Revolutionen i Ryssland kom oväntat för alla utom för socialdemokraterna. Marxismen förutsade för länge sedan oundvikligheten i den ryska revolutionen, vilken måste bryta ut som en konsekvens av konflikten mellan den kapitalistiska utvecklingen och den mumifierade absolutismens krafter. Marxismen beräknade på förhand den kommande revolutionens sociala karaktär. Genom att kalla den en borgerlig revolution, pekade marxismen på att revolutionens omedelbara objektiva uppgifter bestod i att skapa ‘normala förhållanden för det borgerliga samhällets utveckling i dess helhet’.
Marxismen visade sig ha rätt, och detta tarvar nu varken diskussion eller bevis. Marxisterna konfronteras nu med en uppgift av helt annat slag: att upptäcka den framtida revolutionens ‘möjligheter’ genom en analys av dess inre mekanism. Det vore ett dumt misstag att helt enkelt identifiera vår revolution med 1789-93 eller 1848 års händelser. Historiska analogier, vilka ju livnär och föder liberalismen, kan inte ersätta den sociala analysen. Den ryska revolutionen har en mycket säregen karaktär vilket beror på den säregna tendensen i hela vår sociala och historiska utveckling, och detta i sin tur öppnar helt nya historiska framtidsutsikter för oss.