Originalets titel: Letters on the Dutch trade union situation
Översättning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Till RSAP:s[1] centralkommitté,
Amsterdam.
... b) Inte heller i fackföreningsfrågan är jag enig med vårt holländska broderpartis politik. Jag har ofta framfört orsaken till detta skriftligt och i synnerhet muntligt. NAS-politiken[2] fortsätter att praktiseras uteslutande på grund av tröghet. Den saknar djupare strategisk motivering. Liksom nu är fallet i Frankrike kommer utvecklingen i Holland nödvändigtvis att slå in på den revolutionära eller fascistiska vägen. I inget av fallen kan jag se någon plats för NAS. När den stora strejkvågen börjar i Holland, vilket jag anser vara högst troligt, för att inte säga säkert, kommer de reformistiska fackföreningarna att växa betydligt, suga upp friska krafter i sina led, och under en sådan period kommer NAS att för massorna framstå som en obegriplig splittrarorganisation. Följaktligen kommer massorna också att slå dövörat till för RSAP:s och NAS-ledningens korrekta paroller. Men om alla RSAP-medlemmar och de bästa NAS-elementen befann sig inne i de reformistiska fackföreningarna, skulle de under det kommande uppsvinget bli en samlingspunkt för vänsterflygeln, och senare den avgörande kraften i arbetarrörelsen. Jag måste säga det helt öppet: en systematisk, enträget organiserad agitation i de reformistiska fackföreningarna förefaller mig vara det enda sättet att inte bara bevara RSAP som ett verkligt oavhängigt parti (för i sig själv har detta inte något historiskt värde), utan också för att leda det till seger, dvs. till makten.
Om vi föreställer oss ett mycket mindre sannolikt alternativ, nämligen att utvecklingen i Holland, utan att passera genom ett revolutionärt uppsving under den kommande perioden, övergår direkt till den reaktionärt militär-byråkratiska och därefter den fascistiska fasen, kommer vi inte desto mindre till samma slutsats: NAS-politiken kommer att bli ett hinder för partiet. Reaktionens första attack har redan riktats mot NAS och har kostat den hälften av dess medlemmar. Den andra attacken kommer att kosta den livet. De utomordentliga arbetare som är förenade i NAS, kommer då att tvingas söka sig in i de reformistiska fackföreningarna i spridd oordning, var och en för sig, eller förbli passiva och likgiltiga. Fackföreningar kan inte existera illegalt, som partiet kan. Men detta slag kommer att innebära ett fruktansvärt bakslag för partiet, ty ett illegalt revolutionärt parti måste ha en laglig och halvlegal täckmantel bland massorna. Om huvuddelen av RSAP:s medlemmar är aktiva i de reformistiska fackföreningarna, så blir dessa massorganisationer också ett gömställe för partiet, ett skydd och på samma gång ett forum. Sammanhållningen mellan de nuvarande NAS-medlemmarna bevaras därmed. Alla andra frågor är avhängiga utvecklingen och partiets politik.
* * *
2 december 1937
Till Henk Sneevliet[3]
. . . Det är på tiden att du förstår, att ingen i vår internationella rörelse är benägen att i fortsättningen tolerera den absolut abnorma situationen att det holländska partiet draperar sig själv med Fjärde Internationales fana och för en politik, som står i uppenbar motsättning till alla våra principer och beslut.
NAS har definitivt blivit till en kvarnsten runt partiets hals, och denna kvarnsten kommer att dra ner er till botten. Ett parti som inte deltar i de verkliga fackföreningarna, är inget revolutionärt parti. NAS existerar enbart tack vare att den accepteras av och får ekonomiskt stöd från den borgerliga regeringen. Detta ekonomiska stöd är avhängigt er politiska hållning. Det är den verkliga orsaken till att partiet inte, trots att vi insisterade, utarbetade en politisk plattform. Det är också orsaken till, att du, som parlamentsmedlem, inte har hållit ett verkligt revolutionärt tal, som skulle kunna fungera som propaganda i Holland såväl som i utlandet. Din aktivitet har en diplomatisk, inte en särdeles revolutionär karaktär. Du är bunden till händer och fötter av din ställning i NAS. Och NAS är ingen bro till massorna, utan en mur som avskiljer dig från massorna.
När vi kritiserar en felaktig fackföreningspolitik i andra länder, svarar folk: ”Och er holländska organisation?”... Tror du att en seriös revolutionär organisation kan tolerera en sådan situation i det oändliga? Vi är mycket tålmodiga, men vi kan inte offra rörelsens elementära intressen.
21 januari 1938
Till det Internationella sekretariatet.
Kopia till alla sektioner.
... Allt vad IS har skrivit om och mot Sneevliet var och är absolut korrekt. Det är därför som Sneevliet aldrig har vågat svara med politiska argument, utan i stället på hans egna manér tillgripit ett grovt språk, som är absolut oacceptabelt och absolut inte ursäktligt. Sneevliet är inte det minsta intresserad av marxism, teori, en allmän inriktning. Det som intresserar honom är NAS, en liten byråkratisk maskin, en parlamentspost. Sneevliet använder Fjärde Internationales fana först och främst för att skydda sitt opportunistiska arbete i Holland. Eftersom NAS ekonomiskt är fullständigt avhängigt av regeringen, har Sneevliet undvikit varje precis politik, dvs. marxistisk politik, för att inte väcka regeringens vrede mot NAS. RSAP har aldrig varit och är fortfarande inget annat än ett politiskt bihang till NAS, som självt inte är livsdugligt och som under de senaste åren är har minskat från 25 000 till 12 000 medlemmar och sannolikt ännu färre.
[1] RSAP. Revolutionair Socialistische Arbeiders Parti (Revolutionära Socialistiska Arbetarpartiet). Efter att 1927 ha lämnat kommunistpartiet organiserade Sneevliet Revolutionära Socialistiska Partiet. Detta parti anslöt sig till rörelsen för en fjärde International 1934 och slöt sig följande år samman med andra revolutionära element i Holland för att grunda RSAP. På grund av oenigheter om den fackliga politiken och hållningen till POUM i Spanien bröt RSAP med den internationella trotskistiska rörelsen och deltog inte i Fjärde Internationalens grundningskongress 1938.
Två tendenser utvecklades i RSAP, som splittrades 1942. Den ena, ledd av Sneevliet, följde den traditionella holländska ultravänster-linjen. Den utgav tidningen Spartacus. Den andra, Revolutionära Marxisters Komitté, utvecklade sig mot Fjärde Internationalens positioner. Den gav ut tidningen De Rode October. Båda tidningarna gavs ut illegalt under den nazistiska ockupationen och de två grupperna samarbetade i kampen mot de tyska fascisterna och deras holländska quislingar.
[2] NAS. Nationaal Arbeids Secretariaat (Nationell Arbetarorganisation), grundlades 1893, upplöstes i juli 1940 i början av den nazistiska ockupationen av Holland; den återuppbyggdes inte efter andra världskriget. NAS var en liten revolutionär konkurrent till NVV, den stora reformistiskt ledda fackföreningsorganisationen. För att förklara den holländska situationen för de som känner till amerikanska förhållanden kan det vara lämpligt att dra en analogi mellan NAS och The Industrial Workers och the World. På 1930-talet bestod de mycket militanta och klassmedvetna NAS-medlemmarna till en stor del av hamnarbetare och byggnadsarbetare. Den hade en stor andel av kommunalarbetarna i Amsterdam innan 1934, då regeringen förbjöd sådan anställda att tillhöra den ”röda” fackföreningen. För att förstå Trotskijs uttalanden längre fram i texten, ”att NAS bara kunde existera tack vare den borgerliga regeringens tolerans och finansiella stöd”, måste det hållas i minnet att den holländska regeringens arbetslöshetsunderstöd fördelades till de arbetslösa arbetarna genom deras fackföreningsorganisationer, inklusive NAS.
[3] Sneevliet, Hendricus (1883-1942). En framträdande socialistisk ledare i Holland och den förste som grundade av en proletär marxistisk rörelse i Indonesien.
Som spårvagnsarbetare och vänstersocialist valdes han 1909 till ordförande för järnvägs- och spårvagnsarbetarnas fackförening. Han avgick från denna post och flyttade 1912 till Holländska Östindien (Indonesien) pga en strid med den reformistiska ledningen i NVV, den stora arbetarfederationen, över dennas vägran att stödja en sjömansstrejk. I Indonesien genomförde han en strålande politisk och facklig organiseringskampanj, tills han deporterades i slutet av 1917 för att ha uppmanat indonesierna att följa bolsjevikernas exempel i Ryssland.
Tillbaka i Holland blev han en av grundarna av det Kommunistiska partiet; senare sändes han av den Kommunistiska internationalen (under namnet Maring) till Kina, där han upprättade kontakt med Sun Yat-sen.
Efter sin återkomst till Holland valdes han till ordförande för NAS. 1933 fängslades han på grund av solidaritetsaktioner med myterier i den holländska flottan. Efter att han hade frigivits valdes han till parlamentet. Under den nazistiska ockupationen av Holland blev Sneevliet och sju andra kamrater arresterade, dömda och avrättade av exekutionsplutonen vid Amersfoot-koncentrationslägret den 13 april 1942. Et av hans sista uttalanden var följande: ”Vänner, vi är stolta över att vara de första i Holland, som blivit dömda av en tribunal på grund av Internationalen, och som måste dö för denna sak”. Sneevliet uppförde sig mycket modigt. Han krävde att han och hans kamrater skulle få stå hand i hand och med ansiktena vända mot exekutionsplutonen. Detta avslogs. Då begärde han att få slippa bindel för ögonen, och att han som den äldste och som deras politiska ledare skulle skjutas sist. Detta beviljades.