Ur Fjärde Internationalen 1/1980
Utdrag ur: 1905, kapitel 6: "Den 9:e januari".
Översättning: Håkan Sundberg.
75 år har gått sedan arbetarna i St Petersburg reste sig i den första ryska revolutionen. Den nionde januari 1905 marscherade tusentals arbetare till Tsarens palats för att lägga fram sina krav. Arbetarna möttes av soldaternas kulor. Den nionde januari har gått till arbetarrörelsens historia under namnet ”den blodiga söndagen”. I spetsen gick en präst, Gapon, som hade samröre med tsarens egen polis.
Vi har valt att publicera Leon Trotskijs presentation av händelserna i januari. Trotskij själv återvände till Ryssland först på hösten 1905, som en av de första exilledarna. Han deltog som centralgestalt i den första sovjeten i oktober.
Även om arbetarna led nederlag 1905 rymmer striderna mot tsarväldet många viktiga erfarenheter. 1905 utgjorde en ”generalrepetition” inför de avgörande slagen 1917. De händelser Trotskij redogör för visar hur arbetarna formerar sig själva som klass genom sin egen aktivitet och genom egna, ofta bittra, erfarenheter. De visar också att kommunister¬na måste delta i arbetarnas kamp och inte ställa sig vid sidan ens när den börjar som en ödmjuk vädjan till klassfienden och genomförs med religiösa förtecken.
Palatsvaktens befälhavare:
Eders Höga Majestät,
Vi kan inte hålla folket tillbaka - Det tränger sig in och ropar:
”Vi vill kasta oss för Tsar Boris fötter, vi vill se tsaren.”Boris:
Slå upp dörrarna:
Mellan det ryska folket och tsaren
finns det ingen murA. Tolstoj: Tsar Boris
"Ers Majestät! Vi arbetare, våra hustrur och barn, de hjälplösa gamla som är våra föräldrar, vi har kommit till Ers Majestät för att söka rättvisa och beskydd. Vi är mycket fattiga, förtryckta och nedtyngda av bekymmer vi inte orkar bära. Vi förolämpas och betraktas inte som mänskliga varelser, vi behandlas som slavar som i tystnad måste acceptera sin lott. Och vi har uthärdat men vi drivs allt djupare in i laglöshet, okunnighet och tiggeri. Despotism och godtycke stryper oss och vi håller på att kvävas. Ers Majestät, vår kraft är på upphällning! Gränsen för vårt tålamod är nått. Det hemska ögonblick har kommit när det är bättre att dö än att fortsätta lida outhärdliga kval."
Så började Petersburgarbetarnas ryktbara petition. I dessa rader klingar må hända proletariatets hot mer övertygande än de lojala undersåtarnas vädjan. Petitionen fortsatte med att beskriva allt förtryck och alla förödmjukelser som folket måste stå ut med. Den räknade upp allting, från ouppvärmda fabriker till landets politiska laglöshet. Den krävde amnesti, medborgerliga friheter, skiljande av kyrkan från staten, åtta timmars arbetsdag, anständiga löner och en gradvis jordöverföring till folket. Men som främsta krav satte den sammankallandet av en konstituerande församling genom allmän och lika rösträtt. Petitionen slutade på följande sätt:
"Detta, Ers Majestät, är de viktigaste behoven som vi framställer för er. Ta befälet och svär att de ska tillfredställas och ni kommer att göra Ryssland till ett stort och ärorikt land och för evigt skriva in ert namn i våra och våra efterkommandes hjärtan. Men om ni inte godkänner dessa behov, om ni inte lyssnar till vår vädjan, då ska vi dö här, här på torget framför Ert palats. Vi har ingen annanstans att ta vägen och ingen annan sak att tjäna. Framför oss finns bara två vägar: mot friheten och lyckan eller mot graven. Ers Majestät, peka ut en av dessa vägar för oss och vi ska följa den, även om den leder till döden. Låt våra liv offras för det Ryssland som lidit så länge. Vi är inte bedrövade över detta offer, vi ska utföra det villigt."
Och de offrade sig.
Arbetarnas petition ersatte inte bara de liberala resolutionernas dimmiga fraser med den politiska demokratins bitande paroller, utan fyllde också dessa paroller med ett klassinnehåll genom att kräva strejkrätt och åtta timmars arbetsdag. Dess historiska betydelse ligger dock inte i texten utan i gärningen. Petitionen var bara förspelet till en handling som förenade de arbetande massorna. De enades tillfälligt i sin vädjan till en idealiserad monarki och sedan i insikten om att proletariatet och den verkliga monarkin var dödsfiender.
Minnet av det som hände lever fortfarande i oss alla. Det hela inträffade inom loppet av endast ett par dager och utvecklades på ett egendomligt sätt, som om det följt en bestämd plan. Den 3 januari utbröt en strejk vid Putilovverken. Den 7 januari uppgick antalet strejkande till 140 000. Strejken kulminerade den 10 januari. Den trettonde hade man redan börjat återuppta arbetet. Det hela började alltså med en ekonomisk strejk som utlöstes mer eller mindre av en serie tillfälligheter. Den spred sig till tiotusentals arbetare och förvandlades genom detta till en politisk händelse. Strejken organiserades av "Maskin- och fabriksarbetarnas förening", en organisation som härledde sitt ursprung till polisen. Radikalerna, vars fraseologiska politik nått en återvändsgränd, brann av otålighet. Otillfredsställd med strejkens rent ekonomiska karaktär drev de ledaren, Gapon, att inta en alltmer politisk hållning. Men han fann ett så djupt missnöje, en sådan vrede och revolutionär energi bland arbetarna att hans liberala uppbackares småaktiga planer totalt drunknade. Socialdemokraterna ryckte fram till främsta ledet. Efter att först ha mottagits med en viss fientlighet, anpassade de sig sedan snabbt till sin åhörarskara och tog kontrollen över den. Deras paroller togs upp av massorna och inlemmades i petitionen.
Regeringen drog sig tillbaka till fullkomlig passivitet. Av vilket skäl? Listig provokation? Patetisk förvirring? Båda delarna. Byråkraterna av prins Svyatopols[1] sort förlorade huvudet på ett idiotiskt sätt. Trepovs anhang, som var angelägna att fä ett slut på "våren" och följaktligen hoppades på ett blodbad, lät händelserna utvecklas till sin logiska slutpunkt. Telegrafen gavs fullkomlig frihet att informera hela världen om varje stadium i januaristrejkens utveckling. Varje portvakt i Paris visste tre dagar i förväg att det skulle inträffa en revolution i Petersburg söndagen den 9 januari. Och den ryska regeringen lyfte inte ett finger för att undvika massakern.
Mötena fortsatte oupphörligt i arbetar"föreningens" elva sektioner. Förslag till petition arbetades fram och planer för marschen till palatset diskuterades. Gapon gick från sektion till sektion och de socialdemokratiska agitatorerna blev hesa och föll utmattade till golvet. Polisen försökte inte blanda sig i. Polisen fanns inte.
Som överenskommet var marschen till palatset fredlig utan sånger, banderoller eller tal. Folk var iklädda sina söndagskläder. I vissa delar av staden bar de ikoner och kyrkobanér. Överallt stötte de marscherande på trupper. De bad om tillåtelse att passera. De grät, försökte ta sig runt hindren, försökte bryta sig igenom dem. Soldaterna sköt hela dagen. De döda räknades i hundratal, de sårade i tusental. Det var omöjligt att göra en exakt räkning eftersom polisen förde bort och i hemlighet begravde de dödas kroppar under natten.
Vid midnatt den 9 januari skrev Georgiy Gapon:
"Min prästerliga förbannelse över de soldater och officerare som mördar sina oskyldiga bröder och deras hustrur och barn, över folkets förtryckare. Min välsignelse över de soldater som hjälper folket att verka för frihet. Jag ger dem absolution från den militära ed de svurit den förrädaren till Tsar som givit order om att oskyldigt blod ska spillas."
Historien använde Gapons fantastiska plan för sina egna syften - och allt som fanns kvar för Gapon att göra var att välsigna dess revolutionära resultat med sin prästerliga auktoritet. Vid ett regeringssammanträde den 11 januari föreslog greve Witte, som vid denna tidpunkt inte hade makten, att man skulle diskutera de inträffade händelserna den nionde ”samt åtgärder för att förhindra att sådana beklagliga händelser åter skulle inträffa i framtiden.” Wittes förslag förkastades såsom "inte fallande under regeringens kompetensområde och inte heller uppsatt på sammanträdets dagordning."
Regeringen lät början av den ryska revolutionen passera obemärkt eftersom denna revolution inte var uppsatt på mötets dagordning.
De historiska händelserna den 9 januari antog former som givetvis inte kunde ha förutsagts av någon. Den präst som historien under ett par dager så oväntat placerade i spetsen för de arbetande massorna, satte avtryck av sin personlighet, sina åsikter och sin prästerliga status på skeendet. Dessa händelsers verkliga innehåll doldes genom sin form för många granskande ögon. Men den 9 januaris inre betydelse sträcker sig långt utöver symboliken i processionen till Vinterpalatset. Gapons prästkappa spelade bara en stödjande biroll i detta drama, huvudpersonen var proletariatet. Proletariatet påbörjade en strejk, enades, förde fram politiska krav, gick ut på gatorna, samlade ett entusiastiskt stöd från hela befolkningen, gick till konfrontation mot militären och inledde den ryska revolutionen. Gapon skapade inte Petersburgarbetarnas revolutionära energi, utan snarare frigjorde han den, till sin egen förvåning. Denne prästson, denna teologistudent, denna agitator, så tydligt uppmuntrad av polisen, upptäckte plötsligt att han befann sig i spetsen för en hundratusenhövdad folkmassa. Den politiska situationen, prästkappan, de dittills politiskt tämligen omedvetna massornas elementära upphetsning och den sagolikt snabba händelseutvecklingen förvandlade Gapon till en "Iedare".
Som fantast med en psykologisk underström av äventyrlighet, som sydlänning med ett blodfullt temperament men med en viss aura av förtroende, med sin totala okunnighet i samhälleliga frågor, hade Gapon lika små möjligheter att styra händelseutvecklingen som att förutse den. Den körde fullkomligt över honom.
Liberalerna envisades under lång tid med att hävda, att hela hemligheten bakom händelserna den 9 januari fanns att söka i Gapons personlighet. De ställde honom i kontrast till socialdemokraterna, som vore han en politisk ledare med insikt i hemligheten hur man skulle kontrollera massorna, och socialdemokraterna en doktrinär sekt. Men då glömmer de att händelserna den 9 januari aldrig inträffat om inte Gapon konfronterats med flera tusen politiskt medvetna arbetare som genomgått socialismens skola. Dessa skapade omedelbart en järnring runt honom, som han aldrig kunnat bryta sig igenom även om han hade velat. Men han gjorde inget försök att bryta sig loss. Hypnotiserad av sin egen framgäng, lät han sig bäras iväg av flodvågen. Men även om vi genast dagen efter den blodiga söndagen tillskrev Gapon en helt underordnad politisk roll, övervärderade vi alla utan tvekan betydelsen av hans personlighet. I sin våldsamma heliga vrede med en prästerlig förbannelse på sina läppar, tedde han sig på lite avstånd nästan som en biblisk figur. Det föreföll som om en mäktig revolutionär ande vaknat inom denne unge präst, anställd vid ett övergångsfängelse i Petersburg. Och vad hände? När ljusen brunnit ut sågs plötsligt Gapon av alla som den politiska och moraliska medelmåtta han i verkligheten var. Hans posering inför det socialistiska Europa, hans patetiska "revolutionära" skriverier från utlandet, lika okänsliga som naiva, hans återkomst till Ryssland och konspiratoriska förhållande till regeringen, de silverpenningar som greve Witte utdelade, de storvulna och absurda intervjuer med Gapon i den konservativa pressen, och slutligen det usla förräderi som betydde slutet för honom - allt detta krossade de illusioner som fanns när det gällde Gapon av den 9 januari.
Vi kan inte låta bli att citera de elaka ord som de österrikiska socialdemokraternas ledare, Viktor Adler, fällde när han fick läsa det telegram som omtalade att Gapon lämnat Ryssland: "Synd... hans namn hade framträtt i bättre dager i historien om han försvunnit från scenen lika mystiskt som han dök upp där. Vi skulle då haft kvar en underbart vacker romantisk legend om prästen som öppnade slussportarna till den ryska revolutionen. Det finns män som passar bättre i rollen som martyrer än som partikamrater", tillade Adler med den för honom typiska subtila ironin.
"Det finns ännu inte i Ryssland något som kan kallas ett revolutionärt folk." Så skrev Peter Struve i sin exiltidning Osvobazhdenie (Frigörelse) den 7 januari 1905 - exakt två dager innan livregementena krossade Petersburgsarbetarnas demonstration.
"Det finns ännu inte i Ryssland något som kan kallas ett revolutionärt folk", sade den ryska liberalismen med en avfällig socialist som språkrör. Denna liberalism som under tre månaders oavbrutna festtalande lyckats intala sig själv att den hade huvudrollen på den politiska scenen. Uttalandet hann knappt nå Ryssland innan telegrammen med den stora nyheten om att den ryska revolutionen inletts började strömma ut till världens alla hörn.
Vi hade väntat på den, vi hade aldrig tvivlat på den. Under många år hade den utgjort den enda logiska slutsatsen av vår "doktrin", vilken häcklades av medelmåttor från alla politiska schatteringar. De trodde inte på proletariatets revolutionära roll utan istället på Zemstvo-petitionernas[2] kraft, på Witte, på Svyatopolk-Mirski, på dynamitladdningar. De trodde på varenda politisk fördom som fanns. Vår tro på proletariatet var det enda de tyckte var fördomsfullt.
Inte bara Struve utan även den "bildade publik" till vilken han alltmer kommit att vända sig, togs med överraskning. Med ögonen vitt uppspärrade i skräck satt de kraftlösa och tittade ut genom sina fönster på det historiska drama som spelades upp. Intelligentians ingripande i händelseförloppet var i sanning ynkligt och försumbart. En vald delegation litteratörer och professorer besökte prins Svyatopolk-Mirski och greve Witte "i förhoppningen om att kunna belysa problemen på ett sådant sätt att bruket av militärt våld skulle kunna undvikas" förklarade den liberala pressen. Ett berg befann sig i rörelse mot ett annat berg och denna handfull demokrater trodde att en visit i ett antal ministrars sällskapsrum skulle räcka för att stoppa det oundvikliga. Svyatopolk vägrade ta emot delegationen. Witte gjorde bara uppgivna gester. Och sedan, som om de lät sig utnyttjas av Shakespeares metod att införa ett farsartat element i en stor tragedi, utropade polisen den patetiska delegationen till "provisorisk regering" och förde den till Peter och Paulfästningen.
Och ändå drog januaridagarna upp en skarp skiljelinje på det formlösa och dimmiga fält som intelligentians politiska samvete utgjorde. Intelligentian förpassade tillfälligt vår traditionella liberalism med dess förtröstan i en lycklig successionsordning bland regeringspersonligheterna till arkiven. Svyatopolk-Mirskijs stupida regim hade varit denna sorts liberalisms främsta blomning och den reformistiska regeringsdeklarationen av den 12 december dess mognaste frukt. Men den 9 januari svepte undan dessa "vårtecken", ersatte dem med militärdiktatur, gav obegränsad makt till Prepov, den icke bortglömda general som just avsatts från posten som polischef i Moskva. Vid samma tid klargjordes skillnaden mellan demokrater och den officiella opposition alltmer i de liberala kretsarna. Det arbetarna gjorde stärkte de radikala elementenas ställning inom intelligentsian, precis som Zernstvo-kongresserna tidigare gett de opportunistiska grupperna ett trumfkort på hand. För första gången konkretiserades frågan om den politiska friheten i vänsteroppositionens medvetande. De kom att se den i termer av kamp, styrkeförhållanden och de mäktiga folkliga massornas offensiv. Och nu betraktades det revolutionära proletariatet - som igår var ett politiskt påhitt av marxisterna - som ett mäktigt faktum.
"Kan någon i detta ögonblick", skrev den inflytelserika liberala veckotidningen Pravo, "betvivla det ryska stadsproletariatets historiska uppgift? Det är uppenbart att denna fråga åtminstone för närvarande har lösts - inte av oss, utan av de arbetare som under de oförglömliga januaridagarna, genom den hemska och blodiga händelseutvecklingen skrev in sina namn i Rysslands sociala rörelsens heliga bok." Det hade endast gått en vecka mellan det att Struves artikel publicerats och dessa rader; ändå ligger det en hel historisk epok mellan dem.
För den kapitalistiska bourgeoisien var den 9 januari en vändpunkt.
Under åren just före revolutionen hade det till kapitalets stora missnöje vuxit fram en form av regeringsdemagogi (de s k Zubatov-skolan). Dess målsättning var att provocera arbetarna till ekonomiska konflikter med fabriksägarna och på det viset avleda dem från konflikten med staten. Men nu, efter den blodiga söndagen, kom det normala industrilivet att helt avstanna. Man arbetade bara under korta perioder, i intervallen mellan utbrotten av oro. De enorma profiterna från leveranserna till de väpnade styrkorna gick inte till industrin utan till en liten grupp privilegierade och rovlystna monopolinnehavare. Det fanns inget som kunde förlika industrin med det alltmer växande kaostillståndet. Den ena branschen efter den andra gick över till oppositionen. Börsmäklarföreningar, industrikongresser, s k konsultbyråer - dvs dolda kartellbildningar - och andra kapitalistiska organisationer, bara igår politiskt oskuldsfulla, vädrade nu sitt bristande förtroende för den autokratiska polisstaten och började tala liberalismens språk. Stadsköpmannen visade att, när det gällde oppositionen, stod han inte efter den "upplyste" jordägaren. Dumorna anslöt sig inte bara till Zemstvo-församlingarna, utan de övertog i vissa fall även ledningen för dem. Och Moskva-duman, som var en köpmannaorganisation, förflyttade sig fram till första ledet.
Kampen mellan olika kapitalistiska sektorer, för att få förmåner och understöd från finansdepartementet, minskade till förmån för det allmänna kravet på att återupprätta den civila och statliga ordningen. Istället för, eller vid sidan av de enkla tankegångarna om förmåner och stöd, växte det fram mer sammansatta idéer om att utveckla produktivkrafterna och den inhemska marknaden. Sida vid sida med dessa tongivande idéer, dök det upp ett intensivt intresse för hur bondemassorna och arbetarna skulle lugnas i alla petitioner, memoranda och resolutioner från kapitalets organisationer. Kapitalet var missnöjt med polisförtryck som universalmedel. Repressionen kunde liknas vid ett rep, som piskade arbetarnas levande kroppar med ena änden och slog mot industrimagnaternas plånböcker med den andra. Kapitalet drog alltså slutsatsen, att den kapitalistiska utsugningens fredliga utveckling krävde en liberal regim. "Även du, min Brutus" grymtade den reaktionära pressen när den såg hur de gamla troende Moskva-köpmännen, stöttepelare för den gamla traditionen, stödde de konstitutionella "plattformarna". Men grymtandet lyckades inte stoppa textilindustrins Brutus. Han var tvingad att politiska följa sin paraboliska bana för att vid årets slut, när den proletära rörelsen nådde sin kulmen, åter träda fram till försvar för den enda, heliga och odelbara polispiskan.
Men massakern i januari fick sin mest djupgående och betydelsefulla effekt på det ryska proletariatet. En väldig strejkvåg svepte över hela landet och skakade om hela nationen. Enligt ungefärliga beräkningar spred sig strejken till 122 städer och samhällen, till flera gruvor i Donets-bäckenet och till järnvägen. De proletära massorna befann sig i rörelse och rörelsen omfattade nästan varenda individ i denna massa. Strejkerna drog in ungefär en miljon män och kvinnor. Under nästan två månader regerade strejken landet, utan någon plan, i många fall utan att föra fram några krav. Den avslutades, påbörjades igen och löd bara den instinktiva solidariteten.
Under strejkvågens höjdpunkt, i februari 1905 skrev vi:
"Efter den 9 januari känner revolutionen ingen slut. Den är inte längre tillfreds med det underjordiska arbetet att väcka nya befolkningsskikt till medvetande. Den genomför nu en öppen och hastig mobilisering av sina stridskompanier, sina regementen, bataljoner och divisioner. Proletariatet utgör denna armés huvudstyrka och det är därför som revolutionen gjort strejken till sitt medel att genomdriva mobiliseringen.
Yrkesgrupp efter yrkesgrupp, fabrik efter fabrik, stad efter stad, slutar att arbeta. Järnvägspersonalen fungerar som strejkens utlösare, och järnvägslinjerna är den kanal längs vilken den sprids som en epidemi. Ekonomiska krav förs fram och tillfredsställs helt eller delvis nästan omgående. Men varken strejkens början eller slut bestäms helt av kravens natur eller av hur de bemöts. Strejken utbryter inte på grund av att den ekonomiska kampen uttryckts i vissa, noga bestämda krav, utan tvärtom så utväljs och formuleras kraven därför att det måste bli en strejk. Arbetarna måste inför sig själva, inför arbetarna i andra delar av landet, och slutligen inför nationen som helhet, visa sin ackumulerade styrka, sin klasskänsla och sin kampberedskap. Allting måste underordna sig det allmänna revolutionära uppsvinget. De strejkande själva, de som understödjer dem, de som är skrämda av dem och de som hatar dem, alla inser de eller har de på känn att denna våldsamma strejk som hoppar från plats till plats, tar sats igen och rusar framåt som en virvelvind - att denna strejk inte bara är något i sig utan att den lyder revolutionens vilja som sänt ut den över landet. Över strejkens operationsområde - och detta utgörs av landet i sin helhet - hänger det något hotande, bistert och utmanande.
Efter den 9 januari känner revolutionen inget slut. Utan att bry sig om något hemlighetsmakeri, helt öppet, ljudligt och medan den skojar med livets rutinmässighet och förkastar dess bedövande tristess, leder oss revolutionen mot sin egen höjdpunkt."
[1] Prins Svyatopolk-Mirski var rysk premiärminister vid denna tid.
[2] Zemstvoerna var provinsiella eller kommunala råd som enbart hade ekonomiska och kulturella funktioner. Zemstvo-petitioner var resolutioner som antagits av dessa rådgivande organ och som sändes vidare till regeringen av liberalerna i deras kamp för en konstitution.