Originalets titel: "Anarchisme et marxisme"
Publicerat: Ffg 1976, enligt ett föredrag som hölls i
New York den 6 november 1973. På svenska som bilaga till andra utgåvan av Anarkismen: från lära till handling (1978).
Översättning: Britta Gröndahl
Digitalisering: Jonas Holmgren
Om man vill behandla ett sådant ämne står man inför flera svårigheter. Låt oss börja med den första. Vad menar vi egentligen med ordet "marxism"? Vilken "marxism" är det fråga om?
Jag tror det är bäst att genast svara: "marxism" kallar vi här det samlade verk som skrivits av Karl Marx och Friedrich Engels själva. Och inte deras mer eller mindre otrogna efterföljares, som lagt sig till med etiketten "marxism".
Därvid tänker jag i första hand på de tyska socialdemokraternas vanställda, man kan rentav säga förrådda marxism.
Några exempel:
Under det socialdemokratiska partiets första år i Tyskland, då Marx ännu levde, lanserade socialdemokraterna begreppet Volkstaat (folkstat). Marx och Engels var förmodligen så glada och stolta att äntligen ha ett massparti i Tyskland, som åberopade sig på dem, att de visade en egendomlig fördragsamhet. Inte förrän Bakunin ilsket och envetet kritiserat "folkstaten" och socialdemokraterna samtidigt inlett samarbete med borgerliga radikala partier, kände sig Marx och Engels tvungna att ta avstånd från slagordet "folkstat" och från socialdemokraternas agerande.
Betydligt senare, när den åldrande Engels skrev sitt berömda förord till Marx' Klasskamp i Frankrike (1895) företog han en fullständig omprövning av marxismen i reformistisk riktning, det vill säga han lade tonvikten vid användandet av röstsedeln som det idealiska, för att inte säga enda medlet att ta makten. Engels var då inte längre marxist i den mening jag lägger in i ordet.
Sedan blev Karl Kautsky Marx' och Engels tvetydiga efterföljare. Å ena sidan stod han teoretiskt på den revolutionära klasskampens grund eller låtsades göra det, men i praktiken godkände han sitt partis alltmer opportunistiska och reformistiska agerande. Samtidigt krävde Eduard Bernstein, som också påstod sig vara marxist, mer uppriktighet av Kautsky, avvisade öppet klasskampen, som enligt honom var föråldrad, och tog ställning för valarbete, parlamentarism och sociala reformer.
Kautsky hävdade för övrigt att det var "fullständigt fel" att säga att det socialistiska medvetandet var en ofrånkomlig och direkt följd av den proletära klasskampen. Socialismen och klasskampen alstrar inte varann ömsesidigt, om man får tro honom. De uppstår ur olika förutsättningar. Det socialistiska medvetandet uppstår ur kunskap. Kunskapens bärare är inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella. Det är genom dem som den vetenskapliga socialismen "förs vidare" till proletärerna. Slutsatsen blir: "Det socialistiska medvetandet är något som utifrån tillförs proletariatets klasskamp, och inte något som spontant uppstår ur den."
Den enda teoretiker inom den tyska socialdemokratin som förblev den ursprungliga marxismen trogen var Rosa Luxemburg. Dock fick hon göra många taktiska kompromisser med sitt partis ledning. Hon kritiserade inte öppet Bebel och Kautsky, först 1910 gick hon i öppen konflikt med Kautsky, när hennes f.d. beskyddare övergav idén om den politiska masstrejken. Och framför allt var hon mån om att dölja hur nära anarkismen hennes uppfattning om massornas revolutionära spontanitet stod. Hon blandade bort korten genom häftiga utfall mot anarkisterna.[1*] På så sätt försökte hon undvika att skrämma det parti hon kände sig bunden till av övertygelse och även, om sanningen ska fram, av materiella intressen.[2*]
Men trots terminologiska olikheter finns det ingen verklig skillnad mellan den syndikalistiska generalstrejken och det som den försiktiga Rosa Luxemburg föredrog att kalla "masstrejk". Även hennes häftiga kontroverser, först med Lenin 1904, sedan med de bolsjevikiska makthavarna våren 1918, placerar henne nära anarkismen. Detsamma gäller hennes uppfattningar inom spartakiströrelsen mot slutet av 1918 - de sista hon hann framföra - om en socialism som skulle skapas underifrån, genom arbetarråd. Rosa Luxemburg är en av förbindelselänkarna mellan anarkismen och den sanna marxismen.
Men den sanna marxismen har inte bara vanställts av den tyska socialdemokratin. Den har också i hög grad förändrats genom Lenin. Lenin skärpte avsevärt några av de jakobinska och auktoritära drag som ibland skymtar i Marx' och Engels skrifter.[3*] Han införde en ultracentralism i marxismen, en trång och sekteristisk partiuppfattning (partiet med stort P) och framför allt införde han bruket med yrkesrevolutionärer som massornas ledare.[4*] Mycket finner man inte av sådana uppfattningar i Marx' skrifter. Om de finns är det som frön och antydningar.
Emellertid anklagade Lenin häftigt socialdemokraterna för att ha förtalat anarkisterna och i sin lilla bok Staten och revolutionen ägnade han ett helt avsnitt åt att hylla dem för deras trohet mot Revolutionen.
En andra svårighet dyker upp, när vi ska gripa oss an med vårt ämne. Marx' och Engels tänkande är i sig självt ganska svårt att få grepp om, för det utvecklades en hel del under ett halvsekels publicistisk verksamhet, i vilken de alltid sökte spegla sin tids levande verklighet. Det finns ingen marxistisk dogmatik, trots att nutida uttolkare, bland dem en katolsk präst, gjort åtskilliga försök att åstadkomma en sådan.
Låt oss ta några exempel.
Den unga humanisten och Feuerbach-lärjungen Marx är mycket olik den mogna ålderns Marx, som hade brutit med filosofen Feuerbach och sedan kom att stänga in sig i en ganska sträng vetenskaplig determinism.
Marx i Neue Rheinische Zeitung, som bara ville kallas demokrat och sökte förbund med den frisinnade tyska borgerligheten, liknar inte Marx från 1850, som var kommunist eller rentav blanquist och predikade permanent revolution, proletariatets diktatur och en självständig kommunistisk politik.
De följande årens Marx, som sköt upp revolutionen på obestämd tid och stängde in sig i British Museums bibliotek för att i lugn och ro fördjupa sig i vetenskapliga studier, är också mycket olik upprorsmakaren Marx från 1850, som trodde på en nära förestående allmän folkresning.
Marx från åren 1864-1869, som från början spelade rollen av diskret och oegennyttig rådgivare i kulissen åt de i Första internationalen sammanslutna arbetarna, blir plötsligt från och med 1870 en ytterst auktoritär Marx, som från London styr Internationalens generalråd.
Den Marx som i början av 1871 strängt varnar för ett parisiskt uppror är inte samme Marx som strax efteråt, i den berömda Adressen (senare publicerad med titeln Pariskommunen) förhärligar Pariskommunen, som han i förbigående sagt idealiserar på vissa punkter.[5*]
Slutligen är den Marx, som i skrift framhåller som en förtjänst hos Kommunen att den rev ner statsapparaten och ersatte den med den kommunala makten, inte densamme som i Kritik av Gothaprogrammet gjorde allt för att övertyga om att staten måste överleva ett bra tag efter den proletära revolutionen.[6*]
Det kan alltså inte vara fråga om att betrakta den ursprungliga marxismen, Marx' och Engels marxism, som ett homogent block. Vi måste göra en kritisk granskning av den och sålla fram de beståndsdelar som kan ha släktskap med anarkismen.
Vi ställs nu inför en tredje svårighet. Anarkismen utgör ingen helgjuten lära, lika litet som marxismen eller ännu mindre. Som jag visat i den föregående texten[1] är anarkisterna på grund av sitt avståndstagande från auktoriteter och sitt betonande av det personliga omdömet benägna att, som Proudhon skrev i ett brev till Marx "bekänna sig till anti-dogmatismen". Därför är de frihetliga socialisternas uppfattningar mer olika, mer flytande, svårare att få grepp om än de så kallade auktoritära socialisternas. Det finns skilda strömningar inom anarkismen: förutom de frihetliga kommunisterna, som jag står närmast, kan man nämna individualanarkister, kollektivanarkister, anarkosyndikalister och många andra varianter: icke-våldsanarkister, pacifistiska anarkister, anarkistiska vegetarianer o.s.v.
Problemet är alltså att fastställa vilken variant av anarkism som vi ska konfrontera med den ursprungliga marxismen, i syfte att utforska på vilka punkter dessa två huvudriktningar inom det revolutionära tänkandet skulle kunna komma överens - eller inte komma överens.
Det verkar självklart att den variant av anarkism som ligger närmast marxismen är den konstruktiva, kollektivistiska eller kommunistiska anarkismen. Och det är inte av en slump att det är huvuddragen av den, och bara av den, som jag försökt framställa i den föregående texten.
Om man ser närmare efter är det inte så svårt att upptäcka, att anarkismen och marxismen ömsesidigt påverkat varann under sin historia.
Errico Malatesta, den store italienske anarkisten, har skrivit någonstans: "Nästan hela den anarkistiska 1800-talslitteraturen var impregnerad med marxism."
Man vet att Bakunin skattade Marx' vetenskapliga prestationer högt, så högt att han tog itu med att översätta första delen av Kapitalet till ryska. Vidare publicerade hans vän Carlo Cafiero, en italiensk anarkist, en sammanfattning av samma verk.
I motsatt riktning utövade Proudhons första böcker, Qu'est ce que la propriété? (Vad är egendom, 1840) och i synnerhet hans stora verk Systčme des Contradictions économiques ou Philosophie de la misčre (De ekonomiska motsägelsernas system eller Eländets filosofi, 1846), djupt inflytande på den unge Marx, även om den otacksamme ekonomen senare förhånade sin lärare och skrev den giftiga Misčre de la philosophie (Filosofins elände) mot honom.
Trots deras gräl var Marx inte oemottaglig för de uppfattningar Bakunin uttryckte. Med risk att upprepa oss nämner vi här två fall:
- den av Marx utarbetade Adressen om Pariskommunen är av skäl vi tidigare berört, i stor utsträckning inspirerad av Bakunin, som utgivaren av Archives Bakounine, Arthur Lehning, har understrukit;
- det var som tidigare sagts tack vare Bakunin som Marx såg sig tvingad att döma ut begreppet Volkstaat, som hans socialdemokratiska bundsförvanter hade lanserat.
Marxismen och anarkismen har inte bara påverkat varandra ömsesidigt. De har ett gemensamt ursprung. De tillhör samma familj. Som materialister tror vi inte att idéerna utan vidare föds i människornas hjärnor. De återspeglar bara de insikter massrörelserna förvärvat genom klasskampen. De första socialistiska skribenterna, såväl de anarkistiska som de marxistiska, hämtade samfällt inspiration i den stora franska revolutionen vid Sjuttonhundratalets slut i första hand, sedan i de ansatser de franska arbetarna från och med 1840 gjorde för att organisera sig självständigt och kämpa mot den kapitalistiska utsugningen.
Få människor känner till att det förekom en generalstrejk i Paris 1840. Och under de påföljande åren uppstod en mängd arbetartidningar, sådana som L'Atelier (Verkstaden). Det var just det året - 1840, sammanträffandet är slående - som Proudhon publicerade sin "Avhandling mot egendomen", och fyra år senare, 1844, som Marx - i sina berömda, länge outgivna Manuskript - tecknade ner berättelsen om sitt besök hos de parisiska arbetarna och det livliga intryck dessa jobbare gjort på honom. Året innan, 1843, hade en ovanlig kvinna, Flora Tristan, spritt sin idéer om en arbetarunion och gjort en rundtur i Frankrike för att ta kontakt med arbetare i de större städerna.
Anarkismen och marxismen drack alltså i begynnelsen ur samma proletära källa. Och under trycket från den nyuppståndna arbetarklassen ställde de upp samma slutmål, d.v.s. att störta den kapitalistiska staten, anförtro de samhälleliga tillgångarna, produktionsmedlen, åt arbetarna själva. Detta blev också sedan grundvalen för den kollektivistiska överenskommelse som slöts mellan marxister och bakuninister på Första internationalens kongress 1869, före 1870 års fransk-tyska krig. Det bör för övrigt noteras att denna överenskommelse var riktad mot Proudhons sista lärjungar, som blivit reaktionära (Proudhon hade dött 1865). En av dem var Tolain, som hängde fast vid det privata ägandet av produktionsmedel.
Jag nämnde nyss att de första förespråkarna för den franska arbetarrörelsen till en del hämtade inspiration från den stora franska revolutionen.
Det fanns i själva verket två mycket olika slags revolutioner inom Franska revolutionen, eller man bör kanske säga två makter av motsatta slag. Den ena utgjordes av borgerlighetens vänstra flygel, den andra av ett förproletariat (småhantverkare och löntagare).
Den förstnämnda var auktoritär för att inte säga diktatorisk, centralistisk, förtryckande mot de oprivilegierade. Den andra var demokratisk, federalistisk, sammansatt av vad man idag skulle kalla arbetarråd. I Paris byggde den på stadens 48 sektioner sammanslutna till en kommun, i landsortsstäderna på de "folkliga sällskapen."[7*] Jag tvekar inte att säga att den sistnämnda makten var frihetlig till sitt väsen, på sätt och vis föregångare till Pariskommunen av 1871 och de ryska sovjeterna 1917, under det att den förstnämnda i efterhand, under 1800-talet, döptes till jakobinsk. Detta ord är förresten oegentligt, tvetydigt och konstlat. Det lånades från namnet på en populär parisisk klubb, Jakobinernas sällskap, som i sin tur hade övertagit det från ett munkkloster, i vars byggnad klubben hade installerat sig. I själva verket gick gränslinjen i klasskampen mellan borgerliga revolutionärer å ena sidan och oprivilegierade å den andra tvärs igenom Jakobinernas sällskap. Eller mera konkret uttryckt: vid klubbmötena blev det konflikt mellan de medlemmar som tog parti för den ena av de två revolutionerna och dem som tog parti för den andra.
Men i den senare politiska litteraturen användes ordet jakobin och jakobinsk allmänt för att beteckna en borgerlig revolutionär tradition, att man uppifrån styrde landet och revolutionen med auktoritära medel, och ordet har använts i den betydelsen av både anarkister och marxister. Charles Delescluze exempelvis, ledare för högre flygeln i Pariskommunens råd, som var den största, kallade sig själv jakobin och robespierrist.
Proudhon och Bakunin har i sina skrifter kritiserat "den jakobinska andan", som de mycket riktigt uppfattade som ett politiskt arv från de borgerliga revolutionärerna. Marx och Engels däremot hade en viss svårighet att frigöra sig från denna jakobinska myt som fått sin glans av den borgerliga revolutionens "hjältar", bland dem Danton (som i själva verket var en korrumperad politiker och dubbelagent) och Robespierre (som slutade som diktatorslärling). Anarkisterna med sin klara anti-auktoritära vision var mindre lättduperade när de gällde jakobinismen. De insåg mycket klart att Franska revolutionen inte bara var ett inbördeskrig mellan det kungliga enväldet och de borgerliga revolutionärerna, utan att den också, något senare, blev ett inbördeskrig mellan "jakobinismen" och vad jag av språkliga bekvämlighetsskäl kallar kommunalismen. Ett inbördeskrig som i mars 1794 slutade med nederlag för Pariskommunen och halshuggning av dess två kommunala ämbetsmän Chaumette och Hébert, det vill säga med folkmaktens störtande - precis som oktoberrevolutionen i Ryssland ledde till att fabriksråden likviderades.
Marx och Engels pendlade ständigt mellan jakobinism och kommunalism. Allra först prisade de "den stränga centraliseringen i 1793 års Frankrike, som framstår som ett mönster". Men mycket senare, alldeles för sent, år 1885, upptäckte Engels att de hade låtit sig vilseledas och att den prisade centraliseringen hade öppnat vägen för Napoleon I:s diktatur. Marx skrev faktiskt en gång att "De rasande", anhängarna till den ultraradikale f.d. prästen Jacques Roux, som var språkrör för förstädernas arbetarbefolkning, hade varit "den revolutionära rörelsens främsta representanter". Engels däremot hävdade i annat sammanhang att 1793 års proletariat "i bästa fall kunde tillföras hjälp uppifrån".
Lenin visade sig senare ännu mer jakobinsk än sina lärare, Marx och Engels. Enligt honom hade jakobinismen varit "en av de höjdpunkter som den förtryckta klassen når i kampen för sin frigörelse". Och han kallade sig gärna själv jakobin, med tillägget: "En jakobin som är lierad med arbetarklassen".
Vår slutsats på den punkten är att bara om marxisterna slutgiltigt gör sig av med alla rester av jakobinism kan anarkisterna vara överens med dem.
Låt oss nu rekapitulera de främsta skiljaktigheterna mellan anarkismen och marxismen:
Först och främst, även om de är överens om att staten bör avskaffas förr eller senare, så anser marxisterna det nödvändigt att efter en segrande proletär revolution skapa en ny stat, som de kallar "arbetarstat", för en obestämd period. Sedan ska den staten, ibland kallad "halv-stat" tyna bort, lovar de. Anarkisterna däremot invänder att den nya staten skulle vara allsmäktig och despotisk i betydligt högre grad än den borgerliga staten, som följd av egendomens och näringslivets förstatligande, och att dess alltmer växande byråkrati ingalunda skulle gå med på att "tyna bort".
Vidare har anarkisterna sina misstankar beträffande den roll marxisterna tilldelar den kommunistiska minoriteten av befolkningen. Om de forskar i Marx' och Engels heliga skrifter har de all anledning att hysa oro på den punkten. Visserligen kan man läsa i Kommunistiska manifestet att "kommunisterna inga intressen har, som är skilda från hela proletariatets" och att de "ständigt företräder hela rörelsens intresse". Deras "teoretiska uppfattningar", försäkrar Manifestets författare, "vilar ingalunda på idéer, på principer som någon världsförbättrare uppfunnit eller upptäckt. De är bara det allmänna uttrycket för det faktiska klasskampstillstånd som råder, för en historisk rörelse som försiggår inför våra ögon". Javisst, och här har anarkisterna nog ingenting att invända. Men den mening som jag nu ska citera är lite tvetydig och oroande: "Teoretiskt har de /kommunisterna/ försteget framför resten av den proletära massan att klart förstå den proletära rörelsens förutsättningar och utveckling och de allmänna resultat den kan uppnå".
Detta bryska påstående skulle mycket väl kunna betyda att kommunisterna med stöd av ett sådant "försteg" gör anspråk på att ha historisk rätt att ta ledningen över proletariatet. I så fall skulle anarkisterna inte hänga med längre. De bestrider att det kan finnas ett avantgarde utanför proletariatet självt, och de anser de bör begränsa sig till att spela rollen av oegennyttiga rådgivare, "katalysatorer", vid arbetarnas sida och mitt ibland dem, i syfte att hjälpa dem i deras egna bemödanden att uppnå en högre grad av medvetande.
Vi är då inne på frågan om massornas revolutionära spontanitet, ett specifikt frihetligt begrepp. Vi hittar faktiskt mycket ofta orden "spontan", "spontanitet" hos Proudhon och Bakunin. Men egendomligt nog aldrig Marx' och Engels skrifter, i varje fall inte i deras ursprungliga version på tyska språket. I översättningarna dyker de ifrågavarande orden upp någon gång, men de är då inte exakta motsvarigheter. I själva verket talar Marx och Engels bara om massornas självverksamhet (Selbsttätigkeit), ett snävare begrepp än spontanitet. För ett revolutionärt parti kan frikostigt gå med på att det pågår en viss självverksamhet bland massorna parallellt med dess egna viktigare verksamheter, men spontaniteten, den hotar att äventyra deras anspråk på den ledande rollen. Rosa Luxemburg var den första marxist som använde ordet spontan i tysk text (hon hade lånat det från anarkisterna) och den första som betonade spontanitetens avgörande roll i massrörelserna. Man kan misstänka att marxisterna hyser en hemlig misstro gentemot ett sociologiskt fenomen, som inte lämnar tillräckligt utrymme för deras s.k. ledare att gripa in i händelserna.
Vidare känner anarkisterna ett visst obehag när de iakttar att marxisterna inte försmår att då och då utnyttja den borgerliga demokratins metoder och knep, om de kan dra fördel av det. De begagnar sig ivrigt av röstsedeln, som de betraktar som ett av de bästa medlen för att komma till makten, och det händer rentav att de inleder ett moraliskt tvivelaktigt valsamarbete med liberala eller radikala borgerliga partier, när de anser att de endast tack vara sådana allianser kan lyckas erövra platser i parlamentet. Visserligen har inte anarkisterna, som man alltför ofta tror, någon panisk förskräckelse för valurnorna. Proudhon blev en gång i världen invald i 1848 års Nationalförsamling. En annan gång stödde han Raspails kandidatur till presidentposten (Raspail var en progressiv läkare). Senare, under Andra kejsardömet, avrådde han dock arbetarna från att ställa upp kandidater till valen. Men det var för honom en ren lämplighetsfråga: han fördömde allt som hade karaktär av lojalitetsförklaring till den kejserliga regimen. Vid ett tillfälle undvek de spanska anarkisterna att ta direkt ställning mot valdeltagande: vid folkfrontsvalet i februari 1936. Men om vi bortser från dessa sällsynta undantag, förordar anarkisterna helt andra vägar för att besegra den kapitalistiska motståndaren: direkt aktion, facklig verksamhet, självständig arbetarkamp, generalstrejk.
Sedan kommer vi till frågan: förstatligande av produktionsmedlen eller självförvaltning? Här också kryssar Marx och Engels mellan olika uppfattningar. I Kommunistiska manifestet från 1848, som är direkt inspirerat av statssocialisten Louis Blanc, förkunnade de sin avsikt att "centralisera alla produktionsmedel i statens händer". Men med ordet stat menar de "proletariatet organiserat som härskande klass". Varför i all världen döper man då en sådan proletär organisation till stat? Och varför ångrar de sig senare och tillfogar ett förord till återutgåvan av Manifestet i juni 1872, i vilket de reviderar sin summariska statssocialism från 1848 och hänvisar till 1871 års Adress beträffande Kommunen där det talas om "producenternas självstyre"? Utan tvivel känner de behov att göra denna eftergift för Internationalens anarkistiska flygel. Men det bör understrykas att Marx aldrig försökte utreda hur självförvaltningen skulle kunna fungera i praktiken, medan Proudhon ägnade den åtskilliga sidor. Proudhon, som hade börjat sitt liv som arbetare, visste vad han talade om. Han hade med intensiv uppmärksamhet iakttagit de "arbetarassociationer" som föddes under loppet av 1848 års revolution. Marx' hållning hade förmodligen sin grund i förakt och i att han betraktade frågan som "utopisk". I vår tid var anarkisterna de första som på nytt satte självförvaltningen på dagordningen,[8*] och sedan kom den så i ropet att den nu har konfiskerats och lanserats i skilda former av snart sagt alla riktningar.
Låt oss nu påminna om hur anarkister och marxister alltifrån sin politiska födelse råkat i konflikt med varandra.
Den första skärmytslingen inleddes av Marx-Engels mot Max Stirner i deras elaka bok: Den tyska ideologin[9*]. Den berodde på ett ömsesidigt missförstånd. Stirner understryker inte tillräckligt klart att han bortom förhärligandet av Ego, av den som "unik" uppfattade individen, faktiskt förespråkar denne "unikes" frivilliga sammanslutning med andra, d.v.s. ett nytt slags samhälle grundat på fritt federativt val och rätt till utträde - en idé som senare togs upp av Bakunin och till slut av självaste Lenin när han behandlade nationalitetsproblemet. Marx och Engels å sin sida misstolkade Stirners häftiga utfall mot kommunismen, som de uppfattade som reaktionärt inspirerad, fast Stirner i själva verket rasade mot en alldeles speciell variant av kommunism, den "råa" statskommunism som tidens utopiska kommunister som Weitling i Tyskland och Cabet i Frankrike propagerade för. Stirner ansåg med all rätt att den sortens kommunism satte den individuella friheten på spel.
Sedan inträffade, som tidigare nämnts, Marx' ursinniga angrepp på Proudhon, delvis av samma skäl. Proudhon uppskattade nämligen den privata småegendomen i den mån den kunde uppfattas som en säkerhet för personligt oberoende. Men Marx fattade inte, att när det gällde storindustrin, med andra ord den kapitalistiska sektorn, så gjorde sig Proudhon helhjärtat till förespråkare för den kollektiva egendomen. Antecknar han inte i sina Carnets att "småindustrin är någonting lika dumt som småjordbruket"? När det gäller den moderna storindustrin är han avgjort kollektivist. Vad han kallar arbetarkompanierna kommer, som han ser det, att spela en viktig roll, den att förvalta stora anläggningar som järnvägar, verkstadsindustri, gruv-, metall- och varvsindustri o.s.v.
För övrigt tog Proudhon mot slutet av sitt liv i Capacité politique des classes ouvričres (Arbetarklassernas politiska förmåga) ställning för arbetarklassens totala avskiljande från det borgerliga samhället, det vill säga för klasskampen. Vilket inte hindrar Marx att mot bättre vetande kalla proudhonismen för småborgerlig socialism.
Nu kommer vi till det häftiga och föga uppbyggliga grälet mellan Marx och Bakunin inom Första internationalen. Här förelåg också i viss mån missförstånd. Enligt Bakunin var Marx ohyggligt maktlysten och ville skaffa sig kontroll över arbetarrörelsen. Förmodligen överdrev han detta drag hos Marx. Men det mest förbluffande är att Bakunin ändå visade sig vara profetisk i detta avseende. Han hade en mycket klar vision av framtiden. Han anade sig till den "röda byråkratins" inträde på scenen, samtidigt som han hade en förkänsla av det tyranni som Tredje internationalens ledare en dag skulle utöva över den internationella arbetarrörelsen. Marx gick till motanfall genom att förtala Bakunin på det skändligaste sätt och genomdriva Bakuninanhängarnas uteslutning på kongressen i Haag i september 1872.
Efter detta är broarna mellan anarkism och marxism avstängda: en olycklig utveckling för arbetarklassens del, för båda rörelserna skulle ha haft nytta av varandras bidrag, teoretiskt och praktiskt.
På 1880-talet gjordes ett misslyckat försök att skapa en skelettartad anarkistisk international. Den goda viljan saknades inte, men man stod nästan helt isolerad från arbetarrörelsen. Samtidigt utvecklade sig marxismen snabbt i Tyskland genom socialdemokratins växt och i Frankrike i och med grundandet av Jules Guesdes arbetarparti.
Senare enades de olika socialdemokratiska partierna om att bilda Andra internationalen. Vid dess på varandra följande kongresser blev det, som redan relaterats i föreliggande lilla bok[1], häftiga konfrontationer med frihetliga socialister som lyckats komma med på sammanträdena. I Zürich 1893 kritiserade den holländske frihetlige socialisten Domela Nieuwenhuis den tyska socialdemokratin med häftig känsla och lysande talekonst. Han mottogs med buanden. I London 1896 var det Marx' egen dotter fru Aveling och den franske socialistledaren Jean Jaurčs som okvädade och körde ut det fatal anarkister som hade lyckats komma in på kongressområdet i egenskap av ombud för olika fackföreningar. Det är sant att den anarkistiska terrorismen, som hade rasat i Frankrike mellan 1890 och 1895, i hög grad hade bidragit till det hysteriska avståndstagandet från anarkisterna, som hädanefter fick heta "banditer". Dessa timida och laglydiga reformister var ur stånd att förstå terroristernas revolutionära motiveringar, att tillgripande av våld var deras skallande protest mot ett samhälle som de hatade.
Mellan 1860 och 1914 skyddes anarkisterna som pesten av den tyska socialdemokratin och i ännu högre grad av den tyska fackföreningsrörelsens tunga maskineri: till och med Kautsky misstänkliggjordes som anarkist av arbetarbyråkraterna vid den tid då han tog ställning för masstrejk. I Frankrike blev det tvärtom. Den valinriktade och parlamentariska reformismen ā la Jaurés väckte avsmak hos de medvetna arbetarna, och de tog itu med att bilda en syndikalistisk arbetarorganisation som var mycket stridbar, den minnesvärda CGT. Dess pionjärer Fernand Pelloutier, Émile Pouget och Pierre Monatte kom från den anarkistiska rörelsen.
Ryska revolutionen och senare spanska revolutionen fördjupade klyftan mellan anarkism och marxism. Klyftan är inte längre ideologisk enbart, den är fläckad av blod.
För att avsluta dessa betraktelser över relationerna mellan anarkism och marxism i det förflutna vill vi tillfoga följande:
1. Vissa marxologer, som i Frankrike Maximilien Rubel, är i viss mån tendentiösa när de framställer Marx som "frihetlig".
2. Några sekteristiska och trångsynta anarkister, som i Frankrike Gaston Leval, är i viss mån förblindade av sina känslor när de hatar Marx som om han var djävulen.
Och hur är det då nu för tiden?
Utan tvivel upplever man i våra dagar en renässans för den frihetliga socialismen. Jag behöver knappt påminna om hur denna renässans inträffade i Frankrike i maj 1968. Det var den spontanaste, den mest oförutsedda, den minst förberedda av alla resningar. En stark frihetens vind blåste över vårt land, så förödande och samtidigt så uppfriskande att ingenting blev riktigt detsamma efteråt. Livet har förändrats, eller om man föredrar det: vi har förändrat livet. Men samtidigt har denna renässans ägt rum inom ramen för en allmän renässans för hela den revolutionära rörelsen, framför allt bland den studerande ungdomen. Därför finns det inte längre vattentäta skott mellan de frihetliga rörelserna och dem som hyllar den så kallade "marxism-leninismen". Det förekommer till och med ett visst utbyte mellan de olika rörelserna. Unga kamrater i Frankrike går över från "auktoritära" marxistiska grupper till frihetliga grupper och omvänt. Hela maoistiska grupper sprängs genom det frihetliga inflytandet eller blir frihetligt "besmittade". Till och med trotskistiska smågrupper utvecklar nya uppfattningar och överger en del av sina fördomar under inflytande av frihetliga skrifter och teorier. Folk som Jean-Paul Sartre och hans vänner gör sig nu till tolkar för anarkistiska synsätt i sin månadstidskrift, och en av deras senaste artiklar hade till rubrik: "Farväl till Lenin". Men fortfarande finns det en del auktoritära marxistgrupper som är specifikt anti-anarkistiska, liksom det fortfarande finns anarkistgrupper som är starkt antimarxistiska.
I Frankrike befinner sig Organisation Communiste Libertaire (OCL, "Frihetligt kommunistiska organisationen") på gränsen mellan anarkism och marxism. Den har det gemensamt med den klassiska anarkisterna att den ansluter sig till den antiauktoritära strömning, som går tillbaka till Första internationalen. Men med marxisterna har den det gemensamt att bådadera avgjort står på klasskampens grund och siktar på att störta den borgerliga kapitalistiska makten. Å ena sidan bemödar sig de frihetliga kommunisterna att återuppliva allt det som var konstruktivt i den gamla anarkistiska ideologin (i förbigående sagt hade jag samma syfte när jag publicerade den föreliggande boken[1] och antologin över anarkismen i fyra pocketvolymer med titeln Ni Dieu ni maître, Varken Gud eller herre). Å andra sidan tar de frihetliga kommunisterna gärna upp det som alltjämt tycks dem giltigt och fruktbart, och framför allt det som svarar mot vår tids behov, i det marx-engelska idéarvet.
Exempelvis begreppet alienation som finns i De ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844 och som stämmer rätt väl överens med anarkisternas omsorg om den individuella friheten. Ävenledes principen att proletariatets frigörelse skall vara proletariatets eget och inte några ställföreträdares verk, en tanke som man finner såväl i Kommunistiska manifestet som i senare kommentarer till det samt i resolutionerna till Första internationalens kongresser. Vidare teorin om kapitalet, som har karaktär av uppenbarelse och ännu idag är den främsta nyckeln till förståelse för hur den kapitalistiska mekanismen fungerar. Vidare slutligen själva den materialistiska och historiska, dialektiska metoden, som förblir en av ledtrådarna för förståelsen av det förflutnas och det närvarandes händelser. Här finns dock ett förbehåll: att inte tillämpa denna metod strängt, mekaniskt eller som en ursäkt för att inte kämpa, under den falska förevändningen att de materiella förutsättningarna för en revolution inte skulle vara förhanden, som stalinisterna vid tre tillfällen hävdat i Frankrike, 1936, 1945 och 1968. Dessutom bör den historiska materialismen inte inskränkas till ren determinism. Dörren måste stå en bra bit öppen för den individuella viljan och massornas revolutionära spontanitet.
Som den frihetlige historikern A. E. Kaminski skrev i sin utmärkta bok om Bakunin, är en syntes mellan anarkismen och marxismen inte bara nödvändig utan oundviklig. "Historien", tillfogar han, "konstruerar själv sina kompromisser."
Jag skulle vilja tillägga, och det blir min egen slutsats, att den frihetliga kommunism som skulle vara frukten av en sådan syntes, säkert skulle uttrycka de avancerade arbetarnas, vad man idag kallar arbetarvänsterns, djupa önskningar (även om dessa ibland inte är helt medvetna ännu) i mycket högre grad än den urartade auktoritära marxismen eller den gamla urmodiga och förstenade anarkismen.
Vidare läsning:
Självförvaltning och spontanitet (1970).
[1] Se "Anarkismen: från lära till handling" (1978) - MIA.
[2] Endast det första kapitlet av detta manuskript finns översatt till svenska - MIA.
[1*] Jämför min bok: Rosa Luxemburg et la spontanéité révolutionnaire (Rosa Luxemburg och den revolutionära spontaniteten), 1971.
[2*] Jämför Rosa Luxemburg, Lettres ā Léon Jogichčs, 2 vol., 1971.
[3*] Jämför essän "La révolution déjacobinisée" (Den avjakobiniserade revolutionen) i min bok Pour un marxisme libertaire (För en frihetlig marxism), 1969.
[4*] Ibid., essän "Lénine ou le socialisme par en haut" (Lenin eller revolution uppifrån).
[5*] Jämför essän "Gare aux nouveaux Versaillais!" (Se upp med de nya versaillarna!) i min bok La Révolution franįaise et nous (Franska revolutionen och vi), 1976.
[6*] Skriften om Kommunen var visserligen egentligen en Adress från Första internationalen: Marx, som höll i pennan, måste ta hänsyn till de olika strömningarna i denna arbetarorganisation, där statssocialister trängdes med frihetliga socialister och var tvungna att göra vissa eftergifter för dem, som sedan togs tillbaka.
[7*] Jämför min bok La Lutte de classes sous la Premičre Rčpublique (Klasskampen under Första republiken), omarbetad upplaga 1968, och sammanfattningen Bourgeois et bras nus (Borgare och "bararmade"), 1973; slutligen den tidigare citerade La révolution franįaise et nous (Franska revolutionen och vi).
[8*] Det viktigaste inslaget i föreliggande skrift, som publicerades redan 1965, är självförvaltningen. Sedan kom majrevolutionen 1968 som blev ett genombrott för idén.
[9*] I själva verket stannade denna nedgörande kritik på manuskriptstadiet och publicerades inte förrän 1932.[2]
Last updated on: 2.21.2010