Ur Fjärde internationalen 4/1996
Diskussionens vågor har gått höga om den tekniska utvecklingen och hur de yrkesutbildades ställning i produktionsprocessen påverkats. Nästan alla, från den ytligaste journalistiska exposén till den förnämsta postmodernistiska finliraren, hävdar att den tekniska utvecklingen leder till att de utvecklade industriländernas traditionella arbetarklass håller på att försvinna – och med den kraften att förändra samhället. Men med några få undantag har de mer ägnat sig åt ideologisk polemik än åt den sammahängande analys som krävs.
En verklig förståelse av arbetarklassens yrkeskunnande och utbildning i dagens utvecklade kapitalistiska industriländer är en vital del i utvecklandet av ett marxistiskt förhållningssätt till arbetarrörelsens kamp. Det finns två huvudskäl till detta: eftersom vi för fram arbetarklassens intressen är vi intresserade av förändringar i arbetsprocessen som en mätare på arbetarnas fysiska och psykiska välfärd. Dessutom påverkar förändringar i yrkeskunnande och arbetsprocess arbetarnas förmåga att ta del i kollektiva aktioner kring omedelbara krav på kort sikt och revolutionära kollektiva klassaktioner på lång sikt.
Den extrema internationella produktionstekniska diversifieringen, de snabba förändringar som sker i produktionen utifrån kapitalets behov och arbetsgivarna medvetna mystifiering av företagsledningens beslut, gör att det blir ytterligt svårt att få fram representativa data för tillräckligt många industribranscher. Till dessa praktiska problem kommer den teoretiska förvirring som råder om begreppen – hur ska man definiera yrkeskunnande, teknikens roll i arbetsprocessen och klasskampens inverkan i själva produktionen? För att veta vilka förändringar som skett i yrkeskunnandet krävs både omfattande empiriska studier av förändringar av produktionsprocessen och en rigorös marxistisk teoretisk helhetssyn för att tolka den.
Min strävan är att utveckla kunskapen om dagens produktionstekniska utveckling i de utvecklade industriländerna och hur de förväntas förändra förhållandet mellan olika skikt inom arbetarklassen kring just yrkeskunnandet, liksom deras förmåga att delta i delta i kampen på arbetsplatserna.
Men denna betoning av de senaste förändringarna ska inte tolkas som att klassmedvetandet och arbetarkampen är liktydig med förhållandena i produktionen. Radikala engelska och amerikanska arbetarhistoriker riktade redan på 70-talet uppmärksamhet på den roll som arbetarrörelsen och dess organisationer spelar för att forma den moderna arbetarklassens medvetande.
Under de senaste åren har de traditionella industribranscherna i de viktigaste industriländerna gått kraftigt tillbaka. Vi hör dagligen talas om nedläggningar och avskedanden inom framför allt tillverkningsindustrin. De snabbast växande branscherna finns inom tjänste- och servicesektorn. Men industriproduktion står ändå fortfarande för en väsentlig del i de kapitalistiska ekonomierna, och i Västeuropas, Japans och USA:s industricentra arbetar fortfarande miljoner arbetare.
Dessutom måste varje slutsats som dras integreras med – och kanske modifieras av – studier av den produktionstekniska utvecklingen i andra länder, framför allt de asiatiska ”tigrarna” (Hongkong, Taiwan, Singapore och Sydkorea), liksom övergångssamhällena i före detta Sovjetunionen och Östeuropa.
Alla större produktionstekniska förändringar påverkar naturligtvis alla arbetare, men jag ska rikta uppmärksamheten på de yrkesutbildade arbetarna. Vilken roll har de spelat i förhållande till andra skikt i klasskampen, i fackföreningarna och politiken?
Historiskt sett har det – med början hos Marx – funnits en motsättning inom marxismen om vilken effekt förändringarna i industrin har på de yrkesutbildade arbetarna och deras yrkeskunnande. I Grundrisse och senare i Kapitalet använde Marx hela sin intellektuella kraft åt att moraliskt fördöma industriproduktionens omänskliga sidor. Enligt Marx var privatiseringen av jorden och de jordlösas flykt till den framväxande industrin ett av de främsta kännetecknen på det kapitalistiska produktionssättet och hantverkarnas gradvisa förlust av sin självständighet i arbetet var en av grundstenarena i producenternas alienation där. Men han såg också denna förlorade självständighet som en aspekt av den alltmer omfattande proletariseringen av den förmoderna arbetarklassen, och därför som en del i framväxten av dess dödgrävare – den moderna arbetarklassen. Minskningen av den småskaliga, individuella produktionen och ökningen av den storskaliga kollektiva, samhälleliga produktionen skulle leda till en enhetligare klass i såväl klassmedvetande som kollektiva handlingar.
När yrkessjälvständigheten alltmer försvann förväntades det ge upphov till ett kollektivt, proletärt intresse av att expropriera privategendomen och i stället införa en samhällelig förvaltning av produktionen.
Revolutionära socialister, framför allt i USA, har särskilt pekat på den konservativa roll som yrkesutbildade arbetare och hantverkare spelat i arbetarrörelsen. Landsorganisationen American Federal Labour (AFL) har, i synnerhet under ordföranden Samuel Gompers dagar, med rätta anklagats för politisk konservatism och att den stängt dörren för kvinnor, utlänningar och outbildade arbetare, för att inte tala om den öppna rasismen gentemot afroamerikanerna.
Som yrkeskår har de yrkesutbildade arbetarna ofta förknippats med ”arbetararistokratin”. Marxister har betraktat dem som ett priviligierat arbetarskikt som köpts med övervinsterna från det imperialistiska röveriet och som genom sitt klassamarbete hårdnackat hållit fast vid imperialismens fördomar och motsatt sig varje angrepp på lönesystemet. Men att definiera arbetararistokratin som ett skikt särskilt från andra arbetarskikt bara utifrån sitt yrkeskunnande är felaktigt. Konservatism, reformism och revolutionär socialism har alla kännetecknat arbetare av olika utbildningsnivå vid skilda tidpunkter i den moderna arbetarrörelsens historia. I slutet av i800-talet hävdade Friedrich Engels att hela den engelska arbetarklassen kunde ses som en arbetararistokrati. Yrkesskicklighet kan därför inte direkt förknippas med arbetararistokratin.
Trots välkända exempel på yrkesarbetarnas konservatism i den moderna arbetarrörelsens barndom, så stod de också i främsta ledet i de flesta fackliga och politiska strider. I Frankrike, där utvecklingen och själva industrialiseringen skapade en arbetarklass där de allra flesta var hantverkare och skickliga yrkesarbetare, blev i800-talets arbetarrörelse synonym med yrkesarbetarna och hantverkarna. Yrkesstoltheten och medvetandet levde samman med ett allmänt klassmedvetande som stod i motsättning till lönesystemet och den borgerliga staten. De franska hantverkarna såg sig som de rättmätiga arvtagarna till 1789 års franska revolution, och det var också yrkesarbetarna och hantverkarna i de små verkstäderna som år 1871 utgjorde både stöttrupperna och ledarna för världens första proletära regering, Pariskommunen.[1] Nyligen gjorda undersökningar av arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet i industriområdet Stephanie, har visat på den avgörande roll som yrkesarbetarna spelade för att få solidariteten att omfatta hela arbetarklassen.[2]
För USA har David Montgomery riktat uppmärksamheten på den radikala roll som yrkesarbetarna spelade, framför allt i frågan arbetarkontroll.[3] I norra England är shop steward-rörelsen under första världskriget ett av de mest slående exemplen på revolutionär stridbarhet. Utbildade metallarbetare gick på kontrakurs med både arbetsgivare och stat och bildade efter kriget det brittiska kommunistpartiet.[4]
Senare tids studier av arbetarklassen i S:t Petersburg och Moskva under åren före ryska revolutionen 1917 har visat att det var yrkesarbetarna (men inte ”arbetararistokratin”) som inte bara utgjorde ryggraden i fackföreningsrörelsen utan också var de främsta företrädarna i den radikala politiska kampen mot enväldet. Det var framför allt dessa arbetare som strömmade till bolsjevik- och mensjevikpartiet.[5]
Den moderna arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur yrkesarbetarna räckt ut handen till de outbildade arbetarna. Storbritanniens shop steward-rörelse är ett praktexempel; när de slutligen accepterade arbetsbesparande maskiner, som skulle göra många ar deras yrkeskunskaper överflödiga, var det på villkor om lika lön för lika arbete, oberoende av om det var yrkesskickliga arbetare eller helt gröna nykomlingar. Metoden kom att kallas ”följ instruktionsboken”. Strategier som denna har uppstått i många länder och i olika former och skyddar arbetare oberoende av ställning – inte minst är det en solidaritet som omfattar hela klassen.
Men om vi studerar denna arbetargrupps inställning till fackföreningarna och politiken, visar det sig att deras ställning i produktionen är ett tveeggat svärd när det gäller klassolidariteten. Den ena sidan visar sig i just det ögonblick då hantverkarnas och yrkesarbetarnas kontroll över arbetsprocessen angrips. De yrkeskunnigas kamp för att motstå arbetsgivarnas ”innovationer” – oftast att minska yrkeskunnandets roll – i organisationen av produktionen har alltid kännetecknat förhållandena på arbetsplatsen.
Själva definitionen av yrkeskunnande som de kvaliteter arbetaren tillför arbetet är långt mer svårhanterlig än vad som allmänt antas. Medan de flesta skulle vara ense om vad som är kvalificerat eller okvalificerat arbete, är de faktiska arbetssituationerna svårare att gradera. Förändringar i organiseringen av produktionen kan snabbt göra dagens ”kvalificerade arbetare” till morgondagens ”okvalificerade”. Vad exakt är det då som i en viss bransch skiljer en yrkesarbetare från en outbildad arbetare? Hur kan skickligheten hos yrkesarbetare inom en bransch mätas med andras inom andra branscher? Är en operatör vid en automatsvarv mer eller mindre yrkeskunnig än en stansoperatör?
Det enda sättet att korrekt bestämma yrkeskunnigheten, är att se den som en social relation avhängig förhållandena på arbetsmarknaden och mellan arbete och kapital. Exempelvis kan arbete som innehåller enkla, repetitiva uppgifter anses som okvalificerat. Men det beror inte så mycket på uppgiftens enkelhet eller den korta tid som det tar att lära sig de rörelser som krävs, utan för att lättheten i att lära sig jobbet gynnar kapitalisten. Han kan välja arbetssökande efter deras beredvillighet och lust att acceptera erbjudna arbetsvillkor och lön.
På samma sätt är det inte enbart den tid det tar att lära sig arbetet, personliga eller andra egenskaper som karaktäriserar en yrkesarbetare, utan just svårigheten att lära sig arbetet. Detta leder ofta till brist på kvalificerad arbetskraft. Med andra ord: en mycket kunnig yrkesarbetare på en arbetsmarknad med överskott befinner sig i ett sämre läge gentemot kapitalisten än en mindre ”skicklig” arbetare med utomordentliga fysiska egenskaper, som på en ”normal” arbetsmarknad skulle anses som ”okvalificerad”. De yrkesskickliga arbetarnas styrka på arbetsmarknaden beror på att det råder underskott på de kunskaper som krävs i produktionsprocessen.
Men yrkeskunnandet består inte enbart av tekniska kunskaper, som av nödvändighet kräver både fallenhet och utbildning eller praktik. Tillägnandet av kunskap är snarare en socialt bestämd fråga. Hantverkare har traditionellt slagits för att behålla kontrollen över arbetet och tillträdet till yrket genom exempelvis lärlingskap just för att nå en gynnsam ställning på arbetsmarknaden gentemot arbetsgivaren. Hamnarbetarna, vars arbetsuppgifter för det mesta är att hiva, fira, stuva och köra gaffeltruck, har överallt hävdat att de har en särskild ställning, som en del av en skyddsstrategi som går ut på att vinna kontrollen över vem som får börja i yrket.
Kapitalisterna har sedan industrikapitalismens begynnelse i slutet på förra århundradet fört en ständig kamp för att beröva så mycket de kunnat av yrkesarbetarens självständighet i arbetet för att både tillförsäkra sig om ett produktionsflöde som motsvarar behoven på marknaden och för att individuellt och kollektivt försvaga yrkesarbetarnas förhandlingsposition. I de tidigaste textilfabrikerna rensades inledningsvis de spinnare och vävare som innan hade arbetat hemma i eget tempo ut. De maskiner och annan teknik som i dag förknippas med industriproduktion är en mycket sen företeelse industrihistoriskt sett. De tidiga fabrikerna var i sig inledningen på kapitalets strävan att beröva arbetarna så stor del av kontrollen över arbetsprocessen som möjligt.
Det klassiska kapitalistiska exemplet på en långtgående ”vetenskaplig” lösning var F W Taylors tidstudier, som Henry Ford i början på detta århundrade, anpassade till masstillverkningen i bilindustrin. Taylor-ismen och det fordistiska systemet svarade mot kapitalets intresse att separera arbetsberedningen från det utförande arbetet och lägga både kunskapen och besluten i kapitalisternas händer. Utvecklingen och tillämpningen av den vetenskapliga arbetsledningens och taylorismens teorier kan ses som ett uttryck för kapitalets strävan att utöva en fullständig kontroll över produktionen.
Den vetenskapliga arbetsledningens – scientific management – tre främsta principer är:
Att skilja arbetet från arbetarnas yrkesskicklighet. Ledningen samlar all kunskap om arbetet som tidigare legat hos arbetarna.
Att separera tanken från handlingen, så att allt tankearbete och beslutsfattande ligger hos ledningen i stället för hos arbetarna.
Att ledningen använder detta kunskapsmonopol för att kontrollera varje enskilt steg i arbetet och hur det utförs.
En undersökning av industriproduktionens utveckling och hur den påverkat arbetarnas yrkeskunskaper kräver en precisering av vad som menas med begreppen teknik och rationalisering. Teknik i sin snäva egentliga innebörd, att tillämpa vetenskapen på nya innovationer eller förbättringar av redan existerande automatiserade maskinerier, måste särskiljas från de rationaliseringar av produktionsprocessen som ofta genomförs med befintliga eller delvis förbättrade maskiner.
Längre fram kommer vi att se att de största förändringarna av arbetsprocessen och deras påverkan på arbetarna i alltifrån arbetsvillkor och löner till möjligheterna att tillsammans slåss för sina intressen, mer är en följd av rationaliseringar av existerande teknik än införandet av utvecklad teknik. Men hur viktig distinktionen mellan teknik i den snävare bemärkelse som definierats här och mer omfattande förändringar i produktionsprocessen än är, finns det ingen kinesisk mur mellan tekniska förändringar och andra former för omorganisering av arbetsprocessen.
Tekniska förändringar i den snävare meningen har naturligtvis inträffat och påverkat arbetarna i bland annat de utvecklade kapitalistiska industriländerna under efterkrigstiden. Men innan vi utreder denna aspekt är det viktigt att rikta uppmärksamheten på hur marxister bör se teknikens roll i en vidare mening.
Teknik ses ofta som en oberoende faktor, som obönhörligen leder till en totalautomatiserad värld. Denna syn, vars ursprung står att söka i den amerikanska positivismen, förs i dag inte bara fram i den populära science fictionlitteraturen utan även av välkända sociologer.
Den franske sociologen Edgar Morin skrev i L'Humanité, det franska kommunistpartiets dagstidning, att ett avvisande av ”... teknikens opersonliga och anonyma kraft” länge varit en banalitet, något som ingår i det sunda förnuftet i dag.[6] Varje aspekt av teknikens anpassning till produktionstekniken under kapitalismen bestäms av styrkeförhållandena inom samhället, från den mest allmänna mellan borgerlighet och arbetarklass, till den särskilda mellan parterna i en bransch, ett företag eller en fabrik. Det är just därför som kapitalisternas införande av arbetsbesparande teknik för att minska lönekostnaderna oftast stött på hårt motstånd från arbetarrörelsen, om än med skiftande framgång.
Harry Braverman förklarar i sin bok Arbete och monopolkapital hur den kapitalistiska rationalitetens mekanism och dess effekt på den stolte hantverkarens psykologiska jämvikt inte bara försvagar yrkesarbetarnas ställning på arbetsmarknaden utan alla som arbetar. Han ser dessutom ”arbetets utarmning under detta sekel” (bokens undertitel) som en ofrånkomlig tendens orsakad av den kapitalistiska vinstjakten.
Detta är den största svagheten i Bravermans betydelsefulla verk. I själva verket har industriarbetarklassens historia inte enbart kännetecknats av kapitalets angrepp på yrkeskunskaperna utan också av motstånd mot arbetsbesparande maskiner.
Arbetarna har ofta, för en tid framgångsrikt, lyckats förhindra införandet av en sådan teknik. Men efter en tid av ”luddism”, maskinförstörelse, har yrkesarbetarna i många länder utarbetat ett mer sammanhängande samhällsalternativ, i motsättning till kapitalets ensidiga vinstintresse. I vardagen har de mest kreativa kampformer vuxit fram. I bästa fall var utgångspunkten både de yrkesutbildades och oskolade arbetarnas gemensamma behov. Metallarbetarna i den brittiska shop stewardrörelsen tog upp slagordet ”jobben först” när de före och efter första världskriget ställdes inför arbetsrationaliserande mekaniseringar. Enligt denna strategi skulle verkstadsarbetarna godta den nya tekniken under villkor att de befintliga lönerna inte förändrades. Syftet var att hindra arbetsköparna från att anställa billig, oskolad arbetskraft som skötte de nya och mer lättskötta maskinerna. Med kravet på oförändrade lönevillkor skyddade yrkesarbetarna sig själva från avskedanden och förhindrade samtidigt en överutsugning av nya arbetare.
Införandet av tidtagarur vid ackordsberäkningarna i Renaults bilfabriker 1912 resulterade nästan omedelbart i hårda strejker. Michael Hanagan, diskuterar i sitt ovan nämnda verk de yrkesutbildades strategi att försvåra införandet av arbetsbesparande teknik tills arbetarna fann på vägar att anpassa sig efter den nya situationen.
I ett historiskt perspektiv födde de gamla industriländerna en arbetarklass med mycket klara kännetecken. Den första industriella revolutionen brukar sättas till åren 1780-1830 i Storbritannien. Den grundades på en dramatisk ökning av produktion och handel i kol-, stål- och textilindustrierna och kännetecknades av en måttlig kapital- och arbetskraftkoncentration, och att hantverksindustrin levde kvar med en liten mekanisering. Under 1800-talet kännetecknades den brittiska industrialiseringen av att det växte fram en arbetarklass med stora inslag av hantverkare och yrkesarbetare, helt skilda från de oskolade fabriksarbetarna (ofta kvinnor och barn) när det gäller löner, ideologi och fackligt och politiskt beteende.
Den andra industrirevolutionen i Nordamerika och Västeuropa i slutet på 1800-talet kännetecknades av stål-, kemi- och elindustrins uppkomst, storskalig kapitalkoncentration och storskaliga produktionsanläggningar med massvis av anställda. Denna andra revolution fick mycket stor betydelse för arbetarklassens yrkeskunnande och kännetecknas av att yrkesarbetarna minskade både numerärt och som andel av alla anställda. Detta motsvarade ökningen av det halvskolade fabriksproletariat; yrkesarbetare vars kunskaper blivit överflödiga av mekanisering och rationalisering, outbildade delar av arbetskraften som nu deltog i den direkta produktionen, hantverkare från landsbygden som tvingats in till städerna på grund av landsbygdens avindustrialisering och slutligen icke-proletär arbetskraft, främst lantarbetare och torpare som tvingats ifrån sina jordar.
Till skillnad från den tidigare omfattande skiktningen utifrån yrkesskicklighet, blev arbetarklassen inom tillverkningsindustrin under de fyra första årtiondena av vårt sekel mer homogen än någonsin när det gäller arbetsvillkor, levnadsstandard, facklig och politisk organisering. Kunskapsskiktningen minskade drastiskt. En allians mellan en minoritet av yrkes- och oskolade arbetare och den stora massan av halvutbildade arbetare kom till uttryck i de fackliga massorganisationerna och de socialdemokratiska och i synnerhet kommunistiska politiska partiernas ökning.
Däremot är utvecklingen sedan andra världskriget mycket svårare att sammanfatta. Enigheten har i allmänhet varit mindre om industrikapitalismens övergripande natur och dess effekter på yrkeskunnande och arbete i allmänhet efter kriget än före.
Men det finns vissa utmärkande drag: Den kapitalkoncentration som inleddes under den andra industrirevolutionen har ökat drastiskt. Å andra sidan har den tidigare så utmärkande produktionskoncentrationen minskat på grund industrikapitalets medvetna beslut att sprida produktionen till andra länder eller landsändar där samhällsklimatet är mer gynnsamt, exempelvis till det fackföreningslösa södra USA, till Asien och Latinamerika. Det hemförlagda arbetet – distansarbete – som ökat märkbart på sistone är en del i denna åtgärd att splittra arbetskraften.
Efter andra världskriget inleddes en debatt som snart gav upphov till en uppsjö böcker om utvecklingstendenserna i arbetsprocessen och hur de påverkade arbetarna inom tillverkningsindustrin. Debatten kan grovt sett indelas i:
* de som ansåg att förändringarna innebar att industriarbetarnas yrkeskvalifikationer ökade och
* de som menade att kvalifikationskraven minskar och därmed behovet av yrkesarbetare.
De olika sidorna kan vidare brytas ner i kategorierna pessimister och optimister när det gäller yrkesarbetarnas revolutionära potential.
Samhällsvetare som Daniel Bell, Alain Touraine och i viss mån Jörgen Habermas har fört fram ”humankapitalteorier”: dagens tekniska utveckling fordrar en mycket välutbildad arbetarklass, som har liten likhet med mellankrigstidens enkla fabriksyrkeskår. De som intar denna ståndpunkt har ofta uttalat eller underförstått hävdat att arbetarklassen, såsom vi känner den, är på väg att försvinna.
I sin mest extrema form innebär detta att allt blivit så förborgerligat att det ryckt undan fötterna på såväl nödvändigheten av en socialistisk revolution som på dem som skulle genomföra den. Alain Touraine har till exempel hävdat att arbetsorganisationsförändringarna hängde samman med en allmän utveckling som ”integrerar” arbetarklassen i det borgerliga samhället.[7]
Andra debattörer med liknande politiska och ideologiska grund har tolkat utvecklingen som att den går i motsatt riktning: de tekniska produktionsförändringarna utarmar yrkeskunnandet. Den andra industrirevolutionens trender har accelererat: även den lilla kår av yrkesarbetare som undgått taylorismens förödande verkningar skulle försvinna. I sin mest extrema form innebar det att även oskolade arbetare hotades av tekniken – robotar och andra uppfinningar skulle till slut avskaffa allt mänskligt arbete i produktionen.
Trots att denna pessimistiska syn låg milsvitt ifrån den andra, var båda ense om att utvecklingen innebar att arbetarklassens inte längre förmådde påverka samhällsutvecklingen i grunden.
Harry Bravermans verk ingår i ”utarmnings”-skolan, men hans förhållningssätt skiljer sig från de övriga i sin tydliga marxistiska förklaring av taylorismen och andra former; han försvarar passionerat yrkesarbetarnas kreativitet och det är uppenbart att han saknar intresse av att ge argument åt dem som för gott räknat ut arbetarklassen och klasskampen.
På 1950-talet lanserade kommunistpartiet i Frankrike (PCF) uppfattningen om att arbetarklassen gick mot ”absolut utarmning”, den alltmer omfattande proletariseringen skulle leda till en mer stridbar arbetarrörelse. I början av 60-talet hävdade Serge Mallet, som tidigare lämnat PCF, att de tekniska förändringarna skulle leda till en mer tekniskt kunnig arbetarklass än tidigare. Men till skillnad från Alain Touraines integrerade arbetare skulle dessa nya arbetare inte utgöra en ”arbetararistokrati” utan i stället en avancerad politisk förtrupp som förberedde hela arbetarklassen för självstyret.[8]
Från ett helt annat håll kom en annan version – marxister som hörde till Fjärde internationalen diskuterade arbetarklassens utveckling när det gällde yrkeskunskaper och arbetsprocessen som delar av en mer omfattande debatt om produktivkrafternas utveckling efter andra världskriget. Den belgiske marxistiske ekonomen och en av ledarna för Fjärde Internationalen, Ernest Mandel, ansåg att vad många kallade den tredje industriella revolutionen förvarnade om ”en acceleration av den teknologiska innovationsrytmen”[9] och om en radikal ökning av den tekniska kunskap som arbetare nu höll på att utbildas i.[10] Samtidigt skedde det en ”ökad arbetsdelning, hyperspecialisering och en allt större uppstyckning av arbetsuppgifterna”.[11]
Till skillnad från de akademiska förespråkarna av teorin om ökad yrkeskvalificering, ansåg Mandel att utvecklingen skulle leda till att en stärkt sammanhållning bland arbetarna och en ökad revolutionär potential som delvis berodde på dessa mycket välutbildades starkare ställning på arbetsmarknaden.
Ledande medlemmar i Parti Communiste International (PCI), bland dem Pierre Lambert, hävdade att produktivkrafternas stagnation – det kännetecknande för det kapitalistiska systemet under efterkrigstiden – oundgängligen gjorde industriarbetarna mindre yrkeskunniga. Men till skillnad från de akademiska och socialdemokratiska debattörerna ansåg PCI att dessa förändringar skulle öka arbetarklassens revolutionära styrka.
Hur mycket ljus kastar dessa konkurrerande teorier över naturen hos de tekniska förändringar som under efterkrigstiden anpassats till tillverkningsindustrin och den påverkan de haft på arbetarnas yrkeskunnande?
Kanske har den viktigaste tekniska innovationen varit införandet av det numeriska kontrollsystemet. På 1960-talet sågs denna metod som den ”troligen mest betydelsefulla nydaningen inom tillverkningstekniken sedan Henry Ford införde det löpande bandet”.[12]
Metoden som ursprungligen användes för maskinkonstruktion användes också allmänt i andra branscher, som elektronikindustrin. Det numeriska kontrollsystemet möjliggjorde med sin numeriska förkodning materialskärningar av komplexa mönster med en precision som yrkesskickliga svarvare aldrig tidigare kunnat uppnå. Möjligheterna att ytterligare minska de yrkesskickliga metallarbetarnas inflytande över produktionsprocessen utnyttjades till fullo av företagsledningen.
Det numeriska kontrollsystemets användning i olika industriprocesser är ett utmärkt exempel på hur tayloristiska principer alltmer använts i arbetsprocessen. Dessa fall kan därför anses styrka teorin om det yrkesutbildade arbetets avkvalificering. Men trots metodens vida användning har den inte anpassats till all industriproduktion.
Användandet av robotar, som antogs undanröja behovet av mänsklig arbetskraft över huvud taget, har i realiteten varit mycket begränsad. Enligt en rapport från arbetsmarknadsministeriet i Frankrike använde i början av 1990-talet endast fem procent av de yrkesutbildade och endast tre procent av de oskolade arbetarna numeriskt kontrollerade verktyg eller robotar. Enligt en uppskattning av ekonomer knutna till det franska kommunistpartiet finns det endast tio tusen industrirobotar i Frankrike i dag.[13] Det som ska klargöras är därför i vilken grad denna utveckling är representativ för utvecklingen i hela industrin.[14]
Några av de viktigaste studierna har genomförts av Roger Penn, en brittisk industrisociolog som i Class, Power and Technology hävdar att teoretikerna inom såväl kvalificerings- som utarmnings-skolan ställer frågan på en alltför hög och generell nivå, med teoretiska slutsatser som inte motsvaras av lika seriösa empiriska undersökningar.[15]
I Class, Power and Technology undersöker Penn förhållandet mellan kvalificerat arbete och tekniska förändringar. I Storbritannien har han undersökt pappers-, elkraft-, kol- och den grafiska branschen (mestadels inom ramen för ”Skilled Workers Project” vid universitetet i Lancaster i mitten av 1980-talet).
I USA har det omfattat utvecklingen inom i branscher som kol, papper, verkstad, tryckeri, gummi, textil, textil, sko och köttförpackning. Penn har valt att undersöka ett så stort antal branscher för att undkomma den tendens som han ser i den existerande litteraturen, att ”utifrån ett eller två exempel visa på en trend som omfattar förändringar av yrken i moderna samhällen”.[16]
Tekniska förändringar leder – särskilt i Storbritannien – till både en kvalificering och utarmning av arbetet; mer specifikt ”blir arbetet mer kvalificerat för underhållsarbetare, medan utarmningen koncentreras till vissa arbetargrupper i den direkta produktionen”.[17] Penn beskriver denna företeelse som teorin om arbetets kompensatoriska kvalificering.
Men han godtar ändå att denna teori inte beskriver utvecklingen inom hela industrin. Exempelvis har den tekniska utvecklingen i gjuterier i USA och i mindre utsträckning tryckerier i Storbritannien lett till att arbetarnas yrkeskunskaper ökat, medan Bravermans teori fortfarande korrekt beskriver hur arbetet utvecklats inom sko- och köttindustrier.
Man kan sammanfatta kompensationsteorin med följande fem satser:
* Tekniska förändringar leder både till att arbetena blir mer kvalificerade och mer utarmade. Denna dubbelhet är inte något konjunkturellt fenomen utan en del av kapitalismens natur.
* Utvecklingen är internationell.
* Tekniska förändringar ”tenderar att avkvalificera de direkta producenterna men premierar en rad kvalificerade kringfunktioner som de som hör ihop med installation, underhåll och programmering av det automatiserade maskinerna” (författarens understrykning).
* Detta får till följd att tekniska förändringar påverkar olika slags arbeten ojämnt, både mellan direkt tillverkning och underhållsarbete och inom själva underhållsarbetet.
* Denna ojämnhet leder både till fördelar och nackdelar för arbetarrörelsen.[18]
Detta är viktiga och värdefulla slutsatser, som otvivelaktigt ger oss bättre kunskaper om yrkesskicklighetens och arbetets ställning i två viktiga industriländer i dag. Penns resultat visar, tillsammans med den oerhört respektive relativt begränsade användningen av robotar respektive numeriska kontrollsystem, att tekniken i sig har haft en begränsad effekt på yrkeskunnigheten och själva produktionsprocessen.
Ur en strikt teknisk synpunkt finns det därför inte mycket som bevisar en tydlig rörelse mot vare sig utarmning eller kvalificering. Detta gäller däremot inte de senaste årens rationaliseringar. Som vi kommer att se nedan har ”rationaliserings”-utvecklingen lett till stora intrång i produktionsarbetarnas yrkeskunnighet. Det är dessa rationaliseringar, oftast genomförda med befintlig teknik, som representerar de största angreppen på industriarbetarna och som har den största spridningen på alla kunnighetsnivåer. Samtidigt som rationaliseringarna på senare tid inneburit allt fler underleverantörer, hemarbete, påtvingad produktionsövertid för vissa och deltidarbete för andra etc, riktas vårt fokus på den utveckling som sker i själva arbetsprocessen.
De kapitalistiska rationaliseringarna har sina rötter i den japanska industrins omorganisering efter andra världskriget. Efter arbetarnas nederlag i Toyotastrejken 1950 kunde det japanska industrikapitalet genomföra rationaliseringar som syftade till ökad arbetsproduktivitet, minskade arbetskraftskostnader och ett angrepp på arbetarnas kontroll över arbetet i verkstäderna.
Muto Ichiyo, erkänd expert på den japanska arbetarrörelsen, har definierat det som kännetecknar gorika, det japanska ordet för rationaliseringar, som ”...grundlighet, intensitet och förfining varigenom skapande av produktionskapacitet, tillämpning av nya tekniska metoder och förändring av arbetsorganisationen samt utökad företagskontroll över arbetet för att minska arbetarnas makt, blir organiskt förbundna”.[19]
De resultat som visats mätt i minskade arbetskraftskostnader var avsevärda. 1960 var exempelvis arbetskraftskostnadens andel per ton obearbetat stål 17 dollar i Japan, men 103 dollar i USA. Detta återspeglade ”...inte endast fördelarna med stordrift och utvecklad teknik utan också det nya system som möjliggjort låga arbetskraftskostnader”.[20]
I Europa och Nordamerika har denna japanska rationalisering blivit det vanligaste kapitalistiska svaret på problemet med den krympande världsmarknaden och den därav skärpta konkurrensen under 1980-talet liksom behovet att inte producera för lager.
Det så kallade grupp- eller teamarbetet har främst införts inom bilindustrin men också inom stål, flasktillverkning och i andra branscher. Drivkraften har inte bara varit att minska arbetskraftskostnaderna utan framför allt att höja kvaliteten. Betoningen på kvalitet, vilket nästan blivit en besatthet inom den franska bilindustrin, innehåller en av de mest olycksbådande rationaliseringsaspekterna för arbetarna: kvalitetscirklarna som nästan blivit ett system för hjärntvätt – ett försök att få arbetarna att fullständigt identifiera sig med företaget.
I den stora franska dagstidningen Le Mondes avdelning för kvalitet och konkurrenskraft stod det nyligen att ”kvalitet kräver lönearbetarnas deltagande i lika hög grad som teknisk know-how”. Pierre Jocou, chef för kvalitetskontrollen vid Renault, förklarade att ”total kvalitet är mer en fråga om medvetande än om vetenskap, om beteende mer än teknik”.[21] I Frankrike, liksom på andra håll, har det vuxit upp massor av konsultföretag vars uppdrag är att ge företag råd om hur dessa kvalitetsscheman ska införas.
Kvalitetscirklarna antar i synnerhet i Japan drag som påminner om den orwellska mardrömmen. Muto Ichiyo återger ett exempel från Nippon Steels stålverk i Kimizu: ”...arbetarna samlas till 'självstyres'-möten för att lyssna på sina kollegors förslag om hur produktiviteten kan höjas. Den talare som står på scenen gör först V-tecknet och ropar 'Är ni okej? Gör ni vad ni ska?' Då måste de församlade unisont ropa 'Ja, vi är okej. Vi gör vad vi ska.'[22]
Hjärntvätten åtföljs av selektiva trakasserier mot dem som gör motstånd mot att arbetet delas upp efter ras och kön och andra piska- och morots-metoder. Toyota har till exempel utarbetat ett bonussystem som följer en komplicerad skala med tjugoåtta kategorier.
En fransk industrigrupp som varit drivande i total-kvalitetskampanjen har rapporterat att arbetskraftskostnaderna har sjunkit från 45 till 18 procent. Vid stålverket Sollac producerades i början av 90-talet lika mycket som 1980, när där var dubbelt så många arbetare – en produktivitetsökning med 100 procent.[23]
Vid Citroénfabrikerna producerades under åren 1981-89 50 procent fler bilar med 22 procent färre arbetare.[24]
De dramatiskt minskade arbetskraftskostnaderna och den ökade produktiviteten över hela världen kan alltså inte knytas till att stora delar av produktionen flyttats till Asien och Latinamerika.
Innebär dessa metoder en ytterligare intensifiering av traditionella tayloristiska metoder med lägre yrkesskicklighet? Svaret kräver en stor mängd fakta om och en analys av vad teamarbetet betyder konkret. Lyckligtvis finns åtminstone en sådan studie redan tillgänglig. Kim Moody och Jane Slaughter, redaktörer på den amerikanska fackföreningstidskriften Labor Notes har skrivit en viktig bok, Choosing Sides: Unions and the Team Concept.[25] I denna studie ingår en konkret undersökning av hur teamsystemet fungerar på verkstadsgolvet. Deras diskussion om just-in-time-systemet, i vilket varje enskild arbetares samtliga rörelser är uppmätta och så utformade att största möjliga tidseffektivitet uppnås, tyder på att denna aspekt av det nya systemet ligger helt i linje med de rörelsestudier som Taylor och andra gjorde i början på århundradet. Detta och andra inslag i dagens rationaliseringskampanjer, vars syfte är att öka företagsledningens kontroll över och ingrepp i produktionsprocessen, verkar stödja tolkningen att des motsvarar dagens taylorism. Men andra delar av teamkonceptet är klara avsteg från några av de mest grundläggande kännetecknen på taylorismen och i synnerhet Henry Fords och Louis Renaults tillämpning på löpande band-produktion.
I det systemet styckades arbetsuppgifterna upp i flera från varandra fristående uppgifter – ett frontalangrepp på yrkesarbetarnas självständighet och på de yrkeskunskaper som dittills utövats under hela arbetet. Dagens grupparbete går i rakt motsatt riktning. Till skillnad från det traditionella arbetet vid löpande bandet innebär teamarbetet oerhört många fler arbetsuppgifter för varje arbetare. Varje arbetare måste kunna utföra flera av de olika uppgifter eller funktioner som krävs i gruppproduktionen.
Den franske ekonomen Benjamin Coriat har skrivit att ”...den tidigare arbetsdelningen (som följde taylorismen) som grundades på en strikt uppdelning mellan arbetets planering och utförande och uppstyckningen av arbetsuppgifterna i stort sett är ett passerat stadium. Med den har den traditionella 'yrkes'- och 'befattnings'-strukturen dömts ut som föråldrad.” Detta motsvarar delvis behovet av större flexibilitet inför ovissa, växlande marknader och den nya företagsanda med ”individualitet” och direkta band mellan varje enskild arbetare och företaget – ”paternalismens återkomst”.[26]
Industrikapitalisterna och deras ideologer och publicister anser också att denna nya teknik representerar en post-tayloristisk fas. Enligt en expert ”[måste] total kvalitet, vilket är motsatsen till taylorsystemet, sätta löntagarna i en situation där de inte längre bara kan göra det de är tillsagda att göra, utan också måste tänka på vad de gör”.[27]
När det handlar om yrkeskunnighet menar Coriat att det nya kravet på allroundkompetens är ett tecken ökad skicklighet. Men Moody och Slaughter kommer närmare sanningen när de säger att den mångkunnighet som teamarbetet för med sig innebär försämrade yrkeskunskaper genom en drastisk minskning av antalet befattningsbeskrivningar. Det beror inte så mycket på att antalet yrkeskategorier minskar, eftersom dessa inte alltid motsvarar ”kunskaper” i bemärkelsen yrkeskunskaper, utan på att den nya mångkunnigheten i sig inte kräver några färdigheter som går utöver det arbete som krävs. Detta har absolut varit fallet i Japan där ”standardiseringen av arbetet... anpassas helt för det enskilda företaget, och därför berövar arbetaren möjligheten att utöva sina yrkeskunskaper överallt...”[28]
Denna utveckling har för det mesta berört halvt om halvt yrkesutbildade industriarbetare och i de flesta fall inte alls berört de utbildade fackarbetarna, som fortfarande utgör en betydande del av arbetskraften i både Storbritannien och USA (Penn återger siffror som visar att yrkesarbetarna i USA ökat sin andel av arbetskraften från 11,1 procent 1940 till 13,0 procent 1990).
Det är väl känt att teamarbetet och andra relaterade omorganiseringar av produktionen har försämrat arbetsvillkoren rejält. Men är fortsatta förändringar av samma slag oundvikliga? Vad innebär det i så fall för arbetarnas sammanhållning? Eller för deras möjligheter att motsätta sig försämringarna? Det kan bara klasskampen själv ge ett klart svar på, men det är redan i dag möjligt att utifrån den kunskap vi har, beskriva några scenarion.
Muto Ichiyo för fram en intressant möjlighet: ”...mekaniseringen och den nya tekniska arbetsdelningen leder i sig inte (det vill säga inte utan klasskampen som katalysator) till en starkare ställning för arbetarna på verkstadsgolvet, liksom de inte automatiskt medför en sämre förhandlingsposition. De nya tekniska processerna förnyar endast klasskampens villkor; den sida som först bemästrar den nya kamp formen kommer att vinna”.[29]
Men de senaste årens förändringar har redan delvis försämrat arbetarnas möjligheter att göra motstånd. För att ”rädda jobben” har fackföreningarna, i synnerhet i USA, accepterat kvalitetscirklarna och teamarbetet. Denna inriktning har förespråkats av byråkraterna i arbetarrörelsen, de som identifierat sig med kapitalets intressen i konkurrensen med andra fabriker, företag, regioner och länder. När man godtar dessa metoder underordnar man sig de facto den växande trenden mot ekonomisk nationalism, klassamarbete och protektionism som kommer till uttryck i de nya handelsblocken: Nordamerikanska frihandelavtalet, Nafta, i Nord- och Sydamerika, Europeiska unionen i Västeuropa och de av Japan ledda handelsblocken i Asien. Teamarbetets syfte är att försvaga arbetarnas sammanhållning och solidaritet och ersätta banden mellan arbetare, med band mellan enskilda arbetare och företagsledningen. Teamsystemens flexibilitet – många kan utföra fler nödvändiga men lättlärda uppgifter – medger också en flexiblare övervakning via företagsspioner.
Teamarbetet gör det möjligt för företagsledningen att dra fördel av den okänslighet som de fackliga byråkraterna traditionella visat kvinnor, undertryckta nationaliteter och ungdomar, och på så vis splittra de arbetande mer än tidigare. (Det finns fall i USA där företagen uppbådat stöd för teamarbetet genom att vädja till de afroamerikanska arbetare som facket struntat i.[30]) Bonussystemet är ett kraftfullt lockbete för arbetare att delta i ”frivilliga” kvalitetsdagar, och endast ett fåtal av de mest klassmedvetna arbetarna kommer att kunna neka.
Den ökade användningen av underleverantörer splittrar arbetskraften på ett mycket oförutsett sätt. Citroënkoncernen har exempelvis lagt ut delar av sin produktion på underleverantörer på 250 olika platser och där de flesta anställda är invandrare och kvinnor, som aldrig har kommit med i några fungerande fackföreningar och som därför inte får något stöd och skydd.
Motståndsstrider mot rationaliseringar stöter på många svårigheter. Till skillnad från ”de gyllene trettio åren” efter kriget då produktivitetsökningen sammanföll med en imponerande ekonomiska tillväxt, sammanfaller dagens produktivitetsökning med en stagnerande eller sjunkande ekonomisk tillväxt, vilket lett till massiv arbetslöshet. I EU går 18,5 miljoner officiellt arbetslösa och många miljoner utan arbete är dessutom oregistrerade. Så höga arbetslöshetsiffror inbjuder inte till fackliga strider.
Ändå finns det belägg för att även dagens utveckling kan inbjuda till motstånd. Förlusten av yrkesklassificeringarna är rent allmänt ett slag mot de kvarvarande öar där yrkesarbetare haft kontrollen över arbetet och över tillträdet till yrket, vilket innebär en försvagad ställning på arbetsmarknaden. Ändå har den homogenisering som kommer av arbetsuppgifternas utjämning inneburit ett kvalitativt brott med de tidigare barriärerna mellan olika yrkesgrupper.
Som vi sett kan just-in-time-systemet ses som en uppdatering av traditionella tayloristiska metoder för att suga ur arbetarna maximal produktivitet, minska deras inflytande och minska arbetskraftskostnaderna. Men detta nya system svarar också, vilket Ernest Mandel förklarade för mer än tjugo år sedan, mot kapitalets behov av att undvika produktion för lager. Behovet av att hålla produktionen i nivå med efterfrågan på mark-naden kan bli en akilleshäl eftersom en långsammare eller minskad produktion kan bli förödande för företagen. Själva teamproduktionen gör det möjligt att samordna sådana maskningsaktioner. Men det finns svårigheter med denna strategi; mångkunnigheten gör det möjligt att ersätta stridbara arbetare med mer företags-vänliga och så lätt som det är att flytta arbetare från en grupp till en annan innebär det att solidariteten kan försvagas. Därför måste aktioner som går ut på att ”jobba lugnt och säkert” föregås av en strid om fackligt inflytande över hur grupperna sätts ihop.
Inget av detta kommer att bli möjligt utan en kampanj som syftar till att höja arbetarnas kunskaper om faran med teamarbetet tillsammmans med en kampanj för att bekämpa ras- och könsdiskrimineringen på både verkstadsgolvet och i fackföreningsrörelsen. Ekonomisk nationalism och protektionism – en av hörnstenarna för att nå större effektivitet – måste också bekämpas. De senaste årens dramatiska produktivitetsökning och höga arbetslöshet ger kraft bakom kravet på arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Den internationella arbetarrörelsen har både i praktiken och teorin också ytterligt rika erfarenheter av arbetarkontroll. Detta militanta arv kan komma väl till pass i dagens kamp mot rationaliseringar.
Det återstår att se vilka effekter som dagens produktionsrationaliseringar kommer att få på de allt mer homogena teamarbetarna och de yrkesarbetare som ännu inte direkt påverkats av denna utveckling. Kommer yrkesarbetarna, som så ofta under de gångna 150 åren, att inta en roll som stridbara ledare i fackliga strider som går utöver det snäva egenintresset eller kommer de att dra sig tillbaka till ett kortsynt och egoistiskt försvar av yrkesarbetets privilegier, vilket också varit en del av deras historia? Vad än som händer kommer det att ha långtgående betydelse för alla arbetare.
Översättning från engelskan Gus Kaage
Keith Manns artikel ”Class struggle, skill and the productive process today” publicerades ursprungligen i International Marxist Revue nr 16 1994 (Paris). International Marxist Review gavs ut av Fjärde Internationalens förenade sekretariat som dess engelskspråkiga officiella tidskrift. IMR har uppgått i månadstidskriften International Viewpoint. Adress: PECI, BP 85, F-755322 Paris. CEDEX 11. Frankrike. e-post: [email protected]
Quatrième Internationale ges ut av Fjärde Internationalens förenade sekretariat som dess officiella franskspråkiga organ. Adress & e-post: samma som för International Viewpoint.
Notebooks for Study and Research ges ut av Institute for Research and Education. Adress: IIRF/IIRE. Postbus 53290. NL-1007 RG Amsterdam. Holland. e-post: iire(a)antenna.nl
Labor Notes är ett informationsorgan för fackliga aktivister och ges ut en gång i månaden av Labor Education and Research Project. Adress: Labor Notes, 7435 Michigan Avenue, Detroit, Michigan 48210, USA.
[1] Se Bernhard H Moss, ”The Origins of the French Labour Movement 1830-1914” i The Socialism of Skilled Workers. Berkeley Calif.: University of California Press, 1976.
[2] Michel Hanagan, Logic of Solidarity: Artisan and Industrial Workers in three French Towns. Urbana: University of Illinois Press, 1980.
[3] David Montgomery. ”Worker's Control of Machine Production in the Nineteeth Century' i Labor History (London) no. 17 Fall 1976. sid. 485-509. Se även David Montgomery. Workers' Control in America. Studies in the History of Work, Technology and Labor Struggles. Cambridge: Cambridge University Press, 1979.
[4] Se James Hinton. The first Shop Stewards' Movement. London: Allen & Unwin, 1973.
[5] Victoria E. Bonnell. Roots of Rebellion. Worker's Politics and Organisation in St. Petersburg and Moscow 1900-1914. Berkeley Calif.: University of California Press, 1983.
[6] Edgar Morin i tidningsintervju i L'Humanité (Paris) 22 maj 1993.
[7] Alain Tourine. ”L'evolution de la classe ouvriere” i: Espirit (Paris) maj 1956.
[8] Serge Mallet. La nouvelle classe ouvrière 1963. Paris: Editions du Seuil, 1969 sid. 98-99.
[9] Ernest Mandel (red). Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre. En antologi. Mölndal: Partisan, 1971 sid 19.
[10] Ernest Mandel. Arbetarkontroll... sid. 41.
[11] Enligt citat i Harry Braverman. Arbete och monopolkapital. Arbetets degradering i det tjugonde århundradet. Stockholm: Rabén & Sjögren 1977, sid 197.
[12] Se Maxime Durand. ”Chomage et force de travail” i Quatrieme International (Paris) no 42. nov. 1991.
[13] Enligt uppgift i L'Humanité 23 febr. 1993.
[14] Kom ihåg att inriktningen ligger på den effekt dessa metoder har på yrkeskunnigheten, inte arbetslösheten. Men även när det gäller arbetslösheten och trots det intryck flera fall givit, är det troligt att robotar och datorer har haft en ytterst minimal roll i att ersätta det yrkesutbildade arbetet. Kommunistpartiet beräknar att endast tre procent av arbetslösheten i Frankrike beror på robotisering.
[15] Roger Penn. Class, Power and Technology. Skilled Workers in Britain and America. London: Polity, 1990. För en mer detaljerad diskussion om boken, se Keith Mann ”Wither the Skilled Worker” i: Sociologi cal Forum. (London) Vol. 8, no. 1. 1993.
[16] Roger Penn Class... sid 24.
[17] Roger Penn Class... sid 117.
[18] Roger Penn Class... sid 73-74.
[19] Muto Ichiyo. ”Class Struggle and Technological Innovation in Japan since 1945” i Notebooks for Study and Research. (Amsterdam) no. 5. 1987. sid 31-32.
[20] Muto Ichiyo i Notebooks...
[21] Pierre Jocou i bilagan ”Iniatives” till Le Monde (Paris) 9 september 1992
[22] Muto Ichiyo i Notebooks... sid 11.
[23] Le Monde, 9 september 1992.
[24] Maxime Durand i Quatrième Internationale sid 42.
[25] Kim Moody & Jane Slaughter. Choosing Sides: Unions and the Team Concept. Detroit: Labor Education and Research Project, 1988.
[26] Se Benjamin Coriats artikel (publicerad i Problèmes économiques) citerad i Quatrième Internationale no. 42 sept. 1991.
[27] Enligt Le Monde. 9 sept. 1992.
[28] Muto Ichiyo i Notebooks... sid 35.
[29] Muto Ichiyo i Notebooks... sid 31.
[30] Se Mary Hollens ”Speaking for Ouerselves. How Teams affect people of color” i Labor Notes. (Detroit) april 1993.