Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Detta nummer behandlar endast ett ämne - den marxistiska kristeorin. Det är främst två aspekter av teorin som tas upp: polemik mot påståendet att kriser orsakas av underkonsumtion eller arbetarnas oförmåga att köpa tillbaka vad de producerat och mot påståendet att ett crescendo av ständigt växande kriser skulle leda till kapitalismens sammanbrott. Vårt material om kriser är främst hämtat från en artikelserie i Forum, som var en intern diskussionstidning för Socialist Party of Great Britain under femtiotalet.
Marx var den förste ekonom som på allvar tog upp en undersökning av kriser. På grund av den mindre utvecklade formen av kapitalism infogade aldrig den klassiska politiska ekonomin något betydande studium av kriser i sitt system. Det enda vi har om ämnet från den tiden är den numera berömda kontroversen mellan Malthus och Ricardo om huruvida överproduktion kan uppstå på grund av otillräcklig konsumtion och som en följd av detta lägre priser och ett fall i profitkvoten.
Ricardo förnekade kraftigt möjligheten av allmän överproduktion. Det berodde på att han anslöt sig till "Says marknadslag". Enligt denna "lag" medför varje tillgång en efterfrågan; produkter byts mot produkter. På så sätt skapar varje produkt som släpps ut på marknaden sin egen efterfrågan och varje sådan efterfrågan på marknaden skapar sin egen tillgång. Med Ricardos egna ord:
"Ingen människa producerar utom i avsikt att konsumera eller sälja, och hon säljer aldrig utom i syfte att köpa någon annan vara som kan vara användbar för henne, eller som kan bidraga till framtida produktion. Genom att producera blir hon då nödvändigtvis konsument av sina egna varor eller köpare och konsument av någon annan persons varor... Produkter köps alltid med produkter eller tjänster, pengar är bara det medel med vilket bytet utförs." (Principles)
Ricardo såg bara enheten och harmonin i de kapitaliatiska bytesförhållandena och inte deras motsättningar och konflikter. För Ricardo utgjorde den progressiva ackumulationen av kapital inga problem. För honom var kriser inte endast omöjliga; kapitalets ständiga ökning innebar inte heller något fall i profitkvoten. Eftersom Ricardo anslöt sig till "Malthus befolkningsteori" trodde han att det i det långa loppet alltid skulle finnas stora reserver "arbete" för att betjäna kapitalackumulationens behov. Då nya investeringar skulle utvidga produktionsprocessen, inräknat "arbete", och då tillgången på arbetare alltid skulle vara större än efterfrågan, behövde inga löneförhöjningar inträffa. Även om varje ny produktionscykel skulle vara större än den föregående, skulle det förhållande i vilket kapitalet var indelat mellan utrustning och löner vara detsamma. Alltså behövde inget fall i profitkvoten inträffa.
Det enda som kunde orsaka ett fall i profitkvoten var enligt Ricardo, "lagen om den avtagande avkastningen". Han menade att denna kunde höja priset på livsmedel och på så sätt höja levnadskostnaderna för arbetarna. Höjda levnadskostnader för arbetarna skulle avspegla sig i lönekuverten och minska profiterna. Minskade profiter skulle förhindra kapitalets progressiva ackumulation. Det enda sättet att motverka detta var att förbättra jordbruket eller importera billigt spannmål. Ricardos anklagelse mot jordägarna var den, att medan alla andra delar av samhället tjänade på billiga livsmedel, var läget för jordägarna aldrig så gott som då livsmedlen var dyra. Därför hävdade han att jordägarnas intressen var motsatta alla andra delar av samhället.
Malthus å andra sidan menade att ökande kapitalackumulation kunde möjliggöra att produktionen översteg konsumtionen. Om ackumulationen översteg "effektiv efterfrågan" och medförde en "övermättnad" av marknaden, skulle kapital ligga obrukat och förlora sin karaktär av rikedom.
Denne pessimistiske författare av en pessimistisk befolkningsteori, som hävdade att massan av befolkningen alltid måste stå kvar på ett blott och bart existensminimum, förespråkade ironiskt nog behovet av improduktiva konsumenter (aristokratin och dess lakejer, domare, soldater, advokater, präster etc.). Endast genom att öka deras levnadsstandard kunde denna improduktiva sektor ersätta bristen på effektiv efterfrågan och verkställa en balans mellan produktion och konsumtion.
Det var dock Sismondi som drog allvarlig uppmärksamhet till storindustrins sönderslitande effekter. Senare kom Rodbertus med en underkonsumtionsbehandling av kriser. Utan sina lärda sofismer är Hobsons och Keynes underkonsumtionsteorier direkta arvtagare till de idéer som framfördes av Malthus, Sismondi och Rodbertus. Keynes själv ansåg att Malthus doktrin om "effektiv efterfrågan" var ett grundläggande bidrag för ekonomisk förståelse.
Denna kortfattade bakgrund är avsedd att försöka ge ett perspektiv på Marx idéer om kriser och också för att ställa frågan: Var Marx behandling av kriser endast en mer detaljerad och systematiserad framställning av de underkonsumtionsteorier som framställts före honom? Trodde Marx att kriserna hade sin grund i arbetarklassens oförmåga att köpa tillbaka vad de producerat? Eller är det kanske riktigare att säga att Marx syn på orsaken till kriser inte alls är en underkonsumtionsteori, åtminstone inte i den form som förespråkas av Rodbertus, Hobson, Keynes och ett otal socialdemokrater och fackföreningsledare?
Även en ytlig läsning av Marx om kriser förefaller att visa att han såg underkonsumtion bara som en del av en mångsidig och invecklad ekonomisk helhet. Marx såg säkerligen inte kriser som uppkomna ur bara en orsak utan ur flera. För honom var kriser komplicerade fenomen, som kunde studeras på ett fruktbart sätt endast utifrån totaliteten av klassförhållanden i kapitalismen.
Många marxistiska författare har ansett att Marx kristeori i grunden var en underkonsumtionsteori. Det är sant att vissa uttalanden av Marx i ämnet kan förefalla att ge ett visst stöd för en sådan teori. Men i ljuset av allt vad Marx skrivit om kriser förefaller en sådan uppfattning högst tvivelaktig, speciellt då vi har Marx klara tillbakavisande av Rodbertus doktrin att kriser orsakas av brist på betalande konsumtion.
För att försöka förstå det komplicerade fenomen som kallas kriser är det bäst att börja från början. Det verkar vara ganska säkert att anta att den relativt låga produktionsnivån i primitiva samhällen aldrig medförde några allmänna överproduktionskriser.
I ett samhälle där produktion för konsumtion är regel tar utbytet av produkter formen av byteshandel, t.ex. ett får = två getter. Bytet uttrycker att en del av artikeln är överflödig för dess ägares omedelbara behov. Den utgör inget bruksvärde för honom. Även om bytet kan uttryckas som V-V, vara mot vara, är det det bara till formen och inte till innehållet. I själva verket är det två bruksvärden som möter varandra. Det är genom att ägare byter någonting som inte har omedelbart bruksvärde för dem mot något som har det, som bytet tar första steget mot att erhålla bytesvärde.
I ett samhälle som utvecklats utöver detta stadium, till ett med enkel varuproduktion, där pengar blivit allmän ekvivalent, blir formen för bytet V-P-V, eller vara-pengar-vara. Införandet av pengar delar byteshandlingen i två delar V-P (en försäljning) och P-V (ett köp). Införandet av pengar var ett stort steg framåt. Nu behöver inte längre producenten leta upp någon som har vad producenten behöver och på samma gång behöver vad producenten har. Han kan sälja sin produkt när den är färdig och köpa för sina egna behov när han önskar det.
På detta sätt innebar införandet av pengar ett stort steg framåt, som möjliggjorde en ökad specialisering och lade grunden för ökad produktivitet.
Cirkulationsprocessen V-P-V innehåller dock möjligheten till kriser. Om en producent A säljer sina varor, vilket representeras av V-P, men sedan inte köper av B, är cirkulationsprocessen ofullständig, eftersom P-V är ett väsentligt led i bytesförloppet. Som resulat kommer B, som inte kunnat sälja, inte att kunna köpa av C och så vidare. Om detta avbrott i cirkulationsprocessen blir omfattande kan det efter en tid utveckla sig till den punkt där det drabbar hela ekonomin.
Denna jämviktsstörning kommer då att medföra kännetecken som sammankopplas med kriser, d.v.s. osålda lager på grund av brist på köpkraft. I en bemärkelse kan detta kallas överproduktion, men bara i en. Man måste hålla i minnet att störningen av jämvikten berodde på en bristning i utbytet och inte tvärtom, som i moderna kriser. Till sitt innehåll skulle det vara en kris på grund av knapphet och inte på grund av överskott.
Under enkel varuproduktion äger varje producent sina egna produktionsmedel. Under kapitalismen däremot är ägandet samlat hos en bestämd grupp individer. De som inte äger har bara sin arbetskraft som försörjningsmedel.
Kapitalismen är produktion organiserad för profitabel försäljning. Både produktionsmedel och arbetskraft är varor. Kapitalisten fungerar som kapitalist (i motsats till kapitalisten som konsument) genom att köpa arbetskraft och produktionsmedel. För att göra detta måste han ha en tillräckligt stor penningsumma (kapital). I slutet av varje produktionsprocess realiseras resultatet på marknaden mot pengar. Till skillnad från cirkulationsformen V-P-V, som börjar med vara och slutar med vara, börjar kapitalisten med pengar och slutar med pengar. Den huvudsakliga cirkulationsformen under kapitalismen är därför P-V-P. Målet för kapitalisten är att finansiera produktionen för att i slutet av varje produktionsprocess ha en större penningsumma än i början. Detta representeras av P-V-P', där P' är större än P. Motivet för kapitalistisk produktion är inte bruksvärde utan bytesvärdets utvidgning. Därför är kapitalismen ett profitmotiverat system. Fakta om hur profiter skapas och realiseras på marknaden behöver inte uppehålla oss här.
Det är dock inte sant att driften efter profit är en allmän princip. Driften efter profit är en princip, som är speciell för den ekonomiska funktionen hos kapitalets ägare. Genom konkurrenstvunget i kapitalismen måste varje kapitalist försöka hålla jämna steg med sina rivaler eller kasta in handduken om han misslyckas. På detta sätt är hans ekonomiska säkerhet, sociala prestige och status oskiljaktigt förbundna med ackumulationsprocessen.
I kapitalismen deltar å andra sidan folkets stora flertal inte i utvinnande av mervärde för att ställa undan en ansenlig del till ackumulationssyften. Deras ekonomiska funktion är en annan: att producera mervärde och för detta få betalt för att ersätta de energier de förlorat i produktionsprocessen för att kunna producera ytterligare mervärde. Då arbetaren börjar som säljare av varan arbetskraft önskar han så många bruksvärden som möjligt för sina tjänster. Arbetarens motiv är att öka sin konsumtion. För arbetaren fortsätter cirkulationen att anta formen V-P-V.
Denna skillnad mellan kapitalistens motivation och arbetarens har inte sin grund i någon abstrakt "mänsklig natur", utan i de roller som kapitalister och arbetare spelar i de sociala produktionsförhållandena.
Det är naturligtvis sant att kapitalister är intresserade av konsumtion. Som Marx säger:
"När ett visst utvecklingsstadium har nåtts blir en konventionell slösaktighet ... en affärsnödvändighet för den 'olycklige' kapitalisten. Lyxen gör sitt inträde i kapitalistens representationsutgifter ... Hans slöseri ökar i takt med hans ackumulation, utan att de behöver begränsa varandra. Därmed utvecklas i kapitalistens bröst en Faust-konflikt mellan ackumulationsdrift och njutningsdrift" (Kapitalet, band I).
Kapitalismen kan därför aldrig bli ett system med konsumtion för konsumtionens skull. För kapitalismen har behovet att förvandla en del av mervärdet - i själva verket den största delen - till kapitalackumulation förtursrätt. För att åter citera Marx: - "Kapitalisten delar med girigbuken lidelsen för rikedom som rikedom". Men till skillnad från girigbuken, som tillfredsställer sin lidelse genom att dra pengar ur cirkulationen, tillfredställer kapitalisten sin genom att oupphörligt sätta i pengar i cirkulationen, för att senare kunna få ut en större summa.
Huvudmotivet för kapitalet - driften att ackumulera - har av dagens ekonomer bortförklarats med "förtjänst risktagande", "subjektiva kostnader" etc.
Det är naturligtvis sant att ortodoxa ekonomer kommit att uppfatta kriser som viktiga fenomen (konjunkturcykelteorin), men de behandlar dem inte utifrån kapitalismens klasskaraktär utan från den neutrala punkten av brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på investeringsfonder. Det beror på att de tror att kapitalismen är ett system som fördelar produktionsresultatet i det förhållande som är nödvändigt för att tillfredsställa olika behov. Som Marx säger: - "Denna fantasi uppkommer av att se kapitalismen, inte som en historisk produkt, utan som produktion som sådan".
Det har redan sagts att kriser är mycket komplicerade fenomen. Som sådana går de inte att skilja från de samhälleliga produktionsförhållandena. De får dock inte betraktas statiskt, utan alltid i ljuset av förändrade grupperingar av klassförhållanden och klasshandlanden. Det är därför som ingen kris bara är en upprepning av de tidigare. Det finns inget fast och oföränderligt mönster som alla kriser måste följa. Varje kris har sitt eget händelseförlopp. Av den anledningen kan vi inte i förväg veta hur en viss kris kommer att uppstå, eller härleda det från mekaniska antaganden grundade på ett givet faktaunderlag. Därav följer att det bara är i efterhand som vi kan förstå alla relevanta detaljer i en viss kris.
Det måste än en gång understrykas att en kris inte är följden av en orsak utan flera, där alla har nära samband med varandra på ett eller annat sätt och dessutom påverkas av de faktiska omständigheterna vid den tid då krisen inträffar. Därför kan en uppsättning krisfaktorer vid ett tillfälle skilja sig från en uppsättning krisfaktorer vid ett annat och annorlunda tillfälle. Även om det går att uppställa några allmänna påståenden om orsakerna till kriser går det inte att utifrån dessa påståenden säga hur en viss kombination av faktorer kommer att producera en viss kris. Samtidigt som det finns element som är gemensamma för alla krissituationer, går det inte i förväg att säga hur dessa kommer att påverka varandra i en given situation.
Detta hindrar oss dock inte från att formulera ett antal allmänna påståenden som har en avgörande betydelse för uppkomsten av kriser. Till att börja med är kapitalistisk produktion produktion för profit och omvandlingen av denna profit till investeringsfonder för omedelbar eller framtida användning (kapitalackumulation) Därför beror investeringsvolymen som söker sysselsättning - antingen i intensifiering av gamla vägar för exploatering eller öppnande av nya - i betydande utsträckning på hur stor profit kapitalisten förväntar sig. Den förväntade profitkvoten är ingen fast procent, utan kan växla ganska mycket inom vissa gränser. Om den faller utanför dessa gränser kommer den att utgöra en brist på incitament för dem som investerar.
Eftersom en viss uppsättning individer besitter nyckelposterna i kapitalismen då det gäller beslut om investeringar, kommer varje akut besvikelse beträffande förväntad profitkvot att ha en avgörande betydelse för inskränkande av produktionen och investeringarna. Ju skarpare den förväntade profitkvoten faller, ju större kommer i allmänhet inskränkningarna av investeringarna att bli.
Skulle inskränkningen av investeringarna inträffa i en viktig industri eller grupp av industrier och leda till minskade lönekuvert och avskedande av arbetare, kommer detta att få vidare konsekvenser, med minskade lönekuvert och avskedanden av arbetare i andra sektorer. Som en följd av detta kommer minskad köpkraft (underkonsumtion) att uppstå som ett kristecken och medföra en fördjupning av krissituationen, som kan komma att leda till en allmän depression. Med nedgången i köpkraft minskar efterfrågan på konsumtionsvaror och ett fenomen som är gemensamt för alla kriser uppstår - osäljbara lager.
Det är dock felaktigt att säga att denna kris orsakades av underkonsumtion, eller arbetarnas oförmåga att köpa tillbaka vad de producerat. Nedgången i köpkraften startade inte krisen, utan var en av följderna, som bara kunde göra sig gällande efter det att de faktorer som startade krisen sätts i rörelse. Med andra ord, underkonsumtionssidan av kriser är det andra steget i en krissituation. Det betyder naturligtvis inte att det som en bidragande faktor går att bortse från. Tvärtom har underkonsumtionssidan av en kris stor betydelse och kan spela en aktiv roll för att fördjupa krissituationen och också fördröja återgången till högkonjunktur.
Det kan frågas varför kapitalister inte skulle fortsätta att investera även med en onormalt låg profitkvot, i stället för att som resultat av inga investeringar alls ha "overksamma pengar", som inte ger någon profit alls. Den något ytliga orsak som framförts från ortodoxa ekonomer, är att en plötslig profitminskning förändrar tidigare livlighet och tilltro hos investeraren till brist på tilltro och nattsvart pessimism. Felet med en sådan förklaring är att den inte tar med i beräkningen de djupare liggande förhållandena som medför beslut om inskränkning av investeringar.
En mer hållbar syn än investerarnas irrationella handlande som orsak till investeringsinskränkningar, är att kapitalisten har överinvesterat, som resultat av felaktiga beräkningar av fortsatt förväntad profit. Han har gjort åtaganden, som han skulle ha undvikit om han känt till vilka förändringar som kunde tänkas uppstå i profitkvoten. Han kommer därför att så långt som möjligt försöka att avhjälpa denna situation. Därför försöker han att rätta sig efter de existerande förhållandena på det enda möjliga sättet; i stället för att sätta sitt kapital i cirkulation behåller han det i dess penningform. Det är bara genom att behålla kapitalet i dess likvida form - pengar - som kapitalisten kan göra de nödvändiga justeringarna både för omedelbar och framtida verksamhet. Förkärleken för likvida tillgångar vid sådana tillfällen är inte, som en del ekonomer tror, en av huvudorsakerna till kriser, utan bara ett avbrott i den produktionsmekanism som är typisk för kapitalismen. Som Marx säger:
"Helt nyligen förklarade borgaren i konjunkturberusad inbilskhet, att penningen är en tom illusion. Endast varan är pengar. Endast penningen är vara! Som hjorten ropar efter friskt vatten, ropar nu borgarsjälen efter pengar, den enda rikedomen." (Kapitalet, band I.)
Det är sant att man kan tala om denna kristyp som en överproduktionskris, men grunden till en sådan kris ligger i det faktum att det är en överproduktion av kapital, som tar sig uttryck i att den kapitalvolym som söker profitabel sysselsättning är i konflikt med tidigare profitnivåer. För att åter citera Marx:
"Det produceras periodiskt för mycket arbetsmedel och livsmedel för att låta den fungera som arbetarklassens exploateringsmedel till en viss profitkvot."
Marx fortsätter:
"Det produceras inte för mycket rikedom. Men det produceras periodiskt för mycket rikedom i dess kapitalistiska motsatsfyllda former... Det kapitalistiska produktionssättet stöter på barriärer vid en viss produktionsskala... Det kommer till ett stillastående vid en punkt som avgörs av produktionen och förverkligandet av profit, inte av tillfredsställandet av mänskliga behov." (Kapitalet, band III)
Vi vill påpeka att de hastiga profitkvotförändringar som förknippas med kriser inte bör sammarblandas med vad Marx kallar "lagen om profitkvotens fallande tendens". Somliga teoretiker har velat ange denna tendens som huvudorsaken till kriser. Deras synsätt kan i korthet uttryckas så här: De anser att profitkvoten ständigt faller och slutligen når en punkt där den inte ger något ytterligare incitament för kapitalackumulation. Inte bara skulle den fallande profitkvoten varje gång den nådde en ny låg nivå förebåda en kris, utan varje kris skulle som en följd av detta bli alltmer katastrofisk. Sammankopplad med denna syn finns tron på något sorts slutgiltigt sammanbrott för kapitalismen. Denna mekaniska och fatalistiska syn var åtminstone tidigare populär bland vida kretsar av "kommunistiska" teoretiker.
Marx egen formulering av profitkvotens fallande tendens kan kortfattat uttryckas så här: Marx indelade kapitalet i två delar, konstant kapital, som består av verktyg, maskiner etc., och variabelt kapital, som består av löneutbetalningar, för att köpa arbetskraft och sätta in den i produktionen. Det är denna aktiva arbetskraft som skapar värde och ett större värde än den kostar. Den är därför den enda källan till mervärde och därmed profit.
Men en typisk tendens i kapitalismen är ökad mekanisering i produktionsprocessen. Det betyder att då kapitalinvesteringarna ökar, kommer en större del att användas till produktionsmedel än till löner. Men det variabla kapitalet är den enda källan till värde och profit. Därav följer att då kapitalet växer kommer mindre värde och profit att produceras i en given kapitalenhet. Och profitkvoten som beräknas på hela kapitalet måste sjunka.
Vi kan illustrera detta genom att anta att ett givet kapitalutlägg på 100.000 kronor indelas i 50.000 konstant kapital och 50.000 variabelt kapital, och att exploateringsgraden är 100%. I så fall kommer profiten att vara 50.000 och profitkvoten 50%. Men nu växer kapitalet till 300.000, varav 200.000 är konstant kapital och 100.000 variabelt kapital och exploateringsgraden är 100%. Nu kommer profiten att vara 100.000 kronor. Därmed kan man se att proportionellt mindre värde och profit har producerats på det större kapitalet och profitkvoten har sjunkit från 50% till 33 1/3%.
Men Marx var snabb att ange motverkande tendenser, som uppehöll profitkvoten. De främsta är: Ökad arbetsproduktivitet. Förbilligande av det konstanta kapitalets element, som en följd av ökad produktivitet, vilket betyder, att även om det konstanta kapitalets fysiska volym ökar, kommer värdesammansättningen inte att öka i samma utsträckning. Sedan finns en industriell reservarmé, som fungerar som en källa till billig arbetskraft och därmed stimulerar upprättandet av nya industrier med ett lågt förhållande mellan konstant och variabelt kapital, vilket betyder en hög profitkvot. Utjämnandet mellan dessa höga profitnivåer och de lägre profitnivåerna i gamla industrier ökar den genomsnittliga profitkvoten.
Därför är profitkvotens fallande tendens egentligen bara en tendens bland motverkande tendenser. Marx egen analys ger inga bestämda antaganden om vilken av dessa som skulle överväga.
I själva verket finns det inga direkta bevis för något stadigvarande fall i profitkvoten över en längre period. Det har antagits att kapitalets organiska sammansättning slutade stiga omkring 1920 på grund av kapitalbesparande uppfinningar. Det finns naturligtvis flera profitnivåer i kapitalismen och ett fall i någon av dem är inte nödvändigtvis en orsak eller ens en faktor för inledandet av en kris. Och även om det fanns en tendens för profitkvoten att falla över en lång tidsperiod på grund av ökningen av kapitalets organiska sammansättning skulle den vara mycket långsam och inte kunna vara orsak till den snabba nedgången i profitkvoter och investeringsinskränkningar, som förknippas med kriser. Dessutom är idén om vad som är en profitnorm för kapitalisten inte någonting konstant, utan föränderligt, och normen under en period kan vara lägre än under den tidigare. Det finns därför inte minsta anledning att tro att profitkvotens långsiktigt fallande tendens på grund av ökningen av kapitalets organiska sammansättning är förknippad med kriser och i sista hand också med kapitalismens fall.
Innan vi går in på orsaken till de snabba profitkvotförändringarna i samband med kriser, ska vi först behandla sambandet mellan produktion och konsumtion i kapitalismen, eftersom en förståelse av detta samband är nödvändigt för varje realistisk syn på kriser.
Om alla underkonsumtionsteorier kan sägas att de genom att göra en abstrakt åtskillnad av produktion från konsumtion och tillgång från efterfrågan, misslyckas med att ge en tillfredsställande förklaring till kriser. Man kan med andra ord säga att underkonsumtionsteoretikerna ser samhället huvudsakligen från konsumtionssidan och misslyckas med att se att samhällets konsumtionskraft är underordnad en form av inkomstdistribution som uppkommer genom en speciell sammansättning av sociala förhållanden - kapitalismen. Det är därför som underkonsumtionsteorin tenderar att bortse från det faktum, att i förhållandet mellan produktion och konsumtion är det konsumtionen som spelar en underordnad roll.
Ett annat påpekande som bör göras i förbigående är att förespråkarna för naiva underkonsumtionsteorier sätter sig själv i något av ett dilemma. Om det finns otillräcklig köpkraft för att köpa tillbaka de varor som producerats måste brist på effektiv efterfrågan vara ett karaktäristiskt kännetecken för kapitalismen. Den mest betydelsefulla frågan är då inte hur kriser uppkommer, utan hur det någonsin kan vara möjligt för en högkonjunktur att börja.
Medan Marx erkände konflikten mellan det kapitalistiska samhällets produktivkrafter och distributionen av dess produkter, var det för honom bara en sida av den mer grundläggande konflikten mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Det var genom den detaljerade analysen av den grundläggande motsättningen i kapitalismen som Marx försökte upptäcka de krafter som orsakar kriser i den kapitalistiska ekonomin.
Det var därför som Marx aldrig behandlade kriser utifrån tillgång och efterfrågan, d.v.s. produktionsvolym och total konsumtionskraft. För honom var dessa endast en sida av en mångsidig ekonomisk helhet. Att behandla dem som helheten skulle ha gett en partisk och förvanskad bild av de förhållanden som orsakar kriser. Medan en nedgång i marknadsefterfrågan understryker de antagonistiska produktions- och konsumtionsförhållandena i kapitalismen, kan de inte förklara dem. De kan bara uttrycka den underliggande konflikten mellan klassernas förhållanden i produktionen. Eftersom underkonsumtionisterna misslyckas med att se detta tar de felaktigt symptomen på sjukdomen för själva sjukdomen. De ser inte att relativ överproduktion endast uppenbarar och inte inleder en bristning i den normala processen för kapitalistisk produktion.
Men det kan invändas att det inte går att bortse från konsumtionen, oberoende av samhällsformen. Till och med kapitalismen kan inte grunda sig på produktion för produktionens skull. Det är naturligtvis riktigt att slutmålet för all produktion måste vara tillägnandet av bruksvärden och kapitalismen är inget undantag från regeln. Men samtidigt är det riktigt att påstå, att medan kapitalismen av nödvändighet måste producera bruksvärden, är motivet för produktionen bytesvärde. Som Marx säger:
"Det får inte glömmas att det, när det gäller kapitalistisk produktion, inte i första hand är fråga om bruksvärde, utan om bytesvärde, och i synnerhet om mervärdets förökande." (Teorier om mervärdet, II)
Låt oss se hur det fungerar i praktiken. Eftersom kapitalismen är profitmotiverad kommer varje kraftig nedgång i den förväntade profitkvoten att framkalla en allmän reaktion från investerarna av kapital. De kommer att minska sina investeringar och därmed produktionen. Som en följd kommer kapitalackumulationen att dämpas. När detta inträffat i en viss grad uppträder krisförhållanden. Eftersom kapitalismen är ett profitutvinnande system har profitkvoten och graden av kapitalackumulation ett nära samband. Om det finns ett profitincitament utvidgas kapitalackumulationen. Om det inte finns något sådant incitament kommer ackumulationen och produktionen att minskas. Kapitalackumulationens behov uppställer därför gränser för utvidgningen av produktionsapparaten. Det är då investeringarna har överstigit ett fortsatt profitabelt utnyttjande av befintliga produktiva och tekniska metoder i tillräcklig skala, som krissymptom uppkommer.
Ännu en gång måste det understrykas att kapitalismen inte är ett system grundat på produktion för medvetet bestämda sociala mål, utan för utvinnande av profit. Därför ställer det också upp gränser för sysselsättningsnivån och tjockleken på lönekuverten, d.v.s. köpkraften. Utvidgningarna och inskränkningarna av produktionen (vare sig våldsamma, som under högkonjunktur och kris, eller bara periodiska fluktuationer i industrin) regleras inte av förändringarna i köpkraft, utan förändringarna köpkraft är bara följden av det inre tvånget i kapitalismen - dess egen rörelselag. Kapitalismen producerar alltså inte för stor eller för liten köpkraft, även om en ytlig betraktelse kan antyda detta. I själva verket är det sätt på vilket kapitalismen utvecklar total köpkraft vid olika tillfällen underordnat ekonomins väsentliga behov. (Vi har här inte berört kapitalisternas individuella konsumtion, men det begränsar inte på något avgörande sätt vad som sagts.)
Kapitalister kommer att reagera häftigt på större förändringar i profitkvoten, och en inskränkning av investeringarna är ett sätt att motverka detta. Minskad produktion betyder inte att för mycket producerats, utan för mycket kapital. Kapital har blivit temporärt överflödigt och med det lönearbete som exploaterbart material. Det är här som den motsätta sidan av bilden kommer in - nedgång i sysselsättningsnivån och krympande lönekuvert. Inte för att naturen är knapp och en för stor befolkning utövar ett starkt tryck på existensmedlen, utan för att kapitalvolymen inte är förenlig med förväntad profit. "Den sanna skrankan för den kapitalistiska produktionen är kapitalet själv." (Kapitalet, del III).
Vid höjden av en högkonjunktur, i ett ögonblick då produktivkrafterna verkar att kunna styras för samhällets absoluta konsumtionsbehov, inträffar ett stopp. Så snart folkets flertal står inför en verklig förbättring av sin levnadsstandard förnekas de frukterna av sitt arbete och marknaden är "övermättad". Därmed hindrar kapitalismen den fortgående obrutna utvecklingen av samhällets produktivkrafter och följaktligen också den fortskridande förbättringen av producenternas levnadsstandard. Förlorade kapitalvärden och en nedgång i förhållandet mellan konstant och variabelt kapital, som tillåter mer primitiva metoder att bli profitabla igen, är ett av de nödvändiga villkoren för en återgång till högkonjunktur.
Kapitalismen är därför ett system av organiserad knapphet. Endast i den meningen kan det sägas att kapitalismen har sin källa i underkonsumtion - en underkonsumtion, som inte är oförenlig med den, utan oskiljaktig från den och nödvändig för dess fortbestånd.
Allt detta har dock litet samband med underkonsumtionsteorier. Underkonsumtionsteorin granskar inte kritiskt klasstrukturen i produktionen, utan nöjer sig med en analys av vad den tror är ett fel i samhällets distributionsmekanism. Då kriser beror på brist på köpkraft kan de botas genom att bota denna brist på ett eller annat sätt, tror de. Att här gå in på de krav som Hobson, Keynes och ett otal andra ställt, skulle vara att gå för långt från ämnet. Vad som kan sägas är att deras krav grundar sig på den felaktiga tron att kapitalismen är ett system motiverat av sociala mål.
I ljuset av vad som sagts går det inte att foga in Marx syn på kriser i någon gammal eller ny underkonsumtionsteori. Det enda avsnitt som verkar ha en underkonsumtionistisk slagsida förekommer på ett ställe där Marx kritiserar synen att brist på kapital orsakar kriser:
"Den sista orsaken till alla faktiska kriser förblir alltid de breda lagrens armod och begränsade konsumtion jämförd med den kapitalistiska produktionens strävan att utveckla produktivkrafterna på ett sådant sätt att endast den absoluta konsumtionskraften hos samhället som helhet kommer att begränsa dem." (Kapitalet, del III)
Här måste man komna ihåg allt vad Marx sagt am kriser på andra ställen. Slutligen har vi hans tydliga tillbakavisande av Rodbertus syn att kriser orsakas på grund av brist på betalande konsumtion:
"Det är en ren tautologi att säga att brist på solventa konsumenter eller på betalande konsumtion orsakar kriser. Det kapitalistiska samhället känner inte till några andra konsumtionsarter än de betalande, med undantag av understödtagarnas och 'tjuvarnas'. Om några varor är osäljbara betyder det bara att det för dessa varor inte funnits några betalningsdugliga köpare, med andra ord konsumenter (vare sig varorna i sista hand köpes för produktiv eller individuell konsumtion). Men om man skall försöka dölja denna tautologi med ett mera djupsinnigt rättfärdigande genom att säga att arbetarklassen erhåller en för liten del av sin egen produkt, och att det onda skulle bli avhjälpt om man gav den ena större del därav eller ökade dess lön, skulle vi svara att kriser alltid just föregås av en period under vilken lönerna allmänt stiger och arbetarklassen faktiskt erhåller en större del av den årliga produktionen som är avsedd för konsumtion. För försvararna av 'enkelt' (!) sunt förnufts synpunkt skull en sådan period snarare avlägsna en kris. Det verkar alltså som om den kapitalistiska produktionen innehåller vissa betingelser som är oberoende av välvilja eller illvilja och som endast helt tillfälligt tillåter arbetarna att åtnjuta detta relativa välstånd, och då alltid som den kommande krisens förebud." (Kapitalet, del II)
Det finns andra faktorer som är förknippade med kriser, t.ex. graden av arbetslöshet och dess betydelse som konkurrensfaktor på arbetsmarknaden och också i vilken utsträckning nya arbetskraftskällor kan utnyttjas. Detta behandlas senare.
Bland de allmänna påståendena om orsaken till kriser återstår slutligen de två viktigaste att ta upp, nämligen "produktionsanarkin" och "disproportionell produktion". Utan att förbinda allt som sagts med dessa två fundamentala kännetecken på kapitalism är verklig förståelse av kriser omöjlig. I själva verket kan man gå så långt son att säga att oberoende av vilken kristyp som inträffar, går det alltid att på ett eller annat sätt påvisa att den är en aspekt av disproportionalitet.
Med uttrycket "produktionsanarki" menas inte att det råder ekonomisk kaos under kapitalismen. Tvärtom är kapitalismen underordnad vissa bestämda lagar som styr dess utveckling. Vad som menas är att det nuvarande sättet att producera rikedom inte är medvetet inriktat på sociala behov, utan är profitmotiverat.
Kapitalister möts inte i förväg för att reglera och harmonisera produktionen i överensstämmelse med sociala behov. Eftersom kapitalistisk produktion är profitmotiverad produktion investerar kapitalister i industrin enbart av den anledningen och utan hänsyn till och med litet kunskap om andra investeringar som genomförs samtidigt. Men kapitalismen är samtidigt samhällelig produktion och de olika produktionsgrenarna utgör en sammanflätad helhet. Därför kan man se att det finns en inneboende tendens i själva systemet till obalanserad utveckling mellan de olika industrigrenarna, eftersom olika men ändå sammanflätade industrigrenar, styrs av skilda beslut, som genomförs samtidigt.
Genom denna planlöshet i den kapitalistiska produktionen kommer möjligheterna till en kris att uppstå då denna obalanserade utveckling mellan de olika industrigrenarna nått en visa nivå. Det finns för det mesta också en mängd komplicerande faktorer, t.ex. tillgången och efterfrågan på arbetskraft, återverkan från penningmarknaden, räntan på nytt lönekapital etc. Men oberoende av det händelseförlopp en viss kris kan följa, går det alltid att påvisa att den på ett eller annat sätt är en aspekt av disproportionalitet.
För att ställa det hela mer konkret kan vi anta att kapitalister i stålindustrin han övervärderat efterfrågan på stål, d.v.s. har överinvesterat. I ett system som kapitalismen är det endast marknaden som kommer att uppenbara deras misstag, genom att deras produkter inte längre kan säljas till ett profitabelt pris. I själva verket är marknaden för stål, liksom alla andra marknader, beroende av produktionsvolymen i andra industrigrenar och kan därför inte exakt förutses. Kort sagt har överproduktion av stål inträffat på grund av en för snabb utveckling av stålindustrin i förhållande industrigrenar. Denna överproduktion av stål kommer att innebära en minskning av profitkvoten, som åtföljs av en minskning av investeringarna och därmed av produktionen. Det leder till en minskad efterfrågan på varor som järn, arbetskraft, transporter etc. Det kommer i sin tur att ha ytterligare effekter i andra industrigrenar, som är bundna till stålindustrin. De kommer som en följd av överproduktionen i stålindustrin att vidkännas en minskad efterfrågan på sina speciella produkter.
Som ett resultat av sjunkande priser och profiter i dessa industrigrenar kommer investeringarna och produktionen att minska även där. Lönekuverten kommer att krympa och med dem köpkraften att sjunka. Det kommer att accelerera den process som redan börjat. Om dessa effekter, som leder till en jämviktsbristning på grund av disproportionell utveckling av stålindustrin, utvecklas tillräckligt långt, kan de starta den händelsekedja som producerar en kris.
Överproduktion i en industrigren kan alltså leda till ett tillstånd av överproduktion i andra industrigrenar, och senare till ett tillstånd av allmän överproduktion. Kort sagt har en industrigren misslyckats med att utvecklas proportionellt med andra industrigrenar och genom att bryta de väsentliga villkoren för jämvikt, fört med sig ett förhållande av relativ överproduktion i dessa industrigrenar, som är oskiljbart från allmän överproduktion. Alla kriser är därför relativa överproduktionskriser. Eftersom olika industrigrenar bara kan utvecklas disproportionellt med andra industrigrenar är det inte bara absurt att tala om absolut disproportionalitet och därmed absolut överproduktion, utan det är en direkt självmotsägelse. Därmed kan de naiva påståenden från vissa underkonsumtionister, som säger att kriser orsakas av att alltför mycket av allting produceras, sättas in i sitt rätta perspektiv.
Av vad som sagts kan det förefalla som om kriser uppkommer endast i den avdelning av industrin som tillverkar produktionsmedel. Disproportionell produktion kan dock även uppkomma i den andra stora avdelningen av industrin, som tillverkar konsumtionsvaror.
Under en period av hastig kapitalackumulation kan tillverkare av konsumtionsvaror försöka att utveckla sina företag genom att investera i byggnader, nya fabriker, maskineri etc. Om förflyttningen av arbetskraft och andra rikedomar till de industrier som tillverkar produktionsmedel är betydande, kommer en skarp ökning av kapitalets organiska sammansättning att inträffa, d.v.s. en ökning av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Profitkvoten kommer då att tendera att sjunka och arbetslöshet att uppstå. Detta kommer att åtföljas av en nedgång i köpkraft och priserna i konsumtionsvaruindustrin kommer att sjunka.
En minskad profitkvot och nedgång i prisnivån på konsumtionsvaror kommer i sig inte att skapa en kris. Om en skarp nedgång i både profiter och priser upplevs av dem som investerat i konsumtionsvaruindustrin, måste en överexpansion ha ägt rum. Följden kommer att vara en markant nedgång i verksamheten i de företag som tillverkar färdiga konsumtionsvaror. Detta kommer att bli kritiskt om en sådan nedgång har en markerat motsatt effekt på de företag som tillverkar produktionsmedel, genom att orsaka en nedgång i efterfrågan på deras produkter, som naturligtvis i betydande grad är beroende av och härstammar från de företag som producerar färdiga konsumtionsvaror. I själva verket har förändringen i efterfrågan på produktionsmedel mycket större betydelse än förändringar i efterfrågan mellan de olika konsumtionsartiklarna, på grund av de tidigares större varaktighet och högre produktionskostnader. En skarp nedgång i efterfrågan på industriutrustning har starka effekter för störning av jämvikten.
Om nedgången är tillräckligt allvarlig kommer den att medföra ett tillstånd av överproduktion i de företag som producerar utrustning och maskiner, med dess kända följder i form av sjunkande priser och profiter, inskränkningar av investeringarna och produktionen och påföljande nedgång i sysselsättningen och konsumtionskraften. Det kommer i sin tur att ha allvarliga återverkningar i de företag som tillverkar konsumtionsvaror. Villkoren för jämvikt kommer att vara så allvarligt störda att en kris uppstår. Slutsatsen är att en kris kan ha sitt ursprung i endera av de två huvudsakliga avdelningarna av industrin; den som producerar produktionsvaror eller den som producerar konsumtionsvaror. Men i båda fallen är krisen i sista hand beroende av disproportionell utveckling mellan de båda avdelningarna av industrin.
Alla data som publicerats om kriser visar att brytningen av jämvikten, som producerar en kris, oftast inträffar i de industrigrenar som tillverkar kapitalvaror. Vi ska nu behandla skälen till detta.´
För det första beräknas inte profitkvoten i kapitalismen på mängden variabelt kapital (lönearbete) utan förhållande till det totala kapitalet (konstant kapital + variabelt kapital). Eftersom den avdelning som tillverkar kapitalvaror kostar betydligt mer att producera än avdelningen för konsumtionsvaror, kommer en större kapitalvolym att investeras i den tidigare och följaktligen också en större profitmängd att utvinnas där. Därför kommer ägarna av kapitalvaror att kunna investera en större del av sina profiter i sin avdelning än de som äger konsumtionsmedel. Denna benägenhet till en ojämnutveckling mellan de två produktionsavdelningarna förstärker disproportionalitetssidan i kapitalismen.
Den period av hastig kapitalackumulation som karaktäriserar en högkonjunktur, inträffar då det finns stora arbetskraftresurser, med dess nedåtgående effekt på lönerna. Det finns också tillgång till billigt och rikligt utnyttjande av oanvända resurser, t.ex. energi, utrustning och råvaror. Ett sådant tillstånd erbjuder ett fält för större kapital investeringar för ägarna av kapital i industrier som tillverkar produktionsmedel.
Eftersom dessa är de lämpligaste villkoren för inledande av en högkonjunktur kan vi se att det är i steget före detaljhandeln som den första impulsen till en ökning av omsättningen kommer. Det är i det första stadiet av en högkonjunktur som den tunga industrin verkar utvecklas snabbare än andra industrigrenar. Allteftersom högkonjunkturen utvecklas från punkt till punkt kommer dock en nedgång i utvecklingstakten av produktionsvaror, medan lönerna stiger snabbare. Det är i slutet av en högkonjunktur som köpkraften är som störst, d.v.s. då högre löner innehas än någonsin tidigare. Denna höga lönenivå är i sig en betydande kostnadsfaktor vid uppkomsten av en krissituation.
Det måste dock kunna gå att påvisa varför en nedgång i verksamheten först äger rum i de tunga maskin- och byggnadsföretagen, vid en ökning av omsättningen av denna typ. Till en början kommer möjligheten till högt profitabla investeringar i dessa företag att locka till sig en ständigt ökande kapitalvolym. Under stimulans av ökande investeringar kommer produktionen att utvecklas snabbt. Som ett resultat kommer outnyttjade tillgångar snart att förbrukas. Allteftersom produktionen fortskrider och allt fler arbetare införlivas i produktionen, tenderar billiga arbetskraftresurser att försvinna och priset på arbetskraft att stiga.
För kapitalister som investerat i kapitalvaror kommer utgifterna att ständigt öka ju längre högkonjunkturen utvecklas. Det beror på, att då produktionen utvecklas till högre nivåer, ökar efterfrågan på ständigt större tillgångar av energi, teknisk utrustning, råvaror etc. och följaktligen kommer priset på dessa att stiga markant. Det kommer att inträffa speciellt om produktionen av sådana varor och tjänster inte hållit jämna steg med kapitalackumulationen i kapitalvaruindustrin. Därför kommer det fortfarande att finnas element av disproportionalitet i ett inte alltför utvecklat stadium av högkonjunkturen, även om dessa ännu inte är observerbara. Men eftersom både priser och profiter fortfarande är höga kommer inte investeringarna att minska. En följd av detta är att kapitalackumulationen kan tendera att överstiga tillgången på vissa typer av arbetskraft som är väsentliga för dess behov, och kostnaderna för arbetskraft kommer att stiga.
Hela processen kompliceras av det faktum att konstant kapital, d.v.s. fabriker, byggnader, tungt maskineri etc., genom själva sin natur tar mycket längre tid att producera än konsumtionsvaror och därför inte snabbt kan komma ut på marknaden (som är det enda medel som möjliggör för kapitalisterna med investeringar i kapitalvaror att få veta om deras investeringar lett till den förväntade profitkvoten). Medan dessa nya produkter ännu inte befinner sig på marknaden är fortfarande efterfrågan på dem otillfredsställd och incitamentet för investeringar finns kvar.
Det är alltså här som produktionsanarkin kommer med i bilden. Eftersom varje företag som tillverkar kapitalvaror kommer att försöka utvidga så snabbt som möjligt för att realisera maximala profiter, oberoende av vad de andra företagen gör, kommer det inte att vara möjligt att effektivt mäta i vilken utsträckning dess egen utvidgning och andra företags utvidgning bidrar till att ständigt öka produktionskostnaderna och därigenom minska gapet mellan produktionskostnad och försäljningspris. Gapet kan bli så smalt att det medför en akut besvikelse för företagaren utifrån hans förväntade profit. Då det inte går att stoppa produktionen med en handviftning kommer detta att öka konkurrensen mellan de olika företagen och leda till en snabbare produktion för att så snabbt som möjligt vinna tillgång till marknaden. Utifrån försäljningspriset på kapitalvaror kommer utvecklingen att gå mot ett tillstånd då profiten fullständigt upphör.
I verkligheten lånar företagaren som finansierar produktionen av kapitalvaror vanligtvis stora summor utöver sitt eget kapital från banker, för vilket han betalar en viss ränta. När marknadspriset på sådana varor når den nivå där återbetalningen av räntebärande lån överstiger profitkvoten, kommer företagaren att sakna varje ytterligare incitament till investeringar. Följden är att investeringarna inskränks, produktionen sjunker och omfattande arbetslöshet uppstår. Det som inträffat är att för mycket kapital lagts ut i en viss industrigren, vilket lett till ett tillstånd av allmän relativ överproduktion. Det betyder inte att för mycket producerats sett utifrån sociala behov eller att det är en verklig snedvridning av sociala resurser, oskiljaktliga från all organisation i större skala. I själva verket är det kapitalisternas oförmåga att ens ungefärligt fastställa den proportionella utvecklingen av olika industrigrenar och deras oförmåga att inte kunna korrigera sina misstag förrän efteråt. Det är endast marknaden som kommer att avslöja huruvida investeringsbeslut varit riktiga eller felaktiga. Om proportionell utveckling någon gång bevaras i kapitalismen är det, som Marx sa, av en slump.
Somliga har hävdat att produktionsanarkin skulle försvinna i kapitalismen med uppkomsten av monopol. Det är omöjligt att utförligt behandla detta här men något bör ändå sägas.
Monopol är inte någonting absolut utan relativt. Det är inte fråga om sort utan om grad. Även om det kan vara möjligt för monopol att kontrollera priser, kan de bara göra det i den utsträckning som inga andra starka företag tar upp kampen med dem om marknaden. Det förekommer också hård konkurrens mellan många monopol. Eftersom monopol föder monopol, möts monopolistiska säljare ofta av monopolistiska köpare. En hård konkurrens uppstår. Vad som än kan sägas om monopol är en sak säker - de förändrar inte kapitalismens grundläggande mönster.
Behovet för kapitalister att investera en del av mervärdet - vanligtvis den största delen - i nytt kapital för tillägnande av nytt mervärde är drivkraften i den kapitalistiska utvecklingen. Denna ackumulationsprocess är, som redan påvisats, sammankopplad med de två huvudavdelningarna av industrin: den som producerar produktionsmedel och den som producerar konsumtionsvaror. Den första avdelningens efterfrågan är beroende av i vilken utsträckning den senare avdelningen ersätter konstant kapital och i vilken utsträckning den utvidgar sin existerande anläggning. Varje kraftig förändring av investeringsgraden måste därför tendera till obalans mellan de båda avdelningarna, som en följd av disproportionalitet. Varje förändring i kapitalets organiska sammansättning mellan de olika avdelningarna innebar tendenser till disproportionalitet. Marx analys av detta förhållande mellan de båda avdelningarna av industrin är ett av hans främsta bidrag till ekonomisk teori. Om Marx levt längre hade han kanske gett en mer uttömmande värdering av hela frågan. Nu var det i stället Engels som fick foga ihop hans anteckningar från ett grovt koncept.
Många har velat sammankoppla kristeorin med en teori för kapitalismens kollaps och hävdat att detta var Marx ståndpunkt. Det är sant att den unge Marx i "Lönearbete och Kapital" talar om att "kriserna växer. De blir talrikare och häftigare". Och åter i "Kommunistiska Manifestet" får vi veta att kriserna "genom sin periodiska återkomst alltmer ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens". Men det är till Marx detaljerade och mogna ekonomiska undersökningar vi måste vända oss för att avgöra vad han ansåg vara de kapitalistiska krisernas roll och natur. Och här finner vi inte, som vi sett, någon speciell hänvisning eller konkret antydan till att Marx säg det som att ett ständigt crescendo av kriser skulle leda till kapitalismens sammanbrott.
Det var genom den tyska socialdemokratin som Marx syn på kriser kom att förknippas med kapitalismens sammanbrott. I Das Erfurter Program t.ex. förutspådde Kautsky en mycket oviss framtid för kapitalismen. Tendenserna han trodde sig se vad en stadig ökning av arbetslösheten och "en stadig ökning i kronisk överproduktion". Hans slutsats var:
"... kort sagt verkar ögonblicket nära, då marknaden för europeisk industri inte längre kan utvidgas utan börjar krympa. Det skulle utgöra hela det kapitalistiska samhällets bankrutt."
Socialdemokraterna trodde att konjunkturcykeln orsakades av den typ av underkonsumtion som betydde att kriserna skulle bli häftigare och häftigare ända tills dess att hela det kapitalistiska systemet bröt samman.
Vi har visat att Marx inte ansåg att kriser uppstår som resultat av en kronisk benägenhet till överproduktion och en ständigt ökande oförmåga att avyttra produkterna på en oupphörligt krympande marknad. I del III av Kapitalet kommenterar Marx konjunkturcykelns uppsving och avslutar med orden:
"Och på detta sätt genomlöpes cykeln på nytt. En del av det kapital som har minskat i värde genom stagnationen i dess verksamhet kommer att återvinna sitt gamla värde. För övrigt kommer samma onda cirkel att på nytt beskrivas under utvidgade produktionsförhållanden, i en utvidgad marknad och med ökade produktivkrafter."
Det är uppenbart att Marx aldrig betraktade kriser som en ofrånkomlig kraft för det nuvarande samhällets undergång, utan som en motsatt, men oskiljaktig del av konjunkturcykeln.
Kriser är inte tillfälliga pauser mellan perioder av hög omsättning, utan ett väsentligt återställande för kapitalets ohämmade expansion. Som Marx uttryckte det:
"Periodiskt finner konflikten mellan antagonistiska krafter utlopp i kriser. Kriserna är alltid ögonblickliga och våldsamma lösningar av de existerande motsättningarna, häftiga utbrott som för en tid återställer den störda jämvikten." (Kapitalet, III)
Att hävda att Marx sammankopplade sin syn på kriser med en automatisk sammanbrottsteori är antingen att missförstå eller förvanska honom. Marx konstruerade aldrig någon katastrofisk sammanbrottsteori. Han ansåg inte heller att kriser orsakas av arbetarnas oförmåga att köpa tillbaka vad de producerat.
Av vad som sagts måste vi dra slutsatsen att kapitalismen kan stappla fram från kris till kris ända tills dess ett tillräckligt antal arbetare är beredda att organisera sig politiskt, med det medvetna syftet att avskaffa kapitalismen.
[A] Punkten är numrerad "7" i vår upplaga, oklart om tidigare punkter fallit bort - MIA.
Last updated on: 6.26.2010