John G. Wright

Sanningen om Kronstadt

Originalets titel: The Truth About Kronstadt
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren

Sanningen om Kronstadt skrevs troligen på uppmaning av Trotskij som ansåg att det behövdes en klar redovisning av fakta i frågan, men som vid denna tidpunkt inte kunde/ville skriva den själv.[1] Wrights skrift publicerades i sin helhet av SWP:s skolningsavdelning på hösten 1939. Innan dess trycktes en sammanfattning av den i tidskriften New International februari 1938 (som finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk)

I december 1920 hade inbördeskrigets fronter som under mer än tre år haft grepp Sovjetunionen avvecklats. Det fanns inga fronter men farorna kvarstod förvisso. Landet med sitt barbariska arv från den asiatiska tsarismen hade bokstavligen blivit skinnat in på bara benen genom det imperialistiska krigets ödeläggelse, åren av inbördeskrig och den imperialistiska blockaden. Livsmedelskrisen förvärrades av en bränslekris. Stora delar av befolkningen stod inför den omedelbara framtidsutsikten att dö av svält eller frysa ihjäl. Med industrin i ruiner, transporterna i upplösning, miljontals män hemförlovade från armén, massor på gränsen till utmattning, fanns det förvisso en bördig jordmån för kontrarevolutionens intriger.

Långt från att förlika sig med sitt nederlag eggades vitgardisterna och deras imperialistiska allierade till nya aktioner av de objektiva svårigheter som bolsjevikerna ställdes inför. De försökte gång på gång bryta sig igenom ”inifrån”, och lutade sig då till stor del på stödet från småbourgeoisiens reaktion mot de svårigheter och umbäranden som beledsagade den proletära revolutionen. I januari-mars 1921 ett myteri rum i Tyumen i Tobolsk-området i Sibirien. Upprorsmakarna uppgick till 20.000 personer. I maj 1921 överrumplade vitgardistiska förband med hjälp av japanerna Vladivostok, som de ockuperade under en kort period. Efter undertecknandet av avtalet i Riga (18 mars 1921) invaderade vitgardistiska band – varav en del uppgick till tusentals man andra bara några handfull – Ukraina och andra delar av sovjetiskt territorium. Ytterligare en rad anfall följde i Karelen med början i oktober 1921 och som slogs tillbaka i februari 1922. Så sent som i oktober 1922 var sovjetiskt territorium översållat av kringströvande kontrarevolutionära gerillaförband.

Den viktigaste av denna rad händelser ägde rum i själva den revolutionära högborgens hjärta: den 2 mars 1921 bröt det ut ett uppror på flottbasen Kronstadt. Kring detta uppror har det rasat en ”debatt” med anhängare till mensjevismen, anarkismen och andra ideologiska motståndare till oktoberrevolutionen på ena sidan och bolsjevikerna och bolsjevismens orubbliga förespråkare (revolutionära marxister) på den andra.

Under åren av uppsving för den revolutionära rörelsen befann sig anarkisterna, mensjevikerna, socialistrevolutionärerna och resten av detta brödraskap på defensiven. Idag kastar de sig över Kronstadthändelserna för att inleda en offensiv mot bolsjevismens principer. Stalinismen har givit dem en demagogisk täckmantel för en offensiv mot de principer som var de enda som gjorde oktoberrevolutionen möjlig. De försöker kompromettera bolsjevismen och dölja sin egen bankrutt genom att likställa stalinismen med bolsjevismen. Som utgångspunkt använder de Kronstadt. Deras resonemang är mycket elementärt: Stalin skjuter arbetare bara därför att det är bolsjevismens innersta väsen att skjuta arbetare, titta bara på Kronstadt! Lenin och Stalin är samma sak. V.S.B. [Vilket Skulle Bevisas.]

Ytligt sett kan det förefalla nära nog omöjligt att försvara detta resonemang. Hur kan man tänka sig att någon skulle kunna bagatellisera det faktum att man tog till vapen mot sovjetmakten? Hur är det möjligt att någon kan jämföra den stalinistiska regimen och Lenins och bolsjevikernas regim?

Hela knepet är att förvränga historiska fakta, på ett ofantligt sätt överdriva varenda underordnad fråga där bolsjevikerna kanske eller kanske inte misstog sig, och med tystnad förbigå det väpnade upproret mot sovjetmakten och resningens verkliga program och mål. Vi ämnar ta upp de idag allmänt utbredda förfalskningarna och tillbakavisa dem en efter en, antingen med bevis eller med vittnesmål, inte från bolsjevikerna utan från deras politiska motståndare – det vill säga just de personer som anstiftade och ledde och försökte sprida upproret.

De aspekter vi ska behandla innefattar: (1) de verkliga omständigheterna kring upproret, det vill säga dess mekanismer, verkliga bakomliggande drivkrafter, exakt vilka som provocerade fram det och hur provokationen gick till; (2) de faktiska banden mellan kontrarevolutionen och upproret; (3) kontrarevolutionärernas, i synnerhet general Kozlovskijs, direkta deltagande i upproret; (4) frågan om tidsaspekten, nämligen: påskyndade bolsjevikerna på ett överilat sätt krossandet av upproret istället för att ”förhandla” med upprorsmakarna, eller var deras sätt att hantera situationen mer än berättigat?; (5) frågan om upprorsmakarna var de revolutionära matroserna från 1917 eller en ”grå massa” – en brokig och politisk bakåtsträvande del som var demoraliserad av det hemska hot om kyla och hunger som hängde över sovjetriket. Detta är de aspekter som nu på ett illvilligt sätt förvrängs, och därför ska vi inom ramen för denna lilla broschyr bara ta itu med dem. Läsaren bör komma ihåg att vi inte direkt tar itu med de grundläggande politiska frågor som är inblandade (och som är de verkliga och avgörande frågorna i diskussionen). Det skulle kräva en mycket mer omfattande genomgång. Vår uppgift, upprepar vi, är i första hand att avslöja de förvanskningar och förfalskningar av historiska fakta som används som grund för anklagelserna mot bolsjevismen.

1921 var socialistrevolutionärernas och mensjevikernas förräderi alltför färskt i arbetarrörelsens minne för att de skulle kunna gå på offensiven och rättfärdiga sin del i Kronstadthändelserna. Idag kan en Dan lugnt och behärskat säga: ”Kronstadtborna inledde inte alls upproret. Det är en förtalande myt.”[2] Men 1921 gjorde mensjevikerna allt för att bagatellisera upproret och allt det innebar. Socialistrevolutionärerna svor på att ”Kronstadtrörelsens fredliga karaktär var utom allt tvivel”. Om det vidtogs några upproriska åtgärder så var de bara ”självförsvarsåtgärder”.

Detta urgamla skräp fräschas upp och serveras igen. Och vilket är källan till det? 1921, efter kuvandet av Kronstadtupproret, gav de ryska socialistrevolutionärerna, vars företrädare i Ryssland hade anstiftat upproret, ut en bok med titeln Sanningen om Kronstadt. Genom att ge ut denna bok gjorde socialistrevolutionärerna utomlands – Volja Rossij – bara ett senkommet medgivande att de hade haft en politisk del i myteriet, även om deras talesmän i Ryssland på den tiden gömde sig bakom en mask av partilöshet. Denna bok fungerade som den viktigaste, om inte enda, källan för alla tidigare och nuvarande kritiker av bolsjevismen. Berkmans broschyr Kronstadtupproret [på tyska Die Kronstadt Rebellion, Berlin: Verlag "Der Syndikalist", 1923] är bara en återupprepning av socialistrevolutionärernas påståenden och tolkningar med få viktigare förändringar, som vi inom kort ska beröra. Samma sak gäller alla mensjevikiska historiker för att inte tala om senare tiders ”historiker” som David Lawrence.

Långt från att ifrågasätta att upproret inleddes av Kronstadt, försökte mensjevikerna 1921 förminska det och bortförklara det som något i sig själv oviktigt. Så här skrev de, inte 1937 utan 1921 när händelserna fortfarande var nya:

Det faktum att Kronstadts brytning med sovjetmakten tog formen av ett väpnat uppror och slutade med en blodig tragedi är i sig själv av sekundär betydelse och i viss mån oväsentligt. Om sovjetmakten hade uppvisat lite mindre granithårdhet gentemot Kronstadt så hade konflikten mellan den och matroserna utvecklats i lite mindre allvarlig form. Men det hade inte på något sätt förändrat dess historiska betydelse... Först den 2 mars, och som ett svar på förtrycket, hoten och befallningarna att lyda ovillkorligt, svarade flottan med en resolution om att inte erkänna sovjetmakten och arrestera två kommissarier.[3]

När mensjevikerna gav sin ursprungliga version av Kronstadthändelserna förnekade de alltså inte alls att invånarna i Kronstadt inledde upproret. De försökte förvisso ge intrycket att det fanns mer än tillräckligt berättigande för detta i det påstådda ”förtrycket, hoten och befallningarna”. Men det syns att de samtidigt försökte undvika frågans kärnpunkt, själva upproret, som ett i själva verket föga viktigt, sekundärt och till och med ”oväsentligt” faktum. Varför denna skriande inkonsekvens? De ger själv svaret. Det är deras öppna erkännande av att upproret utvecklade sig på grundval av antisovjetiska mål och program. Vi har mensjevikernas ord på det. Socialistrevolutionärerna var en aning mindre exakta angående upprorets politiska baksida. De skrev: ”Arbetarorganisationerna krävde en drastisk förändring av makten: vissa i form av fritt valda sovjeter, andra i form av att sammankalla en konstituerande församling.”[4]

Eftersom sanningen var som den var är det inte underligt att Berkman snabbt lovade oss att upprorsmakarna i Kronstadt egentligen var ”pålitliga anhängare till sovjetsystemet” som ”med vänskapliga och fredliga medel uppriktigt försökte hitta en lösning på de överhängande problemen”.[5] Hursomhelst är alla dessa ”sanningssägare” överens om en sak: dessa ”pålitliga” anhängare till sovjetmakten tog i den allra mest vänskapliga och fredliga anda upp vapen – på grundval av en resolution om att ”inte erkänna sovjetmakten”. Men, förstår ni, de gjorde det ”först den 2 mars”.

”Först den 2 mars”! Varenda väsentlig detalj måste snyggas till, annars kanske inte sanningen blir så tilltalande. Med denna formulering ville mensjevikerna, som bara upprepar socialistrevolutionärerna, i läsarnas sinne frammana om inte år och månader så åtminstone veckor av ”provokationer”, ”hot”, ”befallningar”, ”förtryck”, etc, etc. Men dessa historiker kan töja på kronologin så mycket de vill, varken de eller deras nyomvända anhängare kan föregå 2 mars annat än genom att hänvisa till händelser ”mot slutet av februari”. Deras berättelse om Kronstadt går tillbaka till (och inte längre än till) 22 februari – för händelser i Petrograd och inte i Kronstadt. Vad gäller Kronstadt själv kan de bara föregripa 2 mars genom att hänvisa till 28 februari! De kan räkna hur de vill, de har bara tillgång till: tre dagar och tre resolutioner. 2 mars med sin resolution om att inte erkänna sovjetmakten föregås bara av 1 mars med sin resolution om ”fritt valda sovjeter”. Vad hände under detta intervall på mindre än 24 timmar för att det skulle svänga från en påstådd pol till dess raka motsats? Det enda svar vi får från motståndarna är att det ägde rum en konferens i Kronstadt. Och vad hände där? Alla ”historiker” ger sin egen redogörelse.

Först lämnar vi ordet till David Lawrence:

16.000 matroser, soldater från Röda armén och arbetare deltog. Mötesordförande var kommunisten Vasiljev. R.S.F.S.R:s [Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken] president Kalinin och den kommunistiska kommissarien för Östersjöflottan, Kuzmin, var närvarande och talade till mötet. Vid mötet utarbetades en resolution som antogs av en överväldigande majoritet... Hur besvarade ni dessa hjältar? Trodde ni verkligen att dessa män som hade stirrat döden i vitögat otaliga gånger skulle huka sig för er kommunistiske kommissarie? ”Om ni vill ha öppet krig”, sa er talesman, ”så kommer ni att få det, för kommunisterna kommer inte att lämna ifrån sig makten. Vi kommer att kämpa till det bittra slutet.” Kronstadtmatroserna var inga käringar. Efter en sådan provokation skickade de helt enkelt iväg kommunisterna och behöll två kommissarier som gisslan. Sedan valde de en ny Kronstadtsovjet och tog itu med att försvara sig själv.[6]

Låt oss rensa denna redogörelse från dess svulstiga ordflöde och dess lika andefattiga misstag både vad gäller mötets syfte, antalet deltagare och talarna där (Kalinin deltog inte på mötet som Lawrence skriver om), dra bort den fräcka lögnen att det valdes en ny sovjet när inget sådant val ägde rum, utan presidiet istället utsågs till Provisorisk revolutionär kommitté (inget annat!), så inskränker sig Lawrences redogörelse till följande ”provokation”: två (påstådda) meningar ur ett (påstått) tal! Om vi ska tro Lawrence är det Kuzmin som bär det historiska ansvaret för upproret.[7]

Var hittade denne historiker denna pärla? Han utvecklade bara Berkman som var mycket skickligare och tillhandahöll en hel del beklämmande psykologi som ledde fram till de två meningar som Lawrence så självsäkert sätter inom citationstecken som en avgörande provokation för alla som inte är ”käringar”. Vi ska därför ge Berkmans mer omfattande redogörelse för detta avgörande möte och de centrala meningarna:

Östersjöflottans kommissarie, Kuzmin, var den förste som talade till konferensen. Han var en person med mer energi än omdöme och insåg inte alls hur betydelsefull tidpunkten var. Han var inte situationen vuxen: han visste inte hur man skulle nå fram till dessa enkla mäns hjärtan och sinnen, de matroser och arbetare som hade offrat så mycket för revolutionen och nu var utmattade till desperationens gräns. Delegaterna hade samlats för att rådgöra med representanterna från regeringen. Istället visade sig Kuzmins tal bli en fackla som kastades ner i en krutdurk. Han retade upp konferensen med sin arrogans och förmätenhet. Han förnekade arbetaroroligheterna i Petrograd och förkunnade att staden var lugn och arbetarna nöjda. Han hyllade kommissariernas arbete, ifrågasatte Kronstadts revolutionära motiv och varnade för hotet från Polen. Han nedlät sig till ovärdiga antydningar och dundrande hot. ”Om ni vill ha öppet krig”, avslutade Kuzmin, ”så kommer ni att få det, för kommunisterna kommer inte att lämna ifrån sig makten. Vi kommer att kämpa till det bittra slutet.” Detta taktlösa och provocerande tal av Östersjöflottans kommissarie förolämpade och kränkte delegaterna. Talet som hölls av Kronstadtsovjetens ordförande, kommissarie Vasiljev, som var näste talare, gjorde inget intryck på publiken: mannen var färglös och vag.[8]

Rensa bort Berkmans psykologi ur hans redogörelse, anta att Berkman förstod stämningarna hos ”enkla män” och hade insett mötets betydelse mycket bättre än Kuzmin, etc, etc, vilken förklaring får vi då till det som hände? Om vi ska tro Berkman var det ett möte där delegaterna hade samlats ”för att rådgöra med representanter från regeringen”, och en av representanterna höll ett ”provocerande” tal, en annan var ” färglös och vag” – och detta fick alltihop att explodera.

För tillfället lämnar vi Berkmans påstådda citat åt sidan, liksom hans underlåtenhet att meddela oss om inte detaljerna så åtminstone andemeningen i Kuzmins ”ovärdiga antydningar”. Hans berättelse ger oss trots allt lite mer information om det faktiska innehållet i Kuzmins tal: (1) Kuzmin förnekade att det var oroligt i Petrograd; (2) han ifrågasatte Kronstadts revolutionära motiv; (3) han varnade för hotet från Polen; (4) han gjorde ett avslutande uttalande.

Låt oss nu övergå till den redogörelse som socialistrevolutionärerna tillhandahåller och se om den kastar något ljus över talets och mötets stora betydelse. Vi får omedelbart höra att konferensen inte sammankallades för att anta en resolution, som Lawrence vill göra gällande, inte heller i syfte att rådgöra, som Berkman hävdar, utan istället var den ett organ som hade samlats i det speciella syftet att välja en ny sovjet, trots att den sittande sovjetens mandattid ännu inte hade gått ut. Vi citerar ur Sanningen om Kronstadt:

Den viktigaste punkten på dagordningen var frågan om valen till Kronstadtsovjeten på en mer rättvis grundval. Dessutom höll den gamla sovjetens maktbefogenheter, som nästan helt och hållet bestod av kommunister, redan på att närma sig sitt slut. Kuzmins och Vasiljevs tal inte bara misslyckades att lugna ner mötet utan gav tvärtom bränsle till lågorna. Kuzmin började med att försäkra organet att allt var lugnt i Petrograd. Han hotade [?] med faran från Polen, talade om dubbelmakt, etc, etc. I slutet av sitt tal deklarerade han att kommunisterna inte frivilligt skulle avsäga sig makten och skulle kämpa till sista andetaget. Andemeningen i Vasiljevs tal var identisk. Dessa tal bevisade för mötet att det inte gick att lita på Kuzmin och Vasiljev... och att man måste häkta dem.[9]

Vi överlämnar till framtida psykologer att slå fast varför socialistrevolutionärerna valde att behandla innehållet i Kuzmins tal på ett annat sätt än Berkman, och varför de avstod från att sätta citationstecken kring Kuzmins avslutande anmärkningar. Bortsett från socialistrevolutionärernas påstående att Vasiljev höll exakt samma sorts tal som Kuzmin, så är de relevanta fakta identiska med Berkmans utom för ytterligare en upplysning, nämligen att Kuzmin i sitt tal uppehöll sig vid ”dubbelmakt, etc, etc”. Berkman föredrog att förbigå denna punkt med tystnad för att istället tala om ”ovärdiga antydningar”. Berkman, som bättrades på av Lawrence, verkar själv ha bättrat på socialistrevolutionärerna.

Låt oss nu övergå till att citera ur den mest ”tillförlitliga” av alla källor, nämligen den redogörelse för mötet som ges av Kronstadt Izvestija. Med andra ord den redogörelse som gavs av ögonvittnen och de viktigaste deltagarna. Här är den:

Istället för att lugna ner mötet så retade kamrat Kuzmin upp det. Han talade om Kronstadts svävande ståndpunkt, patruller, dubbelmakt, hotet från Polen och det faktum att hela Europas ögon riktades mot oss; han försäkrade oss att allt var lugnt i Petrograd och betonade att han helt och hållet var i delegaternas våld och att det stod i deras makt att skjuta honom om de så ville. Han avslutade sitt tal med en deklaration att om delegaterna ville ha öppen väpnad kamp så skulle den komma till stånd – kommunisterna skulle inte frivilligt avsäga sig makten och skulle kämpa till sista andetaget.[10]

Ju mer vi får reda på om Kuzmins tal desto intensivare ställer sig frågan: exakt hur kunde detta tal få en provocerande roll vid detta möte i Kronstadt? Låt bolsjevismens motståndare prata vitt och brett om de lokala myndigheternas bristande talarförmåga vid detta helt avgörande möte, men låt dem inte försumma att besvara några frågor som vi skulle vilja ställa till dem:

Vem skulle Kuzmin kunna hota genom att varna för hotet från Polen? Fanns det inget sådant hot? En särskild punkt i alla redogörelser pekar speciellt på det faktum att Kuzmin bestämt hävdade att Petrograd var lugnt (Berkman tillägger – med vilket stöd? – att Kuzmin sa ”och arbetarna nöjda”). Varför skulle detta ha retat upp någon som inte hetsades att bli uppretad? Berättade Kuzmin sanningen? Eller ljög Kronstadt Izvestija när den i sitt allra första nummer påföljande dag hade en sensationell rubrik: ”Allmänt uppror i Petrograd”? Varför fortsatte dessutom Kronstadt Izvestija att ljuga om detta och andra påstådda uppror? Varför tryckte den till och med rapporter från Helsingfors och andra ställen för att understödja sin förtalskampanj? Kort sagt: ta Kuzmins tal punkt för punkt som det återges av Izvestija – eller någon av de andra påstådda sammanfattningarna av det – ja, med eller utan Berkmans lömska citationstecken – och säg inte att ni är ”enkla personer”, ”män och inte käringar”, etc, etc, utan berätta om ni som delegater som samlats vid detta möte för att ”välja en ny sovjet” skulle ha stannat kvar efter talet och utsett en ”Provisorisk revolutionär kommitté”? Säg vidare om ni skulle ha tagit till vapen och gjort uppror mot sovjetstaten?

Om inte, varför torgför ni då detta socialistrevolutionära skräp och försöker förvirra arbetarklassens förtrupp om vad som verkligen ägde rum i Kronstadt – och i synnerhet på detta möte?

En långt mycket mer olycksbådande och klargörande händelse än något som Kuzmin kan eller inte kan ha sagt ägde rum under mötet, något som Berkman och kompani på ett mycket avslöjande sätt berör bara flyktigt. Konferensen blev inte ursinnig på grund av något som Kuzmin eller Vasiljev (eller Kalinin som inte var närvarande) sa, utan av ett uttalande från publiken att bolsjevikerna var på väg med vapen i hand för att angripa mötet. Det var detta som plötsligt framkallade ”valet” av en Provisorisk revolutionär kommitté. Med vems stöd påstår vi detta? Med socialistrevolutionärernas, som rapporterade denna händelse så här: ”De rykten som uppstod framkallade mycket oroliga stämningar, och delegaterna erinrade sig hoten från Kalinin. Kuzmin och Vasiljev och beslutade att bilda en Provisorisk revolutionär kommitté.”[11]

Vem spred dessa rykten och varför? Vi säger: de som spred dem var samma personer som spred lögner om upproret i Petrograd; precis samma personer som först förde fram parollen om en konstituerande församling och sedan bytte till den ”mer realistiska” parollen ”Ner med den bankrutta kommunen!” (resolution som antogs i Kronstadt den 7 mars); precis samma personer som framförde anklagelsen att ”bolsjevikmakten har lett till svält, kyla och kaos”; de som gav sig ut för att vara partilösa för att lura de grå massorna i Kronstadt; de som försökte utnyttja sovjetmaktens svårigheter och anförde rörelsen för att leda den i kontrarevolutionär riktning.

Förgäves letar vi i dessa ”sanningsenliga” historikers skrifter efter ett klargörande om vilken källan var till dessa ”rykten”. Än mer ”glömmer” de (bland annat Berkman) lämpligt nog bort att den Provisoriska revolutionära kommittén officiellt gav bolsjevikerna själva skulden för detta rykte. ”Detta rykte spreds av kommunister för att skingra mötet.” (Izvestija, nr 11.)

Så här beskriver Berkman händelsen i Kronstadtupproret, s 14:

Vid den tidpunkten blev konferensen mycket upprörd av deklarationen från en delegat[12] [!] att bolsjevikerna var på väg att angripa mötet, och att femton billaster med soldater och kommunister beväpnade med gevär och kulsprutor hade skickats iväg i detta syfte. ”Dessa uppgifter”, fortsätter Izvestijas artikel, ”gav upphov till upphetsad ilska bland delegaterna. Undersökningar visade snart [?] att uppgifterna var grundlösa men ryktena fortsatte att ett regemente kursanti under ledning av den ökände tjekisten Dulkis[13] redan var på marsch i riktning mot fästningen Krasnaja Groka.” Med tanke på denna nya utveckling [fortsätter Berkman och förvandlar flinkt en uppviglande lögn till en utveckling] och med Kuzmins och Kalinins hot i åtanke [vad, ingen Vasiljev?] tog konferensen omedelbart upp frågan om att organisera försvaret av Kronstadt mot bolsjevikernas angrepp. Det brådskade och man beslutade att omvandla konferensens presidium till en Provisorisk revolutionär kommitté som fick ansvar för att övervaka ordning och säkerhet i staden. Kommittén skulle också göra nödvändiga förberedelser för att hålla nya val till Kronstadtsovjeten.[14]

Förvisso kommer bara godtrogna det vill säga politiskt underutvecklade personer att godta detta pladder från Berkmans psykologiska skola inom politiken. Till och med efter krossandet av upproret hävdade socialistrevolutionärerna att ”enligt vittnesmålet från en av Kronstadtrörelsens högsta ledare” var ryktet om Dulkis och kursanti sant. Ryktena spreds inte bara under mötet, utan ordföranden avslutade också mötet med precis samma kommentar. I redogörelsen i Kronstadt Izvestija kan vi läsa: ”I allra sista ögonblicket tillkännagav kamrat ordföranden att en avdelning med 2.000 soldater marscherade för att angripa mötet, varefter det församlade organet upplöstes med blandade känslor av oro, upphetsning och ilska...” (Nr 9, 11 mars 1921.)

Det finns inte skuggan av tvivel om att socialistrevolutionärerna var de främsta, om inte enda, upphovsmännen bakom denna kampanj av ”rykten” som fick ett så skamligt resultat. I samma ögonblick som det organiserades en dubbelmakt på fästningen försvann varje möjlighet till en fredlig lösning av krisen i Kronstadt. Som vi snart ska visa brådskade det verkligen. Hur man än spekulerar om möjligheten att undvika blodsutgjutelse kvarstår faktum att det bara tog upprorets ledare 72 timmar att leda sina anhängare (och lättlurade offer) till en direkt konflikt med sovjeterna.

Det är ingalunda uteslutet att de lokala myndigheterna i Kronstadt hanterade situationen på ett klumpigt sätt. Det faktum att de bästa revolutionärerna och kämparna behövdes så angeläget vid livsviktiga centra skulle kunna stöda påståendet att de som tilldelades en så relativt ”säker” sektor som Kronstadt inte var personer med de mest framstående kvalifikationerna. Det är ingen hemlighet att Kalinin, för att inte tala om kommissarie Kuzmin, inte skattades särskilt högt av Lenin och hans kollegor. Att ”misstag” och personer som Kalinin kan verka vara förbundna är förvisso märkligt men kan inte ersätta en politisk analys. I den mån de lokala myndigheterna inte insåg farans hela omfattning eller misslyckades vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att ta itu med krisen, i så måtto påverkade deras misstag händelsernas utveckling, det vill säga de underlättade för kontrarevolutionärerna att utnyttja de objektiva svårigheterna för att uppnå sina syften.

Hur kunde de politiska ledarna så snabbt förvandla Kronstadt till ett väpnat läger mot oktoberrevolutionen? Vad hade upprorsmakarna för verkliga mål? Antagandet att soldaterna och matroserna vågade sig på ett uppror bara tack vare parollen ”Fria sovjeter” är i sig själv absurt. Det är dubbelt absurt med tanke på att resten av Kronstadtgarnisonen bestod av motsträviga och passiva personer som var oanvändbara under inbördeskriget. Dessa personer kunde bara ha förmåtts att göra uppror tack vare djupgående ekonomiska behov och intressen. Det var soldaternas och matrosernas fäders och bröders behov och intressen, det vill säga behov och intressen hos bönder som handlade med livsmedel och råvaror. Bakgrunden till upproret var med andra ord ett uttryck för småbourgeoisiens reaktion mot de svårigheter och umbäranden som hade framtvingats av den proletära revolutionens villkor. Ingen kan förneka de två lägrens klasskaraktär. Alla andra frågor är av sekundär betydelse. Att bolsjevikerna kanske begick misstag av övergripande eller konkret karaktär kan inte ändra på det faktum att de försvarade den proletära revolutionens framsteg mot den borgerliga (och småborgerliga) reaktionen. Det är därför alla kritiker måste analyseras utifrån vilken sida av frontlinjen de befinner sig på. Om de blundar för Kronstadtupprorets samhälleliga och historiska innehåll så är de själva en del av den småborgerliga reaktionen mot den proletära revolutionen. (Det är fallet med Alexander Berkman, de ryska mensjevikerna och så vidare.) En fackförening för låt oss säga lantbruksarbetare kan begå misstag under en strejk mot lantbrukarna. Vi kan kritisera dem, men vår kritik ska grunda sig på en grundläggande solidaritet med arbetarnas fackförening och på vårt motstånd mot arbetarnas utsugare även om dessa utsugare råkar vara små lantbrukare.

Bolsjevikerna påstod aldrig att deras politik var ofelbar. Det är en stalinistisk trossats. Victor Serges påstående att NEP (det vill säga ett antal begränsade eftergifter till borgerlighetens obegränsade krav) infördes alltför sent är bara en upprepning i mild form av den kritik av ett viktigt politiskt misstag som Lenin själv formulerade skarpt på våren 1921. Vi är beredda att medge detta misstag. Men hur skulle det kunna förändra vår grundläggande bedömning? Serges och andras spekulationer – att bolsjevikerna kunde undvikit upproret om de bara hade gått med på NEP:s eftergifter till Kronstadt – motsägs mer än väl av upproret själv och Kronstadt Izvestijas kategoriska deklaration att upprorsmakarna inte krävde ”fri handel utan verklig sovjetmakt” (nr 12, 14 mars 1921).

Vad kunde denna ”verkliga sovjetmakt” innebära och vad innebar den? Vi har redan sett hur socialistrevolutionärerna och mensjevikerna bedömde upprorets grundvalar. Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna har alltid hävdat att deras mål var identiska med bolsjevikernas, men att de bara tänkte uppnå dem på ett ”annat” sätt. Vi känner till klassinnehållet i denna ”skillnad”. Lenin och Trotskij menade att parollen om ”fria sovjeter” materiellt och i praktiken, i princip såväl som i huvudsak, var detsamma som att avskaffa den proletariatets diktatur som införts och företräddes av bolsjevikpartiet. Detta kan bara förnekas av personer som förnekar att bolsjevikernas politik trots alla sina delvisa misstag alltid stod i den proletära revolutionens tjänst. Kommer Serge att förneka det? Ändå glömmer Serge att det är den vetenskapliga analysens grundläggande plikt att inte ta olika gruppers abstrakta paroller [som de är] utan visa på deras verkliga samhälleliga innehåll.[15] I detta fall är denna analys inte särskilt svår att göra.

Låt oss lyssna på den ryska kontrarevolutionens mest auktoritativa talesmans bedömning av Kronstadtprogrammet. Den 11 mars 1921, mitt under upprorets värsta upphetsning, drog Miljukov följande slutsatser: ”Initiativtagarna till en kupp i Kronstadt och Petrograd har genom hela händelseutvecklingen redan visat att de är förmögna att leda händelserna, även på det militära området.” Han fortsätter sedan med att hudflänga de alltför otåliga och ganska närsynta ”kandidaterna om makten” som tittar misstroget på parollen om fria val till sovjeterna. Miljukov läxade upp dem: ”Det viktigaste – och detta gör naiva personer mycket bedrövade – är att de har ett eget program.” Vilket var det? Miljukov skriver:

Detta program kan beskrivas med den korta parollen: ”Ner med bolsjevikerna! Länge leve sovjeterna!”... För närvarande innebär ”Länge leve sovjeterna!” med största sannolikhet att makten kommer att övergå från bolsjevikerna till de mer återhållsamma socialisterna, som kommer att få majoriteten i sovjeterna. Det finns naturligtvis många personer som betraktar de sistnämnda i samma ljus som bolsjevikerna. Bortsett från att vi inte delar denna uppfattning har vi många andra skäl att inte protestera mot Kronstadts paroll. För det första undanröjer den en invändning som blivit vanlig och om vilken Lloyd George och Wells så grundlöst har yttrat: ”Bolsjevikerna är att föredra framför anarki”... Om vi bortser från ett våldsamt maktövertagande från höger eller vänster, är det för oss självklart att detta godkännande [av den nya makten – J W], som givetvis är tillfälligt, bara kan genomdrivas av institutioner av sovjettyp. Bara på detta sätt kan maktöverföringen genomföras smärtfritt och erkännas av landet i sin helhet. Vår slutsats av detta är att ”det är ingen rim och reson att inte bara monarkisterna utan också andra kandidater till makten utomlands har så bråttom.”[16]

I ett senare nummer publicerade Miljukovs tidning Poslednij Novostij en artikel med rubriken ”Sovjeter”, som betonade att det under varje diskussion om vilken form regeringen skulle få efter bolsjevikernas fall var otillåtligt att bortse från frågas om sovjeterna – ty i ”den upproriska befolkningens ögon är ’sovjeterna’ inte bara är rådgivande eller lagstiftande organ, utan också organ för makten i sin helhet, och bara som sådana kan de ersätta bolsjevikmakten.”[17]

I en överblick av revolutionen i slutet av inbördeskriget var mensjevikerna mer övertygade än någonsin om att ”bolsjevikdiktaturen inte skapade någon socialistisk produktion och inte kunde ha skapat det i Ryssland.” (Sotsialistitjeskij Vestnik, 16 februari 1921.) I sin egenskap av pålitliga anhängare till ett kapitalistiskt återupprättande intog mensjevikerna under sitt försvar av Kronstadtupproret i grund och botten samma ståndpunkt som Miljukov. Tillsammans med den sistnämnde försvarade mensjevikerna i Kronstadt åtgärder för att återupprätta kapitalismen.[18] Under de följande åren kunde de inte annat än vara för Stalins huvudinriktning (som 1921 förordades av Abramovitj och andra) att ”på ett avgörande sätt bryta med alla äventyrliga planer på att sprida ’världsrevolutionen’” och istället ta itu med att bygga socialismen i ett land.

Med en invändning här och ett bräkande där är de idag helt för Stalins evangelium om socialismen i ett land. Med detta och med sin trofasthet mot den fana som Kronstadtupproret reste, är de bara trogna sig själva – som ärkeanhängare till varje öppen eller dold tendens till kapitalistiskt återupprättande i Ryssland och kapitalistisk stabilisering i resten av världen.

Banden mellan kontrarevolutionen och Kronstadt går att slå fast inte bara utifrån vad bolsjevismens motståndare säger utan också på grundval av ovedersägliga fakta.

I början av februari fanns det inte några tecken på oroligheter varken i Petrograd eller det närbelägna Kronstadt. Mitt i månaden, långt innan den utveckling som följde, publicerade den utländska kapitalistiska pressen rapporter som gav sig ut för att handla om allvarliga problem i Kronstadt med detaljer om ett uppror i flottan och arrestering av kommissarien för Östersjökusten. Även om dessa rapporter inte stämde vid den tidpunkten, så förverkligades de med förvånande exakthet några få veckor senare.

Den 14 februari 1921 publicerade l’Echo de Paris en signerad artikel med rubriken ”Östersjöflottans revolt mot sovjetregeringen”. Samma dag publicerade Matin, en annan tidning i Paris, en artikel under rubriken ”Moskva vidtar åtgärder mot upprorsmakarna i Kronstadt”. Den ryska vitgardistiska pressen publicerade liknande rapporter. Källan som uppgavs var Helsingfors, centrum för den sovjetfientliga propagandan, varifrån rapporterna skickades den 11 februari.

I sin rapport till den tionde partikongressen den 8 mars 1921 hänvisade Lenin till detta ”sammanträffande”, och sa följande:

Den politiska maktens övergång från bolsjevikerna till något slags obestämt konglomerat eller förbund av brokiga element, till synes rentav bara en aning till höger om bolsjevikerna och kanske rentav till ”vänster” om bolsjevikerna – så obestämd är den konstellation av politiska grupperingar som i Kronstadt har försökt att ta över makten. Det är otvivelaktigt att vita generaler – ni känner alla till detta – samtidigt spelade en stor roll här. Detta är helt bevisat. Två veckor före Kronstadthändelserna stod det redan tryckt i Paristidningarna att det var myteri i Kronstadt. (Valda verk i 10 band, bd 10, s 276, ”Rapport den 8 mars om RKP(b):s CK:s politiska verksamhet”.)

Det är lätt att påvisa, att när dessa rapporter kom till Trotskijs kännedom innan det hade skett någon resning i Kronstadt, så satte han sig i förbindelse med kommissarien för Östersjöflottan och uppmanade denne att vidta försiktighetsåtgärder, eftersom liknande rapporter i den borgerliga pressen angående andra påstådda uppror inom kort hade följts av kontrarevolutionära angrepp i de nämnda regionerna. Trotskij betonade att man inte skulle ta lätt på nyheterna i förskott om arrestering av Östersjöflottans kommissarie. Senare hänvisade Trotskij till denna händelse i ett uttalande från regeringen utfärdat i Moskva den 2 mars, och återigen i en intervju med representanter från pressen den 16 mars 1921.

Vi återger den första delen av intervjun [”Kommentarer till den utländska pressen”] som står i direkt samband med denna punkt:

Det är naturligtvis ingen slump att upproret i Kronstadt sammanfaller med det förestående undertecknandet av fredsfördraget med Polen. Oerhört starka krafter, inte så mycket utifrån antalet som politiskt inflytande och inte bara i Frankrike och bland ryska emigranter utan också i Polen och England, har intresse av att hindra fredsfördraget och handelsöverenskommelsen.

Ni är utan tvivel medvetna om att det redan i mitten av februari, det vill säga vid en tidpunkt då det rådde fullständigt lugn i Kronstadt, stod att läsa nyheter om ett uppror i Kronstadt i ett antal utländska tidningar, bland dem Le Matin. Hur kan man förklara det? Mycket enkelt. Centrum för de kontrarevolutionära sammansvärjningarna ligger utomlands. Det finns mycket nära band mellan dessa ryska emigrantcentra och vissa grupperingar inom den europeiska imperialismen och den europeiska pressen, band som ingalunda är av platonisk natur. De ryska kontrarevolutionära organisatörerna lovar att iscensätta ett uppror i ett gynnsamt ögonblick, medan den otåliga gula och finansiella pressen skriver om det som ett redan fullbordat faktum.

På grundval av rapporten i Le Matin skickade jag en varning till mina örlogskollegor i Petrograd, där jag åberopade det faktum att den utländska pressen – till vår fullständiga överraskning – under loppet av det senaste året hade publicerat nyheter om en kupp i Nizjnij-Novgorod och att Tjernov-Spiridonova hade bildat regering där. Och sannerligen gjordes inom en månad eller så efter publiceringen av detta telegram ett kuppförsök i Nizjnij-Novgorod.

Således trycker inte bara den imperialistiska pressen medvetet en mängd falska rapporter om Ryssland, utan förutsäger också från gång till annan med viss precision revoltförsök i vissa centra i Sovjetryssland. Imperialismens journalistagenter ”förutsäger” bara det som andra imperialistiska agenter har fått i uppgift att genomföra.

Kronstadt valdes ut eftersom det är den punkt som ligger närmast Europa och Petrograd. Eftersom Östersjöflottan i republikens nuvarande internationella situation inte hade kunnat spela någon aktiv roll så hade den oundvikligen tunnats ut vad gäller personal. I mellantiden förflyttades en stor del av de revolutionära matroser som spelade en viktig roll under oktoberrevolutionen 1917 till andra verksamhetsområden. I stor utsträckning ersattes de av tillfälliga element, bland vilka det fanns en hel del lettiska, estniska och finska matroser, vars inställning till sin tjänstgöring var som till ett tillfälligt arbete, och huvuddelen var ointresserade av den revolutionära kampen. Denna omständighet underlättade givetvis det arbete som utfördes av sammansvärjningens organisatörer. De utnyttjade en delkonflikt och utvidgade den så mycket att alla reträttvägar skars av för en stor del av matroserna. Garnisonen och den civila befolkningen hade inte någon möjlighet att orientera sig i denna situation och förblev passiva, och under tiden tog upprorsmännen kontroll över fästningens kraftiga artilleri och de två krigsskeppen.

Det säger sig självt att alla ”sanningsenliga” historiker från Berkman till de plumpa medarbetarna i International Review förbigår detta ”sammanträffande” med tystnad.

Den kapitalistiska pressen kastade sig över händelserna i Kronstadt för att genomföra en av sina största antisovjetiska ryktes- och förtalskampanjer med målet att hjälpa kontrarevolutionens arbete. Lenin hänvisade till denna ”aldrig tidigare skådade hysteriska kampanj”.[19]

Nu när världskapitalismen har inlett sin otroligt ursinniga, hysteriska kampanj mot oss vore det särskilt olyckligt om vi skulle gripas av panik, och det finns ingen anledning till det. Genom kamrat Tjitjerins försorg fick jag igår en sammanfattning av senaste nytt i denna fråga, och jag tror att ni kommer att finna den lärorik. Det är en sammanfattning av nyheterna om förtalskampanjen om situationen I Ryssland. Aldrig tidigare, skriver kamraten som gjorde sammanfattningen, har den västeuropeiska pressen vältrat sig i en sådan orgie av lögner eller sysselsatt sig med massproduktion av fantastiska påhitt om Sovjetryssland som under de senaste två veckorna. Sedan början av mars har hela den västeuropeiska pressen vräkt ut en strid ström av fantastiska historier om uppror i Ryssland, seger för kontrarevolutionen, Lenins och Trotskijs flykt till Krim, de Vitas fana över Kreml, barrikader i Petrograd och Moskva och blod på gatorna, horder av arbetare som närmar sig Moskva från bergen för att störta Sovjetregeringen, Budjonnyjs avhopp till rebellerna, en kontrarevolutionär seger i ett antal ryska städer, en rad namn som praktiskt taget omfattade alla guberniahuvudstäder i Ryssland. Kampanjens omfattning och metoder visar att den är en långtgående plan som anammats av alla de ledande regeringarna. 2 mars förkunnade det brittiska utrikesdepartementet via Press Association att det betraktade dessa rapporter som osannolika, men omedelbart efteråt utfärdade det en egen bulletin om ett uppror i Petrograd, att Kronstadtflottan bombarderade Petrograd och att strider pågick på Moskvas gator.

2 mars publicerade alla brittiska tidningar telegram om uppror i Petrograd och Moskva: Lenin och Trotskij har flytt till Krim, 14.000 arbetare i Moskva kräver en konstituerande församling, arsenalen i Moskva och järnvägsstationen Moskva-Kursk är i händerna på de revolterande arbetarna, i Petrograd är Vasiljevskij Ostrov helt i händerna på upprorsmakarna.

Låt mig återge några radioutsändningar och telegram som kom under de följande dagarna: 3 mars telegraferade Klysjko från London att Reuters hade fått höra absurda rykten om ett uppror i Petrograd och spred dem ihärdigt.

6 mars. Berlinkorrespondenten Mayson telegraferar till New York att arbetare från Amerika spelar en viktig roll i revolutionen i Petrograd, och att Tjitjerin har skickat en order via radio till general Hanecki om att stänga gränsen för emigranter från Amerika.

6 mars. Zinovjev har flytt till Oranienbaum, Röda artilleriet bombarderar arbetarkvarteren i Moskva, Petrograd är belägrat (telegram från Wiegand).

7 mars. Klysjko telegraferar att det enligt rapporter från Tallinn har rests barrikader på Moskvas gator, i tidningarna står rapporter från Helsingfors att antibolsjevikiska trupper har intagit Tjernigov.

7 mars. Petrograd och Moskva är i händerna på upprorsmakarna, uppror i Odessa, Semjonov rycker fram i Sibirien i ledningen för 25.000 kosacker, en revolutionär kommitté i Petrograd kontrollerar fästningarna och flottan (rapporterat av Poldhuradion i England).

Nauen, 7 mars. Fabrikskvarteren i Petrograd revolterar, ett antibolsjevikiskt uppror har brutit ut i Volhynia.

Paris, 7 mars. Petrograd är i händerna på en revolutionär kommitté, Le Matin citerar rapporter från London att de vitas flagga vajar över Kreml.

Paris, 8 mars. Rebellerna har erövrat Krasnaja Gorka, regementen ur Röda armén har gjort myteri i Pskov-området, bolsjevikerna skickar basjkirer mot Petrograd.

10 mars. Klysjko telegraferar: tidningarna frågar om Petrograd har fallit eller ej. Enligt rapporter från Helsingfors befinner sig tre fjärdedelar av Petrograd i händerna på upprorsmakarna. Trotskij (eller enligt andra rapporter Zinovjev) leder operationerna och har sitt huvudkvarter i Tosna, eller annars på Peter-Paulfästningen. Enligt andra rapporter har Brusilov utsetts till överbefälhavare. Rapporter från Riga säger att Petrograd, utom järnvägsstationerna, erövrades den 9:e, Röda armén har dragit sig tillbaka till Gatjina, strejkande arbetare i Petrograd har rest parollen ”Ner med sovjeterna och kommunisterna!”. Det brittiska krigsdepartementet uppger att det är okänt om Kronstadtrebellerna har gått samman med rebellerna i Petrograd, men att Zinovjev enligt deras informationer befinner sig på Peter-Paulfästningen, där han leder sovjettrupperna.

Det går att anföra hur många nyhetsartiklar som helst i denna kampanj, men ingen uppräkning är fullständig utan de rapporter i detta ämne som fanns i Kronstadt Izvestija. I det första numret, 3 mars, rapporterade den ”Allmänt uppror i Petrograd.”

I det femte numret den 7 mars under rubriken ”Senaste nytt från Petrograd” rapporterade den: ”Massarresteringarna och avrättningarna av arbetare och matroser fortsätter. Situationen mycket spänd. De arbetande massorna väntar sig en omvälvning närsomhelst.”

I sitt sjätte nummer den 8 mars under rubriken ”Vad händer i Petrograd” tryckte den följande: ”Helsingforstidningen Hufvudstadsbladet publicerar i nr 60 dessa nyheter från Petrograd... Arbetarna i Petrograd strejkar och lämnar demonstrativt fabrikerna, folkmassor med röda fanor kräver en förändring av regeringen – att kommunisterna störtas.”[20]

I sitt nummer den 11 mars publicerade Kronstadt Izvestija en artikel med rubriken: ”Regeringen i panik”, som började: ”Vårt stridsrop har uppfattats. Revolutionära matroser, soldater i Röda armén och arbetare i Petrograd kommer redan till vår hjälp... Den bolsjevikiska makten känner hur marken glider undan under dess fötter och har givit order i Petrograd om att öppna eld mot alla grupper på fem eller fler personer som samlas på gatorna...”

Det är knappast förvånande att den vitgardistiska pressen utomlands inledde en intensiv kampanj för att samla ihop pengar, kläder, mat etc under parollen: ”För Kronstadt!”

Hur ska man bortförklara denna samling fakta och ovedersägliga bevis? Mycket enkelt: genom att angripa bolsjevikerna med förtal!

Till och med Dan tvingas medge att ”Det naturligtvis stämmer att reaktionära element både i Ryssland och utomlands kastade sig över upproret.” (Sotsialistitjeskij Vestnik, 25 augusti 1937.)

Och den plumpe pennfäktaren i International Review (nr 8 1937) inflikar: ”Förvisso, alla ’reaktionära element både i Ryssland och utomlands kastade sig över upproret’. Kastade de sig inte också över de på samma sätt framprovocerade majdagarna i Barcelona? Kastar sig inte sådana element över de motanklagelser som Trotskij slungar mot Stalins förtals- och utrotningskampanj ’mot Trotskij-Gestapo’. Kerenskij varnade också för att spela i ’reaktionens’ armar.”

Det finns ett tyskt talessätt som säger att det finns saker som går utöver satir. Hur kan man göra en jämförelse mellan hur reaktionen ”utnyttjar” låt oss säga upproret i Barcelona mot den kontrarevolutionära Folkfronten och de kontrarevolutionära krafternas direkta deltagande i ett uppror mot den segerrika revolutionen? Bara odågor och skurkar förfaller till sådan demagogi.

Det finns inget mer upprörande spektakel än när personer som, precis som anarkisterna och mensjevikerna, bland annat har varit kompanjoner till stalinismen i dess folkfronter och bär ansvaret för massakern på det spanska proletariatets blomma, och nu riktar ett anklagande finger mot oktoberrevolutionens ledare för att de slog ner ett uppror mot revolutionen: allt var bolsjevikernas fel. De provocerade invånarna i Kronstadt, etc, etc.

Ingen kan förneka att socialistrevolutionärerna och mensjevikerna är experter, om inte de yttersta auktoriteterna, på provokationer. Inget som Kerenskij och kompani gjorde provocerade dem ens att ta upp vapnen mot den provisoriska regeringen. Tvärtom var mensjevikerna 1917 mycket tydliga i sina krav att det revolutionära Kronstadt – och bolsjeviker i allmänhet – skulle ”kuvas”. Vad gäller socialistrevolutionärerna så tvekade de inte särskilt länge innan de tog upp vapnen för att kämpa mot oktober. Bolsjevismen ”provocerade” verkligen ständigt dessa herrar som alltid har placerat sig på andra sidan barrikaderna.

Man slingrar sig undan och förnekar till och med helt och hållet de kontrarevolutionära elementens deltagande i myteriet – i synnerhet general Kozlovskij och hans grupp av officerare. Ingen förnekar det mer skamlöst än Berkman, som uttryckligen har förkunnat: ”han [Kozlovskij] spelade inte någon som helst roll under Kronstadthändelserna”. (Berkman, s 15.) Om vi ska tro Berkman var Kozlovskij bara en artilleriexpert som placerats på fästningen ”av Trotskij”. Återigen är detta bara Berkmans förbättrade version av socialistrevolutionärernas berättelse.

Låt oss först slå fast Kozlovskijs status. För att göra det tänker vi inte åberopa bolsjevikerna utan deras bittraste fiender. Socialistrevolutionärerna beskrev Kozlovskijs roll så här: fästningens befälhavare, en bolsjevik, ”flydde”. Då övergick dennes plikter till artillerichefen, det vill säga general Kozlovskij. Men han ”vägrade” ta på sig dem, ”och var av uppfattningen att de tidigare reglementena inte längre gällde, eftersom den revolutionära kommittén nu hade makten.” Den revolutionära kommittén gick då vidare och utsåg en Solovjanov, en annan officerare, medan Kozlovskij ”i egenskap av specialist bara fick ansvar för att övervaka det tekniska arbetet med artilleriet”. (Sanningen om Kronstadt, s 14.)

Detta sägs ha ägt rum den 2 mars. Påföljande dag, 3 mars, ”valdes ett militärt försvarsråd, och planer för att försvara fästningen utarbetades. (Ibid, s 15. Vår kursivering – JGW.)

Vilka valdes till detta ”försvarsråd”? Och vilka sorts ”försvarsplaner” utarbetade rådet?

I denna fråga har vi vittnesmål från Kozlovskij själv, som kort efter sin flykt utomlands gav en intervju till pressen. Bland de som citerade denna intervju var mensjevikerna, och så här rapporterade de: ”Redan på upprorets första dag hade rådets militära specialister utarbetat en plan för att omedelbart angripa Oranienbaum, vilket vid den tidpunkten hade alla chanser att lyckas, ty regeringen var överrumplad och kunde inte i tid ha samlat ihop några tillförlitliga trupper... Upprorets politiska ledare var inte överens om att man skulle gå på offensiven och missade möjligheten.[21]

Från den kontrarevolutionära generalen själv (så som han citeras av mensjevikerna) får vi det otvetydiga uttalandet att han och hans officerare från första dagen öppet lierade sig med upproret och hade utarbetat en plan på att erövra Petrograd, och allt detta medan ”regeringen var överrumplad”. Om planen misslyckades så var det bara därför att Kozlovskij och hans kollegor inte lyckades övertyga de ”politiska ledarna”, det vill säga deras socialistrevolutionära allierade, om att tillfället var gynnsamt för att visa sitt verkliga ansikte och program. Socialistrevolutionärerna ansåg att det var bäst att behålla masken av ”försvar” och försöka vinna tid. De ”avvisade” Kozlovskijs plan precis som de ”för tillfället” ”avstod” från att acceptera Victor Tjernovs erbjudande om hjälp.[22]

Den 2 mars 1921 skrev Trotskij: ”Den tidigare generalen Kozlovskij och tre av hans officerare, vars namn vi ännu inte identifierat, har öppet antagit rollen av upprorsmakare... Sålunda har innebörden i de senaste händelserna blivit helt klar. Bakom SR-arna står en tsaristisk general.” Socialistrevolutionärernas och general Kozlovskijs egna medgivanden visar att dessa ord stämde till fullo.

När Berkman skrev sin broschyr kände han till samtliga ovan nämnda fakta. Han återgav faktiskt Kozlovskijs intervju nästan ordagrant med, i vanlig ordning, några viktiga förändringar som dolde den verkliga källan till något som ser ut hans egen bedömning. Så här skriver Berkman:

Efter att ha arresterat några kommissarier förberedde sig matroserna på att försvara sig mot angreppet. Kronstadt vägrade följa de militära experternas råd att omedelbart inta Oranienbaum. Den sistnämnda var av största militära betydelse, utöver att den innehöll 50.000 pud vete som tillhörde Kronstadt. Det var tänkbart med en landstigning i Oranienbaum, bolsjevikerna hade blivit överrumplade och hade inte haft tid att få fram förstärkningar. Men matroserna ville inte gå på offensiven och således gick det psykologiska ögonblicket förlorat.[23]

Lägg märke till miraklet! Man behöver bara ändra ”försvarsrådet” till ”militära experter”, byta ”politiska ledare” mot ”Kronstadt” eller ”matroserna” – och tillsammans med alla Berkman-Lawrence-Ayres och andra står det en sedan fritt att anklaga bolsjevikerna för en ”förtalande och ärekränkande kampanj om Kronstadt.”

Än mer, man kan sedan utnyttja detta system av hokus-pokus för att byta Kronstadt mot Pariskommunen. Kozlovskijs slutsatser mot Marx’ analys, och som Berkman (och mensjevikerna före honom) säga att: ”Samma sak hände med Pariskommunen. Under Pariskommunen precis som under Kronstadtupproret visade sig tendensen till en passiv, defensiv taktik vara ödesdiger.” (Kronstadtupproret, s 40, kursivering i original.)

Det är ingen slump att Berkman och hans nyomvända anhängare är tvungna att plagiera Kozlovskij, socialistrevolutionärerna och mensjevikerna. Anarkisternas avvisande av marxisternas analys av staten får dem oundvikligen att acceptera alla andra uppfattningar fram till och inklusive att delta i den borgerliga statens regeringar. Anarkisternas deltagande i det kontrarevolutionära upproret i Kronstadt är i alla grundläggande avseenden identiskt med deras deltagande i den kontrarevolutionära Folkfrontsregimen i Spanien. Deras försvar av Kronstadt är identiskt med deras hycklande försvar av sin linje i Spanien.

Det tog upprorets ”politiska ledare” från den 28 februari till 2 mars att förvandla Kronstadt till ett väpnat läger mot oktoberrevolutionen. De upproriskas ställning var ytterst gynnsam med kontroll över en förstklassig örlogsfästning som behärskade sjövägen till Petrograd. De hade tillgång till slagskepp, tungt artilleri, maskingevär, etc. Både Kozlovskij och Berkman går i god för det faktum att bolsjevikerna hade blivit ”överraskade”. Trotskij anlände till Leningrad först den 5 mars. Det första angreppet mot Kronstadt inleddes den 8 mars. Kunde bolsjevikerna ha väntat längre?

Precis som Berkman tillskriver Kozlovskij sammanbrottet för Kronstadtupproret till misslyckandet att inta Oranienbaum och på så sätt utlämna Petrograd till upprorsmakarnas nåd. Många militära experter var av uppfattningen att upprorets misslyckande till stor del berodde på att isen inte hade smält. Om vattnet hade börjat flyta fritt mellan Kronstadt och Leningrad så kunde inte sovjetregeringen ha använt marktrupper, medan å andra sidan örlogsförstärkningar i ilfart kunde ha förts in till upprorsmakarna. Faran för denna utveckling är varken en ”myt” eller ”bolsjevikiskt förtal”. På Kronstadts gator höll isen redan på att smälta. Den 15 mars, tre dagar innan fästningen intogs efter ett heroiskt angrepp där 300 delegater från den tionde partikongressen deltog, tryckte nr 13 av Kronstadt Izvestija på första sidan en order om att rensa gatorna ”med tanke på tövädret”. Om bolsjevikerna hade väntat så hade de framkallat en situation som skulle krävt ett oändligt många fler liv och större uppoffringar, för att inte tala om att det hade riskerat själva revolutionens öde.[24]

Hos de vanliga läsarna uppväcker namnet Kronstadt inte minnet av Kronstadtupproret 1921 utan de revolutionära matrosernas ärorika meriter 1917 – de revolutionärer som Dan och hans bröder på den tiden krävde skulle kuvas. När alla dessa historiker åberopar fästningens namn och namnen på krigsfartygen Petrovavlovsk och Sevastopol – ”de fartyg som 1917 hade varit bolsjevikernas viktigaste stöd”[25] – så undviker de noga att nämna det faktum att personalen på både fästningen och krigsfartygen inte kunde ha varit densamma under alla åren mellan 1917 och 1921. Även om fästningen och fartygen var nära nog fysiskt intakta, så hade en hel del hänt med de revolutionära matroserna under inbördeskriget, där de spelade en hjälteroll på praktiskt taget varenda område. Det går naturligtvis inte att måla upp en bild där Kronstadtmatroserna deltog i oktoberrevolutionen bara för att stanna kvar på fästningen och fartygen medan deras vapenbröder kämpade mot Wrangel, Koltjak, Denikin, Judenitj och de andra. Men det är faktiskt vad bolsjevismens motståndare försöker antyda genom att ständigt upprepa orden Kronstadt, revolutionära matroser och så vidare. Knepet är bara alltför uppenbart. Trotskijs svar nyligen till Wendelin Thomas[26] sticker hål på denna bubbla och kan inte annat än uppväcka deras vrede. Med föraktligt hyckleri reser de sig alla, från Dan till Lawrence, i låtsad ilska mot Trotskijs föregivet nedsättande anmärkningar om ”massan”. Men i sitt svar till Thomas formulerade Trotskij bara om de fakta som han hade lagt fram i den ovan nämnda intervjun den 16 mars 1921, då han sa:

Sådana är de ovedersägliga fakta. Större delen av de upproriska styrkorna bestod av matroser. Garnisonen och befolkningen förblev passiv. Röda arméns ledning överrumplades av upproret och försökte först vinna tid och hoppades på att stämningarna bland upprorsmakarna skulle svänga. Det brådskade. När det blev uppenbart att det inte fanns någon möjlighet att dra bort den grå massan från socialistrevolutionärernas och deras bödlars ledning intogs Kronstadt med hjälp av en stormning. Därmed gjorde bolsjevikerna bara sin plikt. De försvara revolutionens erövringar mot kontrarevolutionens komplotter. Det är den enda dom som historien kan och kommer att fälla.

Noter:

[1] För Trotskijs synpunkter på Kronstadt vid samma tid, se Ramaskri om Kronstadt och Mer om undertryckandet av Kronstadt

[2] Sotsialistitjeskij Vestnik, 25 augusti 1937.

[3] Sotsialistitjeskij Vestnik, 5 april 1921. Vår kursivering.

[4] Sanningen om Kronstadt, Volja Rossij, Prag 1921, s 5.

[5] Berkman, Kronstadtupproret, s 12. Kursiverat i original.

[6] Vanguard, vol 3, nr 6, februari-mars 1937. [Vanguard var en anarkistisk månadstidning som gavs ut i New York 1932-1939 – engelske redaktörens anmärkning.]

[7] Victor Serge tror att det helt och hållet var Kalinins fel. ”Centralkommittén begick det oerhörda misstaget att skicka Kalinin...” (La Révolution Prolétarienne, september 1937.)

[8] Berkman, op cit, s 12-13. Våra kursiveringar – JGW.

[9] Sanningen om Kronstadt, s 11. Vår kursivering – JGW.

[10] Izvestija, från Provisoriska revolutionära kommittén i Kronstadt, nr 11, 13 mars 1921. Våra kursiveringar – JGW.

[11] Kronstadt Izvestija, nr 11, s 12. Våra kursiveringar – JGW.

[12] Izvestija förkunnade att det var ”en delegat från Sevastopol” som lämnade denna ”redogörelse”.

[13] Dulkis var medlem i tjekan i Kronstadt. Kursanti var officerskadetter i Röda armén – öa.

[14] Våra kursiveringar – JGW.

[15] I sina senaste kommentarer om Kronstadt erkänner Victor Serge att bolsjevikerna när de väl ställdes inför upproret inte hade någon annan utväg än att krossa det. Därmed avgränsar han sig från olika varianter av anarko-mensjevism. Men andemeningen i hans bidrag till diskussionen är att beklaga sig över de historiska erfarenheterna istället för att försöka förstå dem som marxist. Serge hävdar envist att det hade varit ”lätt” att avvärja upproret – om centralkommittén bara inte hade skickat Kalinin för att tala med matroserna! När upproret väl bröt ut så hade det varit ”lätt” att undvika det värsta – om bara Berkman hade talat till matroserna! Att närma sig Kronstadthändelserna på ett sådant sätt är att inta en ytlig ståndpunkt: ”Åh, om historien hade besparat oss Kronstadt!” Det kan leda till och leder verkligen till eklekticism och att man förlorar alla politiska perspektiv. Om historien (eller hans föräldrar) hade besparat oss Kalinin från Moskva, skulle det då ha räddat oss från anblicken av att en person med Serges mod och begåvning tjänar som täckmantel för alla Kalinin, inklusive de i POUM? När det kommer till allvarliga frågor avviker Serge från marxismen och föredrar en mer ”vidsynt” uppfattning. Med denna inställning kan han inte vägleda förtruppen utan bara individer som har ”Följt den gyllene regeln/Tills han blivit en gyllene dåre”.

[16] Poslednij Novostij, 11 mars 1921.

[17] Idem, 18 mars 1921.

[18] I de ”Programmatiska teser för Ryssland” som mensjevikernas centralkommitté föreslog 1921 återfinner vi följande: ”I den mån de kapitalistiska formerna under den förestående perioden kommer att behålla sitt inflytande inom världsekonomin, kan den [ryska] republikens ekonomiska system därmed inte annat än vara överensstämmande med de kapitalistiska förhållande som råder i de utvecklade länderna i Europa och Amerika...” (Sotsialistitjeskij Vestnik, 2 december 1921.)

[19] I sitt avslutningstal [vid tionde partikongressen] den 16 mars läste Lenin upp en rapport till kongressen om presskampanjen. Här är några tidningsrubriker som Lenin nämnde:
”Rapporter om uppror i Moskva. Strider i Petrograd.” (London Times, 2 mars 1921.)
”Antibolsjevikisk agitation. Petrograd och Moskva i händerna på de upproriska som bildar en provisorisk regering.” (Matin, 7 mars.)
”Kronstadt mot Petrograd, Zinovjev arresterad.” (Berliner Tageblatt, 7 mars.)
”De revolterande matroserna landstiger i Petrograd.” (Matin, 8 mars.)
”Upproret i Ryssland.” (Vossische Zeitung, 10 mars.)
”Petrograd kämpar. Rött batteri tystat.” (London Times, 9 mars.)

[20] Mensjevikerna i Ryssland var inte sena att ge sitt bidrag till imperialisternas ursinniga kampanj utomlands och deras socialistrevolutionära allierades kampanj i Kronstadt. De hade ingen egen press och kunde därmed bara delta i hemlighet. Här är första stycket i ett av deras flygblad, som är daterat 8 mars 1921, och utgivet i namn av ”RSDAP:s Petersburgkommitté”. Det delades ut under upprorets mest avgörande dagar:
”Den bolsjevikiska diktaturen rämnar och faller sönder. Bondeuppror i Ukraina, Sibirien, sydvästra Ryssland... Strejker och jäsning bland arbetarna i Petersburg och Moskva... Matroserna i Kronstadt har rest sig... Svält, kyla, misär och en aldrig tidigare skådad förbittring inom befolkningen i resten av Ryssland... Detta är den inte alls förtjusande bilden av sovjetrepubliken tre år efter bolsjevikernas maktövertagande. Den bolsjevikiska diktaturen rämnar och faller sönder... (Mensjevikerna utomlands publicerade stolt detta ”välinformerade” cirkulär i Sotsialistitjeskij Vestnik, 20 april 1921.)

[21] Sotsialistitjeskij Vestnik, 5 april 1921. Vår kursivering – JGW.

[22] Efter att skenheligt ha låtsat att man helt enkelt förkastade Tjernovs erbjudande, går Berkman vidare och citerar ur Petritjenkos svar, där ordföranden för Kronstadts Provisoriska revolutionära kommitté direkt beslår den anarkistiske försvararen med lögn. Efter att ha uttryckt sin djupa tacksamhet ”till alla våra bröder utomlands.. för deras sympati” fortsätter Petritjenko med att säga: ”Den Provisoriska revolutionära kommittén är tacksam för kamrat Tjernovs erbjudande, men avstår för tillfället, det vill säga tills dess den fortsatta utvecklingen blivit klarlagd. Under tiden kommer allt att tas under övervägande.” (Berkman, s 16. Vår kursivering – JGW.) Vi upprepar att de ”politiska ledarna” var rädda för att det ”psykologiska ögonblicket” ännu inte var moget för dem att acceptera varken Kozlovskijs eller Tjernovs ”erbjudanden”, det vill säga kasta bort sin lämpliga mask av partilöshet och visa sina verkliga färger.

[23] Berkman, s 40. Vår kursivering – JGW.

[24] Efter att ha beklagat sig över Kalinin går Serge vidare och närmar sig en så allvarlig fråga som Kronstadt genom att klaga på ”överdrifter” under kuvandet av upproret. Därmed beblandar sig Serge med de personer som aldrig tröttnar på att skrika om revolutionärernas ”blodtörst”. För dessa skenheliga hycklare och eländiga brackor känner vi bara förakt. Men vi rodnar av skam över att Serge har sänkt sig så lågt – med den penna som så kunnigt har skildrat inbördeskrigets odödliga sidor, ja med alla sina ”överdrifter”.
Till sist intogs fästningen med en stormning, efter ett motstånd som var ytterst envist och beslutsamt. Tidigare angrepp hade slagits tillbaka med svåra förluster. Nu övergick striderna till gatorna, från kvarter till kvarter, hus till hus. Det följdes av närstrider, den mest hänsynslösa formen för modern krigföring. ”En massaker!”, klagar Serge högljutt, och hoppas utan tvivel att han med dessa förmaningar ska bespara oss framtida blodsutgjutelse, men förbereder i själva verket bara marken för värre förluster och offer från klassens förtrupps sida. Låt oss för tillfället förbise Serges uppenbara likgiltighet för de kämpar som föll för myteristernas kulor och bajonetter – deras blod är ju trots allt bara bolsjevikiskt blod som är tänkt att utgjutas i all oändlighet. Låt oss som Serge försöka oss på att bara överväga de lik som han väljer att räkna vid detta tillfälle. Skulle Serge ha blivit blidkad av hälften eller en tiondel av ”massakern”? Vid vilken punkt väger denna matematiska våg över för att uppväga den fruktansvärda olikhet som han jonglerar med? Exakt var drar han linjen – inte bara i Kronstadt ty problemet går mycket djupare än så, utan låt oss säga i en strejkvakt? Om vi är tvungna att tillämpa Serges ”gyllene regel” så måste vi med papper och penna på förhand räkna ut alla ”onödiga” offer från arbetarnas sida innan vi kan ge dem råd och leda dem i striderna. Och om framtidsutsikterna är hård, skoningslös kamp, blir vi då tvungna att knäppa ihop händerna för att på så sätt undvika alla möjligheter till ”överdrifter” antingen under strejken eller på barrikaderna? Och ändå är detta den enda politiskt logiska slutsatsen av Serges uppfattning om Kronstadt.

[25] Berkman, Kronstadtupproret, s 8.

[26] Ramaskri om Kronstadt – öa.