Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I en intervju med oss i Arbetarmakt (11/75) ställde vi några frågor till kamraterna i Förbundet Arbetarmakt. Signaturen El Desperado svarar i Arbetarmakt 12/75 på den fråga som gäller inställningen till oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.
Förbundet Arbetarmakt och vi betonar båda att arbetarklassen måste befria sig själv och att proletariatets diktatur inte ens temporärt kan utövas av någon annan på proletariatets vägnar. Frågan om oktoberrevolutionen belyser hur man med utgångspunkt från denna för all genuin kommunistisk teori grundläggande ståndpunkt skall analysera frågan om initiativ i en revolutionär kamp.
Vem gjorde rätt 1917? Det är rubriken på El Desperados inlägg och därmed får man intrycket att Marxistisk Arbetsgrupp skulle ha den uppfattningen att bolsjevikernas linje som helhet skulle varit riktig 1917. Det anser vi inte. Frågan gäller i stället maktövertagandet i oktober där El Desperado och vi har olika mening.
El Desperado hävdar att bolsjevikerna i oktober grep makten över arbetarnas huvuden.
Gjorde de det? Och vilken makt var det de grep? Lenin konstaterade senare (1919) att den borgerliga staten inte krossats. Trots det hävdade bolsjevikerna att proletariatets diktatur upprättades genom oktoberrevolutionen. Därigenom övergavs den centrala tesen i Staten och revolutionen - att den borgerliga staten måste krossas för att arbetarna skall kunna ta makten - innan boken ens publicerats. Den borgerliga statsapparaten fanns kvar efter oktober och även det kapitalistiska produktionssättet. Dessa fakta upphävs inte av att det var fråga om ett kapitalistiskt produktionssätt i djup kris och en borgerlig statsapparat som var skakad. Trots arbetarnas attacker mot makten i fabrikerna och sovjetapparatens framträdande, dels vid sidan av, dels sammanflätad med den gamla statsapparaten.
Det som bolsjevikerna grep var regeringsmakten, samhällets klasstruktur var inte i grunden förändrad, den borgerliga statsapparaten fanns i huvudsak kvar. Situationen måsta uppfattas som en utveckling av dubbelmakten. Detta läge blev bestående fram till sommaren 1918, då inbördeskriget började och industrin nationaliserades. Det senare skedde under det gemensamma trycket av arbetarnas övertagande av fabrikerna och bourgeoisiens sabotage, som var förspelet till det förestående inbördeskriget.
Kapitalistklassen fanns kvar, liksom dess stödjepunkter i statsapparaten. Den bolsjevikiska regeringen som försökte få ekonomin att fungera (på den existerande kapitalistiska grundvalen) var hela tiden beroende av arbetarna - en öppen konfrontation med arbetarklassens majoritet skulle lett till dess omedelbara störtande. Det är fel och leder till fullständigt absurda konsekvenser att på denna period projicera ett maktförhållande mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen som först uppstår under och efter inbördeskriget. Bolsjevikpartiet kunde gripa regeringsmakten men kunde inte störta kapitalisterna som klass - privatbourgeoisien som klass störtades av arbetarna med stöd av "fattigbönderna" genom inbördeskriget.
Proletariatets diktatur är perioden från den borgerliga statens krossande och arbetarklassens gripande av den politiska makten till dess att socialiseringen genomförts och bourgeoisien förintats som klass. Proletariatets diktatur kan endast existera som arbetarklassens makt under denna process. En regering som inte griper sig an med denna sociala revolution kan inte vara eller bli ett uttryck för (?) proletariatets diktatur. Att inte attackera bourgeoisiens egendomsmonopol kan bara betyda att regeringen måste uppfylla sitt ofrånkomliga ansvar för ekonomin genom att stabilisera, säkra och utvidga mervärdeproduktionen, eftersom i ett kapitalistiskt produktionssätt den samhälleliga ekonomin, befolkningens försörjning och därmed dess materiella existens förutsätter mervärdeproduktionens, alltså utsugningens, säkrande.
Bolsjevikpartiet i regeringsställning hade sin sociala bas i arbetarklassen. Man utgjorde vid denna tidpunkt ingalunda en "ny klass". Samtidigt som oktoberrevolutionen av arbetarna uppfattades som signalen till en social revolution sökte emellertid partiet och regeringen att begränsa denna till "arbetarkontroll". Arbetarna skulle övervaka och kontrollera kapitalisternas ledning i företagen men inte antasta denna ledning i sig själv och därmed inte heller kapitalistens ägande och den kapitalistiska varumarknaden.
Balansgången visade sig vara omöjlig. Arbetarna uppfattade spontant parollen om arbetarkontroll som att de skulle ta över makten i fabrikerna. Kapitalisterna hade inget förtroende för att arbetarna skulle nöja sig med att kontrollera deras verksamhet. Motsägelserna i det läget ledde - i och med inbördeskrigets utbrott - till upplösning av denna egendomliga historiska situation.
När inbördeskriget väl var slut låg sakerna annorlunda till. Privatbourgeoisiens makt var bruten i Ryssland, men samtidigt hade det kapitalistiska världssystemet klarat sig igenom första världskrigets avslutning och den efterföljande sociala och politiska krisen utan att bringas på fall av arbetarnas revolutionära försök.
Den bolsjevikiska maktapparaten som växt fram som en självständig makt i förhållande till arbetarnas och böndernas konkurrerande klassintressen reorganiserade ekonomin på klassantagonistisk basis. Därmed konstituerade den sig som härskande klass tillsammans med andra element inom byråkratin. Men detta förutsatte - oavsett om man betraktar det sovjetiska samhället som statsbyråkratiskt eller statskapitalistiskt - att bourgeoisiens maktställning redan var bruten av arbetarna och fattigbönderna. Själva skulle de skikt som blev härskande klass inte ha kunnat bryta den.
Så länge bourgeoisien förfogade över produktionsmedlen kunde den bolsjevikiska regeringen inte göra sig självständig från sin proletära bas utan att därmed omedelbart riskera att störtas av bourgeoisien. Självständigheten från klassen kunde endast finnas begränsat, i form av bolsjevikpartiets reformistiska politik i frågan om den sociala, i motsats till den politiska revolutionen. Den tog sig uttryck i den orimliga och meningslösa linjen att försöka införa arbetarkontroll i ett kapitalistiskt system, i stället för att efter maktövertagandet i oktober stödja arbetarnas kamp för en social revolution. En orimlig politisk linje därför att den nötte bort arbetarnas revolutionära entusiasm i stället för att ta tillvara och stimulera den. Meningslös därför att den inte skapade den eftersträvade möjligheten att gradvis eliminera bourgeoisien med ett minimum av störningar och produktionsbortfall.
Men låt oss gå tillbaka till frågan: grep bolsjevikerna makten över arbetarnas huvuden? Arbetarna var i oktober mogna för revolutionär offensiv. Alla vittnesmål talar om att arbetarnas stora massa ivrigt väntade ett revolutionärt initiativ. Med Trotskijs kända ord: bolsjevikpartiets kader stod långt till vänster om ledningen och massan av industriarbetare stod till vänster om partimedlemmarna. Samtidigt befann sig den borgerliga makten i en djup kris efter Kornilov-händelserna. Kornilov-kuppens misslyckande lämnade bourgeoisien splittrad och skakad och försvårade för nya militärer att försöka sig på något liknande. Det rådde en unikt gynnsam politisk situation.
Arbetarna i Ryssland hade skapat en självständig klassrörelse i fabrikskommittéer och sovjeter. Även om sovjeterna präglades av klassamarbete var deras existens tecken på revolutionens möjlighet. Det som behövdes var ett revolutionärt initiativ och det viktiga var inte från vilken del av arbetarklassen initiativet kom.
När bolsjevikerna tog makten uppfattade arbetarna det som signal till social revolution. Detta trots att bolsjevikernas egen teori gick ut på att skilja den politiska och sociala revolutionen åt - den sociala, ekonomiska revolutionen skulle vänta.
Givetvis hade det varit bättre om ledningen för maktövertagandet hade varit bredare eller om initiativet tagits av någon del av arbetarklassen som varit mer politiskt avancerad än bolsjevikerna och inte som dessa präglats av sitt ursprung i Andra Internationalens socialdemokrati. Men var fanns den kraften? I varje fall inte bland anarkisterna och vänstersocialrevolutionärerna som El Desperado tror. Möjligen fanns potentiellt en sådan kraft inom fabrikskommittéerna. Men i så fall lyckades den inte materialisera sig i tid. Varför tog inte fabrikskommittéerna makten i oktober?
I verkligheten fanns inte någon som politisk riktning organiserad kraft inom arbetarklassen som överträffade bolsjevikpartiet i fråga om politisk klarhet och handlingskraft. Och fabrikskommittéerna försökte inte gripa den politiska makten.
En realistisk revolutionsuppfattning måste ta hänsyn till både den proletära demokratin och rätten till initiativ. Lenins partiteori ger partiet en ledande roll. Revolutionens ledning ses alltså som en roll som tillkommer en viss organisation. Men ledningen för revolutionen ligger givetvis hos dem som i det riktiga ögonblicket tar det riktiga initiativet, oavsett vilken organisation eller oorganiserad del av klassen som det är fråga om. Att utesluta just partiet från denna initiativrätt leder till ett slags spegelvändning av Lenins partiteori - partiets uppgift är att säkra revolutionens riktiga utveckling genom att förhålla sig passivt.
Agitation och propaganda å ena sidan och praktisk handling å den andra kan inte alltid skiljas åt. De utgör i avgörande ögonblick en oupplöslig enhet. En strejk börjar inte alltid - eller kanske ens i de flesta fall - genom ett kollektivt beslut av arbetarna. Den kan lika väl börja med att någon sätter sig. Det kan mycket väl vara det enda eller det bästa sättet att agitera för strejken. Det skulle vara otroligt löjligt att börja tala om vem som har den ledande rollen, vem som har rätt att genom ett initiativ inleda aktionen.
Frågan är inte vem som har "rätt" att göra vad utan om vem som gör det som skall göras för att öppna vägen för klassens framryckning.
I oktober 1917 öppnades vägen genom att den borgerliga regeringen vräktes bort. Bolsjevikerna gjorde det under tryck från de partilösa massorna och under motstånd inom sitt eget ledarskap. Lenin var beredd att organisera den revolutionära aktionen mot sitt eget partis vägran, om motståndarna till aktionen hade segrat i partiledningen. Han var alltså realist nog att bortse från sin egen berömda teori om partiets "roll" om denna teori kommit i konflikt med nödvändigheten att störta den kontrarevolutionära regeringen.
Den ryska revolutionen ledde inte till arbetarmakt och socialism. Den misslyckades som proletär revolution. Till nederlaget bidrog givetvis bolsjevismens från Andra Internationalens socialdemokrati hämtade teori att socialismen måste införas i arbetarklassen utifrån och hela den reformistiska ideologi som bygger på denna teori. Bolsjevikerna hade endast partiellt och ofullständigt lyckats bryta med den socialdemokratiska ideologin.
Men det är inte likgiltigt vad i den leninistiska politiken man kritiserar. Inställningen till den revolutionära aktionen i oktober är en av skiljelinjerna mellan en marxistisk kritik av leninismen och en kritik från höger.
Last updated on: 2.21.2011