Vi stod inför frågan, huruvida vänstersocialrevolutionärerna skulle följa oss eller icke. Denna grupp befann sig i blivande, men processen, försiggick, mätt med våra partimått, alltför långsamt och famlande. I revolutionens början dominerade socialrevolutionärernas parti det politiska livet. Bönder, soldater, ja till och med arbetare röstade för socialrevolutionärerna. Partiet självt var icke mäktigt att bära detta, och mer än en gång såg det ut, som det skulle gå under i vågsvallet av sin egen framgång. Efter de rent kapitalistiska och storgodsägargruppernas samt censuselementens avgång röstade alla och allt för de revolutionära ”narodniki”. Detta var fullt naturligt i revolutionens början, då klassgränserna ännu icke dragits skarpa och djupa, och då begäret efter en så kallad enhetlig revolutionär front fann sitt uttryck i detta partis svamlande program, detta parti, som under sina vingar tog både de arbetare, som fruktade att slita sig lös från bönderna, liksom de bönder, vilka sökte jord och frihet, samt likaså de intellektuella, som traktade efter att leda dess båda grupper, och sist ämbetsmännen, som ville anpassa sig efter den nya regimen.
Då Kerenski, som under tsarismens tid räknade sig till ”trudoviki”, efter revolutionens framgång övergick till de socialrevolutionära, växte detta parti i samma grad, som Kerenskis regering klättrade uppåt. Av pur respekt (den var icke alltid enbart platonisk) gentemot krigsministern skyndade flera generaler och överstar att låta införa sig i de förra terroristernas parti. De gamla socialrevolutionärerna med revolutionär läggning iakttog redan då med en viss oro det växande antalet av ”mars-socialrevolutionärer”, det är sådana partimedlemmar, som först i mars kunde upptäcka, att en narodniks revolutionära anda också dvaldes i hans själ – således först sedan revolutionen störtat den gamla regimen och satt de revolutionära narodniki i spetsen för regeringen. På så sätt kom detta parti att inom ramen för sin formlöshet innesluta, icke blott de inre motsägelserna, som rann upp under revolutionens utveckling, utan också bondemassornas efterblivna fördomar, liksom de bildade lagrens sentimentalitet, hållningslöshet och strebertum. Det var fullt naturligt, att partiet icke länge kunde äga bestånd i denna form. I ideellt avseende visade det sig redan från början vanmäktigt.
Den politiskt ledande rollen tillkom mensjevikerna. Dessa hade gått genom marxismens skola, och hade där anlagt vissa metoder och förfaringssätt, som tillät dem att orientera sig så pass i den politiska situationen, att de kunde förvränga den pågående klasskampens innebörd och under de rådande förhållandena, i högsta möjliga måtto tillförsäkra den liberala bourgeoisien hegemoni. Detta var ock orsaken till, att mensjevikerna, i sin egenskap av direkta förfäktare av bourgeoisiens rätt till regeringsmakten, så snart spelat ut sin roll och vid tiden för oktoberomvälvningen pressat ner sitt anseende till nollpunkten.
Likaså förlorade socialrevolutionärerna mer och mer sitt inflytande – först bland arbetarna, sedan i armén och slutligen på landsbygden. Men numeriskt taget utgjorde de ännu i oktober ett ganska mäktigt parti. Men detta parti var dock på grund av klassmotsatserna splittrat i sitt inre. I opposition mot dess högra flygel, som via sina högst chauvinistiska element, såsom en Avtjentjeff, Bresjka-Breskovskaja, Savinkoff och andra, avgjort gått över till det motrevolutionära lägret, bildades en vänsterflygel, som sökte att upprätthålla kontakten med arbetarnas massor. Genom att anföra det faktum, att socialrevolutionären Avxentjeff i sin egenskap av inrikesminister lät häkta böndernas agrarkommittéer, då dessa på egen hand företog sig att lösa agrarfrågan – således kommittéer, som bestod av socialrevolutionärer – så står vidden av ”motsatserna” inom detta parti fullt klar för oss.
I mittpunkten stod den traditionella partiledaren Tjernoff. En kunnig författare, socialistiskt beläst, och med rik erfarenhet i fraktionsstrider, var han självskriven som partiets ledare under de tider, då partilivet utspelades utomlands i emigrantkretsarna. Revolutionen, som på sina första, omdömeslösa vågor höjde socialrevolutionärernas parti till oanad höjd, skuffade automatiskt även Tjernoff uppåt, men allenast skenbart, för att låta honom visa sin absoluta hjälplöshet till och med i kretsen av den första periodens ledande politiker. De oskyldiga medel, som garanterade Tjernoff övervikten inom narodnikis kretsar i utlandet, visade sig vara alltför lätta att kasta i revolutionens vågskål. Han inskränkte sig till att icke fatta några ansvariga beslut, att vid alla kritiska tillfällen falla undan, ställa sig avvaktande och visa sig tillknäppt. En sådan taktik lät honom hålla centrumpositionen mellan de två flyglarna, som drogs alltmera från varandra. Men att rädda partiets enhet – det var omöjligt. Savinkoff, den för detta terroristen, deltog i Korniloffs sammansvärjning, levde i rörande enighet med de kontrarevolutionära kosackofficerarna och förberedde anslaget mot Petrograds arbetare och soldater, i vars mitt ett tämligen stort antal vänstersocialrevolutionärer befann sig. Såsom en offergåva åt den vänstra flygeln kom Savinkoffs fall, centrum uteslöt honom ur partiet, men mot Kerenski djärvdes man dock icke höja handen. I förparlamentet trädde partiets Ma förfall i dagen: trenne grupper, om ock under samma partifana, opererade självständigt. Och härvid visste egentligen ingen av grupperna, vad den ville. Detta ”partis” formella övervikt i den konstituerande församlingen hade betytt ett ytterligare fördjupande av den politiska försoffningen.