Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
EN RÖD SPLITTRING FÖRSTA MAJ — en fortsatt enfaldig uppdelning på en serie "Röd Front"-tåg kommer att tillåta de socialdemokratiska parti- och fackföreningsbyråkraterna att ta hem en serie taktiska vinster. Det skulle bidra till att passivisera och demoralisera åtskilliga klassmedvetna och kampvilliga arbetare som inte kan se det nödvändiga i den organisatoriska splittringen.
EN RÖD ENHET FÖRSTA MAJ — en RÖD FRONT alltifrån Vpk till RMF kommer å andra sidan att demonstrera de socialdemokratiska organisationernas minskade inflytande bland klassmedvetna klasskämpar. En massiv enhetsdemonstration riktad mot bourgeoisin och den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken skulle av massan av radikala arbetare uppfattas som att det till vänster om socialdemokratin existerar ett revolutionärt alternativ, en växande politisk kraft. (Mullvaden 4/73)
Den Första Maj i år blev det Röd Splittring! Och vår förutsägelse kunde också bekräftas. För socialdemokraterna var årets första maj en kraftsamling inför valet. För dem var det ett sätt att fösa samman sina spridda skaror av fackföreningsmän och ombudsmän. Eller som Arbetet trumpetade ut den andra maj: "Uppslutningen 1 maj kring den reformpolitik i vilken användningen av AP-fonderna för aktieköp ingår som ett viktigt led, bekräftar beslutsamheten i de breda lagren att satsa på socialdemokratisk seger i valet den 16 september"!
Centralt och lokalt arbetade vi för att få till stånd enhetsdemonstrationer första maj på den enda plattform som var realistisk och ändå politiskt korrekt i de nuvarande styrkeförhållandena! Vi föreslog en gemensam demonstration på grundval av "kamp mot kapitalismen, kamp för socialismen! " med rätt för alla ingående organisationer att föra fram sin totala politik!
Det visade sig i mitten av april att den typ av enhetsdemonstrationer vi föreslagit inte var möjlig tack vare en envis organisationsegoism hos samtliga organisationer, utom RMF, som säger sig vara revolutionära! I de fall där demonstrationerna kunde närma sig någon form av enhet var denna endast ett resultat av styrkeförhållanden, inte av en korrekt uppfattning om hur en enighet möjliggörs. Endast KFMLr var konsekvent i sin sekterism. För denna organisation fanns inga som helst gränser för dumheten.
Samtidigt som splittringen aldrig varit större så har aldrig fraserna om enhet varit fler. Detta gör det nödvändigt för oss att kortfattat avslöja lumpenheten bakom all denna demagogi.
"Enhet — Solidaritet" försökte med hjälp av sitt namn och sina "folkligt" släpande röster ge sken av att vara enhetsivrare. I verkligheten ville man enhet på SKPs villkor! Allt som strider mot SKP:s politiska plattform var förbjudet. I t.ex. Uppsala menade "Enhet — Solidaritet" att våra kamrater inte kunde bära ett märke med Fjärde Internationalen-symbolen i form av en nål att sätta på rockuppslaget! När våra kamrater vägrade att acceptera detta trams valde "Enhet — Solidaritet" att sätta klasspolisen på vårt tåg! I Stockholm ville man gärna skära av oss, men en tung ordningsstyrka förhindrade provokationer från både SKP och klasspolis.
Men Vpk då, var stod "det kommunistiska partiet"? Jo, deras inställning var lika fegt krypande som SKP:s. I stället för att rakt ut säga att man liksom KFMLr väljer att organisera demonstrationer endast på sin egen plattform, uttalade sig partistyrelsen om enhet, om andra deltagare bar paroller som inte strider mot Vpks plattform. Den som avgör vad som strider mot plattformen är naturligtvis Vpk (!). På de orter där Vpk vågar visa upp sig valde man att göra det i enlighet med sin sekteristiska inställning. På andra håll gömde man sina glesa led bakom "Enhet — Solidaritet".
I år såg vi ännu ett "enhetsinitiativ"! Bakom den vackra banderollen "Arbetarmakt" skulle vi kunna visa vår solidaritet med den "självständiga arbetarkampen"! Här var det en "verklig enhet"! Här demonstrerade den "självständiga arbetarkampen"! I Röda Arbetet ironiserar FK över sekterismen hos KFMLr (som inbjudits till Arbetarmakt som en representant för den självständiga arbetarkampen!): "Det är därför helt konsekvent att KFMLr på 1 maj har egna partidemonstrationer i stället för att försöka samordna den begynnande revolutionära arbetarrörelsen".
Hur var det då den första maj? Var det "den självständiga arbetarkampen" – som var ute och gick eller var det Förbundet Kommunist? Naturligtvis var det FK:s politiska eremiter som drog fram på sidogatorna i skymundan av de större demonstrationerna. Var det någon grupp som försökte sig på att bära fram något självständigt, då åkte de ut. Likt SKP och Vpk (fast i miniatyr) spärrade FK av t.ex. anarkisterna med sina svarta fanor i Göteborg. Demonstrationen "Arbetarmakt" var klar från början. I Stockholm fick Rådssocialisterna besked om att allt "var klart", det var bara att haka på. Klokt nog gjorde de inte det. Någon konsekvens i FK:s agerande fanns det inte heller. I Umeå gick man med organisationer som bar fram parollen "Gör facket till en kamporganisation", tydligen utan minsta tanke på att FK självt sagt: "...inför årets första maj står striden mellan de som väljer den självständiga (läs FK:s väg) kampens väg och de som på olika sätt ägnar sig åt att ’göra facket till en kamporganisation...’ "
FK:s sekterism blev ett enda stort fiasko. Så här kunde Aftonbladet raljera över den "självständiga arbetarkampen":
"Arbetarmakt dundrade det över Gustav Adolfs torg. Det var Harry Isaksson och ett hundratal ungdomar som demonstrerade. Det såg en aning patetiskt ut och visade sig vara Förbundet Kommunist..."
För oss stod inte striden inför första maj mellan RMF och t.ex. SKP, utan mellan den rörelse som säger sig vara revolutionär (och som uppfattas som det) och bourgeoisin samt dess medlöpare inom socialdemokratin. Trots att Fjärde Internationalens fanor i år samlade betydligt fler militanter bakom sina fanor än någon gång tidigare står det klart att första maj inte blev en värdig högtidsdag för den kämpande arbetarklassen. Första maj 1973 blev ett nederlag, och triumferande kunde Aftonbladet slå fast:
"Socialdemokratin har tidigare haft en aning svårt att samla fler demonstranter än Röd Front, men i år var den socialdemokratiska dominansen påtaglig. Den malmöitiska arbetarklassen slöt upp bakom SAP och LO."
Mellan mitten av mars och 1 maj genomförde RMF två propagandakampanjer: en om kampen för socialismen och kvinnans frigörelse och en kring vår totala kampplattform (där kvinnokampen naturligtvis är en del) inför 1 majdemonstrationerna. Syftet var i det första fallet att propagera en plattform för kvinnorörelsen (se summering sid 11). 1 det andra fallet förde vi ut vår politik i de viktigaste klasskampsfrågorna till radikala arbetare och studerande samtidigt som mycket arbete gjordes för att effektivisera vår propaganda genom en bättre organisering av sympatisörer och kontakter på olika håll i landet. Erfarenheterna av detta omfattande propagandaarbete kommer vi nu att föra vidare under en period av interna, programmatiska studier.
I mitten av april visade det sig att inga enhetsdemonstrationer skulle komma till stånd. Situationen var olustig och dess långsiktiga innebörd stod klar: ett stort taktiskt nederlag för den revolutionära rörelsen!
Att inte demonstrera alls och på så sätt demonstrera mot organisationsegoismen var uteslutet. I stället valde vi att demonstrera 1 maj på ett sätt där vår politiska plattform kunde få största effekt och så att vi inte godtog och uppmuntrade en ytterligare uppsplittring. Dessa taktiska överväganden gjorde att vi i Stockholm, i Uppsala, Västerås och Malmö demonstrerade med "Enhet — Solidaritet". I Umeå blev en bredare linje möjlig genom att FK där tog sitt förnuft till fånga. I Göteborg valde vi att demonstrera i Vpk-tåget. I första hand för att föra fram en annan politik än den vänsterreformism Vpk står för till de arbetare som har illusioner om Vänsterpartiet. I Ludvika gick vi tillsammans med FK. Detta eftersom någon alternativ bred demonstration inte fanns.
Genom vår taktik kunde vi ta kamp för vår politik bland tusentals demonstranter — i stället för att surigt traska ensamma på en bakgata! En organisation som har förtroende för sin egen politik behöver inte isolera sig. Den får inte skrämselhicka för att vara i minoritet. Vi tog kamp mot den röda splittringen och för en arbetarpolitik. Det räckte inte...i år!
Majrevolutionen i Frankrike 1968 inledde den period av skärpta klass-strider som fortfarande pågår och som, av allt att döma, snarare kommer att intensifieras än avta under de närmaste åren. För första gången sedan spanska inbördeskrigets dagar är revolutionen nu en aktualitet i det imperialistiska Europa. Inför 5-årsminnet av denna majrevolution tecknar Mullvaden här huvuddragen i händelseförloppet och de viktigaste orsakerna till dess (tillfälliga) nederlag.
Alltsammans började som en serie studentdemonstrationer i olika delar av Frankrike. Dessa avlöste varandra i jämn ström under perioden nov 1967 till mars 1968. Främst var det två frågor som ständigt återkom i dessa demonstrationer: solidaritet med revolutionen i Tredje Världen, och främst i Vietnam, och kampen mot det franska undervisningsväsendet i alla dess aspekter (social snedrekrytering, näringslivsanpassade kurser, dominerande borgerlig ideologi, censur av marxistiska läroböcker etc.).
Vid en av dessa studentdemonstrationer arresterades flera av de ledande gestalterna i de olika vänstergrupperna. Studenterna tog omedelbart upp kampen för att försvara de anhållna och krävde att de släpptes. Denna kamp ledde till upprättandet av en enhetsfront den 22 mars (därför kallad 22-marsrörelsen) med just denna målsättning, att kämpa för kamraternas frigivning. Men denna enhetsfront fick vidare återverkningar. Den enade de splittrade styrkorna, skapade den grund utifrån vilken kampen kunde gå upp på en kvalitativt ny nivå.
22-marsrörelsen kunde ena de revolutionära studenterna och ge dem en gemensam målsättning. Det ledde till nya och ännu mäktigare demonstrationer i början av maj 1968. Som svar på dessa demonstrationer beslöt myndigheterna att stänga universiteten. Den utlösande faktorn var att studenterna vid Nanterre-universitetet hade planerat att hålla två "anti-imperialistiska" dagar för att diskutera kampen mot imperialismen.
Den 3 maj gick en ny demonstration genom gatorna: studenterna protesterade mot universitetens stängning och nya arresteringar av demonstranter. Polisen gick till angrepp och de första gatustriderna var ett faktum.
Nu följde händelserna slag i slag: den 6 maj nya demonstrationer, den 7 maj 20.000 i demonstrationer i Paris, den 9 maj offentliga gatumöten i studentkvarteren i Paris. Samma kväll höll den organisation, JCR/Jeunesse Communiste Revolutionnaire/ som nu alltmer trädde fram som den drivande kraften, ett stort möte med 6.000 närvarande för att diskutera de framtida åtgärderna.
Nästa dag var den avgörande dagen: barrikadnatten. 35.000 studenter marscherade genom Paris' centrum, till fängelset där de fängslade kamraterna satt och sedan in i arbetarkvarteren, där demonstrationen hälsades med spontana applåder. Därefter gick tåget in i studentkvarteren i Quartier Latin. Där slog polisen
till. Demonstrationståget omringadesoch skars av genom att broarna över Seine stängdes av. Polisen trodde att de därigenom kunde krossa demonstrationen. Det blev tvärtom. Studenterna svarade omedelbart med att bygga barrikader. Under hela natten fortsatte striderna i studentkvarteren utan att polisen kunde forcera barrikaderna.
Polisernas hårdhänta framfart och studenternas heroiska motstånd, väckte stark sympati bland arbetarbefolkningen i staden. Trycket från arbetarna gjorde att kommunistpartiet och fackföreningen tvingades uttala sin sympati för studenternas kamp och som protest proklamera allmän generalstrejk till den 13 maj.
Barrikadnatten slutade med en klar seger för studenterna. På morgonen den 11 maj tvingades den gaullistiska regeringen kapitulera. Den släppte de arresterade och öppnade universiteten igen.
Men eftergifterna kom för sent. De splittrade inte de kämpande. De stärkte dem tvärtom. För första gången på tio år hade den gaullistiska regeringen tvingats till kapitulation. Det var en enorm uppmuntran för arbetarklassen. Generalstrejken trädde i kraft den 13 maj och följdes av en massdemonstration i Paris med en miljon deltagare. En massrörelse uppstod som inte längre kunde kontrolleras av parti- och fackföreningsbyråkratin.
Två dagar senare började en ny fas i utvecklingen: den första fabriksockupationen. Under de närmaste dagarna gick en våldsam strejk- och ockupationsvåg över hela landet, en obetvinglig rörelse som sopade bort både fabriksägare och fackföreningsbyråkrater som försökte stoppa rörelsen. Fabrikerna, järnvägen, posten, flyget, renhållningsverket, ja, t.o.m. operan ockuperades av de anställda. De närmaste dagarna var majrevolutionens höjdpunkt. På basnivån bildades spontant kommittéer som tog över den lokala makten. En ny typ av demokrati, proletär demokrati, såddes i den franska jorden. Över hela landet hölls offentliga möten, där alla riktningar inom arbetarrörelsen fick tillträde. Diskussioner om taktik och strategi avlöste varandra.
Men det saknades ett instrument som kunde gripa tag i dessa diskussioner, i dessa kommittéer och föra dem vidare — mot den centrala makten i landet. Statsmakten förblev orörd. Efter några dagars tveksamhet började de officiella institutionerna återhämta sig och utarbeta sina strategier för att krossa upprorsrörelsen.
Därmed inleddes en ny fas, den borgerliga motoffensiven. Den använde sig av två instrument: dels den gaullistiska makten, som hotade med militär- och polismakt, dels av fackföreningsbyråkratin, som ville utnyttja revolten för sina reformistiska syften, som stoppade upp rörelsen, isolerade arbetarna från studenterna och började tala om att rörelsen kämpade för högre löner i ett läge när frågan om makten redan ställts.
Det franska kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen, CGT, inleder förhandlingar om högre löner; de vill få fram några ekonomiska eftergifter från borgarklassen för att kunna stoppa strejkrörelsen. Ett hemligt avtal undertecknas och därefter börjar manövrerna för att passivisera rörelsen och tvinga på den avtalet.
Dessa ekonomiska manövrer följdes av ett politiskt schackrande. Den 30 maj förklarade de Gaulle att Nationalförsamlingen upplösts och att nyval skulle hållas. Därmed skulle rörelsen länkas in i parlamentariska banor. Kommunistpartiet startade omedelbart en kampanj för detta nyval.
Men strejken fortsatte. Endast steg för steg kunde den borgerliga statsmakten återta den lokala makten. Här kunde den utnyttja rörelsens brist på samordning. Fabrikerna isolerades från varandra, studenterna isolerades från arbetarna, massmedia likriktades. Polis och militär gick in och upphävde ockupationerna med våld. Det var uppenbart att det nu var borgarna som hade tagit initiativet och som ökade sin manövermarginal genom ett skickligt agerande. Spontanismen, som varit upprorsrörelsens styrka under dess första fas, blev nu dess största svaghet.
Majrevolutionen slutade i en skenbar paradox: i maj stod den gaullistiska regimen inför sin kollaps, i valen i juni vann den en jordskredsseger. Småbourgeoisin lutar alltid åt den klass som visar styrka och initiativförmåga. 1 maj var det den revolutionära arbetarklassen. I juni var det borgarklassen under de Gaulle. Kommunistpartiet som trodde att det skulle vinna valet och kunna bilda sin omhuldade "vänsterregering" för att administrativt införa socialismen, såg sina förhoppningar svikna av småbourgeoisin!
Vad kan man lära sig av majrevolutionen i Frankrike 1968? Dess betydelse ligger på flera plan:
• mellan 1938 och 19.68 rådde i huvudsak en politisk stiltje i Europa. Med få undantag existerade ingen förrevolutionär situation. Borgarklassen verkade sitta säker i sadeln. Detta gav upphov till en mängd .teorier inom politiken: Enligt en populär uppfattning hade kapitalismen övervunnit sina motsättningar, klasskampen hade försvunnit och alla var nöjda i konsumtionssamhällets hägn. En variant av den teorin var att arbetarklassen i Europa inte längre objektivt var revolutionär, att den "mutats" genom överskottet från utsugningen i kolonierna. Alla dessa teorier sopades undan genom maj 68. Debatten gäller inte längre om det kan bli revolution i Europa, utan hur den kan genomföras.
• majrevolutionen skedde efter ett mönster som är välbekant för var och en som studerat de klassiska revolutionerna i Europa (ryska revolutionen 1917, tyska revolutionen 1918, spanska inbördeskriget 1936-38 etc.). Den följde exakt samma rytm som dessa: isolerade demonstrationer som utvidgas och leder över till strejker och ockupationer, upprättandet av demokratiskt valda organ på basnivå, en maktdualism i samhället, arbetarmiliser. Trots att få av aktivisterna i Frankrike varit med i tidigare revolutioner, återupptäckte de spontant det grundläggande mönstret i den proletära revolutionen, revolutionens inre lagar.
• men liksom många tidigare revolutioner strandade denna på den bristande samordningen och ledningen, på avsaknaden av ett revolutionärt parti med ett program, en strategi och en förankring i arbetarklassen. Detta var den avgörande orsaken till nederlaget.
• men likafullt förde majrevolutionen också på detta område utvecklingen framåt.
I Frankrike fanns det ett mäktigt kommunistparti med hegemoni över arbetarklassen, och vid sidan av det en hel serie kommunistiska smågrupper med olika politiska uppfattningar (maoister, stalinister, trotskister, anarkister). Majrevolutionen ställde detta parti och dessa "smågrupper" inför ett avgörande prov, inför den revolution de alla talade om. Kommunistpartiet visade öppet sin kontrarevolutionära läggning. Trots att det hade den organisatoriska apparaten och förtroendet inom arbetarklassen, vägrade det att bli det instrument som samordnade och ledde kampen till seger. I stället valde det att splittra rörelsen och rädda kapitalismen. Det agerade på samma sätt som det agerade i strejkrörelsen i juni 1936 och i spåren på andra världskriget, 1944-46. Majrevolutionen rensade också ut i den vildvuxna snårskogen av smågrupper. (Endast en av dem bestod provet.)
Det är beklämmande att idag läsa de flygblad och de tal som de olika smågruppernas representanter höll. Arbetarromantik blandas med överspänd revolutionsromantik utan någon konkret strategi.
Endast en av smågrupperna höll måttet. Det var JCR, Jeunesse Communiste Revolutionnaire, som på ett naturligt sätt tog ledningen över den miljö där den var inplanterad. Den initierade alla de avgörande stegen inom rörelsen fram till den 13 maj och hade även senare ledningen över studentrörelsen. Men dess svaghet var att den inte hade någon större inplantering inom arbetarklassen. Den hade programmet och strategin, men saknade den nödvändiga organisatoriska apparaten och de nödvändiga sociala rötterna för att kunna bli det revolutionära partiet.
Men politiskt bestod JCR provet. Det är också helt konsekvent att alla de andra smågrupperna fallit sönder, medan JCR efter ombildningen till La Ligue Communiste, bara vuxit och vuxit och nått en allt större organisatorisk styrka.
KÅA
De finska "folkdemokraterna" kongressade nyligen. Det blev en bekräftelse på att stalinismen håller på att göra politisk bankrutt också i Finland.
Demokratiska Förbundet för Finska Folket (DFFF) höll sitt tionde förbundsmöte strax före påsken 1973. Om någonting var detta möte en ytterligare demonstration av den finska stalinismens djupa ideologiska kris och organisatoriska upplösning.
Å ena sidan visade det hur stalinismen under det dubbla trycket från sovjetbyråkratin och den inhemska borgerligheten (och socialdemokratin) tenderar att splittras i allt fler fraktioner som oändligt och fruktlöst bekämpar varandra. Å andra sidan visade det sig också hur lätt de klasslösa täckorganisationer som stalinisterna skapar som sina ”demokratiska” lösnäsor vänder sig mot sina skapare som Frankensteins monster.
DFFF grundades hösten 1944 av Finlands Kommunistiska Parti (FKP) och vissa vänstersocialister som brutit med socialdemokratin.
Avsikten var att skapa en samarbets- och valorganisation, som enligt FKP:s efterkrigslinje kunde möjliggöra partiets smidiga övergång från underjordiskt arbete till deltagande ”iden finska demokratins familj” och erbjuda det en snäll valmask.
Den bärande iden var att ”arbetarklassens parti” FKP bakom kulisserna skulle leda en bred ”demokratisk multiklassamarbetsorganisation”. Enligt denna ide formulerades DFFF:s program så vagt som möjligt. De två viktigaste programpunkterna var ”vänskapliga förhållanden med Sovjetunioner” och kampen mot fascismen. Den senare punkten var inrikespolitiskt ”den största gemensamma faktorn” och senare förändrades den stegvis till ”kamp mot monopolen”
DFFF fick strax efter kriget stor betydelse i den finska efterkrigspolitiken. Dess andel av rösterna var ungefär 25% och som deltagare i en regering 1944-45 bidrog den på ett avgörande sätt till att kanalisera efterkrigstidens massrörelser i ”konstruktiva” banor.
När det kalla kriget kom glömde borgarna bort att vara tacksamma för DFFF:s tjänster och de åkte ut ur regeringen för att bli politiskt
isolerade i hela arton år. Sedan man kastats ut ur regeringen likviderade FKP sin lilla samarbetspartner ”Socialistiska Enhetspartiet”, vilket inte hindrade att DFFF:s ”demokratiska” ungdoms-, kvinno- och studentorganisationer fortfarande innehöll många individer som var villiga att gå längre än moskvabyråkraternas hantlangare.
60-talet som innebar en spirande radikalisering bland småborgerligheten och vissa intellektuella skapade ett tryck för intern ”förnyelse” av DFFF. Partiet rekryterade snabbt bland dessa skikt och denna nya klassbas började kräva en modern reformism i stället för den traditionella stalinistiska folkfrontspolitiken.
Sedan DFFF hjälpligt avstaliniserats återupptogs man i regeringen. Krisen i partiet förvärrades. Vänsterreformisten Alenius började gå kraftigt framåt.
Alenius häftigaste motståndare är den gammalstalinistiska falangen i FKP. Den har under de senaste årens strider dragit till sig en stor del av den radikaliserade ungdomen eftersom den framstått som en ”vänsteropposition” i FKP.
Sålunda kunde man på förbundsmötet i år se den paradoxala show där ”vänsteroppositionen” gick emot ”ärkerevisionisten” Alenius för att han ville införa ”socialismen” i DFFF och således förstöra det som en samarbetsorganisation för så kallade framstegsvänliga krafter.
Resultatet av mötet: klar förlust för gammelstalinisterna, framgångar överallt för Aleniusfalangen. Detta reflekterar att de senaste årens stalinistiska våg har lagt sig samtidigt som Alenius salongsreformistiska falang inte heller kommer att kunna behålla greppet om den radikaliserade ungdomen. Positionerna i DFFF har stelnat och en ny radikaliserad massrörelse kommer att förkasta både dess antimonopolistiska och modernt reformistiska strömningar. Den kommer att söka den proletära internationalismen i stället för okritisk sovjetlojalism eller den ”nationella vägen”.
De första tecknen på detta sökande är redan synliga våren 1973.
PH (=Pekka Haapakoski)