Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Å. Olsson: ANPASSNING ELLER FÖRNYELSE?; Liber 1977.
Åke Olssons bok, som utkom våren 1977, markerar på sätt och vis kulmen på det nyvaknade intresset inom arbetarrörelsen kring frågorna om makt och teknologi[1].
Detta intresse, aktualiserat genom strejkvågen i början på 1970-talet, kapitalets revolutionering av arbetsprocessen, dess ständigt återkommande kriser och kanske inte minst SAP:s valnederlag 1976, har främst artikulerats inom fackföreningsrörelsen och vänstern inom SAP, dit ÅO kan räknas[2].
ÅO frågar sig vilken väg arbetarrörelsen kommer att välja i framtiden: kommer man att, som tidigare, se jämlikheten i konsumtionen som grundval för politiken eller kommer man att försöka finna en lösning som i högre grad står i samklang med löntagarnas intressen och härigenom bryta privatkapitalets dominans? ÅO har alltså en begränsad frågeställning och hans svar blir även de begränsade (läs: föga kapitalnegerande, vilket vi kommer att se).
ÅO konstaterar till att börja med att datorerna alltmer tar över uppgifterna i arbetsprocessen, ja, han antyder t.o.m. att vi har kommit in i ett nytt stadium i kapitalismens utveckling:
"Datorn är inte en del av produktionen som kan sorteras ut och ställas åt sidan, datoriseringen är en metod att på ett både övergripande och detaljerat sätt organisera produktionen." (s. 19)[3]
Denna utveckling förklaras med privatkapitalets allmänna vinsthunger uppbackad av en tillväxtfixerad socialdemokrati, alltså en makt sociologisk förklaringsmodell med dess begränsade synsätt.
Men denna utveckling försiggick inte friktionsfritt, mot slutet av 60-talet hade man nått en kritisk punkt:
"Den tekniska utvecklingen hade kommit till den punkt när utsugningen av människor blottlades på alla nivåer av samhället, även bland studenter och akademiker som av hävd hade varit privilegierade i samhället. Samtidigt hade kunskaperna om utsugningens mekanismer ökat." (s. 14)
Anledningen till detta var bl.a. automationen av arbetsprocessen som ytterligare tömde arbetet på innehåll. Detta ledde till ökad personalomsättning och frånvaro och ÅO konstaterar helt riktigt: "Det fanns alltså ett krasst ekonomiskt intresse för arbetsgivarna att göra arbetsplatserna något mer aptitliga", (s. 16) Det blir härmed en grundfråga för ÅO på vems villkor reformeringen av samhället sker på.
Beteendeforskningen på universiteten sker helt och hållet på kapitalägarnas villkor genom tekniskt-instrumentella postulat som bortser från de rådande maktförhållandena. ÅO visar på ett övertygande sätt hur denna forskning har fått konkreta tillämpningar i de s.k. självstyrande grupperna vid Volvos Kalmarfabrik. För kapitalet innebär självstyrande grupper i en datoriserad arbetsprocess vissa fördelar:
a) ökade möjligheter att övervaka personalen,
b) flexiblare organisation - vid en strejk i en grupp kan man eliminera effekten av denna genom genom förekomsten av andra identiska grupper,
c) arbetstakten är programmerad på förhand - ackordet som löneform bortfaller precis som missnöjet med denna löneform.
Kapitalförhållandet beslöjas alltså ytterligare:
"För den upplyste kapitalisten finns det ingen motsättning mellan löntagarnas krav på frihet och kapitalets krav på makt, så länge inte friheten hotar makten. Vissa friheter kan vara nödvändiga, t.ex. när klyftan mellan önskad frihet och upplevd ofrihet blir för stor, så stor att den kan ge upphov till produktionsstörningar." (s. 21)[4]
ÅO försöker utifrån detta skissera upp ett program för arbetarrörelsen som går utöver kapitalets behov (alltså dess stoffliga behov av fortsatt reproduktion) att "humanisera" arbetsprocessen. Denna "förnyelse" anser han att man uppnår genom brytningen med den "anpassade" förda politiken, d.v.s. konsumtionsideologin: "Socialism har blivit detsamma som ökad konsumtion av bilar, kylskåp och sommarstugor" (s. 141), med sysselsättningen som överordnad abstrakt ideologi[5]. Han vill vidare att teknologin skall utvecklas utifrån arbetarnas intresse av meningsfull sysselsättning[6], däremot missar han helt frågan om vad som skall produceras.
Att ÅO inte når längre i sin analys är beklagligt men förståeligt. Analysen håller sig nämligen hela tiden på personplanet, d.v.s. kapitalet bestäms på identitetslogiskt manér som privatkapitalet eller "kapitalägarna". Härigenom beaktar inte ÅO statskapitalismen som möjlighet. ÅO skiljer alltså inte mellan kapitalet som överordnat subjekt och de historiska framträdelseformerna för kapitalrationaliteten..
I linje med detta inses inte heller att produktionsprocessen under kapitalismen, förutom att vara en arbetsprocess, också är en värdeförmeringsprocess, distinktionen är i alla fall inte uttalad hos ÅO, han tenderar att underbetona värdesidan och missar härigenom helt det väsentliga i kapitalbegreppet: det primära är inte vad som produceras och hur det produceras, utan så länge produktion av något alstrar profit och kapitalförhållandet reproduceras så kommer det enligt kapitalets benhårda lag också att ske. ÅO inser inte att det arbetsbegrepp han använder ("teknologi") i sig är formbestämt av kapitalets kategoriska imperativ:
"... en socialistisk teknologi vars syfte förutom att producera nödvändiga varor ..." (min framhävning)(s. 166)
Många frågor lämnas alltså obesvarade. Trots detta är boken värdefull på två sätt: den belyser arbetsprocessens konkreta utveckling under efterkrigstiden på ett lättfattligt sätt och den utgör ett intressant dokument över en radikaliserad strömning inom socialdemokratin. Om denna strömning var en tillfällighet kommer väl att visa sig inom den närmaste framtiden efter det nya förslaget om löntagarfonder, där maktfrågan ännu mer än tidigare skjuts i bakgrunden till fördel för frågan om näringslivets behov av kapital.
Göran Dahl
[1] Se t.ex. serien "Det nya samhället", Bokförlaget Prisma.
[2] Om vänstern inom socialdemokratin finns bl.a. Johansson/Nilsson/Olofsson i Zenit nr 40: till högern förs "byråkrater" med en keynesiansk uppfattning, till vänstern folk inom eller med nära anknytning till fackföreningsrörelsen. Jfr. Göran Serins artikel i Tekla 3/4 om de allmänna och särskilda intressena. Johansson/Nilsson/Olofssons artikel skulle kunna ha varit en konkret tillämpning av Serins, men de tillhör en tradition som bara sträcker sig till generaliseringar på det empiriska planet.
[3] Datamaskinen är något som i hög grad står i enlighet med kapitalets begrepp - den abstrakta värdeförmeringen, tömd på allt innehåll. Ta t.ex. och titta på en bildskärm där datorn spottar fram information. Avstavningsregler existerar inte, bokstäverna är konstanta enheter - tecken tömda på allt innehåll, bara ren kvantitet, häri ligger datamaskinens - och kapitalets - öde och gräns för att kunna existera är man beroende av människan och naturen, d.v.s. kvantiteten lever genom det kvalitativa innehållet. Vidare anpassas inlärningen i skolorna i dag till datorernas krav. T.ex. skrivs inte siffran 7 med något streck på mitten längre eftersom datorn inte kan läsa av en sjua med ett streck på.
[4] Denna klarsyn är unik för att komma från en socialdemokrat. Det brukar låta helt annorlunda, ta t.ex. Sten Johansson med boken "När är tiden mogen?", Tidens förlag, 1974, som får den allmänna rösträtten, socialpolitiken, arbetstidslagstiftningen, sysselsättningspolitiken, AP-fonderna m.m. att framstå som socialistiska landvinningar (s. 26ff)
[5] I kärnkraftsdebatten t.ex. kommer socialdemokrater ofta med sysselsättningsargument.
[6] Här framstår ÅO som obotlig reformist och hamnar i reformismens obotliga dilemma: enda chansen att fortsätta att kamma hem valsegrar är att försöka spinna på de eventuella missnöjesyttringar som finns ute i samhället, t.ex. utgör den "ekonomiska demokratin" ett försök till att slå två flugor i en smäll; dels att förse näringslivet med riskvilligt kapital och dels att eliminera de värsta orsakerna till missnöjet ute på arbetsplatserna.
Socialismen som möjlighet, den konkreta utopin, har för länge sedan kastats på soptippen, precis som hos stora delar av vänstern med deras ensidiga "dagskravsfixering".
En del av reformismens dilemma har sin grund i den parlamentariska ideologin. I denna bestäms ju "folkviljan", som dess legitimation, ur bytesvärdets och det döda arbetets ståndpunkt, genom formellt likställda medborgare (vars enda reella likhet är kvantitativ - man har levt i 18 år). Denna är en abstraktion i linje med arbetets överordnade karaktär, kärnfrågan blir en fråga om procent. Även i den parlamentariska ideologin härskar kvantiteten, därför ryggas det tillbaka för varje försök att reglera det politiska beslutsfattandet via intresseorganisationer, den s.k. korporativismen. Det blir också omöjligt att via "politiken" organisera arbetarklassens försvarskamp mot utsugningen, som ju bygger på solidaritet, ett i "politiken" illegitimt begrepp, "ekonomisk" kamp blir en realitet. I "politiken" härskar istället konkurrensen, ty i denna form är "politiken" ett element i den borgerliga offentligheten. Jfr. den av Poulantzas lanserade teorin om "isoleringseffekten", som isolerar de i klasser indelade produktionsagenterna till rättsligt jämlika konkurrerande individer". (Mats Dahlkvist: Staten, socialdemokratin och socialismen, Prisma, 1975 s. 112). Isoleringseffekten förklaras dock utifrån statens funktion och dess yttersta rot i kapitalrationaliteten inses inte vara det grundläggande. (Nicos Poulantzas: Politisk makt och sociala klasser, Falköping, 1970).
Last updated on: 3.24.2011