Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Solidaritetsarbetet med de Indokinesiska kämparna är den centrala politiska frågan och arbetsuppgiften idag. Stödet till befrielserörelserna måste utvecklas och bli så omfattande som möjligt. På grund av vänsterns splittring är det alltså enhetsarbetets problem som skjuts förgrunden, ty utan en korrekt syn på detta enhetsarbete kan ingen massiv uppslutning skapas
Vår linje i denna fråga kan enklast sammanfattas som enhet kring en minimiplattform, kompletterad med möjligheter till självständighet och rätt att föra fram den egna linjen utöver denna minimiplattform.
Dessa båda aspekter av enhetsarbetet kompletterar och berikar varandra. Det är också symtomatiskt att de största Vietnam-demonstrationer som någonsin ägt rum, de i USA, varit organiserade enligt denna princip.
Men denna syn är inte på något sätt accepterad i realiteten av övriga organisationer inom de revolutionära rörelsen. Det är främst den andra aspekten, rätten till självständighet, som är ifrågasatt. Men utan denna rättighet tenderar fronten att bli helt dominerad av den starkaste politiska organisationen, som antingen lägger hela sitt politiska program till grund för fronten eller så orsakar detta att den politiska debatten och utvecklingen i fronten avsomnar.
De slutsatser vi dragit av denna linje, när det gäller solidaritetsarbetet för det kämpande indokinesiska folken här i landet konkretiseras på följande sätt.
Vi ger ett kritiskt stöd till DFFG d.v.s. vi stöder alla initiativ från DFFG som riktar sig mot USA:s aggression i Indokina. Vi uppmanade sympatisörer och andra att delta i Indokina-demonstrationerna i oktober 1971 och april 1972. Vi samarbetade med DFFG och andra organisationer vid enhetsaktionerna den 6 november (Internationella Indokina-dagen) och vi förklarar oss beredda att i fortsättningen stödja aktioner från DFFG som ger ett otvetydigt stöd till de indokinesiska befrielserörelserna och riktar sig mot USA-imperialisternas närvaro i Vietnam, Laos och Kambodja.
Samtidigt förbehåller vi oss rätten att kritisera DFFG för dess politiska opportunism, dess anpassning till de grupper till höger som de vill samarbeta med i samma läge som man uppvisar en stark fientlighet åt vänster, och dess felaktiga syn på organiseringen av enhetsarbetet.
Den paroll som DFFG för fram som tyngdpunkten i sin propaganda (USA UT UR INDOKINA) är den bredast möjliga parollen. Av detta följer inte att den bredast möjliga plattformen i varje läge är den mest önskvärda. Den får inte lämna möjligheten öppen för en mängd olika opportunistiska tolkningar ( parollen FRED I VIETNAM är ett utmärkt exempel på en sådan paroll) och man måste även ta hänsyn till vilken inriktning som är mest politiskt utvecklande, skolande och utgör den bästa politiska investeringen för framtiden. Vi är inte ense med DFFG i denna fråga. Vi anser förvisso att parollen USA UT UR INDOKINA är korrekt, men som plattform för enhetsarbetet anser vi den otillräcklig.
Vi anser det nödvändigt att svara mot den politiska utvecklingen i Sydostasien och ge ett perspektiv på den genom att organisera och mobilisera kring paroller om SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA. Det är det logiska svaret på FNL-offensiven. Dessa paroller vann också stort gehör bland de som demonstrerade 15 april.
En andra nödvändig del i enhetsarbetet är att organisera en kampanj mot de amerikanska angreppen på norra Vietnam, att konsekvent försvara den nordvietnamesiska arbetarstaten.
DFFG säger sig vilja vara en förtrupp, en plog för Indokina-opinionen. Då gäller det också att kunna förklara, analysera och kommentera utvecklingen. DFFG har inte förmått göra detta. Ledningen för organisationen har riktat in propagandan längs ungefär samma stråk som förut. Den har inte förstått den kvalitativa förändringen av situationen i Indokina som inträtt i och med våroffensiven. Det finns en mycket enkel förklaring till detta. Under flera års tid har en stor del av arbetet inom DFFG upptagits med att atta attackera och jaga reella eller påhittade monster. Antitrotskistkampanjen har tagit tusentals timmar i anspråk och haft som effekt att driva ut anti-imperialister, förmögna till självständig analys av utvecklingen i Indokina och USA-imperialisternas politik. Detta i kombination med bristen på inre politiska diskussioner och skolning orsakade en brist på politisk beredskap inför utvecklingen i Indokina.
Men trots denna kritik, vi upprepar det än en gång, så stöder vi de enhetsinitiativ som DFFG tar i Indokina-frågan och gläds åt en massiv uppslutning i dem.
18.4.72
I skenet av USA-imperialisternas vanvettiga terrorbombningar är den svenska revolutionära rörelsens agerande inför Första Maj djupt tragisk, Begreppet RÖD FRONT har upphört.att ha någon som helst innebörd. VPK, KFML, och KFML:r har alla visat entotal oförmåga att förså vikten av en enad revolutionär mobilisering på denna arbetarklassens internationella solidaritetsdag. Vpk går fram med egna parti-tåg där de har en numerär som tillåter detta. Av KFML:s Röd Front finns i realiteten bara ordet Front kvar. Det röda har avlägsnats som en eftergift åt olika borgerliga grupperingar. KFMLr:s Röd Front är å andra sidan endast röd. De har tagit steget fullt ut och ingår endast front med sitt eget ungdomsförbund!
KFML vägrar att förhandla med ”likvidatorerna” i RMF och F K, detta samtidigt som de anklagar VPK för att splittra fronten. VPK konstaterar glatt att KFML gröper ur Första Maj på dess klassinnehåll, och deras motdrag är i stället egna VPK-tåg. Det enda positiva med VPK:s agerande är att de inte klistrat någon falsk varubeteckning på sin organisationsegoism.
1968 tog KFML initiativet till Röd Front. 1 teorin skulle varje annan organisation, som accepterat frontens huvudparoller, kunna ingå i denna på jämnställd basis. Men KFML:s dåvarande hegemoni inom den , revolutionära rörelsen innebar samtidigt att denna teori aldrig kunde prövas i praktiken. Det är först ändrade politiska styrkeförhållanden, som förmått sätta den på prov. Praktiken visade då att KFMLs teori om att varje annan organisation, som accepterat frontens huvudparoller, skulle kunna ingå i fronten på jämställd basis, endast var formell. Ty vad som strider mot huvudparollerna beslutas av KFML, dvs. ingen underparoll som strider mot någon del av KFMLs program godkänns. I Uppsala Röd Front-kommitté fick vi i år de det bästa exemplet på detta. När RMFs förslag om att fronten också i praktiken skulle acceptera huvudparollerna som en minimiplattform, röstades igenom med 8-5, så valde KFML att lämna kommittén.
KFML:arnas argument var att ”när det bjuds på middag så får man ta vad som bjuds”. Denna syn på enhetsarbetet delar de med VPK och KFML:r. De gånger någon av dessa organisationer ingår i en verklig aktionsenhet - då har de tvingats in där beroende på konkreta politiska styrkeförhållanden. I ett politiskt överläge bestämmer de alltid menyn, sedan får andra ta vad som bjuds.
RMF har alltid kämpat för upprättandet av enheter och enhetsfronter – dvs tillfälliga eller mer stadigvarande fronter som grundas på en minimiplattform kring frågor där det går att enas, men som inte förhindrar de deltagande att behålla sin självständighet. Och vi kommer att fortsätta att kämpa för detta, VPK:s, KFML:s och KFML:r s organisationsegoism till trots. Den politiska situationen – indokinaoffensiven, attacken mot lönerna, arbetslösheten – kräver detta.
Vi uppmanar därför alla kamrater att ta kamp inom respektive organisation för en enhet i handling inom den revolutionära rörelsen. Vi kommer också att stödja initiativ i den riktningen om någon av dessa organisationer tar sitt förnuft tillfånga.
16.4.72
Varför firar arbetarklassen första maj som sin högtidsdag? Varför sjunger man ”Internationalen”? Mullvaden berättar i denna artikel om två av de livaktigaste och viktigaste kulturyttringarna från arbetarklassens sida.
”Internationalen” skrevs av den franske arbetardiktaren Eugéne Pottier. Han föddes 1816, blev tidigt verksam som diktare och revolutionär, deltog aktivt i 1848 års revolution i Frankrike. När revolutionen slagits ned, drabbades han av en svår sjukdom som tvingade honom att sluta sitt arbete som packare.
”Efter att i trettio år ha tillhört proletariatet, etablerade jag mig som konsthantverkare. Dessa hade då ännu ingen fackförening. På mitt initiativ grundades en fackförening, som strax före krigets utbrott /1870/ hade 5 000 medlemmar och som anslöt sig till Internationalen”, berättar han.
Under Pariskommunen 1871 valdes han som medlem i stadens ledning. När kommunen krossades av kontrarevolutionen flydde han till England och sedan till USA. Under dessa år skriver han en omfattande svit dikter som behandlar Kommunens öde och proletariatets framtid. Bland de dikter han skrivit kan en nämnas: Den mäktiga diktsviten ”Amerikas arbetare till Frankrikes arbetare”, som på ett mycket verkningsfullt sätt tecknar kapitalismens utsugning av arbetarklassen och den härskande klassens mäktiga apparat, men också arbetarnas internationella solidaritet och deras kampmedel, organisationen. Den avslutas med en storslagen vision av Kommunen, som en dag skall utsträckas över hela jorden och skapa ett fritt människosläkte.
1880 återvände Pottier till Frankrike, där han anslöt sig till arbetarpartiet. Han samlade under dessa år samman sina dikter – som tidigare spridits i flygblad och avskrifter – och publicerade två samlingar. 1887 dog han och bars i en procession av 10 000 arbetare till den kyrkogård, där de avrättade kommunarderna vilar. Arbetarna ropade: ”Leve Pottier! Leve Kommunen! ” Vid marschen genom staden uppstod svåra tumult, när polisen sökte slita ned de röda fanorna i tåget.
Det var denna arbetarrevolutionär som i juni 1871 skrev ”Internationalen”. Och det krävdes en man som han för att kunna skriva den. Aktiv i två av århundradets viktigaste revolutioner, med en konkret erfarenhet av proletariatets levnadsvillkor, driven i landsflykt på grund av sin revolutionära verksamhet. Han förmådde tolka alla de tankar och känslor som rörde sig inom proletariatet i ett ögonblick då glädjen över den första arbetarrepubliken blandades med vrede och hat över dess blodiga krossande av kontrarevolutionen. Han hade tillräckligt mycket revolutionär erfaren het för att inte dras med i den desillusionism som drog fram inom arbetarklassen åren efter 1871; han visste att morgondagen skulle ge nya segrar och att Kommunen skulle utsträckas till andra länder. Hans proletära erfarenhet, hans revolutionära aktivitet, hans internationella perspektiv gjorde att han i sina dikter kunde peka ut det specifika i arbetarklassens kamp: internationalismen. Han kunde urskilja det instrument som krävdes för att ge arbetarklassen en ledning: Internationalen Hans erfarenheter var inte unika:
Tvärtom bar de allmängiltighetens prägel. Men det unika var att alla dessa skilda erfarenheter av proletärt arbete, revolutionär aktivitet och landsflyktig kommunard samlades i en person. Det var denna kombination som gjorde att Pottier i ord kunde tolka det gemensamma för världens proletärer.
Proletariatets kampsånger har av nödvändighet ofta en dagsländeartad karaktär. De skapas i samband med en aktuell händelse, entusiasmerar för en kampparoll eller kommenterar en upplevelse, lever något år och blir sedan inaktuella; de är en form av sångbara flygblad. Vad är det som gör att ”Internationalen” kunnat leva i 100 år, och vad gör att den så snabbt spreds till alla länder och överallt väckte samma entusiasm?
Dess innehåll beskriver det stora målet för proletariatets kamp, socialismen, men inte på ett dunkelt, ogripbart sätt, utan med hjälp av målande, konkreta symboler och bilder. Även i den svenska texten – som tyvärr inte står på samma nivå som originalet – tränger denna konkretion fram. Men vad som ytterst ger dikten en sådan anklang hos alla världens proletärer är dess starka internationalism. Här finns ingenting av småskuren nationalism; dikten genomträngs av tron på internationell solidaritet och på Internationalen. ”Ty Internationalen åt alla lycka bär!” Den svenska översättningen har en smak av tomtebolycka som inte har någon motsvarighet i originalet, men trots den klumpiga tolkningen finns själva diktens anda kvar.
”Internationalen” lever; deg. kommer alltid att finnas på proletariatets läppar, den kommer alltid att sjungas vid demonstrationer och på möten. Vid ryska revolutionen 1917 antog sovjetregeringen ”Internationalen” som ”nationalsång”; hos Lenin, Trotskij och deras kamrater fanns uppfattningen att ingen annan sång bättre kunde uttrycka revolutionens strävanden. För den stalinistiska byråkratin med dess ”socialism i ett land” var naturligtvis ”Internationalen” ett besvärande påhäng, men genom ideologins fördröjande effekt hängde den kvar. Först 1943 var det möjligt att avskaffa den – samma år som Kommunistiska Internationalen upplöstes. Då ersattes ”Internationalen” med en svulstig nationalsång som talade om ”Rysslands storhet och Stalins vishet”. Den dag skall komma då ”Internationalen” åter sjungs i de återupprättade arbetarråden.
Det var i slutet av 1800-talet som arbetarna började fira första maj som sin dag. I allt fler länder hade arbetarna börjat organisera sig mot kapitalets utsugning. Parollen om 8 timmars arbetsdag spreds. I USA arrangerade man 1886 demonstrationer 1 maj för att ge eftertryck åt kravet. Vid en av demonstrationerna provocerade polisen bråk, dödade sex arbetare och sårade flera. Några dagar senare arresterade man sju anarkister som i ett ovanligt tydlig justitiemord dömdes till döden och avrättades 1887.
Två år senare återupprättade arbetarorganisationerna Internationalen, den andra i ordningen. Vid den konstituerade kongressen beslöt man att arrangera demonstrationer i alla medlemsländer för kravet på åtta timmars arbetsdag. Som datum för demonstrationen valdes första maj för att fira minnet av de mördade arbetarna Ursprungligen hade man tänkt sig att demonstrationen skulle vara en engångsföreteelse, men det visade sig omedelbart att förslaget om 1 maj-demonstration slagit an i arbetarklassen. Sedan gammalt hade 1 maj nämligen firats som dagen då våren kom tillbaka efter den långa vintern; nu blev det en symbol för socialismens ankomst, för en ny vår i allmänhetens historia. Arbetarklassens självpåtagna rätt att göra 1 maj till en fridag var en utmaning mot arbetsköparnas välde, en aning om den gemensamma styrkan. Sist men inte minst innebar demonstrationen
1 maj en manifestation av arbetarklassens beredskap och styrka och av dess internationella medvetande. 1 maj blev snart en demonstrationsdag, inte bara för åtta timmars arbetsdag, utan för proletariatets klassfordringar i allmänhet, en ”kungörelse av arbetarklassens fasta vilja att genom en social omgestaltning undanröja klassolikheterna och så beträda den enda väg, som för Till fred inom varje folk som till internationell fred”, som det heter i Internationalens manifest 1893.
I Sverige väckte 1 maj-firandet redan från början gensvar från arbetarklassen. Vid den första demonstrationen 1890 samlades 20 000 deltagare i Stockholm, 25 000 i Göteborg och 20 000 i Malmö. 1:a-maj-demonstrationerna har naturligtvis i sina paroller återspeglat arbetarorganisationernas utveckling i reformistisk riktning. Under andra världskriget förlorade tågen sin klasskaraktär och ”de demokratiska partiernas” ledare gick armkrok i fören. Efter kriget har demonstrationerna i hög grad blivit väl, regisserade hyllningståg till det socialdemokratiska ledarskiktet och till följd av det samlar demonstrationerna ett allt mindre antal deltagare. Den ökade radikaliseringen av arbetarna under 60-talet har lett till särskilda demonstrationer för en revolutionär omvandling av samhället, Röd Front. Hur tragiskt är det inte att se hur KFML nu försöker sudda ut Röd Front-tågens klasskaraktär genom att bjuda in liberaler och centerpartister och uttryckligen förbjuda röda fanor och paroller om socialism på arbetarnas egen dag!
Det är ingen tillfällighet att de två viktigaste kulturyttringarna inom arbetarklassen, ”Internationalen” och Första maj, båda är internationella till sin karaktär. Pottiers sång är en hyllning till Första Internationalen och Första maj-firandet skapades genom Andra Internationalens initiativ. Båda dessa manifestationer svarar mot arbetarklassens internationella styrka och ger innehåll åt tanken på den proletära internationalismen. De konkretiserar båda parollen från Kommunistiska manifestet 1848: ”Proletärer i alla länder, förena Eder!”
K.Å.A.
Dagens svenska socialdemokrati, det är inte bara Sveriges socialdemokratiska arbetarparti och Landsorganisationen. Den har med parti och fack som tyngd byggt upp ett gigantiskt maskineri av Konsum och Folkets Hus, BPA och Hyresgäströrelsen, Bildningsförbund och Ungdoms-, Kvinno- och Nykterhetsrörelser. Det är ett maskineri som har beröring med vida fält av svenskt samhällsliv. Utan en avgörande modifiering av socialdemokratins plats och roll i svensk politik kommer inga djupgående förändringar av det borgerliga samhället att kunna ske. Det är därför av stor vikt att de som vill verka för ett socialistiskt samhälle, lär sig att rätt förstå rörelsen och bedöma dess förhållande till bourgeoisin, arbetarklassen och statsapparaten.
I detta sammanhang måste vi tyvärr konstatera att frågans vikt inte står i någon rimlig proportion till insikten i den. De flesta organisationer som åberopar sig på marxismen eller t.o.m. marxismen-leninismen har en ensidig, ideologisk syn på socialdemokratin och drar därmed felaktiga slutsatser om taktiken gentemot dess apparater. För att i grova drag ringa in socialdemokratin, dess karaktär och utveckling, kan det vara lämpligt att utgå från vissa felaktiga eller ensidiga uppfattningar. Vi börjar således med att klargöra vad socialdemokratin inte är.
KFMLr, de s.k. errarna, den i Göteborg förankrade utbrytargruppen ur KFML har inte gjort sig känd som någon imponerande mästare i nyanserade och allsidiga marxistiska analyser. Det omdömet håller även i fråga om deras syn på socialdemokratin. Inför anblicken av Rörelsen med dess massiva apparater måste dessa klasshatsfrossare ha känt ett behov av att drämma till med något riktigt magstarkt. Och om detta magstarka har hävdats av kommunister under tidigare epoker, så mycket bättre! I grund och botten – socialdemokraterna är ena verkliga fähundar, de är rena fascisterna, ja, hur var det nu man sa i början på trettiotalet? Socialfascister sa man. Gott. Socialdemokratin i Sverige idag – naturligtvis är de socialfascister! Och de som inte håller med om denna karaktäristik, ja de är väl i bästa fall socialdemokrater!
KFMLr rapar sin vana trogen upp Kominterns Tredje-Periodideologi och försöker tillämpa den på svenska förhållanden. Denna ideologi fick fruktansvärda konsekvenser bl.a. i Tyskland, genom att den verksamt bidrog till att trubba av arbetarklassens medvetande. Genom att socialdemokratin likställdes med fascismen, öppnades vägen för en kapitulationslinje och en kriminellt naiv syn på vad den tyska nazismens makttillträde skulle innebära för den tyska arbetarklassen och samtliga dess organisationer. Att denna ideologi upprepas i Sverige idag, fyra decennier senare, är egentligen en stor skandal och en skymf mot det marxistiska tänkandet.
Till grund för errarnas argumentation ligger den i och för sig riktiga iakttagelsen att den svenska kapitalismen utrustat sig med en intervenerande statsapparat och att socialdemokratins apparater i många stycken är sammanvuxna med denna. Det faktum att det svenska samhället har många ”korporativa” drag skulle vara tillräckligt för att göra dess statsbärande parti till fascistiskt? Nu förhåller det emellertid så att samtliga västeuropeiska kapitalistiska samhällen enligt denna definition av fascismen skulle vara fascistiska. Samtliga har nämligen en rad klart korporativa kännetecken. Ett annat argument är att socialdemokratin inte drar sig för att utnyttja statsapparatens våldsapparat mot arbetare i kamp och att socialdemokratiska ministärer i olika länder (Frankrike, England osv) varit med om att skicka trupper mot arbetare och bönder i koloniala och halvkoloniala länder. Att repression av detta slag skulle vara något som enbart utmärker fascismen – och alltså inte den parlamentariska demokratin, bonapartismen eller militärdiktaturen – det förvånar en smula, med tanke på errarnas annars inte särskilt höga tankar om den borgerliga demokratin.
Korporativism och repression – visst finns dessa drag i fascismen. Men det kan långt ifrån sägas vara en tillräcklig beskrivning av denna säregna form av borgerligt klassherravälde. Här ska bara nämnas två andra karaktäristika som måste till för att begreppet fascism inte helt ska förflackas och mista sin vetenskapliga och politiska effektivitet.
För det första är fascismen en politisk rörelse med social bas i en småbourgeoisi och bland mellanskikt, som under villkor av en djupgående kris löpt amok under trycket från de båda huvudklasserna. Den formar på denna sociala bas en militant utomparlamentarisk rörelse med udden riktad dels mot arbetarklassen och fackföreningarna, dels mot storkapitalet. Sådana rörelser finns idag i Västeuropa t.ex. i form av det italienska MSI, det tyska NPD och franska Ordre Nouveau. Men passar verkligen SAP in i denna bild?
För det andra innebär fascismens makttillträde en ytterst radikal omkastning av styrkeförhållandena mellan arbetarklassen och borgarklassen till de förras nackdel. Fackliga och politiska arbetarorganisationer krossas totalt och arbetarklassen upplöses som organiserad klass. Mellanskikten har fyllt sin politiska funktion som uppbackare och lämnar nu scenen. Ett helt nytt förhållande mellan mervärde och variabelt kapital kan upprättas. Politiskt, militärt är arbetarklassen besegrad för lång tid framåt. Det behöver inte sägas att varje organisation av typ KFMLr omedelbart skulle upplösas och dess medlemmar arresteras och fängslas. För att ett fascistiskt makttillträde skall kunna lyckas krävs en tidigare försvagning av arbetarklassens sammanhållning och kampberedskap. Är det denna verklighet som präglar Sverige av idag? Men är det kanske frågan om en ny, speciell form av fascismen? Ett sådant resonemang måste resolut avvisas. Härigenom riskeras nämligen en urholkning av den konkreta analysen. Mycket allmänna förklaringar läggs till grund för en rad klart skiljaktiga samhällsfenomen. Fascismen är en reell fara i den imperialistiska världen idag. Även om den just nu inte ens befinner sig i närheten av ett makttillträde. Vi måste se upp men emotionellt frasmakeri av errarnas slag. Fascismen – och socialdemokratin – är alltför allvarliga ting för att överlämnas till KFMLr.
KFML har aldrig gått ut med den smått paranoida ideologin om socialdemokratin = socialfascismen. Denna organisation brukar nöja sig med att hävda att socialdemokratin är direkta agenter åt monopolkapitalet. Denna syn är mekanisk. Visserligen för socialdemokratin i många fall en politik som gagnar just monopol kapitalet, men den är för den skull inget omedelbart instrument för dess intressen. Med KFMLs synsätt blockeras en förståelse för socialdemokratins speciella relation till arbetarklassen och staten. Via fackföreningsrörelsen har socialdemokratin nämligen sin sociala bas i arbetarklassen, vilket inte undgår att påverka dess politik. Dessutom står socialdemokratin bl.a. via sitt regeringsinnehav i ett ytterst intimt förhållande till statsapparaten, med vilken dess apparater är sammanflätade. Denna stat är inte ett direkt instrument för monopolkapitalet, utan har till uppgift att försöka hålla samman hela samhällsformationen inom ramen för den kapitalistiska varuproduktionen och det borgerliga klassherraväldet. I denna funktion besitter den en relativ självständighet gentemot de härskande klasserna och de hegemoniska fraktionerna inom dessa. Det yttrar sig däri, att staten och dess regerande parti stundtals kan gå emot t.ex monopolkapitalets kortsiktiga intressen, för att trygga en sammanhållning i samhället som helhet.
Denna syn som ligger till grund för VPKs faktiska hållning gentemot socialdemokratin, överdriver dess beroende av arbetarklassen och dess självständighet gentemot den kapitalistiska staten och borgarklassen. Den förstår inte att socialdemokratin politiskt och ideologiskt blivit alltigenom borgerlig, och att delar av dess apparater integrerats i statsapparaten. Det betyder inte att socialdemokratin inte varit en i verklig mening reformistisk arbetarrörelse under ett tidigare stadium. Vi skall strax komma till detta. Genom att underbetona det ”borgerliga” elementet i socialdemokratins politik och ideologi hamnar man ofelbart i en defensiv, svanspolitisk position gentemot den. Med detta vill vi också avgränsa oss gentemot dem som till äventyrs kan tänkas mena att socialdemokratin är en socialistisk rörelse, en syn som dock idag tycks vara förbehållen vissa marginell, drömska skikt i de egna leden...
För oss är det av fundamental vikt, när det gäller socialdemokratins karaktär, att förstå dess dubbla roll – att Rörelsen inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet har att tillfredsställa två poler, både bourgeoisi och arbetarklass. Dess överordnade uppgift har blivit att på statlig nivå verka för det kapitalistiska samhällets fortbestånd och ”utveckling”. Inom ramen för denna överordnade uppgift måste den dock i någon form av ”kompromiss” försöka tillfredsställa båda parter. Och därmed är också socialdemokratins historiska begränsning given. Genom denna dubbelroll kan den endast fungera enligt ritningarna under villkor av ekonomisk expansion. Så fort tillväxttakten avtar, så fort motsättningen mellan arbete och kapital skärps, kläms socialdemokratin mellan sina båda existensbetingelser och får allt svårare att upprätthålla sin speciella ”image”.
Men lät oss nu betrakta socialdemokratins utveckling under dess olika perioder. Det som faller i ögonen, när man försöker göra en periodisering av socialdemokratin, är dess avhängighet av själva det kapitalistiska samhällets periodisering. I fortsättningen bör vi alltså ha klart för oss, att de vändpunkter som socialdemokratin genomgår i allt väsentligt bestäms av kapitalismens egna vändpunkter, att det alltså inte är socialdemokratin som fått kapitalismen att genomgå olika stadier i sin utveckling, utan, tvärtom. Inom ramen för denna kapitalistiska utveckling har sedan socialdemokratin spelat en relativt självständig roll.
En första socialdemokratisk period sträcker sig från partiets bildande 1889 till ca 1920. Det är långt ifrån en revolutionär period. Socialdemokratin var en del av den II:a Internationalen, fr.a. influerad av den tyska, starkt byråkratiserade, socialdemokratin. I själva verket var socialdemokratins kamp under den denna period inriktad på två saker, dels en kamp för allmän och lika rösträtt och dels en kamp för åtta timmars arbetsdag. Dessa båda krav uppfylldes genom lagstiftning i december 1918 resp. september 1919. Därmed kan en första period i den socialdemokratiska utvecklingen sägas vara avslutad, en period som karaktäriseras av en relativt hög grad av självständighet gentemot den kapitalistiska staten. Parti och fack stod i hög grad utanför det rent parlamentariska statslivet och initierade en rad utomparlamentariska aktioner, även om vissa ärkereformister inom LO och parti redan från början var avogt inställda till den direkta aktionens taktik. Periodens ram ges av en expanderande kapitalism under de första decennierna och ett världskrig som slutgiltigt kom att bekräfta den II:a Internationalens bankrutt som revolutionär, omdanande faktor.
En andra period inleds i och med tjugotalet, då socialdemokratin före 1926 vid flera tillfällen ingår i regeringskoalitioner eller bildar minoritetsregering. Vad som utmärker socialdemokratin under denna period, som sträcker sin fram till ”maktövertagandet” 1935, är en allmän oförmåga och osäkerhet om hur regeringsansvaret skall användas. Kapitalismen monopoliseras alltmer, de ständiga strukturrationaliseringarna ger upphov till en permanent arbetslöshet, men staten har en i grunden icke-interventionistisk, ”liberal” karaktär. Socialdemokratin faller undan för den statliga Arbetslöshetskommissionens s.k. nödhjälpssystem, vilket gick ut på att arbetslösa endast kunde beredas nödhjälpsarbete mot ytterst låg, icke marknadsmässig, betalning. En tilltagande motsättning mellan ekonomins fortskridande koncentraion och centralisering å ena sidan och statens fortsatta ”liberala” karaktär sätter sin prägel på denna ”övergångsperiod” i kapitalismens utveckling. För socialdemokratin blir perioden också en övergångsperiod, en övergång mellan den tidigare framgångsrika, reformistiska kampen för åttatimmarsdagen och den politiska demokratin och det kommande politiska genombrottet. Perioden innebär en ökad integration i det parlamentariska livet, socialdemokratin sitter ju vid flera tillfällen i regeringsställning. Och det är också under denna period som den s.k. Saltsjöbadsandan grundläggs genom kollektivavtalslagen av år 1928, som samma år, under starkt motstånd, godkändes av LO:s landssekretariat. Det är denna lag, vilken alltså går tillbaka ända till 1928, som förbjuder strejker under gällande avtal och som för lagens efterlevnad inrättat en arbetsdomstol.
Den tredje socialdemokratiska perioden sträcker sig från 1933 till 1968. Det är socialdemokratins glansperiod, den period som format den ”moderna” socialdemokratin.
Perioden inleds med socialdemokratins s.k. krisprogram, dvs en ekonomisk politik av expansivt slag med bl.a. underbalansering av budgeten, beredskapsarbeten betalda med avtalsenliga löner och arbetslöshetsförsäkring som ingredienser för att råda bot på effekterna i Sverige av den katastrofala internationella ekonomiska och politiska krisen. Den genomfördes under starkt motstånd från samtliga borgerliga partier utom bondeförbundet, med vilket en kompromiss – den s.k. kohandeln – ingicks.
Genomförandet av denna krispolitik markerar en historisk vändpunkt i svensk kapitalism. Härmed inleddes ett nytt utvecklingsstadium av kapitalismen, ett stadium vi kan kalla statsmonopolkapitalistiskt, vilket kom att befästas och fördjupas först under efterkrigstidens ”välfärdspolitik”.
Innan vi går vidare och betraktar den specifikt svenska formeln för den nya kapitalistiska utvecklingen, måste det understrykas att statsmonopolkapitalismen efter andra världskriget blev en allmän företeelse i den högt utvecklade kapitalistiska världen. Bourgeoisin hade lärt av erfarenheterna från trettiotalskrisen, fascismen och andra världskriget, att en kapitalism med en så hög teknisk nivå och koncentrationsgrad som t.ex. den västeuropeiska omöjligt kunde reproduceras utan omfattande statsingripanden i ekonomin, arbetsmarknaden och den fackliga politiken. Och det var långt ifrån alltid som det blev socialdemokratin förunnat att, som i Sverige, vara pionjär för den nya formen av kapitalism.
Men i Sverige klaffade det alltså för SAP, LO och det övriga maskineriet. Vad utmärkte den svenska formeln och vad möjliggjorde den?
Först och främst måste vi komma ihåg att det var det industriella, materiella tillväxandet som i sista hand utgjorde grunden för systemets stabilisering. Men produktionen av detta gynnades naturligtvis i hög grad av den svenska socialdemokratiska politiken. Vissa speci fikt svenska företeelser gynnade i sin tur socialdemokratins genombrott: Det faktum att Sverige stod utanför kriget: att Sverige som ett litet land gentemot de uppslitande händelserna på kontinenten kunde bevara något av en särskild ”idyllisk” identitet, skickligt fångad i Per-Albins paroll om ”folkhemmet” ; att den svenska arbetarklassen var mindre fackligt, nationellt, språkligt och kulturelits splittrad än på andra håll. Den totala frånvaron av revolutionärt marxistisk tradition och SKP:s kombination av inskränkt provinsialism och underdånighet under Komintern spelade också socialdemokraterna i händerna och gjorde det möjligt för dem att få ett fast grepp om den svenska arbetarklassen via LO.
Mot bakgrund av dessa gynnsamma betingelser lyckades nu socialdemokraterna skapa en framsynt formel både för bourgeoisi och proletariat. Dels kunde kapitalismens konjunkturcykler dämpas genom en ”aktiv” konjunkturpolitik. Dels skapades
förutsättningar för en snabb koncentration och centralisering av kapital genom olika typer av stöd åt de mest ”livskraftiga” företagen och genom den s.k. solidariska lönepolitiken, som bl.a. syftade till att påskynda ”strukturrationaliseringen” inom näringslivet och påtagligt gynnade de största företagen. Dels stabiliserades arbetsmarknaden genom en omfattande lagstiftning, som materialiserades i det s.k. Saltsjöbadsavtalet som slöts 1938. Och dels tillfredsställdes åtminstone delar av arbetarklassens kortsiktiga intressen genom en omfattande utbyggnad av socialpolitiken, vars främsta symbol blev ATP-reformen, som avgjordes i maj 1959 efter en stor politisk strid, innefattande folkomröstning och dramatiska politiska ”avhopp”. Social- och arbetsmarknadspolitiken kom under några decennier efter andra världskriget att stabilisera sysselsättningen på en väsentligt mycket högre nivå än under 20- och 30-talen.
Monopolvänlig näringspolitik, antifacklig lagstiftning och höggradig centralisering av avtalsrörelserna, full sysselsättning och utbyggd socialpolitik – detta är huvudingredienserna i den ”välfärdspolitik” som i själva verket betydde en allians mellan monopolkapital och socialdemokrati på villkor av ett tillräckligt tillfredsställande av vissa elementära trygghetskrav från arbetarklassen.
Socialdemokratin genomdrev denna nya politik under starkt motstånd från de borgerliga politiska partierna, vilka var förankrade i en mer ”liberal” syn på statens roll i ekonomin. ”Välfärdspolitiken” krävde en ”välfärdsstat”, en stat som expanderade snabbt. För det första krävdes framför allt en sak: pengar, och det skapades en hel del av den varan under den exempellösa efterkrigsexpansionen, där svensk kapitalism höll sig väl framme internationellt.
Perioden medförde djupgående förändringar för socialdemokratin i flera avseenden. För det första innebar den att de socialdemokratiska apparaterna på allvar ”växte samman” med den kapitalistiska statsapparaten. SAP- och LO-apparaterna kom att tillsammans med ”näringslivets” representanter, representeras i rader av organ som skulle bereda och initiera den nya näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken etc. etc.
För det andra innebar perioden programmatiskt och ideologiskt en fortsatt avgränsning gentemot varje form av marxism: arbetarklassen ersätts med ”människorna”, staten med ”samhället” och kapitalet med ”näringslivet”. Samtidigt med denna avgränsning mot marxismen ”förnyas” socialdemokratins ideologi med en god portion teknokratism. ”Utvecklingen”, ”ett samhälle i teknisk omdaning”, ”snabb tillväxt” – de teknokratiska, kvantitativa orden bubblar i strid ström upp ur apparatfolkets käftar. På denna teknokratism läggs ett mätt liberalism (de statliga företagen skall befordra en sund ekonomisk utveckling genom att konkurrera med de privata osv) och ett mått socialistisk utopism. Komplementet till detta ideologiska hopkok är naturligtvis en utpräglad, trögflytande pragmatism!
För det tredje innebar perioden socialt ett fjärmande från arbetarklassen, framför allt vad gäller SAP, som i allt högre grad omvandlas till en speciell sorts borgerligt folkparti. Den sociala arbetarbasen kvarstår dock för socialdemokratin som helhet genom fackföreningsrörelsens fortsatta framgångsrika organisering av stora delar av den svenska arbetarklassen under socialdemokratisk politisk ledning.
På samma sätt som efterkrigsboomen låg till grund för socialdemokratins glansperiod, på samma sätt är det de tilltagande svårigheterna i de kapitalistiska ekonomierna, den skärpta konkurrensen, den nya arbetslösheten – kort sagt den nya kapitalistiska krisen, som ligger till grund för en ny period som just har inletts för socialdemokratin. Vi analyserar på annan plats i detta nummer de minskade ekonomiska marginalerna inom vilka socialdemokraterna har att manövrera. Här skall bara sägas att alla tecken tyder på att en ny period inletts i den kapitalistiska utvecklingen, en period av betydligt långsammare tillväxttakt. Senare delen av 60-talet markerar slutet på efterkrigsexpansionen. Det tycks bli allt svårare att fortsätta en ”naturlig” kapitalackumulation under nuvarande konkurrensvillkor på världsmarknaden, dvs. med den givna reallöne- och produktivitetsnivån och tillgången till råmaterial och marknader.
Till de mera ”traditionella” svårigheterna med kapitalackumulationen har emellertid fogats nya krisfenomen. Just de faktorer som mest verksamt bidragit till den just avslutade expansionen, tycks nu slå över i sin motsats och förvandlas till lika många krisfaktorer: den expanderande tekniken ger under kapitalistiska produktionsförhållanden upphov till en ekologisk kris och hotar själva den biologiska mänskliga mekanismen. Staten – den offentliga sektorn – som tidigare stabiliserade kapitalismen blir nu ett allt större problem i alla imperialistiska stater. Utgifterna ökar, skattetrycket ligger nära det olidliga. De ideologiska delarna av statsapparaten (utbildningssektorerna) är en oroshärd och de statliga kommunikationerna, trafikpolitiken, befinner sig i stora svårigheter. Samtidigt ökar ännu snabbare än kostnaderna de samhälleliga behoven av samhälleliga insatser för att tillfredsställa en rad starkt upplevda sociala behov. En tredje ny krisfaktor, som intimt sammanhänger med de just nämnda, är den regionala krisen. Glesbygder avfolkas. Storstäder växer till omänskliga alienerande kolosser med enorma sociala problem och kostnader.
I hur hög grad socialdemokratin var beroende av en expanderande kapitalism för att lyckas med vissa målsättningar (full sysselsättning, vidgad reformverksamhet) visas av att Rörelsen varit helt oförmögen att med en samlad politik motverka de strukturella krisfenomenen. Arbetslösheten är plötsligt uppe i siffror som kan jämföras med 30-talets. Miljöförstöring, regional snedvridning, hets och stress i arbetslivet, utbildningskris och trafikproblem – inför de massiva svårigheterna står socialdemokratin som handfallen. Borta är de stora visionerna – folkhemmet, planhushållningen – och kvar är endast en medioker borgerlig politik. Socialdemokratin har sedan 1968 års stora segerval, som mer än något annat var en sista desperat ansträngning för att hålla ställningarna i en ”föränderlig värld” , haft allt svårare att profilera sig mot de borgerliga partierna. Något som är ytterst allvarligt för en Rörelse som socialdemokratin. Hur försöker man då, mer konkret agera under de nya betingelserna?
På det ekonomiskt-politiska området är det en sak som står i förgrunden: att till varje pris, även en omfattande arbetslöshet m.a.o. , trygga den svenska exportindustrins kapitalackumulation. Statsbudgeten var ett uttryck för detta, förslagen om att sänka bolagsskatten från 40% till 30% är ett led 1 samma politik, förslagen om att utnyttja AP-fondernas enorma kapital som ”riskvilligt kapital” och teckna aktier är ett tredje exempel på denna socialdemokratiska näringspolitik under 1970-talet. När Gunnar Sträng öppet försvarar den enorma maktkoncentration som samgåendet mellan Skandinaviska Banken och Enskilda Banken innebär är det bara ytterligare ett exempel på en näringspolitik som nu blir alltmer snävt inriktad på att understödja det svenska monopolkapitalet.
När det gäller frågan om de ökade kostnaderna för den offentliga sektorn, vilken enbart döljer att marknadspriserna inte är en vettig mätare på sociala behov, är dagens slagord: räntabilisering, rationalisering! Det innebär ökade spärrar och ökad snedvridning inom utbildningen, nedläggning av järnvägslinjer och press på de statsanställdas löner. Det kan, enligt vad som aviseras av statsministern i en famös DN-intervju, komma att innebära avgiftsfinansiering för offentliga tjänster. (Ingen anledning till oro, barnfamiljer, låginkomstgrupper kan vänta kompensation i form av höjda barnbidrag!) Det innebär att vårdbehövande får allt sämre vård trots att de behöver alltmer osv osv.
Ytterligare svårigheter för socialdemokraterna är en generationsväxling inom partiet, som innebär att allt färre ”tunga” från genombrottsåren eller glansperioden av typ Torsten Nilsson, Sträng, Rune Johansson och Erlander blir kvar. Istället är det byråkrater och teknokrater av typ Palme, Feldt, Bo Ringholm osv., som tar vid. Också på det sociala fältet står socialdemokraterna inom nya problem. Den gamla arbetarstammen, som är stabilt formad av den socialdemokratiska ideologin, är i avtagande. Den nya generationen arbetare är inte alls lika uppknuten till socialdemokratin, om den alls är det, och dessutom innebär den mycket höga procenten invandrare vid vissa storindustrier som Volvo SKF, LM osv., ytterligare en bräsch i den socialdemokratiska integrationskedjan. Förutom problemen med arbetarbasen, kännetecknas det politiska läget av att en rad nya ”mellanskikt” dras in i en radikalisering. Det rör sig om utbildningssektorernas folk, tekniker och statsanställda som i mänga fall inte är uppvuxna med någon stark facklig-socialdemokratisk tradition. Många av dessa skikt (studenter, skolelever) är dessutom mycket politiskt lättrörliga och känsliga för revolutionärernas propaganda.
Rörelsen får med andra ord allt svårare att integrera en social bas i sin ideologiska vision av världen. Till det bidrar två ytterligare faktorer. Dels den enorma byråkratiseringen av de socialdemokratiska apparaterna. I en tid av decentralistiska, antibyråkratiska strömningar bland breda befolkningsskikt, kommer pampen, ombudsmannen, den typiske socialdemokratiske funktionären i skottgluggen. Dels svär socialdemokratins teknologiska ideologi mot den allt bredare, brokiga miljörörelsen. Det går inte längre att låta den ouppnåeliga hr Utveckling bortförklara den fundamentala motsättningen mellan det privata vinstintresset och de samhälleliga behoven!
Om den socialdemokratiska glansperioden byggde på en framsynt strategi för det nya stadiets kapitalism, samtidigt som expansionen lämnade ett utrymme för att tillfredsställa vissa samhälleliga behov, så bygger den kommande socialdemokratiska ”krisperioden” på avsaknad av bådadera. Trots att regering och LO försöker att kortsiktigt bidra till kapitalackumulationen är bourgeoisins förtroende för socialdemokratin inte vad det varit. Till detta har socialdemokratins vilsna agerande i EEC-frågan verksamt bidragit. Samtidigt visar den snabba ökningen av de vilda strejkerna, framväxten av en revolutionär vänster och ett ökat missnöje bland förut tryggt ”opolitiska” skikt att socialdemokratin saknar strategi för ”basen”. Den nya situationen för socialdemokratin speglas också i röstsiffror från valet 1970 och en rad prognoser som ger ett entydigt utslag i för Rörelsen negativ riktning.
Men socialdemokraterna ger sig inte utan vidare. De söker med ljus och lykta efter frågor som kan profilera dem mot bourgeoisin och integrera en social bas. De är på jakt efter nya ATP-dramer. Det är inte lätt att finna lämpliga objekt för en borgerlig arbetarrörelse. Dock synes man ha stannat för två frågor: företagsdemokratin och arbetsmiljön. Dessa lanseras stundtals som ”sjuttiotalets frågor”. ”Näringspolitiskt är uppenbarligen den socialdemokratiska toppbyråkratin alltför uppbunden till stödverksamhet åt kapitalet för att vilja göra alltför mycket politik av denna fråga.
Vad gäller hela komplexet företagsdemokrati kan det tänkas få vissa tillfälliga och begränsade integrationseffekter. Dock är det den svenska socialdemokratin långt ifrån pionjär på området. Många andra länder i Västeuropa – med eller utan socialdemokratisk regering – har hunnit längre på detta område, utan att det kunnat hejda arbetarradikaliseringen. Arbetarna vill helt enkelt inte ha en ”känsla” av medinflytande. De vill ha verkligt inflytande. Och ett sådant skulle omedelbart komma i konfrontation med vissa profitintressen.
I fråga om miljökomplexet krävs det insatser av en storleksordning och karaktär att den socialdemokratiska politiken på området blott framstår som en nål i en höstack. I många fall är ”de borgerliga” mer radikala än socialdemokraterna. Det kommer att visa sig omöjligt att vända utvecklingen på miljöområdet utan resolut antikapitalistiska ingrepp. Och man kan knappast tänka sig en Rörelse som är sämre rustad för detta ändamål än socialdemokratin.
Vilka effekter kan nu de ökade svårigheterna få på socialdemokratin? Ja, för det första är det på sin plats att här varna för en tro på snabba omvälvningar och radikala styrkeförskjutningar. Socialdemokratin är fast rotad i det svenska samhället, den har en rad kraftfulla apparater och en personsammansättning som åtminstone än så länge överglänser de borgerliga partiernas. Något snabbt sammanbrott är inte att vänta, snarare kommer det att bli en utdragen process av spänningar och slitningar.
Vi kan för det första vänta en viss polarisering inom partiet. Vi vet att det finns vissa skikt inom SSU, bland studenterna och inom vissa fackliga grupper som önskar en betydligt radikalare politik. De utgör en långt ifrån enhetlig vänsterflygel inom socialdemokratin. Att denna flygel skulle kunna vinna något större inflytande i partiet förefaller dock föga troligt. Dels tyder alla internationella exempel på motsatsen (se t.ex. om vänsterflygeln inom det engelska labourpartiet i The Red Mole nr 36), dels öppnar sig de ”socialistiska reformisterna” för angrepp för utopism och blåögdhet, då de föreslår radikala och även anti-kapitalistiska reformer utan att på något sätt dra de politiska konsekvenserna härav. Det blir alltmer tydligt att en konsekvent socialism måste bryta med den kapitalistiska – och reformistiska – legaliteten och ställa ett revolutionärt alternativ gentemot det existerande.
Vad som är intressantare ifråga om motsättningarna inom socialdemokratin är då motsättningarna mellan parti och fack och framför allt motsättningen mellan olika nivåer inom den fackliga rörelsen. Under det att SAP alltmer blir en ”folkpartistisk” valmaskin och alltmer fjärmar sig från arbetarklassen, finns en annan beröring mellan den fackliga apparaten på mellan- och lokalnivå och arbetarmassorna.
Under trycket av den ökade militansen underifrån kan vi vänta oss sprickor mellan arbetarna och apparaten på olika nivåer. Ett exempel är det nyligen startade Hamnarbetarförbundet, som är effekten av en motsättning mellan en militant del av arbetarklassen och fackföreningsbyråkratin.
Vi måste, vi upprepar det, komma ihåg att socialdemokratin inte är en fascistisk kraft eller ett direkt instrument för monopolkapitalet. Den har fortfarande ett speciellt. förhållande till arbetarklassen, även om dess politik och ideologi är alltigenom borgerliga.
Det innebär att socialdemokratin, hur byråkratiserad och konservativ den än kan tyckas, kan komma att påverkas av en stark radikalisering inom arbetarklassen, och med till formen radikala metoder (t.ex. strejker) försöka kanalisera rörelsen i kontrollerbara fåror.
Sjuttiotalet öppnar enorma möjligheter för revolutionärerna att nå ut till allt bredare skikt av arbetare, studenter och även andra ”mellanskikt” med en socialistisk politik. Det står helt klart att socialdemokratins apparater i detta sammanhang måste betraktas som det centrala hindret på vägen. Men socialdemokratin är som sådan aldrig huvudfienden. Revolutionärerna har till uppgift att besegra den nuvarande härskande klassen – borgarklassen – och hjälpa arbetarklassen att ta den politiska makten. För att det skall lyckas måste emellertid socialdemokratins dominerande inflytande över klassen brytas. Detta är en vital uppgift för alla revolutionärer!
OM
Revolutionära Marxisters Förbund är broderorganisation till Fjärde Internationalen. Inför dess tionde världskongress som kommer att hållas senare i år, startar Mullvaden nu en artikelserie i fem avsnitt, som kommer att berätta om Fjärde Internationalens historia, den situation som rått under dess utveckling, dess teoretiska och politiska uttalanden, och utvecklingen i de viktigaste sektionerna.
Frågan om arbetarklassens internationella organisering fördes fram redan i Kommunistiska Manifestet (1848). Marx-Engels konstaterade att kapitalet tenderade att riva ned de nationella skrankorna och utsträcka sitt välde över allt större områden av jordens yta. De drog slutsatsen att arbetarklassen i kampen för ett socialistiskt samhälle måste organisera sig internationellt liksom kapitalet gjort, Och slutade sitt manifest med den berömda parollen: Proletärer i alla länder, förena Eder!
Parollen förverkligades genom Internationella arbetarassociationen (1864) och Andra Internationalen (1889). När revolutionärerna inom arbetarrörelsen insåg att Andra Internationalen i praktiken dött genom sitt förräderi vid krigsutbrottet
1914, inleddes omedelbart arbetet på en ny internationell organisering. 1919 bildades Tredje Internationalen (Komintern) vid en konferens i Moskva. Under de närmaste åren utförde Komintern ett utomordentligt viktigt arbete för att organisera den internationella kommunistiska rörelsen och för se den med en revolutionär strategi. Vid de fyra första kongresserna (1919-22) utarbetades grunden till en revolutionär övergångsstrategi som skisserade hur den dagliga kampen skulle förbindas med kampen för en proletär stat; hur denna stat skulle få sin organisationsform i arbetarråden, hur kampen skulle utvecklas genom samspel mellan massan och partiet, och vid den fjärdekongressen, slutligen hur man skulle övervinna den relativa nedgången i den revolutionära högkonjunkturen (eller omvänt: kapitalismens stabilisering) genom upprättandet av proletära enhetsfronter som i sig skulle organisera arbetare av olika politiska åskådningar, men samtidigt bevara sin karaktär av klass organisation.
När den fjärde kongressen samlades 1923 hade mannan och än mer hotande fara börjat avteckna sig. Under inbördeskriget hade Sovjetunionen tvingats till oerhörda offer mot de imperialistiska angriparna, hela industrin låg i spillror, de mest medvetna och aktiva arbetarrevolutionärerna hade stupat i striderna, arbetarklassen hade till stor del decimerats genom en tillbakaflyttning till byarna, och krigssituationen hade tvingat fram restriktioner i det offentliga livet. Tillsammans med kapitalismens internationella stabilisering skapade dessa faktorer en jordmån för framväxten av ett nytt skikt inom sovjetsamhället, som nu fick utomordentligt stor makt: byråkratin. Problemet med byråkratin var naturligtvis inte nytt, men under de tidigare åren hade man lyckats begränsa dess makt genom arbetarrådens kontroll över samhällslivet, och genom det ”rullande” systemet (dvs. möjligheten att när som helst återkalla en vald representant och målsättningen att valda medlemmar endast skulle sitta en kortare period och sedan ersättas av någon annan). Slutligen vägrade man hårdnackat ge byråkratin några som helst privilegier genom regeln att ingen funktionär skulle ha högre lön än en arbetare. När arbetarklassen efter inbördeskriget hade decimerats och förlorat sina mest medvetna medlemmar, skedde en successiv förskjutning av makten till byråkratins fördel. Allt flera beslut fattades nu på rent administrativ väg utan politisk debatt och utan kontroll från vare sig partiets massor eller från sovjeterna. De valda organen sammankallades med allt längre mellanrum och beslutsrätten överflyttades till de ledande organen.
Det nya skiktet av byråkrater behövde en ideologi för att motivera sin existens och förbereda marken för nya framstötar i kampen om privilegier. Dess första stöt blev mot oktoberrevolutionens internationella åtaganden. Hittills hade man hävdat att revolutionen måste bli internationell och utsträckas till flera länder för att man skulle kunna lämna den proletära diktaturens stadium och övergå till ett socialistiskt (och än mer ett kommunistiskt) samhällssystem. Den som blev den nya ideologins bärare var Josef Stalin, en man som dittills spelat en undanskymd roll inom partiet, men genom administrativ skicklighet och ett byråkratiskt sätt att handla och tänka var den rätte mannen för byråkratin. Det faktum att han inte tillhörde partiets ”internationalister” gjorde honom än mera lämplig för rollen, liksom hans skolastiska syn på marxismen. 1924 lade han fram en teori om att Ryssland genom egna krafter skulle uppnå socialismen, att man skulle få ”socialism i ett land”.
Den nya ideologin svarade mot vissa drag i den nationella och internationella situationen, och den fick sin påbyggnad genom teorier om att världsbourgeoisin kunde ”neutraliseras” och att de inhemska storbönderna, kulakerna, kunde ”växa in i socialismen”. Den vädjade till den känsla av demoralisering som fanns inom arbetarklassen efter flera år av svåra strider och gav den framväxande byråkratin ökad självkänsla.
Lenin dog 1924. Under de två sista åren av sitt liv hade han drabbats av en svårartad sjukdom som ledde till att han var förlamad och hade små möjligheter att ingripa i landets utveckling. Men trots sjukdomen tog han i slutet av sitt liv upp en kamp mot byråkratin. Han observerade dess självsäkerhet och överlägsna agerande gentemot arbetarna och de nationella minoriteterna och i sitt ”testamente” rekommenderade han partiet art utöka den folkliga kontrollen över partiet och avsätta Stalin som generalsekreterare.
Samtidigt kontaktade Lenin Trotskij och bad honom vid den annalkande kongressen föra kampen mot byråkratin. Trotskij hade några månader tidigare tagit upp, kampen på ett annat område: för större frihet till debatt inom partiet och bättre möjligheter för partiets massa att kontrollera ledningen. Ett avtal ingicks, men genom Trotskijs osäkerhet om den rådande situationens allvar tvekade han i sista stund att ta upp kampen. Det var en ödesdiger tveksamhet. Kanske hade ett mera beslutsamt uppträdande kunnat leda till att vacklande element inom partiet gått över till oppositionen och blivit medvetna om situationen. Nu fick partiledningen kring Stalin möjlighet att stärka sina positioner. Trots sin tveksamhet var Trotskij bäraren av partiets marxistiska arv, och han blev nu utsatt för en omfattande förtalskampanj från byråkratins sida. Mot parollen om ”socialism i ett land” spelade de ut ”permanent revolution” Trotskijs berömda teori som visat sin riktighet vid oktoberrevolutionen. Trotskij hade redan 1905 förutspått att ett efterblivet land som Ryssland skulle kunna genomföra en proletär revolution före de utvecklade länderna på grund av landets unika position med en stark arbetarklass och en svag bourgeoisi. Men, påpekade han samtidigt, revolutionen kunde endast börja i Ryssland, den kunde inte fullbordas enbart med landets efterblivna industriella kapacitet. Detta hindrades likaså av den internationella marknadens arbetsfördelning. Det segerrika ryska proletariatet måste därför utsträcka sin solidaritet till andra länder och stödja proletariatet där i dess revolutionära strävanden.
Det var mot denna teori byråkratin nu gick i kamp, vad man strävade efter var att förvandla den internationella politiken till ett instrument för Sovjets utrikespolitik och underordna Komintern under landets kortsiktiga intressen. Kampen för detta mål maskerades som en kamp mot ”trotskismen”, som påstods vilja avbryta landets utveckling och kasta ut det i äventyrligheter på utrikesplanet.
Som kampmedel mot byråkratin bildades Vänsteroppositionen som i ett flertal viktiga dokument lade fram realistiska planer för landets industrialisering, sovjeternas återupprättande, jordbrukets kollektivisering och stödet till den internationella revolutionen. Trots att oppositionens program lyckades vinna stöd hos den gamla kadern av bolsjeviker, misslyckades den med att få masstöd. Den motverkades av den tillfälliga politiska konjunkturen i världen som tycktes tala för en stabilisering och av arbetarklassens decimering och demoralisering inom landet. Till detta kom att byråkratin redan behärskade partiapparaten och förstod att flitigt utnyttja den för att isolera oppositionen och hindra den från att sprida sitt program även inom partiet. 1927 drevs ett beslut igenom att deportera Trotskij till Bortre Asien och två år senare drevs han i landsflykt. De övriga framstående gamla bolsjeviker hade att välja mellan deportering eller avbön inför byråkratin. De flesta valde det senare och sögs sedermera upp i de byråkratiska strömmarna.
Vilken politik förde den stalinistiska byråkratin internationellt? Det kan illustreras med två konkreta exempel: den anglo-ryska kommittén och den kinesiska revolutionen.
1926 upprättades på Stalins initiativ en kommitté för samarbete mellan de ryska och de brittiska fackföreningarna under förevändningen att stärka de internationella banden mellan de två ländernas arbetarklasser och på så sätt bidra till att den engelska arbetarklassen radikaliserades. Men när en generalstrejk bröt ut i England i maj 1926 vägrade Englands LO att stödja strejken och motarbetade den i stället på känt socialdemokratiskt manér. I den situationen borde Sovjetunionen demonstrativt ha brutit överenskommelsen och gått in för att stödja de strejkande arbetarna. Detta krävde också Vänsteroppositionen. Den stalinska fraktionen vägrade detta och drev igenom att samarbetet fortsatte. De engelska arbetarna lämnades utan stöd och en kraftig desillusion spreds bland de radikaliserade proletärerna.
På andra sidan jordklotet, i Kina, hade en kraftig anti-imperialistisk våg satt in bland arbetarna och bönderna. I denna situation ansåg det byråkratiska skiktet i Sovjet det vara bäst att stödja det borgerliga partiet Kuomintang, som stod under ledning av general Chiang Kai shek. Man beordrade det unga kinesiska kommunistpartiet att gå in i Kuomintang och underordna sig dess disciplin och dess kampmål. Man ansåg att revolutionen var borgerligt-demokratisk och att den nationella bourgeoisin skulle ha ledningen över kampen. För att demonstrera stödet till Chiang Kai shek valdes han till hedersledamot av Komintern (som i folkmun döptes till Kuomintern) och de spontana försöken att bilda arbetar- och bondråd på den kinesiska landsbygden och i städerna motarbetades. 1927 ansåg sig Chiang Kai-shek ha fått nog hjälp av kommunistpartiet och mejade i en massaker i Shanghai ner tusentals och åter tusentals arbetare och kommunister. Hela kommunistpartiet befann sig på gränsen till sammanbrott och det skulle dröja nära tio år innan det åter byggts upp.
Trotskij kritiserade skarpt denna politik och lade i ett flertal artiklar fram en strategi för den revolutionära kampen. Till skillnad från den stalinska fraktionen gjorde han inte en sträng åtskillnad mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den proletära. Han hävdade att arbetarklassen inte får underordna sig en borgerlig organisation, utan i varje läge (även i de fall där samarbete kan komma ifråga) måste bevara sin organisatoriska självständighet och skaffa sig möjlighet att sprida sitt program bland massorna. Den bärande kraften även i den borgerligt-demokratiska revolutionen är arbetarklassen i förbund med bönderna och därigenom tenderar kampen att slå över i en proletär revolution. Det finns i de imperialistiskt dominerade länderna inte utrymme för en kapitalistisk utveckling.
Men hur skulle den stalinska politiken förklaras? Enligt den borgerliga opinionen i Väst gällde det en kamp om makten och skillnaden låg mellan den ”pragmatiske” Stalin och den ”dogmatiske” Trotskij, En marxist kan inte nöja sig med en sådan analys: han måste söka efter de sociala rötterna till en politisk linje. Det var uppenbart att den förda politiken var ett avsteg från bolsjevikernas linje och måste ses som en reaktion mot själva oktoberrevolutionen. Men innebar detta att kapitalismen återupprättats i Ryssland? Trotskij svarade nej på den frågan. Produktionsmedlen var fortfarande nationaliserade och inte privatägda, den ”fria” konkurrensen var upphävd och marknadsekonomin stod under statlig kontroll. Istället för kapitalismens återupprättande hade man en byråkratisk deformation av sovjetsamhället, vilket innebar att arbetarklassen fråntagits bestämmanderätten i samhället, men att det nya skiktet inte ägde, enbart administrerade, produktionsmedlen.
Vilka politiska konsekvenser måste man dra av denna analys? För det första: Sovjetunionen var fortfarande en arbetarstat om än byråkratiskt deformerad, följaktligen innebar den ett framsteg jämfört med kapitalismen och måste ovillkorligen försvaras mot imperialismen och mot alla försök att återupprätta kapitalismen. Vidare krävdes det ingen social revolution, eftersom den grundläggande ekonomiska strukturen inte skulle förändras. Men behövdes det en politisk revolution? Till en början svarade Trotskij nej på den fråga Oppositionen måste mobilisera arbetarna och partimedlemmarna mot byråkratin och reformera samhället.
Inför Komin y sjätte kongress 1928 formulerade Trotskij en skarpsinnig kritik mot det programförslag som lades fram av Bucharin och Stalin. Kritiken distribuerades aldrig till Kominterns delegater, men några utländska kommunister fick tag i det, och förde den med sig till sina organisationer. Det var inledningen till en internationell organisering av Vänsteroppositionen, vilken hade till syfte att reformera Komintern och åter göra det till ett instrument för världsrevolutionen. Oppositionerna uteslöts genom administrativa beslut, men de bibehöll sin linje att kämpa för en reformering av Komintern och av sovjetstaten.
Den händelse som definitivt skulle visa förfallets omfattning var politiken gentemot fascismen. I Tyskland växte ett starkt nazistiskt parti fram som kunde utnyttja den ekonomiska krisen mot slutet av 1920-talet, medelklassens sammanbrott och arbetarklassens splittring för att införa en fascistisk diktatur över landet, en diktatur som skulle tjäna monopolkapitalismens intressen och innebära arbetarrörelsens krossande. Inför denna hotande fara krävde Trotskij i pamflett efter pamflett, i artikel efter artikel, att de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarorganisationerna skulle upprätta en enhetsfront för att krossa fascismen. Endast genom en sådan front som behöll sin klasskaraktär men samtidigt enade arbetarna kunde man krossa fascismen.
Den stalinistiska byråkratin gjorde en annan analys. Genom en mycket ytlig studie av utvecklingen hade man kommit fram till att kapitalismen stod inför ett definitivt sammanbrott, att fascismen var en desperat nödfallsåtgärd utan framtid, och att vägen till revolutionen blockerades, inte av fascismen, utan av – socialdemokratin! Denna var nämligen ”socialfascistisk”, ”fascismens tvilling” etc. etc. Det var att ränna huvudet rakt i väggen. Arbetarklassen stod splittrad inför den hitlerska anstormningen. Efter maktövertagandet krossade fascisterna obarmhärtigt den tyska arbetarrörelsen, både den mäktiga kommunistiska rörelsen och sin påstådda tvilling, socialdemokratin. Europas bäst organiserade arbetarklass förlorade varje tillstymmelse till organisering. Under de närmaste åren förmådde man inte ens arbeta underjordiskt.
Denna vansinnespolitik framtvingade en ny analys från Vänsteroppositionens sida. Den byråkratiska deformationen hade nu löpt linan ut. Det kunde inte längre vara tal om att reformera Sovjetstaten eller Komintern. Vad som krävdes var två saker: en politisk revolution i Sovjetunionen som återgav makten till arbetarråden, och på den internationella nivån en organisering av de revolutionära krafterna. Det var inte längre aktuellt att reformera Komintern inifrån. Det gällde nu att börja bygga upp en ny revolutionär International – Fjärde Internationalen.
K.Å.A.