Marxists Internet Archive

Situationistiska Internationalen

1961

Ur internationale situationniste nr 6, augusti 1961.

Instruktion i vapendragning

Om det på något sätt ligger något skrattretande i att tala om revolution så beror detta helt uppenbart på att den organiserade revolutionära rörelsen sedan länge har varit försvunnen från de moderna länder, dit möjligheterna för en avgörande förändring av samhället är koncentrerade. Allt annat är emellertid ännu mer skrattretande, eftersom det rör sig om det bestående och olika former för att acceptera det. Termen "revolutionär" har uttömts och oskadliggjorts genom att i reklamen användas som beteckning för de allra obetydligaste förändringar i den ständigt skiftande varuproduktionen, och genom att det inte någonstans ges uttryck för möjligheterna till en genomgripande, önskvärd omvälvning. Vår tids revolutionära projekt står anklagat inför historiens domstol. Det förebrås för att ha slagit fel, för att ha skapat en ny alienation. Detta leder återigen till konstaterandet att det bestående samhället på alla verklighetens områden har förstått försvara sig mycket bättre än vad revolutionärerna förutsett. Men det har inte blivit mer acceptabelt. Revolutionen måste återupplivas. Det är allt.

Detta uppställer en rad problem som teoretiskt och praktiskt bör lösas under de kommande åren. Man kan summariskt nämna några punkter på vilka vi måste fästa vår uppmärksamhet.

Vad beträffar den tendens till nya gruppbildningar som för tillfället manifesterar sig inom olika minoriteter av den europeiska arbetarrörelsen, så finns det bara skäl att uppehålla sig vid den mest radikala strömningen. Den som just nu sluter upp kring arbetarråden. Dock måste man noga se upp med de rent förvirrade element som försöker skaffa sig en plats i denna församling (jfr den överenskommelse som nyligen har träffats mellan olika länders filosofisk-sociologiska "vänster"-tidskrifter).

De grupper som försöker skapa en revolutionär organisation av ny typ, stöter på sina största svårigheter i uppgiften att inom en sådan organisation upprätta nya mänskliga relationer. Samhällets allestädes närvarande förtryck kommer givetvis att riktas mot ett sådant försök. Men utan att lyckas experimentera fram nya metoder kan man inte lämna den specialiserade politiken. Kravet på allas medverkan reduceras då med nödvändighet när det gäller en organisations, och ytterst ett verkligt nytt samhälles, förvaltning till en abstrakt och moralisk önskan. Militanterna riskerar – om de nu inte bara är simpla verkställare av beslut som har fattats av apparatens herrar – att förvisas till rollen som åskådare av dem bland dem själva som för sig bäst i den specialiserade politikens turer. Och därmed återupprättar de ett passivt förhållande till den gamla världen.

Människornas deltagande och kreativitet beror på ett kollektivt projekt, som uttryckligen måste beröra alla livets aspekter. Att påvisa den fruktansvärda skillnaden mellan det liv som nu är möjligt och den misär vi just nu lever i, är också enda sättet att "göra folket ursinnigt". Utan kritiken av vardagslivet är den revolutionära organisationen en avskild miljö, lika konventionell – och i sista hand lika passiv – som de semesterbyar där den moderna fritiden frodas. Sociologer som Henry Raymond har klart påvisat den skådespelets mekanism, som här på lekens vis har återinfört de förhållanden som behärskar hela världen. I sin naivitet glädjs de t.ex. över "mångfalden av mänskliga kontakter", utan att inse att ett uteslutande kvantitativt mångfaldigande av kontakter inte gör dessa mindre innehållslösa och falska än annars. Inte ens i den mest anti-hierarkiska och frihetliga revolutionära grupp är kommunikationen mellan människorna säkrad blott genom deras gemensamma politiska program. Sociologerna är i allmänhet vardagslivets reformister, de vill kompensera dess elände i semester. Det revolutionära projektet kan emellertid inte acceptera den klassiska idén om en lek som är kvalitativt begränsad, i rummet och i tiden. Den revolutionära leken, skapandet av livet, förkastar alla påminnelser om det förflutnas lekar. Semesterbyarna av typ "Club Méditerranée", för at ta alternativet till det liv som förs under 49 arbetsveckor, bygger på en polynesisk krämarteori. Och den franska revolutionen framträdde likaledes delvis i den romerska republikens förklädnad. Eller låt oss ta ett modernt exempel: dagens revolutionärer, som ser sig själva, definierar sig själva, i militantens roll – antingen i dess bolsjevikiska eller i någon annan tappning. Revolutionen av vardagslivet står emellertid fullständigt främmande för att hämta sin poesi ur det förflutna. Den känner blott framtid.

Upplevelsen av den moderna kapitalismens tomma framtid har, helt riktigt och naturligt, korrigerat den marxistiska idén om fritidens utvidgning. För att vi verkligen ska bli fria i tiden fordras förvisso först och främst att arbetet förändras och riktas in på helt andra mål och betingelser än dem som styr dagens tvångsarbete (jfr verksamheten i de grupper som i Frankrike publicerar Socialisme ou Barbarie, i England Solidarity for workers' power och i Belgien Altérnative). Om de förbiser idén om livets fria innehåll (låt oss säga idén om en materiellt rustad skapande makt utanför den, i sig förändrade, klassiska arbetstiden och utanför vilans och underhållningens tid) löper emellertid dessa som fäster all vikt vid att förändra arbetet – rationalisera det och intressera människorna för det – risken att ytterst dölja en harmonisering av den rådande produktionen, en större avkastning, utan att ens på förkastelsens grundläggande nivå ifrågasätta själva produktionslivet och dess nödvändighet. Det fria skapandet av det individuella livets hela rum och tid är ett krav, som måste försvaras mot alla de drömmar om harmoni, som närs av den kommande samhällsförvaltningens diverse direktörsaspiranter.

Den situationistiska aktivitetens olika moment kan bara förstås i perspektivet av en ny – inte blott kulturell utan social – revolutions framvällande över ett slagfält som överglänser tidigare revolutioners. SI rekryterar alltså inte lärjungar eller anhängare. SI förenar med alla medel och utan att fästa vikt vid etiketter, människor som under de kommande åren kan fylla denna uppgift. Detta innebär förresten också att vi måste förkasta alla det specialiserade konstutövandets, liksom den specialiserade politikens, fornlämningar och framför allt då den postkristna masochism som utmärker så många intellektuella på detta område. Vi tror oss inte om att ensamma kunna utveckla ett nytt revolutionärt program. Vi påstår att detta program, som håller på att ta form, en dag praktiskt ska förkasta den rådande verkligheten och att vi kommer att ta del i detta förkastande. Vad vi än må bli individuellt, så kommer den nya revolutionära rörelsen inte att kunna bli till utan att beakta våra gemensamma undersökningar, vilka kan uttryckas som övergången från den gamla teorin om en begränsad permanent revolution till en teori om den förallmänligade permanenta revolutionen.