Kampen om makten bredde ut sig över hela landet. I Moskva fick den ett synnerligen långvarigt och blodigt förlopp. Icke minst berodde detta på att ledarna av upproret i början visade en långtifrån tillräckligt aggressiv beslutsamhet. I medborgarkrig gäller ännu mer än i andra krig, att segern helt enkelt vinnes genom en beslutsam och följdriktig offensiv. Tveka – får man icke; att förhandla – är farligt; att stanna avvaktande på ett ställe – är fördärvligt. Det gäller ju att operera med folkmassor, som aldrig hållit makten i sina händer, som städse befunnit sig under en annan klass’ ok, och vars politiska självmedvetande därför mestadels lätt försvinner. Varje tvekan i revolutionens ledande centrum väcker genast split inom massorna. Endast genom att det revolutionära partiet fast och säkert går mot sitt mål, kan det bistå arbetarklassen i att övervinna dennas genom århundraden inpräntade slaviska instinkt, och leder så arbetarmassorna till seger. Och blott genom en resolut offensiv kan segern vinnas med minsta kraftförbrukning och offer.
Men svårigheten ligger just däri, att nå upp till en avgörande och bestämd taktik. Massornas osäkerhet och okunskap om sina egna krafter och deras brist på administrativ erfarenhet kommer jämväl till uttryck hos ledarna, som dessutom för sin del befinner sig under trycket av hela den borgerliga, offentliga meningen.
Blotta tanken på en eventuell arbetardiktatur möttes av den liberala bourgeoisien med hat och raseri. I alla de otaliga organ, som stod till dess förfogande, gav den uttryck åt dessa sina känslor. Den liberala bourgeoisien följdes trofast av intelligensen, som med all sin radikalism i ord, och trots sin socialistiskt färgade världsåskådning i sitt djupaste inre är helt och fullt genompyrd av slavisk beundran för bourgeoisien och dess regeringskonst. Hela den ”socialistiska” intelligensen gled mot höger och betraktade sovjetregeringen, som växte sig allt starkare, såsom början till slutet. Bakom ”de fria yrkenas” representanter drog sig ämbetsmännen och den administrativt-tekniska personalen, alla dessa element, som såväl andligen som materiellt lever på smulorna från bourgeoisiens bord. Dessa lägers opposition var mest av passiv karaktär – i synnerhet efter det fänriksupploppet kuvats; men såsom desto oövervinneligare kunde denna opposition presentera sig själv. Vid varje vårt minsta steg nekades oss medverkan. Antingen trädde tjänstemännen ut från ministerierna, eller också satt de kvar och vägrade att arbeta. Icke heller överlämnade de sin syssla eller penningemedlen åt andra. Vid telefoncentralen nekade man att tillkoppla våra samtal. På telegrafstationerna blev våra telegram antingen stympade, eller oexpedierade. Vi kunde uppdriva varken översättare, stenografer eller ens kopister. Allt detta måste naturligtvis alstra en atmosfär, i vilken enskilda element inom ledningen av vårt eget parti började förtvivla, huruvida det under bördan av en sådan opposition från det borgerliga samhällets sida, överhuvudtaget skulle lyckas för de arbetande massorna att sätta regeringsmaskineriet i gång och behålla makten. Här och var hördes stämmor, som manade till enighet. Enighet med vem? Med den liberala bourgeoisien? Men erfarenheten hade visat, att en, koalition med den drivit revolutionen in i en fruktansvärd försumpning. Upproret av den 25 oktober tedde sig som en akt av självförsvar från folkmassornas sida efter en tid av vanmakt och förräderi under koalitionsregeringen. Återstod således en koalition inom ramarna av den så kallade revolutionära demokratin, det vill säga mellan alla sovjetpartier. En sådan koalition hade vi egentligen från början föreslagit, redan vid den andra allryska sovjetkongressens möte den 25 oktober. Kerenskis regering var störtad – och vi erbjöd sovjetkongressen att taga regeringsmakten i sina händer. Men partierna till höger vandrade ut och låste dörrarna efter sig. Det var också det bästa de kunde ha gjort. De bildade en försvinnande del av kongressen. Bakom dem stod inga massor mer, och de skikt, som av tröghet ännu understödde dem, gick mer och mer över till vår sida. En koalition med högersocialrevolutionärerna och mensjevikerna hade icke kunnat vidga basen för sovjetregeringen, men däremot hade denna koalition infört i regeringen element, som genomgående bar på politisk skepsis och var anfrätta av underdånig tjänstaktighet gentemot den liberala bourgeoisien. Den nya regeringens hela kraft bestod i dess radikala program och dess bestämda aktion. Att sluta förbund med Tjernoffs och Tseretellis grupper hade varit detsamma som att binda den nya regeringen till händer och fötter, att beröva den dess rörelsefrihet och därigenom på kortaste tid undergräva det förtroende, som arbetarmassorna skänkte den.
Våra närmaste grannar till höger var de s. k. ”vänster-socialrevolutionärerna”. Dessa var i det stora hela redo att understöda oss; samtidigt strävade de dock att skapa en socialistisk koalitionsregering. Järnvägsförbundets ledning (den s. k. Viksjel), post-, och telegraftjänstemännens centralkommitté, statsverkens ämbetsmannaförbund – alla dessa organisationer stod oss emot. Till och med bland de främsta inom vårt parti gjorde sig röster förnimbara, som manade till enighet. Men på vilken basis? Alla de ovannämnda institutionerna från den föregående epoken hade överlevat sig själv. Det stod ungefär i samma förhållande till hela den undre personalen, som de gamla armékommittéerna till soldatmassorna i vallgravarna. Historien hade rivit en stor rämna mellan ”högre” och ”lägre”. Alla principlösa kombinationer av dessa av revolutionen förbrukade ledare från i går var dömda att lida ett oundvikligt fiasko. Det gällde således att fast och bestämt stöda sig på de lägre lagren, för att med deras hjälp övervinna även de högre lagrens sabotage och aristokratiska pretentioner. Alla utsiktslösa försök att åstadkomma enighet överlämlämnade vi åt vänstersocialrevolutionärerna. Vår politik bestod däremot i att ställa de arbetande lägre lagren i opposition mot varje representationsorganisation, som understödde Kerenskis regim. Denna oförsonliga politik väckte splittring bland våra egna ledare och fick nära nog en klyvning av partiet till stånd. Inom centrala exekutivkommittén protesterade vänstersocialrevolutionärerna mot den nya regeringens skarpa åtgärder och betonade nödvändigheten av att kompromissa. De fick medhåll av vissa bolsjeviker. Tre folkkommissarier lade ner sina mandat och utträdde ur regeringen. Några andra partimedlemmar förklarade sig i princip vara solidariska med dem. Det gjorde ett oerhört intryck på de intellektuella och borgerliga kretsarna; om bolsjevikerna icke besegrats av fänrikarna och Krasnoffs kosacker, så var det nu uppenbart att sovjetregeringen måste gå under på grund av sin egen omöjlighet. Men massorna hade inget märkt av denna splittring. Enhälligt understödde de folkkommissariernas sovjet, icke blott, mot de kontrarevolutionära sammansvurna och sabotörerna, utan även mot alla förmedlare och skeptiker.