I händelse av en avgörande seger för revolutionen, kommer makten att hamna i händerna på den klass som spelar en ledande roll i kampen – med andra ord, i proletariatets händer. Låt oss genast säga att detta inte på något sätt utesluter att revolutionära representanter för icke-proletära sociala grupper träder in i regeringen. De kan och bör vara med i regeringen: en sund politik kommer att tvinga proletariatet att kalla inflytelserika ledare för stadens småbourgeoisi, de intellektuella och bönderna att dela makten. Hela frågan består i detta: vem kommer att bestämma regeringspolitikens innehåll, vem kommer inom regeringen att bilda en solid majoritet?
Det är en sak när representanter för demokratiska skikt hos folket träder in i en regering med en arbetarmajoritet, och en helt annan sak när representanter för proletariatet deltar i en avgjort borgerligt-demokratisk regering som mer eller mindre vördad gisslan.
Den liberala kapitalistiska bourgeoisins politik är i all sin vacklan, sina reträtter och sitt förräderi, helt bestämd. Proletariatets politik är ännu mer bestämd och avslutad. Men de intellektuella, på grund av sin socialt mellanliggande karaktär och sin politiska elasticitet; bönderna genom sin sociala uppspaltning, sin mellanställning och sin primitivitet; och stadens småbourgeoisi, som också den saknar karaktär, intar en mellanställning och har en total brist på politisk tradition – dessa tre sociala gruppers politik är ytterst obestämd, oformad, full av möjligheter och därigenom full av överraskningar.
Det räcker med att föreställa sig en revolutionär demokratisk regering utan representanter för proletariatet för att man omedelbart skall se meningslösheten i ett sådant begrepp. Socialdemokraternas vägran att delta i en revolutionär regering skulle omöjliggöra en sådan regering, och på så sätt vara likvärdig med ett förräderi mot revolutionen. Men proletariatets deltagande i en regering är också objektivt troligast och tillåtet endast då det är dominerande och ledande. Man kan naturligtvis beskriva en sådan regering som proletariatets och böndernas diktatur, proletariatets, böndernas och de intellektuellas diktatur, eller t.o.m. som en koalitionsregering mellan arbetarklassen och småbourgeoisin, men frågan kvarstår likafullt: vem skall ha hegemonin i själva regeringen, och därigenom landet? Och när vi talar om en arbetarregering svarar vi härigenom att hegemonin måste tillhöra arbetarklassen.
Nationalkonventet som var ett organ för den jakobinska diktaturen, bestod inte alls av enbart jakobiner. Och än mer – jakobinerna var t.o.m. i minoritet. Men sansculotternas inflytande utanför konventet, och behovet av en fast politik för att rädda landet, gav makten i jakobinernas händer. Medan konventet sålunda formellt var en nationell representation, bestående av jakobiner, girondister och en stor obestämd center känd som ‘träsket’, var den genom sitt innehåll jakobinernas diktatur.
När vi talar om en arbetarregering har vi i åtanke en regering där arbetarklassens representanter dominerar och leder. Proletariatet måste för att konsolidera sin makt vidga revolutionens bas. Många sektioner av arbetarmassorna, särskilt på landsbygden, kommer att dras in i revolutionen och bli politiskt organiserade först efter det att revolutionens avantgarde, stadsproletariatet, står vid maktens roder. Revolutionär agitation och organisation kommer sedan att utföras med hjälp av statens resurser. Själva den lagstiftande makten kommer att bli ett mäktigt instrument för att revolutionera massorna. Våra socialhistoriska förhållanden, som lägger hela den borgerliga revolutionens bördor på proletariatets rygg, kommer inte bara att skapa oerhörda svårigheter för arbetarregeringen, utan även ovärderliga fördelar – åtminstone under den första perioden av dess existens. Detta kommer att inverka på relationerna mellan proletariatet och bönderna.
I revolutionerna 1789-93 och 1848 övergick makten först från absolutismen till bourgeoisins moderata element, och det var den senare klassen som befriade bönderna (hur, är en annan fråga) innan den revolutionära demokratin fick eller ens förberedde sig på att få makten. De befriade bönderna tappade allt intresse för ‘stadsfolkets’ politiska tricks, dvs. för revolutionens fortsättning, och lade sig som en tung grundsten vid ‘ordningens’ fot, förrådde revolutionen till den caesaristiska eller ancien-regime-absolutistiska reaktionen.
Den ryska revolutionen kommer under en lång tid inte att tillåta upprättandet av någon slags borgerligt-konstitutionell ordning som skulle kunna lösa demokratins mest elementära problem. Alla de ‘upplysta’ ansträngningar som görs av reformbyråkrater som Witte eller Stolypin tillintetgörs genom deras egen existenskamp. Följaktligen är böndernas mest elementära revolutionära intressen – t.o.m. bondeskapet i helhet, som stånd – sammanknutet med hela revolutionens öde, dvs. med proletariatets öde.
Proletariatet vid makten kommer att framstå för bönderna som den klass som har befriat dem. Proletariatets dominans kommer inte bara att betyda demokratisk jämlikhet, fritt självstyre, att hela skattebördan överförs på de rika klasserna, att den stående armén ersätts med ett väpnat folk och att de påtvungna klerikala avgifterna avskaffas, utan även att alla de revolutionära förändringar (exproprieringar) i jordens ägandeförhållanden som bönderna genomför, erkänns. Proletariatet kommer att låta dessa för ändringar vara utgångspunkten för fortsatta statliga åtgärder inom jordbruket.
Under sådana förhållanden kommer de ryska bönderna under den första och svåraste perioden i revolutionen att vara intresserade av att den proletära regimen (arbetardemokratin) upprätthålls i ännu högre grad än de franska bönderna var intresserade av att upprätthålla Napoleon Bonapartes militära regim, som med bajonetternas styrka garanterade okränkbarheten för de nya egendomsägarna. Och detta innebär att nationens representation, som samlats under proletariatets ledarskap och som har säkrat böndernas stöd, kommer att bli en demokratisk dräkt för proletariatets styre. Men är det inte möjligt att bönderna kommer att tränga undan proletariatet och ta dess plats? Detta är omöjligt. All historisk erfarenhet talar emot detta antagande. Den historiska erfarenheten visar att bönderna är absolut oförmögna att spela en självständig politisk roll.(14)
Kapitalismens historia är historien om landsbygdens underordnande under staden. De europeiska städernas industriella utveckling omöjliggjorde i sinom tid de feodala förhållandenas fortsatta existens inom jordbruket. Men landsbygden skapade aldrig själv en klass som kunde åta sig uppgiften att avskaffa feodalismen. Staden, som underordnade jordbruket under kapitalet, skapade en revolutionär styrka, som tog den politiska hegemonin över landsbygden och revolutionerade ägandeförhållandena. Allteftersom den fortsatta utvecklingen framskridit har landsbygden slutgiltigt ekonomiskt förslavats av kapitalet, och bönderna av de kapitalistiska partierna. Dessa partier har återväckt feodalismen inom den parlamentariska politiken och förvandlat bönderna till en domän för valfiske-expeditioner. Den moderna borgerliga staten driver genom skatternas och militarismens medel bonden i ockerkapitalets klor och genom statsprästernas, statsskolornas och baracklivets korruption blir han ett offer för ockrarnas politik.
Den ryska bourgeoisin kommer att ge upp sina revolutionära positioner till proletariatet. Den måste också överlämna den revolutionära hegemonin över bönderna. I en sådan situation där makten överförts till proletariatet, återstår inget annat för bönderna än att sluta upp bakom arbetardemokratins regering. Det kvittar t.o.m. om bönderna gör detta lika omedvetet som de tidigare slutit upp bakom den borgerliga regimen. Men medan varje borgerligt parti som kontrollerar böndernas röster, utnyttjar sin makt för att bedra och lura bönderna och sedan, i värsta fall, lämnar plats åt ett annat kapitalistiskt parti, kommer proletariatet, som stöder sig på bönderna, att nyttja all kraft för att höja landsbygdens kulturella nivå och utveckla böndernas politiska medvetenhet. Från vad vi sagt ovan är det klart hur vi betraktar tanken på ‘proletariatets och böndernas diktatur’. Det är inte frågan om vi i princip betraktar denna som tillrådlig, om ‘vi önskar eller inte önskar’ en sådan form för politiskt samarbete. Vi tror helt enkelt att den är omöjlig att realisera – åtminstone i direkt betydelse. I själva verket förutsätter en sådan koalition antingen att ett av de existerande borgerliga partierna övar inflytande över bönderna eller att bönderna av sig själva kommer att skapa sig ett eget parti, men vi har försökt visa att båda alternativen är omöjliga.
14) Motsägs detta och de följande argumenten av det faktum att det först skapades en Bondeförening och sedan en Arbetets grupp (Trudoviki) i Duman? Inte alls. Vad är Bondeföreningen? En förening som omfattar några element i den radikala demokratin, vilka söker efter massornas stöd, tillsammans med de mer medvetna elementen hos bönderna – uppenbarligen inte böndernas lägsta skikt – på en plattform för en demokratisk revolution och agrara reformer.
Vad gäller Bondeföreningens agrarprogram (‘jämlikhet i bruket av jorden’), vilket är skälet till dess existens, måste följande observeras: ju vidare och djupare utvecklingen blir inom bonderörelsen, och ju förr den kommer till den punkt där konfiskering och distribution av land börjar, desto snarare kommer upplösningsprocessen att sätta in inom Bondeföreningen, som en konsekvens av tusentals motsättningar av klassmässiga, lokala, vardagliga och tekniska skäl. Dess medlemmar kommer att utöva sitt inflytande inom Bondekommittéerna, den agrara revolutionens organ inom byarna, men naturligtvis kommer Bondekommittéerna, som är ekonomisk-administrativa institutioner, inte att kunna avskaffa landsbygdens politiska beroende av staden, vilket är en av de grundläggande dragen i det moderna samhället.
Radikalismen och formlösheten hos ‘Arbetets grupp’ var uttryck för motsägelsefullheten i böndernas revolutionära aspirationer. Under de konstitutionella illusionernas period följde den slaviskt i Kadeternas (Konstitutionella Demokrater) fotspår. Vid tiden för dumans upplösning kom den naturligtvis under den socialdemokratiska gruppens ledning. Bristen på självständighet hos böndernas representanter kommer att visa sig med särskild tydlighet i den stund det blir nödvändigt att visa fast initiativ, dvs. då makten övergår i revolutionärernas händer. – L. T.