Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
De fyra första sidorna av detta nummer av Världssocialism handlar om valet - om de partier som deltar och om varför de inte kan lösa arbetarnas problem.
Den lilla grupp av socialister som ger ut Världssocialism har varken tillräckliga personella eller materiella resurser för att själv delta i valet.
Men vi kommer att rösta för vi vet att den enda vägen till socialismen är den politiska vägen. Röstsedeln är ett klassvapen om den används av en socialistiskt medveten arbetarklass.
Vår röst kommer att vara en röst mot kapitalismen och mot alla politiska partier som stöder den. Det finns inget "mindre ont" att stödja.
Socialister kommer att skriva VÄRLDSSOCIALISM över en blank röstsedel.
Vi uppmanar dig att göra detsamma, men bara om du inser att socialismen är den enda verkliga lösningen på arbetarklassens problem.
Men framför allt uppmanar vi dig att så snart som möjligt ta kontakt med oss. Vi kan inte genomföra socialismen åt dig. Socialismen är beroende av ditt deltagande. Och varje ny socialist är en ny spik i kapitalismens likkista.
Den världssocialistiska rörelsen har inte något samband med några andra politiska partier eller grupper och kan därför inte hållas ansvarig för deras felaktiga teorier och idéer. Dit räknar vi de stora partierna, men också VPK, SKP, KAF etc.
Det socialistiska system vi förespråkar har aldrig prövats någonstans. Det grundar sig inte på ledarskap, förstatligande, statskontroll eller sådana system som finns i Ryssland, Kina eller Kuba etc. Att beskriva dessa länder som "socialistiska" är en förvrängning av ordet socialism. Det sker antingen p.g.a. okunnighet eller medvetna försök att svartmåla socialismen.
Det ena valet efter det andra har hållits kring frågor som sagts ligga i arbetarklassens intresse. Löften som givits av socialdemokrater, moderater, centerpartister, folkpartister, kommunister etc. skulle om de genomförts, påstår de, avskaffat fattigdomen, skapat trygghet i arbetet och löst bostadsproblemen. Vi vet alla att inget av detta lyckats. Det kunde inte heller lyckas. Men det hindrar inte samma partier att på nytt avge samma löften som de inte kommer att kunna hålla.
Ni ifrågasätter inte politikernas löjliga påstående att fattigdom och bostadsbrist och otrygghet beror på omständigheter utanför mänsklig kontroll.
Trots partiernas bortförklaringar måste vi döma dem efter vad de åstadkommit. Ni måste fråga efter orsaken till varför dessa politiska partier inte kan driva kapitalismen i arbetarnas intresse.
De flesta av er accepterar den kapitalistiska världen med lönesystem, priser och privat ägande av produktionsmedlen som en betingelse för vår mänskliga existens. Ni tar för givet att ni måste sälja er psykiska och fysiska energi - era hjärnor, muskler och nerver - till arbetsgivare för löner. Ni accepterar att ni måste betala genom hyror och amorteringar för att få tillstånd att bo på jorden.
Den världssocialistiska rörelsen ber er ifrågasätta hela grunden för era liv under kapitalismen. Om ni accepterar lönesystemet innebär det att ni underkastar er fortsatt exploatering genom en liten grupp av internationella parasiter som äger produktionsmedlen och i vars intresse produktionen bedrivs.
Vi inser att det kan vara svårt för er att bryta med idéer som ni haft under hela era liv, men ni måste bryta med dem om problem som fattigdom, svält, sjukdomar, krig och arbetslöshet ska kunna avskaffas.
Det råder ingen brist på naturtillgångar i världen och inte heller någon brist på människor som kan omvandla dem till nyttoartiklar som vi kan njuta av och konsumera fritt. Kapitalismen har skapat en brist eftersom produktivkrafterna i samhället kan producera mer rikedomar än marknadsekonomin klarar av.
Tillgång till verkstäder, fabriker, gruvor och mark kan nu bara erhållas genom lönearbete. Varor produceras bara om de kan säljas.
Dessa förhållanden upprätthålls med kraft och tidvis tas miljontals arbetare bort från olika industrigrenar därför att de annars skulle producera för mycket.
Världens tio största industriländer har i år enligt den officiella statistiken en arbetslöshetssiffra på över 14 miljoner. Tänk på att mer än miljoner barn varje år dör i världen av sjukdomar som orsakas av brist på riktig föda.
Ytterligare miljoner är undernärda och har undermåliga bostäder. Detta trots att FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation för tredje året i rad i rapporterat att den förväntar sig ett överskott på mejeriprodukter i världen!
Inget sunt samhälle skulle tolerera sådana brott mot sina medlemmar. Kapitalismen producerar samtidigt både välstånd och fattigdom. Det är p.g.a. denna motsägelse som samhället måste omorganiseras på en helt annan grundval. Män och kvinnor överallt måste få direkt kontroll över produktionsmedlen.
Det enda som hindrar genomförandet av en socialistisk världsordning är avsaknaden av förståelse för vad socialismen innebär. Majoriteten av arbetarna är idag inte medvetna om att socialismen kan införas helt enkelt genom att vi röstar fram den.
Kapitalismen vilar på politiskt stöd från arbetarklassen vid valurnorna.
Ta bort det och kapitalismen kommer att avskaffas.
Vi ber er att noga prova världssocialismens sak innan ni på nytt utsätter er själva och era barn för ytterligare en tid av onödigt elände, missräkningar och fattigdom.
Socialismen är det enda alternativet!
Skatterna - och då speciellt marginalskatterna - är en av de centrala frågorna i Moderata samlingspartiets valpropaganda.
Höga marginalskatter äter upp löneökningarna, driver på prisstegringarna, leder till stagnerad produktion och ökad arbetslöshet, hävdar de i sin i krokiga propagandabroschyr Raka besked från Moderaterna.
Omvänt skulle då låga marginalskatter leda till verkliga reallöneökningar, lägre prisstegringar (eller inga alls), ökad produktion och minskad arbetslöshet. Det påstår moderaterna.
Allt detta är nonsens. Skatter är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli arbetarklassens problem. Skattepolitiken handlar om vilken del av kapitalistklassen som ska betala kostnaderna för upprätthållandet av dess eget statsmaskineri.
Det är kapitalistklassen som i sista hand betalar alla skatter. T.o.m. när det förefaller som om arbetarna gjorde det, t.ex. i form av inkomstskatt, är det kapitalisterna som får stå för kostnaderna.
Som Friedrich Engels skrev redan 1872: "Det som arbetaren betalar i skatt, det ingår i längden i produktionskostnaderna för arbetskraften och måste följaktligen ersättas av kapitalisten" (I bostadsfrågan).
Moderaterna vet det också innerst inne. Sänkta marginalskatter ska ge löntagarna "en verklig köpkraftsökning med lägre löneökningar än eljest" (vår kursiv.), heter det i deras Raka besked. Just det! Lägre löneökningar än annars.
Man behöver bara se tillbaka i tiden för att se hur falska moderaternas påståenden är. För inte så länge sedan var såväl de totala skatterna som marginalskatterna mycket lägre än nu, ja många arbetare behövde inte ens bekymra sig om deklarationen. Var deras reallöner högre då? Steg inte priserna? Genomgick inte kapitalismen sina periodiska kriser med stagnerad eller minskad produktion och ökad arbetslöshet?
Naturligtvis gjorde den det.
Moderata samlingspartiet är en öppen försvarare av det kapitalistiska samhällssystemet - och det leder oundvikligen till fåniga och illa underbyggda påståenden. Ett system grundat på en klass exploatering av en annan går inte att försvara med logiska argument.
Centerpartiet är det största av de öppet kapitalistiska partierna i Sverige och genom "decentralisering" ska centern göra kapitalismen till ett mänskligt system för alla.
För enligt centerpartiet är det den "socialdemokratiska centraliseringspolitiken" som är orsak till de flesta av dagens problem. Genom decentralisering ska å andra sidan:
- Den politiska och ekonomiska makten spridas.
- Alla få rätt till arbete.
- Jämlikhet skapas.
Men varken en centraliserad eller decentraliserad kapitalism ligger i arbetarklassens intresse. "Rätt till arbete" är en omskrivning av "Rätt till anställning" och själva lönearbetssystemet utesluter varje sådan "rätt". Arbetskraft köps och säljs så länge som profitmöjligheterna är goda och köps inte så snart de inte längre är det.
De som köper arbetskraften är kapitalistklassen och de som säljer den är arbetarklassen. Det är på denna grundläggande ojämlikhet kapitalismen vilar: en klass äger existensmedlen och en annan gör det inte. Denna grundläggande ojämlikhet utesluter också jämlikhet inom andra områden.
"Decentralisering" är i själva verket bara en återspegling av de små kapitalisternas intressen gentemot de stora. Men arbetarna har inget intresse av att ta ställning mellan olika delar av kapitalistklassen.
Det är inte sant att "centralisering" är en följd av regeringspolitiken. En regering kan bekämpa eller motverka centralisering - men den kan inte slå om tendensen till centralisering som finns inbyggd i kapitalismen.
Kapitalismen är ett varuproducerande samhälle. Många kapitalister konkurrerar om en begränsad marknad. Vinnare i konkurrenskampen är de som producerar billigast, de andra går under. De stora kapitalen som producerar, med de modernaste och mest effektiva produktionsmetoderna slår ut de små.
Centralisering inom andra områden av samhället - t.ex. politiken - är en återspegling och följd av denna ekonomiska centralisering. Centerpartiet kan inte hindra den.
"Sociala reformer utan socialism" är folkpartiets huvudparoll i valrörelsen. "Utan socialism" hade inte varit nödvändigt eftersom de sociala reformerna utesluter socialismen.
Reformer är kapitalismens anpassning till ekonomisk utveckling. De genomförs inte av allmänt humanitära skäl utan har praktiska orsaker. Men det finns skillnader mellan politiska partier om vad som är praktiskt.
När folkpartiet säger "utan socialism" menar de utan omfattande statsingripanden och statligt ägande. Oenigheten mellan dem och socialdemokraterna är bara en oenighet om vad som är bäst för kapitalismen.
Folkpartiet utmålar sig självt som ett frihetens parti. Men deras frihet är bara "friheten" att köpa att sälja, att ha en daghemsplats för att kunna lönearbeta, "frihet" för män och kvinnor att lönearbeta på lika i villkor - och för kapitalisterna frihet att exploatera arbetarna.
Folkpartiets "frihet" är en frihet inom kapitalismens allmänna ofrihet. Verklig frihet kan komma först när produktionsmedlen är hela samhällets gemensamma egendom och varje man, kvinna och barn har fri tillgång till produktionsresultatet.
"Rösta inte bort tryggheten" är ett socialdemokratiskt slagord i årets valrörelse. Tryggheten de talar om är den "trygghet" vi har idag: att få arbeta åtta timmar varje dag för den minoritet av befolkningen som äger produktionsmedlen (de kallar det för rätt till arbete) och kunna få understöd när du blir arbetslös, tryggheten att leva på en mager pension när du blivit för gammal eller utsliten för att längre vara profitabel, att få bostadsbidrag när din hyra är för hög för din låga lön etc.
Denna trygghet är en följd av sociala reformer och det finns ingenting speciellt socialdemokratiskt över dem. Liknande reformer har lagstiftats fram i de flesta utvecklade kapitaliska länder och orsaken är att de motsvarar en utvecklad kapitalisms behov.
Många reformer är avsedda att hålla kapitalisternas lönenota nere; de finns där i stället för löner, inte som ett tillskott. Varför ska kapitalisten betala löner till arbetare utan barn som motsvarar kostnaden för en hel familj, när han kan betala barnbidrag genom staten till ett urval och på så sätt hålla lönerna nere?
Andra reformer, t.ex. inom skolväsendet, har liknande syften. En modern kapitalism kan inte fungera med en illitterat arbetarklass: den behöver utbildade och specialiserade arbetare.
Socialdemokraterna brukar framställa sig som de sociala reformernas parti par excellence. Det är därför ironiskt att de i årets valrörelse beskyller de andra partierna för att vilja ha för mycket reformer. De borgerligas "slösaktighet" kommer att innebära ekonomisk katastrof, heter det: ökat underskott i betalningsbalansen, stigande utlandsskulder, en het avtalsrörelse.
Men ekonomin som socialdemokraterna talar om är kapitalismens och underskottet i betalningsbalansen är kapitalisterna underskott. Det är inte arbetarna utan kapitalisterna som skaffar sig utlandsskulder. Det är inte arbetarna som importerar och exporterar: de säljer sina arbetskrafter.
Vare sig socialdemokraterna blir kvar i regeringsställning eller byts ut mot en öppet kapitalistisk regering kommer kapitalismen att finnas kvar och med den också de tusentals problem den orsakar.
Vänsterpartiet kommunisterna är "socialismens parti i Sverige" heter det i VPK:s valmanifest. Det är naturligtvis inte sant. VPK är ett av flera partier som står för statskapitalism.
Förr var VPK sovjets direkta språkrör i Sverige. Idag vill VPK - samtidigt som de fortfarande anser att Sovjetunionen är "socialistiskt" - helst inte tala om Sovjet och kan ibland t.o.m. kritisera olika företeelser i det landet.
Numera betonar VPK att deras "socialism" (statskapitalism) kommer att vara en alldeles speciell svensk variant av "socialismen". Den "svenska socialismens" löneslavar ska t.ex. fortfarande få organisera sig i fackföreningar och använda sig av strejken som ett vapen i lönekampen.
Detta visar hur litet VPK förstår av socialismen. Det kommer inte att finnas några fackföreningar i ett socialistiskt samhälle - och det beror inte på att de förbjuds (eller förvandlas till statsorgan) som i Sovjet, utan på att behovet av fackföreningar försvinner när lönesystemet avskaffas.
Vägen till statskapitalism går för VPK över en hel serie av sociala reformer. De är antingen noga anpassade efter det kapitalistiska systemets nuvarande behov eller också helt omöjliga att genomföra - och i socialismen skulle de inte ha någon som helst mening.
Vaga formuleringar fyller deras program: "effektivt prisstopp", "rättvisa åt pensionärerna", "rättvis skattepolitik" och en hel rad av nationaliseringar - privata skogsbolag, järnbruk, varv och privata affärsbanker.
"Rättvisa" är vad alla partier säger sig stå för och den kommer fortfarande inte att uppnås genom lönearbete för staten.
Det maoistiska Sveriges kommunistiska parti är det kinesiska kommunistpartiets svenska agentur. Den enda konstanta faktorn i SKP:s politik är att den alltid återspeglar förändringar i den kinesiska in- och utrikespolitiken - och den är den kinesiska kapitalistklassens politik.
Idag finns en konflikt mellan å ena sidan Kina å andra sidan USA och Sovjet. För SKP blir därför "Front mot supermakterna" en av de viktigaste frågorna i årets val.
Det har lett till att SKP nu också sluter upp bakom den svenska kapitalistklassen och värnar om det "nationella oberoendet". Det har t.o.m. gått så långt att maoisterna förespråkar en förstärkning av den svenska krigsmakten.
Fosterlandet som SKP vill försvara är inte arbetarnas utan kapitalisternas. Nationer är kapitalistiska enheter och har ingen plats i socialismen. Det kan inte finnas en "svensk socialism" eftersom en stor del av Sveriges produktionsmedel finns utanför landets gränser.
När SKP talar om ett "socialistiskt Sverige" menar de i själva verket statskapitalism ā la Kina. Det går naturligtvis att genomföra i ett land.
Det trotskistiska kommunistiska arbetarförbundet är ett av de minsta partierna i årets val.
För KAF är "kamp" en slags metafysisk kraft med vars hjälp kapitalismen kan fås att fungera på ett sätt som strider mot dess egen natur.
"Kamp" ska bl.a. ge:
- Garanterade och höjda reallöner.
- Ett effektivt prisstopp.
- Fördelning av allt tillgängligt arbete genom en allmän
arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
KAF kämpar också för "demokratiska rättigheter", något som ser ut som ett dåligt skämt med tanke på att de har sina politiska rötter i Lenins bolsjevikparti och inte är främmande för att stoppa politiska motståndare med våld.
Ingenstans kräver KAF något som går utöver lönearbete/kapitalförhållandet - den axel kring vilken hela det kapitalistiska systemet kretsar. Hela KAF:s kravlista andas förvirring om kapitalismens grundläggande natur.
När KAF vill ha prisstopp samtidigt med höjda löner förbiser de det faktum att löner också är priser: priset på arbetarnas arbetskraft. Prisstopp är aldrig effektiva under kapitalismen och löner aldrig garanterade - och i socialismen kommer det varken att finnas pris- eller lönesystem.
Arbetslöshet är inbyggd i kapitalismen och inget mått av kamp eller militans kan få kapitalismen att fungera annorlunda. Vad som är "tillgängligt arbete" bestäms av produktions- och marknadsförhållanden under kapitalismen - i högkonjunkturer finns det massor, i lågkonjunkturer litet.
Ingenstans nämner KAF möjligheten av ett samhälle utan löner, priser, profiter och pengar - socialismen. En röst på KAF kan bara leda till fortsatt förvirring och besvikelse.
Den ursprungliga grundidén med strejken var att arbetarna i en enda fabrik stoppade produktionen och därigenom utövade tryck på arbetsgivaren att ge efter för krav på löner och arbetsförhållanden - annars skulle han få se sina vinster omvandlas till förluster.
När fackföreningarna senare blev nationellt organiserade var syftet att stoppa en hel industrigren eller flera industrigrenar samtidigt. En ytterligare utveckling var att organisera en strejk som omfattade flera huvudindustrier för att tvinga fram en förändring av regeringspolitiken eller tvinga en regering att avgå - den s.k. generalstrejken.
Storbritannien hade sin "generalstrejk" 1926. Andra hade redan ägt rum i flera europeiska länder och under senare år har det förekommit dussintals - i Italien, Frankrike, Japan och andra länder.
Hur mycket uppnås genom direkta strejker för högre löner, och bättre arbetsförhållanden? Vilka villkor avgör om de är framgångsrika eller misslyckas?
Karl Marx skrev om förhållandena för mer än hundra år sedan. Han ansåg att den absolut viktigaste faktorn var huruvida affärsverksamheten blomstrar eller befinner sig i en depression - inte om fackföreningarna organiserar eller inte organiserar en massa strejker.
I det förstnämnda fallet har arbetsgivarna alla skäl att inte se produktionen stoppad. I det senare fallet kan de föredra ett styrkeprov.
Det händer att arbetsgivare under "dåliga tider" själva provocerar fram en strejk. Strejkande vid Massey-Ferguson klagade exempelvis över detta våren 1975 (Financial Times, 22 maj 1975) och en facklig förtroendeman vid Ford sade i ett uttalande: "Man nästan känner hur ledningen planerar för en sammandrabbning" (Sunday Telegraph, 24 april 1975).
En talesman för företagsledning en vid Ford sade så här om "militanter":
"Dessa män har gett oss en massa besvär sedan en liknande konflikt 1972. Vi skulle slagit ner den då men gav efter på grund av att affärerna blomstrade." (Observer, 22 maj 1975).
Marx åsikt återupprepades av fabriksarbetareförbundets Hugh Scanlon i en intervju för Sunday Times (12 maj 1974):
"Fackföreningsrörelsen är bara stark så länge som det råder relativ full sysselsättning... så länge som kapitalismen inte befinner sig i en kris. Jag har aldrig lurat mig själv att tro att de som predikar om att göra upp vid förhandlingsbordet inte kommer att vara lika hänsynslösa igen som under trettiotalet när konjunkturen slår om."
Scanlon talade av erfarenhet. Försök av hans förbund att tillkämpa sig högre löner och kortare arbetstid hade mötts av starkare organiserat motstånd från arbetsgivarna inom verkstadsindustrin. Arbetarna hade tvingats godta avtal som låg långt under kraven som lagts fram. Och under de två senaste åren har lönerna för arbetarna inom verkstadsindustrin, i likhet med lönerna i allmänhet (sedan hänsyn tagits till den kraftiga prisstegringen), fallit.
En läxa gick helt förbi både Scanlon och LO. Tillsammans med Labourpartiet har de i åratal trott att det gick att undvika den fruktade kapitalistiska krisen genom så kallad ekonomisk stimulanspolitik - d.v.s. inflation. De tror det fortfarande, trots alla bevis på att den varit fullständigt misslyckad.
Regeringar spelar alltid en roll i strejker, vare sig de är rent ekonomiska eller delvis eller helt politiska. Deras roll är att tämja strejkvakter och skydda arbetsgivarnas egendom. Om en strejk påverkar livsmedelstillgången eller andra viktiga samhällsfunktioner kommer regeringen att ingripa aktivt, som den gjorde under generalstrejken 1926. Då beslöt den att kämpa till slutet och vann snabbt, även om gruvarbetarna stannade ute i månader och kämpade en redan förlorad kamp.
Indira Gandhis regering visade en liknande hänsynslös fasthet vid järnvägsstrejken i Indien 1974. Den satte in armén, arresterade tusentals fackliga förtroendemän och strejkande och hotade att vräka familjerna till järnvägsarbetare från järnvägsbostäder som subventionerades av staten.
Ibland kommer arbetsgivare att göra det klart för regeringen att de inte vill att den ska vidta extrema åtgärder. Det hände under Heath-regeringen i Storbritannien. Sedan den vunnit valet 1970 med politiken att "stå upp mot fackföreningarna" (Heath sade att han var beredd att möta en generalstrejk om det visade sig nödvändigt) och sedan den genomdrivit Arbetsmarknadslagen, fann regeringen att inflytelserika arbetsgivare inte ville ha ett styrkeprov med fackföreningarna - det var innan depressionen utvecklats allvarligt.
Det ledde till en underlig situation med en anonym donator som betalade 65.000 pund till en domstol för att undvika en hotande verkstadsarbetarstrejk på grund av att fackföreningen ådömts böter (Times, 9 maj 1974) och vid ett annat tillfälle erbjöd sig en annan hemlig grupp affärsmän att betala 2,5 miljoner pund för att förmå gruvarbetarförbundet att upphöra med strejken (Times, 12 februari 1974). Och de flesta stora arbetsgivare struntade i klausulen i lagen som olagligförklarade "den stängda verkstaden".
Hur är det med politiska strejker och generalstrejker? Under Heath-regeringen organiserades flera endagarsstrejker för att förhindra Arbetsmarknadslagen (alla utan minsta effekt), eller mot stigande priser, eller i protest mot inkomstpolitiken. I andra länder förekom generalstrejker för att tvinga fram en förändring av regeringspolitiken eller ett regimskifte.
Det som hände i Storbritannien visar det fåfänga i dem alla. Det blev faktiskt ett regeringsskifte i valet 1974 och Arbetsmarknadslagen upphävdes. Men det ersatte bara en konservativ regering, som skötte kapitalismen, med en Labourregering, som gör samma sak. Den är tvingad att ta itu med samma problem på ungefär samma sätt. Priserna och arbetslösheten sköt i höjden till rekordnivåer för efterkrigstiden och nya planer för "löneåterhållsamhet" infördes utan minsta hänsyn till vallöftena.
En generalstrejk kan producera kaotiska förhållanden. Men kaos är inte socialism och så länge som den stora majoriteten av arbetarna inte önskar socialism kan socialism inte bli följden.
Strejker som defensiva vapen tjänar ett nyttigt syfte inom de gränser som kapitalismen ställer upp. Men den enda vägen till socialismen är den politiska vägen: först att arbetarklassen blir övervägande socialistisk och sedan att den vinner kontroll över statsmaskineriet, inbegripet de väpnade styrkorna.
H.
(Socialist Standard, maj 1976)
Det var en gång, som det står i sagoböckerna, ett rymdskepp, prytt med planeten Mars flagga, som landade på taket till Empire State Building i New York precis klockan tolv en klar solskensdag. I kabinen satt två varelser och fastän det var helt omöjligt att skilja dem åt i deras identiska rymddräkter och hjälmar, var en av dem man, den andra kvinna - eller vice versa. (Och nu har vi redan två avvikelser från den vanliga berättelsen, för rymdskepp landar vanligtvis i avlägsna, glest befolkade områden och bemannas i allmänhet endast av män.)
I varje fall kastade våra marsianer sina teleskopblickar mot skådeplatsen nedanför och såg något som för dem var ett ytterst förbryllande spektakel. Så långt deras ögon kunde se fanns det jordmän och jordkvinnor, eller vice versa, som gick fram och tillbaka och höll upp jättelika plakat. De skrek i megafoner hötte med nävarna och uppförde sig rent allmänt på ett sätt som marsianerna i sin oskuld ansåg vara underligt.
Lyckligtvis upptäckte marsmannen och marskvinnan - eller vice versa - två jordmänniskor - också man och kvinna eller tvärtom - som satt på en ställning fastsatt på utsidan av översta våningen och tvättade fönstren. Av en eller annan anledning tillfångatog de jordparet och tvingade dem att bli intervjuade om vad som försiggick därnere. För marsianerna var reportrar ute på uppdrag.
Av någon underlig anledning fanns det ingen språkbarriär och fönsterputsarna kunde kommunicera med dem. De manliga demonstranterna, som bar hjälmar, var arbetslösa byggnadsarbetare som krävde jobb. De kvinnliga demonstranterna protesterade mot diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden. "Tjejerna vill ha friheten att få jobba med vad som helst, även fönsterputsning", sade fönsterputserskan. Där fanns svarta demonstranter som hävdade att de blev utfrysta från de bättre betalda jobben och där fanns andra demonstranter, till utseendet av båda könen men annorlunda, som krävde "befrielse och jobb för homosexuella". Marsianerna var förvånade. "Vad", ville de veta, "är ett jobb?"
"Ett jobb", sade man dem "är något man har turen att ha när man arbetar åtta timmar eller mer varje dag så att man kan förtjäna tillräckligt för att äta, betala hyra och äga en fin gåbortskostym eller klänning - eller vice versa - och få sig ett enstaka glas öl eller se någon film någon gång ibland."
"Men varför kan ni inte göra det ändå, närhelst ni vill?" frågade marsianerna. "Därför att platserna där vi arbetar och maskinerna vi måste använda och råvarorna och jorden, skogarna och allt annat som har att göra med arbete, tillhör tio procent av befolkningen och resten av oss arbetar för dem ..." Marsianerna avbröt: "Ni menar att ni är slavar?" "Nej", sade jordborna indignerat. "De betalar oss löner så att vi kan köpa de saker vi behöver för att göra det möjligt för oss att gå och arbeta åt dem och uppfostra barn som också kommer att gå och arbeta åt dem när de växer upp. Det är inte slaveri. Det är frihet."
"Men varför dessa demonstrationer då?" ville marsianerna veta. "Varför går de då inte till arbetet om det är vad de tycker om att göra?"
"Men det kan de inte nu", förklarade fönsterputsarna "eftersom ägarna inte kan sälja det berg av saker som producerats utan stänger sina fabriker tills varorna tar slut. Så de flesta av oss kan inte få de saker vi behöver därför att det finns för mycket av dem."
Marsianerna utbrast: "Ni menar att ingen demonstrerar för något annat än rätten till arbete?" "Javisst", löd svaret. "Samma byggnadsarbetare brukade klå upp en del människor som protesterade mot användandet av amerikanska trupper och flygplan och bomber i Vietnam. Verkar som om antikrigsfolket inte trodde att detta särskilda krig var ett rättfärdigt krig, som andra och första världskrigen var." I detta ögonblick slog sig marsianerna för sina pannor, satte ner fönsterputsarna igen och susade iväg ut i rymden.
(Western Socialist, nr 3 1975)
Enligt Portugals nya konstitution, som antogs i april i år är landet en demokrati i övergång mot socialismen. Det är naturligtvis inte sant. Portugal utvecklas inte mot socialismen utan mot en mer modern sorts kapitalism.
Ordet "socialism" i samband med dagens Portugal syftar på sociala reformer och statligt ägande och kontroll av ekonomin. En riktigare beteckning är med andra ord "statskapitalism" i motsats till det klasslösa samhälle utan löner och pengar som ordet socialism ursprungligen stod för.
Statskapitalism har inget med socialism att göra och inte heller något att erbjuda arbetarklassen.
När de väpnade styrkorna i april 1974 störtade den fascistiska enpartiregimen som styrt Portugal i nära femtio år vann arbetarklassen visserligen organisations- och diskussionsfrihet. Ytligt sett blev det möjligt för den att inte bara försvara sin levnadsstandard och sina arbetsvillkor under kapitalismen utan också att öppet förespråka socialism. Men i verkligheten kommer socialister i Portugal att stå i motsättning till alla existerande politiska fraktioner.
Först kommer de att råka ut för dem som för närvarande innehar makten - den nyvalde presidenten Eanes och hans premiärminister Soares (ledare för det så kallade socialistpartiet) - som vill ha en parlamentarisk regim av västerländsk typ i Portugal. Enligt resultaten från både de allmänna valen i april och presidentvalet i juni stöds detta av majoriteten av arbetare och bönder i Portugal.
Men det betyder inte att genomförandet av en sådan regim ligger i deras intressen. För den föreslagna parlamentariska regimen är bara ett sätt att administrera kapitalismen.
Det går att visa att ett stabilt parlamentariskt system är den idealiska politiska formen för kapitalismen. Det förhindrar att en grupp har monopol på politisk makt och använder den till att skaffa sig privilegier på bekostnad av resten av den härskande klassen. Det möjliggör också förändringar när de ekonomiska förhållandena förändras och en ändrad maktbalans mellan delar av den härskande klassen kräver det.
Men kapitalismen kan aldrig fås att fungera i arbetarklassens intresse. Den är ett profitmotiverat system grundat på exploateringen av lönearbete och kan bara fungera som sådant. Varje kapitalistisk regering måste inse och medvetet tillämpa detta oavsett hur demokratiskt vald den är och oavsett hur uppriktig dess önskan att förbättra arbetarklassens lott kan vara.
Sedan störtandet av fascistregimen i april 1974 har den ekonomiska situationen i Portugal varit kaotisk. Investeringarna har sjunkit, arbetslösheten har stigit, inflationen har rasat. För att ställa den portugisiska ekonomin på fötter igen måste arbetarklassen disciplineras att arbeta hårdare och godta återhållsamhet i lönekraven samtidigt som priserna stiger, d.v.s. godta en sänkning av sin verkliga levnadsstandard. Den nya presidenten och hans regering har som främsta uppgift att genomföra detta.
Faran är att arbetarna kan frestas att vända sig till dem som, också i "socialismens" namn, vill ha en fullständigt statskapitalistisk regim i Portugal. Det vore att allvarligt misstag som nästan säkert skulle upphäva effekterna av störtandet av den fascistiska regimen.
Erfarenheten visar att statskapitalistiska regimer av den typ som finns i Ryssland, Kina, Kuba och många länder i Afrika och Asien är fullkomligt hänsynslösa i att brutalt undertrycka alla försök till oberoende aktivitet av arbetarklassen inom sina gränser.
I Portugal idag är det inte bara det så kallade kommunistpartiet, maoisterna, trotskisterna och andra vänsterister som står för en statskapitalistisk diktatur. Det finns, eller snarare fanns före utrensningen som följde efter myteriet 25 november förra året, en del av de väpnade styrkorna som hade samma åsikt. Den ansåg att de väpnade styrkorna själva och inte något avantgardeparti var den organisation som bäst lämpade sig att leda det portugisiska folket till "socialism" (d.v.s. statskapitalism).
Denna grupp symboliserades av major (f.d. general) Carvalho, tidigare chef för militärens säkerhetstjänst Copcon. Han kom på andra plats i presidentvalet nyligen med omkring en sjättedel av rösterna. Hade de kommit till makten i november förra året hade de förmodligen upprättat en vänsteristisk militärregim liknande den som finns i t.ex. Peru.
I vilket fall som helst skulle en statskapitalistisk diktatur med omfattande statligt ägande, statlig planering, statlig kontroll över utrikeshandeln etc. - inte kunna förändra det faktum att Portugal är ett fattigt land som är fullständigt beroende av förhållanden på världsmarknaden.
Vare sig den leds av de väpnade styrkorna eller kommunistpartiet eller någon annan grupp kan en statskapitalistisk regim inte frigöra Portugal från dessa förhållanden och trycket de innebär på arbetarklassens levnadsstandard. I själva verket skulle detta tryck kännas ännu starkare genom att det kanaliserades direkt genom staten, klassamhällets förtryckarorgan.
Ett statskapitalistiskt Portugal skulle förbli ekonomiskt beroende av världskapitalismen. Politiskt skulle det bara kunna välja mellan vilken imperialism - amerikansk, rysk eller kanske kinesisk - det skulle bli satellit till.
Framtiden utan socialistisk förståelse är dyster för arbetarklassen i Portugal. Den är dömd att drabbas av kapitalismen i en eller annan form. Vilkendera av fraktionerna som konkurrerar om makten som än bildar regering måste den disciplinera arbetarklassen med tanke på Portugals drastiska ekonomiska situation. Så i sitt eget intresse bör arbetarna bekämpa dem alla - det gamla Caetanogänget, Spinola, parlamentarikerna, kommunistpartiet, Carvalho och vänsteristerna i armén - för ingen av dem kan ha annat att erbjuda än hårt arbete, fattigdom och lidanden. Den enda utvägen för de portugisiska arbetarna är att förena sig med sina arbetskamrater i andra delar av världen för att genomföra världssocialismen.
(Efter en artikel i Socialist Standard, augusti 1975)
Ordet 'socialism' används av så många människor i så många olika betydelser att de flesta arbetare inte har någon klar och bestämd föreställning om vad det innebär. De har hört talas om nationell socialism, kristen socialism, gillessocialism, statssocialism och till och med arabisk socialism.
I själva verket har alla dessa "socialismer", om man bortser från namnet, ingenting gemensamt med socialismens verkliga innebörd. Alla dessa avarter betecknar bara vissa faser och experiment inom det kapitalistiska systemet.
Det är en av orsakerna till att det är så svårt att sprida idén om den broderliga världsgemenskapen. Socialister måste ägna stor del av sin tid åt att först förklara vad socialism inte är. Det är först sedan den värsta förvirringen undanröjts som de kan börja förklara vad denna stora idé innebär.
Inte alla, som bidragit till denna förvirring, gjorde det av medveten illvilja. Många är övertygade om att förstatliganden innebär socialism. Andra förkunnar med samma övertygelse att förhållandena i Ryssland och dess satelliter är socialistiska. Företagsråd och det till leda upprepade "medbestämmandet" har framställts som steg mot socialismen. Och på detta sätt fortsätter det.
En sak har alla dessa virrpannor gemensam. De saknar alla en någorlunda användbar kunskap om hur det kapitalistiska systemets mekanism fungerar. Därför kan de inte heller förstå vad en verklig socialistisk revolution måste innebära. De kan inte heller inse att det är absolut nödvändigt att majoriteten i samhället förstår och önskar socialismen innan den kan förverkligas.
Tvärtom tror de att det räcker med att genom en korrekt taktik få massan till att föra partiet till makten för den speciella "socialismen". Partiet kan sedan börja införa socialismen styckevis. Tidpunkten mellan maktövertagandet och socialismens sista stycke betecknar de som en varaktig övergångsperiod.
Eftersom socialismen inte kan genomföras över en natt, menar de, måste det finnas en mellanliggande period mellan kapitalismen och socialismen. För att bekräfta sitt påstående förklarar de att en rad problem, som i själva verket alla har sin rot i kapitalismen, först måste avlägsnas innan den "fulländade socialismen" blir möjlig.
Kommunisterna tvingades att särskilja de från början liktydiga begreppen socialism och kommunism. Med socialism döljer de den kapitalistiska verkligheten i Sovjetunionen. De säger att socialismen är övergångsstadiet och kommunismen fulländningen.
Socialdemokraterna menade att de med växande politisk makt kunde reformera kapitalismen till att bli ett slags välvilligt system för alla, som till slut motsvarade socialismen. Utvecklingen har här gått så långt att herrar Wilson, Brandt och Kreisky kan avsvärja sig socialismen i all offentlighet.
Trotskisterna och andra som avgiftsfritt etablerar sig som avantgarde, förtrupp, för arbetarklassen, försöker med ändlösa kataloger på minimi- och maximikrav göra sig populära hos arbetarna. I det riktiga psykologiska ögonblicket förs de sedan till makten. Denna makt ska de använda till att upprätta proletariatets diktatur, i verkligheten partibyråkraternas diktatur. Sedan kan de gripa sig an med övergångsperioden.
Det är några av grunddragen i och argumenten för idén om en övergångsperiod. Om man känner till grunddragen för det nuvarande och det eftersträvansvärda samhället inser man att inget av detta är försvarbart.
Det nuvarande samhället vilar på privat respektive statligt ägande av produktions- och distributionsmedlen. Ur detta egendomsmonopol härstammar förhållandena mellan lönearbetarna och kapitalisterna. De som äger rikedomar investerar sina medel för att göra profit. Så blir pengar till kapital. De som inte förfogar över några produktionsmedel måste sälja sina arbetskrafter mot lön.
Ur dessa förhållanden uppkommer fattigdom, arbetslöshet, överarbete, krig och otaliga biföreteelser. Så länge som egendomsmonopolet består kommer dessa problem att finnas kvar som naturlig följd. Det finns inga medel att avskaffa verkningarna och låta orsaken kvarstå. Alla försök i den riktningen är nonsens och miljontals arbetare har betalt dem med ett erbarmligt liv. De som fortsätter med sådana försök påminner om mannen som försökte ösa ur ett översvämmande badkar med tesked samtidigt som vattenkranen stod på. Det är nödvändigt att först stänga av vattenkranen - att undanröja orsaken.
Det första och viktigaste är alltså att upphäva egendomsrätten till produktionsmedlen. Lagen garanterar både ägandet och privilegierna som medföljer det. Den som inkräktar på denna egendom bryter mot lagen. Regeringar stiftar lagar och polisen, domstolarna, fängelserna, soldaterna, matroserna och flygarna - alltså hela den statliga våldsapparaten - sörjer för att dessa lagar upprätthålls. Majoriteten av arbetarklassen accepterar denna laglighet.
Så läge arbetarklassens majoritet är beredd att stödja ett sådant system kommer kapitalismen att finnas kvar i en eller annan form. Oavsett vad den kallas, vilka bluffar som används och med vilka dekorationer den pryds kommer den alltid att vara kapitalism.
Industrin kan förstatligas och kallas statssocialism, fattigdomen kan nivelleras och kallas kristen socialism, staten kan föreskriva och kontrollera nästan varje levnadssätt och kalla det övergången till kommunismen - men så länge som livskällorna ligger i händerna på en del av samhället kommer den andra delen att vara avhängig och exploaterad.
I parlamentet stiftas lagarna. Därifrån kontrolleras också det maskineri som garanterar att lagarna verkställs. De politiska partierna är uttryck för klassintressen. De bemödar sig om att få herravälde över det lagstiftande och verkställande maskineriet så att lagarna kan bli fördelaktiga för den klass de företräder.
Här arbetarna inser nödvändigheten av att avskaffa klassegendomens system måste de sammansluta sig i ett politiskt parti. Vinner de på så sätt kontroll över parlamentet kan de i ett slag olagligförklara äganderätten. För detta behövs inget som helst övergångsstadium.
Om maskineriet som tjänade att upprätthälla egendomsrätten och dess privilegier tas ur den härskande klassens händer och övergår till en arbetarklass som förstår vad socialismen innebär och inte innebär, är det kapitalistiska ekonomiska systemet till ända. När det inte finns ägare till produktionsmedlen upphör förhållandena mellan lönearbete och kapital. Kapitalismen är död, socialismen upprättad.
Organisationer och institutioner som t.ex. fackföreningarna, banker och börser, som uppstått för att tjäna det kapitalistiska systemets behov, blir överflödiga. Nya former för förvaltningen av de samhälleliga behoven uppstår.
Alla hinder för att lösa sådana problem som bostadsbrist, arbetslöshet, undernäring, fattigdom, miljöförstöring etc. är undanröjda. Det socialistiska samhället kan ta itu med dessa problem utan att hindras av profit- och klassintressen.
Den tekniska produktionsprocessen kan utvecklas vidare befriad från dess kapitalistiska utväxter. Industrin kan arbeta vidare, men utan lönearbete och kapital och utan "arbetsgivare" och "arbetstagare".
Idag är produktionen samhällelig. Fördelningen är emellertid individuell eftersom inte de många som samverkar i produktionen, utan enskilda och små grupper, förfogar över produkten.
Om produktionen bringas i harmoni med fördelningen kan produkterna överlämnas till hela samhället för fritt förfogande. Den revolutionära handlingen att överta produktionsmedlen och hela samhällets demokratiska förvaltning av dem, åstadkommer denna harmoni och möjliggör att den sociala utvecklingen äntligen hinner ifatt den tekniska utvecklingen.
Sönderslitandet av slavbanden kommer att ske i praktiskt taget ett enda slag. Sedan kan nya produktionsprocesser utvecklas. Arbetsbesparande maskiner, som idag tjänar till att öka arbetsintensiteten, kommer att vara verkligt arbetsbesparande, fattigdomen kommer att försvinna och byggplaner for bostäder kommer inte längre att vara underkastade profitens diktat. Hälsovården kommer inte längre att anpassas till de kostnader som en härskande klass är beredd att betala. Lösningen av mänskliga problem kommer att vara mänsklig och varaktig.
Ingen klick av intellektuella kan någonsin leda arbetarklassen över en övergångsperiod till socialismen. Arbetare som känner till sin ställning som klass, som förstår och önskar socialismen, vet också att arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk.
De som alltid talar om övergångsperioder anser att arbetarna är oförmögna att någonsin förstå sina intressen och handla efter dem. De vill leda arbetarna. För detta behövs inga medvetna arbetare. För dem är det tillräckligt att de förs till makten. Men om en ledning på detta sätt kommer till makten blir den tvingad att använda sin makt till förvaltning av fortsatt kapitalism.
Övergångsperioden visar sig vara kapitalism med nya herrar i sadeln. Arbetarklassen har bara bytt ut en skara exploatörer mot en annan - ett typiskt exempel på att komma "ur askan i elden".
(Efter en artikel i Internationales Freies Wort, nr 4 1970.)
Beror krig på överbefolkning? Eller på religiösa och ideologiska motsättningar? Eller på vapenindustrin? Eller kanske rentav på "den mänskliga naturen"? Teorierna om krig är nästan lika många som de är felaktiga. Det är om detta denna andra artikel i vår serie om krig handlar.
En tro är att befolkningstryck är orsaken till krig. När befolkningen i ett land ökar, hävdas det, ökar också efterfrågan på livsmedel och industriprodukter. I sista hand leder detta till krig.
Denna bild av befolkningstryck är en hyfsad beskrivning av krig mellan stammar i primitiva samhällen och av tidigare folkvandringar, där människor tvingades att flytta på grund av vattenbrist eller utarmning eller uttorkning av jorden de levde på. Men den förklarar inte vår tids krig även om vissa stater presenterat sina målsättningar i denna form.
Före andra världskriget talade Hitlers regering i Tyskland och dess båda allierade, Italien och Japan, för att popularisera krig, om nödvändigheten att skaffa 'livsrum'. Men ingen av de tre regeringarna gjorde någonting för att motverka befolkningstillväxten. I två av dem - Tyskland och Italien - var det i själva verket officiell politik att befrämja en ökning av födelsetalen.
I den moderna världen kan en krigssituation utvecklas när det inte ens går att förespegla ett befolkningsproblem - som i det 20-åriga 'kalla kriget' mellan Ryssland och Amerika. Båda länderna har enorma resurser tillgängliga för att försörja en större befolkning.
Om världen, eller någon del av den, saknade medel för att försörja befolkningen borde sunda förnuftet säga att regeringar, ensamma eller genom överenskommelser med varandra, skulle koncentrera sina ansträngningar på att öka tillgången på produkter. Sådana direkta lösningar är inte möjliga under kapitalismen eftersom artiklar inte produceras enbart för att brukas. De produceras för att säljas till dem som har råd att betala vilket gör att fattigdom och försakelser fortfarande existerar vare sig befolkningen är stor eller liten. Därför finns det osäljbara överskott jämsides med utblottade människor i världen.
I stället för att koncentrera sig på att öka tillgången på livsmedel och andra behovsartiklar avsätter regeringar en enorm och växande del av sina mänskliga och materiella resurser på upprätthållande av väpnade styrkor och vapenproduktion. Alla säger att de gör det mot sin vilja och bara under tvingande nödvändighet. Vi måste undersöka detta påstående. Men det är viktigt att vi först inser att alla regeringar, genom sina handlingar, visar att de betraktar vapen som viktigare än försörjningen av sina befolkningar. I alla länder kommer 'vapen före smör'.
När regeringar påstår att de inte har något annat val än att ta människor från civila industrier för att sätta in dem i de väpnade styrkorna och vapenproduktion, är deras ursäkt att de måste göra det för att skydda sig mot andra väpnade makter, d.v.s. mot varandra. Det är sant att om ett land ensamt avrustade i den moderna kapitalistiska djungeln, skulle det snabbt falla offer för aggression. Men varför kan inte alla avrusta? Vad gör dem till potentiella fiender när alla ytligt sett tycks ha samma intresse av ömsesidig samverkan?
Det verkar vara en ond cirkel. Vi får höra att när befolkningen blir för stor för de tillgängliga livsmedelstillgångarna etc., utbryter krig. Ändå minskas tillgångarna för att upprätthålla arméer och vapen och periodiskt förstörs stora delar av världen i krig. Efter ett krig minskas åter möjligheterna att försörja världsbefolkningen genom en ny vapenkapprustning i större skala än tidigare, som ställer till och med ännu större krav på resurser som, om det inte var för kapitalismen, kunde användas för att möta mänskliga behov.
Det finns en speciell form av argumentet att överbefolkning orsakar krig. Det går ut på att länder måste expandera för att skaffa territorier, speciellt kolonier, när arbetslösheten är hög, för att på detta sätt finna arbete åt de arbetslösa. Under trettiotalets krisår användes detta argument av de tyska och italienska regeringarna som stöd för deras krav på kolonier i Afrika. Men argumentet står sig inte för en närmare granskning.
Om arbetslöshet var en följd av överbefolkning skulle det visa sig i en ständigt växande armé av arbetslösa, som främst drabbar länderna där folkmängden ökar snabbast. Men arbetslösheten följer inte detta mönster. Under krisår ökar arbetslösheten kraftigt överallt. Det beror helt klart på industri- och handelsförhållanden inom kapitalismen - inte på en naturlig befolkningstillväxt. Och när en av kapitalismens ekonomiska kriser tar slut sjunker arbetslösheten trots att folkmängden fortfarande ökar.
Ibland kan ett land finna sysselsättning för nästan alla arbetare och vid andra tidpunkter går ett stort antal utan arbete. Orsaken till arbetslösheten ligger i samhällssystemet - inte i folkmängden.
Under åren sedan andra världskrigets slut har arbetslösheten nästan överallt varit lägre än under åren före kriget. Ändå ledde det inte till en minskning av krigsspänningen - tvärtom var det år av fortsatt konflikt och kärnvapenrustning.
En annan åsikt om krig var att de orsakas av vapenfabrikanterna - dödens handelsmän. Officiella undersökningar i USA och andra länder under trettiotalet visade att vapenfirmor, som ju har ett ekonomiskt intresse av att sälja sina produkter, uppmuntrar den internationella vapenupprustningen. De motsätter sig nedrustningsplaner, delar upp världens vapenmarknad mellan sig, säljer vapen till alla stater utan åtskillnad, försöker påverka tidningar och politiker att gynna försäljningen och använder sig allmänt av samma metoder som kapitalister använder inom andra industrigrenar.
Sedan all hänsyn tagits till dessa faktorer står vi fortfarande utan någon förklaring till krig. Vapenfirmor drar fördel av redan existerande motsättningar mellan stater - fortfarande återstår att förklara hur motsättningarna uppkommit. Vapenfirmor fiskar i oroliga vatten och hjälper till att hålla dem oroliga. Men stater är fientliga till varandra över marknader, handelsleder, strategiska gränser etc., oberoende av vad vapenfirmorna kan göra.
Argumentet att krig orsakas av privata vapenfabrikanter har numera blivit överspelat av händelseutvecklingen. De som ansåg detta trodde att de funnit ett botemedel genom att avskaffa privat tillverkning och ställa produktion och försäljning av vapen under statlig kontroll. Det har skett till mycket stor del. Men nu är det staterna själva som för profit, eller, möjligheten att testa nya vapen, eller i linje med sin utrikespolitik, tillhandahåller vapen på världsmarknaden. En färsk uppskattning visar att 95 procent av världens vapenhandel ligger i statliga händer.
En annan åsikt som förts fram om orsaken till krig är att de beror på religiösa och ideologiska olikheter. Också den åsikten är felaktig. I propagandan som används av statsmän för att piska upp stöd för krig ser den en krigsorsak. Frågan uppkommer varför regeringar använder sig av religion för att föra krig och inte för att motsätta sig krig. Det som händer i praktiken är att regeringar, när de vill piska upp krigsfeber, använder sig av alla tillgängliga medel för att passa det speciella krigets bakgrund. Råkar det vara krig mot ett land med en annan religion kommer man att hänvisa till detta - eller också hänvisa till skilda språk eller sedvänjor eller politiska institutioner eller varje annan faktor som kan tänkas tjäna detta syfte.
Historien kan visa upp lika många exempel på krig mellan länder med samma religiösa tro som mellan länder med olika religioner. När man undersöker dem närmare visar det sig att även när de religiösa olikheterna spelade en roll i krigspropagandan låg de verkliga orsakerna till stridigheterna på annat håll.
Det är lika felaktigt att tro att politiska, kulturella och ideologiska olikheter, som utgör en så stor del av krigförande länders propaganda, är orsaken till krig.
Under första världskriget var autokratiska Ryssland allierat med västdemokratierna. I augusti 1939 fann Hitlers och Stalins regeringar, som under flera år våldsamt angripit varandras system, det möjligt att ingå en vänskapspakt. I samma ögonblick som det hände förklarade brittiska politiker och tidningar att de alltid vetat att nazismen och det ryska systemet var nästan identiska tyrannier.
När Ryssland senare invaderades av Tyskland blev samma politiker och samma press tysta i frågan om den ryska diktaturen. I regel hänvisade de till Ryssland som en av demokratierna. I det kalla krig som följde efter 1945 försökte de på nytt skrämma upp sina läsare med beskrivningar av den ryska regimen som framställde den som föga bättre än Hitlers.
Sedan har vi exemplet med bråket mellan Ryssland och Kina. De båda länderna har sina stats- och samhällssystem organiserade efter samma totalitära modell. I båda länderna är all politisk aktivitet, frånsett det s.k. kommunistpartiets, strängt undertryckt. Båda länderna arbetar med att utveckla en form av statskapitalism som båda regeringarna felaktigt framställer som socialism.
Ändå råkade de i öppen konflikt och riktade i ömsesidiga anklagelser mot varandra för imperialism, förräderi, tyranni etc. Den verkliga konfliktorsaken var inte ideologiska oenigheter utan de två makternas motsatta intressen. Kina expanderade och hotade den ryska dominansen av de s.k. kommunistiska blocket.
Under andra världskriget intog fasorna i de nazistiska koncentrationslägren en viktig plats i västmakternas, USA:s och Rysslands propaganda. Tyskland framställdes som en i grunden barbarisk nation. I det 'kalla krig' som följde riktades uppmärksamheten hos befolkningarna i länderna som stod grupperade mot Ryssland på koncentrationslägren i det senare landet.
I början av 1950 godtog respektive grupper idén att införliva ett återupprustat Västtyskland i västmakternas styrkor och att införliva ett återupprustat Östtyskland i den ryska gruppens styrkor. Idag är Västtyskland medlem av NATO tillsammans med USA och Storbritannien och Östtyskland tillhör den ryskdominerade Warschawapakten.
Till sist kan krig inte förklaras med något påstått ont eller aggressivt drag i den mänskliga naturen. Det är inte massan av befolkningen som önskar krig och åratal i förväg förbereder sig för det.
Alltid är det regeringarna som, sedan de drivits mot krig av kapitalismens rivaliteter, smider sina planer (så långt som möjligt hemligt) och organiserar förstörelsestyrkorna sedan de gjort obegränsade ansträngningar att vinna över de motvilliga massorna att godta behovet av krigsförberedelser och krig.
Det är en av den moderna historiens ironier att politikerna som arbetar med att piska upp krigsstämningarna bland sina till en början okrigiska medborgare, ska ha fräckheten att anklaga sina fåraktiga efterföljare för sådana varglika böjelser. Så litet är det sant att mannen på gatan längtar efter krig, att det knappast finns ett land i världen som inte måste använda tvång i form av värnplikt för att förmå sin vuxna befolkning att träna sig för krig och sedan att slåss.
En variant av denna teori tillskriver det tyska folkets påstått krigiska natur krigen under detta århundrade. Men när Winston Churchill 1950 föreslog att Västtyskland skulle spela en aktiv roll i Europas militära försvar förklarade ledaren för det tyska socialdemokratiska partiet, Kurt Schumacher: "Vi tyskar har nog med problem. Varför kan ni inte lämna oss ifred" (Daily Herald, 18 mars l950). När Frankrike förde fram ett direkt förslag om detta sade en talesman för det kristdemokratiska partiet, som då bildade den tyska regeringen: "Vi tänker inte ha något att göra med denna plan" (Daily Mail, 31 mars 1950).
Till sist lyckades västregeringarna övervinna den tyska regeringens och det tyska folkets invändningar och idag är Västtyskland en ledande medlem av NATO.
Det är sant att den tyska befolkningen, i likhet med befolkningen i alla andra länder, är nationalistisk och kan vinnas över till krig. Men det kommer inte att bero på att den älskar krig för krigets egen skull utan på att den - fortfarande bunden till kapitalistiska idéer - ännu inte känner till någon annan utväg ur den internationella konflikt som kapitalismen driver in alla länder i.
Om historien kan tyckas ge stöd för åsikten att Tyskland varit den enda krigsorsaken beror det på att Tyskland enades sent och kom in i kampen om kolonier och världshandel i ett sent skede. Tyskland befann sig i ett annat läge än de äldre imperialistiska makterna, som redan ockuperat de bästa koloniala territorierna och tillskansat sig en stor del av världshandeln. De senare var angelägna att hålla fast vid vad de hade; den tyska kapitalismens problem var att expandera på deras bekostnad.
Under denna period med kärnvapen är det fantastiskt att påstå att världens befolkning önskar krig. Vad beror då vapenkapplöpningen och krigshotet på?
De olympiska spelen med sina uppvisningar av idrottsutövande och uthållighet och sina politiska hotelser drabbade oss igen.
Inspirationen till grundandet av de moderna spelen sägs ha varit att de antika var en orsak till Greklands guldålder (som faktiskt vilade på exploateringen av slavar). När baron de Coubertin lade fram sina trossatser 1894 kunde de olika nationella representanterna sagt honom att han var en åsna som misstog sig - men de avstod inför utsikten av en regelbundet återkommande festival för handel och för nationalstaten.
Också 1894 var de olympiska spelens antaganden socialt irrelevanta. Löpning, hopp, spjutkastning, boxning, brottning och ridning skattades högt som militära övningar i den antika världen, liksom bågskytte och tvekamp med järnskodda påkar under medeltiden; i slutet av artonhundratalet inleddes den moderna krigföringen och de nationella arméerna höll på att ombildas.
Amatöridrotten, som den olympiska rörelsen tog för given, började ersättas av professionell idrott. I den mån amatöridrotten överlevde stred den mot det olympiska idealet om att överskrida social ställning eftersom den uppenbarligen var förbehållen överklassen och de välbeställda.
Det kan tyckas att olympiadens förtjänst är att den representerar idrotten för dess egen skull och inte är ett bidrag för andra syften. Ingenting kan vara falskare.
Från och med spelen i London 1908, som var de sista som monopoliserades av Storbritannien och USA, har de används för köpslående om politiska villkor. Tyskarna uteslöts från spelen i Paris 1924. Före spelen i Tyskland 1936 fanns en stark rörelse i USA mot deltagande. Tyskland och Japan, de besegrade nationerna i andra världskriget, var frånvarande 1948 och vid varje spel sedan dess har det förekommit tillbakadraganden och hot om tillbakadraganden på politiska grunder.
Spelen i Montreal föregicks av en tvist om huruvida Taiwan skulle erkännas som "Republiken Kina". Tvisten innefattade en handelsöverenskommelse mellan Kanada och Kommunistkina och ett hot från USA att dra sig ur spelen - vilket skulle inneburit en oersättlig förlust av kommersiellt stöd. Sedan drog sig 21 afrikanska och arabiska stater ur spelen i protest mot att Nya Zeeland, som haft idrottsutbyte med Sydafrika, tilläts delta.
För varje deltagarnation är olympiska spelen en styrkemanifestation, inte rätt och slätt av dess unga mäns och kvinnors symboliska styrka utan de penningsummor som lagts ut på högskolor och hjälpmedel. SSSR:s framgångar sedan landet företa gången vann medaljer 1956 har haft denna effekt och sedan 1960 har idrottsmän från de afrikanska länderna börjat komma i förgrunden. Å andra sidan tas knappheten på segrar för brittiska deltagare som en bekräftelse på att Storbritannien är "på nedgång".
Anordnandet av de olympiska spelen innebär också prestige för arrangörslandet, vilket betyder framgång och förtroende för att ta itu med en flod av ökad handel.
På grund av deras betydelse i den ekonomiska och politiska rivaliteten mellan nationerna blir de olympiska spelens "sanna anda av idrottsmannaskap" (som svärs i de tävlandes ställe före varje spel) löjlig. Den intensiva konkurrensen, som kräver heltidsträning, har raserat amatöridrotten. Sannolikt stöds olympiska deltagare av sina regeringar eller av företag som tack för att ha gjort reklam.
Det ihållande trycket att uppnå bättre prestationsnivåer har oundvikligen lett till olika knep för att övervinna fysiska begränsningar. Skådespelet idag visar idrottsmän som förstorats av steroider och, ifråga om flickor, piller för att uppskjuta menstruationscykeln.
I en artikel i Sunday People 11 juli sade en mästerskapsinnehavare i släggkastnings: "En sak är säker - drogers inverkan på resultaten kommer att stå på sin höjdpunkt. Det är enda sättet att konkurrera med världseliten, speciellt med dem som kommer från länderna bakom järnridån".
Det påstås fortfarande, under de perioder då vi slipper dem, att idrottstävlingar befrämjar samförstånd mellan nationerna. Olympiska spelen, liksom internationell fotboll och andra tävlingar visar att så ingalunda är fallet. De börjar inte ens med den avsikten och slutar vanligtvis med en intensifierad illvilja.
Naturligtvis är idrotten i sig inte orsak till internationell rivalitet. Att den utvecklats till världskonkurrens är en följd av nationalism - det politiska uttrycket för kapitalismens ekonomiska struktur. Det är inte heller något fel med spel och tävlingar som sådana. En av de beklagliga följderna av idrott i stor skala med kommersiella och politiska motiv är att den skadar idrotten som rekreation.
I ljuset av de spänningar som nu omger dem är det möjligt att de olympiska spelen kommer att upphöra om några år och ersättas av tävlingar mellan särskilda grupper av länder. I så fall kommer varje land utan tvivel att svära sin hängivelse till den högsta idrottsetiken innan det försöker att göra ner de andra med alla medel. Det har ingenting att göra med den mänskliga naturen utan är en allestädes närvarande återspegling av det kapitalistiska systemet.
När vi talar om socialism är det inte bara "politik". Det är önskan efter en värld där vi kan ha det skönt och utöva den förmåga till samarbete som kännetecknar människan. Kapitalismen gör sitt bästa för att utrota den men lyckas aldrig helt.
R. Barltrop
(Socialist Standard, aug 1976)
Fråga: Tillskrev Marx människan gudomlig makt, d.v.s. att hon kan göra precis allt hon vill göra, när han sade att människan skapar sin egen historia?
Svar: Nej, Marx kunde sitt ämne mycket bättre än så. När han skrev att den mänskliga historien görs av människor gav han oss en aforism om historien som står på egna ben. När han utvecklade sitt uttalande tillade han att människan inte gör denna historia ur förhållanden hon själv valt; hon gör den ur de yttre förhållanden som omger henne.
Vilka är dessa förhållanden? De är nära nog obegränsade till sin natur och utsträckning. De inbegriper hennes förfäder, hem, familj, stad och den fysiska världen i stort. Utbildningen och hennes kulturmiljö, både den nära och avlägsna. Graden av civilisation som uppnåtts i samhället hon är en del av. Skvalmusiken på P3, frågetävlingar hon ser på i TV, dravlet hon läser i dagspressen, de tillfälliga ljusglimtar som träffar henne genom socialistiska tidningar, röster på gatorna. Allt detta och mer därtill. Men det räcker nog för att visa skillnaden mellan människans och gudars aktioner och reaktioner. Människan, som själv är följden av materiella och sociala krafter, brottas med förhållanden och uppnår förändring.
Gud, säger man oss, är en ande, ändlös, evig och oföränderlig. Han bor i himlen på okänd adress och har hemligt telefonnummer.
Under något skede av hans förkosmiska stadium tröttnade han på ett överskott av ingenting och beslöt sig för att göra saker. Under sex långa dagar förändrade han detta ingenting till mycket litet, ett trist förhållande som fortfarande råder.
Analogier är ett utmärkt sätt att förmedla information om de är relevanta och går att tillämpa på båda sidorna av ekvationen. När de påtvingas oss utan att dessa nödvändiga krav är uppfyllda är de inte bara meningslösa utan direkt skadliga. De görs för att befordra slutsatser som inte går att pröva vetenskapligt. Användandet av analogin om gud och människan i skapandet av historien är ett felsteg i utbildningsproceduren.
J.A. MacDonald
(Western Socialist, nr 5 1973)
Kapitalismen är grundad på privat ägande av existensmedlen och har all sin produktion kopplad till profit. Socialismen innebär gemensamt ägande av existensmedlen och med produktion uteslutande för dess nytta.
De är två distinkta samhällssystem - det ena ett klassystem, det andra, klasslöst. Målet för det ena är att behålla en minoritets privilegierade ställning, för det andra att tillfredsställa alla efter behov. Låt oss utveckla detta.
Under kapitalismen finns det två klasser. Kapitalistklassen äger världens tillgångar: mark, fabriker, gruvor, distributionsmedel, kommunikationsmedel och så vidare. Arbetarklassen, som är den överväldigande majoriteten, äger ingenting av detta.
Uppdelningen av världens invånare är därför mellan ägare och icke-ägare. Det finns inga andra klasser. Den så kallade "medelklassen" hamnar i den ena eller andra klassen.
Det finns en enkel test. Om du arbetar för lön och är beroende av den för uppehället är du en medlem av arbetarklassen. Ha inga illusioner om detta. Alla som lever av ägande till produktionsmedlen utan att vara tvingade att arbeta tillhör kapitalistklassen.
Arbetarklassen måste sälja sin psykiska och fysiska förmåga för löner. Men, som alltid vid köp och försäljning, finns en intressekonflikt. Arbetarna försöker få bästa möjliga pris, d.v.s. de högsta lönerna, för sin arbetskraft eller arbetsförmåga.
De lärde sig att sammanhållning ger styrka och i ett tidigt skede av kapitalismen förenade de sig, trots stort motstånd, för att bilda fackföreningar. Sedan dess har de fört en oupphörlig kamp mot sina arbetsgivare om löner, arbetsförhållanden och arbetstider. Men arbetarna har ingen trumf på hand så länge som de accepterar kapitalismens referensramar.
Efter åratal av kamp är de fortfarande bara betalda löner som motsvarar rådande levnadsstandard, grundad på ålder, erfarenhet, skicklighet, utbildning och träning. De är begränsade, bundna och fjättrade av kapitalismen. De befinner sig i en förödmjukande ställning och som individer kan de inte ta sig ur systemet.
Under kapitalismen måste alla böja knä för den stora guden profit. Den är produktionens drivkraft. Överskottet som gör den möjlig skapas i produktionen av arbetarklassen. Profiten realiseras när överskottet säljs. Medlemmar av arbetarklassen har ingen som helst del i den. Deras löner är en del av produktions- och distributionskostnaderna.
De skapar väldiga kvantiteter av varje tänkbar vara och dessa har större, mycket större, värde än den totala lönesumman som betalas till dem. Det är själva syftet med processen. Arbetande män och kvinnor, inser ni inte att kapitalisterna bara anställer er för att ni ska skapa detta överskott? De gör det inte för att skaffa arbete åt arbetslösa eller för att de tycker synd om arbetare. De vill ha varor, artiklar tillverkade för profitabel försäljning. Kapitalistklassen vill lägga sina giriga händer på så mycket som möjligt. Än så länge, tack vare arbetarklassens underkastelse under lönesystemet, har arbetsgivareklassen lyckats med detta.
I krisperioder, när världens marknader är överfyllda, får arbetarna snabbt lära sig vilken ordning som gäller. I klarspråk, de får "sparken". De blir tillsagda att ge sig av och vart de går bryr sig deras arbetsgivare inte om. Från springpojkar till VD behandlas de lika. Det finns varken arbete eller löner förrän "tiderna blir bättre".
Men kapitalismen är ett system som går upp och ner. Det har sina högkonjunkturer liksom sina lågkonjunkturer. Nu tvår kapitalisten sina händer, för är inte hela världen hans marknadsplats? Vad han nu vill ha är fulla orderböcker. Hans hyrda ombud ger sig iväg med instruktioner att sälja, sälja, sälja.
På hans befallning tillverkar, säljer, transporterar, skeppar, lastar och lossar arbetarna världens rikedomar. En fulländad förolämpning är att tusentals arbetare är anställda i meningslösa arbeten med att beräkna profiter och hålla reda på kapitalistklassens investeringar i andra länder. De arbetar i sådana tidsslösande arbeten som bankväsendet, bokföring, fondbörsen, försäkringsbranschen etc. Socialisten säger till sina arbetskamrater: Det är ditt liv men vad tänker du göra av det?
Profit kommer inte att frambringa produktion för dess nytta. Privat ägande kommer inte att frambringa gemensamt ägande. Köp och försäljning kommer inte att frambringa fri tillgång. Socialismen innebär en social revolution, en fullständig förändring i samhällets grundval. Den måste genomföras med fullständig förståelse och beslutsamhet av världens arbetare. När en majoritet har socialistisk kunskap kommer den att göra just detta.
Att rösta för ett regeringsbyte är bortkastat. Erfarenheten visar detta. Så länge som kapitalismen består förblir den lönearbetande klassens grundläggande ställning densamma.
Världens arbetare måste bli klassmedvetna, de måste ena sig och inse sitt universella gemensamma intresse. De måste organisera sig medvetet och politiskt för socialismen. Vapnet finns redan i deras händer. Det är röstsedeln och stödd av socialistisk kunskap är den det mäktigaste vapnet för att ändra på världen.
En politiskt mogen arbetarklass över hela världen kommer att genomföra socialismen som är ett världsomfattande samhällssystem. De kommer att se till att hela jorden och alla dess resurser blir hela mänsklighetens gemensamma egendom och underställs dess demokratiska kontroll.
Det är grundstenen, klippan, som socialismen uppstår på. Den kommer att omvandla alla mänskliga förhållanden och förändra våra tänkesätt. Den kommer att vara ett samhälle med fri association och genuint demokratiska processer. Majoritetens inställning kommer att råda och minoritetsröster kommer alltid att höras och beaktas.
Rikedomar kommer att produceras uteslutande för att tillfredsställa mänskliga behov och begär så snabbt som möjligt och uppfylla alla önskemål. Socialismen betyder slutet på köp och försäljning, slutet på pengar, slutet på profit och att den parasitära kapitalistklassen försvinner. Ingen kommer att arbeta för lön, och arbetarklassens slaveri kommer att ersättas med frihet och mänsklig värdighet.
(översatt från Socialist Standard, augusti 1973)
Last updated on: 12.9.2010