Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Följande text är översatt från den brittiska tidskriften Revolutionary Perspectives som är organ för Communist Workers Organisation. Artikeln är en inledning till en längre artikel om den irländska frågan som publicerades i tidskriftens andra nummer. Vi tycker att den påvisar vilket grundläggande synsätt revolutionärer måste ha för att kunna förstå de nationella befrielserörelsernas historiska roll och arbetarklassens inställning till dessa.
*
Liksom alla politiska frågor så måste den om "nationellt oberoende" tacklas av arbetarklassen på en historisk grundval. Som marxister kan vi inte erkänna någon abstrakt, evig "rätt" till nationellt självbestämmande, utan tvärtom så inser vi att "proletariatet är negationen av all nationalitet" (Tyska Ideologin) och att "arbetarna inte har något fosterland" (Kommunistiska manifestet). Detta är inte något så simpelt som citerande av heliga böcker, utan vi grundar vår ståndpunkt på det faktum att proletariatet är en kollektivt producerande klass på basis av en internationell arbetsdelning och på en världsmarknad. Och bara proletariatet kan krossa de nationella bojor som kapitalismen påtvingar produktivkrafterna och förvandla de produktionsmedel som fungerar som kapital till den tekniska basen för ett samhälle av associerade producenter.
Därför säger vi att det "stöd" som arbetarklassen gav i en viss period till kamp för nationellt enande eller nationell befrielse, inte grundades på abstrakt rätt eller evig rättvisa, utan på grundval av dess eget omedelbara och framtida klassintresse. Låt oss för att klargöra detta påstående vara mera exakta. I kapitalismens uppåtgående period, när den var ett progressivt, expanderande produktionssätt som utdelade dödsstöten åt feodala reliker, utvidgade politiska rättigheter, genomförde reformer etc. (d.v.s. under sjutton- och artonhundratalet på ett ungefär), så kunde arbetarklassen arbeta jämsides med, fastän självständigt från, bourgeoisien för nationellt enande och nationell befrielse. Detta kunde den göra därför att dess eget omedelbara intresse tjänades i kampen, såsom att erhålla rätten att bilda fackföreningar, rösträtt, rätt till politisk organisering o.s.v. Den kunde också stödja dessa rörelser eftersom det påskyndande den självständiga utvecklingen hos dessa kapital på världsmarknaden, den uppåtstigande borgarklassens kamp. Utvecklandet av storindustrin och världsarbetsdelningen skapade den materiella basen för kommunismen.
Så till exempel gav Första internationalen sitt stöd till nordstaterna i deras kamp för USA:s enande 1860-65. Detta inbördeskrig befriade miljoner slavar och skyddade nordstaternas arbetare mot slaveriets utbredning, liksom det möjliggjorde att en snabb industrialiseringsprocess kunde påbörjas och utvecklas över hela USA. På liknande sätt så slogs socialdemokraterna i Tyskland vid sidan av den liberala borgarklassen för Tysklands enande, fritt från Preussisk militaristisk dominans, en kamp som emellertid fick negativt resultat. Vidare så kämpade alla revolutionärer på artonhundratalet, vare sig de var marxister eller bakuninister, för ett befriat Polen som skulle tjäna som ett bålverk mot den tsaristiska reaktionen i Europa. Men i alla dessa rörelser eftersträvade klassen att upprätthålla sin politiska självständighet gentemot bourgeoisien, och deras begränsade och taktiska natur förstods av de marxistiska revolutionärerna. Till skillnad från anarkisterna, som var metafysiska i sin opposition mot parlamentarisk taktik och i sitt stöd för nationell befrielse, så var marxisternas syn historisk. Medan Bakunin kunde påstå:
"Vi vill ha full frihet för alla nationer med varje folks självbestämmanderätt (...) ett fosterland representerar varje människas och varje människogrupps obestridliga rätt"[1],
så erkände Marx aldrig ett sådant synsätt. Det fanns ingen allmän regel för nationellt oberoende. T.ex. så var Marx väldigt motsträvig mot att skaffa en position till stöd för irländsk självständighet eller ens självstyre inom den brittiska staten. Även här var huvudskälet för stöd den hjälp det skulle ge de brittiska arbetarnas kamp mot kapitalet. Marx syn är klar, han hävdar:
"Således är Internationella Arbetarassociationens attityd till den irländska frågan helt klar. Dess första behov är att stimulera en social revolution i England. För att uppnå detta måste ett stort slag slås i Irland (...) det är en förutsättning för den engelska arbetarklassens emancipation att den nuvarande påtvingade unionen (d.v.s. förslavandet av Irland) görs om till en jämlik och fri federation, om det är möjligt, eller till total separation om det behövs."[2]
På liknande sätt tog Marx avstånd från Balkanslavernas "befrielse" eftersom detta bara skulle släppa in det reaktionära Ryssland i Europa, där det skulle utgöra ett hot mot progressiva rörelser. Slutligen så inbillade sig ingen socialist vid den tiden att Kinas eller Indiens befrielse från imperialismen var möjlig. Denna kolonisering sågs som historiskt nödvändig, en fas av den globala kapitalistiska utvecklingen. Trots alla de avskyvärdheter det medförde var det, liksom den inhemska primära ackumulationen hade varit, en nödvändig fas som kapitalet måste passera genom innan kommunismen var möjlig. Ingens intressen, varken arbetarklassens eller mänsklighetens, skulle alls ha tjänats av ett självständigt Kina eller Indien under förra århundradet - även om det hade varit möjligt. Borgerliga revolutioner i Europa var en sak, koloniala resningar (fastän Marx fördömde deras grymma undertryckande) i Afrika och Asien en annan. Det var inte på grund av att någon "rasmässig" karaktäristik gjorde dem oförmögna att vara självständiga, utan på grund av att deras ekonomiska utvecklingsnivå hindrade deras politiska autonomi.
I och med begynnelsen av det kapitalistiska produktionssättets förfall, sammanknutet med värdelagens globala verkan och världens uppdelande mellan flera stora imperialistmakter, upphörde emellertid arbetarklassens uppgift att vara reformerande av det borgerliga samhället, och blev istället att störta detta samhälle. I krisernas, krigens och det sociala sönderfallets epok så kunde klassen bara svara med det kommunistiska programmet. I denna period blev utvecklingen av några nationella kapital på ett självständigt sätt på världsmarknaden en omöjlighet. Nationell befrielsekamp inter-imperialistisk kamp där arbetarklassen inte hade något att vinna utan mycket att förlora. Den epok då klassen kunde stödja nationell befrielse nådde sitt definitiva slut 1914. Kommunistiskt stöd till ett borgerligt block mot ett annat, eller klassallianser mot den feodala reaktionen, hörde hädanefter till det förgångna.
En utav de marxister som förstod detta, likväl som andra aspekter av det kapitalistiska produktionssättets begynnande förfall, var Rosa Luxemburg. I en polemik om Polen 1896 hävdade hon att den polska bourgeoisien var "fjättrad vid Ryssland med guldkedjor", och att fortsatt socialistiskt stöd för ett oberoende Polen var detsamma som socialistisk nationalchauvinism. Kapitalet i Polen hade ingen chans att erövra en plats på världsmarknaden och föredrog därför den skyddade ryska (marknaden ö.a.). I denna polemik korsade hon svärd med Lenin, liksom hon senare gjorde i samband med första världskrigets utbrott, då hon utökade sin opposition till att gälla alla nationella rörelser i det tjugonde århundradet. I "Antingen eller" skrev hon:
"I denna era av otyglad imperialism, kan det inte längre finnas nationella krig (...) För ingen undertryckt nation kan frihet och självständighet blomma upp från imperialistiska staters politik och imperialistiska krig. Små nationer, vilkas härskande klasser är bihang och medbrottslingar till sina klassbröder i de stora nationerna, är bara brickor i det imperialistiska spel som spelas av stormakterna."[3]
Mot Luxemburg och andra, som Bucharin, vilka ansåg nationell befrielse vara en omöjlighet under den imperialistiska epoken, hävdade Lenin i arbeten som "Nationernas rätt till självbestämmande", folkens fortsatta rätt till nationellt oberoende. I denna debatt representerar Luxemburgs subtila dialektik, och inte Lenins stela formalism, marxismen. Två världskrig och de "koloniala revolterna" i vår tid har bara tjänat till att befästa den analys hon gjorde.
[1] Citerat från "Bakunin and Marx on Nationalism" av S.P. Halbrook i Anarchy Vol 1 nr 4 sid. 22.
[2] "Confidential Communication" av Karl Marx, mars 1870. Citerat från "On Colonialism" av Marx och Engels sidorna 259-60.
[3] Från "Rosa Luxemburg, Selected Writings", red. R. Looker, sid. 223.
Last updated on: 3.21.2011