Skrivet: 1933
Publicerat: i Persdienst van de groep van Internationale Communisten nr 7,
april 1934; Räte-Korrespondenz nr 3, augusti 1934; International Council Correspondance nr 3,
december 1934. Ffg på svenska i Internationell Arbetarkamp nr 3, maj 1973.
Översättning: Internationell Arbetarkamp
Digitalisering: Jonas Holmgren
1. Bolsjevismen har skapat sig ett slutet fält av samhällelig praktik i Sovjet-ekonomin och Sovjet-staten. Den har med tredje internationalen organiserat ett verktyg för att leda och påverka arbetarrörelsen i internationellt hänseende. Den har framställt sina grundsatser och taktiska riktlinjer i "leninismen". Är nu den bolsjevikiska teorin, som Stalin säger, marxismen i imperialismens och den proletära revolutionens tidsålder, är den i enlighet därmed axeln för proletariatets internationella revolutionära klassrörelse?
2. Bolsjevismen har fått sitt internationella anseende i den proletära klassrörelsen för det första genom sin konsekventa politik i den revolutionära och internationella kampen mot världskriget 1914-18, för det andra genom den ryska revolutionen 1917. Dess världshistoriska betydelse ligger i att den under Lenins hela tiden konsekventa ledning insåg den ryska revolutionens problem och att den samtidigt hade skapat det verktyg som praktiskt kunde lösa problemen, nämligen det bolsjevikiska partiet. Bolsjevismens anpassning till frågeställningarna i den ryska revolutionen, som lyckades i 20 års mödosam och konsekvent utveckling, uppnåddes med hjälp av insikten i denna revolutions grundläggande klassfrågor.
3. Frågan om bolsjevismens lyckade genomförande av sina uppgifter gjorde den kompetent och berättigad till att i teori, taktik och organisation, leda och genomföra den internationella proletära revolutionens uppgifter, det är först och främst å ena sidan frågan om den ryska revolutionens samhälleliga grundvalar, å andra sidan frågan om den internationella proletära revolutionen i de stora kapitalistiska länderna.
4. Det ryska samhället bestämdes helt av sitt läge mellan Europa och Asien. Medan Västeuropas mer avancerade ekonomiska styrka och dess starkare internationella position redan vid medeltidens slut tillintetgjorde ansatserna till en organiserad handelskapitalistisk utveckling i Ryssland, så skapade den politiska överlägsenheten hos Fjärran Österns despotier grundvalarna för det ryska rikets absolutistiska statsstruktur. Ryssland stod alltså inte bara geografiskt utan också ekonomiskt och politiskt mellan två kontinenter, vars olika ekonomiska grundvalar och politiska ordning sammansmälte med varandra på ett egenartat sätt på rysk mark.
5. Rysslands internationella dubbelställning har inte bara påverkat dess förflutna, utan också på ett avgörande sätt påverkat dess revolutions frågeställningar under 1900-talets första två decennier. Det kapitalistiska systemet har i den imperialistiska uppgångens tidsålder skapat två motsatta men starkt sammanflätade centra: Det högkapitalistiska centrat av aktiva imperialistiska framstötar inom Västeuropas och Nordamerikas starka industriella område och det koloniala centrat av passiv imperialistisk utplundring i de östasiatiska jordbruksområdena. Klasshotet mot det världsimperialistiska systemet följer i enlighet därmed ur dessa båda centra. Den internationella proletära revolutionen finner sitt centrum i högkapitalismens västeuropeiska-nordamerikanska område, den nationella agrarrevolutionen finner sitt centrum i fjärran österns bondeländers område. I Ryssland, som står i skärningspunkten mellan de båda världsimperialistiska centras inflytelsesfärer, korsas också de båda revolutionernas tendenser.
6. Den ryska ekonomin utgjorde en kombination av asiatisk efterbliven jordbruksproduktion och europeisk modern industriekonomi. Livegenskapen fortsatte i praktiken att existera i skilda former för det absoluta flertalet ryska bönder. De ringa ansatserna till kapitalistisk jordbruksekonomi kunde därför inte göra sitt genombrott. De åstadkom bara en upplösning av den ryska byn, som i obeskrivbar utsträckning försjönk i elände, utan att bondens bindning till jorden, som inte längre kunde föda honom, upphävdes. Den ryska jordbruksekonomin, som omfattade fyra femtedelar av den ryska befolkningen och mer än hälften av den ryska totalproduktionen, var fram till 1917 en med kapitalistiska element uppblandad feodalekonomi. Den ryska industrin hade inympats i landet av tsardömet som framförallt ville vara oberoende av utlandet för tillverkningen av militärförnödenheter. Men eftersom grundvalarna för en utvecklad hantverksproduktion och ansatserna till bildandet av en klass av "fria arbetare" saknades i Ryssland, så fanns till denna statliga kapitalism, som visserligen genast framträdde som storproduktion, ännu ingen lönearbetarklass. Den var livegenskapskapitalism och har bevarat starka rester av denna besynnerlighet fram till 1917, i löneutbetalningssystemet, arbetarnas inkvartering, i sociallagarna och i andra företeelser. Det ryska proletariatet uppvisade i enlighet därmed inte bara en kännbar brist på teknisk mognad, det var också i stor utsträckning analfabetiskt och till mycket stor del direkt eller indirekt bundet till byn. I många industrigrenar var arbetarna säsongarbetande bönder utan ständig bindning till staden. Den ryska industriekonomin var fram till revolutionen 1917 en med feodala element uppblandad kapitalistisk produktion. Feodal jordbruksproduktion och kapitalistisk industriproduktion hade alltså i sina grundelement ömsesidigt uppblandats och hade sammansmält till ett ekonomiskt system, som varken kunde behärskas med feodala ekonomiska principer eller ännu hade frambringat grundvalarna för en organisk utveckling av de kapitalistiska elementen.
7. På detta fundament reste sig den tsaristiska absolutismens stat. Denna stats existens vilade på jämvikten mellan Rysslands båda besittande klasser, som båda var oförmögna att tränga undan varandra. Om den ryska kapitalismen utgjorde den absolutistiska tsarstatens ekonomiska ryggrad, så var den jordägande feodaladeln dess politiska stötta. "Författning", röst-"rätt" och "självförvaltnings"-system kunde inte dölja frånvaron av politiska rättigheter för tsarstatens alla klasser, en stat som i landets ekonomiska efterblivenhet i sina härskarmetoder utgjorde en blandning av europeisk absolutism och östasiatisk despotism.
8. Ekonomiskt stod den ryska revolutionen inför uppgiften att, för det första undanröja den dolda agrarfeodalismen och den fortlevande livegenskapliga bondeexploateringen, att industrialisera jordbruket och ställa det under den moderna varuproduktionens betingelser, för det andra att möjliggöra ett obegränsat skapande av en klass av faktiskt "fria arbetare" och att befria den industriella utvecklingen från alla feodala bojor. Den ryska revolutionens ekonomiska uppgifter var följaktligen i sina grunddrag en borgerlig revolutions uppgifter.
9. Politiskt stod den ryska revolutionen inför uppgiften att slå den absolutistiska staten i spillror, att undanröja feodaladelns privilegier som det första ståndet, att skapa en politisk författning och en statlig förvaltningsapparat, som politiskt kunde säkra lösandet av revolutionens ekonomiska uppgifter. Den ryska revolutionens politiska uppgifter var alltså uppgifter för en borgerlig revolution, fullständigt i överensstämmelse med dess ekonomiska förutsättningar.
10. I överensstämmelse med den säregna samhälleliga kombinationen av feodala och kapitalistiska element så ställdes också den ryska revolutionen inför kombinerade och komplicerade uppgifter. Till sitt väsen skilde den sig lika grundläggande från den klassiska borgerliga revolutionen, som den ryska absolutismens samhälle i början av 1900-talet skilde sig från den franska absolutismens samhälle på 1600-talet.
11. Denna skillnad som härstammade ur en annorlunda ekonomisk grundval fann sitt politiskt mest märkbara uttryck i de enskilda ryska klassernas ställning till det tsaristiska systemet och till revolutionen. I enlighet med deras ekonomiska klassintressen måste alla ryska klasser vara grundläggande motståndare till tsarismen. I politisk praxis var de det emellertid inte bara i olika grad, utan också i helt olika mål- och viljeinriktning.
12. Feodaladeln kämpade i grunden bara för att utvidga sitt inflytande på den absolutistiska staten, som den ville bevara i sin helhet för att säkra sina privilegier.
13. Borgarklassen, som numerärt var svag, politiskt osjälvständig och mångfaldigt direkt bunden till tsarismen genom statens protektionism, genomgick i sin politiska hållning flera förändringar. I Dekabriströrelsen 1825 genomförde den sitt första och enda aktiva revolutionära angrepp på det absolutistiska systemet. Vid tiden för narodnikernas terroriströrelse på 1870- och 1880-talen understödde den den revolutionära rörelsen passivt för att förstärka trycket på tsarismen. Rollen som påtryckningsmedel på den absolutistiska regimen ville den också påbörda de revolutionära strejkkamperna fram till 1905. Dess mål var då inte längre att undanröja tsarismen utan att reformera den. Efter oktoberstriderna 1905 övergick den till direkt samförståndspolitik med tsarismen under den parlamentariska perioden från 1906 till våren 1917. Slutligen hamnade den ryska borgarklassen, på flykt från konsekvenserna av de proletära och borgerliga massornas revolutionära kamp, i en villkorslös politisk självuppgivelse inför den tsaristiska reaktionen vid tiden för Kornilov-kuppen, vilken skulle återställa den gamla tsarmakten. Den blev kontrarevolutionär redan inför genomförandet av sin egen revolutions uppgifter. Den ryska revolutionens första klasskännetecken är alltså det faktum att den borgerliga revolutionen måste genomföras inte bara utan, utan också direkt mot borgarklassen. Det medförde en grundläggande förskjutning av hela dess politiska karaktär.
14. I enlighet med sitt oerhörda flertal blev bönderna det sociala skikt som åtminstone passivt måste komma att avgöra den ryska revolutionen. De antalsmässigt färre kapitalistiska medel- och storbönderna representerade visserligen en småborgerlig, liberal politik, men det övervägande antalet hungrande och underkuvade småbönder drevs med våldsam kraft in på vägen mot våldsam expropriering av godsherrejorden. Oförmögen till egen klasspolitik fann sig de ryska bondeskikten alltid i andra klassgruppers följe. Fram till februari 1917 hade de, även under konvulsionerna från upprepade upprorsrörelser, i sin helhet varit tsarismens orörliga grundval. Till följd av deras kompakta orörlighet och deras efterblivenhet så misslyckades revolutionen 1905. 1917 avgjorde de slutet för tsarismen, som i armén hade sammanfört dem till stora sociala enheter, i vilka de förlamade krigföringen. Genom att de i revolutionens fortsatta förlopp genom den primitiva, men oemotståndliga resningen i byn, utrotade storgodsen, så skapade de förutsättningen för den bolsjevikiska revolutionens seger, som under inbördeskrigets år kunde upprätthållas enbart tack vare deras fortsatta aktiva hjälp.
15. Det ryska proletariatet hade trots sin efterblivenhet stor stridskraft, tack vare det förbundna tsaristiska och kapitalistiska förtryckets obarmhärtiga skola. Det kastade sig med oerhörd seghet in i den ryska borgerliga revolutionens aktioner och blev dess skarpaste och tillförlitligaste "verktyg". Genom att alla dess aktioner, genom sammanstötningen med tsarismen, blev till revolutionära aktioner, utvecklade proletariatet en primitiv klassmedvetenhet, vilken i vissa delar av kampaktionerna 1917, speciellt i det våldsamma övertagandet av avgörande företag, höjde sig till den subjektiva kommunistiska viljans höjder.
16. Den småborgerliga intelligentsian spelade en märklig roll i den ryska revolutionen. Materiellt och andligt olidligt hårt trängd, hindrad från yrkesbefordringar, skolad i den europeiska viljans mest framskridna idéer, kom också den ryska intelligentsians bästa krafter att slå sig samman i den revolutionära rörelsens främsta rad och satte på dominerande sätt sin småborgerliga jakobinska stämpel på rörelsen. Framför allt är den ryska socialdemokratins rörelse i sitt yrkesrevolutionära ledarskikt revolutionärt-småborgerligt parti.
17. För att klassmässigt gå iland med den ryska revolutionens uppgifter framträdde en säregen kraftgruppering. De oerhörda bondemassorna utgjorde dess passiva grundval; de i förhållande till dem numerärt fåtaligare, men revolutionärt kampvilliga proletära massorna ställde upp med sitt aktiva kampvapen; det lilla skiktet revolutionära intellektuella upphöjde sig till revolutionens ledande huvud.
18. Denna den ryska revolutionens klasstriangel framträdde med naturnödvändighet ur det tsaristiska, absolutistiska samhället, som politiskt behärskades av den absolutistiska, självständiga staten och vars grundval utgjordes av de ömsesidigt, politiskt omyndigförklarade ägande klasserna - feodaladeln och borgarklassen. Den egenartade uppgiften att genomföra den borgerliga revolutionen utan och mot borgarklassen var ett resultat av nödvändigheten att mobilisera proletariatets och böndernas elementära intressekamp för att störta tsarismen och att samtidigt med tsarismen spränga de existerande formerna för feodal och kapitalistisk utsugning. De ryska bönderna hade, om man bara ser till deras antal, kunnat genomföra de revolutionära uppgifterna ensamma, men de var politiskt ur stånd till detta, ty de kunde bara förverkliga sitt klassintresse genom att underkasta sig en annan klass ledning, som i viss omfattning bestämde till vilken grad bondeintressena kunde genomföras. De ryska arbetarna utvecklade under 1917 ansatserna till en självständig, kommunistisk klasspolitik, men de samhälleliga förutsättningarna saknades för deras seger. Och eftersom den hade varit en seger för den proletära revolutionen, hade den också måst vara en seger över bönderna.
Det var omöjligt för Rysslands tio miljoner proletära arbetare. Så föll de - precis som bönderna - offer för ledningen från ett intellektuellt skikt som inte var organiskt förbundet med deras intressen.
19. Skapandet av den ryska revolutionens ledarorganisation och utvecklandet av en överensstämmande taktik är bolsjevikernas förtjänst. De ställde sig den utsiktslösa uppgiften att genomföra politiken att åstadkomma det motsägelsefulla förbundet mellan bondemassan, som kämpade för privategendomen, och arbetarna, som kämpade för kommunismen. De har möjliggjort revolutionen under dessa svåra betingelser och säkrat dess framgång genom att sammanföra de motsatta intressegrupperna bönder-arbetare under sin järnhårda partidiktatur. Bolsjevikpartiet är ledarpartiet för Rysslands revolutionära, småborgerliga intelligentsia, som genomförde den ryska revolutionens historiska uppgift, anpassning av historien på ryggarna av de sammanförda borgerligt-revolutionära bondeskiktet och den proletärt-revolutionära arbetarklassen.
20. Bolsjevismen uppvisar alla grundläggande karaktärsdrag hos en borgerlig revolutionär politik, stegrad av den från marxismen övertagna insikten i samhällsklassernas rörelselagar. Lenins sats: "Den revolutionära socialdemokraten är den med massan förbundna jakobinen" är mer än en yttre jämförelse. Den förkunnar snarare den inre, tekniskt-politiska karaktärssläktskapen med den revolutionära småborgarklassens rörelse under den franska revolutionen.
21. Den bärande principen i bolsjevismens politik är jakobinsk: makterövring och maktutövning genom organisationen. Rättesnöret för de stora politiska perspektiven och deras förverkligande genom taktiken hos den bolsjevikiska organisationen, som kämpar om makten, är jakobinsk: mobilisering av alla samhälleligt lämpliga medel och krafter för att störta den absolutistiska motståndaren under användning av samtliga metoder som lovar framgång: lotsa sig fram mellan och ingå pakt med varje samhällskraft, som kan utnyttjas om så bara för den kortaste tidsperiod och det obetydligaste kampavsnitt. Den bolsjevikiska organisationens grundtanke är jakobinsk: skapandet av en fast organisation av yrkesrevolutionärer, som är och förblir ett militäriskt disciplinerat och fogligt verktyg för en allsmäktig ledning.
22. Teoretiskt har bolsjevismen på intet sätt utvecklat någon egen tankebyggnad, som kan betraktas som avskilt system. Den har snarare övertagit marxismens klassanalysmetod och anpassat den till den ryska revolutionens situation, d.v.s. grundläggande förändrat dess innehåll samtidigt som den bibehållit de marxistiska begreppen.
23. Som bolsjevismens egen ideologiska insats bör man betrakta sammankopplingen av dess politiska teori som helhet med den borgerliga materialismen. Som radikal förkämpe för den borgerliga revolutionen stöder sig bolsjevismen på den borgerliga revolutionens radikala, filosofiska ideologi och gör den till dogm för inriktningen på sin världsåskådning. Fastlåsningen vid den filosofiska (borgerliga) materialismen åtföljs av oupphörligt återfall i den filosofiska idealismen, som slutligen betraktar den politiska praktiken som utslag av ledarnas handlande. (Reformismens förräderi - förgudningen av Lenin och Stalin).
24. Bolsjevismens organisation uppstod ur de socialdemokratiska cirklarna av intellektuella revolutionärer och utvecklade sig genom fraktionsstrider, splittringar och nederlag till en ledarorganisation, där de avgörande positionerna förblev i händerna på den småborgerliga intelligentsian. Dess uppbyggnad konsoliderades (befordrad av den ihållande illegala situationen) till en politisk organisation av militaristisk karaktär, vars bärande element utgjordes av yrkesrevolutionärerna. Endast med ett sådant fast ledarinstrument kunde den bolsjevikiska taktiken omsättas och den historiska uppgiften för Rysslands revolutionära intelligentia uppfyllas.
25. Bolsjevismens taktik, som tjänade genomförandet av organisationens makterövring, visar i synnerhet fram till oktober 1917 en väldig inre enhällighet. Dess oupphörliga yttre vacklande var i det väsentliga bara de tillfälliga anpassningarna till förändrade situationer och förändrade styrkeförhållanden mellan klasserna. Enligt principen om det absoluta underordnandet av medlen under ändamålet ändrades taktiken ihållande till och med på skenbart grundläggande paroller utan varje hänsyn till den ideologiska inverkan på de klasser som den ledde. Det var funktionärernas stående uppgift att göra varje vacklande begripligt för "massorna". Å andra sidan utnyttjade bolsjevismen varje ideologisk rörelse hos massorna, till och med när den stod i grundläggande motsättning till partiprogrammets politiska principer. Den kunde det, eftersom det bara gällde att få oinskränkt masstöd för dess politik. Den måste det, eftersom dessa massor själva - arbetare och bönder - hade motsatta intressen och fullkomligt olika medvetenhet. Just därför är bolsjevismens taktiska metoder bundna till en revolutionärt-borgerlig politik, och det är just denna borgerliga politiks medel som den förverkligar.
26. Den målsättning som bolsjevismen utgår ifrån är störtandet av det tsaristiska systemet. Den är, som slag mot absolutismen, av revolutionärt-borgerlig karaktär. Denna målsättning är underkastad kampen om den ryska socialdemokratins taktiska linje. Bolsjevismen utvecklar i denna kamp sina metoder och sina lösningar.
27. Det var bolsjevismens historiska uppgift att genom sin ledartaktik sammansvetsa proletariatets och bondemassornas resning, som stod på helt olika samhälleliga nivåer, till gemensam aktion mot den feodala staten. Den måste sammanfoga till en enhetlig aktion: bonderesningen, den borgerliga revolutionens aktion i början av det borgerliga samhällets utveckling och proletariatets resning, den proletära revolutionens aktion vid slutet av det borgerliga samhällets utveckling. Den kunde göra detta bara genom att utveckla en storstilad strategi för att utnyttja de mest olika klassrörelser och strömningar.
28. Denna utnyttjandestrategi börjar med beredskapen att utnyttja den minsta spricka i det fientliga lägret. I enlighet därmed välkomnar Lenin vid ett tillfälle de liberala godsägarna som "morgondagens bundsförvant", medan han en annan gång försvarade stödet till prästerna, som på grund av att de åsidosatts materiellt vände sig mot regeringen. Likaså var han beredd att stödja de religiösa sekterna, som förföljdes av tsarismen.
29. Klarheten i Lenins taktik visar sig emellertid i att han, framför allt till följd av erfarenheterna från 1905, ställer frågan om "revolutionens bundsförvanter" på ett riktigt sätt, genom att han skarpare gör front mot alla kompromisser med de avgörande kapitalistiska grupperna och begränsar politiken med "förbund" och kompromisser till småborgar- och småbondeskikten, d.v.s. till enbart de skikt som historiskt kunde mobiliseras för den borgerliga revolutionen i Ryssland.
30. Den bolsjevikiska politikens tvåklassbas yttrar sig på bredare front i den taktiska parollen om "arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur", som 1905 gjordes till allmänt rättesnöre för den bolsjevikiska politiken och som i sig ännu innehöll den illusoriska föreställningen om ett slags parlamentarism utan borgarklass. Den ersattes senare av parollen "Klassförbundet mellan arbetare och bönder". Bakom denna formel dolde sig ingenting annat än nödvändigheten att sätta dessa båda klasser i rörelse för bolsjevismens maktpolitik.
31. De rådande parollerna, under vilka de båda klasserna som var avgörande för den ryska revolutionen skulle mobiliseras utifrån sina motsatta ekonomiska intressen, underordnades bara hänsynslöst ändamålet att utnyttja dessa klassers krafter. För att mobilisera bönderna ställde bolsjevikerna upp parollen "radikal expropriering av storgodsägarna genom bönderna". Denna lösning kunde av bönderna uppfattas som en uppmaning till uppdelning av storgodsen bland småbönderna. När Mensjevikerna hänvisade till detta reaktionära innehåll i den bolsjevikiska agrarparollen, lät Lenin dem förstå att bolsjevikerna inte på det ringaste sätt hade bestämt sig för vad som skulle ske med den exproprierade jorden. Att reglera det skulle vara en angelägenhet för den socialdemokratiska taktiken i den ifrågavarande situationen. Kravet att bönderna skulle överta storgodsägarnas jord hade alltså en uttalat demagogisk karaktär, men grep tag i bönderna på deras avgörande intressepunkt. På liknande sätt har bolsjevikerna också kastat ut paroller till arbetarklassen, som t.ex. rådsparollen. Avgörande för dess taktik var uteslutande den tillfälliga framgången för en paroll, som inte alls betraktades som partiets principiella förpliktelse mot massorna utan som propagandistiskt medel för en politik, som i sista hand innebär organisationens makterövring.
32. Under perioden 1906-14 har bolsjevismen i förbindelse mellan legalt och illegalt arbete utvecklat taktiken för "den revolutionära parlamentarismen". Denna taktik motsvarade situationen för den borgerliga revolutionen i Ryssland. Med dess hjälp lyckades det att inlemma de dagliga skärmytslingarna mellan arbetarklassen och tsarismen och bönderna och tsarismen i förberedelserna för den borgerliga revolutionen under de ryska förhållandena, i synnerhet som varje åtgärd av parlamentarisk verksamhet från den ryska socialdemokratin till följd av den tsaristiska diktaturpolitiken fick en borgerligt-revolutionär karaktär. I dess taktik för att mobilisera den ryska revolutionens båda avgörande klasser i den förändrade situationen mellan 1905 och världskriget fortsattes denna praktik och duman (det tsaristiska parlamentet) användes som tribun för dess propaganda bland arbetarna och bönderna.
33. Bolsjevismen har löst den borgerliga revolutionens historiska uppgift i det feodalistiskt-kapitalistiska Ryssland med hjälp av det aktiva kampvapnet Proletariatet. Den har tillika tillägnat sig arbetarklassens revolutionära teori och omgestaltat den i enlighet med sina syften. "Marxismen-leninismen" är inte marxism, utan fyllning till den för den borgerliga revolutionens syften i Ryssland anpassade marxistiska terminologin med den ryska revolutionens sociala innehåll. Denna teori blir i bolsjevikernas händer, trots att den är ett medel för kunskap om Rysslands klasstruktur och -tendenser, tillika ett medel för objektivt beslöjande av den bolsjevikiska revolutionens faktiska klassinnehåll. Bakom de marxistiska begreppen och parollerna döljer sig en borgerlig revolutions innehåll, en revolution som måste genomföras genom den förenade ansatsen av det socialistiskt orienterade proletariatet och självägande bönder under ledning av den revolutionära småborgerliga intelligentsian mot tsarabsolutismen, jordägande adel och borgarklass.
34. Den revolutionära, småborgerliga, jakobinska intelligentians absoluta ledaranspråk döljer sig bakom den bolsjevikiska uppfattningen av partiets roll i arbetarklassen. Den småborgerliga intelligentsian kunde bara utbygga sin organisation till aktivt revolutionärt kampvapen under uppbådande och användning av proletära krafter. Därför kallade de sitt jakobinska parti proletärt. Underordnandet av den kämpande arbetarklassen under den småborgerliga ledningen motiverade bolsjevismen med teorin om proletariatets "avantgarde", vilken den i sin praktik utvecklade till grundsatsen: partiet förkroppsligar klassen. Det är alltså inte arbetarnas verktyg, utan arbetarna är dess verktyg.
35. Nödvändigheten att stödja den bolsjevikiska politiken på det ryska samhällets undre klasser omskriver bolsjevismen med satsen om "klassförbundet mellan proletariatet och bönder", i vilket konsekvent motsatta klassintressen medvetet ställs på en linje.
36. Anspråket på den ovillkorliga ledningen av bönderna förkläder bolsjevismen med satsen om "proletariatets hegemoni i revolutionen". Eftersom proletariatet å sin sida är behärskat av det bolsjevikiska partiet, så betyder "proletariatets hegemoni" det bolsjevikiska partiets hegemoni och dess anspråk på behärskande av de båda klasserna i den ryska revolutionen.
37. Sitt högsta uttryck finner det bolsjevikiska anspråket, att rycka åt sig makten i samhället på två klassers rygg, i den bolsjevikiska uppfattningen av "proletariatets diktatur". I förbindelse med uppfattningen av det bolsjevikiska partiet som klassens absoluta ledarorganisation, betyder formeln för den proletära diktaturen från första början formeln för den jakobinsk-bolsjevikiska organisationens herravälde. Dess klassinnehåll upphävs senare fullkomligt av den bolsjevikiska definitionen av proletariatets diktatur som "klassförbund mellan proletariat och bönder under proletariatets hegemoni" (Stalin och Kominterns program). Den marxska grundsatsen om arbetarklassens diktatur förvrids av bolsjevismen till grundsatsen om behärskande av två, i dess intresse motsatta, klasser genom det jakobinska partiet.
38. Den bolsjevikiska revolutionens borgerliga karaktär understryks av bolsjevikerna själva i "folkrevolutionens" återuppväckta lösen, d.v.s. ett folks olika klassers gemensamma kamp i en revolution; den är den typiska lösningen för varje borgerlig revolution, som bakom en borgerlig ledning får småborgar-, bonde- och proletära massor att göra en insats för dess klassyften.
39. Gentemot kampen om organisationens makt över de revolutionära klasserna blir varje demokratisk hållning hos bolsjevismen ett rent taktiskt schackdrag. Framför allt annat har den visat det i frågan om rådens arbetardemokrati. Framför allt bar den leninska parollen från mars 1917: "All makt åt sovjeterna" den ryska revolutionens typiska tvåklass-ansikte, eftersom råden var "arbetar-, bonde- och soldat- (d.v.s. återigen bonde-) råd". Men senare var parollen bara taktik. Den uppställdes av Lenin för februarirevolutionen, emedan den syntes tillförsäkra herraväldets "fredliga" övergång från den socialrevolutionära mensjevikiska koalitionen till bolsjevikerna genom att deras inflytande över råden växte. När bolsjevikernas inflytande över råden sjönk efter julidemonstrationens nederlag, prisgav Lenin tillfälligt rådsparollerna och krävde organiseringen av andra upprorsorgan genom det bolsjevikiska partiet. Först när det bolsjevikiska inflytandet i råden åter ökade starkt till följd av Kornilov-kuppen, tog Lenins Parti åter upp rådsparollen. Genom att bolsjevikerna till övervägande delen betraktade råden som upprorsorgan, istället för organen för den proletära klassens självförvaltning, visar de att det för dem endast handlar om att råden är ett verktyg, med vars hjälp deras parti griper makten. Praktiskt har bolsjevismen inte bara visat detta allmänt med organiseringen av sovjetstaten efter makterövringen, utan också i det speciella fallet med det blodiga nedslåendet av Kronstadtupproret. Detta upprors bonde-kapitalistiska krav uppfylldes av NEP-politiken, men dess proletärt-demokratiska krav kvävdes i strömmar av arbetarblod.
40. Kampen om de ryska rådens innehåll ledde redan år 1920 till utbildandet av en ganska svag äkta kommunistisk strömning inom det ryska partiet. Arbetaroppositionen (Utjanikov) företrädde tanken om genomförandet av arbetarklassens rådsdemokrati. Den utrotades, liksom senare varje allvarlig opposition av denna riktning, med tukthus, förvisning och arkebusering. Dess plattform förblir emellertid den historiska utgångspunkten för en självständig proletär-kommunistisk rörelse mot den bolsjevikiska regimen.
41. Från synpunkten om behärskandet och ledningen av arbetarna genom det bolsjevikiska partiet är likaså bolsjevikernas hållning till fackföreningsfrågan bestämd. I Ryssland har de fullständigt fråntagit fackföreningarna karaktären av arbetarorganisationer, genom deras praktiska förstatligande och militarisering såväl som genom deras tvångskaraktär efter makterövringen. I de andra länderna har de i praktiken stått skyddade framför de byråkratisk-reformistiska fackföreningsorganisationerna och istället för att sönderslå dem propagerat för att "erövra" deras apparat. De var förbittrade motståndare till tanken på de revolutionära fabriksorganisationerna, emedan dessa förkroppsligade den proletära demokratin. De kämpade om erövrandet eller nyskapandet av organisationer för centralistiskbyråkrati, som de tänkte behärska från sina kommandoposter.
42. Som ledarrörelse för den jakobinska diktaturen har bolsjevismen i alla sina faser konsekvent bekämpat tanken på arbetarklassens självbestämmande och krävt proletariatets underkastelse under den byråkratiserade organisationen. I de strider som under förkrigstiden fördes angående organisationsfrågan inom Andra internationalen, var Lenin en häftig och hätsk motståndare till kommunisten Rosa Luxemburg och stödde sig uttryckligen på den centristiske Kautsky, som fullkomligt demaskerade sin klassförrädiska linje under och efter världskriget. Bolsjevismen har redan då - liksom också under efterföljande tid - bevisat att den inte bara saknar förståelse för frågorna om proletariatets medvetandeutveckling och klassmässiga organisation, utan med alla medel bekämpar alla teoretiska och praktiska ansatser till varje klassorganisation och klasspolitik.
43. Bolsjevismen har betecknat revolutionen i februari 1917 som den borgerliga och den i oktober 1917 som Rysslands proletära revolution, för att kunna utge sin senare regim för att vara proletärt klassherravälde och sin ekonomiska politik för att vara socialism. Orimligheten i detta uppdelande av revolutionen 1917 blir tydlig vid blotta tanken på, att det då skulle ha räckt med en utveckling på sju månader för att skapa de ekonomiska och sociala förutsättningarna för den proletära revolutionen i ett land som just hade inträtt i processen av sin borgerliga revolution, d.v.s. att helt enkelt hoppa över en hel ekonomisk och social utvecklingsfas på åtminstone årtionden. I verkligheten är revolutionen år 1917 en helt igenom enhetlig och social omskiktningsprocess, som börjar med tsarismens sammanbrott i det yttre förloppet och uppnår sin avgörande höjdpunkt med bolsjevikernas väpnade, segerrika uppror den 7 november. Denna väldiga omskiktningsprocess är processen för Rysslands borgerliga revolution under de historiskt framvuxna, specifikt ryska betingelserna.
44. I denna process griper den revolutionära jakobinska intelligentsians parti makten på bonde- och proletära massupprorets båda sociala vågor och skapar istället för den upplösta makttriangeln tsarism-feodaladel-bourgeoisi den nya makttriangeln bolsjevism-bönder-arbetarklass. Såsom tsarismens statsapparat självständigt härskade över de båda besittande klasserna, så började bolsjevismens nya statsapparat göra sig självständig över sin dubbelklassbasis. Ryssland trädde ut ur den tsaristiska absolutismens tillstånd in i den bolsjevikiska absolutismens tillstånd.
45. Bolsjevikernas politik själv upphöjer sig under revolutionsperioden till högsta graden av gripandet och kuvandet av de samhälleliga krafterna i den ryska revolutionen. Deras revolutionära taktiks toppunkt bestiger de under förberedandet och genomförandet av det väpnade upproret. Frågan om den våldsamma resningen blir för bolsjevikerna en fråga om den exakta, till punkt och pricka fastlagda planmässiga militära aktionen, vars hjärna såväl som drivande och bestämmande kraft är det bolsjevikiska partiet med sina militärformationer. Uppfattning, förberedande och genomförande av det väpnade upproret av bolsjevikerna bär den tydliga stämpeln av den i den ryska revolutionen ånyo enda möjliga politiken för den jakobinska sammansvärjningen, d.v.s. för upproret under de särskilda betingelserna för genomförandet av den borgerliga revolutionen mot bourgeoisin.
46. Den inre karaktären av den bolsjevikiska revolutionen som borgerlig revolution uppenbarar sig i de ekonomiska parollerna för denna revolution själv. Gentemot bondemassorna företrädde bolsjevikerna på de radikalaste sätt kravet på det våldsamma tillägnandet av feodala gods genom den spontana aktionen av de jordhungriga småbönderna. De uttryckte i sin agrarpolitik och sina bondeparoller (fred och jord) fullkomligt intresset hos bönderna som kämpade för att säkra småprivatägandet, alltså efter en kapitalistisk linje, och var sålunda i agrarfrågan reservationslöst förfäktare av det småkapitalistiska, och alltså inte det socialistisk-proletära, intresset mot det feodala och kapitalistiska storgodsägandet.
47. Den bolsjevikiska revolutionens ekonomiska krav var emellertid inte heller gentemot arbetarna fyllda med socialistiskt innehåll. Lenin tillbakavisade flera gånger med särskild skärpa den mensjevikiska förebråelsen, att bolsjevismen skulle företräda en utopisk politik för socialiseringen av produktionen i ett land, som inte har betingelserna för detta. Bolsjevikerna förklarade, att det i revolutionen överhuvudtaget inte handlade om socialiseringen av företagen, utan om kontrollen av den kapitalistiska produktionen genom arbetarna. Produktionskontrollens lösen tjänade försöket att hålla kapitalismen som kraft av teknisk och ekonomisk organisering av produktionen upprätt, men fråntaga den dess utsugarkaraktär. Tydligare än i parollen om produktionens kontroll kunde den bolsjevikiska revolutionens borgerliga karaktär och den bolsjevikiska självinskränkningen till denna borgerliga ekonomiska karaktär i motsats till den bolsjevikiska firmeringen av resultaten av omvälvningen år 1917 överhuvudtaget inte framställas.
48. Den elementära tyngden av arbetsmassornas framstöt å den ena, de detroniserade företagarnas sabotage å den andra sidan, drev likväl bolsjevismens industriella ekonomiska politik vidare ända till övertagandet av de industriella produktionsställena genom den nya statliga byråkratin. Lenin betecknade statsekonomin, som - först under hela krigskommunismens period - kvävdes av idel organisation (Glavkism), som statskapitalism. Beteckningen av den bolsjevikiska statsekonomin som socialistisk, är produkten av den stalinska eran.
49. Lenin själv hade emellertid ingen grundläggande annorlunda föreställning om produktionens socialisering än den om en byråkratiskt ledd statsekonomi. Förebild för socialistisk organisering av produktionen var för honom t.ex. den tyska krigsplanekonomin eller Reichspost (det kaiserska postväsendet), d.v.s. uttalat byråkratiska, centralistiskt uppifrån och nedåt ledda ekonomiska organisationer. Han såg bara den tekniska, men inte den proletära, samhälleliga sidan av socialiseringsproblemet. Likaså stödde sig Lenin och med honom bolsjevismen överhuvudtaget på den centristiske Hilferdings socialiseringsföreställningar, vilken i sin "Finanskapitalet" hade tecknat den idealiserade bilden av en genomorganiserad kapitalism. Det faktiska problemet med produktionens socialisering, d.v.s. övertagandet av företagen och organisering av ekonomin genom arbetarklassen och dess klassorgan, de ekonomiska råden, har bolsjevismen fullkomligt förbigått. Den var tvungen att förbigå detta, emedan den marxska tanken om sammanslutningen av fria och likställda producenter är direkt motsatt den jakobinska organisationens herraväldes väsen, och emedan Ryssland inte hade de sociala och ekonomiska betingelserna för socialismen. Bolsjevikernas socialiseringsbegrepp är därför inget annat än begreppet för en av staten övertagen och av dess byråkrati utifrån och ovanifrån ledd kapitalistisk ekonomi. Den bolsjevikiska socialismen är statligt organiserad kapitalism.
50. Bolsjevikerna intog under världskriget en konsekvent internationalistisk ståndpunkt under parollen "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig" och gjorde sken av att förhålla sig som konsekventa marxister. Deras revolutionära internationalism var ändå i lika stor utsträckning bestämd av deras taktik för kampen i den ryska revolutionen som något senare deras omställning till NEP-politiken i Ryssland. Bolsjevismens appell till den internationella arbetarklassen var bara en sida av dess storskaliga politik för ett internationellt stöd åt den ryska revolutionen. Den andra sidan var politiken och propagandan för folkens "nationella självbestämmanderätt", där klassbegreppet (som ändå är starkare än "folkrevolutions"-begreppet) övergavs till förmån för en gemensam appell till bestämda folks alla klasser.
51. Denna bolsjevikernas dubbelsidiga "tvåklassinternationalism" följer utav Rysslands och dess revolutions internationella situation. Den befinner sig geografiskt och sociologiskt mellan det imperialistiska världssystemets båda centra. I Ryssland, skärningspunkten för de aktivt imperialistiska och passivt koloniala tendenserna i världskapitalet, bröts detta system isär. Rysslands reaktionära klasser visade sig oförmögna att åter sammanfoga det, vilket deras avgörande nederlag i Kornilov-kuppen och senare i inbördeskrigets period har bevisat. Den enda verkliga fara som hotade den ryska revolutionen, var faran för de imperialistiska makternas ingripande. Bara det imperialistiska kapitalets militära invasion kunde slå ner bolsjevismen och återställa tsarismen som var inbyggd i den imperialistiska utsugningens världssystem som verktyg och material. Problemet för bolsjevismens aktiva motstånd mot världsimperialismen bestod alltså i att själv överföra angreppet på denna till dess makts centrum. Det skedde genom bolsjevismens dubbelsidiga internationella politik.
52. Med ståndpunkten för den internationella proletära revolutionen propagerade bolsjevismen angrepp på världsimperialismens centrum i de högkapitalistiska länderna av det med den ryska revolutionen förbundna internationella proletariatet. Med politiken "nationernas självbestämmanderätt" propagerade bolsjevismen angrepp på världsimperialismens koloniala centrum av de undertryckta bondefolken i fjärran östern. Genom en tvåsidig politik, som var inställd på väldiga perspektiv, försökte bolsjevikerna förlänga sin egen revolutions proletära och bonde-arm inom världskapitalismens internationella territorium.
53. Bolsjevismens ställning till den "nationella frågan" är praktiskt inte bara ett hjälpmedel för Rysslands borgerliga revolution, som med hjälp av uppväckta nationella instinkter hos de mångfaldigt undertryckta bondeskikten och det ryska rikets folkslag skulle besegra tsarismen. Den är samtidigt bonde-internationalismen hos en borgerlig revolution som ägde rum i världsimperialismens tidevarv och som bara med en internationellt orienterad och aktiverad motståndspolitik kunde hålla ut i det internationella imperialistiska högkapitalistiska nätets maskor.
54. För internationellt understöd till denna borgerliga revolution som genomfördes på nationell rysk grund har bolsjevikerna som verktyg för sin ledning försökt skapa två internationella organisationer: Tredje Internationalen som organisation för arbetarmassornas insats i de högkapitalistiska länderna, och Bondeinternationalen, som organisation för de östasiatiska bondefolkens bolsjevikiska insats. Som främsta ledstjärna för denna bolsjevismens internationella dubbel-klasspolitik framträdde tanken på världsrevolutionen i vilken den internationella europeisk-amerikanska proletära och den nationella i första hand östasiatiska, bonderevolutionen under Moskvas stränga ledning skulle sammangjutas till en ny internationell enhet för den bolsjevikiska världspolitiken. Begreppet "världsrevolution" har alltså för bolsjevikerna ett helt annorlunda klassinnehåll. Det har inte längre något gemensamt med tanken på den internationella proletära revolutionen.
55. Bolsjevismens internationella politik gick alltså ut på att samtidigt utnyttja den proletära och den bondeborgerliga revolutionen för att upprepa den ryska revolutionen i världsmåttstock och göra ledningen för Rysslands bolsjevikiska parti till befälhavare över ett världsbolsjevikiskt system, där kommunistiskt-proletära och kapitalistiska bondeintressen sammanfogades. Denna politik var så tillvida positiv att den varaktigt oroade de kapitalistiska staterna och på så sätt skyddade den bolsjevikiska staten från imperialistisk invasion, och gav den tid att på nytt gradvis bygga upp de kapitalistiska metoderna för handelsförbindelser, ekonomiska fördrag, och militära icke-angreppspakter i det världsimperialistiska systemet. Den gav Ryssland möjlighet till ohämmad nationell upp- och utbyggnad av sin egen inre position. Den internationella tvåfrontspolitiken var negativ så tillvida att den på båda sidor ledde till sammanbrott för försöken att överföra den aktivt-bolsjevikiska politiken till världsmåttstock. Experimentet med bondeinternationalen bröt fullkomligt samman under slagen från den bolsjevikiska politikens nederlag i Kina. Tredje Internationalen är efter det tyska kommunistiska partiets erbarmliga sammanbrott inte längre en faktor i den bolsjevikiska världspolitiken. Det gigantiska försöket att överföra den bolsjevikisk-ryska politiken till världsmåttstock har historiskt misslyckats. Därmed är bolsjevismens nationellt-ryska begränsningar likaså historiskt bevisade. Den internationella bolsjevikiska maktpolitikens experiment har i alla fall gett tid och rum för bolsjevismens reträtt till sin nationella ryska position och omställning av den internationella politiken till kapitalistisk-imperialistiska metoder. Teoretiskt fann denna reträtt sitt uttryck i formeln "socialism i ett land", i vilket begreppet "socialism" förlorade sin internationella anknytning efter den ryska ekonomiska praktiken redan dessförinnan hade berövat den dess proletära klassmässiga innehåll och gjort den till en förklädnad för statskapitalistiska tendenser, precis som den uppträder hos reformismen och den småborgerliga fascismens rörelse.
56. Efter femton års föreliggande praktiska resultat av den bolsjevikiska statens och den bolsjevikiska internationalens politik är det i sak oväsentligt om Lenin den månad Komintern grundades eller tidigare hade eller inte hade en annan uppfattning om denna bolsjevikiska internationals verksamhet. Praktiskt har bolsjevismen med sitt begrepp "nationernas självbestämmanderätt" utvecklat tendenserna till en världsbolsjevikisk maktpolitik. Den har dessutom genom Komintern på ett avgörande sätt bidragit till att det europeiska proletariatet inte kunde höja sig till den revolutionära kommunistiska insiktens höjder, utan förblev fångat i sina reformistiska föreställningar, som bolsjevismen på nytt väckte till liv och garnerade med revolutionära fraser. Så har det kommit därhän att begreppet "det ryska fosterlandet" blev till huvudpunkten för de bolsjevikiska partiernas hela politik, medan det för den proletära kommunismen är den internationella arbetarklassen som står i centrum för all internationell inriktning.
57. Upprättandet av sovjetstaten var upprättandet av herraväldet för Bolsjevismen-Machiavellianismens parti. Den gamla sociologiska basen utgjordes av proletariatet och de ryska bönderna. Det nya sociala skikt som gjort sig självständigt över klasserna, den bolsjevikiska byråkratin, bildade den bolsjevikiska statsmakten. Det ryska proletariatet, som var fjättrat med tvångsarbetsmetoder och Tjeka-terror, utgjorde basen för den bolsjevikiskt-byråkratiskt ledda statsekonomin. Bönderna däremot dolde och döljer än i dag fortfarande i sina led sovjetekonomins privatkapitalistiska tendenser. Sovjetstaten fortsatte att i sin inrikespolitik kastas fram och tillbaka mellan dessa båda tendenser. Den har försökt att bemästra dem med organiserade våldsmetoder som femårsplans-politiken och tvångskollektiviseringen. Praktiskt har den likväl bara stegrat de ekonomiska svårigheterna så att det är risk för en explosion av de ekonomiska motsägelserna, genom att den allt för hårt och på ett outhärdligt sätt spänt arbetarnas och böndernas krafter. Experimentet med bolsjevismens byråkratiska statsplansekonomi kan på inga villkor betraktas som slutgiltigt lyckat. De stora internationella kriserna som hotar Ryssland måste stegra det ekonomiska systemets motsägelser och kan oerhört påskynda sammanbrottet för det hittillsvarande gigantiska ekonomiska försöket.
58. Den ryska ekonomins inre karaktär bestäms av följande omständigheter: den vilar på varuproduktionens grundval. Den leds efter kapitalistiska räntabilitetssynpunkter. Den uppvisar ett uttalat kapitalistiskt avlönings- och pådrivarsystem. Den har drivit den kapitalistiska rationaliseringens finesser till sin spets. Den bolsjevikiska ekonomin är statsproduktion med kapitalistiska metoder.
59. Denna statsproduktion producerar mervärde, som i största möjliga utsträckning pressas ur arbetarna. Den ryska staten har visserligen ingen klass av människor som individuellt och direkt uppbär inkomsterna av denna mervärdesproduktion, utan den uppbär detta mervärde som byråkratisk parasitär apparat i sin helhet. Förutom dess eget rätt kostsamma underhåll, så tjänar det frambringade mervärdet till att utvidga produktionen, till bondeklassens stöd och som betalning i statens utlandsförpliktelser. Förutom den härskande byråkratins ekonomiska parasitära apparat så är alltså de ryska bönderna, som ett helt skikt och som en del av det internationella kapitalet, dem som tjänar på det mervärde som arbetarna frambringat. Den ryska statsekonomin är därför profitproduktion och utsugningsekonomi. Den är statskapitalism under den bolsjevikiska regimens historiskt unika betingelser och representerar en annan och högre form av kapitalistisk produktion än vad de största och mest framskridna länderna har att visa upp.
60. Sovjetunionens utrikespolitik underordnades säkrandet av det bolsjevikiska partiets maktposition och den av detta behärskade statsapparaten. Ekonomiskt kämpade den ryska regeringen för understöd åt dess industriella uppbygge som var framdrivet under de största ansträngningar. Isoleringen av Sovjetrysslands ekonomi framkallade en ansträngd politik för att upphäva landets tvångsisolering och samtidigt upprätthålla den kontrollerade inriktningen på utrikeshandelsmonopolet. Ekonomi- och leveransfördrag, koncessionsöverenskommelser, såväl som omfångsrika kreditöverenskommelser återställde återigen den ryska statsekonomins anslutning till den kapitalistiska världsproduktionen och dess marknader, där Ryssland infogade sig, delvis som eftersökt köpare och delvis som kännbar konkurrent. Å andra sidan tvang politiken för ekonomisk anslutning till världskapitalet sovjetregeringen att vårda vänskapliga och fredliga förbindelser med de kapitalistiska makterna. De ännu fortfarande propagerade principerna för en bolsjevikisk världspolitik blev opportunistiskt underordnade det nakna handelsfördraget. Den ryska regeringens hela utrikespolitik fick den kapitalistiska diplomatins typiska drag och slet därigenom slutgiltigt loss den bolsjevikiska teorin från praktiken på det internationella fältet.
61. Som huvudpunkt i Kominterns utrikepolitiska propaganda ställde bolsjevismen tesen om "imperialistisk inringning av Sovjetunionen", som inte på det minsta sätt var anpassad till de imperialistiska intressemotsättningarnas komplicerade förhållanden och de med dem fortsatt växlande grupperingarna. Den försökte att mobilisera det internationella proletariatet för sin utrikespolitik; att med en delvis parlamentarisk och kupp-politik för de kommunistiska partierna oroa de kapitalistiska staterna inifrån och därigenom stärka Sovjetunionens diplomatiska och ekonomiska position.
62. Sovjetunionens motsättningar till de imperialistiska världsmakterna ledde till Kominterns ideologiska motpropaganda under parollen: "Krigshot mot SSRU!" - "Skydda Sovjetunionen!". I det att dessa motsättningar alltid framställdes för arbetarna som de helt enkelt enda och avgörande i världspolitiken, så förlorade de synen för den faktiska utrikespolitiska verkligheten. De kommunistiska partiernas anhängare gjordes framför allt till blinda och opportunistiska försvarare av Sovjetunionen och fördes bakom ljuset för det faktum att Sovjetunionen sedan lång tid hade blivit till en jämbördig partner i den imperialistiska världspolitiken.
63. Det fortsatta förkunnandet av skräckparoller om det förestående kriget av de förenade imperialistiska staterna mot SSRU tjänade inrikespolitiskt till att rättfärdiga den förstärkta militariseringen av arbetet och det ökade trycket på det ryska proletariatet. Men samtidigt hade och har Sovjetunionen sedan början som största intresse att ovillkorligen undvika varje krigisk konflikt med andra stater. Den bolsjevikiska regeringens existens är inrikespolitiskt i stor utsträckning beroende av att man avhåller sig från alla utrikespolitiska omvälvningar och det gäller såväl krigiska som revolutionära. Komintern har därför i sin praktik och i skriande motsättning till sin gamla teori och propaganda saboterat all verklig revolutionär proletär utveckling, och i de kommunistiska partierna tämligen öppet utbrett uppfattningen att först måste Sovjetunionens uppbygge vara säkrat, innan den proletära revolutionen kunde drivas vidare i Europa. Å andra sidan har den ryska regeringen gjort tämligen starka prestigegester mot de imperialistiska makterna, men i praktiken alltid kapitulerat för dem. "Försäljningen" av den manchuriska järnvägen till den japanska imperialismen är ett exempel på en kapitulation utan kamp av SSRU inför den kapitalistiska och imperialistiska motståndarna. USA:s brådstörtade faktiska erkännande av Sovjetunionen vid samma tidpunkt är tvärtom bevis för att de imperialistiska makterna visste att inom ramen för deras motsatta intressepolitik också positivt uppskatta faktorn Sovjetunionen. Framför allt har den ryska regeringen dokumenterat sin förbundenhet med kapitalismen, i det att den inlett och utbyggt synnerligen starka ekonomiska förbindelser med den italienska fascismen och med Hitlertyskland. Sovjetunionen framstår som en pålitlig ekonomisk och därmed också politisk stötta åt den fascistiska diktaturens mest reaktionära stater i Europa.
64. Sovjetrysslands ovillkorliga samförståndspolitik med de kapitalistiska och imperialistiska staterna har inte bara ekonomiska grunder. Den är inte heller bara uttryck för ett militärt underläge. Sovjetunionens "fredspolitik" är snarare helt avgörande av bolsjevismens inre situation. Dess existens som självständig statsmakt i Ryssland är i sin tur avhängig av om det lyckas för den att bevara jämvikten mellan den behärskade arbetarklassen och bönderna. Trots framstegen i landets industrialisering är de ryska böndernas position fortfarande ytterst stark. Trots all tvångspolitik från ovan så vilar för det första landets försörjning i långtgående utsträckning fortfarande på dem. För det andra så har kollektiviseringen ökat inte bara böndernas ekonomiska utan också deras politiska krafter som liksom förut kämpar för privatkapitalistiska intressen. Ty "kollektivisering" innebär i Ryssland: kollektiv sammanslutning av privatägande bönder under upprätthållande av privatkapitalistiska beräknings- och fördelningsmetoder. Slutligen för det tredje så skulle ett nytt krig med massbeväpning av bönderna skapa förutsättningar för en ny våldsam bonderesning mot det bolsjevikiska systemet, precis som omvänt en revolution av det europeiska proletariatet gör en öppen revolution av den ryska arbetarklassen sannolik. På dessa grunder är Sovjetregeringens samförståndspolitik med de imperialistiska makterna en livsnödvändighet för den bolsjevikiska absolutismen.
65. Komintern blev själv verktyg för missbruket av den internationella arbetarklassen i det opportunistiska syftet för den ryska statens nationella uppbyggnad och internationella skyddspolitik. Komintern uppstod i sina utomryska delar ur sammanslutningen av det europeiska proletariatets revolutionära kadrer. Under utnyttjande av den ryska revolutionens auktoritet påtvingades de bolsjevismens organisationsprinciper och taktik med brutalaste hänsynslöshet och omedelbara splittringar. EKKI-centralen (Kominterns Exekutivkommitté) - ett verktyg för den ryska statliga byråkratins ledning - å sin sida, blev till oinskränkt befälhavare för samtliga kommunistiska partier och avskiljde fullständigt deras politik från de faktiska revolutionära intressena hos den internationella arbetarklassen. Revolutionära fraser och resolutioner tjänade till att dölja den kontrarevolutionära politik, som fördes av Komintern och dess partier, vilka i sitt bolsjevikiska slag gjordes till partier för samma arbetarsvek och hämningslösa demagogi, som de socialdemokratiska partierna gjorts till. Liksom reformismen i historiskt hänseende gick under genom sin sammansmältning med kapitalismen, så strandade Komintern på sin bindning till Sovjetunionens kapitalistiska politik.
66. Bolsjevismen är i princip, taktik och organisation en rörelse och metod för den borgerliga revolutionen i ett övervägande bondeland. För att krossa den feodalistiskt-kapitalistiska absolutismen sammanförde den under den jakobinska intelligentsians diktatoriska ledning det socialistiskt inriktade proletariatet och de till privategendomen bundna, kapitalistiskt inriktade bönderna till revolutionärt uppror mot den absolutistiska staten, feodalismen och borgarklassen. Och i en storslagen utnyttjandestrategi sammansmälte den de motsatta proletära och bonde-klassintressena med hjälp av klassmässig insikt i den samhälleliga utvecklingens lagbundenheter.
67. Bolsjevismen är därför inte bara oduglig som inriktning för det internationella proletariatets revolutionära politik, utan den är en av dess svåraste och farligaste hinder. Kampen mot den bolsjevikiska ideologin, mot den bolsjevikiska praktiken och därmed mot alla politiska grupper som på nytt vill förankra den i proletariatet, är en av de första uppgifterna i kampen för arbetarklassens revolutionära nyorientering. Proletär politik kan bara utvecklas från den proletära klassens grund och med den överensstämmande metoder och organisationsformer.
Last updated on: 3.16.2011