Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Det imperialistiska angreppskriget i Sydostasien har på nytt utvidgats. Nixons påstådda ”vietnamisering” av kriget har avslöjat sitt verkliga ansikte: 20.000 sydvietnamesiska marionettsoldater har trängt över gränsen till Laos. Imperialistiska truppstyrkor dras samman mot norr.
Understödda av amerikanskt bombflyg och luftangrepp, ledda av USA-militären, utgör dessa nya angrepp inte bara ett hot mot den indokinesiska revolutionen, utan även ett direkt hot mot den Demokratiska Republiken Vietnam.
Kommunistiska och antiimperialistiska militanter över hela världen har redan visat sin avsky inför dessa brottsliga handlingar. Den 8 februari attackerades den amerikanska ambassaden i Stockholm av en grupp militanter. Den 13 hölls ett protestmöte framför samma ambassad, vilket samlade drygt 3.000 personer.
Den amerikanska imperialismens och Saigonjuntans försök att upprätta en järnridå över den sydostasiatiska kontinenten kommer att mötas av den beslutsammaste kamp från de revolutionära befrielserörelsernas sida. Den internationella solidaritetsrörelsen för proletariatets och alla förtrycktas kamp i hela världen kommer att intensifieras.
USA ut ur Indokina!.
Vietnam, Laos, Kambodja – samma kamp!
Försvara den indokinesiska revolutionen!
Leve den vietnamesiska revolutionens seger – Leve världsrevolutionens seger (Ho Chi Minh)
Den 14 december 1970 kl. 11.00 på förmiddagen tågade polska arbetare med röda fanor i händerna och sjungande Internationalen genom staden Gdansks gator. De kom från ett möte på sin arbetsplats, Leninvarvet, och var på väg mot det lokala partihögkvarteret. De bar med sig krav.
Dessa var de första stegen mot de landsomfattande demonstrationer och strejker som i december 1970–januari 1971 bröt ut i Polen och som brutalt möttes med automatvapen, pansarfordon och helikoptrar – byråkratins första desperata svar på arbetarnas krav.
Återigen har arbetarklassen i de östeuropeiska länderna rest sig. I dag är det de polska arbetarna som går ut i direkt offensiv mot byråkratin, som återupptar och fortsätter kampen från Berlin 1953, Polen och Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968.
Men kampen i Tjeckoslovakien 1968 och framförallt i Polen 1970 är ingen enkel upprepning av de tidigare händelserna. Såväl politiskt som organisatoriskt uttrycker den en skärpning, en stegring och utveckling till högre nivåer. Kraven rör inte bara en rättvisare och rimligare fördelning av produktionsresultatet – de rör nu i sista hand ett försvar av de socialistiska landvinningarna gentemot byråkratin, som speciellt i krissituationer tenderar att undergräva basen för samhällets socialistiska uppbyggnad. Detta ger kampen en ofrånkomlig och omedelbar politisk dimension. Genom att ställa frågan om kontrollen över produktionsmedlen och samhällets vidare utveckling, kommer arbetarna i direkt konfrontation med stats- och i partibyråkrati – det gäller frågan om i den politiska makten i samhället.
Denna konfrontation har tvingat byråkratin på reträtt – den har tagit några steg tillbaka och bättrat på sitt ansikte en smula. Men endast för att få andrum och samla nya krafter. Detta drag lyckades 1956, då Gomulka träde fram som representant för ”Socialismens förnyelse”, ”den polska vägen till socialismen”.
I dag träder näste ”förnyare” Gierek, fram med följande deklaration: ”en stor del av arbetarnas krav är berättigade – men, vi kan endast diskutera dem i lugn och ro . . . . då alla befinner sig på sina arbetsplatser”, dvs. då arbetarna har demobiliserats!
Men 1971 är inte 1956 – de illusioner som då fortfarande var livskraftiga har i dag bleknat bort. Arbetarnas krav går vida utöver de genomförda ommöbleringarna i stats-och partibyråkratin, strejkerna fortsatte efter dessa och strejkkommittéerna fungerar fortfarande på flera platser.
Giereks perspektiv är uppenbarligen att försöka orientera det polska samhället i riktning mot någon slags ”teknokratisk” modell (som Kadar i Ungern),vilket också givit honom förtjusta applåder i den borgerliga västpressen. Men byråkratin som politisk maktstruktur förändras inte genom att några odugliga politruker och funktionärer ersätts med ett antal uppodlade ”specialister”. Dess oförmåga att utveckla och lösa övergångssamhällets[1] problem framstår allt tydligare i bristen på en klart formulerad revolutionär strategi – i stället en ständig vacklan och oupphörliga inre slitningar.
Den polska (liksom den tjeckiska, ungerska, östtyska osv.) arbetarklassens perspektiv är den politiska revolutionen.[2]
Byråkratin har frånkänt arbetarklassen den direkta politiska makten och därigenom tillförsäkrat sig själv rätten att förfoga över produktionsresultatet och att omfördela detta i enlighet med sina egna intressen. Därigenom kommer det byråkratiska skiktet ( i synnerhet i brist- och krissituationer – som i Polen 1970–71) i direkt motsättning till arbetarklassen. Denna motsättning rör inte, i en avgörande mening produktionssättet, utan den politiska kontrollen över produktionsprocessen. Denna motsättning kan bara lösas genom att arbetarklassen kullkastar byråkratin och övertar den politiska makten, organiserar och centraliserar, denna i ett system av arbetarråd (sovjeter) under fullständig proletär demokrati.
Den politiska revolutionens process i Polen hotar att sprida sig, först och främst till de östeuropeiska länderna och – Sovjetunionen! Byråkratin i dessa länder reagerade snabbt på utvecklingen i Polen: i Östtyskland prissänkningar och lönehöjningar, i Jugoslavien prisstopp, i Tjeckoslovakien en våg av repression (t. ex. processen mot den s. k. ”trotskistiska sammansvärjningen”) Kampens vidareutveckling i Polen ställer oss inför den omedelbara faran av en sovjetisk invasion – byråkratins sista kort. Detta visar erfarenheten. I Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 var det just arbetarklassens mobilisering och organisering i politiska maktorgan (upprättandet av arbetarråd på fabriker och företag) som blev signalen till Kremlbyråkratins militära intervention.
Men även vidare – proletariatets revolutionära kamp erkänner inga Berlinmurar (och än mindre några nationalstatliga gränser). Den polska arbetarklassens kamp har också, såväl politiskt som exemplariskt, en direkt betydelse för den västeuropeiska arbetarklassens kamp. Politiskt, därför att byråkratins och bourgeoisins öden är nära sammanlänkande. Den tidigare ”fredliga samexistensen” utvecklas allt mer och mer till ett intimt samarbete (sålunda försåg den polska byråkratin Francoregimen med kol när de asturiska kolgruvearbetarna strejkade och Bonnregeringen har nu utlovat ett län på 200 miljoner D-mark åt den polska regeringen). Det är i detta ljus vi måste se det samfällda talet om ”den europeiska säkerheten” det är byråkratins och bourgeoisins gemensamma säkerhet mot den europeiska arbetarklassen – och den plötsliga smidigheten i deras ömsesidiga relationer (pakterna Moskva–Bonn och Warszawa–Bonn). Exemplariskt, därför att de polska, liksom tidigare de ungerska och tjeckiska, arbetarna konkret visar på formerna för arbetarklassens revolutionära kamp i de industrialiserade samhällena: kontroll över produktionsprocessen genom fabriks- eller arbetarråd, samordning och centralisering av dessa i politiska maktorgan.
Kampen i de kapitalistiska länderna sker inte oberoende av den heroiska kamp som nu förs av den polska arbetarklassen. Och den politiska utvecklingen i de östeuropeiska länderna svarar mot hela den europeiska arbetarklassens frammarsch de senaste 3 åren. En seger för den polska arbetarklassen är också en seger för proletariatet i väst.
När KFML(s) anklagar KFML(r) för att hysa samma uppfattning i EEC-frågan som ”trotskisterna” (d. v. s. RMF) ligger det en hel del sanning i detta. Det kan man snabbt övertyga sig om genom att jämföra ”Rött Europa” med KFMLr-organen ”Klasskampen” och ”Proletären”.
Båda dessa organisationer motarbetar inträde i EEC, men de gör det inte med tal om förlorat ”nationellt självbestämmande” (VpK, KFML(s), Centerns Ungdomsförbund, vänstersossarna). Inte heller med att ”vi” förlorar ”vår” rätt till lagstiftning (Gnistan nummer 10, 1970) eller att Sverige skulle mista sina ”traditionella möjligheter till neutralitetspolitik” (vänstersossarna).
Båda organisationerna motarbetar EEC som en politisk överbyggnad till det europeiska monopolkapitalets ekonomiska sammanflätning. Genom den fria kapitalmarknaden, den fria etableringsrätten och arbetskraftens ”rörlighet”, genom samordningen av ”säkerhetspolitiken” och arbetsmarknadspolitiken underlättas bourgeoisins utsugning av den internationella arbetarklassen, och den revolutionära arbetarrörelsens förtryckande. Mot denna borgerliga internationalism måste vi ställa den proletära internationalismen.
Mot kapitalets EEC ställer KFML ( s ) m. fl. organisationer den småborgerliga parollen ”För nationellt självbestämmande”. Denna paroll är felaktig på flera sätt:
För det första därför att det inte heller nu finns något svenskt ”självbestämmande”. Det kan därför inte upphävas eller förloras. Sveriges, ekonomi är integrerad i den internationella ekonomin och beroende av beslut som fattas långt utanför Sveriges gränser. Detta är bourgeoisins tänkare intensivt medvetna om. Sålunda skriver Industriförbundets utrikesexpert Wilhelm Paues:
”Under perioden efter andra världskriget kom ”den formella suveräniteten att bli en bedräglig illusion inför det ökade ömsesidiga ekonomiska och tekniska beroendet ... Samtidigt som man trodde att uppdelad suveränitet är dubbel suveränitet, observerade man icke den ekonomiska och tekniska utvecklingen som drev i motsatt riktning med en styrka som var ännu större” (”Den akterseglade nationalstaten” ( ! ) i Industriförbundets Tidskrift nummer 1, 1971 ).
För det andra är parollen felaktig därför att ”bestämmanderätten” inte är en geografisk fråga utan en politisk, en klass- och maktfråga. Det viktiga är inte var besluten fattas utan av vem. Talet om ”nationellt självbestämmande” överskyler maktförhållandena i Sverige och banar vägen för ett chauvinistiskt stöd åt de nationellt sinnade småkapitalisterna mot de ”landsförrädiska” monopolkapitalisterna. Talet om ”vår” rätt till lagstiftning döljer likaledes vem som idag har denna rätt.
Så långt har RMF och KFMLr nått fram till mycket snarlika ståndpunkter. Det finns emellertid också viktiga skillnader. RMF har dragit en klar slutsats av sin internationalism och uppbär brodersrelationer med Fjärde Internationalen, den enda avantgardistiska organisationen idag på det internationella planet. KFMLr har inte ställt problemet om Internationalen.
I fallet EEC har KFMLr kunnat göra de klassmässiga distinktionerna. Det är också fallet i deras ställningstagande till polisernas kamp för högre löner, där man i polemik mot KFML(s) ekonomistiska analys förmådde bedöma polisens repressiva funktion och att tillmötesgående av kraven på bättre anställningsförhållanden skulle ha inneburit en förbättrad rekrytering till våldsmakten och därmed ett förstärkande av den repressiva apparaten.
KFMLr har också ställt sig bakom en korrekt klassbestämning av de studerande. I ”Klasskampen” nummer 5, 1971, framför till exempel Hans och Örjan Nyström:
”Eftersom studenterna inte är enhetliga klassmässigt utan klassmotsättningarna i samhället som helhet återspeglas bland dem, finns det inte någon särskild 'studenternas grundval' ”. (Jämför artikeln ”Kampen på universitetet” i ”Bolsjevik” nummer 2, september 1970.)
När KFMLr kritiserar KFML(s) för dess 'tjäna-folket'-ideologi och för dess 'folkfronteri' är det ett angrepp mot en analys och en politik som utsuddar klassmotsättningarna och leder till undfallenhet inför småborgerliga fördomar. Kritiken riktas mot en politik som leder till försvar för småkapitalet mot monopolkapitalet och för en antiimperialistisk politik, där man hotar att kasta polisen mot dem som bär RÖDA FANOR i Vietnamdemonstrationer (Malmö, hösten 1970!).
Men i sin kritik av KFML(s) 25-örespolitik och ”scoutmoral” söker man själv sin anknytning till den sekteristiska stalinistiska politiken i slutet på 20-talet och början på 30-talet, en politik som ledde till en katastrofal avgränsning från de reformistledda massorna. Kampen mot KFML (s) ”minimiparoller” har hittills bara resulterat i att man ställt upp ”maximiparoller” vid deras sida (Fram mot den socialistiska revolutionen). Därigenom har man hamnat i en hopplös polemik (dagskrav eller socialism?) som man inte kommer ur innan man totalt avvisat denna uppdelning i ”minimi” och ”maximi” och ersatt den med övergångs-strategiska krav.
I sitt försvar för ”marxist-leninisterna i Al Fatah” försvarar man en Stalinsk stadieteori, där den ”borgerliga revolutionen” klyvs från den socialistiska och den antiimperialistiska kampen framställs som skild från den socialistiska revolutionen. I sitt frasmakeri om Polen (”Proletären” 1, 1971), visar man en total oförståelse för övergångssamhällets problem ( d. v. s. de samhällen som utvecklas i riktning mot socialismen och de vars utveckling i denna riktning avstannat ).
Om den öppning, som inträtt i och med att KFMLr brutit sig loss från KFML, skall kunna utvecklas vidare fordras ett brott med fyra decenniers stalinistisk politik. KFMLr:s utveckling hittills är inte entydig. I synnerhet det senaste numret av ”Klasskampen” (5, 1971 ) visar att den tidigare negativa invektivdränkta polemiken med KFML (s) kan föras vidare i en total brytning med hela den stalinistiska traditionen, med eller utan åtföljande splittring av den nuvarande motsägelsefyllda organisationen. Vi står naturligtvis öppna för samarbete i konkreta frågor och för en seriös diskussion i de som skiljer oss.
Tidigare Bolsjevikgruppen (f. d. Lunds Clartésektion och Revolutionära Marxister har gått samman och bildat en ny organisation: REVOLUTIONÄRA MARXISTERS FÖRBUND (RMF), vars första kongress hölls i januari 1971.
Samgåendet i den nya organisationsbildningen skedde utifrån de två tidigare organisationernas gemensamma teoretiska och programmatiska grund: den revolutionära marxismen, och kring enigheten i fr. a. tre avgörande frågor: nödvändigheten av att, på den leninistiska organisationsprincipen, bygga ett avantgarde och lägga grunden till arbetarklassens revolutionära kommunistiska parti; nödvändigheten av att utarbeta och ställa upp ett övergångsprogram för arbetarklassens revolutionära maktövertagande; nödvändigheten av att i den dekadenta imperialismens – och därmed även den sociala revolutionens epok delta i arbetet för en internationell samordning av kampen, i uppbygget av Internationalen.
Dessa ställningstaganden knöts samman och gavs sitt självklara politiska uttryck i anslutningen till IV Internationalen.
Vid ett konfrontationsmöte omedelbart innan kongressen framträdde två linjer, vilka fr. a. tog sig uttryck i organisationsfrågan. De kamrater från tidigare BG och RM som där drev en decentralistisk linje och som ville ställa den leninistiska kaderorganisationen på framtiden, återfinns i dag följaktligen inte i RMF. Vi anser ett samarbete – där så är möjligt –med dessa kamrater vara en själv, klarhet, givetvis med bibehållen politisk och organisatorisk självständighet.
Likväl bryter bildandet av RMF mot det sedvanliga mönstret inom den revolutionära rörelsen – splittringar, uteslutningar och i sämsta fall bortdöende. Men samarbetningen av två tidigare självständiga organisationer kräver ett mödosamt arbete och kan endast uppnås på en i alla avseende gemensam politisk plattform. Det gäller taktiken i alla avgörande frågor och denna måste arbetas fram genom teoretisk och politisk praktik, genom skolning och diskussioner under fullständig inre diskussionsfrihet.
Den revolutionära rörelsen i Europa har under de senaste 3-4 åren genomgått ett uppsving som, i sista hand, har fått sin varaktighet och politiska bas i den europeiska arbetarklassens på nytt upptagna kamp mot utsugning och förtryck.
Men sin uppkomst hade denna breda radikalisering i den koloniala revolutionens frammarsch och den fann sitt första massiva uttryck som studentrörelse.
Den våg av vilda strejker som svepte fram över Europa 1968 –och som ännu inte lagt sig – hämtade sin sprängkraft ur den dagliga erfarenheten av de sista 15 årens kapitalkoncentration och ”strukturomvandlingar”.
Det var här, inför arbetarklassens återinträde i den direkta politiska kampen, som studentrörelsens begränsningar visades, som dess roll av tillfälligt avantgarde på det politiska fältet upphörde: den förmådde inte, och hade inte några förutsättningar att, utveckla och leda den spontana kampen vidare. Denna reste problem och aktualiserade uppgifter som studentrörelsen med sin huvudsakliga förankring, antingen i en allmän ”3:e-världen-problematik” eller i olika problem inom den borgerliga ideologins kris, inte kunde gripa sig an.
Denna situation medförde en period av självprövning, av omkastningar och omgruppering inom den revolutionära rörelsen. Här formulerades behovet av en teori för den revolutionära kampen i de industrialiserade samhällena, av en revolutionär strategi och av den nödvändiga förbindelsen med arbetarklassen – den socialistiska revolutionens historiska bärare.
De maoistiska strömningar som i Kulturrevolutionens kölvatten växte fram inom studentrörelsen föll, inför denna nya utveckling och i maoismens avsaknad av denna teori och detta strategiska perspektiv, antingen samman eller tillbaka i den stalinistiska traditionens mörker. Detta var det spontant givna, detta var arbetarrörelsens ideologi och enda alternativ utanför den alltigenom misskrediterade socialdemokratin. Andra grupperingar och strömningar förstod bättre vidden av denna problematik och kunde undvika det katastrofala fallet tillbaka. I stället gick man längre och orienterade sig mot den leninistiska revolutionsteorin, bolsjevismen och den revolutionära marxismen.
I Sverige är det fr. a. KFML som, trots en delvis annan bakgrund representerar denna säregna kombination av maoistisk ideologi och ett återgripande på stalinismens teoretiska förflackning och perspektivlöshet. Om KFML:s uppgörelse och brytning med VpK:s reformistiska utförsåkning föreföll revolutionär och total, så visade den sig vara knappt halv. Detta kom till tydligt uttryck i samband med de vilda strejkerna och KFML:s deltagande i valen 1970. KFML lyckades inte i någon av dessa frågor föra ut en revolutionär linje: dess ledning fick här nöja sig med att ligga något steg till vänster om VpK. Här utvecklades de klassiskt reformistiska och stalinistiska uppdelningen i ”minimi”– och ”maximikrav” i form av en reformistisk praktik (KFML: ”bort med momsen” – VpK: ”bort med momsen på livsmedel”) parad med en abstrakt och fraseologisk propaganda om den socialistiska revolutionens nödvändighet och proletariatets diktatur. Detta är resultatet när Maos ”allmänna sanningar” ska ”tillämpas på det svenska klassamhällets fakta” (enligt KFML:s egen terminologi). Och upphöjandet av, åberopandet på Stalin som en stor revolutionär ger just ingen hjälp vid handen – i stället får man räcka över denna till gammelstalinisterna kring Norrskensflamman i det hårdnackade gemensamma försvaret av Stalin och hans katastrofkurs.
I stället för denna brist på revolutionär strategi, i stället för denna förödande uppspjälkning av den revolutionära kampen i ”minimi- o. maximikrav” ställer vi oss uppgiften att utarbeta ett övergångsprogram som formulerar ”kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisies makt, organiserar proletariatet och bildar etapper i kampen för den politiska makten, ett system där varje krav ger uttryck för massornas djupaste behov, även om dessa massor ännu inte medvetet står på den proletära diktaturens grund”. (Komintern 1921)
Detta är förvisso inget enkelt hantverk som får målas upp i stolta proklamationer – det är en uppgift som endast kan utvecklas i daglig politisk kamp och i ständigt teoretiskt arbete.
I en period då kapitalet alltmer internationaliseras och centraliseras över nationalstaternas gränser (EEC!), kan vi inte nöja oss med allmänna deklarationer om nödvändigheten av att samordna arbetarklassens kamp för att möta kapitalets offensiv. Det innebär att vi inte kan nöja oss med att i obestämd form enbart tala om en ”international” (vilken?), som t. ex. Förbundet Kommunist eller oppositionen inom VpK.
Frågan om den proletära internationalismen är i intet avseende en abstrakt fråga – den kan endast ställas i den aktuella kampen. Och klasskampen i vår epok är en internationell kamp. Vi har inte bara dragit de politiska slutsatserna av denna realitet, utan även de organisatoriska: vi har anslutit oss till IV Internationalen, vi är dess svenska broderorganisation.
Kung Husseins försök att totalt likvidera de palestinska motståndsrörelserna misslyckades. Detta skändliga försök hösten 1970 har givit plats för upprepade och systematiserade försök att falla de palestinska motståndsrörelserna i ryggen, att avväpna dem, och – där detta inte gått – återuppliva den massaker som planerades, men inte helt genomfördes.
Denna gång återupprepas historien blott i mindre skala. Efter septemberkriget påtvingades gerillan ett avtal som i realiteten betydde att dess reguljära styrkor skulle lämna städerna och isoleras i ökenläger.
De palestinska befrielserörelsernas situation är i flera avseenden olika andra rörelsers. Man förfogar exempelvis inte som i Vietnam eller i Guinea över ett territorium, som kan erbjuda ett skydd och en operationsbas för aktioner. Fedayin förfogar inte över något annat ”befriat område” än de arbetsläger myndigheterna påtvingat dem; dessa läger är en bas för utbildning och agitation – inte för en i militär styrkeposition.
Denna sårbarhet kombineras med en ideologisk och politisk vacklan inom gerillarörelsens ledarskikt. Denna vacklan har gjort det möjligt för reaktionens krafter att delvis passivisera rörelsen och delvis inringa de styrkor som ännu hårdnackat vägrar att ta emot den dolkstöt som den 'fredliga” samexistensens politik, imperialismens och reaktionens krafter har i beredskap.
Washington har – till Dayans förtret – inlett en drive för att rusta upp den halvfeodala jordanska armén. Men det är uppenbart att Washingtons vapen inte är avsedda att riktas mot Israel. Husseins pansarövningar sker i syfte att rikta ett avgörande slag mot den palestinska befrielserörelserna.
Detta förintande är en oundviklig förutsättning för att USA-imperialisterna på nytt ska kunna inleda en ekonomisk offensiv mot de arabiska källor till profit, som temporärt förlorats pga det politiska spänningsförhållandet i denna, del av världen. Kreml-byråkratins stöd åt de småborgerligt reaktionära militärregimerna vid makten i t. ex. Syrien och Egypten utgör här endast en kompletterande och stabiliserande faktor, ett förräderi mot den palestinska revolutionen, som ytterst endast tjänar imperialistiska intressen.
Det är för varje marxist helt uppenbart, att USA, Sovjet och Israel, så väl som de reaktionära arabregimerna har ett temporärt gemensamt intresse att bryta udden av den palestinska motståndsrörelsen. De olika gerillaorganisationernas syn på kampen är här direkt avgörande för om denna internationella sammansvärjning ska lyckas eller ej.
Under septemberkriget mot Hussein slogs dessa organisationer sida vid sida. De hade gemensamt lyckats upprätta en samhällelig, politisk och militär maktstruktur, som hotade att definitivt undergräva kungadömets herravälde över de arbetande massorna och tenderade mot en reell dubbelmakt (dvs upprättandet av två, vid sidan av varandra existerande samhällsmakter, utlösandet av en process som måste sluta med den ena eller andra sidans, reaktionens eller revolutionens seger).
Nu är situationen förändrad. Den revolutionära rörelsen har lidit ett nederlag. Motsättningar mellan de existerande palestinska befrielseorganisationerna gör sig gällande.
Här föreligger i huvudsak två linjer. Den ena företräds av Fatah. Dess linje bygger logiskt på föreställningen att kampen mot imperialismen är skild från kampen mot den inhemska jordägar- och kapitalistklassen. Den särskiljer kampens rent antiimperialistiska ( ?) stadium från en först senare och i framtiden kommande antikapitalistisk fas. Den bortser i realiteten från den konkreta situationen, från kampens reella utveckling, och konstruerar i dess plats en teoretisk uppspjälkning i ”etapper”.
Den andra linjen är i stort företrädd av DPFLP och PFLP.[3] Den bygger på den leninistiska insikten i att imperialismen är kapitalismens ”överbyggnad” och ”högsta stadium” (Lenin).
Denna splittring är klassisk, den är en splittring som tenderar att ständigt återkomma i de revolutionära rörelserna.[4] Marxisterna, som utgår från ”en konkret analys av den konkreta situationen” (Lenin), kan emellertid inte nöja sig med att betrakta dessa meningsskiljaktigheter annat än i förhållande till historiska verkligheten. En linje är inte en ”teori”: den medför omedelbara, praktiska konsekvenser.
Påståendet att kampen kan uppdelas i ”etapper” motsägs av all tillgänglig information om den palestinska rörelsens utveckling och existensvillkor. Den motsägs av den konkreta klassanalysen, av jordägarnas och de reaktionära herrarnas, småbourgeoisins och militärernas gemensamma taktik för att likvidera gerillan i området. En taktik som enbart tjänar den imperialistiska stormaktspolitiken och Kreml-byråkraternas ”fredliga” samexistenspolitik – och som syftar till att endast ytterligare förtrycka det palestinska och arabiska proletariatet i dess helhet.
Den imperialistiska utsugningen av arabländerna förutsätter omedelbart existensen av en inhemsk bourgeoisi i dessa länder, av en härskande klass och en militariserad statsapparat. Den revolutionära processen är emellertid en oavbruten process. Den tillåter inte några ”stillestånd”, några avtalsenliga ”fördrag” om status quo – som bara leder till en demokratisering av gerillan, till dess avväpning och till legalistiska illusioner. Varje försök från Fatahs sida att förhandla sig fram till ”fördrag” som kan accepteras av de härskande klasserna i de olika länderna och av de imperialistiska och byråkratiska makthavarna, baserar sig på givna styrkeförhållanden (på bevarandet av en inhemsk och en utländsk utsugning av proletariatet) som är oförenliga med den revolutionära dynamiken i befrielserörelsernas kamp.
Fatah erhåller stöd från bl. a. palestinsk borgarklass och rika oljeshejker. Detta stöd befrämjar inte bara ideologisk och politisk förvirring inom Fatahs led, påverkar inte bara Fatahs ledare att acceptera det imperialistiska och reaktionära hopkoket av planer och förbindelser om status quo – varvid Fatahs militanter uppmanas att lägga ned sina vapen!
Detta stöd är i själva verket också ett angivande av Fatahs i högst tvetydiga karaktär som ”revolutionär” rörelse idag, och skulle tämligen omedelbart upphöra så snart ledningen för Fatah intog en mer stridbar, hållning, så snart den reella processen hotade stödjarnas egna klasspositioner.
Till skillnad från Fatah är DPFLP och PFLP beredda att ta strid mot Hussein för att hävda gerillans politiska och militära självständighet.
En första strid mellan dessa två linjer kom våren 1970 i samband med strejkerna i Jordanien. Strejkrörelsen gällde rätten till facklig organisering – och som strejkbrytare fungerade vid ett tillfälle Fatahs milis, som med vapen i händerna övertog de arbetare som hämtats av Husseins polisstyrkor och satte dem i arbete!
Vid en annan strejk trängde Fatahs milis in i en tobaksfabrik. Det kom till skottlossning, och flera arbetare sårades av Fatahs kulor!
Förekomsten av en ”medlande” och en revolutionär linje i de palestinska befrielseorganisationerna är sannerligen inte någon ”teoretisk” fråga. Fatah riskerar här att utveckla en uttalad anti-klasskampsideologi, vars konkreta förverkligande alltmer kommer att överlämna de organiserade militanterna och det jordanska proletariatet i reaktionens händer.
Det är endast som en logisk konsekvens av dessa tendenser hos Fatahs ledarskap som denna organisation öppet kan deklarera accepterandet av Husseins senaste avväpningskrav, och detta förslag innebär i realiteten att man avväpnar gerillans sociala bas (t o m hemvärnet träffas av detta avtal); detta förslag har lett till att Fatah hotar de två marxistiska broderorganisationerna med öppet våld – om de inte underkastar sig Fatahs och Husseins direktiv!
Fatahs taktik för den palestinska befrielserörelsen har av ledningen förvandlats till taktisk opportunism. Den linje som Fatah förespråkat på senaste tiden kommer inte att leda till annat än att det skapas ett vakuum i klasskampen, kemiskt fritt från all revolutionär strategi.
Detta betyder inte att vi idag besitter alla element för att bedöma utvecklingen av kampen i dess helhet. Vi vet ännu ingenting om utgången. Vi vet ännu ytterst litet om motsättningarna inom själva Fatah. Vi kan nu inte besvara den avgörande frågan för de palestinska befrielserörelsernas omedelbara kampsituation: kommer basen att följa det kompromissande som beordrats av dem som finns i ledarposition.
DPFLP talar i ett dokument frän hösten 1970 om den absoluta nödvändigheten att samtidigt med kampen mot Israel delta i och utveckla det palestinska och jordanska proletariatets klasskamp mot storgodsägare och kapitalister. Vi kan inte idag förutsäga om Fatahs kompromisslinje kommer att leda till att de två andra, marxistiska organisationerna vare sig fysiskt eller moraliskt likvideras. Men vi kan tveklöst hävda, att det är kring denna linje som det konkreta avgörandet av kampen kommer att falla.
[1] Avser perioden mellan upprättandet av proletariatets diktatur och socialismens genomförande.
[2] Med politisk revolution menas störtandet av det parasiterande skikt, byråkratin, som på den socialiserade (förstatligade) ekonomins bas innehar och utövar den politiska makten ”i arbetarklassens namn”. Detta revolutionära maktövertagande sker alltså med bevarandet av de socialiserade produktionsmedlen – till skillnad från den sociala revolutionen i de kapitalistiska eller imperialistisk t dominerade länderna. Här är den revolutionära omvälvningens uppgift såväl att störta en klass från den politiska makten, som att rasera den ekonomiska basen för den störtade klassens politiska makt genom att återuppbygga ekonomin på basis av ett annat (socialistiskt) produktionssätt. (Se Ernest Germain ”Om Byråkratin”, PARTISAN Röda Häften/1).
[3] DPFLP = Demokratiska Folkfronten för Palestinas Befrielse. PFLP = Folkfronten för Palestinas Befrielse.
[4] Under ryska revolutionen var den representerad av mensjeviker och bolsjeviker, där de senare med Lenin och Trotskij i spetsen hävdade revolutionens permanenta karaktär av samtidig anti-feodal, anti-imperialistisk och socialistisk kamp. Denna skillnad kommer också in i synen på aktionsformen. ”Folkfront” eller proletär enhetsfront. ”Folkfronten” som samlar alla på borgarklassens villkor och inom sig bekämpar den sociala revolutionen för att kunna bevara freden med borgarklassen. Detta var mensjevikernas linje. Det var också Stalins politik i Kina 1925 –27 och Frankrike och Spanien 1936. Detta är en klassfredens politik som gynnar borgarklassen och imperialismen och som ställer socialismen på framtiden. Mot ”folkfronten” ställs den proletära enhetsfronten, med ett definierat minimiprogram och självständighet för kommunisterna att fördjupa och driva vidare den sociala revolutionen. I denna kamp kommer småborgarna att delta i varierande utsträckning, beroende på styrkeförhållandena. I denna betydelse utgör de ett vacklande skikt. Men att låta småborgarnas villkor diktera villkoren för fronten leder till proletariatets underkastelse.