Ur internationale situationniste nr 11, Paris, oktober 1967.
Antagen vid Situationistiska Internationalens sjunde konferens i Paris 5-11 juli 1966 och av "Comité Enragés-Internationale Situationniste" 15 maj 1968
I beaktande av att det enda målet för en revolutionär organisation är att de existerande klasserna avskaffas på ett sätt som inte medför en ny uppdelning i samhället, betecknar vi som revolutionär varje organisation som konsekvent fullföljer det internationella förverkligandet av arbetarrådens absoluta makt, så som erfarenheterna från detta århundrades proletära revolutionar har skisserat det.
Antingen presenterar en sådan organisation en helhetskritik av världen, eller också är den ingenting. Med en helhetskritik av världen menar vi en kritik som är globalt riktad mot alla de geografiska zoner där de olika formerna av en avskild socio-ekonomisk makt har installerat sig, samtidigt som den globalt riktar sig mot alla livets aspekter.
En sådan organisation antar vardagslivets fullständiga avkolonisering som första och sista punkt på sitt program. Av den anledningen är inte dess mål massornas självförvaltning av den bestående världen, utan denna världs oavbrutna omvälvning. Den innebär den radikala kritiken av den politiska ekonomin, upphävandet av varan och lönearbetet.
I sin egen uppbyggnad förkastar en sådan organisation varje reproduktion av den förhärskande världens hierarkiska förhållanden. Den enda begränsningen för deltagande i dess totala demokrati är alla deltagares erkännande och självständiga tillägnande av koherensen i dess kritik: denna koherens måste upprätthållas både i den korrekt formulerade kritiska teorin och i förhållandet mellan denna och den praktiska verksamheten. Den kritiserar på ett radikalt sätt varje ideologi i betydelsen idéernas avskilda makt och den avskilda maktens idéer. Således är den på samma gång negationen av varje religionens fortbestånd och negationen av det förhärskande sociala skådespelet, som alltifrån information till masskultur monopoliserar varje kommunikation mellan människor till ett enkelriktat mottagande av bilder av deras egen alienerade verksamhet. Den upplöser varje "revolutionär ideologi" genom att avslöja den som ett tecken på det revolutionära projektets nederlag, som privategendom för nya maktspecialister och som den bedrägliga förklädnad i vilken en ny representation uppreser sig över det verkliga proletariserade livet.
Eftersom helhetsbegreppet i sista hand dömer den moderna revolutionära organisationen, innebär denna slutligen en kritik av politiken. Den måste som klart uttalat mål sätta att dess seger innebär dess egen undergång som avskild organisation.