Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Arbetarklassens befrielse är dess eget verk. Det finns många partier och grupper som idag återknyter till Marx uttryck. Och det finns lika många tolkningar av uttrycket och av vad socialismen innebär. I flera fall kommer uttrycket att betyda att det är partiet som skall befria klassen - trots alla vackra ord om en självständig arbetarorganisering.
Den leninistiska partisynen har obearbetad övertagits av dagens vänstergrupper och vänsterpartier. Behovet av kommunistiska partier blandas av dessa ihop med nödvändigheten av en socialistisk revolution. Dessa ser partiets existens som den första garanten för att det blir en socialistisk revolution. Det är inte arbetarklassens egen kamp och att det existerar en revolutionär situation som är avgörande för utgången. Så menar t.ex. KAF att det i Chile var en revolutionär situation och att det enda som saknades var det kommunistiska partiet. Och likadant i Portugal.
Vägen till den socialistiska revolutionen ser naturligtvis olika ut för de olika strömningarna. Strategin varierar mellan den parlamentariska och den rena arbetarrådstanken. Vi tänker här ta upp kravet om en arbetarregering som en teori för vägen till socialismen. Teorin tas med jämna mellanrum upp av KAF och fjärde internationalen, senast i Spanien-deklarationen (fjärde internationalen 4/75). För ett år sedan publicerades i fjärde internationalen 1-75, en artikel av Michel Pablo. Artikeln är från 1946, men redan 1922 tog Komintern en resolution i frågan. Dessutom stöder sig teorin på en Lenin-text från september 1917 "Om kompromisser". I Dahl/Wiklanders bok "Portugal - reform eller revolution" finns en uppmaning till PS och PCP i Portugal att bilda en arbetarregering.
Komintern-resolutionen kom 1922 då det stod klart att revolutionen i Västeuropa inte stod på dagordningen och att rådsrörelsen var kvävd. Men för att försöka skapa nya förutsättningar för revolutionen laborerade man med teorier om arbetarregering och arbetar- och bonderegeringar. Skillnaden mellan dessa regeringar är klassförhållandena i olika länder där teorin skall användas - programmet är detsamma.
"Det mest elementära program för en arbetarregering måste bestå i att beväpna proletariatet, avväpna de kontrarevolutionära borgerliga organisationerna, etablera kontroll över produktion, övervältra på de rika de tyngsta skattebördorna och bryta den kontrarevolutionära borgarklassens motstånd".[1]
Komintern kunde tänka sig kommunister och socialister i samma regering. Man talade om fem sorters arbetarregeringar, varav två var socialdemokratiska koalitionsregeringar, som kommunister inte kunde deltaga i. De tre övriga var 1) en regering av arbetare och fattigbönder, alltså med representanter för deras partier; 2) arbetarregeringar med kommunisters deltagande; samt 3) kronan på verket "genuint proletära arbetarregeringar, vilka i sin rena form bara kan skapas av det kommunistiska partiet".
Komintern ställde också krav på de kommunister som deltog i regeringarna. Det första kravet var att Komintern godkände deltagandet, det andra var att kommunistledamoten i regeringen strängt skulle kontrolleras av sitt parti, det tredje att regeringsledamoten skulle väljas från den skara som hade bäst kontakt med de revolutionära massorganisationerna och det fjärde att kommunistpartiet förbehöll sig rätten till fullständig agitationsfrihet och rätt till egen identitet.
Regeringsmedlemmarna skall alltså ha kontakt med massorganisationerna för att massorna skall följa regeringen, inte för att massorna skall utforma politiken. Deras främsta ansvar blir mot partiet och partiet svarar för klassens vilja. Partiets representativitet blir aldrig ett problem. Det är en självklarhet.
I Pablos artikel formuleras förutsättningar för att man skall kunna använda teorin. Det skall vara ett uppsving i klasskampen och en situation av dubbelmakt skall vara nära förestående. Arbetarna är i rörelse och pressar tillbaka kapitalisterna. Men arbetarna har reformistiska illusioner och litar till sina reformistiska partier. Samtidigt existerar det ett revolutionärt parti, men detta är litet och når inte ut till klassen.
I det läget formulerar det lilla revolutionära partiet "sitt program för hela klassen och dess regering". Man uppmanar de reformistiska partierna, t.ex. ett socialist- och ett kommunistparti, att bilda regering, men vill inte själv vara med. Regeringen skall ha sin bas i och sitt ansvar mot en aktiv klassorganisering. I bästa fall är det sovjeter, i Portugal blev det arbetarkommissioner, men även fackföreningar kan tänkas utgöra en lämplig bas för arbetarregeringen.
Det antikapitalistiska övergångskravet på regeringen och klassen blir "Bryt med bourgeoisin, ta makten i egna händer". Pablos tanke bakom det är att "en regering av detta slag är möjlig endast om den överskrider den borgerliga demokratins ramar, om den uppmanar massorna till revolutionär handling, om den organiserar arbetarklassen för att förverkliga klassens program och för att bekämpa bourgeoisins motstånd".[2]
Programmet för regeringen är detsamma som Kominterns. Om programmet genomförs skulle det, enligt förespråkarna, råda socialism. Revolutionärerna ställer dessa krav på de reformistiska partierna som om reformisterna skulle kunna genomföra dem. Självklart tror inte förespråkarna för teorin att de reformistiska partierna skall genomföra programmet. När det visar sig att de inte gör det, när arbetarna väl insett att programmet är vad som behövs, känner sig arbetarna lurade på konfekten och vänder sig till det lilla revolutionära partiet. I och med detta kan revolutionen genomföras och det revolutionära partiet övertar regeringsmakten i den nya staten.
Enligt den teorin kan revolutionen genomföras uppifrån. Detta är ett uttryck för en auktoritär syn på förhållandet mellan partiet och klassen. Det är samma gamla förhållande mellan parti och klass som i det kapitalistiska samhället. Partiet/regeringen avväpnar borgarna och ger arbetarna vapen, etablerar arbetarkontroll över produktionen men ger inte arbetarna det fulla ansvaret att förvalta produktionen. Och så fifflar man lite i skattetabellerna när revolutionen står på dagordningen!
Socialismen måste bygga på de erfarenheter och det medvetande arbetarklassen utvecklar i sin självständiga kamp. Ett revolutionärt medvetande skapas inte genom att arbetarna tar ställning till ett revolutionärt program efter att ha blivit besvikna på reformisterna.
Kraven om en arbetarregering är avsedd att vända arbetarna från reformismen. Revolutionärerna skall ställa krav på reformisterna som de vet att dessa inte tänker uppfylla. Detta skulle avslöja reformismen! Men revolutionärerna slår knut på sig själva med denna heltaktiska linje. Vilket förtroende kan arbetarna ha för en organisation, som ena minuten kritiserar reformismen och i den andra ställer revolutionära krav på samma reformister? Kraven ställs på ett sätt som om de vore genomförbara av reformisterna och kommer att uppfattas som ett stöd till den reformistiska linjen.
För att vända arbetarna från reformismen måste ett revolutionärt parti utnyttja klyftan mellan parlamentariskt arbete och självständig kamp. Arbetarnas identifiering med de reformistiska partierna är inte så stark som den framställs i teorin. Samma arbetare kan i ett val rösta på ett reformistiskt parti men i kampen på arbetsplatsen genomföra aktioner som strider mot de reformistiska partiernas praxis, t.ex. genom att delta i ockupationer och strejker. Erfarenheterna från t.ex. Chile och Portugal visar att självständiga arbetarorganisationer skapas även om majoriteten av arbetarna fortfarande stöder de reformistiska partierna i parlamentariska val. Detta stöd innebär dock inte att de reformistiska partierna på ett självklart sätt representerar arbetarklassen. Det är tvärtom så att dessa partier har ett självständigt förhållande till klassen. Partiet bestämmer själv sin politik som sedan "erbjuds" klassen/väljarna. Denna självständighet i förhållande till klassen är förutsättningen för och ger möjlighet till en parlamentarisk taktik. En taktik som inte representerar arbetarklassens objektiva intressen. Den svarar mer mot partiets behov av att påverka politiken och bli en maktfaktor i det kapitalistiska samhället.
Förespråkarna för arbetarregeringsteorin menar att det vore bra om det skapas en arbetarregering bestående av reformister. Då skulle den självständiga kampen och det revolutionära partiet få en andningspaus och en chans att växa till sig. Men i mer utvecklade kapitalistiska länder kan skapandet av en sådan regering stoppa utvecklingen av arbetarklassens kamp. Regeringen kan genomföra reformer som tilltalar arbetarklassen och tillfälligt löser den kapitalistiska krisen. Då får revolutionärernas program ingen genomslagskraft.
Till och med en reformistisk regering kan uppfattas som ett hot av kapitalistklassen, som exemplet Chile visar. Programmet för en arbetarregering är alltför långtgående för att kapitalisterna skall acceptera det. De blir provocerade att gå till attack i en situation där arbetarna inte är tillräckligt starka och inte har vapen att försvara sig med. Det är självmordspolitik. Partiet anser sig kunna skapa förhållanden som möjliggör ett maktövertagande utan att det svarar mot arbetarklassens politiska erfarenhet. Det är voluntarism!
[1] Beskrivningen av Kominterns linje återfinns i appendix till S-G Dahl/G Wiklander: "Portugal - reform eller revolution".
[2] Fjärde internationalen nr 1 1975, sid. 23.
Last updated on: 2.21.2011