg produktivkraft, d.v.s. använt för mycket arbetstid. Han har då högre priser än konkurrenterna, han måste sänka sina egna, och gör då förluster eller rent av konkurs. Värdelagen verkar då "ungefär som tyngdlagen verkar när huset störtar samman över ens huvud" (65/89).
Detta förhållande mötte vi främst i kap. 10 och punkt 155. Men det är också närvarande i t.ex. kap. 8, punkt 133, och 13:2, punkt 208 och 211. På dessa ställen, samt i alla andra punkter som berör lagar i Första bokens framställning, är det alltså två moment som vi än så länge bara har förutsatt.
För det första är det Tredje boken och dess kap. 8-12: den genomsnittliga profitkvoten, konkurrensen, varuvärden, produktionspriser och marknadspriser; detta mötte vi i punkt 15, 17, 59, 98, 133, 155, 208, 337 f. (Punkter där andra moment ur Tredje boken möter oss i redan i Första bokens framställning är t.ex. punkt 337 e och g, 358 (OBS!), 374 och 405.)
Det andra momentet som vi hittills bara har förutsatt är just Första bokens kap. 1-3. Som jag framhöll ovan (punkt 411) har vi inte närmare preciserat hur det över huvud taget kan vara möjligt för arbetsmängder att uppträda i form av ting; hur det över huvud taget är möjligt att det existerar en lag-sfär som verkar "oberoende av de bytandes vilja" (65/89). Därmed har vi faktiskt inte i detalj preciserat hur det är möjligt att prismekanismen fungerar "automatiskt" och omedvetet" (punkt 28); vår kritik av Samuelson i punkt 28 är alltså än så länge bara till hälften genomförd. Däremot har vi vid flera tillfällen studerat vilka de lagar är som upprättas inom och härrör från denna lag-sfär, samt vad de innebär. (Se sammanfattande hänvisningar i punkt 336.)
När man talar om värdelagen finns det en risk att man uppfattar Marx enbart som en fortsättning på Adam Smiths eller David Ricardos klassiska politiska ekonomi. Värdelagen skulle vara den faktor som "bestämmer" ekonomins utveckling. Och i förlängningen av deras teori skulle konkreta analyser handla om kapitalackumulationens utveckling och värdelagens verkningar.
Men Marx teori är inte "ekonomi" i klassikernas (eller den senare marginalistiska nationalekonomins) mening. I stället utgör Marx teori en kritik av den politiska ekonomin: en vetenskaplig revolution. Och Marx kritik innebär en väldig omvälvning. Den innebär att ett helt annat problemområde pekas ut som det centrala och avgörande. I Marx teori finns inga absolut verkande lagar. Lagarna är lagar blott under vissa historiska förutsättningar: förutsättningar som upprättas och upprätthålls (och som därmed också kan upphävas) av klasskampen. I förlängningen av Marx teori finner vi därför konkreta analyser av klasskampens styrkeförhållanden; analyser av kapitalackumulation och kriser ingår där som bakgrund till eller som moment i klasskampsanalysen. Att klasskampen har en central ställning i Marx teori, vilken sedan 1857 hade arbetsnamnet Kritik av den politiska ekonomin, är en av teserna i min Avslutning nedan.
Värdelagen och den demokratiska planekonomin. I "de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar" (31/49) fördelas alltså den tillgängliga samhälleliga totalmängden arbete genom marknaden och varuutbytet (punkt 29, OBS!). Men kunskapen om detta leder oss till ett praktisk-strategiskt problem med betydelse för den socialistiska samhällsutvecklingen. I Första boken har vi preciserat kapitalförhållandet och kunnat anvisa kapitalförhållandets upphävande som ett centralt strategiskt problem. Men om arbetarna och tjänstemännen tar makten på alla företag, kan ju dessa ändå fortsätta att producera kapitalistiskt på marknaden. Och då skulle alla kapitalismens lagar fortsätta att verka. Företagen skulle konkurrera, bli tvungna att rationalisera och friställa anställda precis som förut. Upphävandet av kapitalismen måste alltså innebära något utöver denna makt åt arbetare och tjänstemän.
Låt oss betrakta figuren i punkt 102 (med hänvisningar till punkt 42 och 43). Där kan vi se att kapitalismens samhälleliga band är av två slag: dels förhållandena i produktionen mellan kapitalist och arbetare, dels förhållandet mellan de kapitalistiska företagen. I punkt 184-188 preciserades detta ytterligare. Kapitalismens upphävande kan inte begränsas till förhållandena i produktionen. Marknadsförhållandet mellan företagen är lika mycket kapitalism som förhållandena på verkstadsgolvet. Kapitalet är som bekant (punkt 101) en enhet av både produktion och cirkulation. Den medvetet och gemensamt utarbetade planen måste ersätta marknaden och värdelagen (punkt 29 och 31).
I kap. 1-3 grundar Marx detta viktiga strategiska perspektiv. Upphävandet av kapitalismen innebär inte bara upphävandet av arbetskraftens varuform; den som var knuten till egendomslösheten vad gäller produktionsmedel (punkt 69-70) och som upphävs när de tidigare lönarbetarna upphäver sitt eget "skiljande" från produktionsmedlen och tar makten över dem (punkt 379). Upphävandet av kapitalismen måste också innebära upphävandet av produkternas varuform. I Kritik av Gotha-programmet (1875) skriver Marx (Arbetarkultur s. 15):
"Inom det gemensamma, på produktionsmedlen som gemensam egendom grundade samhället utbyter producenterna inte sina produkter. Lika litet uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd saklig egenskap, då de individuella arbetena nu - i motsats till det kapitalistiska samhället - inte längre existerar på en omväg (via marknaden, MD) utan omedelbart som beståndsdelar av totalarbetet."
Därmed har vi ett djupare perspektiv på det mer ytliga begrepp om socialism och planekonomi som finns i Inledningens kap. I:1 och i punkt 31. (Samtidigt är det naturligtvis möjligt att inom planekonomins ram åsätta produkterna "priser" för att underlätta distribution beräkning och bokföring; men det måste vara "priser" som har en helt annan roll i fördelningen av det samhälleliga totalarbetet än kapitalismens "priser". Detta är dock en särskild diskussion.)
Det kan tyckas onödigt att ägna utrymme åt detta; det vet väl alla socialister att man måste ha planerad ekonomi. Men min startpunkt i Inledningen kap. I:1 var just den, att det inte räcker att ha denna åsikt som ett slags ryggmärgsreflex. Problemet är ju att veta varför den medvetet och gemensamt (d.v.s. demokratiskt) planerade ekonomin blir en nödvändig lösning av de motsättningar som kapitalismen bär på.
Ovan talade jag om den "medvetet" och "gemensamt" planerade ekonomin. Orden är hämtade från Första boken, kap. 1:4 (68/92-93) (se punkt 31). I verkligheten handlar denna medvetenhet och denna gemenskap om alla det socialistiska samhällets makt- och styrningsproblem; problemen om arbetarklassens och dess allierades herravälde, politikens och klasskampens roll under socialismen. När jag då och då talat om den "demokratiska" planekonomin, så inbegriper detta de politiska problemen under socialismen. Ordet "medveten" syftar på och inbegriper planinstrumentet och problemet med brytandet av värdelagens makt. Ordet "gemensam" eller "demokratisk" syftar på och inbegriper klasskampens och politikens problem, makt- och demokratifrågorna.
Den medvetet och gemensamt planerade ekonomin. Slutligen vill jag bara undanröja en missuppfattning som kan ligga nära till hands. Under studiet av Första boken har vi ofta talat om nödvändigheten av att upphäva kapitalförhållandet. Arbetare och tjänstemän skall ta makten över produktionsmedlens användning. Det kan tänkas att man tolkar detta så, att de lönarbetande nu skall få en ofantlig standardhöjning eftersom man tar hand om hela den "förmögenhet" som borgarklassen har makten över. Men det är inte detta som maktövertagandet i grunden handlar om. De lönarbetande tar över ett högt utvecklat samhälle med en komplicerad och avancerad samhällelig produktion. De olika företagen och branscherna förutsätter varandra och en utvecklad arbetsdelning och handel råder. Denna utvecklade produktionsapparat utgör den materiella grunden för vidare välstånd och sociala framsteg; medan människornas utbildning, kunnande och fantasi utgör den ideella grunden. I denna utvecklade ekonomi kommer det förhoppningsvis även under socialism och kommunism att produceras ett merarbete. Men detta merarbete kan naturligtvis inte enbart gå till privat konsumtion. Den vetenskapliga socialismens perspektiv är något helt annat.
Jag vill här erinra om Marx Kritik av Gotha-programmet (1875), särskilt kritiken av programpunkterna 1 och 3 om "arbetets befrielse" och arbetets rätt. Från Lassalle härrörde skrivningar där "arbetsavkastningen" skulle gå "oavkortad och med lika rätt till alla samhällsmedlemmar"; "arbetsavkastningen" skulle "fördelas rättvist" (Arbetarkultur s. 9 och 13). För Marx är detta bara nonsens: "uppenbarligen blott talesätt". Och Marx konstaterar om programmet: "Kärnan är den, att varje arbetare i detta kommunistiska samhälle skall få en 'oavkortad' lassallesk 'arbetsavkastning'."
Mot detta synsätt om att samhällets producerade rikedom "oavkortat" skall gå till privat konsumtion invänder Marx (Arbetarkultur s. 14-15):
"Om vi till att börja med tar ordet 'arbetsavkastning' i betydelsen arbetsprodukt, så är den kooperativa (för detta ord, se punkt 163-165, MD) arbetsavkastningen den samhälleliga totalprodukten (i Andra boken påvisar Marx att den måste bestå av två delar: produkter till Pm och produkter till Lm, MD).
Från denna måste man nu dra:
För det första: Medel för att ersätta de förbrukade produktionsmedlen.
För det andra: Ytterligare en del för utvidgning av produktionen.
För det tredje: Reserv- eller försäkringsfonder i händelse av olycksfall, störningar genom naturkatastrofer o.s.v.
Dessa avdrag på den 'oavkortade arbetsavkastningen' är ekonomiskt nödvändiga och deras storlek får fastställas allt efter de medel och krafter man har, delvis med tillhjälp av sannolikhetsberäkning, men det är omöjligt att göra kalkylen med hänsyn till vad som är rättvist.
Återstår alltså den andra delen av totalprodukten, som är avsedd att tjäna som konsumtionsmedel.
Innan det kommer till den individuella delningen, avgår härav ytterligare:
För det första: De allmänna, icke till produktionen hörande förvaltningskostnaderna ...
För det andra: Det som går till de gemensamma behovens tillfredsställande, såsom skolor, hälsovård o.s.v.
Denna del växer från första början i betydande grad jämfört med det nuvarande samhället och ökar i samma takt som det nya samhället växer.
För det tredje: Fonder för icke arbetsföra o.s.v., kort sagt, vad som nu hör till den s.k. allmänna fattigvården.
Först nu kommer vi till den 'fördelning' som programmet, under Lassalles inflytande, så inskränkt och ensidigt tar sikte på, nämligen den del av konsumtionsmedlen, som fördelas bland samhällets individuella producenter.
Den 'oavkortade arbetsavkastningen' har underhand redan förvandlats till en 'avkortad', ehuru det som producenten inte får i sin egenskap av privatindivid direkt eller indirekt kommer honom till godo i hans egenskap av samhällsmedlem."
(Och i den passage som utgörs av Gotha-programmets tredje punkt finner vi dessutom flera viktiga anmärkningar om det samhälle där produktionsmedlen existerar som gemensam egendom. Dels gäller det utbytet och produkternas varuform, dels gäller det den s.k. rättvisan.) Slutligen kommer Marx fram till följande som kanske ytterligare fördjupar vår syn på vad Kapitalet betyder för den vetenskapliga socialismens uppfattning om samhället (Arbetarkultur s. 19):
"Frånsett det hittills utvecklade var det över huvud taget felaktigt att göra väsen omkring den s.k. fördelningen och lägga tonvikten på den.
Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. Men denna sistnämnda är ett karakteristikum för själva produktionssättet. Det kapitalistiska produktionssättet exempelvis grundar sig på att de sakliga produktionsbetingelserna (Pm) befinner sig i händerna på de icke arbetande i form av kapital- och jordegendom; under det att massan blott är ägare av den personliga produktionsbetingelsen, arbetskraften (A). Om produktionens beståndsdelar är fördelade på ett dylikt sätt, så följer av sig själv konsumtionsmedlens (Lm) nuvarande fördelning ... Vulgärsocialismen har från den borgerliga ekonomerna övertagit vanan att betrakta och behandla distributionen som oavhängig av produktionssättet och att därigenom framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen. Varför på nytt marschera tillbaka, sedan det verkliga förhållandet för länge sedan klarlagts?"
De borgerliga ekonomer Marx talar om är många. Och tyvärr också de vulgärsocialister han tänker på. Den store liberalen John Stuart Mill (samtida med Marx) har kanske klarast uttryckt tanken att det samhälleliga grundproblemet inte rör produktionens sätt att organiseras och bedrivas, utan är en fråga om fördelning. Mill skriver att produktionen är en fråga om naturlagar, som man inte kan eller bör göra något åt. Däremot kan fördelningen av det producerade vara föremål för politiska åtgärder och samhälleliga beslut:
"Lagarna och förutsättningarna för produktion av välstånd får karaktär av fysiska sanningar (eng. physical truths). Det finns inget frivilligt eller godtyckligt hos dem ... Så är det inte med fördelningen av välstånd. Denna är endast en fråga om mänskliga institutioner. När sakerna väl finns där så kan mänskligheten, individuellt eller kollektivt, göra vad den vill med dem ... Fördelningen av välstånd beror därför på samhälleliga lagar och seder."
Citatet är från Mills berömda Principles of political economy (1848) och uttrycker en grundtanke i dåtidens politiska ekonomi. Därför kan vi också förstå varför Marx i ett av sina förarbeten måste ägna tid och utrymme åt att reflektera över förhållandet mellan produktion, distribution, konsumtion och cirkulation. Det är i andra avsnittet i Inledningen (1857) till Grundrisse (ES 25-34/Gr 10-21/GrP 88-100). Efter Första boken behöver vi inte tvivla på vad Marx avser i sin kritik av denna grundtanke. Vi kan t.ex. repetera punkt 101-105 eller 184-189 eller 224-228. Och därmed kan vi också förstå Kapitalets oerhörda betydelse för den vetenskapliga socialismen. Det är där vi kan finna det samhällsbegrepp som inte bara positivt beskriver kapitalismen utan som också kritiskt genomlyser den och ger strategisk vägledning för det nya samhället.
Socialismen handlar om nya produktions- och egendomsförhållanden. Socialismen handlar om upphävandet av produktionsmedlens och de producerade produkternas kapitalkaraktär (där varuformen och penningformen ingår som "elementarformer"). Kapitalkaraktärens upphävande innebär att den omedelbara produktionsprocessen inte längre producerar kapitalistiskt och inte längre producerar varor som kapital. Detta förutsätter att kapitalförhållandet upphävs och därmed också arbetskraftens varukaraktär. Fortsättningsvis handlar också socialismen om upphävandet av den specifika naturalform som produktionsprocessen antar under kapitalismen. Främst gäller det den hierarkiska arbetsdelningen som grundas på åtskillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete (punkt 401). I stället för att underordnas under kapitalet är det fråga om att de arbetande skall underordna produktionsprocessen under sin medvetna och gemensamma vilja (punkt 224-228).
I samhällelig skala handlar alltså socialismen om den demokratiska planekonomin över vilken alla samhällsmedborgare har inflytande. I den omedelbara produktionsprocessen handlar socialismen om arbetarnas och tjänstemännens makt över driften vid företagen. Här uppkommer naturligtvis motsättningar mellan centrala planeringsmål och enskilda företag, säger någon. Javisst, men den vetenskapliga socialismen har inte utlovat ett samhälle fritt från motsättningar. Bara nya former för samhälleliga motsättningar att röra sig inom: å ena sidan motsättningar som gäller samhälleliga förhållandens utformning och utveckling - klasskampen; å andra sidan motsättningar som gäller samhällets förhållande till naturen - den materiella produktionens problem.