Ur internationale situationniste nr 4, juni 1960.
En ny mänsklig kraft, som de existerande ramarna inte kommer att kunna hejda, växer från dag till dag med teknikens oemotståndliga utveckling och med otillfredsställelsen av att inte kunna använda den i vårt meningslösa samhällsliv.
Alienationen och förtrycket i samhället kan inte modifieras i någon av sina varianter, utan bara förkastas i sin helhet tillsammans med det här samhället självt. Varje verkligt framsteg hänger uppenbarligen på att den nuvarande mångsidiga krisen får en revolutionär lösning.
Hur ser möjligheterna ut att organisera tillvaron i ett samhälle som verkligen "kommer att reorganisera produktionen på grundval av en fri och jämlik förening av producenter." Automatisering av produktionen och socialisering av väsentliga tillgångar kommer att steg för steg reducera arbetet som yttre nödvändighet och slutligen skänka individen fullständig frihet. Sålunda befriad från varje ekonomiskt ansvar, befriad från varje skuld gentemot det förgångna och sin nästa, kommer människan att förfoga över ett nytt mervärde som inte går att räkna i pengar eftersom det är omöjligt att reducera till att mätas som lönearbete: lekens värde hos det fritt skapade livet. Detta lekfulla skapande garanterar frihet åt var och en inom ramen för den jämlikhet som följer av att ingen människa kan utnyttja en annan människa. Lekens befrielse innebär att den uppnår en skapande självständighet som överskrider den förlegade uppdelningen av livet i ett påtvingat arbete och en passiv fritid.
Förr brände kyrkan förmenta trollkarlar för att undertrycka de primitiva tendenser till lek som hade överlevt i folkfesterna. I det just nu förhärskande samhället, som massproducerar bedrövliga pseudo-lekar som det inte går att delta i, uppfattas en verkligt konstnärlig verksamhet nödvändigtvis som kriminell. Den är halvt underjordisk. Den är skandalös.
Hur ser i själva verket situationen ut? Det handlar om att förverkliga en högre stående lek, mer precist en provokation gentemot det spel som människan är fången i. Revolutionära lekande i alla länder kan nu förena sig i SI för att påbörja uttåget ur vardagslivets förhistoria.
Härmed föreslår vi bildandet av en autonom organisation av den nya kulturens producenter, oberoende av alla existerande politiska och fackliga organisationer, eftersom vi frånkänner dessa förmågan att organisera något annat än en frisering av det bestående.
Det första mål vi ställer upp för denna organisation i det läge då den lämnar sin inledande, experimentella fas för en första, offentlig kampanj, det är att ta över UNESCO. Byråkratiseringen av konsten och hela kulturlivet, som sker på en världsskala, är en ny företeelse som uttrycker en djup släktskap mellan de samexisterande sociala systemen i världen på grundval av ett eklektiskt bevarande och reproduktion av det förgångna. De revolutionära konstnärernas motstöt mot dessa nya villkor måste vara en ny typ av aktion. Då själva förekomsten av en sådan ledningscentral för kulturen, lokaliserad i en enda byggnad, gynnar ett kuppartat beslag, och då institutionen är fullständigt i avsaknad av en förnuftig användning utanför vårt omstörtande perspektiv, finner vi oss berättigade, inför våra samtida, att bemäktiga oss denna apparat. Vi är fast beslutna att lägga beslag på UNESCO, om så bara för en kort tid, för vi är säkra på att där snabbt kunna göra ett jobb som förblir mycket betydelsefullt genom att det klargör de krav som ställts under en längre tid.
Vilka måste den nya kulturens viktigaste egenskaper vara, och framför allt då i förhållande till den tidigare konsten?
Gentemot skådespelet ställer den förverkligade, situationistiska kulturen det totala deltagandet.
Gentemot den bevarade konsten, ett organiserande av direkt upplevda ögonblick.
Gentemot styckekonsten utgör den en global aktivitet som på en gång utnyttjar alla till buds stående medel. Den strävar naturligt mot en kollektiv och utan tvivel anonym produktion (åtminstone i den utsträckning som denna kultur, vars verk inte kommer att lagras som varor, inte präglas av ett behov att lämna spår efter sig). Dess erfarenheter leder åtminstone till en beteenderevolution och en dynamisk, unitär urbanism, som lätt utbreder sig över hela planeten och därefter till alla andra beboeliga planeter.
Till skillnad mot den unilaterala konsten kommer den situationistiska kulturen att vara en dialogens konst, en interaktiv konst. Konstnärerna – liksom hela den synliga kulturen – har kommit att avskiljas helt och hållet från samhället, så som de sinsemellan är åtskilda genom konkurrensen. Men redan innan den hamnade i kapitalismens återvändsgränd, var konsten väsentligen unilateral, utan respons. Den kommer att lämna denna sin primitivisms avslutade epok för en fullständig kommunikation.
Alla kommer att bli konstnärer på en högre nivå, det vill säga på samma gång producenter och konsumenter av en total, kulturell skapelse, och bidra till en snabb upplösning av det linjära nyhetskriteriet. Med andra ord kommer alla att bli situationister och bidra till en mångdimensionell inflation av radikalt olika tendenser, experiment, "skolor", som inte längre framträder successivt utan samtidigt.
Vi inviger nu det som historiskt kommer att vara det sista yrket. Rollen som situationist, som professionell amatör, som anti-specialist, förblir en specialisering fram till det ekonomiska och mentala överflöd då var och en blir "konstnär" i en mening som konstnärerna aldrig uppnått: genom att skapa sina egna liv. Men detta historiens sista yrke är emellertid så nära förknippat med ett samhälle utan permanent arbetsdelning att man i allmänhet förnekar det beteckningen yrke då det nu redan förekommer inom SI.
Till de som inte vill komma att förstå oss riktigt, säger vi med okuvligt förakt: "Situationisterna, vars domare ni kanske anser er vara, kommer att döma er en vacker dag. Vi inväntar er vid den oundvikliga vändpunkt som innebär att den värld som bygger på olika former av berövanden går under. Detta är vårt mål, och det kommer att vara mänsklighetens mål."
17 maj 1960
SITUATIONISTISKA INTERNATIONALEN