Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Vid förra riksdagsmannavalet, 1968, ”deltog” KFml i valkampanjen genom att uppmana sina sympatisörer att lägga ett specialskrivet valupprop i röstkuverten. I år har förbundet vuxit kvantitativt sett (och sjunkit katastrofalt kvalitativt sett) och beslutat ta steget fullt ut och delta i valrörelsen över hela landet. När detta skrivs har valrörelsen endast löpt till hälften. En fullständig värdering kan ännu inte göras. Men tendensen i KFml:s valkampanj är så uppenbar, att vi vågar oss på en summering av dess utveckling.
Inom Revolutionära Marxister har en debatt förts om agerandet i valet. Enigheten var fullständig om att valet i sig var en pseudohändelse. Organisationen var enig i synen på parlamentet som den borgerliga demokratins skräddarsydda organ, ett organ som inte gick att utnyttja som hävstång för arbetarklassens maktövertagande och byggandet av socialismen. Den proletära demokratin har sina egna representativa organ – sovjeterna. Riksdagen är och kan aldrig bli en sovjet. Kampen kräver andra medel.
Enigheten var också fullständig om att valet till parlamentet däremot går att utnyttja för revolutionär propaganda och agitation, att den ökade politisering av arbetarklassen som valrörelsen innebär, är en grogrund för att nå nya skikt inom den.
Däremot uppstod skilda uppfattningar i synen på årets valrörelse. Två linjer utkristalliserades. Den ena – majoritetslinjen – förespråkade att organisationen efter förmåga skulle utnyttja valrörelsen för sin agitation och propaganda, att sprida kännedom om sina programmatiska ståndpunkter och dra till sig nya kadrer i byggandet av det revolutionära partiet. I övrigt skulle valet ignoreras – några jippon med valupprop eller egenhändigt skrivna röstsedlar skulle inte utnyttjas. Det vore att förvandla pseudo-händelsen till något annat än vad den är.
Den andra linjen – minoritetstendensen – förespråkade utöver ovanstående aktionsprogram även en linje om kritiskt stöd till KFml i valrörelsen.
Argumentationen gick enligt följande: KFml är en stalinistisk organisation, men inte en renodlat stalinistisk organisation av den klassiska modellen. Den har uppstått i hägnet av kampen mot imperialismen och hämtat stark inspiration från den kinesiska revolutionen. Det finns revolutionära strömningar inom KFml vilka förde en kamp inom förbundet mot de stalinistiska tendenserna. Genom ett stöd från Revolutionära Marxister skulle dessa strömningar kunna stärkas. Vidare skulle KFml genom sin revolutionära dragning kunna verka för arbetarklassens intresse i såväl valrörelsen som eventuellt i parlamentet (om KFml uppnådde 4%, vilket i och för sig vore otroligt). Därför borde RM stödja KFml men samtidigt föra fram och åskådliggöra sin kritiska syn på de stalinistiska tendenserna.
Denna debatt i vilka olika tendenser bröt sig med varandra – något självklart i en revolutionär organisation av leninistisk typ – försiggick innan valkampanjen tagit sin början. Den ledde fram till beslut enligt majoritetstendensens linje. I det skede debatten ägde rum, måste beslutet självklart till viss del bygga på en förutsägelse) en kvalificerad gissning, av hur KFml skulle utnyttja valkampanjen. Skulle dom använda den för arbetarrörelsens revolutionära intressen? Eller skulle KFml visa sina degenerationstendenser genom att hemfalla åt de övriga partiernas överbud i den borgerliga demokratins auktionskammare?
Nu, då valrörelsen utvecklat alla sina tendenser, är det lätt att se det korrekta i RM:s linje. Majoritetstendensens analys visade sig riktig. KFml:s revolutionära dragning upphävdes omedelbart då förbundet stod inför sitt första konkreta handlande i den svenska politiken. Den grävde fram allt det bråte som ligger kring den stalinistiska polen och försökte i valrörelsen prångla ut det till massorna i Sverige.
KFml tar inte bara sina ideal från SKP:s gamla politik, en politik som Vpk fått i arv och som troligtvis leder till att partiet pensioneras efter årets val. KFml tar även de övriga partiernas historia som sitt föredöme. ”Vi är en liten organisation” sade Bo Gustavsson, chefsideologen i KFml, vid ett valmöte i Uppsala den 5 september, ”men om vi för en riktig politik kan vi bli ett stort parti. Se på de andra partierna. De var också små i början.” Han exemplifierade detta med SAP:s historia, med att berätta att SAP under åren 1897 och 1902 endast hade en man i riksdagen, vilken förde arbetarklassens talan där. Han nämnde inte vem det var. Det var Hjalmar Branting – den främste förespråkaren för revisionismen. Eftersom endast ett parti kan bli stort om det för en riktig politik, och eftersom SAP blev stort först då revisionismen fick sitt grepp över partiet, eftersom SAP fortsätter att växa, eftersom även de andra partierna är stora, måste lockelsen att uppträda som de andra partierna vara enorm, om man antar detta synsätt. KFml har redan fallit för den lockelsen. Det är inte längre politikens kvalitet som inspirerar, utan organisationens kvantitet.
”Vi har våra rötter i den svenska jorden”, förklarade Bo Gustavsson vid samma möte. Kanske har förkärleken för den svenska jorden fått en särskild färgning av att KFml gått i enhetsfront med CUF (Centerns Ungdomsförbund) för att hävda de ”svenska självständigheten” gentemot EEC. Det är i varje fall jordromantik, ett busksocialistiskt synsätt. Men det är inte kommunistiskt. Kommunismen är en internationell rörelse, den går utöver de konstlade gränser nationalstaterna utgör, den verkar för världsrevolution. Den har inte sina rötter i ett visst lands ”jord”. Den växer fram ur de motsättningar kapitalismen skapat i sitt förfallsskede och som inneburit så mycket lidande för det arbetande folket över hela världen. Den ser inga nationsgränser, inga raser, den är internationell, världsomfattande. Genom ett tekniskt missöde avslutade KFml:s valmöte med att man sjöng ”Internationalen” (vilken International?). Det borde naturligtvis ha varit ”Du gamla, du fria”.
”För ett socialistiskt Sverige den 20 september” står det på KFml:s valaffischer. Om orden här verkligen ska betyda något, måste det innebära att KFml tror att en eventuell valseger den 20 september skulle innebära att Sverige blev socialistiskt. Felaktigheterna är här hopade på varandra. Det stadium som kommer närmast är inte socialismen, utan ett övergångsstadium som ligger mellan kapitalism och socialism, det stadium som i den marxistiska litteraturen kallas för proletariatets diktatur (arbetarklassens stat). Och inte heller kan arbetarklassens maktövertagande genomföras i ett riksdagsval. Det krävs en revolution. I sina teoretiska organ, i den interna debatten inom den revolutionära vänstern, håller KFml med om detta. Men i valrörelsen säger man tvärtom. Är det så man ”tjänar folket”? Genom att bedra det med reformistiska illusioner?
Tillsammans med affischen ”För ett socialistiskt Sverige” finner man en annan KFml-affisch. På den står det: ”Bort med momsen – fri strejkrätt -stöd FNL”. Här finner vi sida vid sida två affischer som återspeglar den klassiska uppdelningen i maximi- och minimiparoller. Å ena sidan paroller som är omöjliga att förverkliga inom systemets ram, paroller som kräver ett nytt samhällssystem. Å andra sidan som utgör krav som kan förverkligas inom det kapitalistiska samhället. Denna uppdelning av programmet infördes i den internationella arbetarrörelsen genom det tyska Erfurtprogrammet 1891. Det utgjorde redan då en kompromiss mellan de revolutionära och reformistiska tendenserna inom partiet. Revolutionärerna fick ta till orda i programmets inledning. Reformisterna fick ta hand om de konkreta parollerna och det kon kreta arbetet. Det är pendlingen mellan maximi- och minimiparoller, och i dragningen åt minimiparollernas ”jordbundenhet”, som vi kan finna en av källorna till reformismen och dess förmåga att suga sig fast i arbetarrörelsen.
KFml påstår sig ha funnit en lösning på detta klassiska problem. I Handlingsprogrammet från 1967 heter det: ”Vi sammanbinder därför kampen för arbetarklassens omedelbara intressen med kampen för att störta monopol kapitalets diktatur och upprätta proletariatets diktatur .. Kampen för socialismen kan endast föras i etapper. Kampen för folkets dagskrav stärker arbetarklassen och försvagar den härskande monopolkapitalistiska klassen.” (Vad vill KFml, s. 59).
Den förbindelse som KFml påstår sig ha funnit är en utpräglad reformistisk tankegång. Genom att lägga ett antal reformer på varandra (sänk hyrorna, bort med momsen, fri tandvård, fler barndaghem etc.) kommer vågen till slut att tippa över till arbetarklassens förmån och socialismen genomföras. Denna förbindelse är en förblindelse. Tanken på en övergångsstrategi, på ett övergångsprogram, vilken KFml här snuddar vid, består inte i att till det yttersta maximera minimikraven. Den består i utformandet av konkreta paroller, som griper in i arbetarklassens spontana kamp, lyfter den till ett högre stadium; genom stärkandet av arbetarklassens egna organ ger den kampen ett organiserat uttryck, och i den revolutionära situationen resulterar den i den dubbelmakt som blir hävstången för arbetarklassens maktövertagande.
KFml har redan inlett den klassiska socialdemokratins och stalinismens process, sick-sackkursen mellan maximi- och minimikrav, där kampen för socialismen försvinner alltmer i fjärran och endast tas fram vid högtidliga tillfällen. SKP:s decennielånga fiaskopolitik skall åter tvingas på den svenska arbetsklassen. Denna politik som ledde till illusioner om den parlamentariska vägen till socialismen, till nationell småskurenhet, till en perspektivlös syn på klasskampen, till en fragmentering av den revolutionära kadern, försöker KFml nu åter ympa in i den svenska arbetarklassen. Aldrig förr har en degenerationsprocess för en revolutionär rörelse gått så snabbt som för KFml. På tre år har KFml sjunkit från en rörelse som fyllde en progressiv funktion till att bli en börda i den revolutionära kampen. Processen kommer att accelerera än snabbare i framtiden.
”Genom vår existens kan vi vrida politiken till vänster”, trodde Bo Gustavsson vid Uppsalamötet. KFml har redan nöjt sig med att vara en vänsteropposition inom systemet. Det har blivit VPK:s svans. Det är ur den synpunkten, och inte enbart ur valtaktiska perspektiv man bör se Aftonbladets entusiastiska välkomnande av KFml på den politiska arenan.
Låt oss ta ytterligare ett exempel på KFml:s agerande i valrörelsen. Liksom de andra partierna fick KFml en chans att vara med i massmedia. I TV fick man disponera ett eget femminutersprogram. Det tyckte KFml var för lite, och gnällde för det. Och det är för lite. Men för en revolutionär organisation som tidigare varit hänvisad till flygbladsutdelning, tidskriftsförsäljning och utomparlamentariskt agerande är det mycket. Det är värdefulla minuter. Från att ha naggat i samhällets utkanter når man under fem minuter in i varje svenskt hem. De minuterna måste tillvaratas. Hur gjorde KFml med sina fem minuter? Dess ordförande fick säga några allmänna fraser, en man som försökte slå näven i TV-studions bord uppmanade till stöd åt KFml och en söt studentska fick uppmana sina studerande kamrater att liksom hon rösta på KFml, ”vårt eget parti”. Programmet kunde lika gärna ha handlat om tvål eller tandkräm. Det var ett reklamprogram, inte ett agitationsprogram.
På fem minuter kan man hinna med mycket. Man kan exempelvis göra ett slagkraftigt program, där man redogör för den svenska arbetarklassen om praktiska problem som måste lösas i samband med en strejkaktion (välj strejkkommitté, var på vakt mot LO-byråkraternas manövrer, vägra börja arbeta förrän förhandlingarna har avslutats, utverka stöd och samarbeta med andra delar av arbetarklassen). Det kunde ha varit ett program som drivit den svenska klasskampen framåt.
På fem minuter kan man hinna med en snabbföreläsning om klasskampens perspektiv eller om arbetarrörelsens historiska erfarenheter eller om övergångsstrategin eller om innebörden av proletariatets diktatur etc. Möjligheterna är oändliga. KFml valde den sämsta tänkbara.
Det sagda må räcka som en karaktäristik av KFml:s agerande i valrörelsen Exemplen kunde mångfaldigas i det oändliga. Summeringen måste bli att KFml har misskött de åligganden det åtagit sig. Det har inte verkat som ett revolutionärt parti i valkampanjen. Valrörelsen innebär ytterligare ett steg i KFml:s förfallsprocess.
Historien upprepar sig, sade Marx vid ett tillfälle (18:e Brumaire). Första gången uppträder den som en tragedi, andra gången som en fars. Reformismen och stalinismen har varit en fruktansvärd tragedi för den inte] nationella arbetarklassen, inklusive den svenska. KFml:s försök att återuppliva denna politik och inmuta den för egen räkning är en fars. Men man skrattar inte gärna.
Det kapitalistiska Europa står idag mitt uppe i en kris. De ekonomiska svårigheterna förvärras mer och mer; inflation, ständigt hotande överproduktion, skärpt konkurrens mellan imperialistländerna, ekonomisk tillbakagång, osv. Arbetarna svarar med att utvidga kampen; det våldsamma revolutionära utbrottet i Frankrike under majrevolten 1968, den ”heta” hösten och vintern i Italien 1969-70, vågen av ”vilda” strejker i Spanien, Västtyskland, Storbritannien och Belgien. Även Sverige, detta ”socialdemokratiska paradis”, har dragits in i klasskampens dynamiska utveckling, och stridbarheten hos de svenska gruv- och hamnarbetarna har uppnått en ny höjdpunkt. Betingelserna för ett nytt revolutionärt uppsving i Europa har börjat mogna.
Krisen är en djupgående samhällskris. De kapitalistiska produktionsförhållandena skakas i sina grundvalar. Därför begränsar sig inte kampen mot dessa produktions- och bytesförhållanden till det traditionella industriproletariatet utan omfattar även den växande massan av tekniker och intellektuella, för att inte tala om den studentrevolt som blir alltmer allmän. Kapitalets rätt att förfoga över människor och maskiner och alla former av utsugning, förtryck och alienation som är följden av detta, tycks bli alltmer otidsenliga och anakronistiska; den tilltagande arbetslösheten, nöden och de sociala orättvisorna blir alltmer upprörande och slöseriet med tillgångar, kolonialkrigens förtryck (i Vietnam och hela Indokina, I olika delar av Afrika och Latinamerika) och hotet mot hela den mänskliga omgivningen uppträder på ett alltmer barbariskt sätt - allt detta så mycket mer som tekniken och vetenskapen skapat de materiella villkoren för att var och en ska kunna få del av det överflöd, den frihet och det självförverkligande som nu är förunnat ett litet fåtal.
Den europeiska borgarklassen är uppskrämd av den stigande revolutionära krisen och måste ta till egna åtgärder. Man försöker stärka och utvidga den gemensamma marknaden (EEC), förstärka den militära apparaten i syfte att skapa en europeisk atommakt för att på så sätt slå samman alla tillgängliga ekonomiska och militära resurser för att kunna stå emot de massor som satt sig i rörelse och kunna ge ”utmaningen” från de viktigaste internationella konkurrenterna och fienden svar på tal; å ena sidan från USA och Japan, å andra sidan från de byråkratiserade arbetarstaterna. De ekonomiska bördorna till dessa operationer kommer oundvikligen att läggas på arbetarna. Den europeiska borgarklassen förbättrar därför samtidigt sin förtryckarapparat, röstar igenom brottsliga lagar för kollektiv bestraffning av demonstranter (Frankrike), genomför anti-strejklagstiftning som riktar sig mot arbetarnas fackföreningar (England, Belgien) och försöker inrätta s.k. ”starka samhällen” av den typ som redan existerar i Spanien och Grekland, som förbereds i t. ex. Frankrike, och som Palme ytterst syftar till genom sitt tal om ett ”starkt samhälle” av svensk typ.
Sen mitten av 60-talet har den tilltagande krisen i det borgerliga samhället frambringat ett nytt avant-garde som i hög grad består av unga arbetare och studenter i nästan alla Europas länder. De identifierar sig främst med den koloniala revolutionen och har grupperat sig kring den internationella solidaritetsrörelsen för det heroiska folket i Vietnam i dess kamp mot den amerikanska imperialismen. Detta avant-garde har därmed så småningom upptäckt de inre motsättningar som söndersliter det kapitalistiska samhället självt. Det försöker
förena sig med arbetarnas alltmer omfattande kamp. En god del av ungdomen har lyckats lösgöra sig frän den borgerliga ideologin, från den kapitalistiska s.k. ”samhällsordningen” och från de traditionella arbetarorganisationernas helt opportunistiska ledningar med allt vad det innebär av toppstyre och kontroll (Kommunistpartiet i Frankrike, Labour Party i England, SAP i Sverige, osv). Detta är en betydande första seger för den revolutionära marxismen och det nya avant-gardet.
Påfallande många av de avant-garden som igår hade stor uppslutning och var aktiva (studentorganisationen UNEF i Frankrike, SDS i Västtyskland, SDS i Sverige och på andra håll) är dock idag helt kraftlösa och har i flera fall upplösts totalt. De har inte kunnat göra de politiska och organisatoriska klargöranden som är nödvändiga för att definiera en revolutionär strategi vare sig i nationell eller i europeisk skala, för att nu inte tala om det internationella planet. Andra ”spontanistiska” och maoistiska grupperingar i t.ex. Italien och Frankrike befinner sig på stark tillbakagång till följd av de isolerade handlingar som praktiserats utan stöd från den stora massan och som lett in dem i en återvändsgränd som omöjliggjort varje tillstymmelse till revolutionär strategi.
Vi står hur som helst inför on omfattande internationalisering av det ekonomiska, politiska och kulturella livet, inför ökad styrning frän de multinationella trusterna av levnadsvillkoren för folken i det kapitalistiska Europa, inför allt större möjligheter för dessa truster och storföretag att flytta över sina beställningar, sina investeringar och sitt forskningsarbete från det ena landet till det andra. Det är i denna situation som varje svar från massorna eller deras avant-garden, som håller sig inom nationella skrankor, är dömt att försvagas eller rent av vara maktlöst. Objektivt sett blir klasskampen alltmer internationell. Varje organisation som rutinmässigt blir kvar i det rent nationella tänkandet eller som (i likhet med K ml i Sverige) för fram paroller om ”nationellt självbestämmanderätt”, kommer att få en förlamande effekt som paralyserar dess verksamhet.
Därför intar allt fler och fler revolutionära organisationer också revolutionärt marxistiska positioner för att sluta upp kring Fjärde Internationalen. Fjärde Internationalen är den enda verkligt organiserade kraft som utvecklar den socialistiska världsrevolutionens teori och praktik i internationell omfattning. Utan en sådan kraft kan inget av de problem som mänskligheten konfronteras med idag finna någon verklig lösning.
Den kris som skakar de officiella kommunistiska partierna har framkallats både av de reformistiska ledningarnas vägran att tillåta någon konfrontation med kapitalismen i alla länder och av :massornas (politiska och anti-byråkratiska) revolutionära uppsving i Västeuropa och i Sovjetunionen med satellitstater Detta ökar det revolutionära avant-gardets utsikter att få ett genombrott i Europa. Det ålägger avant-gardet ytterligare uppgiften att åstadkomma en effektiv solidaritet för att hjälpa offren för staliniseringsprocesser och byråkratiskt förtryck.
Inför alla dessa problem av idag menar de organisationer som undertecknat detta upprop att det finns ett trängande behov att jämföra erfarenheterna från arbetarklassens och studenternas kamp, från de anti-imperialistiska och antibyråkratiska rörelsernas kamp, för att utarbeta en gemensam strategi. Förutsättningarna för att kampen ska kunna bli framgångsrik överlag ligger i att det revolutionära avant-gardet snabbt organiserar sig, når fram till programmatisk och organisatorisk enhet i kampen för den socialistiska revolutionen i Europa.
Därför uppmanar de alla dem som är ense med den allmänna inriktningen i detta upprop att delta i
DET INTERNATIONELLA STORMÖTET FÖR REVOLUTIONÄRER I EUROPA BRÜSSEL 21 - 22 NOVEMBER 1970
De viktigaste diskussionerna med inledande rapporter kommer att röra sig om krisen i det kapitalistiska Europa och om byggandet av ett revolutionärt parti i kampen för ett socialistiskt Europas Förenta Stater. Deltagarna får tillfälle att vara med i åtta olika arbetsgrupper som ska behandla kampen för arbetarkontroll, studentrörelsen, den antiimperialistiska kampen i Europa, kampen mot byråkratin i Öststaterna och Sovjetunionen, de nya behov som skapats hos massorna av produktivkrafternas utveckling de senaste tiotal åren, kampen gentemot hotet om ”starka samhällen” och mot de reaktionära diktaturerna i Grekland, Spanien och Portugal, samt kampen för att organisera ett revolutionärt avantgarde och revolutionära partier i Europa.
Mötet kommer att försöka klarlägga en gemensam revolutionär strategi för Europas avantgarden och precisera kampformerna i de olika länderna i ljuset av den revolutionära arbetarrörelsens tidigare och senaste historiska erfarenheter. Målet är att krossa kapitalets välde och att säkra frigörelsen för de arbetande massorna som kommer att vara massornas eget verk och resultatet av den kamp som bedrivs av deras egna klassorganisationer.
NED MED DE KAPITALISTISKA UTSUGARNAS OCH MONOPOLFÖRETAGENS EUROPAS Framåt mot ett RÖTT EUROPA!
La Ligue Communiste (Kommunistiska Förbundet, Fjärde Internationalens franska sektion)
Jeune Garde Socialiste (Unga Socialistiska Gardet, belgisk sympatisörsorganisation till Fjärde Internationalen)
International Marxist Group (Fjärde Internationalens sektion i Storbritannien)
Gruppi Communisti Rivoluzionari (Fjärde Internationalens sektion i Italien) Gruppe Internationale Marxisten (Fjärde Internationalens tyska sektion)
Revolutionaere Socialister (Fjärde Internationalens danska sektion) Spartacus League (Storbritannien)
Kommunistische Liga (Fjärde Internationalens österrikiska sektion)
För Sverige:
Revolutionära Marxister (broderorganisation till Fjärde Internationalen)
Bolsjevikgruppen
Stuveriarbetarna i Ådalen inledde sin strejk den 26 maj. Sedan dess har ett flertal andra ”vilda” strejker uppträtt. Men ingen av dessa har på något vis dragit uppmärksamheten till sig på samma sätt som stuveriarbetarnas kamp. Varför har just denna strejk ställts i fokus, frånsett det faktum att den varat längst?
Ett svar kräver ett visst perspektiv bakåt. Den svenska strejkvågens första utbrott kom hösten -69. En enig hamnarbetarkår i Göteborg strejkade mot ett godtyckligt suspenderande av två arbetskamrater. Kapitalet visste sin paragraf. Fackföreningens fjättrade ställning drev fram bildandet av en strejkkommitté utan fackets representanter. Medvetna arbetare initierade sympati- och solidaritetsaktioner på sina arbetsplatser. Den av reformism snöpta fackföreningsrörelsen besvärade sig inför berörda arbetsköpare. Arbetarna visste sin makt, utnyttjade den och tvingade arbetsköparna att återinsätta de arbetare, som suspenderats och utverka bot mot de rådande påtalade missförhållandena.
Strejken i malmfälten som därpå följde förvånade, liksom hamnarbetarstrejken, genom den uppslutning den fick. Det svenska näringslivets ”harmoniska” och ”dynamiska” utveckling - som var mönstret för den kaotiska europeiska kapitalgemenskapen - denna reformistiska hägring bleknade inför arbetarnas enade vilja att hävda sin makt gentemot kapitalet - staten. Andra arbetares solidaritet möjliggjorde att gruvarbetarna kunde föra sin kamp under tillräckligt lång tid för att den skulle ge eko även utanför Sveriges gränser.
Betecknande för dessa båda strejker är att de hölls för opolitiska av strejkledningen; opolitiska i den meningen att ingen politisk gruppering eller parti utgjorde någon plattform för arbetarnas aktioner. Kraven härrörde från arbetare som sålde sin arbetskraft till ett pris som de fann för lågt och på villkor som var oacceptabla. Härigenom kunde enigheten bland olika arbetargrupper inom arbetsplatserna främjas och skillnaden i de politiska medvetenhetsnivåerna överbryggas. Men samtidigt bidrog också detta till att olika arbetargrupper hade en differentierad mottaglighet för de pekpinnar som LO och dess avdelningar viftade med. Man uppfattade oklart fackföreningsrörelsens ställning i konflikten. Vi såg hur en majoritet arbetare i malmfälten lät sig invaggas i tron att en snar återgång till arbetet betydde snara förhandlingar. Förhandlingarna förhalades i månader. Arbetarnas fordringar och arbetsköparnas bud slipades ned mot samma plan. Arbetarna fick inte vad strejken lovade.
Men klassen har alla erfarenheter till sitt förfogande, och mycket i dessa har tagits tillvara i stuveri- Ådalen. arbetarstrejken i dalen. Inte i betydelsen av att stuvarna skulle ha samlat alla erfarenheter, värderat dem och handlat därefter, utan att strejken som helhet - med alla solidaritetsyttringar från politiska organisationer och arbetsplatser - fått ett något solidare förlopp än de tidigare stora ”vilda” strejkerna Allt detta givetvis betingat av att strejken bara omfattat 78 man. Men samtidigt har strejken direkt berört en hel industribygd, i större eller mindre utsträckning lamslagit vissa företag, indirekt ”satt ett 1000-tal arbetares sysselsättning på spel.” Samtidigt som stuvarna därmed kunnat lägga större tyngd bakom sina krav har trycket mot dem ökat. Fackförbundsbyråkratin, arbetsköparna, den borgerliga och socialdemokratiska pressen har samstämmigt hetsat mot arbetarna och sökt spela ut olika politiska medvetenhetsnivåer mot varandra. Men detta har inte lyckats. Varför?
Svaret ska röja en självklarhet: den uppmärksamhet och solidaritet som givits de strejkande. Mindre självklar är den betydelse som den centrala fackförbundsledningen och dennas uppbackare i pressen haft för att svetsa samman stuvarna. Ännu en gång avslöjade sig byråkraterna inom LO:s toppskikt. ännu en gång stod klassamarbetspolitiken i full blom. Stuvarna lät sig ej överraskas. Deras lokala avdelning 40 i Transportarbetareförbundet har lärt sig vilka förbundsledningen helst talar med. Det avdelningsordföranden haft att säga vid centrala förhandlingar
har alltid ignorerats. Och när i år lokala förhandlingar strandade 1 april gick budet till Transport för centrala förhandlingar att upptas inom fjorton dagar. Förhandlingarna utlystes till 9 juni. Transportarbetarförbundets ledning och Svenska stuvareförbundet fann ingen anledning att följa stadgarna i detta fall.
Fackförbunden har varit desto angelägnare att påpeka vikten av att värna om fackföreningarnas stadgar och regler om att följa normal förhandlingsordning vid ingående av nya avtal. Bäst uppbackad har i detta fall förbundet varit av en lokal tidning, Nya Norrland (s), bemärkt sedan vinterns strejk i malmfälten för sina hätska utfall mot de strejkande arbetarna där. Tongångarna har varit desamma under denna strejk. Den 29 maj skriver tidningen: ”Den konflikt som utbrutit inom stuverinäringen i Ådalen är klart lagstridig. De strejkande kan inte påräkna något stöd för sin aktion vare sig från fackföreningensrörelsen eller från Nya Norrland.” Tidningen kommenterar också stuvarnas planer på att bilda ett eget bolag: ”För stuveriarbetarna måste det i längden vara viktigare att få hamnfrågan (att bygga en centralhamn i Ådalen) löst än att arbetarna driver stuverihanteringen i egen regi - om de nu verkligen menar allvar med sina klagomål över arbetet. Det lär inte bli svalare ombord på en solstekt båt genom att man ändrar företagsformen. Hälsorisken i själva arbetet lär inte heller undergå någon radikal förändring för att företagsledaren heter Erland Nyström istället för Bertil Brounéus.”
Den socialdemokratiska reformismen hyllade en gång den kooperativa tanken, att kooperationer med tiden skulle slå ut det privata kapitalet. Detta var ett medel att bygga socialismen. Nu talar den sällan om kooperation, än mer sällan om socialism ”Nya Norrland ägs av och är ett språkrör för det socialdemokratiska parti och fackföreningsrörelsen.” Detta sagt av tidningens chefredaktör, som menar att arbetets rationalisering går före arbetarnas makt över kapitalet.
Nya Norrland säger sig lyssna till rörelsen. Stuvarna är rationellare. Ty de vet att en rörelse som avstannat inte längre är någon rörelse. Stuvarna har istället uppfattat ljudet från en annan rörelse, men ”varken N.N. eller fackföreningsrörelsen har följt med de strömningar som finns i de djupa leden...” (E. Nyström i N.N. 8/7 -70). Han kommenterar i samma artikel: ”De nuvarande olägenheterna på våra arbetsplatser har till stor del sitt upphov i att en del bestämmer över arbetsplatserna och andra utsätts för ev. hälsorisker. Det är en självklar logik att den enda grunden för en varaktig förbättring på våra arbetsplatser är att samma människor som utsätts för olycks- och hälsorisker också skall bestämma över arbetsplatsen.”
Nya Norrland Har aldrig nämnt att arbetsköparnas vägran att förhandla under pågående strejk inte kan hänföras till någon lag, den har aldrig uttalat att arbetsdomstolen i sin helhet bör avskaffas, den har aldrig yttrat att lokalavdelningar inom ett fackförbund bör ha rätten att förkasta centralt ingångna avtal, den har aldrig yttrat något om att arbetarna under vissa förhållanden bör strejka utan förbundsledningens sanktion. Ty Nya Norrland ägs av det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. Och tycker därefter.
Det finns två sätt för borgarpressen att behandla en strejk. Antingen försöker man tiga ihjäl den, eller så suger man ur alla de nyheter man kan göra av den. Upplagetänkandet väljer vanligen den senare möjligheten. Att föregiven arbetarpress tävlar med vanlig borgarpress om att misskreditera stuvarnas kamp inför den läsekrets som består av lönearbetare kommer att få konsekvenser för framtida förhållande mellan militanta arbetare och den nu snöpta fackföreningsrörelsen. Strejken i Ådalen har bara för många av detta områdes arbetare aktualiserat det särskilt utsatta läge de befinner sig i. Svenska Cellulosa AB (SCA) står strax berett att slutgiltigt avsluta sina intressen i Ådalen. NCB (Skogsägarna) reinvesterar tills vidare. Men utslaget på hela området minskar arbetstillfällena sammanlagt. Regeringen hittar ingen riktig guldkalv att göda med lokaliserings- och investeringsbidrag; kapitalet låter sig hellre uppmuntras än styras.
Ådalen har under 60-talet underkastats arbetsköparnas lönsamhetskalkyler. 3 av 7 massfabriker, 2 av 6 sågverk har lagts ner. 2 massafabriker hålls idag på fötter av en högkonjunktur. När sedan profiten ej tillräckligt fyller kapitalets behov står 100-tals arbetare inför valet att gå utan arbete eller försvinna från bygden. Hotet om nedläggning har hittills visat sig verkningsfullt. Inga aktioner har igångsatts, trots att fabrikernas maskinparker slitits ut, trots att arbetarna därmed får slita än mer för att hålla lönen på samma nivå som förut.
Stuvarnas medelålder torde idag ligga på över femtio år. Det är också den ålder när yrkesskadorna börjar ta ut sin rätt; som bekant har stuveri-arbetarkåren i Sverige förärats en topplacering i olycksfallstatistiken för olika yrkesgrupper. Att kåren minskat över femtio procent under de sista tio åren har stärkt stuvarnas homogenitet. De som varit med'längst och fortfarande kunnat arbeta stannade kvar i arbetet, de yngre arbetarna kunde söka andra arbetsmöjligheter. Denna tärande urvalsprocess har bevarat kårens traditionellt höga politiska och fackliga medvetenhet. Den som sett det röda spöket var inte offer för en hallucination.
Att också denna strejk betecknat sig som opolitisk är en självklarhet. En av strejkkommitténs medlemmar har dock menat att man inte kan undgå att ”blanda in lite politik i det hela”. Kraven från de strejkande arbetarna går trots allt utom fackets gränser; man har ställt arbetarmakten mot arbetsköparmakten, talat i perspektiv av arbetarnas frigörelse från löneslaveriet. Den tanken som den specifika situationen lät uppkomma, bildandet av ett eget bolag uttryckte en revolutionär impuls att låta arbetarna bli herre över arbetet Men denna impuls tonar samtidigt över i en illusion, ty även ett kooperativt företag inom den kapitalistiska marknaden kommer att vara bundet av marknadens lagar som inte i sin helhet kan bli föremål för en kooperativ reform.
Hans Eriksson, ordförande i Transportarbetareförbundet, sökte efter strejkens rötter djupare än någon annan. Han fann dem i en tidig VPK-komplott. Den upptäckten borde ha förvånat VPK-ledningen mer än stuvarna. Efter strejken i malmfälten måste sådana vitsord kännas direkt genanta för dessa anständiga parlamentariker. Den strejkkommitté som stuvarna valt består av en klar majoritet kommunister, men den politik de står för, har inte hämtats ur något VPK-program. Det politiska stödet arbetarna söker finns ännu inte helt utvecklat. Man vandrar längs klassolidaritetens återfunna stigar.
Stuvarna har tvingats hävda sina intressen utan fackförbundets stöd. Men strejken har också öppet talat om arbetarnas behov av en reell facklig slagkraft utan centralstyrning. Ingen har ifrågasatt behovet av fackföreningar; det som ifrågasatts är istället nyttan av en fackföreningsrörelse som institutionaliserats till organ utom sina medlemmars räckvidd. De hittillsvarande mer betydelsefulla strejkerna uttalar liknande krav på en fackförenings funktion: Nyström framlägger t.ex. 5 punkter i sitt inlägg: 1) (Fackföreningen) skall vara direkt styrd av arbetarna, gärna råd av experter, men alla beslut skall vara lokala. 2) Lokala förhandlingar. 3) Alla avtal måste antagas genom omröstning av alla berörda. 4).... Ge ombudsmännen lika mycket betalt som den sämst betalda arbetaren, så får vi ett system som arbetar mot löneutjämning. 5) Fackföreningarnas främsta uppgift skall vara att få till stånd full medbestämmanderätt för alla på arbetsplatserna och att företagens vinster delas lika mellan samtliga medarbetare.
Kraven bör ses mot bakgrund av en genomgående tendens i LO:s utveckling: centralisering. För stuvarnas lokala avdelning 40 i förbundet har planerats ett uppgående i en storavdelning Alla vet vad det betyder för den enskilde medlemmens rätt att hävda sin uppfattning.
För varje vild strejk som uppträder ställs behovet att göra fackföreningarna till ett verkligt kamporgan för arbetarna i ett allt klarare ljus, ty varje strejk uttrycker en facklig opposition. Samordningen av denna pågår redan. Utan en enad fackföreningsrörelse kan inte klassen som helhet med framgång kämpa mot kapitalet. Det är ett medvetande om just detta som nu växer sig allt starkare.
Men detta medvetande måste uttryckas i en organiserad facklig opposition. Arbetarnas kamp är dubbel: för att besegra kapitalet måste de återta sitt vapen. De måste bryta upp reformismens strypgrepp, återvinna kontrollen över sina fackliga organisationer. Strejkande arbetare har hittills utan detta vapen anfallit en fiende som vetat sin klass' solidaritet. Stuvarna i Ådalen hade bara att lita på enstaka spontana solidaritetsyttringar, på arbetsköparnas enighet tvivlade ingen.
För att strejkande arbetare i framtiden inte ska föra sin kamp utan vapen i hand krävs att den fackliga oppositionen samordnar och leder de nödvändiga solidaritetsaktionerna. Klassens enhet måste bryta kapitalets. Varje ”vild” strejk blir en länk i denna samordning. Varje strejkkommitté bör kunna utvecklas till en solidaritetskommitté och tvärtom. Dessa kommitteer är den fackliga oppositionens lokala representanter.
Strejkerna har visat en spontan utveckling åt detta håll. I perspektivet av den fortsatta klasskampen är det dock varje medveten arbetares plikt att ställa sig till klassens förfogande; att dra de politiska slutsatserna av sin erfarenhet; att organisera sig.
Nyström talade om en självklar logik. Men denna självklarhet måste uppenbaras för hela arbetarklassen. Det är den politiska slutsats som inryms i varje strejk, ty strejkerna ställer alltid en och samma fråga: Vem ska äga makten över arbetet, arbetarna eller kapitalet?
En av de första åtgärder som toryledaren Heath vidtog efter segern i de engelska valen var att utannonsera större, bättre och ändå mera hjälp åt fascistregimen i Sydafrika. Det var mer än vad vi hade vågat hoppas, hävdade man på fascistiskt håll. Säkert. Men skillnaden mellan Heaths ord och Wilsons ord är större än skillnaden mellan Heaths handlingar och Wilsons handlingar. Inte nog med att de brittiska investeringarna i Sydafrika varit enorma under Wilsons tid som premiärminister (Barclays, Imperial Chemical Industries, osv.) - Wilson stod här inför samma svårighet som den svenska socialdemokratin vad gäller investeringar utomlands: ”näringslivets”, dvs. de kapitalistiska företagens, investeringar baserar sig på ekonomiska kalkyler, vad man utvinner. är profit, inte humanitet eller gott anseende; följaktligen måste de reella vinstmotiven döljas bakom en mur av hycklande fraser som officiellt fördömer rasismen och apartheidspolitiken i Sydafrika. Detta är en situation som vi känner igen i Sverige: Wilsons Sydafrika är Palmes Vietnam, med eller utan investeringsproblem i Sydafrika, Röda Korshjälp till Saigon-juntan, osv.
På Wilsons tid undertecknades en betydande militär order på radarutrustning till Sydafrika. Det engelska Marconi-företaget skulle under perioden 1964-70 leverera radarutrustning och annan elektronisk utrustning. Man har redan levererat material till ett värde av 30 milj. pund. Utrustningen utgör kärnan i en nyupprättad försvarslinje runt hela Sydafrika ( ett sorts bunkersystem), och kan även utnyttjas för offensiva flygattacker mot nordligare stater. Den dåvarande engelska regeringen måste uppenbarligen ha menat att dessa leveranser inte stod i strid mot FN-stadgans förbud mot att ge militär hjälp till länder med öppet rasistisk politik. Detta avtal hölls hemligt under Wilsons tid som premiärminister och detta av vissa naturliga skal. Men tories öppna utspel för fortsatta vapentransporter skiljer sig bara från Wilson-regimens agerande, vad det gäller det formella.
Liksom i Sverige hängdes de engelska socialdemokraternas valpropaganda upp på den ”hemska tanken” att tories skulle kunna ta makten och fullständigt förändra den brittiska politiken, bl.a. den sociala och den ekonomiska. Detta är dock lättare sagt än gjort. Det finns för det första ingen reell ekonomisk bas som utan en social omvälvning ger utrymme för annat än den i grund och botten kapitalistiska politik som även Wilsons socialdemokrater måste genomföra. Valdebatten rörde sig f.ö. liksom här hemma i Sverige främst kring motivet: vilket parti är bäst på att överta den borgerliga statsapparaten och styra landet på ett sätt som det blir svårt för tories att överträffa i ”effektivitet”: omåttliga prisstegringar (som i första hand drabbar arbetarklassen och de lågavlönade), ständigt ökande indirekta skatter (ca. 30 % av intäkterna), den högsta arbetslösheten sen 1940, ökad kapital koncentration (företagsfusioner och internationalisering av kapitalet) med förstärkning av storfinansens och monopolkapitalets makt, osv.
Det finns skillnader men också stora likheter mellan den engelska och den svenska socialdemokratin. Den svenska regeringen har visserligen inte 7.000 soldater stationerade i Kiruna pga strejken, om man nu ska försöka hitta någon jämförelse med de 7.000 brittiska soldaterna på Nordirland. Den svenska riksdagen har visserligen inte såsom det engelska parlamentet - under Labour - röstat igenom den mest rasistiska lagstiftningen i landet överhuvudtaget, men utvisningen av zigenarna och den ogenerade handeln med utländsk och därför billig arbetskraft talar sitt tydliga språk.
Och vi har senast fått höra från Metalls ordförande att man helt borde stoppa ”importen” av utländsk arbetskraft - lagstiftningsvägen? - och i stället gå in för att sätta ”den svenska kvinnan” i arbete. Samtidigt som storindustrierna tar ”bristen på arbetskraft” till förevändning för ökade investeringar i utlandet.
Svenska Röda Korset hör till småprofitörerna i Bofors, Svenska Missionsstyrelsen till småprofitörerna i Volvo, KF bygger en vägstump i Indokina (via aktiemajoritet i Sentab), Eriksberg och Kockums äger en fjärdedel av Lisnave-varvet i Lissabon, osv. Jämfört med England antar investeringarna närmast ”idylliska” proportioner. Men det är överallt den kapitalistiska samhällsstrukturen och konkurrensen om ekonomisk lönsamhet och ”effektivitet” som tar ut sin rätt. På alla nivåer i samhället. Och det är därför som Palme kan tala sig varm om behovet av ett ”starkt samhälle”. Men det är en illusion att tro att detta samhälle skulle vila på annat än kapitalistisk grund. Och när Lisnavevarvets direktion fattar beslut om framtida investeringar i Sydafrika kan de svenska intressenterna (Eriks-berg och Kockums) för syns skull protestera: den som har gett sig in i leken får leken tåla, som det heter: Eller är det kanske den typen av beslut som Palmes ”starka samhälle” ska kunna undvika?
Wilsons och Palmes inställning till EEC har mycket gemensamt. Här talas det i och för sig en hel del om ”neutralitet”, där har man den goda smaken att dra upp Englands krossade imperiedrömmar och nödvändigheten av långtgående kapitalsammanflätning (kapitalets internationalisering). I Sverige har visan blivit något av en ekonomisk nationalsång: man måste skapa en Investeringsbank för att trygga ”sysselsättningen”, och i regeringen talas det om samgående (alltså: fusioner) mellan ”stat och näringsliv”. I England skapar man under socialdemokratisk ledning 1966 IRC - (Industrial Reconstruction Committee) med uppgift att påskynda monopoliseringstendenserna och rationaliseringsprocesserna på arbetsplatserna. Detta kompletteras med försöken från Labourpartiets sida att införa en regelrätt antistrejk-lagstiftning - efter svenskt föredöme: På tal om statliga planeringskommissioner...
Men arbetarklassen i de båda länderna har inte stått med armarna i kors och bara tittat på. 95% av de senaste årens strejker i England har varit ”vilda”, dvs. olagliga från borgerlig ståndpunkt. Den våg av vilda strejker som svept över Europa talar för en genuin, begynnande arbetar aktivitet gentemot de grundläggande tendenserna i det kapitalistiska systemet - det må sedan röra sig om England, Sverige, Frankrike eller Italien. Det är denna aktivitet som måste jämföras med det faktum att det engelska valet - där Wilson förlorade och Heath vann är mindre viktigt som jämförelsepunkt i den politiska bedömningen.
Man måste visserligen hävda att Labours nederlag i valet framstår som en tillbakagång för den engelska arbetarklassen i dess helhet, men en mycket marginell sådan. Begränsningarna av denna tillbakagång till förmån för konservativa (läs: uttalat kapitalistiska) intressen bestäms främst av att Labour - i likhet med det svenska SAP - på de flesta väsentliga punkter är ett borgerligt parti men med en social sammansättning, som gör att partiet vilar på den organiserade arbetarklassen. Och detta är det främsta hindret för att samma socialdemokrater ska föra en uttalad borgerlig politik. Labour har liksom SAP på det politiska planet utvecklats till något av en valmaskin med socialdemokratiska förtecken - men det är inte den sociala sammansättningen eller den saluförda ideologin som avgör om klassinnehållet i den bedrivna politiken skiljer sig från högerpartiernas. Och om tillbakagången för arbetarklassen i händelse av ett valnederlag för socialdemokratin begränsas mycket starkt, så beror det i främsta rummet på att det engelska - och svenska - ”arbetarpartiet” är en korporativ representant för arbetarklassen: dess korporatistiska karaktär framgår av det faktum att partiet arbetar inom det kapitalistiska systemet (materiellt och finansiellt samgående med kapitalet), och största delen av detta arbete utförs inom ramen för borgerliga politiska institutioner (övertagande av det kapitalistiska statsmaskineriet och av regeringsfunktionerna i den borgerliga parlamentarismens ”demokratiska anda”).
Tories politik under Heaths ledning kommer i grund och botten att styras av samma intressen som tidigare Labourpartiet: den brittiska kapitalismens behov, inte arbetarklassens. Översatt till det politiska klassinnehållet betyder detta att Wilsons klasslagstiftning riktad mot arbetarklassen, nedfrysningen av lönerna osv på kort sikt knappast kommer att kunna överträffas i borgerlighet av de borgerliga själva. Vad som däremot kan förutses är att Labour i oppositionsställning kommer att göra allt för att underblåsa illusionen om att dess politik skulle utgöra ett reellt alternativ till den borgerliga politiken. Om man kan tala om en visserligen ytterst begränsad men verklig tillbakagång för arbetarklassen, så kan man här tala om ökade svårigheter för den revolutionära rörelsen att bryta igenom i arbetarrörelsen. Socialdemokratin är nämligen det största och viktigaste hindret för ett sådant revolutionärt genombrott, som underlättas av ett ”arbetarparti” vid makten men försvåras av samma partis illusionsmakeri i oppositionsställning.
SAXON