Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Brevet skrevs i en tid då motsättningarna i den dåtida kommunistiska rörelsen var knivskarpa. Grovt stod motsättningarna på följande vis:
1. Det ryska KP menade att den kommunistiska rörelsen skulle utvecklas i enlighet med det praktiska exemplet Sovjetunionen och under ledning av partiets odiskutabla ledarskap. Klassallianserna skulle vara liknande dem som "så lyckat" hade praktiserats just i Sovjet.
2. Den vänsterkommunistiska/rådskommunistiska arbetarrörelsen som menade att arbetarna i sina egna arbetarråd skulle gripa och befästa makten. Inga kompromisser med bondeklassen, småkapitalisterna och småborgarna. Dessutom var de kritiska mot det sätt på vilket partiets ledarskap utnyttjade sin auktoritet.
I Sovjetunionen var problemen oerhörda vid denna tid. Produktionen i industrin och jordbruket steg inte i jämförelse med tiden före revolutionen. Inom kommunistpartiet stod fraktioner mot varandra och hade olika ståndpunkter i för Sovjet och världsrevolutionen väsentliga frågor. Det gällde kapitalistiska lösningar och metoder på hemmaplan, d.v.s. NEP, det gällde de viktiga ekonomiska och handelspolitiska förbindelserna med imperialistmakterna i Västeuropa, det gällde partiets roll i kampen och dess taktik och relationer till övriga kommunistpartier.
De nationella kommunistpartiernas förhållande till Sovjet definierades redan på Kominterns andra kongress 1920, då det uttrycktes att: "Sovjets sak är Kominterns sak." Vi menar att den sovjetiska ledningen över Kominterns medlemmar fastställdes här. Strategin och taktiken underordnades de politiska linjer SUKP stod för. En viss skuld för att den revolutionära kampen i Västeuropa inte mynnade ut i proletära revolutioner måste läggas på den dominerande ryska ledningen. Den verkade hämmande då den av taktiska skäl underlät att uppmuntra den europeiska kampen.
I samtliga dessa frågor stod striden hård liksom i kampen om fabrikerna i Sovjet. SUKP-ledningen förordade enmans- och expertledning, arbetaroppositionen förordade fackföreningsledning och de demokratiska centralisterna krävde makt åt arbetarråden. Kan motsättningar vara större?
Konsekvenserna av majoritetslinjen blev förödande för de övriga kommunistpartierna. I stället för offensiv kamp mot kapitalismen/imperialismen började dessa partier att mana arbetarna till lugn och försvar av de borgerliga republikanerna mot fascisthotet. Vid Kapp-kuppen i mars 1920, då den socialdemokratiska regeringen i Berlin störtades av fascistiska frikårer, förde KPD fram linjen att man inte skulle lyfta ett finger för den borgerliga republiken och varnade för illusioner om den borgerliga demokratin. Strax därefter sade partiet att det var berett till "lojal opposition" mot den socialdemokratiska regeringen. Ytterligare litet senare kunde KPD försvara landet mot fascistfaran. Under sådana omständigheter blir det aldrig någon revolution. Béla Kun, som var vänsteranhängare vid denna tidpunkt, beskrev träffande den senare linjen: "det är en kastrering av kommunismen".
Denna utveckling åt höger inom Komintern var ett resultat av det ryska kommunistpartiets önskan att upprätta diplomatiska och ekonomiska förbindelser med länderna i Västeuropa.
Frågan om arbetarklassen lämpligen skall organiseras i fackföreningar eller i sina egna arbetarråd har alltid varit en stötesten för och orsak till stora motsättningar mellan kommunister. Gorter tillhörde om strömning - rådskommunismen - som menade att fackföreningarna i en revolutionär situation skulle krossas.
Han menar att fackföreningarna är helt inkorporerade i den kapitalistiska ekonomin och att deras verksamhet är och förblir ett stöd åt kapitalismen. Fackföreningarna tillåter inte att arbetarna själva övertar ledningen över sina angelägenheter. Han jämför fackföreningarna med den borgerliga statsapparaten, där det har bildats en klass av tjänstemän, en byråkrati, som förfogar över organisationens alla maktmedel. Han ser dem historiskt som ett sätt att splittra arbetarna i den revolutionära kampen och gör jämförelser med England och Tyskland. Här kan vi tillägga fallet Sovjetunionen, där fackföreningarna bl.a. skapades för att utmanövrera de obekväma och mer självständiga fabrikskommittéerna.
Gorter menar att den revolutionära kampen kräver organisering i arbetarnas egna basorganisationer, arbetarråd, och häri skall den beslutande makten ligga. Dessa sammanfogas på olika plan i samhället där varje delegat när som hest kan avsättas. Fackföreningarna hör till evolutionens tidevarv men inte revolutionens, säger Gorter.
Dessa ståndpunkter står i skarp motsättning till dagens svenska kommunism. Nästan alla förbund och partier ställer i olika termer kampmålet "gör fackföreningarna till kamporganisationen". Fackföreningarna är i bästa fall, men inte alltid, försvarsorganisationer för enskilda arbetargruppers materiella levnadsstandard. Fackföreningarna förändrar inte sin karaktär när kommunister i stället för socialdemokrater blir ombud. Inte heller förändras arbetarnas kampsituation då exempelvis vänsterförbunden får representanter i fackliga organ. Dessa förblir desamma. Ledningens förtryck av basen och alla möjligheter till fortsatt statlig intervention kvarstår.
Synen på fackföreningar har sin givna parallell i synen på statsapparaten. Vi kan omöjligt förändra någon av dessa institutioner genom personalbyten. Lenin visade i "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom" mycket stora illusioner om möjligheten att erövra fackföreningarna för revolutionär kamp. Men han gick aldrig så långt som dagens leninister i denna illusion. Hans och bolsjevikernas paroll var 1917 "all makt åt sovjeterna (arbetarråden)". Efter revolutionen övergick dock de flesta bolsjevikledarna till opportunismen och aprilteserna brändes upp.
Gorters kategoriska ståndpunkter kan verka alltför stränga. Men man måste komma ihåg att Tyskland upplevde en revolutionär situation när han utformade dem. Mycket talar för att han skulle acceptera ett målmedvetet fackligt arbete då rådsorganiseringen inte var en aktuell möjlighet. Det anser vi också riktigt. I vissa fall kan ju sådant arbete faktiskt ha en (kontakt)funktion för arbetarklassen i en icke-revolutionär situation. I alla stora industrier och på alla de splittrade arbetsplatserna utgör fackföreningsmötet möjligheten till viktiga kamratträffar arbetarna emellan. Dessa möten måste politiseras genom att den samhälleliga kampen dras in i verksamheten - solidaritetsfrågor etc. - och "25-öres-politiken" bekämpas.
En annan situation då fackföreningarna har en speciell betydelse är vid organisationssvårigheter p.g.a. av förbud och annat förtryck. Då kan de fackliga strukturerna utgöra en - om än begränsad - möjlighet till arbetarträffar där strategier av olika slag kan planläggas.
Fackligt arbete kan endast bedrivas på vissa villkor. Arbetet får inte slå vattentäta skott mellan "fackliga" och andra politiska frågor, aldrig underkasta sig de fackliga rutinerna; det måste alltid kämpa mot de omfattande klassamarbetsavtalen och aldrig skapa illusioner om att de fackliga organen är revolutionära. Grunden för arbetet är alltid att bana väg för arbetarnas självständiga (från stat, institutioner, fackföreningar, avtal o.s.v.) organisering.
Lenin hävdar i "Radikalismen" att det är felaktigt att bojkotta parlamentet. Så länge de flesta arbetarna tror på parlamentet, måste ett kommunistiskt parti arbeta i parlamentet för att föra de mest medvetna arbetarnas talan: "... Deltagande på parlamentstribunen är ovillkorligen nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just för att uppfostra de efterblivna skikten av den egna klassen, just för att väcka och upplysa den outvecklade, kuvade, okunniga massan på landsbygden. Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ, så är ni skyldiga att arbeta inom dem, just därför att där ännu finns arbetare."
Gorters principiella inställning är att deltagande i parlamentet inte verkar för att höja det revolutionära medvetandet hos arbetarna. I stället stärks proletariatets tilltro till ledarna och deras tillit till den egna förmågan minskas: "Parlamentarismen har den oundvikliga tendensen att lamslå massornas egen aktivitet, som är nödvändig för revolutionen. Då må vackra tal hållas för att väcka till revolutionär handling, likväl framspringer inte det revolutionära handlandet ur sådana ord utan ur den hårda, svåra nödvändigheten, när det inte längre finns något annat val." Gorters principiella inställning innefattar alltså inte bara det självklara att revolutionen inte kan göras från parlamentstribunen utan också att parlamentariskt arbete överhuvud taget är förkastligt i en fullt utvecklad kapitalism, eftersom det bara stärker det reformistiska medvetandet hos arbetaren. Mot detta står att Gorter tycks ha ansett revolutionärers deltagande i konstituerande församlingen i Ryssland som en riktig taktik.
Enligt Gorter har Lenin felbedömt - eller var felinformerad om - de rådande förhållandena i Västeuropa. Därför skulle Lenin ha dragit felaktiga slutsatser om vilken taktik som borde föras i Västeuropa. Gorter menar att förhållandena var olika i Ryssland och Västeuropa. I Ryssland existerade ingen stark borgarklass och de klasser som stod emot proletariatet var splittrade. I Västeuropa däremot genomsyrade borgerliga idéer arbetarna. De hade också deltagit i kampen för frihet och rättvisa på borgarnas sida, vilket medfört att de borgerliga traditionerna fått ordentligt fotfäste. Arbetarna hade också tillkämpat sig allmän rösträtt, att vara företrädd i parlamentet uppfattades som en stor seger. Vidare kunde arbetarna i Västeuropa inte - som varit möjligt i Ryssland - få någon hjälp av andra klasser utan hade att lita helt till egen kraft. Arbetarna kan inte lita på ledarna eller på andra klasser i parlamentet. Gör de det riskerar de att falla tillbaka i det gamla vanetänkandet att andra kan göra revolutionen åt dem.
Av fundamental betydelse för Gorter är att strategin och taktiken utformas så att den stärker arbetarklassens medvetande och manar till handling. Samma utgångspunkt hade också Lenin då han slog fast vikten av att delta i parlamentet. Men med sin strävan att pressa in den västeuropeiska revolutionen i den ryska taktikens mönster "lyckades" bolsjevikerna (se artikelns inledning) lamslå utvecklingen. Framförallt verkade inställningen till parlamentsinstitutionen avväpnande på massorna, till fördel för den kapitalistiska kontrarevolutionen.
Som nämnts under avsnittet om fackföreningarna ovan måste de kommunistiska arbetarna delta i de existerande fackföreningarna - förutsatt naturligtvis att man inte låter sig anställas som ombudsman eller väljas till högre funktionärsposter o.s.v. Men medan arbete på basplanet är möjligt i fackföreningen innebär deltagande i parlament alltid att man avskiljer sig från basen, medverkar till att stärka förtroendet för de reformistiska ledarna och försämrar tilltron till den egna förmågan.
Parlamentet är ett uttryck för borgarklassens makt som i sin tur vilar på det rådande produktionssättet. Detta drar också upp ramarna för arbetarnas möjligheter att utnyttja parlamentet för sina intressen. Kommunister i parlamentet blir tvungna att arbeta på parlamentets villkor, vilket alltså är desamma som kapitalistklassens villkor. Oavsett om en parlamentsledamot kallar sig revolutionär eller inte, måste han eller hon ta ansvar för en ekonomisk politik som står i motsättning till arbetarklassens intressen. Vill man inte göra det, är det enda konsekventa att tåga ut ur parlamentet.
En taktik, som inkluderade parlamentsdeltagande hjälpte bolsjevikerna att ta makten i Ryssland - där småbourgeoisi och fattigbönder var kvantitativt dominerande klasser, där borgarklassen var svag och där en förhållandevis liten men politiskt medveten arbetarklass gick i spetsen för revolutionen. Taktiken räckte för att bolsjevikerna skulle kunna ta makten i Ryssland och påbörja utvecklingen till ett samhälle typ Sovjetunionen.
I mera utvecklade kapitalistiska stater, där den reformistiska medvetenheten är stark hos arbetarna och där kapitalisterna är mer välformerade än de var i Ryssland, måste dock parlamentariskt arbete förkastas. Västeuropeiska kommunister står idag inför uppgiften att störta kapitalismen, inte att utveckla den. Komintern-traditionen har överlevt och är fortfarande stark i de flesta "officiella" kommunistpartier än idag. Till det faktum att den verkade förödande på proletariatets intressen under den revolutionära situationen i Västeuropa i början av 1920-talet kan läggas senare erfarenheter av den s.k. folkfrontstaktiken - i Frankrike och Spanien på 1930-talet och i Chile och Portugal under 1970-talet.
I Sverige är det för närvarande inte bara VPK inom vänstern som sprider reformistiska illusioner om riksdagen. Flera av de mindre vänstergrupperna fortsätter vid sidan av VPK att föra den skadliga Komintern-taktiken vidare vad gäller förhållandet till de borgerliga institutionerna.
Den kapitalistiska världskrisen är fortfarande utan motstycke sedan 30-talets enligt den officiella statistiken uppgår antalet arbetslösa i OECD-länderna till ca 17 milj., en ökning med 10 milj. sedan början av 70-talet. Repressionens verktyg börjar vässas, särskilt Västtyskland. Reformistisk medvetenhet innebär låg beredskap mot fascism då klasskampen skärps. Den självständiga organisering som därmed uppstår riskerar att krossas på samma sätt som i Chile eller Portugal.
Arbetarna inom vänstern måste utveckla en kamppraktik som är anpassad till de nuvarande styrkeförhållandena och som minskar tilltron till de reformistiska ledarna och höjer medvetenheten om den egna förmågan. Mot VPK:s och andra gruppers opportunism i bl.a. parlamentsfrågan måste ställas den självständiga arbetarkampen.
Gorters inställning till kommunistpartier är oklar. Han stödde KAPD, som var det största och viktigaste vänsterkommunistiska partiet i Tyskland och som omedelbart efter tillkomsten sökte medlemskap i Komintern, där det kvarstannade t.o.m. tredje kongressen (1921). KAPD sade sig inte vara av traditionell bolsjevikisk typ och strävade efter att bygga upp en rådsorganisering inom arbetarklassen. I detta viktiga arbete fick partiet inget stöd inom Komintern. Man höll fast vid föreställningen om att partiet skulle leda arbetarklassen. De råd som knöts till partiet fick detta att fungera bättre, men det var fortfarande ett bolsjevikiskt parti. Medlemskapet i Komintern måste ha hämmat KAPD från att utveckla en självständig verksamhet. Bl.a. dess krav om bildandet av en röd armé hade övertagits direkt från ryska kommunistpartiet.
Gorter menar att mycket av Andra Internationalens opportunism går igen i den nya Tredje, men han fullföljer inte sin kritik, trots att KAPD:s deltagande snart - redan inför tredje Kominternkongressen 1921 - visade sig leda till ett accepterande av partidiktaturen över arbetarklassens kamp. Klassen skulle underordna sig det kommunistiska/socialistiska partiets självutnämnda ledarskap. Då partierna gick på i sina förbannade taktiksvängar mot arbetarkampen blev följderna katastrofala: ingenstans, trots det revolutionära uppsvinget i hela Europa, tog arbetarklassen makten. För den självständiga arbetarrörelsen fanns ingen plats i Komintern.
Den rådskommunistiska rörelsen har under revolutionära perioder i flera imperialistiska länder väckt ett imponerande förtroende i arbetarklassen. Men denna rörelse har inte lyckats konsolidera och bygga vidare på sina starka ställningar. Det är givetvis en allvarlig svaghet. På grund av sina djärva idéer om arbetarklassens befrielse har rådskommunisterna inte sällan fått de traditionella kommunistpartierna emot sig.
Last updated on: 2.21.2011