Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Pengarnas cirkulation som kapital. I första avdelningen behandlade Marx den enkla cirkulationen. Dess moment var den enkla varan (V) och den enkla penningen (P). Den enkla varan (och penningen) kallar Marx den kapitalistiska rikedomens "elementarform" (31/49). Den kapitalistiska rikedomen består av dessa ekonomiska former. I kapitalets kretslopp, P-V-P', där pengar blir till mer pengar, ingår ju varan och penningen som grundläggande (elementar-) beståndsdelar. (Se punkt 10.)
Om vi betraktar den enkla varans cirkulationsform V-P-V, ser vi att det inte förekommer någon värdeförökning (KI, Verwertung). Utbytet har skett för bruksvärdets skull. Det är två kvalitativt olika bruksvärden som byter ägare. Men värdet i varorna är lika stort, kvantitativt sett. Den ene varuägaren har varor som inte har något omedelbart bruksvärde för honom, och därför byter han dem mot varor med andra bruksvärden som han behöver. Likadant gör den andre varuägaren. Bruksvärdet är utbytets mål i denna cirkulationsform.
Låt oss så betrakta den ekonomiska formen naivt skattsamlande, V-P. Inte heller här förökas värdet i och med försäljningen. Om pengar kan anhopas till skatt, så beror det på att penningägaren avstår från att åter förvandla dem till varor, till bruksvärden. Detta avstående är ju inget annat än sparande genom försakelse. Han har försakat alla de bruksvärden han skulle ha kunnat unna sig.
Annorlunda är det i den ekonomiska form där penningen används som kapital. Kapital är pengar som blir till mer pengar. De penningmängder som ansamlats under cirkulationsprocessens utveckling sätts i rörelse. Formeln P-V-P verkar vara kapitalets cirkulationsform. Men som synes är detta en meningslös form. V-P-V har ju den andra varans bruksvärde som mål. P-V-P har däremot bytesvärdet som mål, värdet i sin allmänna form, som pengar. Men att genomföra utbyte bara för att få samma summa tillbaks är en meningslöshet. P-V-P kan alltså endast existera som ekonomisk form om den ger mer pengar. P-V-P finns inte, utan när den finns är det som P-V-P'. Marx preciserar kapitalets cirkulationsform till detta. Pengar som blir till mer pengar genom varuutbytet.
(Ordet "kapital" kommer från latinets summa capitalis. Detta uttryck syftar på huvudsumman (lat. caput, huvud) till skillnad från den ränta som man får om man lånar ut pengarna eller investerar dem i handelsföretag. Naturligtvis förstärktes detta språkbruk av de norditalienska handelsstädernas ställning i den europeiska kapitalismens historia.)
Den enkla varans samhälleliga förhållanden. Men inte bara cirkulationsformen är olika för den enkla varan och kapitalet, V-P-V respektive P-V-P'. Det finns en annan viktig skillnad. I kap. 2 skrev Marx (77/102) (ä.ö.):
"Varuutbytet börjar där samfundet slutar, vid kontaktpunkter med främmande samfund eller medlemmar från främmande samfund."
Anm. "Samfund" använder jag här för KI Gemeinwesen, eller den engelska översättningens community. De är dessutom förstärkta med adjektiven ty. naturwüchsig, eng. of natur al origin (CI 91, CI (Pel) 182).
Som vi känner till sedan tidigare är ju förutsättningen för varuutbytet att en historiskt framvuxen arbetsdelning råder (punkt 25). Den har oftast sitt ursprung i naturliga förutsättningar, och medför t.ex. handel med bärnsten, päls och salt. Men det viktiga här är att den enkla varucirkulationen endast förmedlar varor som redan producerats av olika producenter. Det man bedriver handel med är redan frambragta resultat från olika produktionsprocesser. Vi kan illustrera det med följande figur, där den heldragna linjen markerar gränserna för ett samfund. Men den markerar också att det är en gräns utåt och att de samhälleliga banden innanför den är organiskt framvuxna.
Den enkla varucirkulationen berör alltså inte, som ekonomisk form, samfundens inre organisation. Vilka samhälleliga band som råder inom samfunden är helt likgiltigt för varuutbytet. Det är också likgiltigt med vilka produktionsmedel och under vilka produktionsförhållanden produkterna frambragts. Samfunden kan alltså i detta fall vara indiska bygemenskaper, nomadstammar eller feodala gods. De bytande skulle till och med kunna vara enskilda hantverkare i städer. Produktionsprocessen som sådan är inte indragen i definitionen av den enkla varan och dess cirkulation. Varken producenten (hantverkaren), hans verktyg eller egendomsförhållandena berörs.
Därför använder jag uttrycket "samhälleliga förhållanden" för att beteckna de samhälleliga förhållanden och samhälleliga band som upprättas genom varuutbytet. I strikt mening ligger alltså produktionsförhållandena utanför definitionen av den enkla varan och den enkla varucirkulationen. Men så är det inte med kapitalet och kapitalets kretslopp, P-V-P'. skall vi emellertid inte stanna vid här utan bara antyda nedan i punkt 43. I stället skall vi närmare ta upp det efter kap. 4 och 5. (Se punkt 1.)
Den enkla varans samhälleliga förhållanden kan åskådliggöras med följande figur.
Vi känner igen oss från Första avdelningen (punkt 25 och 26). Denna figur framhäver att varuutbytet är det samhälleliga bandet mellan producenterna. Den enkla varans producenter producerar enskilt och isolerat från varandra, och förhållandet mellan dem förmedlas av tingen (punkt 28, 29, 36). Men den enkla varans cirkulation griper som sagt inte in i det samhälleliga livets inre sammanhang. Den utgör en sekundär företeelse. Den förmedlar produkter frambragta i produktionen.
Låt oss anta att producenterna i figuren ovan är enskilda privatproducenter som ingår i ett samhälle av enkel varuproduktion och enkel varucirkulation. Figuren säger ju inte att det inte skulle finnas några samhälleliga band mellan individerna. Vad den säger är helt enkelt att de samhälleliga förhållandena mellan de olika privatproducenterna uppträder som förhållanden mellan ting! (Se punkt 1 och Engels-citatet.) Det är först i och med varuutbytet som personerna verkligen träder i kontakt med varandra. Det är först då som de verkligen inträder i en samhällelig arbetsdelning där alla arbetar för varandra, tillfredsställer olika behov i samhället och därmed ingår som delar i en samhällelig totalmängd utfört arbete.
Den producent som inte för sina varor till marknaden och säljer dem är faktiskt inte med i den samhälleliga arbetsdelningen. Hans produkt är då bara produkt och inte vara. Den har därför inget värde. Vi kan inte tala om värdet i hans produkter. Värdet som vi känner det från punkt 18 är ju en egenskap som bara produkter i varuform kan ha. Marx analys i kap. 1:1 handlar ju om varuformen som sådan, d.v.s. produkter som redan har antagit varuform. (Se punkt 25, 29 och 30.)
Kapitalet och produktionsförhållandena. Produkterna frambringas i produktionen. Formen enkel varucirkulation förutsätter dessa produkter som givna. Varuutbytet rör endast det som redan är producerat, oavsett vilka produktionsförhållanden som har varit rådande. Produktionsförhållandena i strikt mening ligger utanför definitionen av den enkla varans begrepp (punkt 1 och 41).
Annorlunda är det med kapitalet. När penningar och varor rör sig i cirkulationsformen P-V-P' är värdeförökningen cirkulationens ändamål. Den känner ingen gräns utan allt som kan bidraga till den kastas in i processen. I sin förlängning skulle alltså produktionsprocessen också kunna införlivas i kapitalets kretslopp. Detta är desto mer naturligt eftersom det ju enligt kap. 1 är arbetet som frambringar värdet. Tänk om kapitalet kunde lägga under sig själva den värdeskapande processen?
Detta äger faktiskt rum. Mot slutet av Första boken skall vi i kap. 24 närmare betrakta den historiska process då de historiska förutsättningarna uppstår i Västeuropa för att kapitalet skall kunna lägga produktionsprocessen under sitt värdeförökningsbehov. Här skall jag bara framställa kapitalets längtan till produktionsprocessen i form av en liknelse. OBS! Jag skildrar alltså ingen verklig historisk process.
Låt oss betrakta följande figur.
För en penningägare med ambitionen att föröka sin rikedom, och genom varuutbytet frambringa bytesvärdets förökning P-V-P', är det naturligtvis en begränsning att bara kunna förmedla värden som andra producenter redan frambragt. Tänk om själva produktionsprocessen kunde införlivas i hans kapital. Tänk om själva värdebildningen, det mänskliga arbetet, kunde underordnas hans syften, och omformas så att det ger lönsammast möjliga produktion. Det är ju självklart att de där bönderna och hantverkarna i samfund A egentligen är litet lata. De arbetar bara sex timmar om dagen och dessutom har de religiösa festdagar tre gånger i veckan! Med en smula övervakning och fast ledning skulle de nog kunna producera dubbelt så mycket. Om man dessutom bytte ut deras hopplöst urmodiga redskap mot moderna grejor så skulle avkastningen bli enorm. Detta vår kapitalists "tänk om ..." skulle kunna åskådliggöras så här.
Vad vår kapitalist tänker sig är helt enkelt att kunna tränga igenom de samhälleliga band som avgränsar samfundet. Det gäller att bryta upp de traditionella samhälleliga förhållandena så att kapitalet kan nå in till samfundets själva livsprocess. Han vill helt enkelt lägga under sig produktionens organisation. Han vill omvandla produktivkrafter och produktionsförhållanden så att de passar värdeförökningens syften. (Kommunistiska manifestet, Tiden sid. 17-20; Arbetarkultur sid. 29-32; MEW 4 s. 464-66.)
Kapitalismens och kolonialismens historia är en enda lång uppvisning av hur organiskt framvuxna traditionella samfund bryts sönder för att ge plats åt varans och penningens samhälleliga band. Problemet är oftast att få innevånarna beroende av penningen, så att de t.ex. måste börja lönarbeta för de utländska företagen. Så länge invånarna kan försörja sig på naturprodukter som de själva eller samfundet producerar, så behöver de ju helt enkelt inte pengar eller lönarbete. Ett vanligt sätt i kolonierna var att göra dem skattskyldiga i pengar, så att de var tvungna att gå till t.ex. gruvorna och arbeta. Skatten kunde gälla per hydda eller per ko eller för den luft man andades. (I kap. 24 återkommer vi till hur det gick till i England.)
Om allt detta lyckas, behöver rikedomsformen kapital inte längre enbart röra sig i cirkulationen. De två historiskt tidiga kapitalformerna, handelskapital och ockerkapital, är på detta sätt begränsade till cirkulationssfären, till att cirkulera varor och penningar. Men den värdeförökning som kapitalformen som sådan innebär, har ingen gräns. Och i de fall där det är lönsamt, söker kapitalisterna även infoga själva produktionsprocessen i värdeförökningen. När kapitalformen på detta sätt blir förhärskande (Gr 27/ES 41), innebär det att även "produktivkrafter" och "produktionsförhållanden" börjar förändras.
Kapitalismens ekonomiska former, förhållanden, formsammanhang och rörelselagar. Det jag kommer att säga här i punkt 44 handlar om Kapitalets objekt och metod och hör egentligen hemma i Avslutningen (sid. 457 nedan). Men jag tar risken att föregripa framställningen något. Den som tycker det är svårt kan lugnt hoppa över det.
Kap. 4-25 i Första boken om "Kapitalets produktionsprocess" handlar om det som avslutade punkt 43. Första boken klarlägger hur det kapitalistiska produktionsförhållandet, kapitalförhållandet, ser ut. Den klarlägger vilka ekonomiska former och rörelselagar som den ekonomiska formen kapital innebär. Den klarlägger på vilket sätt kapitalet omformar "produktivkrafterna" (arbetsprocessen) till en specifik form av produktionsprocess, det kapitalistiska produktionssättet. I Kapitalet behandlar Marx emellertid inte sammanhangen i den ordning som de utvecklats historiskt i något enskilt land. Kapitalismen har ju vuxit fram på olika sätt i England, Frankrike, Sverige, Tyskland, Indien eller Brasilien. Nej, Marx behandlar kapitalismens ekonomiska former och rörelselagar som sådana, och i deras saklogiska ordning. Han betraktar kapitalismen som om den vore "ren" kapitalism. Men den konkret existerande kapitalismen är aldrig det (det är en av teserna i Avslutningen nedan). Bärarna av kapitalformen, kapitalistklassen, har alltid äldre samhälleliga former att kämpa mot. Dessutom existerar kapitalformen, sedan den väl blivit förhärskande, fortfarande sida vid sida med kvardröjande äldre former och förhållanden.
Marx framställning har som objekt de ekonomiska formerna som sådana och deras rörelselagar som sådana, "det moderna samhällets ekonomiska rörelselag" (5/15-16). Han drar endast in naturen eller den konkreta historien där det oundgängligen behövs (och det är i och för sig på flera viktiga punkter). Hans framställning av formerna och lagarna som sådana och deras saklogiska ordning utgör helt enkelt en definition av begreppet kapital och kapitalism. (För uttrycket "definition av begrepp" se Avslutningen, not **, sid. 459 nedan.) Det är det jag har syftat på när jag i Inledningen talade om att Kapitalet handlar om de ekonomiska former och lagar som tillsammans utgör det kapitalistiska produktionssättet.
Men det är ju klart att kapitalismen kommer att se ut på olika sätt i den historiska verkligheten i olika konkreta samhällen. Det beror för det första på vilka naturförhållanden som dras in i kapitalets kretslopp i form av jordbruk, bergsbruk, råvaror eller energikällor. För det andra beror det på den teknologiska utvecklingsgraden hos produktivkrafterna i samhället, inte minst de producerande personernas skicklighet och yrkeskunnande. För det tredje beror det på vilka samhälleliga förhållanden som råder när kapitalismen upprättas och börjar fungera. Att skildra detta förlopp i olika samhällen är en uppgift för konkreta analyser av de olika ländernas historiska utveckling. I Kapitalet framställer Marx däremot de ekonomiska former, förhållanden, formsammanhang och rörelselagar som tillsammans utgör det kapitalistiska systemet som sådant.
Marx bortser alltså från, abstraherar bort, dessa och andra konkreta företeelser. (Latinets abstrahere är sammansatt av trahere, draga, och ab, bort, från.) Hans framställning befinner sig alltså på en viss abstraktionsnivå. (Det gör varje vetenskaplig teori.) Denna abstraktionsnivå syftar jag på när jag talar om former, formsammanhang och lagar "som sådana". Hos Marx möter vi uttrycket "kapital i allmänhet" (ty. das Kapital im allgemeinen) vilket framhäver denna abstraktionsnivå. (Se t. ex. Gr 353-54/GrP 449-50, TKr 15/ZKr 15; Anm. 1 baktill i Första boken, BI första uppl. 1969 s. 684, andra uppl. 1970 s. 761, KI s. 845. Se även Avslutningens not 79, sid. 501 nedan.)
Men för att ett land skall kunna vara kapitalistiskt, eller för att det kapitalistiska systemets ekonomiska former och lagar skall kunna upprättas och verka där, så räcker det inte med att det finns penningägare (skattsamlare) som sitter och önskar sig att deras pengar skall kunna förmeras enligt formeln P-V-P'. Sådana penningägare har funnits länge i historien utan att något kapitalistiskt produktionssätt uppstått. (De har i stället fått berika sig genom handel, kolonialism, röveri och bedrägeri, allt efter förmåga och möjlighet.) Men det kapitalistiska produktionssättet förutsätter ett antal historiska förutsättningar som inte skapas av kapitalismen själv utan som uppstår i och med tidigare samhällsformers sönderfall och den därmed sammanhängande historiska klasskampen.