Vi har visat ovan att de objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution redan har skapats av den ekonomiska utvecklingen i de avancerade kapitalistiska länderna. Men vad kan vi i detta sammanhang säga om Ryssland?
Kan vi vänta oss att maktens överföring i det ryska proletariatets händer kommer att förvandla vår nationella ekonomi till en socialistisk? För ett år sedan besvarade vi denna fråga i en artikel som utsattes för en enorm spärreld av kritik av organen för de båda fraktionerna i vårt parti. I denna artikel förklarade vi följande: ‘Parisarbetarna’, berättar Marx(22) för oss, ‘begärde inte mirakel från sin Kommun. Vi får inte heller vänta oss omedelbara underverk från en proletär diktatur av idag. Den politiska makten är inte allsmäktig. Det vore absurt att anta att det endast är nödvändigt för proletariatet att ta makten och att sedan utfärda några få dekret för att ersätta kapitalismen med socialism. Ett ekonomiskt system är inte en produkt av regeringshandlingar. Allt som proletariatet kan göra är att utnyttja sin politiska makt med all tänkbar energi för att lätta och förkorta den ekonomiska utvecklingens väg mot kollektivism.
Proletariatet kommer att börja med de reformer som framställts i det s.k. minimiprogrammet. Och direkt från dessa kommer själva logiken i deras position att tvinga det att övergå till kollektivistiska åtgärder. Att införa åttatimmarsdag och en brant stigande progressiv inkomstskatt kommer att vara relativt lätt, även om tyngdpunkten inte heller här kommer att ligga i själva utfärdandet av ‘akten’ utan i organiseringen av åtgärdernas praktiska utförande. Men den största svårigheten kommer att vara – och häri ligger övergången till kollektivismen! – statens organisation av produktionen i de fabriker som stängts av ägarna som ett svar på utfärdandet av dessa lagar. Att utfärda en lag för avskaffandet av arvsrätten och att genomföra en sådan lag i praktiken kommer att vara en jämförelsevis lätt uppgift. Arv i form av penningkapital kommer inte heller att besvära proletariatet eller att tynga dess ekonomi. Men att handla som arvtagare till jorden och industrikapitalet betyder att arbetarstaten måste vara beredd på att organisera den sociala produktionen.
Detsamma, men i ännu högre grad, måste sägas om exproprieringen – med eller utan kompensation. Expropriering med kompensation skulle vara politiskt fördelaktigt men finansiellt svårt, medan exproprieringen utan kompensation skulle vara finansiellt fördelaktigt men politiskt svårt. Men den största svårigheten av alla kommer att bli organisationen av produktionen. Vi upprepar: proletariatets regering är inte en regering som kan göra underverk.
Produktionens socialisering kommer att börja med de industrigrenar som erbjuder minst svårigheter. Under den första perioden kommer den socialiserade produktionen att vara ett antal oaser, som sammanknyts med de privata företagen genom varucirkulationens lagar. Ju mer fältet för en social produktion utsträcks, desto mer uppenbara blir dess fördelar, desto fastare kommer den politiska regimen att sitta i sadeln, och desto djärvare kommer proletariatets fortsatta ekonomiska åtgärder att bli. Genom dessa åtgärder kan det inte och vill det inte enbart lita till de nationella produktivkrafterna, utan också till hela världstekniken, liksom det i sin revolutionära politik kommer att lita till inte endast klassrelationerna inom landet utan också till det internationella proletariatets historiska erfarenheter.’
Proletariatets politiska dominans är oförenligt med dess ekonomiska förslavning. Oberoende av under vilket politiskt flagg proletariatet kommit till makten tvingas det slå in på den socialistiska politikens väg. Det vore höjden av utopism att tro att proletariatet efter att ha blivit politiskt dominerande genom den borgerliga revolutionens inre mekanism, skulle kunna – även om det skulle önska det – begränsa sin uppgift till upprättandet av republikanskt-demokratiska villkor för bourgeoisins sociala dominans. Proletariatets politiska dominans, även om den endast är temporär, kommer att i enorm grad försvaga kapitalets motstånd, vilket alltid behöver statens stöd och detta kommer att ge proletariatets ekonomiska kamp en enorm omfattning. Arbetarna måste kräva att den revolutionära regeringen stöder strejkande arbetare, och en regering som litar till arbetarna kan inte vägra att uppfylla detta krav. Men detta innebär att man paralyserar effekten av arbetskraftens reservarmé och gör arbetarna dominerande inte endast politiskt utan också ekonomiskt, och förvandlar privat äganderätt över produktionsmedlen till en fiktion. Dessa oundvikliga social-ekonomiska konsekvenser av den proletära diktaturen kommer att visa sig mycket snabbt, långt innan det politiska systemets demokratisering har fullbordats. Barriären mellan ‘minimi’- och ‘maximi’-programmet försvinner omedelbart då proletariatet kommit till makten.
Det första en proletär regim måste behandla efter maktövertagandet är en lösning av jordbruksfrågan, varav ödet för de stora folkmassorna i Ryssland är beroende. I lösningen av denna fråga, kommer proletariatet, liksom i andra, att ledas av det grundläggande målet i sin ekonomiska politik, dvs. att kontrollera ett så stort område som möjligt för att kunna utföra den socialistiska ekonomins organisation. Formen och utförandet av jordbrukspolitiken måste emellertid bestämmas av de materiella resurser som finns till proletariatets förfogande, liksom av omsorg för att inte kasta möjliga allierade in i kontrarevolutionärernas led.
Jordbruksfrågan, dvs. frågan om jordbrukets öde och dess sociala relationer, är naturligtvis inte uttömd genom jordfrågan, dvs. frågan om formerna för jordens ägande. Men det råder inget tvivel om att lösningen av jordfrågan, även om den inte avgör jordbruksutvecklingen, åtminstone kommer att avgöra proletariatets jordbrukspolitik: med andra ord, måste det den proletära regimen gör med jorden vara nära sammanknutet med dess allmänna attityd gentemot jordbruksutvecklingen och dess behov. Av denna anledning måste jordfrågan inta första platsen.
En lösning på jordfrågan som socialistrevolutionärerna har givit en långt ifrån oklanderlig popularitet är socialiseringen av all jord; en term, som, när den befriats från sin europeiska fasad, inte betyder någonting annat än ‘jämlikhet i jordens utnyttjande’ (eller ‘svart omfördelning’). Programmet för en lika fördelning av jorden förutsätter exproprieringen av all jord, inte bara den privatägda jorden i allmänhet, eller den privatägda bondejorden, utan även den kommunala jorden. Om vi kommer ihåg att denna expropriering skulle vara en av den nya regimens första handlingar, medan varukapitalistiska förhållanden fortfarande dominerade, då skulle vi se att de första ‘offren’ för denna expropriering skulle vara (eller snarare, skulle känna sig vara) bönderna. Om vi kommer ihåg att bonden under åtskilliga decennier, har betalt inlösen vilka skulle förvandlat den tilldelade jorden till hans egen privata egendom, om vi kommer ihåg att några av de mer välbärgade bönderna erhållit – onekligen genom att göra stora uppoffringar, som fortfarande vilar på den nuvarande generationens axlar – stora jordområden som privat egendom, då kan man lätt föreställa sig vilket enormt motstånd som skulle skapas genom försöket att förvandla den kommunala och mindre, privatägda jorden till statsegendom. Om den nya regimen handlade på detta sätt skulle den börja med att skapa en enorm opposition bland bönderna.
Av vilken anledning skulle den kommunala och mindre, privatägda jorden förvandlas till statsegendom? För att på ett eller annat sätt göra den tillgänglig för ‘lika’ ekonomisk exploatering av alla jordägare, inklusive de nu jordlösa bönderna och lantbruksarbetarna. På så sätt skulle den nya regimen inte vinna något ekonomiskt på att expropriera småbruken och den kommunala jorden, ty efter omfördelningen skulle den statliga och allmänna jorden odlas som privata bruk. Politiskt skulle den nya regimen göra ett stort misstag, eftersom den omedelbart skulle sätta massan av bönderna emot stadsproletariatet som ledaren för den revolutionära politiken.
En lika fördelning av jorden förutsätter vidare att utnyttjandet av hyrd arbetskraft skulle förbjudas i lag. Avskaffandet av lönearbete kan och måste vara en konsekvens av den ekonomiska reformen, men den kan inte avgöras av juridiska förbud. Det räcker inte med att förbjuda den kapitalistiska jordägaren att utnyttja lönearbete, det är först och främst nödvändigt att säkerställa den jordlöse arbetarens existens – och en rationell existens från den socialekonomiska synpunkten. Programmet för lika nyttjande av jorden, med förbud mot användningen av lönearbete skulle å ena sidan innebära att de jordlösa arbetarna tvingades slå sig ned på små jordbitar och å andra sidan att regeringen tvingades förse dem med den nödvändiga utrustningen för deras socialt irrationella produktion.
Man måste naturligtvis förstå att proletariatets intervention i jordbrukets organisation inte kan börja med att binda strödda arbetare till små jordstycken, utan med statens och kommunernas utnyttjande av de stora godsen. Endast när produktionens socialisering har fått en fast grund kan socialiseringsprocessen fortsätta, emot förbud för hyrd arbetskraft. Detta kommer att omöjliggöra små kapitalistiska jordbruk, men det lämnar ännu rum för gårdar som kan försörja sina ägare, och exproprieringen av dessa ingår inte i det socialistiska proletariatets planer.
I vilket fall kan vi inte lova att uppfylla ett program om lika fördelning, vilket å ena sidan förutsätter en mållös, rent formell expropriering av småbruken, och å andra sidan kräver en total uppbrytning av stora gods i småbitar. Denna politik, som vore direkt slösaktig ur den ekonomiska synvinkeln, skulle endast ha dolda reaktionärt-utopiska motiv, och framför allt skulle den försvaga det revolutionära partiet.
Men hur långt kan arbetarklassens socialistiska politik användas på Rysslands ekonomiska förhållanden? Vi kan med säkerhet säga en sak – att den kommer att stöta på politiska hinder mycket snabbare än den kommer att snubbla över landets tekniska efterblivenhet. Utan ett direkt statsstöd från det europeiska proletariatet kan Rysslands arbetarklass inte behålla makten och förvandla sin temporära dominans till en långvarig socialistisk diktatur. Det kan inte råda någon som helst tvekan om detta. Men å andra sidan kan det inte heller råda någon tvekan om att en socialistisk revolution i Västerlandet kommer att möjliggöra för oss att direkt förvandla arbetarklassens temporära dominans till en socialistisk diktatur.
1904 diskuterade Kautsky framtidsutsikterna för en social utveckling och beräknade möjligheten av en tidig revolution i Ryssland. Han skrev: ‘Revolutionen i Ryssland kan inte omedelbart resultera i en socialistisk regim. Landets ekonomiska förhållanden är ännu inte mogna för detta.’ Men den ryska revolutionen kommer säkerligen att ge en stark impuls till den proletära rörelsen i resten av Europa och som en konsekvens av den kamp som kommer att flamma upp, kan proletariatet komma till makten i Ryssland. ‘En sådan utgång måste’, fortsätter Kautsky, ‘få inflytande över hela Europa. Den måste leda till proletariatets politiska dominans i Västeuropa och skapa möjligheten för det östeuropeiska proletariatet att förkorta stadierna i sin utveckling och genom att kopiera tyskarnas metoder, på konstgjord väg sätta upp socialistiska institutioner. Samhället som helhet kan inte på konstgjord väg hoppa över några stadier i sin utveckling, men det är möjligt för integrerande delar av samhället att påskynda sin försenade utveckling genom att imitera de mera utvecklade länderna och tack vare detta även ställa sig i spetsen för utvecklingen, ty de tyngs inte ned av traditionens ballast som de andra nationerna måste släpa med sig ... Detta kan hända’, säger Kautsky, ‘men som vi redan sagt, lämnar vi här oundviklighetens område och närmar oss möjlighetens, och därför kan det också hända helt annorlunda.’(23)
Dessa rader skrevs av denna tyska socialdemokratiska teoretiker i en tid då han grubblade över frågan om revolutionen först skulle bryta ut i Ryssland eller i Västerlandet. Sedan dess har det ryska proletariatet visat en kolossal styrka, som inte ens de ryska socialdemokraterna i sina mest optimistiska stunder räknat med. Den ryska revolutionens inriktning vad gäller de grundläggande dragen, slogs fast. Vad som för två eller tre år sedan tycktes möjligt, närmade sig nu det sannolika och allt talar för det faktum att den står vid oundviklighetens rand.