Det följande är en kritik av anarkismen och syndikalismen som FAM lämnade i och med bildandet av Rådssocialisterna. Såsom varande ett "brytningsdokument" bär den polemikens prägel, och har beskyllts för att lämna alltför stort utrymme åt de mest sanslösa utslagen av de ideologier den kritiserar. Det må så vara, men då en icke ringa del av de anarkister vi träffat på här i landet har varit av just detta sanslösa slag, så finns det väl inget skäl varför vi skulle helt förbigå dem. Ett klart sakfel finns i artikeln. Det är när förf. skriver: "Kronstadt-upproret är en annan sådan rörelse som vållar problem. Anarkisterna har en tendens att glömma bort 'små' problem som matrosernas klassbakgrund, ledarnas förbindelser med landsflyktiga 'vita' i Helsingfors, etc.". Här avsåg inte förf. att bolsjevikerna hade rätt när de slog ner Kronstadt-revolten, utan att anarkisterna har en tendens att måla i vitt och svart med kraftiga penseldrag. Men de omständigheter författaren syftar på är ändå minst sagt obestyrkta.
Det finns flera motiveringar till varför vi tar upp en kritik av anarkismen i detta det första numret av RÅDSMAKT. Den främsta är att vi i Förbundet Arbetarmakt inte sällan möts av frågan: "Men då är ni väl anarkister/syndikalister?". Denna fråga ställs i sin tur på grund av att vi är den enda vänsterorganisationen i Sverige idag av någorlunda omfattning över landet som inte säger sig grunda sig på leninismen. Detta beror i sin tur på att förvrängningarna av marxismen är vanligare än originalet. Således existerar det knappt längre någon marxism, utan en marxism-leninism, påbyggd med trotskism, stalinism, maoism etc. Dels beror det på en bristande kunskap om vad anarkism och syndikalism är. På vanligt vänsteristiskt manér används dessa båda ord mest som skällsord, på samma sätt som "trotskist", "reformist", "fascist" etc. Man klistrar etiketter på allt man inte gillar, utan att objektet i fråga behöver ha det minsta med företeelsen att göra.
Ett av syftena med denna artikel, det är egentligen en sammanställning av flera, är alltså att negativt avgränsa oss mot anarkismen (som ibland går under täcknamnen "frihetlig socialism" och "kommunism"), eftersom den positiva avgränsningen som finns i vår plattform inte räcker till. En annan orsak är att vår organisation i vissa fall sammanknippas med anarkism/syndikalism p.g.a. att en del kamrater tidigare arbetat inom anarkistiska grupper och inom SAC. Denna artikel kan alltså ses som ett "brytningsdokument" från deras sida. Att detta dokument inte innehåller den för dylika obligatoriska kritiken för bristande demokrati, dåligt fungerande organisation etc., beror helt enkelt på att det på anarkistfronten idag inte existerar någon organisation att rikta en sådan kritik emot. Tanken bakom denna artikel är heller inte att ta upp en teoretisk kamp mot någon "konkurrerande" organisation. Det finns ingen sådan. I stället vill vi för enskilda personer, inom och utom eventuella lokala anarkistgrupper, klargöra varför anarkismen står i motsättning till kampen för socialismen.
Genom att visa på de olika karakteristiska och i grunden borgerliga grundvalarna för anarkismen, tjänar artikeln också syftet att hos andra vänsterorganisationer, de må vara hur leninistiska eller stalinistiska som helst, visa på verkliga anarkistiska tendenser.
Artikeln är skriven med den korrekta inriktningen, att ta upp det typiska i anarkismen, det som är mest giltigt för de flesta anarkistiska teorier och grupperingar. Naturligtvis finns det alltid någon eller några som kallat/kallar sig anarkister som inte passar in på alla de karakteristika vi givit. Men vi är inte ute efter undantagen utan efter det allmänna.
Artiklarna som ligger till grund för det här föreliggande dokumentet är från början skrivna i direkt polemik med anarkister och har spridits bland de anarkistiska grupperna i Sverige. Det finns därför klara brister; det finns ingen översikt över anarkismens organisatoriska eller idémässiga utveckling, vilket kan verka förvirrande för den i anarkismens och syndikalismens värld oinvigde. Denna brist kan dock lätt avhjälpas med en genomläsning av någon av de små trevliga och oproblematiska handböcker i anarkism som kommit ut de senaste åren.
Det finns ett otal definitioner på vad anarkism är. Mängder med människor har lagt in olika betydelse i begreppet och förklarat sig själva vara de enda renläriga anarkisterna.
Vi har tagit som utgångspunkt, att alla är anarkister, som kallar sig så. Av det följer, att anarkismen är summan av de värderingar, åsikter och uppfattningar de människor har som kallar sig anarkister. Det mest anarkistiska är alltså det som flest anarkister omfattar.
Mot ett sådant sätt att definiera en politisk riktning kan invändas, att det omöjliggör definitioner på t.ex. "marxism". Ingen skulle kunna påstå, att ex-vis stalinisterna står för en felaktig uppfattning om marxismen, om de vore marxister bara för de kallar sig så. Här förhåller det sig emellertid så, att samtliga som kallar sig marxister samlas kring vissa grundläggande texter; Marx' och Engels verk. Sedan kan de gagga inbördes och beskylla varandra för att ha avvikit från de ståndpunkter Marx och Engels framförde. Vad anarkisternas minimiplattform beträffar, är den varken mer eller mindre än ordet anarkism. Så är läget idag. För några år sedan, innan anarkismen upplevde sin "andra vår" på barrikaderna i Paris, fanns en gemensam ideologisk minimiplattform. Den har numera övergivits av vissa anarkistgrupper och visa enskilda anarkister. Varför dessa grupper och enskilda fortsätter att fylkas kring den svart/röda fanan är oss en fullständig gåta.
Vad är då "anarkismens kärna"? Utan tvekan den enskilde individen. På individen byggs hela den politiska överbyggnaden. Individen ses som en "social varelse" (sic!), av naturen utrustad med godhet och samarbetsvilja. Då denna godhet ibland synes svårupptäckt förklaras det med den sedan århundraden pågående auktoritära uppfostran, utbildningen, arbetsprocessen etc. Detta skulle så till den milda grad förstört människan att hon så småningom blivit "ond"[1]. På denna föreställning byggs visionen upp hur människorna blir medvetna, krossar staten, etablerar kommuner och börjar byta brödkakor med varandra.[2]
Hela läran blir till "den politiska utformningen av det psykologiska motstånd mot auktoriteter, som uppstår i varje grupp människor[3]", eller, som en av våra egna "kommunistiska" anarkister uttrycker det: "Anarkismen är ett uppror mot förtryck - mot samhällets förtryck av och mot vårt förtryck av oss själva"[4].
Här kan man iaktta dels att anarkismen blir en ideologi för barn i trotsåldern, dels, och framför allt, ett totalt klasslöst perspektiv på samhället. Det är samhället som förtrycker oss, inte en härskande klass! Dessutom förs en teori om vårt förtryck av oss själva fram. Den tycks innebära, att jaget består av två delar, av vilka den ena, den "auktoritära", förtrycker den andra, på samma sätt som samhället förtrycker oss.
Som vi tidigare konstaterat har en del "moderna" anarkister gett upp inför röran och vägrar numera försöka definiera sin ideologi. Istället säger de, att anarkismen inte är något "fixerat", slutet system, utan snarare en bestämd trend i människans utveckling"[5]. De plockar glatt en nypa Marx, en nypa Marcuse etc. och åstadkommer en soppa som har föga eller intet att göra med vad som ursprungligen betraktades som anarkism.
Den anarkistiska organisationsteorin, federalismen, uppvisar i modern tappning nästan lika många utseenden som det finns anarkistgrupper. Där finns allt från ingen organisation alls till något liknande demokratisk centralism med inbyggd fraktionsrätt (exempel: engelska och franska ORA). Men gud nåde den som inte kallar det federalism!
Det är idag nästan 150 år sedan den uttalade anarkismen gjorde sin debut på den politiska scenen. Först var Pierre Joseph Proudhon, en av de utopiska socialisterna, som i början av 1800-talet antog denna beteckning. Någon anarkistisk rörelse kom dock inte förrän Michail Bakunin konverterade till anarkismen (han var tidigare "allmänrevolutionär"). Då uppstod på några platser runt om i Europa ett antal grupper av något format.
Bakunin är mest känd för sitt stormgräl med Karl Marx i Första Internationalen, vilket slutade med att Bakunin och hans anhängare uteslöts. Detta gräl är en av de vanligare utgångspunkterna för fastställande av vem som är anarkist. De som applåderar Bakunin i denna drabbning anses ansluta sig till den anarkistiska "idétraditionen", de andra är bara mer eller mindre förtäckta stalinister. Att försöka inta en "tredje ståndpunkt" är redan det suspekt, och att hävda att detta antika gräl är en oväsentlighet eller åtminstone en mindre viktig angelägenhet för dagens revolutionärer är näst intill helgerån.
Av större intresse än Bakunin är storfursten Peter Krapotkin, konstruktören av den "kommunistiska anarkismen". Det är i Krapotkins anda, om än inte i hans namn, de flesta svenska anarkister bedriver sin verksamhet. Den kommunistiska anarkismen predikar uppror mot allt förtryck, mot staten, alienationen, kapitalismen och allehanda andra otäckheter.
Botemedlet mot allt detta är Revolutionen, då allt förtryck, alla auktoriteter, i ett slag sopas bort och en fri, lycklig människa tar över. Det är i sanning en vacker vision, men någon verklighetsförankring kan den knappast beskyllas ha.
En vanlig om än inte allmän anarkistisk föreställning om hur en revolution uppstår är, att individen genomgår någon sorts metafysisk, själslig revolution. Som tidigare påpekats är individen anarkismens grundsten. Detta får naturligtvis också konsekvenser då det gäller revolutionen. Man hävdar att den "yttre frigörelsen måste ske samtidigt med en inre frigörelse. Anarkismen är också ett uppror i människans innersta."[6] Tesen om "den inre revolutionen" är en av anarkisternas käraste. Riktigt vad som är "inre" och "yttre" frigörelse är aldrig utrett och frågan om hur de ska gå till har heller aldrig satts på pränt. Kanske finns svaret i kryptiska slagord som "Lev! Lek! Njut!".
Någon gång händer det emellertid, att anarkister talar klarspråk och tittar fram bakom metafysiska förklaringar och kryptiska slagord:
"Om det ska bli anarki, måste det först bli en vittspridd ändring av värderingar. Och efter denna stora ändring av värderingar skulle det inte finnas något behov av en fysisk revolution för att krossa staten och kapitalismen. Människor med ändrade värderingar skulle helt enkelt förmå staten och kapitalismen att gå bort."[7]
Detta är ren och skär (ljusblå?) reformism och idealism. Reformism därför att det ställer upp på tesen att kapitalismen låter sig förmås att försvinna och det utan arbetarklassens aktiva kamp. Idealism därför att det inte tar hänsyn till hur och varför en eventuell förändring av värderingar skulle uppstå hos "människorna".
Och då kan vi sammanfatta det hittills sagda: "Man kan inte ändra samhället utan att ändra människan: den individuella förändringen, själsligen och i handling, är anarkisternas praktiska utgångspunkt"[8]. Eller kanske på det här sättet:
"Utopisterna var som vi sett utopister därför att de inte kunde vara annat vid en tidpunkt då den kapitalistiska produktionen ännu var så föga utvecklad. De var tvungna, att ur sin hjärna framkonstruera elementen till ett nytt samhälle, eftersom dessa element i allmänhet än nu inte framträdde synligt i det gamla samhället. Just därför att de ännu inte kunde vädja till den samtida historien var de tvungna att, när de drog upp konturerna till sin samhällsbyggnad, vädja till det sunda förnuftet"[9]
Idag har den kapitalistiska produktionen utvecklats fullt och vi har upplevt en mängd socialistiska revolutioner, men anarkisterna har inte lärt sig ett smack.
"I detta program (Kommunistiska manifestet, vår anm.) finns ett uttryck som är i högsta grad motbjudande för oss revolutionära anarkister, som helt enkelt vill hela folkets fullständiga frigörelse, uttrycket i fråga är framställningen av arbetarna som en klass och inte som en 'massa'. ... 'Klass', 'makt' och 'stat' är tre oskiljaktiga begrepp av vilka vart och ett förutsätter de två andra och vilka alla tre kan sammanfattas i orden: det politiska undertryckandet och den ekonomiska utsugningen av massorna."[10]
Med individen som utgångspunkt för sin politiska analys, hamnar man med nödvändighet i ett klasslöst vakuum. En följd kan vara att man börjar komma in på karaktärsegenskaper och rasism[11], eller som Bakunin beskrev Marx: "Som tysk och jude är han auktoritär"[12]. Och så här beskriver en anarkist sin ideologi: "Anarkism är en kamp mot den auktoritära och kapitalistiska mentaliteten, i en själv såväl som i samhället, och att försöka beskriva denna kamp i klasstermer är inte bara felaktigt utan också i grunden dålig propaganda"[13].
Vi kan väl tillåta anarkister att beteckna vad som helst som anarkism men tyvärr är deras syn på socialismen inte stort annorlunda:
"Den socialistiska idén tillhörde hela mänskligheten och hade denna som grundval. Något sådant kan endast uppnås genom en höjning av den allmänna nivån. Den tillhör lika lite arbetarklassen som produktionsmedlen tillhör de besittande. I framåtskridandet och produktionen arbetar alla med"[14].
Alla människor är ju skapta lika...
Rubriken är givetvis ironi. Anarkisterna har aldrig undersökt kapitalismen, eller någon del av den, vetenskapligt. De har heller inte undersökt det de hatar mest; staten. Krapotkin anser t.ex. att "staten skapade proletariatet och överlämnade det åt utsugarna."[15] "... Det är just staten ... som givit åt bolagen den fruktansvärda makt de nu äga."[16] Men ibland fick Krapotkin sina snilleblixtar: "Allt hänger ihop i våra dagar i produktionens värld."[17] Låt oss se hur han definierar begreppet överproduktion:
"(Påståendet att det förekommer överproduktion) ... visar sig i grunden falskt, så snart man går till grunden i frågan. Säg oss verkligen en enda vara av dem som är i allmänt bruk av vilken man tillverkar mer än som skulle kunna användas. Låt oss undersöka en i sänder, som skickas från de stora exportländerna, och ni ska få se att nästan alla är produkter, som finns i otillräcklig mängd för t.o.m. invånarna i det land som exporterar dem!"[18]
Krapotkin har självklart rätt i att de allra flesta nödvändighetsvaror produceras i för liten mängd i förhållande till behoven. Men han har ändå helt missförstått vad som menas med överproduktion i marxistisk bemärkelse; att varor produceras i för stor mängd i förhållande till folkets köpkraft, vilket alltså leder till en kris för kapitalismen.
Anarkisternas politiska ekonomi är inget annat än en billig efterapning av Marx'. Naturligtvis ska man använda sig av Marx' teorier, men anarkisterna har bara missförstått eller förvanskat den politiska ekonomin[19]. Eller som en anarkist uttrycker det: "Anarkisterna har aldrig haft anledning att utarbeta en alienationsteori, den har hela tiden varit självklar för dem utifrån psykologiska synpunkter (!)"[20]
Här är vi inne på anarkisternas verkliga käpphäst: Staten. Denna "abstraktion"[21], denna "nyckfulla varelse"[22] det "blodtörstigaste av alla odjur"[23]. Anarkisterna har så länge de funnits bekämpat staten av alla krafter. Men det är en kamp som allt för mycket påminner om Don Quijotes strid mot väderkvarnarna för att tas på allvar. Anarkisterna har aldrig definierat begreppet stat och förvirringen över vad staten egentligen är är total, åtminstone inom de traditionella anarkistgrupperna. I stället för att påvisa anarkisternas svårigheter att begripa statsbegreppet väljer vi här att redogöra för vår egen syn på staten.
Staten uppkommer som en följd av framväxten och utvecklingen av sociala klasser. De sociala klasserna i sin tur är resultatet av produktivkrafternas utveckling som sprängt de gamla produktionsförhållandena. Arbetsfördelningen ökade och det ursprungliga gemensamma ägandet av produktionsmedlen, främst jorden, ersattes efterhand av privat ägande. Tillsammans med ökat handelsutbyte ledde detta till en ökad produktion av varor; egendom och makt koncentrerades till ett fåtal. Helt naturligt ledde de motsatta ekonomiska intressena som fanns mellan klasserna till stridigheter motsättningar, som kunde utplåna hela samhällen.
Det fordrades en "tredje" makt som formellt stod över de rivaliserande klasserna och som kunde hålla stridigheterna inom rimliga gränser. Denna makt blev staten. Eller för att tala med Engels:
"Här hade ett samhälle uppstått som tack vare sina samtliga ekonomiska livsvillkor hade måst dela in sig i slavar och fria, i utsugande rika och utsugna fattiga, ett samhälle som inte blott var ur stånd att försona dessa motsättningar, utan alltmer måste driva dem till sin spets. Ett sådant samhälle kunde blott äga bestånd under en fortsatt öppen kamp mellan dessa klasser eller också under herravälde av en tredje makt, vilken skenbart stående över klasserna höll deras öppna konflikter nere och på sin höjd lät klasskampen utkämpas på det ekonomiska området i s.k. laglig form. Stamsamhället hade levt ut sin tid. Den hade sprängts genom arbetsfördelningen och dess resultat samhällets indelning i klasser. Den hade ersatta av staten."
Staten står alltså skenbart över klasserna och verkar för att bevara samhällets enhet. I själva verket går staten den härskande klassens ärenden genom att den verkar för bevarande av den existerande samhällsordningen.
Staten har tre funktioner, en ideologisk, en politisk och en teknisk-ekonomisk. Av dessa är emellertid den ideologiska och den ekonomiska överbestämda av den politiska, d.v.s. både den ideologiska och den ekonomiska funktionen motsvarar den härskande klassens intressen eftersom dessa funktioner strävar efter att behålla enheten i samhällsformationen. Detta betyder alltså, att alla statens funktioner till sin natur är politiska, eftersom de tagna tillsammans är garanten för den existerande samhällsformationens fortbestånd och enhet.
Detta får emellertid inte tolkas som att staten alltid går den härskande klassens ärenden eller att staten skulle var direkt styrd av denna. Staten besitter i själva verket en relativ autonomi även i förhållande till den härskande klassen. Staten kan och blir ofta också tvungen att gå emot den härskande klassen eller åtminstone delar av den härskande klassens intressen på kort sikt. I sin strävan att bevara enheten t.ex. inom den nuvarande svenska samhällsformationen. D.v.s. för att bevara kapitalismen går staten många gånger emot enskilda kapitalister. Förståelsen av statens relativa autonomi är grundläggande vid en analys av t.ex. den svenska staten och dess socialdemokratiska ledarskap.
Statens uppkomst och existens är en direkt följd av närvaron av klasser med fundamentalt skilda intressen. Har man detta klart för sig framstår en del anarkister påståenden om att staten krossas i revolutionsögonblicket som smått löjliga. Till grund för ett sådant påstående kan endast ligga en ohöljd ekonomism. Man inbillar sig att klasserna skulle försvinna i och med att borgarklassens egendom socialiseras. Visserligen försvinner en stor del av klassernas ekonomiska grunder i revolutionen (om det är en revolution värd namnet, som innebär totalt förändrade produktionsförhållanden och där all makt ligger hos arbetarråden). Revolutionen leder emellertid inte till att klasserna omedelbart försvinner.
Det som kännetecknar en klass är att den existerar inom samtliga nivåer i ett produktionssätt, d.v.s. inom den ekonomiska, den politiska och den ideologiska.
Klassen, som den framträder på den samhälleliga scenen, är effekten av ett växelspel mellan de tre nivåerna. Om den ekonomiska basen krossas innebär det alltså inte att klassen genast upphör att existera på de politiska och ideologiska nivåerna. Med andra ord kvarstår klasserna efter revolutionen. De reproduceras inte längre och styrkeförhållandena är radikalt förändrade men faktum är att klasserna existerar och därmed behovet av en stat. Borgarklassen kommer naturligtvis att med alla medel att försöka återta sina förlorade privilegier och de kapitalistiska staterna kommer med all sannolikhet att bekämpa proletariatets frigörelse. Detta gör att proletariatets diktatur blir en nödvändighet. Att denna statstyp kallas diktatur innebär inte att den är alldeles särskilt grym och repressiv, utan bara att man nämner staten vid dess rätta namn. Alla stater är i marxistisk bemärkelse diktaturer eftersom de har till uppgift att bevara den existerande samhällsordningen.
Under tidsperioder då inga allvarliga klasstrider utkämpas kan även en borgerlig stat vara "mycket demokratisk", den kan tillåta alla de borgerliga rättigheterna. Lugnet kan upprätthållas med ekonomiska (vissa reformer), ideologiska (indoktrinering i skola, kyrka, reklam, massmedia etc.) medel. Skulle klasskampen flamma upp kommer emellertid statens diktatoriska sida fram. Undantagslagar, polis, SÄPO och militär finns hela tiden i bakgrunden. Benämningen proletariatets diktatur säger, lika lite som borgerlig demokrati, inte något om graden av frihet för borgarklassen och dess medlöpare. För proletariatet gäller naturligtvis största tänkbara frihet och demokrati.
Vad innebär då proletariatets diktatur mer konkret? Här är meningarna vitt skilda, Engels ger sitt svar på frågan i inledningen till "Pariskommunen" av Marx: "... proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."
Utan att här ta Pariskommunen till närmare beskådning[24] för att se vad som kan ha renderat den benämningen proletariatets diktatur, vill vi hävda, att proletariatets stat är kvalitativt skild från alla tidigare statsformer. Vad som främst särskiljer den är att den inte besitter den för övriga statsformer utmärkande autonomin. Arbetarklassens stat är verkligen arbetarklassens i dess vidaste bemärkelse. Den utgör klassens direkta verktyg. Man skulle kunna uttrycka det så, att den p.g.a. arbetarklassens organisering i arbetarråd är en organisk del av klassen. Det som gör att den förtjänar benämningen stat är dess, om nödvändigt, repressiva ingripanden mot borgarklassen och dess medlöpare.
Det som kännetecknar denna stat är arbetarrådens allenarådande makt. I och med sammansmältningen av arbetarråden och staten minskar risken, att någon organisation som utger sig för att representera arbetarklassen skall bli statsbärande och således återskapa statens relativa autonomi.
I arbetarklassens stat är alla funktionärer valda, när som helst avsättbara och ständigt ansvariga inför sina väljare. "Bara" detta får leninister och elitteoretiker av alla de slag att "andas mödosamt" och med "den bättre vetandes leende på läpparna" ge sig i kast med att förklara för arbetarklassen att ett sådant förfarande leder till "anarki", revolutionens nederlag eller än värre, att medelmåttor och inte de mest medvetna (partiet, alltså) får arbetarklassens stöd. Med andra ord att klassen inte förstår sitt eget bästa. För att göra det enkelt för oss bemöter vi inte själva denna kritik utan låter Marx göra det:
"I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken del av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare. Och det är tillräckligt känt att bolag likaväl som enskilda personer vanligen vet att i affärsangelägenheter finna den rätte mannen och, i fall de någon gång skulle missta sig snart åter korrigera misstaget. Men å andra sidan skulle ingenting vara kommunens anda mer främmande än att ersätta den allmänna rösträtten med hierarkisk investitur (furstlig utnämning av ämbetsmän)."[25]
I stället för att vara ett hot mot revolutionen är förfarandet med allmän rösträtt och ständig avsättbarhet av ämbetsmän och funktionärer utmärkande för den "proletära demokratin". Samtidigt är det kanske det bästa sättet att försäkra sig om "rätt man på rätt plats" (Här duger det inte med något parti som själv utnämnt sig till proletariatets ledare).
Kärnan i det vi velat säga är att lika sant som att "Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk" är att dess stat måste vara dess egen och således en integrerad del av dess organisation (den nationella sammanslutningen av arbetarråden). Och för att staten ska förbli i arbetarklassens händer tillgriper klassen vissa organisatoriska åtgärder:
"Emot denna i alla hittills bestående stater oundgängliga förvandlingen av staten och statsorganen från samhällets tjänare till samhällets herrar använde kommunen två ofelbara medel. För det första besatte den alla poster inom administration, rättsskipning och undervisning genom val med allmän rösträtt för alla de därav berörda och detta med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll. Därmed hade man satt ett säkert lås för karriärism och lycksökeri."[26]
Två utgångspunkter är användbara, då man ska reda ut vad syndikalism är.
1. Vad (olika) syndikalister gett för definitioner och ansett vara specifikt för syndikalismen.
2. De politiska rörelser (ja politiska, vi ska senare se varför syndikalismen inte är eller kan vara opolitisk) som kallat sig syndikalistiska, deras teori och praktik.
Vi börjar med definition nr 1:
"Syndikalismen är arbetarklassens rörelse på väg mot sin fullständiga frigörelse genom avskaffande av löneslaveriet."[27] Definitioner av den här typen särskiljer knappast syndikalismen från den övriga "vänstern". Vi får för att komma någon vart övergå till det som är "specifikt för syndikalismen":
a) Syndikalismen är för samhällelig (social) äganderätt d.v.s. socialism.
Det lär ju knappast skilja syndikalismen från övriga socialistiska riktningar men däremot från t.ex. kollektivistisk anarkism och SAC:s producentkooperativism.
b) Syndikalismen är politiskt, religiöst och filosofiskt obunden.
Eftersom politik är allt som har med mänskligt liv och leverne att göra, kan syndikalismen inte vara politiskt obunden, utan den är i sig en politisk rörelse. I och med att andra politiska organisationer tar ställning för eller emot syndikalismen, tvingas syndikalister ta ställning till politiska organisationer. Likaså tar de ställning till frågor där olika politiska organisationer har olika mening. Är dessa organisationers medlemmar också med i syndikalistiska fackföreningar kommer dessa åsikter att avspegla sig även inom den syndikalistiska organisationen.
I praktiken har det också visat sig att syndikalistiska organisationer har kommit i motsättning till bland annat de partipolitiska organisationerna. De är helt enkelt inte "opolitiska", utan tar ställning mot marxister, socialdemokrater och andra. Genom sin "opolitiska" naivitet blir de syndikalistiska organisationerna också lätt ett offer för andra organisationers infiltration (ex: kommunisterna i franska CGT, anarkisterna i CNT i Spanien)
Ännu mer orealistisk är den religiösa, för att inte tala om den filosofiska obundenheten. Tänk bara på den roll kyrkan spelat i klasskampen!
c) Syndikalismen är revolutionär därför att den bygger upp en fackorganisation, före revolutionen, som kan utgöra det socialistiska samhällets organisering efter revolutionen.
Till detta kan sägas, att arbetarna troligen långt innan de medvetandegjorts om nödvändigheten av att organisera sig i syndikalistiska fackföreningar, har gjort revolution och organiserat sig själva. Dessutom torde det vara tämligen omöjligt att få den borgerliga staten att tillåta uppbyggandet av en sådan fackförening. Därtill har vi motsättningen mellan en kampduglig fackförening och en revolutionär. Geoffrey Ostergaard påpekar detta i "Syndikalismens giltighet":
"Sant är att de (syndikalisterna) tog miste i sin tro på att fackföreningarna kunde upprätthålla sin tvåfaldiga uppgift, ty för att kunna fungera som effektiva försvarsorganisationer måste fackföreningarna nödvändigtvis omfatta så många arbetare som möjligt, vilket oundvikligen förde med sig att de revolutionära målen sveks. I praktiken hade syndikalisterna att välja mellan fackföreningar som antingen var reformistiska och försvarsdugliga eller revolutionära och högst ineffektiva ..."[28]
d) Syndikalismen är för en demokratisk organisationsform, federalismen.
Ingen kan väl på allvar hävda, att syndikalister är de enda som kämpat för fackföreningar med arbetarnas fulla insyn och inflytande, d.v.s. för saker som lokal strejkrätt, omröstning om avtal, omedelbar återkallbarhet etc.
Visserligen finns det många bud om vad federalism är, men alla kännetecknas av motstånd mot central beslutanderätt. Ta t.ex. följande definition:
"Egentligen förutsätts, att en federation tillkommit genom fri överenskommelse och är ett uttryck för en sådan differentiering av beslutanderätten att varje angelägenhet blir avgjord av de i varje särskilt fall berörda."[29]
Men hur ska beslut fattas om t.ex. produktionen i ett land under inbördeskrig. Produktion och krigföring berör ju alla. Ska alla (låt oss nöja med ett par miljoner) samlas och besluta, eller ska de välja representanter som samlas i en central församling och fattar beslut i frågorna? Och när det gäller beslutens verkställande; kan lokala enheter tillåtas göra lite som de vill? Eller ska den centrala instansens beslut vara tvunget att följas i en federation? Vi förespråkar det senare, syndikalisterna det tidigare.
Denna mycket kortfattade genomgång av den syndikalistiska ideologin ger vid handen, att antingen är idéerna sådana att de omfattas även av de flesta "auktoritära" revolutionära organisationer eller är de helt orealistiska. Men eftersom syndikalismen i praktiken skiljer sig en hel del från ideologin, låt oss övergå till verkligheten (den andra definitionen).
Vilka syndikalistiska organisationer har haft något större inflytande.
CGT i Frankrike fram till ca 1920.
CNT i Spanien fram till
inbördeskrigets slut.
IWW i USA till ca 1930.
FORA i Argentina.
SAC i Sverige.
SAC är idag den enda fackförening i världen som kallar sig syndikalistisk och har ett någorlunda inflytande.
CGT existerar fortfarande men som franska kommunistpartiets fackförening. CGT togs definitivt över av kommunisterna i början av tjugotalet medan de verkliga syndikalisterna drömde om "den politiskt oberoende fackföreningen".[30]
IWW splittrades mellan de som ville ha en "opolitisk" linje (anarkisterna) och de som hävdade nödvändigheten av ett politiskt parti. De senare lämnade IWW och bildade Socialist Labour Party. IWW gick sedan gradvis tillbaka under trycket av den statliga repressionen. Organisationen har ett mycket begränsat inflytande idag.
SAC är alltså den av dessa fackföreningar som fortfarande lever. Men många (bland andra Syndikalisternas Förbund) ifrågasätter att SAC är syndikalistiskt. Klart är att SAC inte är politiskt neutralt. Organisationen talar om producentkooperation i stället för socialism och när någon någon gång dristar sig till att tala om socialism är det frågan om ett fredligt överväxande i socialism. Inte någon revolution. Men, som sagt, det kallas syndikalistiskt...
SAC:s praktik eller ideologi kan knappast vara någon orsak för revolutionärer att arbeta där, men det brukar framföras andra orsaker, nämligen att det finns arbetare där och att SAC till skillnad från LO i alla fall har och en demokratisk uppbyggnad på papperet. Vi ska ta och titta på de här argumenten.
Först arbetarna. Som bekant finna det arbetare även på industrier, så detta är främst ett argument för studenter och andra intellektuella som annars inte träffar dylika varelser. Faktum är att många LS-möten[31] domineras av studenter och pensionärer.
För att kunna föra strejkkamp är det klumpigt att arbeta inom SAC. Det är sällsynt att en majoritet av arbetarna på en arbetsplats tillhör SAC och då hjälper det inte hur demokratiskt SAC:s stadgar är. (Det kan ju också diskuteras om de är det.)
SAC tjänar idag också den härskande klassens intressen genom att arbetare i opposition mot LO, istället för att uppvigla sina kamrater till kamp hamnar i den repressiva toleransens garn i form av SAC.
Nej, alternativet till SAC är de socialistiska arbetsplatskommittéerna som förbereder och leder utomfacklig och självständig kamp och som även kan verka som facklig opposition i t.ex. fackklubben.
Till sist då syndikalismen i Spanien, representerad av CNT.
Anarkosyndikalismen är den del av syndikalismen som inte gör anspråk på att syndikalismen ska vara politiskt oberoende, utan stå under inflytande av anarkister (men inte ledas eller styras av dem, vad nu skillnaden är i praktiken). Praktexemplet på detta är CNT i Spanien och då speciellt under inbördeskriget 1936-39.
CNT är mycket intimt förknippat med den anarkistiska organisationen FAI. Så nära förknippat att det är svårt att se var CNT:s agerande slutar och FAI:s börjar. Det är alltså svårt, för att inte säga omöjligt, att i det spanska fallet gå in och undersöka CNT utan att komma in på anarkismen. Vi hänvisar därför till avsnittet om Spanien.
Vad har vi då försökt visa med den här genomgången?
1) Att syndikalismen inte är något entydigt begrepp.
2) Att dess teoretiska definitioner inte håller i praktiken.
3) Att det, om de teoretiska definitionerna kunde följas, inte funnits någon eller är möjligt att upprätta en syndikalistisk fackförening.
4) Att de organisationer som kallat sig syndikalistiska, enligt de teoretiska definitioner de påstår sig ansluta sig till, inte varit syndikalistiska.
5) Att de syndikalistiska fackföreningarna kännetecknats av politisk naivitet, varit influerade av olika politiska riktningar istället för opolitiska och tenderat att gå borgarklassens ärenden.
Anarkismen har varit en massrörelse bara en gång i historien - i Spanien 1936-39. Anarkismen har naturligtvis övat inflytande på den historiska utvecklingen annorstädes också, men då som minoritetsgrupp. Vi möter vid en historisk undersökning av anarkismen problemet med vad som verkligen varit anarkistiska rörelser. Machnorörelsen i Ukraina illustrerar detta på ett utmärkt sätt. Machno själv kan vi beteckna som anarkist men var verkligen de ukrainska bönderna anarkister i medveten bemärkelse. Vi finner det otroligt, då det inte finns några uppgifter om någon som helst anarkistisk skolning i Ukraina. Machno var möjligen en hyfsad kavallerilöjtnant men någon tänkare var han inte, inte ens någon anarkistisk sådan. Vad gäller Machnorörelsen, och flera andra anarkistiska rörelser, inställer sig problemet med historieskrivningen. Anarkister har en förmåga, att anklaga alla andra för historieförfalskning, men beskrivningen av t.ex. Machno närmar sig ofta parodins genre.[32]
Kronstadt-upproret är en annan sådan rörelse som vållar problem. Anarkisterna har en tendens att glömma bort sådana "små" problem som matrosernas klassbakgrund, ledarnas förbindelser med landsflyktige "vita" i Helsingfors etc.[33] Ryska revolutionen har för övrigt gett utlopp åt mycken anarkistisk förvirring. Det påstås t.ex. att Lenin tog upp parollen under trycket från anarkisterna. Vill man kritisera Lenin, vilket man lämpligen bör, får man nog ta till bättre vapen än så. Den enda anarkistiska rörelse[34], värd att lyfta ögonen för, CNT-FAI i Spanien. Och den enda gång anarkismen haft chansen att organisera ett anarkistiskt samhälle begick den politiskt harakiri.
"Dilemmat krig eller revolution har inte längre någon mening. Det enda dilemmat är detta: antingen seger över Franco genom revolutionärt krig eller nederlag." (Camillo Berneri)[35]
Det måste först slås fast att en social revolution verkligen skedde i Spanien 1936. Klasskampen tog sitt högsta stadium som inbördeskrig. Valet stod inte mellan "demokrati" och "fascism", det stod mellan "socialism" och barbari. Vår utgångspunkt för undersökningen av CNT:s politik[36] är situationen av dubbelmakt; å ena sidan exproprieringen av privat egendom som utfördes av arbetar- och bondeklassen, å andra sidan den borgerliga staten, styrd av olika folkfrontsregeringar. Denna utgångspunkt har naturligtvis sina brister. Vi undersöker således inte kvalitén hos arbetar- och bondekommittéerna, vi lämnar i stort sett den militära situationen utan uppmärksamhet, och vi lämnar CNT:s tidigare historia orörd.
Den spanska folkfronten var till sin sammansättning uttalat borgerlig. I den ingick partier som tidigare utmärkt sig genom att blodigt slå ner arbetarrevolter och bondeuppror och som hade utövat en hård repression mot bland andra CNT-FAI. Stalinisterna förde Kominterns folkfrontspolitik och vi behöver väl knappast nämna deras sedvanliga anti-anarkism som i Spanien naturligtvis var särskilt framträdande.
Denna folkfront, ledd av Azaña och Companys (senare Caballero och Negrin-Prieto) var den ena polen i dubbelmakten, den andra var det spanska proletariatet, organiserat i CNT och den socialdemokratiska fackföreningen UGT. "En makt, Azañas och Companys' utan armé, polis eller annan egen väpnad styrka, var redan för svag för att utmana den andras existens. Den andra, det beväpnade proletariatet var ännu inte medvetet om nödvändigheten att onödiggöra existensen av Azañas och Companys' makt."[37]
Sådan var situationen. Det republikanska borgerskapet hade förlorat kontrollen över massorna, vilkas svar på fascismen var den sociala revolutionen. Huvuddelen av armén var under fascistisk kontroll. Det republikanska borgerskapet var utlämnat år massornas försvarsstyrkor, milisen. Politiken måste alltså inriktas på att bryta proletariatets självständiga organisering, d.v.s. återta kontrollen över industrin och jordbruket. Milisen måste krossas och en reguljär armé måste byggas upp för att samtidigt kunna ingripa mot det spanska proletariatet. Det gällde för borgarna att få proletariatets förtroende för folkfronten. Stalinisterna räckte inte för detta. "Kontrarevolutionen stod under kommunistisk ledning, och det kommunistiska partiet kom att i stigande utsträckning representera republikens högerflygel".[38] Stalinisterna var vid inbördeskrigets utbrott ett litet parti, även om det kom att växa betydligt i visa delar av Spanien. Men borgarna behövde till sin regering ledare som hade massornas förtroende. Dessa ledare fanns i CNT.
CNT brukar oftast skrivas kopplat tillsammans med FAI. Detta är naturligt, då FAI-medlemmarna var organiserade i CNT, men framför allt då CNT:s ledning bestod av anarkister som Garcia Oliver, Fredrica Montseny och Diego Abad de Santillán. CNT gick in i folkfrontsregeringen (som då prytts med reformistiska ministrar) under parollen "Först seger, sedan revolution"[39]. De anarkistiska ministrarnas[40] funktion blev den som alla reformistiska regeringar har: en garant för kapitalets diktatur. CNT blev en effektiv del i den spanska kontrarevolutionen.
"Samarbete från CNT-FAI i regeringen ... resulterade inte i något framsteg för den militära situationen. Men det gav verklig prestige åt regeringen och försvagade CNT-FAI som revolutionär organisation i massornas ögon."[41] Och då massornas ledare vacklar börjar naturligtvis proletariatet själv vackla. Och borgarna satte sin tilltro till CNT: Regeringsledaren Companys (liberal) hoppades att "de anarkistiska massorna inte måtte motsätta sig sina ledares sunda omdöme."[42]
Den spanska revolutionen var till sin karaktär mycket ofullgången, den stannade på halva vägen. "Lokalt och i varje milisavdelning styrde arbetarna, men i toppen fanns bara regeringen."[43] Så hade revolutionen t.ex. inte exproprierat bankerna. Valet för CNT var att antingen fortsätta revolutionen eller slå in på klassamarbetets väg. "Utan att skapa sovjeter - arbetarråd - var det oundvikligt att t.o.m. anarkisterna och POUM skulle drivas in i regeringssamarbete med bourgeoisin. För vad betyder det i praktiken, att vägra bygga sovjeter mitt i inbördeskriget? Det betyder att erkänna den liberala bourgeoisins rätt att styra kampen, d.v.s. att bestämma dess sociala och politiska gränser."[44]
Men redan innan CNT inträdde i regeringen hade man fogat sig i t.ex. censur av den egna pressen. Och när CNT gick in i "Baskiens försvarsjunta" i augusti 1936 gav anarkistpressen ingen som helst förklaring till sina varför anarkister för första gången i historien deltog i en regering.[45] "Slutligen, den 11 augusti, formades det Ekonomiska Rådet på Companys initiativ för att centralisera den ekonomiska aktiviteten. Det var, trots ett radikalt ekonomiskt program som lockbete, frågan om ett ohöljt socioekonomiskt samarbete under bourgeoisins hegemoni. Men CNT och POUM gick in i det."[46] Sakta men säkert överfördes makten från massorna till centralregeringen. 9 oktober utfärdades ett dekret om de lokala försvarskommittéerna, som innebar deras upplösande. Kommittéerna skulle ha en "parlamentarisk" sammansättning efter regeringsmönstret. Garcia Olivera reaktion var: "De anti-fascistiska milisernas kommittéer har upplösts därför att La Generalidad (regeringen, vår anm.) nu representerar oss alla."[47] 27 oktober utfärdas dekret om och avväpning av arbetarna och bönderna. CNT protesterar inte. Sådan var regeringens "revolutionära" karaktär, "ingenting lades till eller drogs ifrån i och med CNT-ministrarnas inträde 4 november 1936."[48] 3 februari förklarar regeringen kollektiviseringar av speciella industrier olagliga. 23 februari förklarar regeringen med ett dekret att industrin skulle stå under regeringens och de forna ägarnas kontroll. Dekretet var undertecknat av Juan Peiró, anarkistisk industriminister. 28 februari förbjuds karbinjärerna att tillhöra något politiskt parti, fackförening eller bevista massmöten. CNT-ministrarna röstar för beslutet. 1 mars förklarar regeringen all polis underställd staten, poliser fick inte vara medlemmar i CNT eller UGT. CNT-ministrarna röstar för beslutet, men CNT förklarar i sin press att man inte tänker följa beslutet. 12 mars beordrar regeringen fackföreningarna att avväpna medlemmar och överlämna vapnen inom 48 timmar.
Den 27 mars drabbas CNT-ledningen av dåligt samvete och lämnar regeringen. Tre veckor senare återinträdde de i den igen.
Listan över CNT-ministrarnas förräderi kunde göras längre. Intressant är naturligtvis också vad CNT underlät att göra. Så uppmanade man t.ex. arbetarna till lugn under kontrarevolutionens anfall i maj i Barcelona 1937.
Naturligtvis fick inte CNT-ledningen föra sin nederlagspolitik i fred. Över hela Spanien protesterade anarkistiska militanter mot ledningens svek. Så skriver t.ex. anarkisttidningen Ideas:
"Att läsa en stor del av CNT- och anarkistpressen i Spanien gör en indignerad och ger utlopp för tårar av vrede. Hundratals av våra kamrater massakrerades på Barcelonas gator under maj-striderna genom förräderiet från våra allierade i den anti-fascistiska kampen; bara i Castille har nästan ett hundratal av våra kamrater blivit fegt mördade av kommunisterna; andra kamrater blivit mördade av samma parti i andra regioner; öppna och dolda smädelse- och lögnkampanjer av alla slag utförs mot anarkismen och mot CNT, i syfte att förgifta och förvrida massornas anda mot vår rörelse. Och i dessa brotts ansikte fortsätter vår press att tala om enhet, om politisk hyfs, ber om allas lojalitet, lugn, stillhet, ärlighet, offervilja och alla dessa stämningar som vi är ensamma om att tro och känna tjänar bara för de andra politiska grupperna att dölja sina ambitioner och sitt förräderi ... att inte säga sanningen fr.o.m. nu vore att förråda oss själva och proletariatet." (30/9 1937)[49]
Camillo Berneri var, som det inledande citatet antyder, en av de få anarkister som såg klart. Han hade hela tiden kampens revolutionära perspektiv i behåll och såg det revolutionära kriget som enda möjliga vägen till seger. Men honom behövde CNT-ledningen inte censurera bort, stalinisterna tystade honom för gott.
Durrutis Vänner var den gruppering som mest konsekvent bekämpade CNT-ledningens klassamarbetspolitik. Dessa fördömdes av CNT som "agents-provocateurs". Men var stod Durrutis Vänner egentligen? En trotskist skriver:
"Av speciell betydelse var Durrutis Vänner, då de representerade en medveten brytning med den traditionella anti-statlighet. De förklarade rättframt behovet av demokratiska maktorgan, juntor eller sovjeter, i störtandet av kapitalismen, och de nödvändiga statsåtgärderna av repression mot kontrarevolutionen."[50]
En anarkosyndikalist skriver:
"Durrutis Vänner var egentligen bolsjeviserade anarkister, det var knappast med rätt de åberopade sig på den stupade folkhjälten. De krävde inte längre myndighetens och statens avskaffande utan maktövertagande, proletariatets diktatur och en skoningslös revolutionsledning. Deras åskådning låg mycket nära ny-trotskisterna i POUM. De skilde sig bara till ursprunget från dessa. Medan POUM-isterna var äkta marxister, var Durrutis Vänner gamla FAI-medlemmar som predikade närmast leninistiska metoder utan att för det omfatta marxismen-leninismen."[51]
Durrutis Vänner tycks hur som helst inte har särskilt mycket gemensamt med anarkismen.
Det revolutionära kriget kan bara föras av ett kampvilligt proletariat. Det spanska proletariatet hade revolutionen gå dem förlorad och var inte längre särskilt kampvilligt. Då de "revolutionära" ledarna svek, stod arbetar och bondeklasserna desorganiserade och förvirrade. Det var CNT som hade revolutionens öde i sin hand. Det enda sättet att säkra en seger över Franco och samtidigt säkra kapitalismens fall hade varit att omforma " de revolutionära kommittéerna till proletära maktorgan: arbetarråd och sovjeter. Då hade revolutionens seger kunnat säkras genom proletariatets maktövertagande och upprättandet av den proletära diktaturen. Men CNT valde den parlamentariska vägen.
"Det är CNT som är i position att bestämma huruvida sovjeter borde skapas eller ej. Om det inte blir några sovjeter, är det troligen p.g.a. att CNT inte vill ha några sovjeter. Om CNT vill ha det skulle UGT inte kunna hindra det. Och jag antar att CNT:s attityd, när allt kommer omkring, är förklarlig genom det faktum att CNT håller fabrikerna genom sin starka fackföreningsapparat, och att val till sovjeter inte kunde tillföra denna makt någonting, men skulle oundvikligen ge varje annat parti en chans att pröva sin styrka i fabrikerna."[52]
Här har vi en förklaring till CNT:s reformism. En fullbordad social revolution skulle antagligen sopa undan CNT:s lite tröga fackföreningsapparat och ersatt fackbyråkraterna med råd och sovjeter. Så anarkisterna i CNT-ledningen valde att begrava revolutionen. Vad man inte insåg var att man samtidigt kom att begrava både syndikalismen och anarkismen.
Men detta är dock en otillräcklig förklaring till CNT:s totala dekadans. De starka reformistiska strömningarna i organisationen omfattas självklart av denna förklaring, men hur kunde tidigare revolutionärer som Garcia Oliver urvattnas så till den milda grad? Svaret måste sökas i anarkismens traditionella förvirring ideologiskt.
FAI hade i verklighetens skarpa ljus tvingats överge en del av den anarkistiska barlasten i sin praktik, dock på ett omedvetet sätt. Så tycks en av orsakerna till FAI:s framgångar ha varit att de hade en högt centraliserad och effektiv partiapparat, som verkligen förmådde föra ut propaganda etc. Men trots detta hade många ledande anarkister, som Oliver, kvar de gamla illusionerna om decentralisering och självstyrande grupper. Saken gjordes inte bättre av anarkisternas tilltro till att de västerländska "demokratierna" skulle axla sitt ansvar och skrida till försvar för den spanska "demokratin". De såg ingen skillnad mellan den borgerliga staten och den proletära stat som förelåg i embryoform. I stället hjälpte anarkisterna till att stärka den borgerliga staten, som ju "representerar oss alla".
CNT-FAI tycks heller inte ha lärt sig särskilt mycket av den spanska läxan, vilket ju i och för sig inte bör förvåna någon. De gamla stötarna och stofilerna sitter i Paris och gör exiltidningar och drömmer om gamla tider. Den nya, mycket lilla, anarkiströrelse som finns bland de spanska studenterna idag tycks inte ha något till övers för CNT-FAI, utan hör snarare till den tradition som Durrutis Vänner skapade. Detta är dock något positivt, för en av de viktigaste lärdomarna från Spanien ligger i att anarkismen och syndikalismen visade sin fullkomliga otillräcklighet, konfronterad med en allt annat än idyllisk verklighet.
[1] De främsta exemplen på denna idealistiska människosyn finns i Krapotkins skrifter, se t.ex. Ethics och Anarchist morality.
[2] Återigen främst Krapotkin. Se Erövringen av brödet och Fields, Factories and Workshops.
[3] Nicolas Walter: Hvad vil anarkisterna, Köpenhamn 1970, sid. 7.
[4] Stockholms Fria Press, nr 2 1972.
[5] Rudolf Rocker: Anarcho-syndikalism citerat ur Anarchy nr 116, sid. 309.
[6] Stockholms Fria Press, nr 2 1972.
[7] M. Wardon: Class and Anarchism and the Capitalist Mentality. Anarchy nr 68, sid. 303.
[8] Anarkismen - en antologi (red. Chr. Mailand-Hansen) Köpenhamn 1970, sid. 11.
[9] Engels: Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen.
[10] Bakunin: Marx - socialismens Bismarck.
[11] Se G. H:son Holmberg: Anarkismen - dess grundtext. Brand 1928.
[12] Anarkismen - en antologi, sid. 81.
[13] Anarchy nr 68, sid. 304.
[14] Rudolf Rocker: Ett liv för friheten. Federativ.
[15] Krapotkin: Erövringen av brödet. Brand Sthlm 1919, sid. 167.
[16] A.a. sid. 168.
[17] A.a. sid. 249.
[18] A.a. sid. 231.
[19] Här rekommenderas: Mandel: Inledning till marxismens politiska ekonomi, Dencik m.fl. Introduktion till marxismens politiska ekonomi, Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, Marx: Filosofins elände (ett svar på Proudhons Eländets filosofi).
[20] Anarkismen - en antologi, sid. 12.
[21] Bakunin: Marx - socialismens Bismarck.
[22] A.a.
[23] Nietsche.
[24] Se artikeln om Pariskommunen i detta nummer av RÅDSMAKT.
[25] Marx: Pariskommunen.
[26] Engels: Inledning till Marx' kommunen.
[27] Sebastian Faure i Rudolf Holmö: Syndikalismen. Våra idéer, 1954 sid. 8.
[28] Geoffrey Ostergaard: Syndikalismens giltighet, Umeå Fria Press 1971 sid. 11.
[29] Rudolf Holmö: Syndikalism och anarkism, Syndikalisternas Förbund, sid. 25. Att vi här valt att koncentrera oss på syndikalisternas rabiata anti-centralism betyder inte att vi är förespråkare för någon centralism till varje pris. Hur vi anser att ett socialistiskt samhälle ska vara organiserat framgår av vår politiska plattform.
[30] A.a. sid. 7.
[31] Lokala samorganisationer, SAC:s lokala enheter.
[32] Se t.ex. Machno-rörelsen i Ukraina, Växjö Ungsocialister, en pamflett av mycket tvivelaktigt politiskt värde.
[33] Se Paul Avrich: Kronstadt 1921. Avrich hyser f.ö. en välvilligt positiv inställning till anarkismen.
[34] De rörelser anarkister traditionellt tar som exempel som förträffliga stod ofta under allt annat än anarkistiskt inflytande. Så var t.ex. IWW:s främste ideolog, Daniel DeLeon, en framstående anarkisthatare, se Mandel: Arbetarkontroll. arbetarråd, arbetarstyre, sid. 82-84. I CNT hade dock anarkister ett avgörande inflytande.
[35] Chomsky: Makt och motstånd, sid. 98.
[36] Med CNT:s politik menar vi den officiella politiken. Vi lämnar alltså i stort sett de handlingar åt sidan, som delar av CNT:s medlemsmassor utförde, ofta i motsättning mot CNT-ledningen.
[37] Felix Morrow: Revolution and Counterrevolution in Spain, sid. 23.
[38] Chomsky: Makt och motstånd, sid. 74.
[39] Se t.ex. Guerin: Anarkismen, sid. 123.
[40] Jfr Malatestas brytning med Krapotkin och vad han föraktfullt kallar "regeringsanarkisterna".
[41] Riehards: Lessons of the Spanish Revolution, sid. 50.
[42] Chomsky: A.a. sid. 100.
[43] Morrow: A.a. sid. 26.
[44] Morrow: A.a. sid. 27.
[45] Morrow: A.a. sid. 29.
[46] Morrow: A.a. sid. 29.
[47] Richards: A.a. sid. 67.
[48] Morrow: A.a. sid. 52.
[49] Citerat ur Morrow: A.a. sid. 203.
[50] Morrow: A.a. sid. 205.
[51] Lorenzo: Syndikalismen vid makten, sid. 285.
[52] Borkenau: The Spanish Cockpit, sid. 79.