Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Den franska gruppen Pour Une Intervention Communiste (För ett kommunistiskt ingripande) bildades 1974 och är verksam i Paris och Bordeaux samt några andra franska städer. Man ger ut tidningen Jeune Taupe (Den unga mullvaden) varannan månad.
Om historien handlar om klasskampen, av vars erfarenheter det har varit möjligt att formulera kommunistiska ställningstaganden, så handlar historien också om att överskrida föråldrade produktionssätt som är bestämmande för denna kamp.
Det första världskriget markerade historiskt inträdet i kapitalismens nedgång, en kapitalism som kände av de olösliga motsättningar på den ekonomiska nivån, vilka uppkommit genom den imperialistiska uppstyckningen av världen. Kapitalismen stänger in mänskligheten i en ständigt kretslopp - kris, krig, återuppbyggnad, kris ... - som genom att vidmakthålla barbariet utgör det mest perfekta uttrycket för denna nedgång på alla nivåer och som socialt system.
Följande ställningstaganden [leder] vårt handlande. De är ett av uttrycken för den kommunistiska strömningen inom arbetarklassen. Men det kan inte betyda att vår fraktion ensam kan uppnå sanningen, eller att det är runt oss som den kommunistiska strömningen kommer att organisera sig i en revolutionär period. Sanningen kommer att vara praktisk eller inte vara alls.
Ryssland, Kina och andra länder med socialistisk etikett är statskapitalismer som är underordnade världsmarknadens lagar. Alla kapitalismens kännetecken finns här: produktion för marknad, löneslaveri... Även om statskapitalismen uppträder i världsskala som funktion av den här periodens motsättningar kan den bara vara en tendens, ty konkurrensen mellan kapitalets olika fraktioner inför marknadernas mättnaden kan enbart skärpas och kan utmynna i en partiell privatisering eller åtminstone i en enkel "bland"-ekonomi. Därför är proletariatets uppgift i dessa s.k. "socialistiska" länder eller "degenererade arbetarstater" liksom i övriga länder densamma: att förstöra de kapitalistiska produktionsförhållandena.
De kan inte utvecklas annat än som interimperialistiska konflikter. Proletariatets deltagande i, eller kritiska stöd åt dessa kamper, som försvararna för en demokratisk etapp för de s.k. underutvecklade länderna skulle önska, gör bara proletariatet till kanonföda åt profiten i ett av de existerande lägren. Inte heller en nationell kapitalism kan spela någon progressiv roll utan kan bara överleva till priset av en överexploatering av det lokala proletariatet (t.ex. i Kina). Såsom ny konkurrent på världsmarknaden kan kapitalet bara påskynda fördjupningen av krisen och barbariet.
Ställd inför världsmarknadens realitet kan klasskampen inte vara annat än global såsom "manifestet" proklamerade 1848: "proletärerna har inget fosterland", "proletärer i alla länder förena er!". Sålunda är t.o.m. i länder som kallas "underutvecklade" eller "tredje världen" den direkta kampen mot kapitalet den enda möjliga vägen till arbetarklassens befrielse.
Dessa är kontrarevolutionära organ i arbetarmiljö. Själva deras funktion (att reglera arbetsmarknaden i förhållande till kapitalets behov) och deras ideologiska roll (att försvara reformism och självförvaltning) samt deras disciplinering av arbetarna (ända fram till fysiskt våld) gör dem till den kapitalistiska ordningens stöttepelare.
Besluten att upprätta proletariatet som handelsvara, som klass under kapitalet, klass-i-sig, har fackföreningarna deltagit i massakerna på den revolutionära rörelsen. Proletariatets kamp måste föras utan fackföreningarna och emot dem, kampen kräver att de tillintetgörs.
De utgör ett landskap av mystifikationer som vidmakthåller den demokratiska ideologin (debatter, allmän rösträtt, valda representanter) bakom vilket kapitalet gömmer sig för att dölja sin klassdominans, och som det organiserar med nycken omsorg under månader i förväg.
Proletariatet har ingenting att göra i detta landskap: varken att delta eller ens bojkotta. Det kan inte heller dra nytta av det som "tribun för propaganda", ty detta förstärker bara demokratiska myter och bidrar till att dölja klasskampens realiteter som gäller att förstöra alla kapitalistiska förhållanden.
Tvärsigenom alla dessa efterföljare sedan Tredje internationalen: från "arbetar- och bonderegeringen" fram till diverse "folkfronter", "antifascistiska motståndsfronter" eller trotskisternas "arbetarenhetsfronter" har det inte funnits annat än en kapitalets politik som har tjänat till att sätta munkorg på proletariatet genom att knyta det till vissa kapitalistiska fraktioner som är lämpliga att förefalla "liberala" eller "progressiva".
Klasskampen utvecklar sig utanför all allians och bekämpar den som kritiskt eller ej vill stödja detta klassamarbete. Arbetarklassens självständighet siktar till att förverkliga proletariatets diktatur.
Såsom den mest radikala fraktionen inom bourgeoisien är "vänstern" dennas yttersta förskansning. Den är ett av de politiska uttryck som kännetecknar kapitalismens tendens i dess nuvarande läge. Dess roll är att mystifiera arbetarklassen med nationalism, demokrati, valdeltagande, frontismen etc. ... Vänsteristerna /d.v.s. stalinister, trotskister etc. övers. anm./ är bara den yttersta säkerheten, det kritiska stödet, denna vänsters drevkarlar. De bör bli behandlade som sådana av proletariatet.
Den siktar inte på nationaliseringar, arbetarkontroll eller självförvaltning, som inte är annat än lösningar för att rädda systemet, utan den har som mål: Kapitalets och marknadsekonomins och löneslaveriets undergång i global skala. För att uppnå detta och för att gå vidare till ett överlägset produktionssätt kommer den sociala rörelsen i sin attack mot alla kapitalistiska förhållanden (på alla nivåer: ekonomiskt, ideologiskt) att bli tvungen att i grunden och med råge krossa staten, det politiska uttrycket för kapitalets dominans i global skala. I sanning, för att förneka sig som den sista klassen i historien, kan proletariatet bara bekräfta sig först som klass-för-sig.
Diktaturen under övergångsperioden kan inte existera samtidigt med en stat som är åtskild från den: den kapitalistiska staten måste ha krossats och det kan inte finnas någon annan makt/myndighet i samhället än den som revolutionär klass organiserade proletariatet (arbetarråd).
Denna diktatur bör ännu ikläda sig statliga funktioner (att organisera tvånget mot bourgeoisien och de klasser som är lierade med den, förutsätter en "styrelse över människor") men den kan inte definiera sig som "proletär stat", ty den kommer redan att vara uttrycket för statens fullständiga bortdöende (proletariatet som sista klass i historien har ingen dominans att vidmakthålla och förbereder en "administration av ting".)
I de regioner där det har kunnat inrätta sin diktatur, kommer proletariatet omedelbart att ställas inför uppgifterna att förstärka och utvidga revolutionen. Mot varje fredslösning eller kompromiss med något som helst imperialistiskt block kan proletariatet för att bejaka sig självt i global skala bara fortsätta det revolutionära kriget.
Kommunisterna är en produkt av rörelsen och på samma gång en aktiv faktor i utvecklingen av teori/praktik i denna rörelse.
I perioder av uppsving i kampen som leder till den revolutionära fasen bör kommunister utarbeta en strategi för ingripande, för att göra detta systematiskt och vinna den nödvändiga arbetar-"publiken", förutan vilken ingenting är möjligt.
Två saker är väsentliga:
- att den proletära rörelsen deltar i kampen mot kapitalet för att bidra till att forma revolutionära arbetarceller som ska bli frön till konstituerandet av klassens självständiga organisering (antifackliga strejkkommittéer, arbetarråd).
- att avslöja kapitalets mystifikationer och alla dess försvarares ideologier inom den proletära rörelsen genom att organisera revolutionära kampanjer.
Även om grupper och enskilda ur den kommunistiska strömningen inte är skilda från klassen enär de är en produkt av den, och eftersom de som följd av detta inte kan inrikta sig på att representera den eller ersätta den, bör de inför dessa uppgifter organisera sig på ett särskilt sätt.
Det är nödvändigt att revolutionärerna - utan att avstå från sin klassposition - arbetar för en militant utveckling av sin egen organisation, och för att gruppera kommunistiska fraktioner: grupperingar som kommer att uppstå i praktiken och genom att gå så långt som möjligt i politiskt klarläggande, och inte genom "självproklamationer" eller genom rent tekniska och stadgemässiga mål och steg. Organisationens verksamhet bör vara enligt mönstret hos utvecklingen: ett ständigt uttryck för tendenser och centralisering av beslut.
Ingripandet och organiseringen kan uppenbarligen bara förstås i global skala i perspektivet av proletariatets globala praktik och på detta sätt måste de internationella banden mellan kommunistiska fraktioner stärkas.
En ingripande grupps plattform skiljer sig grundläggande från en "teoretisk" grupps:
1. Den syftar inte till att definiera varje ställningstagande in i minsta detalj utan att precisera vilka ställningstaganden som är nödvändiga för en genensam aktion. Att godkänna en given punkt innebär därför inte enbart att en gemensam, sammanhängande praktik är omöjlig om en eller ett par kamrater är oense på den punkten.
2. Plattformens teoretiska ställningstaganden bör inte betraktas som dogmer som etablerats en gång för alla, utan som intimt knutna till den sociala rörelsens allmänna praktik. Detta innebär en möjlighet att "periodiskt" berika denna.
Plattformen utgör inte en bibel för kommunistiskt ingripande, utan grunden för en ständig diskussion som är förbunden med gruppens aktivitet, i vilken ett av huvudmålen är att etablera kontakter med personer eller grupper som uppkommer ur den revolutionära kampen.
"Kommunisternas teoretiska uppfattningar vilar ingalunda på idéer eller principer, som uttänkts eller upptäckts av den ena eller den andra världsförbättraren.
De är bara det allmänna uttrycket för faktiska förhållanden inom
en pågående klasskamp, en historisk rörelse som utvecklar sig inför våra ögon."
Ur Kommunistiska Manifestet
Last updated on: 3.21.2011