Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Problemet framför andra för den svenska kapitalismen i dag är kapitalackumulationen. Det omedelbara behovet för den svenska kapitalismen är att säkerställa en plats, dvs försöka svara på en ökad efterfrågan, på den internationella marknaden. Vilket i sin tur tvingar kapitalisterna inom exportindustrin att på alla sätt försöka hålla produktionskostnaderna nere.
Denna strävan från bourgeoisin kommer i direkt motsättning till ett bibehållande av ”Välfärdssverige” och arbetarklassens krav på förbättrad, och kanske t.o.m. bibehållen, levnadsstandard! Vi ska se hur denna kapitalets ”strategi” kan förverkligas med den svenska statens och den socialdemokratiska regeringens bistånd.
Den socialdemokratiska regeringen är i stora drag överens med denna strategi. Den kommer att med medel från skatter, offentliga fonder och offrade reformer att subventionera exportindustrin i dess försök att kapa åt sig andelar på den internationella marknaden. Högsta prioritet har tilldelats exportkapitalisternas profiter!
Storkapitalets relativa tillfredsställelse med regeringens EEC-avtal grundar sig på inriktningen av ”neutraliteten” i den hårdnande konkurrensen mellan de imperialistiska blocken EEC, Japan och USA. Denna ”neutralitet” är ett försök att dra maximal fördel ur konkurrensen genom att inte binda upp sig till något av blocken, utan i stället ”kryssa” mellan dem. Dessutom kan den ge ett försprång på Östblockets vidgande marknader.
Regeringen kommer att tvingas understödja en växande kapitalexport till s.k. låglöneländer. Det ger ofta högre profiter än att försöka öka utsugningen av de svenska arbetarna.
Tillbakahållandet av produktionskostnaderna kommer att tvinga fram en attack på bred front mot arbetarklassens levnadsstandard. Kapitalisterna kan inte längre acceptera efterkrigstidens löneökningstakt. Tillkämpade ökningar kommer genom statens försorg att stjälas tillbaka i form av stigande priser, skatteökningar, ökande avgifter, social nedrustning, etc.
Ännu så länge förlitar sig kapitalisterna på den beprövade taktiken att genomföra denna offensiv i samarbete med SAP och fackföreningsrörelsen — inte i konfrontation med dessa!
För närvarande karaktäriseras bourgeoisins förhållande till socialdemokratin av ett balanserat lugn. Där råder ett klimat av arbete och flit. Varken överdrivna hyllningar eller hets.
Utifrån bourgeoisins perspektiv har (s) en avgörande fördel framför de borgerliga partierna: förankringen, via fackföreningsbyråkratin, i arbetarklassen gör dem bättre rustade att genomföra en arbetarfientlig politik. Denna förankring tillsammans med en mansålder av gedigen klassamarbetspolitik och ett väl rotat ”samhällsansvar” utgör SAPs parlamentariska försprång. ”Lugnet” på arbetsmarknaden är guld värt i det senkapitalistiska samhället! Men innehållet i detta försprång anger också dess begränsningar: om banden till arbetarklassen slappnar, då minskar också försprånget i samma grad. Och det har börjat rycka i tåtarna.
Vi har sagt att socialdemokratin har ett ”dubbelt ansikte”. SAPs ställning som ledande politisk kraft är beroende av ett dubbelt klassmässigt förtroende: dels en politisk förankring i de dominerande skikten av den svenska bourgeoisin, vars långsiktiga intressen SAPs regeringspolitik måste svara mot; dels en
ideologisk (och i viss mening social) förankring i arbetarklassen, fr.a. via fackföreningsrörelsen. Denna förankring är i sin tur just förutsättningen för storbourgeoisins förtroende. Socialdemokratins offensiv har också detta dubbla syfte: dess mål är ett förnyat förtroende från bourgeoisin, dess medel att stärka banden till arbetarklassen och ”rörelsen”.
Denna offensiv kommer fr.a. att gestaltas på de organisatoriska och ideologiska planen.
För det första: försök att återskapa ”rörelsen” och aktiviteten på basplanet. ”Rörelsen” har underminerats av 60-talets breda och djupa radikalisering och visat på den svällande apparatens tröghet och isolering. Alla breda, både mer och mindre radikala, opinioner och strömningar har utvecklats utanför och ofta i kamp mot apparaten (t.ex. den tidiga vietnamrörelsen). Genom olika jippon, uppblåsta rådslag, debatt- och kursverksamhet, igångsättande av kvartersgrupper m.m. försöker nu byråkratin skapa en förankring på basplanet. På arbetsplatserna ska byråkratin beväpnas med minst ett ombud per 25 anställda för en reformistisk agitation till stöd för fackbyråkratins klassamarbetspolitik. I takt med de revolutionära gruppernas tillväxt, den revolutionära pressens spridning och de revolutionära idéernas inträngande på arbetsplatserna tvingas (s) rusta inför kommande uppsving i klasskampen. Man måste ha en beredskap att förhindra varje tendens till arbetarkamp som går utanför byråkratins ramar. Den organisatoriska upprustningens allmänna syfte är just detta: att avleda och avrätta all självständig kamp för att slussa iväg den till valurnorna vart tredje år.
För det andra: försök att återskapa en reformistisk ideologi som kan möta de revolutionära idéernas spridning. Den borgerliga ideologins kris är också den reformistiska ideologins kris. Från ”vänster” angriper man Centern, som fr.a. knyter an till ”offren” för SAPs politik: de utstampade små näringsidkarna, olika decentraliseringsströmningar i opposition mot socialdemokratins byråkratiska centralism m.m.
SAP vet mycket väl att politik inte är att vilja, utan en fråga om makt! Detta är också en av det spontana uppsvingets första lärdomar. Och dess bestående resultat är insikten om maktlösheten. Denna måste mötas. Under paroller om ”ökad jämlikhet”, ”ökat medinflytande”, ”ökad demokrati” avser man att stuva om lite grann i formerna för kapitalägarnas maktutövning — inte att angripa grunden för deras oinskränkta makt, deras diktatur: de kapitalistiska produktionsförhållandena!
Hotet från den revolutionära rörelsen kräver mer än en ideologisk offensiv. Upprustningen av SÄPO och militariseringen av polisen är åtgärder för ett mer systematiskt förföljande, och på sikt ett naket förtryck, av kommunister och arbetare som tar upp en självständig kamp mot kapitalets makt.
Hitintills har offensiven inte varit utan framgångar. I kvinnofrågan (genom kvinnoförbundets program) och i miljöfrågan (genom ett ”radikalt” ansikte på FN-konferensen) har klassamarbetspolitikerna ett initiativ. I Indokinafrågan har socialdemokraterna nu 1972 — efter sju år — börjat rycka åt sig initiativet. Ansvaret för detta ligger fr.a. på den politiska ledningen för vietnamrörelsen och dess oförmåga att förstå socialdemokratins karaktär!
DFFG/KFML förstod inte att den socialdemokratiska ”vänstersvängen” och dess offensiv i Indokinafrågan givetvis syftade till att omsluta, förlama och avleda denna starka och för dem hotfulla rörelse mot USA-imperialismen och den samarbetande svenska imperialismen. Ledningen för DFFG/KFML gick i fällan, kapitulerade och hyllade den svenska regeringens vietnampolitik (mest känt är 1:a maj i Stockholm där KFMLs representant(!) på vietnamrörelsens vägnar (!) försäkrade att deras deltagande på Norra Bantorget var en uppslutning bakom regeringens vietnampolitik! I DFFGs interna diskussioner höjs nu röster om att kritken mot regeringen varit felaktig, och att den bör bort etc.) Socialdemokratin har härigenom och på hela den revolutionära rörelsens bekostnad kunnat flytta fram sina positioner.
Kampen i Indokina och dess centrala roll för världsrevolutionen ställer kravet på en självständig och aktiv solidaritet i främsta rummet. Och det är en solidaritet som inte blundar för den svenska imperialismens medbrottslighet och socialdemokratins hyckleri. Att på alla sätt bidra till att utveckla denna solidaritet är därför en av våra viktigaste uppgifter framöver.
Genom att socialdemokratin tvingas ut med frågor om ”makten på arbetsplatserna” måste denna mötas med en politik som verkligen ställer frågorna om makten — såväl på arbetsplatserna som i samhället! Mot kapitalets attacker och socialdemokratins drag måste vi inrikta oss på att utveckla arbetarklassens självständiga, oberoende kamp för sina — för sin klass' — intressen. På arbetsplatserna och i fackföreningarna måste vi ur dagens strider och mot socialdemokratins avledare utveckla ett revolutionärt perspektiv för arbetarkampen och allsidigt belysa och förklara kapitalets attacker och socialdemokratins karaktär och offensiv. Som ett led i detta kommer RMF i slutet av oktober att genomföra en landsomfattande kampanj om den svenska arbetarkampen under temat:
ARBETARVETO MOT KAPITALET!
I Väst-Sverige har nyligen organiserats en solidaritetskommitté för Indokina (SKI). Ännu så länge arbetar den främst i Göteborg, Borås och Uddevalla. Flera organisationer har slutit upp bakom denna organisering. Vi inom RMF ser detta arbete som ett försök att förverkliga det som idag krävs av en solidaritetsrörelse med de kämpande folken i Indokina. Vi deltar efter organisatorisk förmåga i detta arbete. Vidare kommer vi att på alla sätt verka för att utveckla del ta lokala initiativ till att bli landsomfattande. Mullvaden har träffat kamrat Björn Strander, medlem i SKIs styrelse.
Mullvaden: Varför bildades SKI? Vilken är t.ex. skillnaden mellan SKI och DFFG?
B.S.: Den grundläggande orsaken till att SKI har bildats är ju den oförmåga som den svenska solidaritetsrörelsen, och hela vänstern, har visat när det gällt att organisera människor till stöd åt de kämpande indokinesiska folken och göra folk medvetna om vad som ligger bakom USAs krigföring. Och då är det en rad mer direkta orsaker som gjort att jag gått med i SKI och anser DFFG förbrukat. Först det villkorslösa stödet åt befrielserörelserna som DFFG har uteblivit med. Detta är förstås helt nödvändigt att ge under alla förhållanden. Det andra är den vikt SKI lägger vid att genom politisk skolning utveckla medvetenheten om bl.a. imperialismen, och även om den svenska imperialismen och dess orsaker. Skolningen har en sådan form att man kan framföra olika uppfattningar och analyser och gå utöver de minimiparoller SKI ställer. Dessa är alltså bara den minsta gemensamma basen för SKIarna och man behöver inte heller vara socialist för att ge dem sitt stöd. Det tredje är det fullständiga oberoendet, både från den svenska regeringen och apparater av olika slag. DFFG underordnar sig ju nu fullständigt regeringens vietnampolitik. Ytterligare en mycket viktig sak är demokratin inom organisationen. Man kan bilda tendenser inom SKI och på så sätt behålla sin självständighet. Med detta erkänner man ju också att människor kan ena sig kring någonting utifrån olika utgångspunkter. SKI försöker därmed förverkliga enhetsfrontstanken.
M: SKU(ml) säger att de är alternativet. Vad tycker du om det?
B.S.: Vad gäller KFML(r) och SKU(ml) så har ju de inte begripit att man inte får ställa sig vid sidan av en spontan rörelse, alltså utanför människor som spontant är för FNL och urförbannade på USA, men för det inte är socialister.
De bedömer en Indokina-politik enbart efter hur revolutionära orden är i parollerna som ställs, inte efter vilken funktion parollerna och politiken som helhet får. Nu är jag kommunist och anser att man måste föra fram revolutionära paroller vid sidan av huvudparollerna inom SKI och i demonstrationer, men absolut inte att dessa ska vara ett krav för medlemskap. I SKI blir det möjligt att successivt höja medvetenheten hos de allmänt progressiva som kommer att kunna arbeta med SKI, medan r-arna endast kommer att kunna organisera människor som redan säger sig vara kommunister. På detta sätt utgör både KFML(r) och DFFG hämskor på Indokina-rörelsens utveckling.
M: Hur förhåller ni er till DFFG?
B.S.: Vi kommer att sträva efter samarbete och, hoppas jag, kunna ena oss kring det vi kan ena oss kring vid konkreta aktioner. SKI kommer alltså att inbjuda DFFG till deltagande i de demonstrationer SKI tar initiativ till. Vi kommer också att uppmana DFFG att inbjuda oss till de demonstrationer de tar initiativ till.
M: Kring vilken plattform organiserar SKI sitt arbete?
B.S.: Vid en grundningskonferens den 16 sept. beslutade vi om följande paroller, vilka sammanfattar vår minimiplattform:
Seger åt de indokinesiska befrielserörelserna!
USA ut ur Indokina!
Försvara DRV!
Kamp mot imperialismen!
Internationell solidaritet – Internationell kampenhet!
Den som ansluter sig till dessa paroller och aktivt deltar i arbetet blir medlem. Arbetet koncentreras till basgrupperna, som utgör organisationens viktigaste beståndsdelar. Vi har just genomfört en kampanj på några skolor i Göteborg och kommer att fortsätta med en mötesserie nu i oktober och då främst satsa på yrkesskolorna. Vad vi för övrigt kommer att inrikta oss på är att gå ut med propaganda och information om den nuvarande situationen i Indokina, ta upp den svenska regeringens hyckleri och fästa uppmärksamheten på företag i Sverige som tjänar på USAs krigföring. Vidare kommer vi i november att anordna en demonstration i Göteborg i anslutning till de internationella solidaritetsmanifestationerna. Intresserade av SKI kan kontakta:
L. Aronsson, Ö. Husargatan 21 B, 413 14 Göteborg
SKI:s tidning: Indokina (OBS: Finns på MIA)
Sedan en tid förs inom KFML(r) en debatt, också inom ledande organ, om synen på Kina och förhållandet till de överlevande inom den kinesiska byråkratin. Den har drivits fram av en ökande olust inom medlemskadern över Kinas politik i förhållande till EEC, Pakistan, USA-imperialismen och kampen i Indokina. Debatten har fått ytterligare näring av den uppenbara motsättningen mellan de kinesiska diplomaternas uttalade ointresse för KFML(r)s hyllningar och deras synnerligen hjärtliga relationer till 'småborgarna i KFML' vid ambassadmottagningar, Kinaresor och turistbesök i Albanien. Olusten och osäkerheten bubblar fram då och då vid gatudiskussioner med KFML(r) are eller vid 'ofina' frågor på offentliga möten.
En nyprövning är på gång inom vissa delar av organisationen. Omfattningen är svår att bedöma. Utgången likaså. Man får hoppas att den resulterar i en uppgörelse med den tidigare omarxistiska klassanalysen av Sovjetunionen och Kina snarare än överslag av den typ som demonstreras av de f.d. maoisterna i ”Progressiva Labor Party” i USA och ”Hammaren och Skäran” i Sverige, som nu anser att Kina är en borgarstat, styrd av en 'röd bourgeoisi'.
KFML(r)s propaganda om Kina domineras fortfarande av okritiska instämmanden i den kinesiska byråkratins hyllningar av sig själv. Men spänningarna i denna fråga återspeglas också i motsägelsefylldheter i KFML(r)s press. Ledaren i nummer 20 av Proletären (som ”uttrycker politbyråns linje”) genomsyras av en större militans och intelligens än de opportunistiska utsvävningarna i Proletären nummer 30 (september 1972) och Ungkommunisten nummer 7 (1972). I ledaren sägs bl.a.:
”Det är...klart att de länder som säger sig stödja Vietnams folk har vapen...som skulle kunna slå ut hangarfartyg och baserna runt om Indokina. Det är bara en tidsfråga hur länge dessa vapen ska kunna undanhållas Nordvietnam, om innehavarna av dessa vapen samtidigt ska kunna säga sig stödja Vietnams folk.”
Dessa ord måste tolkas som en kritik, inte bara av Sovjets politik utan också av Kinas. Dels är det en korrekt framställning av Kinas faktiska politik, dels framgår det av de ovanligt hovsamma och indirekta formuleringarna att inte bara Sovjet naglas fast vid skampålen.
Ungkommunisten försöker i nummer 7 att skyla över den kinesiska byråkratins skamliga politik i förhållande till de indokinesiska befrielsekämparna. Den skriver:
”...Kina förser Indokina med sina modernaste vapen 130 mm kanoner med 25 km räckvidd, MIG 19 flygplan, m.m. Med livsmedel (800.000 ton ris till Vietnam i år), med kläder, olja — kort sagt vad vietnameserna begär.” (s. 6)
Längre fram i texten kan man läsa:
”Mot Kinas stöd kontrasterar den ömkliga sovjetiska hjälpen som präglas av Sovjets internationella stormaktsintressen.” (s. 6)
Proletären nummer 30 fyller på:
”På militärutrustningssidan består de huvudsakliga leveranserna av handvapen och artilleri, men också de modernaste av större vapen som Kina kan framställa skickas till Hanoi: 130 mm:s kanoner med 25 km räckvidd, kinesiska tanks T-45 och T-49 och även MIG —19 flygplan”. (s. 5)
Tveklöst är den sovjetiska hjälpen ömklig i förhållande till de indokinesiska kämparnas behov och i relation till de mängder av avancerade vapen Sovjet öser över de kontrarevolutionära regimerna i Egypten, Irak och Syrien. Likaså kan man ge signaturen I.A. rätt i att den sovjetiska utrikespolitiken formas av dess internationella stormaktsintressen. Det återstår dock för I.A. att förklara varför det inte är ännu 'ömkligare' av den kinesiska ledningen att ge ännu mindre hjälp och hur det kommer sig att en 'betydande' 'socialimperialistisk' 'borgarstat' överhuvudtaget kan understödja den indokinesiska revolutionen som genom själva sin definition har motsatta klassintressen!
De enda slutsatser man kan dra av KFML(r)s och SKU(ml)s resonemang är:
1) att de inte har kamrater som har ens en grundläggande militär kunskap;
2) att vietnameserna, om det levererade materialet är allt de 'begärt' är synnerligen modesta i sina krav.
Vad vietnameserna behöver...men inte har!
(a) snabbgående patrull— och torpedbåtar bestyckade med STYX eller liknande missiler. (Både Kina och Sovjet har dessa vapen).
(b) Minsvepare, anpassade till grunt vatten och försedda med avancerad elektronisk utrustning (såväl Kina som Sovjet har sådana).
(c) Långskjutande kustartilleripjäser
(d) Avancerade 'mark-till-luft'-missiler, särskilt lämpade för att slå ut B-52or ('surface-to-air-missiles') (Sovjet har de ytterst moderna Griffon och Ganef. Kineserna har självtillverkade motsvarigheter.)
(e) 'Anti-flyg'-tanks ('anti-aircraft'-tanks); dessa skulle ge luftförsvaret en höggradig rörlighet. (Sovjet tillverkar radarstyrda SU-23-4, uppbyggda av PT—76 tanks med fyra 23 millimeters kanoner. Det antas att kineserna har en motsvarighet.)
Om man ställer dessa behov mot den reella hjälpen kan man dra slutsatsen att varken Kina eller Sovjet förser vietnameserna med sina 'modernaste' vapen.
Ungkommunisten hänvisar till kinesernas leverans av 130 mm:s kanoner. De är inte särskilt bra, eftersom de är för tunga för att användas vid markoffensiven i södra Vietnam. Bättre hade det varit med en mycket mer omfattande leverans av 90 och 112 mm:s lätta fältkanoner.
Ännu mindre lyckat är skrytet — å kinesernas vägnar — med MIG 19-plan. Detta är ett licensframställt plan av sovjetiskt ursprung, som rensades ur det sovjetiska försvaret redan 1954, då det bedömdes som föråldrat. Såväl Kina som Sovjet har betydligt mer avancerade flygplan. Sovjet bygger MIG 24 och MIG 28. Kina har vidare två egentillverkade typer av attack- och bombplan. Det framstår som verkningslöst att skicka begränsade mängder flygplan till Indokina, eftersom de då omedelbart raderas ut av USA-flyget som behärskar luftrummet.
Generositeten smälter samman!
Om Sovjet flyttat över sina leveranser till Egypten, Irak, Syrien och Indien till vietnameserna, om Kina omfördelat den militära och ekonomiska hjälp som nu går till slaktarregimerna i Pakistan, Etiopien och på Ceylon skulle de indokinesiska kämparna ha betydligt större möjligheter att ”slå ut hangarfartygen och baserna runt om Indokina”.
Maia
I FIB/Kulturfront nr 17 gör Jan Myrdal ett nytt påhopp på trotskismen. Den här gången har han fått för sig att trotskismen inte skiljer mellan fascismen och borgerlig demokrati och att ”sossar och nassar kvittar lika”. Han har dock haft lite svårt för att finna något material för sina påståenden och tvingas förfalska en text av Trotskij, som i sitt sammanhang säger raka motsatsen till vad Jan Myrdal vill få det till. Det är inte likgiltigt, mästrar så Myrdal, om det är Per Albin eller Per Engdahl som styr i Sverige.
Vi börjar bli vana vid att stalinisterna i KFMLs ledning skvätter omkring sig, men det här är nog ändå höjden. Gå till källorna, Jan Myrdal! Du kan inte vara okunnig om att det var Trotskij som klarast och tydligast skilde mellan fascism och borgerlig demokrati, att han varnade Komintern för dess sammanblandning av fascism och socialdemokrati (som den t.o.m. kallade för ”socialfascism”) Skrifterna finns utgivna, de kan läsas. Det finns historiska framställningar, dokumenten är tillgängliga, analyserna är till stor del gjorda. Ingen behöver sväva i okunnighet om Trotskijs verkliga syn på fascismen.
Med den historiske Trotskij och hans roll har denna rabiata hets föga att skaffa. Det görs försök att förvandla trotskismen till en slaskhink, där man kan kasta alla gamla, övergivna— eller för tillfället övergivna — ståndpunkter. Så också i detta fall. Jan Myrdal skulle inte ha behövt förvränga Trotskij för att finna en person som sammanblandar fascism och demokrati. Han kunde ha gått till sina egna artiklar från så sent som förra året. Ty nu måste det sägas: så sent som för ett år sedan lanserade Jan Myrdal den underliga teorin att Sverige var fascistiskt eller åtminstone snudd på fascistiskt. Se här vad han skriver: ”Ja, industriförbundet kräver, politikerna är beredda, det kliar redan i fingrarna på juristerna. Ordet är fascism. Socialfascism.” (Skriftställning 3,s.179). Det var en lägesbeskrivning av Sverige våren 1971. Det är vid samma tid som Jan Myrdal läser ett nummer av nazisttidningen Vägen Framåt[1]? Vid läsningen av den får han följande associationer: ”Det är inte fascisterna som ändrat sig. Dessa citat låter i mars månad 1971 så normala därför att den härskande klassen i detta land nu tvingas kasta masken. I takt med att den ekonomiska krisen fördjupas och konflikterna skärps närmar sig de härskandes uttalanden alltmer och mer fascismens.” (samma arbete, s. 168).
Ånej, ”herr” Myrdal, den gubben går inte! Du får gärna byta åsikt, det lägger vi oss inte i. Kryp t.o.m. tillbaka till ”fadershuset”, det är din ensak. Men försök inte kasta dina gamla paltor i ansiktet på oss. Vi vill inte ha skiten! Dina gamla åsikter får du allt stå för själv.
L. Trotsky, The Struggle against Fascism in Germany (Pathfinder Press 1971), med en inledning av Ernest Mandel om Trotskijs fascism-teori. [ Svensk översättning på marxistarkiv.se: Kampen mot nazismen i Tyskland ]
Trotsky, Ecrits III 1928-40 (1959), skrifterna om Spanien. (kommer på engelska i höst) [Svensk översättning: Trotskij om Spanien]
Writings of Leon Trotsky 1933-40 (Pathfinder Press 1970-72), sex band hittills utkomna.
Ovanstående böcker kan köpas genom Röda rummen i Stockholm, Göteborg eller Uppsala, och även beställas via RMFs lokalavdelningar.
Från en grupp som kallar sig ”MLK-oppositionen” har ett brev, ledsagat av en lunta dokument, tillsänts ”ledningarna för FK, KFML(r) och RMF”. Brevet upplyser om ”ett års kamp mot ekonomismens teori och praktik inom MLK”, och att gruppen som ett resultat av detta suspenderats. Vidare heter det att ”det första steget från vår sida i denna uppgörelse med opportunism och revisionism utgörs av en serie dokument, som i sin helhet kommer att publiceras efterhand. Del I behandlar den interna debatten om Kinas utrikespolitik. Vi har valt att inleda med denna fråga enär denna polemik tangerar alla leninismens kärnfrågor. Ett entydigt ställningstagande i denna fråga kommer att avtvingas varje organisation och individ som kallar sig revolutionär. Leninismen eller träsket!”
Mullvaden återkommer i nästa nr med en analys av det digra materialet som omfattar ett 100-tal sidor och som enligt brevet till ett pris av 4:- kan beställas från: Pär Salander, Ålidbacken 9 A, 902 41 Umeå Tel 090/ 11 93 92
[ Huvuddelen av dessa dokument finns nu på webbplatsen marxistarkiv.se: Om MLK-oppositionen, Debatt om strategi och taktik och Debatt om Kinas utrikespolitik ]
”Lögnens renässans”. Fjärde Internationalen 7/8 nu ute. [ Se: Lögnens renässans ]
I början av oktober utkom Fjärde Internationalen nr 7/8. Det är ett specialnummer, skrivet av kamrat Kenth-Åke Andersson, med titeln ”Lögnens renässans”, ett svar till KFMLs bok ”Marxism eller trotskism?” Mullvaden har bett författaren berätta lite om sitt arbete.
Mullvaden: Kan du berätta lite om tillkomsten av ditt arbete?
K.Å.A.: När KFMLs bok kom ut i februari i år tog vi upp en diskussion om nödvändigheten av ett svar. Redan vid en hastig genomläsning kunde man ju se att den var fylld av lögner och förvrängningar av de senaste 50 årens revolutionära historia. Dessa kunde inte och borde inte stå oemotsagda, fr.a. inte därför att boken i sin helhet innebar att lögnen nu återkom som politiskt vapen. Detta kunde infektera hela den revolutionära vänstern och därigenom avsevärt försvåra vårt fortsatta arbete. En rörelse som skaffar sig en förvrängd bild av historien kan naturligtvis inte finna de vetenskapliga instrumenten för att analysera verkligheten idag och finna strategin för att förändra den. Historieförfalskningen är bara en gren av något mycket värre, nämligen verklighetsförfalskningen. Ur denna synpunkt var det nödvändigt att en gång för alla sätta stopp för denna intellektuella miljöförstöring. Dessutom låg det naturligtvis också i vår organisations intresse att motverka den anti-trotskistiska hets som K FML satt igång under de senaste åren och som påverkat vissa lättrörliga element, ex.vis Jan Myrdal och Förbundet Kommunist.
M: Hur har du lagt upp ditt svar?
K.Å.A.: Jag ville redan från början driva upp debatten på en annan nivå. För att kunna göra det, valde jag att inte utforma ”Lögnens renässans” som enbart ett svar , utan även som en analys. Jag valde ut fyra avsnitt ur deras bok, vilka jag intensivstuderade. Jag gör här en närläsning och lämnar sedan boken åt sidan för att istället ge läsaren en fyllig dokumentation om de olika avsnitten och en analys av dessa dokument och av hela skeendet. Därigenom har ”Lögnens renässans” blivit en ganska omfattande beskrivning av vissa centrala förlopp i den revolutionära arbetarrörelsens historia. De framställningarna bör — det är min förhoppning — kunna intressera en större publik; även de som inte har något direkt intresse för debatten om stalinism kontra trotskism kan nog få ut något av detta nummer.
M: Vilka avsnitt valde du ut?
K.Å.A.: Först kommer en analys av Sovjets utveckling under 20-talet, där jag behandlar frågan om den stalinistiska byråkratins uppkomst, redogör för sovjeternas urholkning, den ekonomiska debatten, Vänsteroppositionens program, och slutligen för tvångskollektiviseringen och industrialiseringens sociala effekter. Därefter kommer en ganska kort framställning av den sovjetiska kulturdebatten och om några centrala begrepp i den marxistiska litteraturanalysen; sedan en framställning om den kinesiska revolutionen, som är särskilt koncentrerad kring händelseförloppet 1925-27, men även tar upp Fjärde Internationalens syn på den kinesiska revolutionens seger 1949 och utvecklingen därefter. Slutligen kommer så en lång framställning av Moskvarättegångarna, där jag behandlar den enorma utrensning och terror som drabbade de sovjetiska arbetarna och kommunisterna i mitten av 30-talet. Jag .rar upp rättegångarna till ingående behandling, redogör för vilka de anklagade var, vad de anklagades för, hur ”bekännelserna” kom till och vad som dolde sig bakom dessa rättegångar. Dessutom har jag försett detta nummer med utdrag ur en del viktiga dokument, där det intressantaste kanske är ett ”öppet brev” från 1936, där det italienska kommunistpartiet föreslår en folkfront med ”det fascistiska gamla gardet och den fascistiska ungdomen” på grundval av det fascistiska programmet 1919 och riktat mot Mussolini som i samma brev anklagas för att ha förrått fascismen. Det var den yttersta utlöparen av folkfrontsideologin och dokumentet bör intressera KFMLs medlemmar.
M: Men dessa kapitel representerar ju bara några få delar av KFMLs bok. Har du struntat i att ta upp de andra påståendena som de kommer med? K.Å.A.: Nej, det kunde jag inte göra, eftersom de då genast skulle säga att jag valt ut de svagaste delarna av boken och på det sättet försökt slinka förbi obehagliga saker. Samtidigt var det dock omöjligt att göra en liknande analys av hela deras bok, eftersom jag då skulle behöva ett mycket större utrymme och mycket mer tid än jag nu har. Därför valde jag här en annan metod. Jag avslutar nämligen svaret med en systematisk genomgång av deras bok sida för sida. Jag noterar (och numrerar) där varje lögn, förfalskning, ”felöversättning” och förvanskning som jag kunnat hitta, och kombinerar denna förteckning med litteraturtips och några mer allmänna metodologiska kommentarer. Jag är naturligtvis medveten om att denna del inte blir lika uttömmande och att jag här inte gör en motanalys, men jag ville ge läsarna åtminstone en inblick i kvaliteten KFMLs bok. Där finns åtskilliga märkliga förfalskningar. Jag höll på att hoppa av stolen flera gånger när jag kontrollerade källmaterialet.
M: Kan du ge några exempel?
K.Å.A.: Ja, det är relativt vanligt att man ex.vis citerar ett stycke ur ett Trotskij-verk och säger: se där vad Trotskij säger! När man då slår upp verket i fråga visar det sig att Trotskij refererar motståndarens uppfattning, vilken han sedan går i polemik mot. Vid ett annat tillfälle talar man om Albanien och påstår med stöd av citat från den amerikanska sektionens tidskrift, att Internationalen stödde den fascistiska invasionen av Albanien och ansåg att den innebar en förbättring av massornas levnadsstandard. Men när man går till numret ifråga, visar det sig att detta påstående är ett citat — från en fraktion inom det stalinistiska partiet i Albanien. Lite längre fram i boken påstår man att Fjärde Internationalen vägrade ta ställning vid den amerikanska invasionen av Korea 1950 och istället argumenterade för att det inte alls var en invasion utan ett inbördeskrig. När man går till källan visar det sig att det klart och tydligt står att vad Internationalen argumenterar mot är de påståenden som spreds i västerländsk press att det var en nordkoreansk invasion. I artikeln — som f.ö. skrevs innan den amerikanska invasionen — hävdar man att det är ett krig mellan två skilda sociala system och man uttalar sitt stöd till Nordkorea. Man blir verkligen ledsen när man ser så grova och simpla förfalskningar.
M: Hur många sådana har du hittat?
K.Å.A.: Drygt 200 (tvåhundra), men då måste jag reservera mig mot att listan långt ifrån är fullständig. I flera fall hade jag inte möjlighet att få tag i de åberopade källorna, och dessutom tar jag ganska lätt på de sista kapitlen i boken. De var mer resonerande och innehöll relativt få faktahänvisningar som kunde kontrolleras. Jag har alltså bara skummat på ytan av deras bok. En mer noggrann genomgång skulle nog kunna minst fördubbla antalet lögner och förvrängningar. Men jag tror att jag har gjort tillräckligt för att läsarna på egen hand skall kunna tränga vidare in i materialet.
Mullvaden kommer att i sex avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. De avsnitt som hittills publicerats har vi behandlat Internationalens förhistoria i fraktionskampen i Sovjetunionen på 20-talet, kampen mot byråkratiseringen, för en snabbare industrialisering och till stöd för den kinesiska revolutionen, beslutet att bilda en ny International togs av Trotskij och hans kamrater 1933 efter det att Komintern visat sin oförmåga i kampen mot Hitler och nazismen.
1938 bildades så Internationalen, vilket skedde i ett läge då grupperna ännu inte nått något genombrott och inte ens organisatorisk stadga; Internationalen stod redan vid sin födelse dessutom under starkt tryck i den värsta förtalskampanj historien upplevt – Moskvarättegångarna. Under andra världskriget kom så gott som hela det gamla ledarskapet att fysiskt tillintetgöras i de nazistiska gaskamrarna, samtidigt som de nationella sektionerna rent numerärt växte under kriget. Internationalens framgångar låg dock fr.a. på det programmatiska planet och i sin förmåga att bevara den revolutionära marxismen. Genom en förintande kritik av folkfrontsteorin utvecklade man en fascismteori och teorin om den proletära enhetsfronten, vid Internationalens födelse antogs övergångsstrategin som dess plattform, och under andra världskriget var Internationalen den enda kommunistiska grupp som inte vältrade sig i nationalism och opportunism. Under åren närmast efter världskriget konsoliderades Internationalen; de nya styrkorna konsoliderades, de internationella kontakterna återupptogs och man började att analysera de nya utvecklingstendenserna.
När Internationalen 1948 höll sin andra kongress verkade framtiden innehålla många ljusa element. Man hade fått flera nya sektioner i olika länder, dessa kunde inrapportera en kvantitativ expansion och man började t.o.m. lite försiktigt tala om möjligheten att skapa masspartier. De revolutionära möjligheterna verkade gripbara och konkreta, i Internationalen liksom inom överallt annars väntade man sig en framtida instabilitet och t.o.m. en allmän kris för kapitalismen. Den europeiska arbetarklassen var kraftigt radikaliserad, och kunde bjuda motstånd i en krissituation.
Men förhoppningarna om ett snabbt genombrott kom på skam. Några år senare hade Internationalen splittrats i flera mindre delar, och den gick in i en organisatorisk stagnation som skulle vara i nästan 20 år. Hur kan denna situation förklaras? Vilka konsekvenser fick den för Internationalens perspektiv? Vad hände i inom Internationalen under dessa år på det organisatoriska, politiska och teoretiska fältet? Dessa frågor kommer att stå i centrum i detta och nästföljande avsnitt.
* * *
Kring decennieskiftet började det kalla kriget, vilket i Europa och USA fick till följd att en omfattande ideologisk offensiv från bourgeoisin startade. I världskrigets spår hade samtliga arbetarorganisationer gått starkt framåt; kommunistpartierna hade i några europeiska länder blivit verkliga maktfaktorer, socialdemokratin hade stärkt sina ställningar på kontinenten och stora sektorer av den hade t.o.m. radikaliserats. Det kalla krigets offensiv var ett försök att driva tillbaka detta proletära inflytande och åter säkra bourgeoisins ställning. I stort lyckades den offensiven. I de flesta europeiska länder drevs de stalinistiska partierna tillbaka in i sektens värld, medan den socialdemokratiska byråkratin lyckades stävja alla radikala element i sina egna organisationer och istället driva igenom en omfattande klassamarbetspolitik. Offensiven tog sig skilda former, alltifrån McCarthyismens häxförföljelser i USA till Tingstens provinsiella efterapare i Sverige. Man drev upp en fullständigt anti-kommunistisk hysteri, som skapade ett mycket svårt ideologiskt klimat. Många medlemmar som isolerades i vardagslivet drog sig undan arbetet, andra knäcktes psykiskt, rekryteringen försvårades. 1 de flesta kommunistiska organisationer existerar det fortfarande ett ”generationsgap” mellan den kraftiga rekryteringen på 40-talet och på 60-talet och de krisartade förhållandena på 50-talet.
Men detta är inte en förklaring av krisens orsaker, endast en manifestation av en av dess effekter. Vad som möjliggjorde denna ideologiska offensiv var ett fullständigt oväntat fenomen: tron på en ekonomisk kris i Europa och USA visade sig vara en felräkning. Istället upplevde man under 50-talet en välståndsökning och en produktivitetsökning av aldrig tidigare skådat slag. Den teknologiska revolutionen, de nya energitillgångarna, försvarskostnadernas extrema höjning, den kapitalistiska statens nya roll som planläggare och konjunkturingripande faktor, allt detta gav bourgeoisin ett helt nytt manöverutrymme. Den kraftiga ekonomiska expansionen gav möjligheter till eftergifter till arbetarklassen i fråga om löner etc. Den nya situationen kom att utlösa en medvetenhetskris inom de kommunistiska organisationerna: var perspektivet på en revolution längre aktuellt? hade inte kapitalismen nu stabiliserats och ändrats? Många började vackla. Frågorna var inte i sig oberättigade. Det krävdes en analys och ett intensivt teoretiskt arbete för att förstå kapitalismens nya möjligheter och dess nya roll. Detta arbete kom att leda till olika splittringar och kriser.
I Östeuropa hade stalinismen tillsynes stärkt sina positioner och ökat sitt inflytande. Under den senare hälften av 40-talet genomfördes sociala omvandlingar i dessa länder som gav dem en liknande struktur som Sovjetunionen, vilket dock skedde utan en folklig mobilisering och t.o.m. utan ett folkligt stöd. Skulle dessa länder betraktas som arbetarstater? Denna helt nya fråga krävde en analys. Den debatten fördes inom Internationalen mellan 1946 och 1950 och resulterade i en analys som godkändes av tredje världskongressen 1951 och som karakteriserade dem som ”byråkratiskt deformerade arbetarstater”. Samtidigt med att denna debatt pågick visade sig de första tecknen på ett sönderfall inom detta stalinistiska block: brytningen 1948 mellan Jugoslavien och Sovjetunionen, vilken följdes av ett ökat förtryck och en serie rättegångar i de östeuropeiska länderna, vilka var direkt kalkerade på Moskvarättegångarna och t.o.m. upprepade deras absurda anklagelser.
Men om det härskande en ny stabilitet i Västerlandet och ett skenbart lugn i Östeuropa, var det fr.a. i den tredje delen av världen, i kolonierna, som de verkliga omvälvningarna hade börjat. Världskriget hade inneburit en försvagning av kommunikationerna mellan metropol koloniala världen, åtskilliga kolonier hade bytt härskare under kriget och under den senare delen av kriget mobiliserats för att slå axelmakterna. I flera av kolonierna startade nu befrielserörelser, som inte bara hade som mål att slå den japanska fascismen utan också var riktade mot de forna kolonialherrarna. Man var inte villiga att bara än en gång byta härskare. Den politiska apatin hade brutits över hela den koloniala världen, och särskilt i Asien startade nu en omfattande kamp för frigörelse. I krigets spår följde uppkomsten av nya stater. Vietnam utropade sin självständighet 1945, men tvingades året därpå starta det krig mot imperialismens försök att återta landet som fortfarande pågår. Korea delades upp av ockupationsmakterna, i den norra delen fenomfördes sociala reformer som mobiliserade massorna, medan de amerikanska styrkorna i söder bevarade och t.o.m. förstärkte de gamla ägandeformerna. Och viktigast av allt: i Kina hade kriget mot Japan lett till en omfattande mobilisering av bönderna, centralregeringens auktoritet hade försvagats och 1949 slogs Kuomintang ut av Mao Tsetungs styrkor, och en folkrepublik proklamerades. I andra delar av Asien uppstod regimer som hade en mer komplicerad karaktär, regimer av typ Sukarno på Indonesien, Nasser i Egypten och Perón i Argentina, vilka hade lett kampen mot imperialismen och genomfört vissa blygsamma reformer, men inte på något sätt revolutionerat ägandeförhållandena.
Det ”kalla kriget” var inte på något sätt en lugn och stillsam epok. I Västerlandet härskade en viss stabilitet och en ny tillväxt, men den kontrasterade mot den enorma kokningen i Asien och en begynnande anti-kolonial rörelse i Afrika och en permanent ”oro” i Latinamerika. Hur skulle dessa faktorer värderas? Vad innebar de för den ”klassiska marxismens” analys? Vilka nya teoretiska instrument krävdes för att kunna förstå dessa nya element i verkligheten? Alla dessa frågor tornade upp sig för Internationalen. 1 debatten uppstod olika strömningar som grep tag i olika element av den nya verkligheten och lät dem bli huvuddelen i sin analys. Det fanns personer som började tvivla på marxismen och som hävdade att en helt ny teori krävdes för att analysera verkligheten, de föll undan för den anti-kommunistiska hetsen och blev anti-marxister. Andra hävdade att Sovjet inte längre var att betrakta som en arbetarstat; utbredningen av dess inflytande i Östeuropa innebar en ny form av imperialism. Den koloniala revolutionens verklighet skapade förvirring hos många. Var Kina verkligen en arbetarstat? Kunde man stödja befrielserörelser som leddes av stalinister eller av borgerliga skikt? När man sökte skapa sig en översikt över de olika sektorerna kom andra avvikelser: revolutionen i Europa var meningslös, man kunde bara arbeta för den koloniala revolutionen, hävdade några. Andra ansåg att tecknen på en ”liberalisering” i Östeuropa tydde på möjlighet att reformera dessa länder utan en revolution.
Det blev en intensiv och bitvis förvirrad debatt som uppstod i de olika sektionerna och inom Internationalen som helhet. Att den fick till effekt att Internationalen splittrades upp i flera mindre enheter beror dock inte bara på debattens intensitet i sig och frågornas allvarliga karaktär. Det sammanhänger också med de sociologiska lagar som gäller för de revolutionära smågrupperna
En organisation som ännu inte vunnit ett masstöd och en social förankring i samhället lever – fullständigt oberoende av dess vilja och dess program – i en slags halvvärld, som styrs av sina egna lagar. Varje större organisation fungerar efter ”apparatens konservatism”, ett begrepp som inte enbart har negativa implikationer. En väl utbyggd apparat ger organisationen stabilitet och säkerhet; den fungerar som en stötdämpare mellan olika gruppintressen och den får en tyngd som skapar balans. De politiska och personliga konflikterna trubbas till en del av, faktorer som naturligtvis samtidigt innebär stora risker för en politisk urartning av organisationen. För smågrupperna, som saknar en apparat och en inre enhetlig struktur gäller andra lagar. Organisationen får en lättrörlighet, som i vissa situationer blir en flyktighet och oansvarighet mot ”det sociala uppdraget”. Det finns inga faktorer som stoppar framväxande konflikter. Det finns inget som bromsar en splittring. Kriserna kommer desto lättare som oppositionen tror sig ha funnit det medel som ger gruppen möjlighet att expandera och rota sig socialt.
Vad som troligen också påverkade splittringstendenserna var den nya taktik Internationalen gått in för 1952: ”entrismen”. Den innebar att perspektivet på självständiga partier ställdes på framtiden; istället gick man in som fraktioner i andra arbetarorganisationer för att inom dess ramar söka vinna över arbetare till revolutionära ståndpunkter och på det sättet vinna en social förankring. Denna taktik som gällde fram till 1968, kom i några fall att leda till en nyrekrytering av Internationalen och i några fall till en omfattande anslutning (Frankrike); men i andra fall innebar den en försvagning av organisationerna och t.o.m. en direkt utradering av de nationella organisationerna (Sverige). Kommunikationerna mellan grupperna försvann, det utåtriktade självständiga arbetet upphörde och trotskismen kom att präglas av en frånvaro på den politiska scenen som var högst olycklig.
Epokens karaktär i kombination med smågruppslivet gjorde att Internationalen under hela 50-talet stod inför svåra splittringar. Den största av dessa splittringar kom 1953-54, så Internationalen i sitt centrum delades på tvären och de nationella sektionerna i de flesta fall splittrades mitt itu. Krisen började i den franska sektionen, spred sig till den engelska och fick avgörande konsekvens när den nådde den amerikanska. Internationalen delades i två delar: den grupp som fortsatte att kalla sig för Fjärde Internationalen och å den andra Internationella Kommittén, som i sin tur sedermera skulle spricka och ge upphov till de olika tendenser som än idag finns kvar. Internationella Kommittén representerade fr.a. en tendens som inte förmådde se de nya frågeställningarna. De trädde fram som ”ortodoxa” trotskister, som utvecklade vissa bokstavstroende drag som aldrig tidigare funnits i trotskismen. Att ens tala om kapitalismens nya tillväxt var enligt dem ett ”brott med trotskismen”, eftersom det klart och tydligt står i Övergångsprogrammet att produktivkrafterna slutat växa. Att stödja nationella befrielserörelser som hade en stalinistisk ledning var att ”kapitulera för stalinismen” och överge Internationalens ståndpunkter. Ur splittringen skulle det fr.a. växa fram två stadigvarande minoritetsgrupper, som angrep Internationalen: dels ”lambertisterna” med ett visst inflytande i Frankrike och England, som företrädde den ”ortodoxa” trotskismen och som inte såg några nya utvecklingslinjer i världen efter Övergångsprogrammets tillkomst, och dels ”posadisterna” i Latinamerika som utvecklat en ”mao-trotskistisk” ideologi med vissa psykopatiska drag. Internationalens krisperiod utvecklades i två cykler: den första började 1953-4, varefter en viss förbättring inträdde och möjligheten till en återhämtning var skönjbar vid femte världskongressen 1957, därefter inträdde dock en ny splittring som nådde sitt djup 1959-60, därefter en ny återhämtning, och en slutlig återförening av de viktigaste styrkorna 1963.
Bilden från 50-talet är mörk och pessimistisk; det är lätt att raljera över splittringarna. Men bilden är dock inte entydigt mörk. Går man igenom de analyser som gjordes vid kongresserna och vid exekutivkommitténs möten, imponeras man över den intellektuella styrkan och den ärliga viljan att använda marxismen som ett analysinstrument och inte som en uppslagsbok. De olika texter som antogs vid kongresserna (1948, 1951, 1954 och 1957) och som behandlade den världspolitiska konjunkturen och Internationalens uppgifter visade sig i det stora hela vara korrekta förutsägelser om utvecklingen, även om man vid några tillfällen misstog sig om tempot. I dessa texter kom man också att utveckla en teori för en förståelse både av nykapitalismens roll och av det fenomen som kallas för ”neo-kolonialismen”.
Men i än högra grad kom analysen av den koloniala revolutionen och av utvecklingen i Östeuropa att bli bidrag i den skapande marxismens anda. Internationalen tog tidigt ställning för koloniernas frigörelse, gjorde en korrekt värdering av tvetydigheterna i sukarnismens, nasserismens och peronismens ideologier, förutsåg imperialismens strategier och ingrep efter förmåga i solidaritetsrörelserna. Av särskild vikt blev här Internationalens arbete i kampen för Algeriets frigörelse. Man avvisade mycket tidigt de sekterister som vägrade stödja en befrielserörelse som hade en stalinistisk (eller en nationellt borgerlig) ledning och bevarade samtidigt sin självständighet att kritisera svagheter i befrielserörelsernas klassammansättning, strategi eller program. Som ett exempel på Internationalens förmåga till analys kan här nämnas en resolution om Kina från 1952, där man gjorde en värdering av revolutionens framsteg och dess inre motsättningar. I denna text kunde man inte bara göra en värdering av det förflutna, utan även av framtiden. Man förutsåg med hjälp av en marxistisk analys att KKP genomgick en omvandling från ett opportunistiskt till ett vänstercentristiskt parti som skulle leda till en viss brytning med stalinismens praktik, om än inte med dess teori. I denna omvandling skulle partiet troligen spricka uppe på toppnivå och det var möjligt att omvandlingen skulle starta en massmobilisering i landet. Som ett element i denna omvandling förutsåg man även en brytning mellan Sovjetunionen och Kina, även om man här misstog sig på tempot och trodde att den var mer avlägsen än den var.
I analysen av Östeuropa kom man fr.a. att ta fasta på den inre motsägelse som nu låg i stalinismen: denna hade uppstått på grund av Sovjetunionens isolering och den hade lanserat teorin om ”socialism i ett land” som sitt ideologiska visir. Nu hade stalinismen expanderat och upprättat ett bälte av stater omkring sig med samma struktur. Denna expansion innebar dock samtidigt stalinismens upplösning. Det första tecknet till denna kom vid brytningen med Jugoslavien, i denna stödde Internationalen Jugoslavien utan att fördenskull upphöra med sin kritik av dess politik. Internationalen spelade en aktiv roll vid bildandet av stödkommittéer i Europa och sände ett 1000-tal frivilliga till landet som hjälpte till med uppbygget i olika arbetsbrigader. Stödet till Jugoslavien drogs dock in 1950 då Jugoslavien på ett fullständigt skandalartat sätt röstade för FNs ockupation av Korea. Som andra tecken på stalinismens upplösning såg Internationalen arbetarupproren i Berlin 1953, i Ungern och Polen 1956, som de första tecknen på att arbetarklassen åter politiserades och gick till kamp mot byråkratin.
Analysen av stalinismens inre motsättningar som noterades i olika resolutioner och texter från 1947 till 1953, sammanfattades, utvidgades och gavs en teoretisk ram i två långa texter, som lades fram 1954 och 1957, ”Stalinismens uppgång och nedgång” och ”Stalinismens nedgång och fall”, som troligen är de utförligaste och bästa marxistiska analyser som gjorts av utvecklingen i Östeuropa efter Stalins död. Man kunde här förutse svagheterna i ”liberaliseringen”, byråkratins inre motsättningar, brytningen med Kina, och hela upplösningen av den stalinistiska monolitismen och dess återverkningar på kommunistpartierna i Västerlandet. Dessa texter visade att Internationalen trots en organisatorisk splittring och stora påfrestningar bevarade sin förmåga att förstå utvecklingen och formulera analysen för ett framtida politiskt ingripande. Om den andra fasen i detta förberedelsearbete, den nya splittringen och återföreningen, som i sin tur förberedde det nya uppsvinget, kommer vi att berätta i nästa del.
I förra delen nämnde vi kortfattat att Fjärde Internationalens amerikanska sektion (SWP) under andra världskriget utsattes för svår förföljelse. Flera av dess ledare anklagades för att hindra krigsansträngningarna och kastades i fängelse. 1943 åtalades 18 trotskister och fackföreningsledare i Minneapolis med hjälp av den s.k. Smith Act, den lag som sedermera var den juridiska basen för McCarthyismen. Kring rättegången i Minneapolis startades ett omfattande solidaritetsarbete inom arbetarorganisationerna över hela USA, och SWP vädjade om stöd med motiveringen att denna lag inte bara var riktad mot trotskisterna, utan mot hela arbetarrörelsen. Man uppmanade även det amerikanska kommunistpartiet att i sitt eget intresse protestera mot rättegången. KP vägrade göra detta, och motarbetade direkt solidaritetsarbetet. Men nu har det avslöjats att KP inte alls spelade en passiv roll under Minneapolisrättegången. Med stöd av material som härstammar från dåvarande kommunistledaren, Earl Browder, kan det nu bevisas att KP tvärtom aktivt hjälpte den federala polisen, FBI, att få fram ”bevismaterial” mot trotskisterna. KP överlämnade en tjock dossier till justitiedepartementet, bestående av ett omfattande material: officiella pamfletter från SWP, klipp ur trotskistisk press och en fullständig uppsättning av internbulletiner. För att säkerhetspolisen verkligen skulle hitta i dem, hade man dessutom strukit under alla stycken som kunde hjälpa åklagarsidan. Dessutom överlämnade man ett 24-sidigt manuskript som partiets ledning författat, och som hette ”Trotskisternas roll som femte kolonn i USA”. I detta argumenterade KP för att trotskisterna var en sabotageorganisation som ville hindra den amerikanska krigsinsatsen. Man slutade sin skrift med en uppmaning till FBI att en gång för alla krossa trotskismen i landet.
Stalinisterna i KP hade dock ingenting för sina försök att fjäska för de ”demokratiska” imperialisterna och för sin tjallarverksamhet. Den härskande klassen i USA var inte ett dugg tacksamma, så fort de såg en möjlighet gick de i massiv offensiv mot alla arbetarorganisationer, inklusive stalinismen. Det skedde i McCarthyförföljelserna i början av 50-talet. Då visade Fjärde Internationalen och SWP vad proletär solidaritet är. De ställde lojalt upp och verkade för arbetarklassens försvar, och förklarade sig helt beredda att upprätta en proletär enhetsfront mot mccarthyismen. Vi får hoppas att stalinisterna inte gör samma misstag en gång till, även om det kanhända kliar i fingrarna nu när den internationella borgarklassen tycks ha startat en förtalskampanj mot Fjärde Internationalen (se material på annan plats i detta nummer.)
Källa: en utförlig dokumentation av ovanstående sensationella uppgifter ges i en artikel av G. Novak i The Militant nr 35 1972, s. 12, 22.
[1] Vägen Framåt är organ för de fascister som styrs av Per Engdahl. För ett år sedan var det sålunda Myrdal likgiltigt om Sverige styrdes av Palme eller Engdahl.